WTO, Doharundan och framtiden för det multilaterala handelssystemet

WTO, Doharundan och framtiden för det multilaterala handelssystemet

Kommerskollegium är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor som rör utrikeshandel, EU:s inre marknad och handelspolitik. Vår främsta uppgift är att främja frihandel och klara spelregler för den internationella handeln. Vi arbetar också för en effektiv inre marknad och ett öppet, starkt multilateralt handelssystem med fortsatta handelspolitiska liberaliseringar. I vårt uppdrag strävar vi efter goda handelsmöjligheter på tre nivåer: på EU:s inre marknad, mellan EU och omvärlden samt globalt, framförallt inom ramen för världshandelsorganisationen WTO. Som expertmyndighet förser vi regeringen med besluts- och förhandlingsunderlag inom handelsområdet. Det handlar såväl om löpande underlag för aktuella handelsförhandlingar som långsiktiga strukturella analyser. Våra utredningar och rapporter syftar till att öka kunskapen om handelns betydelse för samhällsekonomin och för en global hållbar utveckling. Kommerskollegium har också verksamhet som riktar sig mot företag. Exempelvis finns på kollegiet SOLVIT-center som hjälper företag och privatpersoner som stöter på handelshinder på EU:s inre marknad. Kansliet för Sveriges råd för handelsprocedurer, SWEPRO, finns också under vårt paraply. I vår roll som handelsmyndighet ingår dessutom att ge stöd till utvecklingsländer genom handelsrelaterat utvecklingssamarbete. På kollegiet finns också kontaktpunkten Open Trade Gate Sweden som bistår exportörer från utvecklingsländerna i deras handel med Sverige och EU. www.kommers.se Kommerskollegium, oktober 2013 första tryckningen. ISBN: 978-91-86575-68-7

Innehållsförteckning 1. Inledning... 2 2. Därför behövs WTO... 3 En institution och ett regelverk som främjar handel och internationellt samarbete... 3 Ett regelverk som motverkar diskriminering i världshandeln... 4 Motverkande av protektionism... 5 Ett starkt tvistlösningssystem... 6 Inflytandet för små och fattiga utvecklingsländer... 6 3. Doharundan förhandlingarna som aldrig tar slut?... 8 Vad skulle en avslutad runda innebära?... 9 Varför har Doharundan inte kunnat avslutas?... 10 4. Framtiden för WTO och det multilaterala systemet... 12 Riskerna med ett försvagat WTO... 12 Hur kan WTO och det multilaterala systemet stärkas?... 15 5. Slutord... 18 Noter... 19 Referenser... 20 1

1. Inledning Den internationella handeln har under de senaste 50 åren ökat kraftigt i takt med att handelshinder runtom i världen har minskat. Världshandelsorganisationen WTO, och dess föregångare General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), har spelat en viktig roll i denna utveckling. Under de förhandlingsrundor som genomfördes under den så kallade GATT-eran (1948-94) har många handelshinder antingen minskat eller helt tagits bort. Tack vare de regelverk som idag upprätthålls av WTO är den internationella handeln dessutom mer transparent och förutsägbar än tidigare. GATT och WTO har på så sätt främjat handel, ekonomisk tillväxt och sysselsättning i världsekonomin. WTO:s centrala roll i det internationella handelssystemet har dock varit på nedgående de senaste tio åren. En viktig orsak till detta är att den så kallade Doharundan i WTO, förhandlingarna om att upprätta nya handelsliberaliseringar och regler, har kört fast. Förhandlingarna startade 2001 men har ännu inte kunnat avslutas, främst på grund av motsättningar vad gäller jordbruk och tullar på industrivaror. Parallellt med att förhandlingarna på multilateral nivå går trögt har länder därför börjat rikta allt mer fokus på att liberalisera sin handel genom bilaterala och regionala avtal. Sedan 2001 har över 200 bilaterala och regionala frihandelsavtal slutits och i princip samtliga WTO-medlemmar har minst ett sådant avtal. I denna rapport belyser Kommerskollegium frågor som: vad har WTO för roll i världen idag och varför behövs WTO? Vad betyder det att Doharundan inte har kunnat avslutas och hur påverkas WTO av det? Vad är riskerna med ett försvagat WTO och vad kan göras för att stärka organisationen och det multilaterala handelssystemet? 2

2. Därför behövs WTO En institution och ett regelverk som främjar handel och internationellt samarbete Världshandelsorganisationen WTO har sedan dess bildande 1995 spelat en central roll för världshandeln och den globala ekonomin. Organisationen upprätthåller ett globalt regelverk som bidrar till att göra världshandeln mer öppen och förutsägbar och som motverkar länders användande av protektionism. Länder respekterar också ingångna avtal, mycket tack vare organisationens tvistlösningssystem som erbjuder länder en strukturerad metod för att lösa handelskonflikter. WTO upprätthåller inte bara ett regelverk utan även normer som främjar öppenhet i världshandeln. Denna normbildande funktion visade sig t.ex. efter den finansiella krisen som startade 2008. Regeringar valde då att i begränsad utsträckning höja sina handelshinder som ett svar på krisen, trots att det fanns utrymme för högre hinder enligt ländernas WTO-åtaganden. Med andra ord är det inte enbart WTO:s regler utan även dess normer som bidrar till att upprätthålla öppenhet i världshandeln. En av WTO:s funktioner är att erbjuda ett forum för dialog och förhandlingar i handelsfrågor. Tack vare WTO kan organisationens medlemskrets, som idag nästan är global 1, samlas för att förhandla fram nya, gemensamma regler för den internationella handeln. Under GATT-eran (1948-94) gjordes detta regelbundet i form av förhandlingsrundor (se tabell 2.1). Medlemsländerna har under rundorna förbundit sig till att antingen ta bort eller inte införa nya handelshinder. Traditionella handelshinder, som tullar och kvoter, har minskat betydligt runtom i världen tack vare GATT-förhandlingarna. Importtullar på industrivaror i den rika världen har t.ex. minskat tiofaldigt från i genomsnitt 40 procent under 1950-talet till cirka 4 procent idag. Många utvecklingsländer har också relativt låga tullar men deras möjlighet att höja dem är större eftersom de generellt sett har en lägre grad av åtaganden i WTO. Handeln med jordbruksvaror och tjänster har också blivit mer öppen och transparent tack vare de avtal som förhandlats fram under GATT. På många områden, t.ex. subventioner, tekniska handelshinder samt sanitära och fytosanitära regler 2, har vi genom GATT och WTO idag ett internationellt regelverk som skapar större förutsägbarhet i den internationella handeln. Faktaruta Världshandelsorganisationen WTO Grundad: 1 januari 1995 Säte: Genève, Schweiz Antal medlemsländer: 159 (plus 24 länder som förhandlar om medlemskap) Generaldirektör: Roberto Carvalho de Azevêdo Antal anställda i sekretariatet: 640 Viktiga WTO-avtal: GATT (varuhandel), jordbruksavtalet, GATS (tjänstehandel), TRIPS (immaterialrätter), GPA (offentlig upphandling) och ITA (IT-produkter) För mer information om WTO och dess avtal, läs WTO fakta och knäckfrågor (Kommerskollegium 2010) 3

