Av Bengt-Åke Wennberg Kära vänner. Tack för fina möten och samtal på Open Apertum. Det tråkiga med samtal är att de har en tendens att glömmas bort när de väl har förts. De kan ha varit spännande och inspirerande men vad händer sedan? Det är inte mycket man kommer ihåg mer än att det var trevligt. Jag har därför lärt mig att hata möten som bara flyter ut i sanden. Jag har av detta skäl tagit för vana att alltid dokumentera och reflektera över möten jag är med i. Detta vill jag också göra med Open Apertum 2016. Min ambition är att mina reflektioner skall kunna läsas, inte bara av deltagarna, utan av alla som är intresserade av föreningen och dess arbete. Jag beklagar att det dröjt ett tag att få fram denna text eftersom jag haft mycket att göra med annat. Nu skall det bli av! När jag sätter mig vid datorn dyker det dock upp ett antal svårigheter som jag först måste klara ut för mig själv. Mötena kan inte ordnas godtyckligt, deltagarna kan inte få säga vad som helst och dokumentationen kan heller inte göras hur som helst. Vid årsmötet var det tydligt att ett skäl till deltagandet både i Föreningen och på Open Apertum var den möjlighet som föreningen gav medlemmarna att föra samtal, pröva tankar och uttrycka sina frågor och sitt tvivel utan att få en kniv i ryggen eller att känna sig dumma och okunniga. En annan möjlighet som man nämnde på årsmötet var att det erbjöds engagerade lyssnare som kunde bidra med just sina erfarenheter, associationer och tankar, på de frågor som togs upp. Det, som skiljer föreningens aktiviteter från aktiviteter i mitt företag Samarbetsdynamik AB, är att vi som företag har ett bestämt syfte och därmed också ett tema för våra möten. Vi engagerar oss i att ordna dem så att de passar vår egen utvecklingsresa. Samtalen leder in i erfarenheter och kunskaper som vi sedan, ihop med våra vänner, använder på olika sätt. Detta är en begränsning som inte behöver finnas i föreningen eller i Open. Särskilt som vi nu lämnat våra styrelseuppdrag. Forskarbyn c/o Anita Häggblom, Elin Wägners Gata 37, 129 51 Hägersten 073 0917633
I och med att föreningen och Samarbetsdynamik har skiljts åt är det nya Open inte samma som det gamla. Därför kallas numera det årliga mötet i föreningen för Open Apertum. Tillägget apertum betyder att samtalet är gränslöst. De teman som behandlas växer fram ur deltagarnas egna tankar, intressen och ambitioner. Det kan handla om vad som helst. Det styrs inte av någon. Jag delar fullt ut denna ambition. Jag blev glad att höra Era kommentarer på årsmötet. Det har varit min och Monicas ambition att skapa ett forum just för sådana möten ända sedan vi började med våra abonnentmöten och ända sedan föreningens start. Men det har varit svårt så länge vi och vårt företag Samarbetsdynamik AB stått som arrangörer och garanter. Kommentarerna på årsmötet antyder att vi nu gemensamt har lyckats skapa vad vi ville. Hur vi skulle bära oss åt för att åstadkomma detta var inget vi från början visste. Erfarenheten har växt fram under arbetets gång. Det har gått fram och tillbaka med försöken. Reglerna har växt fram. De har konstituerats med tiden. Det har dock funnits en princip från starten. Vi har ända från början försökt värja oss mot att aktiviteten används för säljsamtal av det ena eller andra slaget. Samtal och presentationer, som propagerar för den ena eller andra ideologin eller idén och där deltagarna skall övertygas om något eller rekryteras till något, har vi nog av i vardagen. Om sådana inspel får fotfäste är risken att de flesta av oss slår dövörat till och tanken med samtalen är förfelad. Bordet fanger ikke, sade alltid min danske handledare Freddy Hansen. Uttrycket går inte att översätta till svenska. Försöker man göra det ordagrant blir det precis motsatt vad Freddy menade. Att bordet ikke fanger betyder att man inte behöver oroa sig för att det man säger får negativa konsekvenser. Man har rätt att pröva sina resonemang och uttala sig om sina erfarenheter