Denna rapport är en av många rapporter som tagits fram inom Världsnaturfonden WWFs projekt Levande Skogsvatten. Levande Skogsvatten är ett projekt som ska: - öka kännedomen om skogsvattnens biologiska mångfald - öka intresset för vattenfrågor bland olika aktörer i skogslandskapet - utveckla enkla verktyg för att hantera vattenfrågor i skogslandskapet - visa på praktiska åtgärder i s.k. modellprojekt - demonstrera hur vattenhänsyn kan integreras i det skogliga arbetet, från planering till konkreta åtgärder Författarna är ensamma ansvariga för rapportens ställningstagande. Lennart Henrikson Världsnaturfonden WWF Författare: Christer Nilsson och Elisabet Carlborg Omslagets foto: Erik Degerman 2
Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns avrinningsområde... 4 Bakgrund... 4 Syfte... 4 Vandringsfisk... 4 Laxens utbredning... 5 Rekommendationer... 8 Tryckta källor... 9 Rapportförfattare... 9 Förteckning över WWF-rapporter... 10 Övriga publikationer... 11 3
Många vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde har förlorat den fisk, bland annat lax och ål, som vandrar mellan sötvatten och hav. Exempelvis finns lax idag endast inom tre huvudområden, främst i Sverige och i de baltiska staterna. I de flesta ännu laxförande vattendrag bromsas eller stoppas den vandrande fisken av dammar. Bakgrund Östersjön är ett innanhav vars ekologiska status har försämrats till följd av många olika mänskliga aktiviteter, såväl i själva havet som i dess omgivande avrinningsområde. Dessutom sker återkopplingar så att påverkan på Östersjöns havsmiljö kan få effekter exempelvis i vattendragen inom avrinningsområdet. Detta gäller särskilt för sådana organismer som vistas både i havet och i sötvatten under olika delar av sina livscykler. Eftersom många vattendrag är fragmenterade av dammar kan vandrande fiskarter såsom lax och ål inte längre nå sina lek- och uppväxtområden som tidigare. Fragmenteringseffekten är olika stor i olika dammar. Vissa dammar utgör absoluta stopp för uppströmsvandring (total fragmentering) medan andra har fisktrappor eller omlöp (skapad bäck som rinner runt dammen) som medger viss vandring (partiell fragmentering). I det senare fallet krävs att det finns lämpliga habitat uppströms i laxens fall lekbottnar för att passagen ska innebära någon nytta för populationen. I många fall är ursprungliga lek- och uppväxthabitat skadade eller förstörda. Vid utvandring från utbyggda vattendrag till havet måste fiskarna nästan alltid passera genom turbiner vilket kan skada eller döda en stor andel av populationerna. Till följd av bl.a. dammarnas fragmenterande effekt har populationerna av vandringsfisk i både hav och vattendrag minskat och fångsterna begränsats. Många vattendrag har helt förlorat sin havsvandrande fisk. Syfte Detta projekt hade två syften. Det ena var att ge en bild av dammars fragmenterande effekter på biologisk mångfald i Östersjöns hela avrinningsområde jämte anslutande delar av svenska västkusten och Danmark. Detta skulle exemplifieras med hur långa sträckor av olika vattendrag som gjorts otillgängliga för vandrande arter. Det andra syftet var att identifiera dammar vars eliminering skulle kunna gynna populationer av vandringsfisk. Vandringsfisk Den ursprungliga tanken var att behandla både lax (Salmo salar L.) och ål (Anguilla anguilla L.). Dessa två arter vandrar båda mellan söt- och saltvattensmiljöer. Laxen är en s.k. anadrom fisk som fortplantar sig (leker) i sötvatten, närmare bestämt i forsar med grusbottnar. Laxungarna stannar kvar i vattendragen i 1 5 år och kallas då stirr. Därefter vandrar laxungarna som då kallas smolt ut i havet där de växer upp. Efter 2 4 år i havet är laxhonorna könsmogna (hannarna ibland redan efter 1 år) och de vandrar då tillbaka upp i 4