Tabell 2.1 Förhandlingsrundorna under GATT och WTO 3 Period Namn Medlemmar Förhandlingsområden 1946-47 Genèverundan 23 Tulllsänkningar 1949 Annecyrundan 13 Tulllsänkningar 1950-51 Torquayrundan 38 Tulllsänkningar 1956 Genèverundan II 26 Tulllsänkningar 1960-61 Dillonrundan 26 Tulllsänkningar 1964-67 Kennedyrundan 62 Tulllsänkningar, avtal om antidumpning 1973-79 Tokyorundan 102 Tullsänkningar, reviderat antidumpningsavtal, tekniska handelshinder, subventioner, importlicenser med mera. 1986-94 Uruguayrundan 123 Tullsänkningar, jordbruk, textilier, tjänster, immaterialrätt, tekniska handelshinder, subventioner med mera 2001- Doharundan 159 Tullsänkningar, jordbruk, tjänster, förenklade handelsprocedurer, miljövaror med mera Tack vare WTO sker den internationella handeln idag via ett regelbaserat system, med lika rättigheter och skyldigheter för alla länder, och inte ett där länders ekonomiska och politiska makt väger tyngst. Ett regelbaserat system ökar också förutsägbarheten i den internationella handeln vilket i sin tur främjar internationell handel, ekonomisk tillväxt och utveckling, både i utvecklade och utvecklingsländer. Frihandel är den bärande principen i WTO men utgör inget självändamål. Istället är frihandel ett verktyg för att främja ekonomisk tillväxt, sysselsättning och hållbar utveckling hos organisationens samtliga medlemsländer. Öppenhet mot handel leder till att länder specialiserar sin produktion och export på sådana varor och tjänster som de har komparativa fördelar i det vill säga det de är relativt bäst på att producera. De inkomster som exporten genererar kan sedan användas för att importera varor och tjänster som andra länder har bättre förutsättningar att producera. På så vis bidrar förhandlingar i WTO om minskade handelshinder till ekonomisk tillväxt och utveckling. 4 WTO:s före detta generaldirektör Pascal Lamy har uttryckt detta på följande sätt: Frihandel är inget självändamål. Istället handlar det om förbättrad levnadsstandard i alla länder utvecklade liksom utvecklingsländer. Det är bara genom ökade levnadsstandarder som vi kan bidra till att utrota fattigdom, förbättrad hälsa och utbildning, en bra miljö samt fred och säkerhet i världen. 5 Ett regelverk som motverkar diskriminering i världshandeln Den mest centrala principen inom WTO och det multilaterala handelsystemet är icke-diskriminering. WTO:s medlemmar är i regel inte tillåtna att särbehandla enskilda länder, varken positivt eller negativt. Icke-diskriminering i WTO upprätthålls genom den så kallade mest gynnad nations (MGN)- principen och nationell behandling. MGN-principen innebär att alla handelsförmåner ett land ger till ett annat måste utvidgas till samtliga WTO-länder. Om exempelvis EU väljer att sänka sina tullar på bilar importerade från USA måste denna tullsänkning även utvidgas till övriga WTOmedlemmar. 4

Nationell behandling innebär att länder är förbundna att behandla importerade varor lika förmånligt som motsvarande inhemska varor när de väl har passerat gränsen. Detta gäller t.ex. krav på produktsäkerhet, märkning av produkter och skatter. Utan principen om nationell behandling skulle det inte vara meningsfullt att förhandla om sänkta tullar om dessa kunde omvandlas till inhemska skatter och regleringar som diskriminerar utländska varor. Nationell behandling är med andra ord nödvändig för att förhindra att länder undviker sina WTO-åtaganden. 6 Även om icke-diskriminering är den bärande principen inom WTO tillåts länder samtidigt att göra undantag från den. Bland annat får utvecklade länder i WTO särbehandla utvecklingsländer positivt. WTO tillåter även länder att göra undantag från icke-diskriminering vid bildandet av bilaterala och regionala frihandelsavtal, där länder gör handelsliberaliseringar enbart mellan varandra. Även om länders användande av bilaterala och regionala avtal har ökat kraftigt de senaste 20 åren (se kapitel 4.1) så sker större delen av världshandeln idag genom ickediskriminerande tullar det vill säga MGN-tullar som gäller lika för alla länder. Uppskattningsvis 84 procent av all världens varuhandel sker idag genom MGN-tullar, varav en stor del är nolltullar. Detta beror dels på att länder har sänkt sina tullar på MGN-basis unilateralt, dels på de tullsänkningar som har skett på multilateral nivå i GATT/WTO. 7 Varför är då icke-diskriminering en så central del i det multilaterala handelssystemet? Tack vare icke-diskrimineringsprincipen garanterar man att alla länder erbjuds samma legala rättighet att exportera sina varor och tjänster. Länder med de bästa marknadsmässiga förutsättningarna, och inte de länder som har lyckats förhandla fram särskilda handelsförmåner med sina handelspartners, är de som gynnas av icke-diskriminering. Detta leder i sin tur till att produktionen och effektiviteten i världsekonomin ökar då länder specialiserar sin produktion och export på de varor och tjänster som de har komparativa fördelar i. Motverkande av protektionism WTO spelar en viktig roll i att motverka länders användande av protektionism. WTO:s regelverk, i kombination med dess starka tvistlösningsorgan, säkerställer att en miniminivå av öppenhet upprätthålls i världshandeln. WTO motverkar även protektionism genom att öka transparensen av länders handelspolitik. Dels genom att medlemsländerna till WTO måste anmäla införande av lagar och regler som kan utgöra handelshinder, dels genom att WTO regelbundet publicerar granskningar av samtliga medlemsländers handelspolitik. För att förstå hur protektionismen i världen skulle kunna ha sett ut om vi inte hade haft en organisation som WTO räcker det med att gå tillbaka till 1930-talets ekonomiska kris, den så kallade depressionen. Efter depressionens utbrott, som startade med börskraschen i New York oktober 1929, gick världsekonomin in i en djup lågkonjunktur. Banker och företag gick i konkurs vilket ledde till stigande arbetslöshet och fattigdom. Situationen förvärrades än mer av att länder valde att skydda sina industrier genom att höja tullar på bred front. Som en följd föll världshandeln månad efter månad i en allt brantare nedåtgående spiral. Detta bidrog i sin tur till att arbetslösheten steg till rekordnivåer på över 20 procent i både USA och Europa. 8 I avsaknad av ett starkt internationellt regelverk för världshandeln ökade alltså protektionismen i världen vilket fick stora negativa konsekvenser för världsekonomin. Mot denna bakgrund bildades WTO:s föregångare, GATT, 1948 i syfte att förhindra att 1930-talets protektionism och ekonomiska nationalism skulle upprepas. Under 2008 gick världsekonomin in en ny global finansiell kris och världen stod ännu en gång inför risken för en internationell handelskollaps. Visserligen föll världshandeln kraftigt under åren direkt efter krisen, till stor del på grund av fallande efterfrågan och svårigheter för företag att få krediter, men återhämtade sig samtidigt relativt snabbt. Alla bedömare är idag eniga om att WTO spelade en 5