och känslor utan att bli kritiserad vare sig då eller sedan. Det är då också underförstått att man kan ha ändrat sig när man kommer hem. Om det skall berättas något om vad man sagt och tyckt så är det man själv som måste göra det så som jag gör just nu. Därför avstår jag från att referera andras inlägg och samtalen som sådana. Open Apertums samtal skiljer sig från andra samtal. Samtalen genomförs för att vi uppskattar samtalet som sådant. Vi uppskattar samtalen för att vi känner oss hemma i dem. Vi känner oss bekräftade och upplever en gemenskap. Det är som att sjunga i kör. Vid de flesta andra tillfällen utanför föreningen har emellertid samtal också ett syfte. Det är då underförstått att man i och genom samtalet skall komma fram till något. Det kan vara en överenskommelse, en slutsats, ett gemensamt mål, grundprinciper, en plan eller dylikt. Denna begränsning behöver vi inte ålägga oss om vi inte vill. 2
Middagssamtal kan vara av det första slaget medan överläggningar på arbetet, i exempelvis arbetsplatsmöten, är av det andra slaget. De två samtalsformerna griper in i och kan förväxlas med varandra. Ett arbetsplatsmöte som utvecklar sig till samma slags samtal som en konversation på ett middagsmöte upplevs bortkastat och improduktivt. En konversation på en middag som utvecklar sig till ett gräl om vilken regering som är att föredra framför den andra blir otillfredsställande och ger en dålig smak i mun. Våra möten på Open, är emellertid en blandning av dessa två typer. Samtalet skall å ena sidan tillfredsställa vår önskan och vår njutning av att samtala och mötas. Det skall å andra sidan också bidra till ökade kunskaper och insikter om det ämne vi möts för att samtala om. Det är denna blandning mellan de två typerna som vi ständigt försöker lära oss att hantera. Jag har funnit att det personliga engagemanget och exemplet verkar vara nyckeln till det engagemang som skapas. Personliga exempel snarare än teorier stimulerar flera att berätta om just sitt engagemang och sina erfarenheter och öppnar upp för kommentarer och reflektioner. Det finns dock fortfarande svårigheter med detta, som vi måste bli bättre på att hantera. När någon berättar en historia finns det en tendens att man precis som på en middagsbjudning nöjer sig med att applådera och sjunga med. Lika lite som man kritiserar innehållet i Taubes visa om Flickan i Havanna om den har sjungits väl så känns det svårt att ifrågasätta det exempel en engagerad och fängslande historieberättare för fram. Man njuter av berättandet som sådant. Men ibland kan det vara nödvändigt att gripa in och ifrågasätta, och inte bara bli förförd, om exemplet skall få en mening. När någon å andra sidan presenterar ett djupt känt problem är det lätt att detta inte fångas upp för vad det är. Man följer istället middagskonventionen. Man associerar till liknande problem man själv varit eller är engagerad i. Man svarar på det känslomässiga anspråket. Man kommer med tröstande kommentarer. Man griper in med förslag och normativa lösningar. Sådana gensvar är i grunden avvisande och kan leda till besvikelse, inte bara hos personen som drabbas utan också i gruppen som sådan. Det krävs helt andra bidrag som berikar exemplet. Ett skäl till, att möten och samtal inte lever upp till det önskvärda tillståndet att samtidigt vara njutbara och klargörande, kan för all del vara att de som deltar i samtalet inte förmår sätta sig in den andres situation tillräckligt väl för att tro att man kan säga något förnuftigt. Det kan för dem exempelvis vara svårt att finna likheter mellan den situation det berättas om och skeenden man själv känner till. Det kan vara svårt att förstå varför någon just då berättar som den gör och vad denne då egentligen förväntar sig för reaktion. 3