älvarna. En vuxen lax kan bli 15 år gammal och kan leka flera gånger förutsatt att den överlever nerströmsvandringen från älven till havet och vistelsen i havet. Ålen är en s.k. katadrom fisk som tillbringar större delen av sitt vuxna liv i söt- eller brackvatten. Vid ungefär 12 18 års ålder är ålen från Östersjöns avrinningsområde könsmogen och den antas då vandra till västra Atlanten (Sargassohavet) där ål fortplantar sig på stora djup. Samtidigt som det inte är helt klarlagt vart de europeiska ålarna tar vägen vet vi bestämt att den amerikanska ålen leker i Sargassohavet. Därifrån förs larverna med strömmar tillbaka till våra trakter medan de utlekta, vuxna fiskarna antas dö direkt efter leken. Larverna når Europa efter en ca 3 år lång resa och kallas då glasålar. Dessa unga ålar vandrar sedan upp i olika vattendrag eller förblir i havet hela livet. I det senare fallet vandrar de ofta norrut längs kusterna. Ålar kan bli mycket gamla, enligt vissa uppgifter närmare 100 år. I sådana fall handlar det om ålar i fångenskap. Kunskapen om ålens nutida såväl som historiska utbredning har visat sig otillräcklig för att göra en mer detaljerad kartografisk beskrivning av ålens utbredningsstatus inom Östersjöns avrinningsområde. I Sverige finns ålen längs hela kusten samt i de flesta insjöar i södra halvan av landet. Även i Finland finns ålen längs hela kusten. Utbredningen har dock minskat kraftigt. I Europa anses den ha minskat med över 99 % under de senaste 30 åren. Orsakerna till denna minskning bedöms vara många, exempelvis försämrad rekrytering, förändrade havsströmmar i Nordostatlanten, alltför hårt fiske på alla stadier av ål, vandringshinder för såväl upp- som nerströmsvandrande ålar (bl.a. vattenkraftverk), sjukdomar och parasiter, en sjunkande andel tillgängliga uppväxtarealer samt hög belastning med fettlösliga miljögifter. Laxens utbredning I motsats till ålen är kunskapen om laxen och dess utbredning betydligt bättre. I Figur 1 sammanfattar vi den kunskap som gått att samla. Vi har hämtat uppgifter från litteraturen, via Internet (till exempel hemsidor med information om fiskevatten), naturvårdsmyndigheter (bl.a. länsstyrelser), universitet och ideella föreningar (t.ex. naturvårdsorganisationer och fiskevårdsföreningar). De förvärvade uppgifterna är av olika karaktär. Avståndet från mynningen har exempelvis angetts med allt ifrån kilometernoggrannhet till mycket breda spann, exempelvis 500-750 km. Ibland har bara kartor, ofta av olika kvalitet, använts för att markera en sträcka. De data vi samlat över laxförekomst kan ha lite olika betydelse vilket gör att de måste användas kritiskt. Exempelvis ingår följande betydelser: Här fiskades lax (historiskt). Översta kända reproduktionsområdet. Trolig naturlig reproduktion. Ej passerbar damm eller annat hinder; hit kan laxen vandra. Sporadisk förekomst. Eftersom det på flera håll runt om i Östersjöområdet pågår projekt för att rädda laxen med hjälp av utsättningar är det svårt att skilja på vattendrag med naturliga respektive utplanterade laxstammar. Även i älvar med naturliga stammar, t.ex. Torneälven, sker utsättningar något som gör att stammar blandas. Omfattande utsättningar sker också med 5