viktig roll i att förhindra en ökad protektionism och en total handelskollaps efter den finansiella krisen. 9 Efter krisens utbrott tog WTO bl.a. initiativ till att övervaka länders användande av protektionism genom att publicera övervakningsrapporter av G20-ländernas handelspolitik. Pascal Lamy gick även ut tidigt under krisen och uppmanade världens länder att fortsätta vara öppna och ickediskriminerande i världshandeln och avhålla sig från protektionism. En vidare diskussion om WTO:s roll i att motverka protektionism förs i kapitel 4. Ett starkt tvistlösningssystem WTO:s tvistlösningssystem, även kallad för WTO:s domstol, är en grundpelare i det multilaterala handelssystemet. Tvistlösningssystem är en förutsättning för ett effektivt och korrekt tillämpat internationellt handelsregelverk. Det upprätthåller länders respekt för ingångna avtal samt minskar risken för protektionism och att handelskrig uppstår. Tvistlösningssystem är unikt ur ett internationellt perspektiv då medlemsländerna respekterar systemet och efterlevnaden av regelverket är hög. Detta är att jämföra med regelverket inom andra internationella organisationer, såsom FN, där efterlevnaden av ingångna avtal generellt sätt är lägre. När en tvist i WTO uppstår, och inte kan lösas genom samråd mellan parterna, har en medlem rätt att begära att en så kallad panel upprättas. Panelen avgör sedan om motparten har brutit mot avtalen i WTO. Parterna i en tvist har även möjlighet att överklaga ett panelbeslut till WTO:s överprövningsorgan. Om en panel slår fast att ett land har brutit mot ett avtal i WTO kan det landet antingen: följa panelens rekommendationer; eller inleda förhandlingar med motparten om kompensation (t.ex. tullsänkningar) Om en stat väljer att inte rätta sig efter ett utslag eller erbjuda kompensation har motparten rätt att införa motåtgärder, så kallade handelssanktioner. Mellan 1995 och 2011 har 427 tvister hanterats av WTO:s tvistlösningsorgan. Majoriteten av dessa, hela 70 procent, har lösts genom samråd mellan parterna. Detta visar att tvistlösningsorganets funktion som ett forum för dialog är minst lika viktig som dess mer legala funktion. 132 tvister har lett till att en panel upprättats och av dem har 90 överklagats till överprövningsorganet. Enbart 12 fall har lett till att den klagande parten har infört motåtgärder, vilket i sin tur talar för att medlemsländernas respekt för tvislösningsorganets utlåtande är hög. 10 När man tittar på vilka länder som använder sig av tvistlösningsorganet framgår att höginkomstländer är de mest aktiva. EU och USA stod mellan 1995-2011 som klagande part i 43 procent och som svarande part i 49 procent av alla tvister. 11 Samtidigt har låg- och medelinkomst-länders användande av tvistlösningsorganet ökat. 2011 drev utvecklingsländer 67 procent av tvisterna i WTO, vilket är att jämföra med 50 procent 1995. 12 Några exempel på utvecklingsländer som har drivit tvister mot utvecklade länder är Brasilien som har drivit och vunnit tvister mot USA (bomullstvisten) respektive EU (sockertvisten). Den lilla önationen Antigua- Barbuda har också drivit och vunnit en tvist mot USA (gamblingtvisten). Inflytandet för små och fattiga utvecklingsländer Ett multilateralt regelverk för en öppen och förutsägbar internationell handel gynnar alla länder, men är särskilt viktigt för små och fattiga länder som annars inte har mycket att säga till om i internationella förhandlingar. Dessa får tack vare WTO ett inflytande i det internationella handelssystemet som de annars inte skulle ha haft. Sedan WTO:s bildande 1995 har 19 utvecklingsländer, varav 8 inom kategorin minst utvecklade länder (MUL), valt att bli medlemmar i WTO. Det visar att dessa länder själva ser stora fördelar med att vara medlemmar i WTO. 6

Allt beslutsfattande inom WTO sker i konsensus och alla medlemsländer, oavsett ekonomisk storlek, har en röst.. En röst från ett litet land som Elfenbenskusten väger lika tungt som exempelvis USA eller Kina. Visserligen är det de stora och resursstarka länderna i WTO som, i kraft av ekonomisk attraktionskraft och administrativa resurser, har mest verkligt inflytande i WTO:s förhandlingar. Så är det dock inom alla internationella organisationer och mellanstatliga relationer. Det multilaterala handelsystemet ger samtidigt små och fattiga länder ett inflytande på de rika ländernas handelspolitik som de annars inte skulle ha haft. Utanför WTO måste dessa länder på egen hand försöka påverka de utvecklade ländernas politik. Historien visar att detta är svårt om man som land inte har ekonomisk eller politisk makt. I WTO kan utvecklingsländer dessutom öka sin förhandlingsstyrka genom att samarbeta med varandra och bilda koalitioner kring gemensamma förhandlingspositioner. Detta var t.ex. fallet vid WTO:s havererade ministermöte i Cancún, Mexico 2003 då den så kallade G20-gruppen, ledd av Brasilien, Kina, Sydafrika och Indien, bildades och krävde eftergifter av EU och USA på framförallt jordbruksområdet. Det finns också exempel på fattiga utvecklingsländer som har bildat koalitioner i WTO. Ett sådant är koalitionen Cotton 4, bestående av de fyra västafrikanska länderna Benin, Burkina Faso, Tchad och Mali. Cotton 4 bildades 2003 och har lagt fram ett förslag om att bomullssubventioner i den rika världen helt ska fasas ut eftersom de pressar ner världsmarknadspriset på bomull och skadar bomullsexportörer i bl.a. Västafrika,. Förslaget är en del av Doharundan men har hittills inte lett till något förhandlingsresultat. Icke-diskrimeneringsprincipen i WTO innebär att också fattiga länder får ta del av de liberaliseringar som rikare länder gör sinsemellan. Att på bilateral väg förhandla fram motsvarande handelsliberaliseringar med rika länder är något som är väldigt svårt för fattiga länder som saknar politisk och ekonomisk makt. Slutligen erbjuder WTO:s tvistlösningssystem en legal metod för små och resurssvaga länder att bevaka sina rättigheter i det multilaterala handelssystemet. Utan ett tvistlösningssystem skulle stater behöva bevaka sina rättigheter helt på egen hand och det skulle med all säkerhet gynna starka stater och ske på svaga staters bekostnad. Som redan har beskrivits ovan finns flera exempel på u-länder som framgångsrikt har drivit tvister i WTO. Samtidigt kräver tvistlösningsförfarandet att länder har tillräckliga administrativa och juridiska resurser. Detta gör det svårt för många fattiga utvecklingsländer att dra nytta av tvistlösningssystemet fullt ut. 7