Så är det emellertid alltid med personliga exempel. Ingen vet hur det egentligen var i en enskild situation eller vid ett specifikt tillfälle. Därför blir ofta resonemang om specifika erfarenheter bara spekulationer. Vad jag själv istället tycker är mer intressant på Open än sakinnehållet i de konkreta fallen är det underförstådda budskap som de olika inläggen pekar på. Vad är exemplet exempel på? Det kan alla vara med att tänka på. En helt annan aspekt är att om det inte var just ett Open Apertum så skulle vi inte få oss till livs en bukett av sinsemellan olika tankar och problemställningar som människor i vår tid går och bär på. Att titta på varje blomma för sig kan vara av värde. Men vilket budskap illustrerar hela buketten? Vad surrar runt i vårt gemensamma omedvetna? För mig kretsade samtliga inlägg på detta års Open kring frågan om hur vår tids demokrati kommit att utövas. Det budskap jag fångade upp var att det uppenbarligen finns ett demokratiskt underskott i den typ av samtal och överläggningar som förs i vårt samhälle. Så här har jag tolkat de teman som togs upp. Dagens planeringssystem och det demokratiska strukturerna klarar inte av dagens komplexitet och människors behov av flexibilitet. Sättet att resonera om löner och kompensationer skapar en atomisering av den enskilde medarbetaren man ser inte gruppens och organisationens roll i verksamhetens framgång. Värdediskussionen är förvirrad Det finns en förväxling mellan begreppen medlemmar, medarbetare och medborgare. Utan att ge mig in i vilka modeller som presenterades och vad de olika inspelarna förde fram så känner jag mig fri att här kommentera och spekulera över denna bukett. Svenska institutioner och verksamheter har byggt på en politisk kultur med betoning på dialog, kompromisser, kunskapsbaserat beslutsfattande och stark tillit till medmänniskor. I Sverige har vi därför, när det gäller interaktioner i makroplanet försökt undvika direktstyrning. En minister eller en högre chef kan exempelvis inte gå in i och påverka ett pågående ärende. Vill man undvika sådan detaljstyrning måste man lita till att medarbetare, eller i förekommande fall medlemmar, mellan sig kan etablera det samarbete som krävs för att det nya och önskvärda tillståndet skall uppstå. Vad de då gemensamt måste komma fram till, och upprätta mellan sig, är konstitutiva regler. Det vill säga regler som växer fram genom samtal och överenskommelser dem emellan på samma sätt som vi gemensamt byggt upp mötena i Open Apertum. Vilka regler som kan skapas och deras funktionalitet begränsas i sin tur av de deltagande personernas erfarenhet och omdömesförmåga. Saknas tillräcklig erfarenhet, förståelse för varandra och kompetens i sakfrågan så blir det pannkaka av alltsammans. 4
Konstituerade regler växer fram för att de visat sig fungera i praktiken. De kan inte dikteras fram. De måste prövas ut. Man lär sig dem genom att praktisera dem. Om man inte tror människor om att kunna skapa sådana regler tvingas man, att aktivt och utifrån, försöka styra det hela rätt. Man frångår då den kultur, som vi i Sverige vant oss vid och som vi sedan länge tillämpat. Då får vi ett demokratiskt underskott. I dag införs allt oftare normativa och regulativa regler både i samhället och i verksamheterna. Går jag på djupet när det gäller att undersöka grunden för många av de enskilda kritiserade åtgärder, som det berättas om i massmedia, exempelvis i migrationsärenden, så finner jag att de är en direkt konsekvens av att de normativa regelsystemen överlappar och ofta motverkar varandra. De lyckas inte reglera vad de förväntas reglera. De är fulla av kryphål och ofullständigheter. Att följa dem ger då förvirrande och ofta absurda konsekvenser. De är öppna för korruption och fusk. Detta problem har nu uppstått på alla samhällets områden. Det allt starkare fokus som läggs på normativa regelsystem minskar således kraftfullt utrymmet för omdömesgilla åtgärder baserat på förhållanden i den enskilda situationen. Olika befattningshavare tvingas, på grund av olämpliga regelsystem och föreskrifter, vidta åtgärder som strider mot vad de själva anser rimligt att göra med hänsyn till deras