det enda syftet att skapa bra fiskevatten. Om det har framgått tydligt att så varit fallet och att ingen naturlig reproduktion alls sker har dessa älvar inte ansetts ha någon laxstam. Detaljer skulle alltså kunna läggas till vår sammanställning men knappast utan att ändra den generella bilden. Osäkerheten ligger främst i de historiska uppströmsgränserna för laxen och i hur långt den vandrat i biflöden till större vattendrag. I de många biflödena till Oder och Wisła lyckades vi nästan inte hitta några uppgifter om historisk förekomst av lax. Det finns också osäkerheter kring vissa dammar beträffande deras passerbarhet. Vi har här tillämpat en konservativ syn och inte klassificerat en damm som ett absolut hinder för uppströmsvandring såvida vi inte haft entydiga uppgifter om den saken. Det framgår tydligt att laxen tidigare varit en vanlig art och förekommit i stort sett i alla stora och medelstora vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde och angränsande delar av svenska västkusten och Danmark. Det är också påtagligt att arten försvunnit från många områden. Idag finns vild lax inom tre huvudområden: (1) norrlandskustens vattendrag inklusive förekomster i Dalälven, Gavleån och Testeboån i Gästrikland och Simojoki i finska Peräpohjola, (2) Baltikum-området med förekomster både i Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Vitryssland, samt (3) sydsvenska kusten mellan Emån och Göta älv. Däremot saknas laxen numera nästan helt i de finska delarna av avrinningsområdet, med undantag av Torneälven (gränsälv) och Simojoki i innersta Bottenviken. De 6
Figur 1. Nutida och historisk utbredning av lax i vattendragen inom Östersjöns avrinningsområde. De mest kustnära dammarna i varje reglerat vattendrag som stoppar eller försvårar laxens vandring (uppströms och nedströms) är markerade. Endast dammar i vattendrag med laxförekomst idag har markerats. Ett antal vattendrag har lagts in i efterhand, eftersom de saknats på ursprungskartan. Några vattendrag har ändrats då de varit felaktigt markerade. På grund av bristande kartunderlag på vissa håll är vattendragen ungefärligt inritade. Vattendrag med en storlek av ca 5-600 km 2 avrinningsområde och större har tagits med. Om vattendrag saknats på USGS-kartan och inte haft bekräftad förekomst av lax förr eller nu har de heller inte ritats in i efterhand. 7
tidigare laxförande vattendragen i Polen, Tyskland (framförallt Oder gränsflod med Polen) och Danmark har också förlorat sin lax. En närmare presentation av de flesta vattendrag inom Östersjöns avrinningsområde som för eller fört lax ges av Ranke m.fl. (1999). En liknande sammanställning för Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län ges av Nordström och Dahlström (2006). De uppskattade att den laxförande sträckan i regionen sjunkit till 65 % av den ursprungliga. Vid en granskning av Figur 1 framgår att motsvarande siffra för hela avrinningsområdet är ännu lägre. Vissa vattendrag är mycket hårt drabbade. Exempelvis för Indalsälven lax längs 7 % och Luleälven längs 12 % av de tidigare sträckorna (Nordström och Dahlström 2006). Det finns många skäl till varför förekomsten av vild lax minskat. Dit hör fiske, sjukdomar och inblandning av odlad lax, vandringshinder såsom dammar och kraftverk, skadade lekbottnar och föroreningar. Många av dessa påverkansslag förekommer också tillsammans. Det är uppenbart att dammar spelar en viktig roll för att begränsa laxens vandringsmöjligheter. I samtliga tre av laxens huvudsakliga förekomstområden inom Östersjöns avrinningsområde finns många exempel på vattendrag där laxen stoppas av kustnära dammar och i sin förekomst begränsas till de nedersta delarna av