3. Doharundan förhandlingarna som aldrig tar slut? Sedan 2001 har WTO:s medlemsländer förhandlat om nya multilaterala handelsliberaliseringar och regler inom ramen för den så kallade Doharundan. Rundan är uppkallad efter Qatars huvudstad där förhandlingarna inleddes 2001 i samband med WTO:s fjärde ministerkonferens. Vid mötet antogs en ministerdeklaration som innehåller ett förhandlings- och arbetsprogram. Deklarationen fick namnet Utvecklingsagendan från Doha (Doha Development Agenda) då fokus för förhandlingarna skulle ligga på utvecklingsländernas intressen och behov. Rundan inleddes med stor optimism och samarbetsvilja hos samtliga länder, något som saknades under ministerkonferensen i Seattle två år tidigare som slutade i ett misslyckande. En bidragande orsak till enigheten under Dohamötet var troligtvis terrorattackerna mot USA som hade ägt rum två månader tidigare. I spåret av terrorattackerna i september 2001 enades världens länder kring frihandel och internationellt samarbete. Dohaförhandlingarna omfattar ett tjugotal förhandlingsområden, vilket är betydligt fler än tidigare rundor (se tabell 2.1). Förhandlingarnas fem huvudområden är: jordbruk, marknadstillträde för varor och tjänster, förenklade handelsprocedurer och regler. När rundan inleddes slog man fast att samtliga förhandlingsresultat skulle ingå i en samlad överenskommelse, en så kallad single undertaking. Det innebär att samtliga förhandlingsfrågor förhandlas i ett paket och att enskilda förhandlingsområden i princip inte kan avslutas separat. I kombination med konsensusprincipen i WTO betyder detta att samtliga länder måste vara överens inom samtliga förhandlingsområden och att ingenting är klart förrän allting är klart. Doharundan skulle enligt planerna vara avslutad den 1 januari 2005. Den har dock sedan starten präglats av stora svårigheter och tidtabellen har ändrats gång på gång. Under kortare eller längre perioder har rundan avbrutits eller lagt på is. Meningsskiljaktigheterna mellan länderna, särskilt när det gäller jordbruk och tullar på industrivaror, har hittills varit för stora för att nå ett avslut. Under ett extrainsatt ministermöte i juli 2008 var ett genombrott i förhandlingarna mycket nära. Medlemsländerna hade 20 frågor som behövde lösas på ministernivå och man lyckades i 18 av frågorna. Det stupade i slutändan på en konflikt mellan USA och Indien om tillfälliga skyddsklausuler för jordbruksvaror reserverade för utvecklingsländer (Special Safeguard Mechanism, SSM). Den tjugonde och sista frågan handlade om en neddragning av bomullssubventioner i utvecklade länder. Frågan hann aldrig behandlas under ministermötet och vissa bedömare menar att motsättningarna i denna fråga hade varit för stora för att nå en slutgiltig uppgörelse. Många delfrågor har förhandlats färdigt i Doharundan. Bland annat överenskommelser om att avskaffa alla exportsubventioner till 2013. De utvecklade länderna har också gått med på att göra omfattande neddragningar i handelsstörande inhemska jordbruksstöd samt stora tullsänkningar på jordbruksområdet. Dessutom har man kommit överens om tull- och kvotfritt tillträde för alla varor från de minst utvecklade länderna (MUL) till övriga världen. Dessa beslut har dock inte genomförts eftersom rundan som helhet inte har kunnat avslutas. Pascal Lamy har sagt att länderna har lyckats komma överens om 80 procent av det som ligger på bordet men att länderna saknar den politiska vilja som krävs för att avsluta rundan. Efter det misslyckade ministermötet 2009 har det blivit tydligt att förhandlingspositionerna i rundan är låsta och att dessa inte kommer gå att lösa inom en närstående framtid. Efter ett initiativ från Pascal Lamy började medlemsländerna 2011 därför förhandla om frågor där man står varandra nära och där man tror att avslut kan nås utan kopplingar till rundan i sin helhet. Förhoppningen är att man på detta vis ska kunna förhandla fram ett minipaket med utvalda förhandlingsfrågor som är mogna för beslut. Med andra ord har länderna valt att ta ett avsteg från single undertaking för att rädda det som räddas kan i rundan. I skrivande stund pågår sådana förhandlingar inom handels- 8