egen kunnighet, erfarenhet och tidigare etablerade konstituerande regler för mänsklig samverkan. Demokratiska beslutsprocedurer hjälper inte på detta problem om de inte aktivt förbereds så att de kan utmynna i konstituerade regler avpassade för den praktik människor verkar i. Så är det inte i dag. Reglerna konstrueras på kontoret på underlag som är alltför ofullständiga för ändamålet. Detta är ett allvarligt problem. Det rubbar hela vår demokrati. Regler som konstrueras på det sätt man gör i dag blir av dessa skäl inte trovärdiga. Detta faktiska trovärdighetsproblem löses i dag genom att introducera ett begrepp som man kallar värderingar och där dessa formuleras och predikas av överheten. Men värderingar bestäms inte av logiska resonemang eller naturlagar utan av överenskommelser människor emellan. De kan därför inte normeras uppifrån eller utifrån. Regelsystem grundade på värderingar kan endast fungera om de slutliga överenskommelserna respekteras även av de som inte håller med om den värdering som regelsystemet refererar till. Det är således inte sant att kulturer hålls samman genom att människor har samma värdegrund eller tvingas att anpassa sig till en sådan. Det går således inte att med pålagda normer och styrning utifrån påverka mänsklig samverkan utan att detta tvingar vissa personer att handla mot deras eget bättre vetande. Detta skapar frustration. Individens frustration kan hanteras genom att denne begränsar engagemanget i det gemensamma och blir mer likgiltig. En sådan påverkan är 5
möjligen konstruktiv om värderingen omfattar sådant man inte bör göra. Den kan dock inte tillämpas på sådant man bör göra. Då får den motsatt effekt. I Nazitysklands eller i Sydafrikas apartheidsystem kunde man exempelvis bestämma att vissa grupper inte skulle få anställas eller medverka i olika aktiviteter. En sådan norm, även om den är omänsklig, är lätt att förstå, tillämpa, efterfölja och kontrollera. Den kan visserligen strida mot den enskildes rättsuppfattning och humanitet men efterlevnaden kan tvingas fram. Man kan i samma anda förbjuda invandring och bestraffa alla som medverkar till den och tvinga alla dem tillbaka som olovligen tar sig in i landet. Om man istället bestämmer att vissa grupper inte får uteslutas ur olika redan etablerade samspel, som exempelvis rekrytering av nya medarbetare, så är detta inte en fråga om reglering. Man kan inte tvinga någon att ge en invandrare jobb. En sådan lösning kräver då nya sedvanor. Dessa kan endast etableras om de gamla förkastas. Detta händer bara när människor ser ett nytt värde i det nya förfarandet jämfört med det gamla. Först då kan önskemålet få genomslagskraft. Jag tolkar införandet av det övermått av reglerande regler som skapats i Sverige som en direkt konsekvens av att vi har förlorat förtroendet för att medborgare själva genom samtal kan förkasta föråldrade regler och skapa de nya konstituerande regler, som är nödvändiga. Vi har övergett en viktig och från mänsklighetens historia invand utvecklingsprincip. Vi har svikit oss själva som människor. Det får konsekvenser. Ett problem, som då måste utforskas, om vi anser att denna princip bör återupplivas är alltså vilka svårigheter som dyker upp i alla våra normala möten, diskussioner och samtal som exempelvis på Open Apertum som medför att man tycker sig behöva ersätta behovet av det gemensamma utvecklandet av nya konstituerade regler med övergripande godtyckliga normativa regler på det olyckliga sätt, som man gör just nu. Kanske kan våra samtal i föreningen då vara ett bidrag till en förändring? Om vi kan sprida våra erfarenheter av hur vi sett det som möjligt att med mer konstruktiva regler för hur vi för en dialog skapa både givande och samtidigt klargörande samtal, så kanske fler kan medverka till att det också på andra områden kan skapas goda konstitutiva regler för demokratiska samverkan, som naturligen kan accepteras av oss alla. Kungsbacka 6 oktober 2016 Bengt-Åke Wennberg 6