vattendragen. I det nordligaste området ( norrlandskusten ) försvåras eller stoppas laxens vandring av dammar i 15 av 23 laxförande vattendrag; i Baltikum-området är motsvarande siffror minst16 av 24 och i Sydsverige 10 av 11. Dessutom finns ett stort antal vandringshindrande dammar i vattendrag som redan förlorat sina laxpopulationer. Rekommendationer Det bör finnas möjligheter att förbättra laxens vandringsmöjligheter i många vattendrag genom att ta bort eller öppna dammar. Vi kan dock inte utan fältundersökningar för varje enskilt fall avgöra vad det skulle innebära om kustnära dammar och kraftverk togs bort eller byggdes om så att fiskvandring underlättades. Många vattendrag är utbyggda med så många dammar och kraftverk att lämpliga lekområden för lax saknas helt (observera att Figur 1 endast redovisar de första dammarna som stoppar uppströmsvandring, antingen i huvudfåran eller i biflöden, i de laxförande vattnen). Några vattendrag är kraftigt förorenade. I sådana fall skulle en eliminering av den nedersta dammen inte vara till någon större nytta förutom att nya forsmiljöer kan skapas lokalt kring det gamla dammläget. Sådana områden kan eventuellt komma att fungera för reproduktion. De dammar som i första hand bör åtgärdas är de som stänger av väsentliga lekområden uppströms. De kanske bästa exemplen på detta är Piteälven och Vindelälven vars reproduktionsområden har begränsad tillgänglighet för lax p.g.a. Sikfors respektive Stornorrfors kraftverk. Sikfors tycks ha en tämligen väl fungerande laxuppvandring tack vare en välbyggd fisktrappa medan nervandrande fisk måste gå genom kraftverksturbinerna. I Stornorrfors är det samma sak men där är också uppvandringen suboptimal till följd av att många fiskar inte hittar den lågvattenförande fåra som utgör väg upp till fisktrappan utan i stället går mot huvudströmmen in i utloppstunneln från kraftverket. Dessutom sker en ytterligare förlust av uppvandrande fisk nära trappan eftersom många fiskar inte hittar dess ingång. Med ett ambitiöst ombyggnadsprogram räknar nu kraftverksägarna med att kunna förbättra vandringssituationen för lax förbi Stornorrfors kraftverk. Om detta projekt lyckas skulle det kunna tjäna som modell för att lösa fiskpassage även vid andra dammar och kraftverk där övriga förutsättningar för ökad laxreproduktion föreligger. Ett tredje exempel 8
där en damm stoppar laxuppvandring till lekområden är floden Nemunas. En damm vid Kaunas i Litauen har effektivt avstängt de övre delarna av floden. Däremot kan laxen fortfarande utnyttja ett biflöde och når på så sätt fortfarande in i Vitryssland. En kvalificerad gissning är att det bland de många små laxförande vattendragen bör finnas något eller några som kan göras föremål för mer omfattande restaurering utan att detta i alltför stor utsträckning inkräktar på kraftproduktion eller annan vattenhushållning. En region som bör undersökas närmare i detta avseende är norra Estland där lax fortfarande finns i ett stort antal små vattendrag som mynnar i Finska viken. I nuläget blockeras dock laxens vandring av dammar i de flesta av dessa vattendrag. Tryckta källor Carlin, B. 1951. Förteckning över laxförande delar av svenska vattendrag. Svenska Vattenkraftföreningens publikationer 423 (1951:8). S. 191-308. Stockholm. Ekman, S. 1910. Norrlands jakt och fiske. 381 s. Uppsala. Nordström, R. och N. Dahlström. 2006. Laxförekomst i tidigare laxförande vatten: utveckling av en möjlig indikator i det regionala uppföljningssystemet för miljömålen. Länsstyrelsen Västernorrland, Härnösand. Ranke, W., C. Rappe, T. Soler, P. Funegård, L. Karlsson och L. Thorell. 1999. Baltic salmon rivers: status in the late 1990s as reported by the countries in the Baltic region. Naturvårdsverket och Fiskeriverket. Göteborg. Rapportförfattare Christer Nilsson och Elisabet Carlborg Landskapsekologi, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, 901 87 Umeå 9