procedurer och vissa utvecklings- och jordbruksfrågor. Det återstår dock att se om länderna kan komma överens och lyckas avsluta ens dessa förhandlingar. Vad skulle en avslutad runda innebära? En avslutad Doharunda skulle innebära nya liberaliseringar och regler som skulle göra världshandeln mer öppen och förutsägbar. Det skulle förbättra möjligheten för företag och konsumenter, både i rika och fattiga länder, att köpa och sälja varor och tjänster över gränserna. Det skulle i sin tur främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning i världsekonomin. En avslutad runda skulle också bidra till att rätta till den obalans mellan varu- och jordbrukshandel som finns idag. Tidigare förhandlingsrundor har framgångsrikt lyckats minska tullar för industrivaror medan handeln med jordbruksvaror har fortsatt att vara skyddad genom höga tullar och subventioner i många länder. Fördjupning Det faktum att Doharundan inte har avslutats betyder att världsekonomin i stort går miste om stora ekonomiska vinster som handelsliberaliseringar och tydligare regelverk skulle innebära. En studie från 2011 beräknar de ekonomiska vinsterna av den uppgörelse om liberalisering av jordbruk och industrivaror som höll på att nås vid ministermötet 2008. De globala välfärdsvinsterna uppskattas till 63 miljarder USD (cirka. 420 miljarder SEK) vilket motsvarar 0,1 procent av global BNP. USA och EU förväntas öka sin export med 6 respektive 9 miljarder USD. Samma siffra för Kina och Japan uppskattas till 14 respektive 7 miljarder USD. 13 I en annan studie från 2006 simuleras möjliga utfall av Doharundan inom jordbruk, industrivaror, tjänster samt förenklade handelsprocedurer. I studien uppskattas möjliga inkomstökningar på global nivå till mellan 0,2-0,7 procent av världens BNP. Detta skulle motsvara mellan 730 och 2 400 miljarder SEK. 14 Till dessa vinster ska mer långsiktiga dynamiska effekter läggas, som kan vara svårberäknade, bland annat effekterna av ökad konkurrens. Dessa positiva effekter är troligen betydligt större i ekonomiska termer. Viktiga händelser under Doharundan 1999 Upptakten till Doharundan. Ministermöte i Seattle, USA. En ny förhandlingsrunda, kallad Milleniumrundan, är planerad att inledas men förhandlingspositionerna är låsta och rundan skjuts på i framtiden. 2001 Ministermöte i Doha, Qatar. Medlemsländerna enas om att inleda en ny förhandlingsrunda, Doharundan, som inkluderar ett tjugotal förhandlingsområden. Målsättning att rundan ska vara avslutat 1 januari 2005. Kina blir ny WTO-medlem efter 14 års anslutningsförhandlingar. 2003 Ministermöte i Cancún, Mexico. Förhandlingarna bryter samman, främst på grund av motsättningar kring jordbruksfrågan mellan i-länder och en grupp jordbruksexporterande u-länder (G20). Förhandlingsfrågorna investeringar, konkurrens och offentlig upphandling tas bort från förhandlingsagendan efter påtryckningar från flera utvecklingsländer. 2005 Ministermöte i Hongkong. Förhandlingspositionerna fortsatt låsta. Förhandlingarna läggs på is. 2008 Extrainsatt ministermöte i Genève. Förhandlingarna mycket nära ett avslut men faller på att USA och Indien inte lyckas komma överens om tillfälliga skyddsklausuler för import av jordbruksvaror till utvecklingsländer. 2011 Ministermöte i Genève. Medlemsländerna eniga om att rundan befinner sig i ett dödläge och inte kommer kunna avslutas inom en överskådlig framtid. Ryssland blir ny WTO-medlem efter 18 års anslutningsförhandlingar. 9

Figure 3.1 Antal medlemsländer, förhandlingsområden och längden på GATT/WTO-förhandlingar 1945-2013 175 14 Antal förhandlingsområden Antal medlemsländer 150 12 125 10 Antal medlemsländer 100 75 50 8 6 4 Antal förhandlinsområden 25 2 0 0 1945 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 Källa: Kommerskollegium GATT (1947-1994) WTO (1995-) Varför har Doharundan inte kunnat avslutas? Låsningen i Doharundan bottnar, förenklat sett, i en oförmåga hos de ledande förhandlingsparterna i WTO att komma överens om en uppgörelse inom jordbruk och industrivarutullar. På ena sidan står utvecklade länder, såsom USA, EU och Japan, som vill se ökat marknadstillträde för sin varuexport och på andra sidan tillväxtekonomier, t.ex. Indien, Brasilien och Argentina, som vill ha minskade jordbrukssubventioner i utvecklade länder. Alla länder är eniga om att en avslutad runda skulle innebära stora fördelar för alla länder, men vill samtidigt inte gå med på egna liberaliseringar innan motparterna går med på ytterligare eftergifter. Exempelvis skulle en avslutad runda innebära stora marknadsöppningar för amerikansk export, men USA menar att de amerikanska eftergifterna inte vägs upp av tillräckliga stora tullsänkningar hos tillväxtekonomier. På samma sätt menar jordbruksexporterande utvecklingsländer som Indien och Brasilien att de utvecklade ländernas föreslagna sänkningar av sina jordbruksstöd inte väger upp de tullsänkningar som de själva förväntas gå med på. Den intressanta frågan är varför man inte har lyckats avsluta just Doharundan när man har lyckats avsluta tidigare GATT-rundor. Många menar att antalet förhandlingsfrågor och medlemsländer är för många för att kunna enas i förhandlingarna. Som syns i figur 3.1 har förhandlingsrundorna tagit 10

längre och längre tid i takt med att medlemskretsen vuxit och antalet förhandlingsfrågor blivit fler. Andra pekar på att näringslivet visar mindre intresse i Doharundan än tidigare och att pressen på regeringar att avsluta rundan därför inte varit tillräckligt stor. Flera studier visar samtidigt att allmänhetens stöd för frihandel, både i utvecklade och utvecklingsländer, gradvis har minskat de senaste 20 åren vilket i sin tur minskat politikernas aptit att liberalisera sin handel. 15 Motsättningarna i Doharundan återspeglar även den geopolitiska maktförskjutning som har skett i världen de senaste decennierna. Tidigare dominerades världsekonomin av främst USA och EU och det var därför de som påverkade den handelspolitiska agendan mest. Under GATT-eran räckte det i princip att USA och EU kom överens för att säkra en överenskommelse med övriga länder. Idag lever vi istället i en multipolär värld. Den är inte längre uppdelad mellan nord-syd, utan nordsyd-syd där gruppen utvecklingsländer har blivit mer heterogen med både snabbt växande utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien samt fattigare utvecklingsländer. Detta har förändrat maktbalansen i världsekonomin och följaktligen också förhandlingarna i WTO. Som ett resultat har förhandlingarna också blivit mer komplexa. Många bedömare menar till exempel att länders oro för Kinas snabba tillväxt i världshandeln har bidragit till att Doharundan har kört fast. Kinas ekonomi har vuxit kraftigt de senaste 15 åren och landet har under denna tid lyckats öka sin andel av den globala varuhandeln från mindre än 2 procent till över 10 procent. 16 När Doharundan inleddes 2001 var Kinas roll i världshandeln fortfarande relativt begränsad. Idag är dock landet världens ledande exportör av industrivaror och flera länder, både rika och fattiga, har sett sin import från Kina fördubblas sedan Doharundan inleddes. 17 Många länder ser import från Kina som ett hot mot den egna industrin, vilket i sin tur påverkar möjligheterna att avsluta Doharundan. Denna rädsla har bland annat yttrat sig i en ökad användning av handelshinder gentemot Kina, både i mer utvecklade länder och utvecklingsländer. Mellan 2002 och 2009 ökade andelen antidumpingstullar riktade mot Kina från 19 till 34 procent i utvecklingsländer, och från 11 till 27 procent i utvecklade länder. Länders oro för kinesisk import minskar i sin tur utsikterna för att kunna avsluta Doharundan. Eftersom MGN-principen innebär att alla tullsänkningar som förhandlas inom Doharundan även gäller kinesisk import är många länder skeptiska till att sänka sina tullar multilateralt. 18 11

4. Framtiden för WTO och det multilaterala systemet Riskerna med ett försvagat WTO Bristen på resultat i Doharundan är olycklig då världen går miste om de stora ekonomiska vinster som en öppnare och mer förutsägbar handel skulle föra med sig. De negativa effekterna av en misslyckad runda är dock större än rent ekonomiska. Oförmågan att avsluta rundan riskerar att leda till att WTO:s viktiga roll som regel- och normbärande institution i världshandeln försvagas. Nedan diskuteras vilka risker som är förknippade med ett försvagat WTO och multilateralt handelssystem. Ökad protektionism En risk med ett försvagat WTO är att antalet protektionistiska åtgärder i världen ökar. WTO:s roll som vakthund mot protektionism sattes nyligen på prov efter den globala finanskrisen som bröt ut 2008. Som beskrevs i kapitel 2 spelade WTO då en viktig roll i att förhindra utbredd protektionism och en global handelskollaps. En återgång till 1930- talet undveks då medlemsländerna i stor utsträckning valde att respektera sina WTO-åtaganden. Att världens länder kommer att avstå från att ta till protektionistiska åtgärder i framtiden är långt ifrån självklart. Det är viktigt att komma ihåg att länder har möjlighet att införa många handelshinder utan att bryta mot sina WTO-åtaganden. Detta då länder idag ofta tillämpar lägre handelshinder än vad man har åtagit sig i WTO. En studie från International Food Policy Research Institute uppskattar att om länder skulle höja sina tullar till de nivåer man har bundit sig till i WTO (maximalt tillåtna nivåer enligt åtagandena) skulle världshandeln minska med 7,7 procent (1 774 tusen miljarder USD) och världens BNP skulle falla med 0,5 procent (353 miljarder USD). 19 Länder har också möjlighet att införa handelshinder inom områden som är svagt eller inte alls reglerade av WTO. Exempel på sådana åtgärder är offentlig upphandling, olika subventioner samt restriktioner mot utländska investeringar. En studie av Richard Baldwin och Simon Evenett visar att denna typ av protektionism, så kallad dold protektionism ( murky protectionism ), ökade markant efter finanskrisen. 20 För att motverka denna typ av protektionism behöver WTO nya, moderna handelsregler som går längre än de gällande. För att protektionismen i världen ska kunna hållas tillbaka även i framtiden är länders respekt för 12

Figur 4.1 Antalet regionala frihandelsavtal i kraft 1958-2013 300 250 200 WTO bildas 150 100 50 0 1958 1961 1971 1976 1981 1985 1988 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Källa: WTO RTA Database WTO:s regler, principer och normer avgörande. Om WTO som institution däremot försvagas framöver finns en risk att respekten undermineras. Ett värsta scenario är att länder på sikt slutar respektera ingångna avtal och utlåtanden från WTO:s tvistlösningsorgan. Ett mer splittrat handelssystem Parallellt med att Dohaförhandlingarna haltar har länder börjat flytta fokus till att förhandla om regionala frihandelsavtal. Även om det är positivt att länder liberaliserar sin handel riskerar utvecklingen att på sikt försvaga det multilaterala handelssystemet och WTO:s grundläggande principer om öppenhet och icke-diskriminering. Regionala frihandelsavtal är per definition diskriminerande då enbart handeln mellan de avtalsslutande parterna liberaliseras. Även om WTO:s regelverk inte tillåter att avtalen inför eller höjer handelshinder mot tredje land kan det, relativt sett, bli svårare för länder som står utanför att exportera varor och tjänster till de länder som ingår i ett frihandelsavtal. Avtalen leder därför till en snedvridning av konkurrensen som sätter de naturliga marknadsmässiga komparativa fördelarna ur spel och ritar om spelplanen för den internationella handeln. Sedan WTO:s bildande 1995 har antalet regionala avtal i världen fördubblats, från cirka 100 till över 250 (se figur 4.1). Varje WTO-land är idag anslutet till i genomsnitt tretton frihandelsavtal och denna siffra kommer med all sannolikhet att öka framöver. För närvarande förs t.ex. förhandlingar om ett allomfattande regionalt frihandelsavtal för länder i stilhavsregionen (Trans Pacific Partnership, TPP) mellan bland andra USA, Japan, Australien och Chile. Ett annat frihandelsavtal som förväntas få stor betydelse för hur framtida avtal utformas är det som för närvarande förhandlas mellan EU och USA som utgör världens två största handelsblock. De regler och discipliner som etableras i avtalet förväntas bli vägledande även för andra länder. Utvecklingen mot fler och fler regionala avtal är en naturlig följd av att WTO-förhandlingarna går dåligt. När länder ser att det är svårt att komma överens på multilateral nivå väljer de att liberalisera sin handel på regional väg. Regionala avtal har fördelen att de involverar färre länder och är därför lättare att förhandla klart. De har också fördelen att de går längre än gällande WTO-avtal och leder till djupare integration. Många gånger hanterar de även frågor som (ännu) inte förhandlas på multilateral nivå (t.ex offentlig upphandling och investeringar). 13