Inom projekt Levande Skogsvatten samt närstående projekt har följande rapporter publicerats. Dessa kan beställas från WWF eller hämtas som pdf-filer på www.wwf.se/levandeskogsvatten Bergengren, J., Engblom, E., Göthe, L., Henrikson, L., Lingdell, P-E., Norrgrann, O. & Söderberg, H. 2004. Skogsälven Varzuga ett urvatten på Kolahalvön. Degerman, E., Henrikson, L., Lingdell, P-E. & Weibull, H. 2004. Indikatorer på naturvärde i skogsvattendrag mossor, bottenfauna, fisk och biotopegenskaper. Mossberg, P. 2004. Mandibler av dagsländan Ephemera vulgata som försurningsindikator. Degerman, E., Halldén, A. & Törnblom. 2005. Död ved i vattendrag. Effekten av skogsålder och naturlig skyddszon på mängd död ved. Zinko, U. 2005. Strandzoner längs skogsvattendrag. Bergengren, J. & Törnblom, J. 2005. Återintroduktion av flodpärlmussla. Uppföljning av utplantering av glochidieinfekterad öring i Hyttkvarnsån. Degerman, E., Magnusson, K. & Sers, B. 2005. Fisk i skogsbäckar. Degerman, E., Näslund, I. & Sers, B. 2005. Fiskbeståndens utveckling i skogsbäckar i Norrlands inland. Bisther, M. 2005. Utter i Pite älvs avrinningsområde inventering 2002-2004. Bisther, M. & Roos, A. 2006. Uttern i Sverige 2006. Bergman, P., Bleckert, S., Degerman, E. & Henrikson, L. 2006. UNK Urvatten, Naturvatten, Kulturvatten. Vartia, K. 2006. De sydsvenska öppna mossarna växer igen. Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Småkryp i skogsvattendrag. Lingdell, P-E. & Engblom, E. 2007. Bottenfaunan i Pite älvs avrinningsområde. Data från 58 prov 1976-1992. Lindström, M. & Törnblom, J. 2007. Attityder till Pite älv och till omgivningen kring älven. Olsson, J. 2009. Skogssektorn och skogliga vattenekosystem - En undersökning av attityder, informationsspridning och kunskap. Olsson, J. 2011. Hänsyn till skogsvattendrag En fallstudie. Setterberg, M. 2011. Landskapet och bottenfaunan Exempel från små bäckar i Västsverige. Törnblom, J. & Henrikson, L. 2011. Bävern avrinningsområdets skogsmästare. Österling, M. 2011. Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i vattendrag. Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011.Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns avrinningsområde. Nilsson, C. & Carlborg, E. 2011. Dams and migratory fish in the Baltic Sea catchment. 10
Henrikson, L. & Petersson, P. 2006. Bör vi lägga igen skogsdiken för att återskapa våtmark? Ur: Wiklander, G. & Strömgren, M. (red.), 2006. Markdagen 2006. Forskningsnytt om mark. Rapporter i skogsekologi och skoglig marklära 92. SLU, Institutionen för skoglig marklära, Uppsala. ISSN 0348-3398. ISRN SLU-SKOMA-R-92-SE. Henrikson, L. & von Proschwitz, T. 2006. Bisam en växtätare med smak för musslor. Fauna och Flora 101(3): 2 7. Henrikson, L. & Vartia, K. 2006. Öppna mossar växer igen i Sydsverige. Fauna och Flora 101(3): 8 15. 11
WWF är verksamt i över 100 länder på 5 kontinenter. WWF grundades 1961 i Schweiz. Det svenska kontoret öppnades 1971. För mer information, besök vår hemsida på wwf.se WWF har fler än fem miljoner supportrar varav 190 000 i Sverige. Världsnaturfonden WWF, Ulriksdals Slott, 170 81 Solna. Tel 08-624 74 00, info@wwf.se, plusgiro 90 1974-6, bankgiro 901-9746 Foto: NASA