Figur 4.2 Den så kallade spaghettiskålen med regionala frihandelsavtal Källa: Kommerskollegium Ett mer splittrat handelssystemet riskerar dock att göra det svårare för företag som bedriver internationell handel. Allt fler, sinsemellan olika, avtal leder till skilda regelsystem som i sin tur skapar anpassningskostnader som är kännbara inte minst för små och medelstora företag. Framväxten av regionala avtal, i kombination med avsaknad av nya multilaterala avtal, riskerar leda till att världshandeln i framtiden primärt regleras genom ett lapptäcke, på engelska kallat spaghettiskål (spaghetti bowl), av avtal med olika regionala handelsregler (se figur 4.2). Den ökade splittringen av handelssystemet riskerar dessutom att försämra företags möjligheter att effektivisera sin produktion globalt. Handeln kännetecknas idag av att produktionen av varor och tjänster utförs i olika delar av världen. Man brukar prata om globala värdekedjor där företag köper och säljer insatsvaror och tjänster över gränserna i en större utsträckning. Globala värdekedjor ökar företagens behov av öppna och förutsägbara handelsregler på multilateral nivå. En ökad splittring av handelssystemet riskerar att försvåra företagens möjlighet att dra nytta av globala värdekedjor, vilket i sin tur har en negativ effekt på den internationella handeln och den globala ekonomin. Ett exempel på hur ett splittrat handelssystem försvårar globala värdekedjor är ursprungsregler. Dessa regler används i bilaterala och regionala frihandelsavtal för att definiera en varas ursprung, det vill säga från vilket land eller region en vara kommer ifrån. En varas ursprung avgör i sin tur vilken tullsats den ska få när den passerar gränsen. Som produktionen sker idag har en vara inte ett ursprungsland utan många. Varje nytt frihandelsavtal som förhandlas fram ger upphov till nya, unika ursprungsregler. Detta gör det svårare för globala värdekedjor att fungera. Det riskerar också att försvåra företags export, dels p.g.a. svårigheten att få överblick av och anpassa sig till den stora mängden ursprungsregler, dels på grund av de administrativa kostnader som uppstår när företag måste redovisa en varas ursprung. 21 Minskat inflytandet för små och fattiga länder En försvagning av WTO skulle bidra till att små och resurssvaga länders inflytande i det internationella handelssystemet minskar. Bilaterala frihandelsavtal har historiskt sett huvudsakligen slutits mellan rika länder och det mesta pekar på att denna trend kommer att fortsätta framöver. Det är svårt för små och 14

fattiga utvecklingsländer att på bilateral väg förhandla sig fram till de handelsliberaliseringar hos rikare länder som har legat på förhandlingsbordet under Doharundan. Möjligheten för utvecklingsländer att påverka de rikare ländernas jordbrukspolitik utanför ramen för WTO-förhandlingarna är också mycket liten. Dessutom är handelshinder mellan utvecklingsländer idag ett större problem än de handelshinder som finns för utvecklingsländernas export till utvecklade länder. Möjligheten att på multilateral väg minska hindren i den så kallade syd-syd-handeln minskar också till följd av ett försvagat WTO. Problem som utgör dagens handelshinder förblir olösta Oförmågan att komma framåt i Doharundan hindrar WTO:s medlemsländer att börja förhandla om nya frågor som utgör dagens handelshinder. De avtal och regler som idag upprätthålls av WTO förhandlades fram under Uruguayrundan 1986-94 och återspeglar hur världsekonomin såg ut för 20 år sedan. Världsekonomin och den internationella handeln har förändrats mycket sedan dess. Bristen på nya och moderna regelverk riskerar med andra ord att göra handelssystemet omodernt och föråldrat. Bland annat har betydelsen av gränsöverskridande investeringar ökat i betydelse de senaste 20 åren. WTO saknar idag regler inom detta område 22 och många länder har efterlyst förhandlingar om ett multilateralt regelverk för investeringar. Tjänstehandeln och tjänsters roll i ekonomin har också har vuxit i betydelse och även om WTO:s tjänstehandelsavtal GATS har lyckats uppnå en miniminivå av öppenhet i den internationella tjänstehandeln, är behovet av nya liberaliseringar och regler på multilateral nivå stort. Något som på ett genomgripande sätt har förändrat världshandeln sedan Uruguayrundan är internet och den elektroniska handeln. Internet och digitaliseringen har på många sätt omdanat den globala ekonomin och har underlättat den internationella handeln avsevärt. Samtidigt existerar en rad hinder mot gränsöverskridande e-handel, som krav på lokal etablering, immaterialrättsliga problem, samt begränsningar mot gränsöverskridande dataöverföring. Dessa är dock områden som idag är svagt reglerade av WTO och som är i behov av multilaterala lösningar. 23 Ett annat område som idag är svagt reglerat i WTO är exportrestriktioner. Världen har under det senaste decenniet upplevt flera perioder av höga och fluktuerande livsmedelspriser. Som ett svar på detta har många länder infört exportrestriktioner för att försöka säkra tillgången på livsmedel till ett rimligt pris på den inhemska marknaden. Detta har dock bidragit till att förvärra situationen, till än mer stigande priser, större prissvängningar och störningar på den världsmarknaden för jordbruksprodukter. WTO skulle här kunna bidra genom att upprätta regler som minskar möjligheterna att använda exportrestriktioner samt genom att generellt liberalisera handeln med jordbruksvaror. 24 Hur kan WTO och det multilaterala systemet stärkas? Vad kan då göras för att hålla WTO och det multilaterala systemet vid liv och motverka att dess grundläggande principer om öppenhet och ickediskriminering försvagas? Nedan presenteras några av de förslag som har börjat diskuteras inom WTO och akademiska kretsar i spåret av den haltande Doharundan. Reformera beslutsfattandet i WTO Många menar att gällande beslutsprocesser i WTO har försvårat ett avslut i rundan och att medlemsländerna därför bör inleda diskussioner om att eventuellt reformera sättet man förhandlar och fattar beslut på. 25 Beslutsfattande i WTO vilar idag på tre grundprinciper: (i) medlemsstyre, (ii) konsensus och (iii) single undertaking. Kombinationen av de två senare principerna innebär att förhandlingar riskerar att bli väldigt komplexa och svåra att avsluta. Alla länder måste vara överens inom samtliga områden, vilket gör det svårt att avsluta förhandlingar som involverar en så stor medlemskrets och bred förhandlingsagenda. Att använda principen om single undertaking, det vill säga. att förhandlingsresultatet ska ingå i en samlad överenskommelse, har samtidigt fördelen att det kan uppmuntra länder att gå med på åtaganden som de annars inte skulle göra eftersom dessa vägs upp av de vinster, i form av ökat marknadstillträde, som man får i utbyte av andra länder inom andra 15

förhandlingsområden. Potentiellt bidrar det till en mer dynamisk process där länder går med på att göra åtaganden som de annars inte skulle göra. 26 Under Dohaförhandlingarna har detta dock inte visat sig fungera. Tvärtom har förhandlingarna präglats av återkommande låsningar och dödlägen där medlemsländerna visat en stor ovilja till att kompromissa. Mot bakgrund av detta har flera förslag lagts fram om att (helt eller delvis) göra avsteg från single undertaking-principen. Sedan 2011 har detta gjorts i och med att förhandlingar om ett minipaket i Doharundan (innehållande frågor som anses kunna avslutas på egna meriter) inletts. Ambitionen är att avsluta förhandlingar i de frågor där länderna står varandra nära och på så vis uppnå resultat i etapper. Ett mer långtgående avsteg från single undertaking-principen skulle vara att inleda förhandlingar om plurilaterala avtal i WTO. Plurilaterala avtal är sådana som omfattar ett mindre antal länder och inte hela WTO:s medlemskrets. Det är tillåtet att sluta plurilaterala avtal inom ramen WTO, men bara om samtliga medlemsländer ger sitt godkännande till detta. Sådana avtal kan antingen utformas på så kallad MGN-basis eller icke-mgnbasis. I plurilaterala MGN-avtal utsträcks samtliga liberaliseringar som förhandlas fram av deltagande parter till övriga (icke-deltagande) WTO-medlemmar. Ett exempel på ett sådant avtal är WTO:s Informationsteknikavtal (ITA). I plurilaterala icke- MGN-avtal gäller liberaliseringarn enbart de länder som deltar i avtalet. Ett exempel på ett sådant avtal är WTO:s avtal för offentlig upphandling (WTO Agreement on Government Procurement, GPA). Den uppenbara fördelen med plurilaterala avtal är att förhandlingar blir mindre komplicerade och kanske lättare att avsluta. Nackdelen är att de länder som har höga handelshinder, och som därför är minst villiga att liberalisera, ofta väljer att ställa sig utanför avtalet. Ytterligare en nackdel är att plurilaterala avtal riskerar att minska inflytandet för små och fattiga länder i förhandlingar. Genom att förhandla om en allomfattande förhandlingsrunda där alla länder måste bli överens, som Doharundan, har små och fattiga länder en möjlighet att blockera en uppgörelse som inte återspeglar deras intresse. Den möjligheten försvagas i plurilaterala förhandlingar. Även om multilaterala avtal som omfattar hela medlemskretsen alltid är att föredra, är plurilaterala avtal i WTO ändå bättre än inga WTO-avtal alls. Om man lyckas sluta plurilaterala avtal skulle man stärka WTO:s legitimitet och attraktionskraft som förhandlingsforum. Förträdesvis bör plurilaterala avtal utformas på MGN-basis så att liberaliseringar utsträcks till samtliga medlemsländer. För närvarande är majoriteten av WTO:s medlemsländer dock kritisk till att inleda sådana förhandlingar. Den främsta anledningen är att länder menar att det skulle leda till att man drar uppmärksamhet och energi från Dohaförhandlingarna. Om Doharundan på sikt helt läggs ner kommer troligtvis viljan hos medlemsländerna att förhandla plurilaterala avtal att öka. 16

Reformera differentieringen mellan utvecklade och utvecklingsländer i WTO Även om WTO:s regelverk bygger på likabehandling av alla länder tillåter systemet samtidigt en hög grad av flexibilitet för utvecklingsländer. Utvecklingsländer är t.ex. tillåtna att i förhandlingarna göra mindre långtgående åtaganden än de utvecklade länderna och gruppen minst utvecklade länder (MUL) behöver ofta inte göra några åtaganden alls. Inom WTO saknas dock definitioner av vad som avses med utvecklingsland samt utvecklat land (enbart kategorin MUL är definierat). Istället får länder själva välja vilken kategori de tillhör. Problemet med det nuvarande systemet är att de utvecklade länderna ser att gruppen utvecklingsländer är för bred och använder detta som ett argument för att inte göra åtaganden själva, eller ge ytterligare förmånlig behandling för den fattiga gruppen av utvecklingsländer. En annan negativ konsekvens av det nuvarande systemet är att gruppen fattigare utvecklingsländer hamnar i gisslan mellan industriländerna och de rikare utvecklingsländerna och förnekas marknadstillträde av de utvecklade länderna som de annars skulle ha fått. Ett alternativ till det nuvarande systemet är att använda situationsanpassad flexibilitet, vilket betyder att utvecklingsländerna får möjlighet att använda olika flexibilitetsbestämmelser prövat på individuell basis utifrån ländernas faktiska situation. En möjlig gränsdragning kan baseras på länders kapacitet att implementera ett specifikt avtal eller t.o.m. särskilda artiklar i avtalet. Därefter skulle utvecklade länder företrädesvis ge ett ökat stöd för kapacitetsuppbyggnad för att underlätta implementeringen. Ett annat alternativ är att klassificeringen baseras på ländernas utvecklingsnivå och internationella konkurrenskraft. Gemensamt överenskomna gränsdragningar måste då implementeras, baserad på olika ekonomiska indikatorer. Frågan om differentiering har diskuterats livligt inom WTO:s medlemskrets. Dock står de länder som riskerar att bli fråntagna sin u-landsstatus, främst de stora tillväxtekonomierna, emot och har hittills motsatt sig alla former av reformförslag. Gör regionala avtal multilaterala Förslag har även lyfts fram, främst inom den akademiska världen, om att regionala avtal ska baseras på icke-diskriminering och öppenhet mot de länder som står utanför avtalen. Det skulle i sin tur minska de konkurrenssnedvridande effekterna som avtalen har och bidra till att stärka WTO och dess principer. Regionala frihandelsavtal kan, om den politiska viljan finns, utformas på ett sätt som inte utesluter exportörer från de länder som står utanför avtalet. Exempelvis kan tullsänkningar utsträckas på MGN-basis till övriga WTO-länder. Utformningen av ursprungsreglerna i regionala avtal är också viktigt. Det finns även förslag om att använda frihandelsavtal som bas för bredare avtal. Exempelvis skulle parterna i ett regionalt avtal välja att avtalet, efter en bestämd tid, utvidgas till alla WTO-medlemmar på MGN-basis. Ett annat alternativ är att skapa dockningsmekanismer så att olika frihandelsavtal kan hakas i och integreras med varandra. Slutligen finns det mycket att göra för att förstärka WTO:s regler för regionala avtal och förbättra WTO:s inflytande i utformandet av avtalen. WTO:s regler tillåter att länder ingår i tullunioner och regionala frihandelsavtal om vissa villkor uppfylls. Avtalen får bland annat inte innebära att högre handelshinder införs i förhållande till tredje land. Avtalen måste även leda till att handelsrestriktioner elimineras på i stort sett all handel avtalsparterna emellan. Kritik har dock riktats mot att tillämpningen av dessa regler inte sker i praktiken och att WTO saknar insyn och kontroll av hur avtalen utformas. Förslag finns om att skapa tydliga kriterier för frihandelsavtal. Idag finns t.ex. ingen tydlig definiton av vad som menas med eliminering av i stort sett all handel i regionala avtal. Det finns även förslag om att ge WTO ökade befogenheter att granska frihandelsavtal och få ökat inflytande som rådgivare när parter förhandlar om och utformar avtalen. På detta sätt skulle WTO kunna bidra till att göra frihandelsavtalen så harmoniserade med det multilaterala systemet som möjligt. 17