Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Namibia 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den namibiska konstitutionen från 1990, det år då landet blev självständigt, lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Samtliga grundläggande fri- och rättigheter är garanterade i konstitutionen och efterlevs i stort sett tillfredsställande. President- och parlamentsval genomfördes i november 2004. Valen resulterade i att SWAPO fortsätter vara det dominerande partiet i parlamentet medan Namibia nu fått sin andra president sedan självständigheten. Det finns en rad aktiva nationella organisationer för mänskliga rättigheter (MR). De övergrepp som tidigare rapporterats från norra Namibia har minskat och även i den tidigare oroliga Caprivi-provinsen har läget fortsatt förbättrats. Regeringen och det styrande partiet SWAPO har dock kritiserats av oppositionen och oberoende organisationer för att inte fullt ut främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter Namibia har ratificerat/anslutit sig till följande FN-konventioner om mänskliga rättigheter: - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) (anslutit 1994). - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om avskaffandet av dödsstraffet (samtliga anslutit 1995). - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) (anslutit 1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt (ratificerat 2000). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) (anslutit före självständigheten).
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) (anslutit 1995). - Konventionen om barnets rättigheter (CRC), ratificerades 1990, samt de två fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades 2002. - Flyktingkonventionen. - Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen Regionala instrument landet ratificerat/anslutit sig till: - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter. - Afrikanska deklarationen kring mänskliga och medborgerliga rättigheter (ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992. Tilläggsprotokoll till ACHPR kring skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och medborgerliga rättigheter, signerades den 9 december 2003, men ännu ej ratificerat. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Konstitutionen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan inhuman behandling. Det finns dock rapporter om överdrivet polisvåld av arresterade personer, samt att säkerhetsstyrkor och polisen har gjort sig skyldiga till övergrepp i form av tortyr och dödsfall. Den paramilitära säkerhetsstyrkan Special Field Force (SFF) har särskilt pekats ut som ansvarig för dessa övergrepp. Några av de rapporterade övergreppen har fått rättslig påföljd, medan andra inte uppmärksammats av myndigheterna. Det har förekommit rapporter om människohandel genom Namibia av personer till och från Sydafrika. Det finns dock ännu ingen specifik lagstiftning om människohandel. En kurs om mänskliga rättigheter för polisen anordnas regelbundet av en lokal enskild organisation, Legal Assistance Centre (LAC), som också utarbetat en MR-handbok. Trots ett förbud för poliser att använda piska förekommer rapporter om fortsatt användning. Förhållandena i fängelserna är bristfälliga. Regeringen har sökt vidta åtgärder för att förbättra situationen. Röda Korset samt utländska diplomater har vid besök funnit fängelserna förhållandevis rena och i ordning, men MRorganisationer har påtalat att många fängelser är överfulla. Arresterade personer som väntar på rättegång separeras inte från dömda fångar. Kvinnliga fångar är skilda från manliga, men det finns rapporter om att vakter begått sexuella övergrepp på kvinnliga fångar. Ett pilotprogram har etablerats som erbjuder alternativ till fängelsevistelse för ungdomar som dömts för brott. Enskilda organisationer har rätt att regelbundet besöka fängelser. 2
3 4. Dödsstraff Dödsstraff finns inte för någon typ av brott. 5. Rättssäkerhet Rättsväsendet är enligt konstitutionen självständigt i förhållande till den exekutiva makten. Domstolsväsendet fungerar i tre nivåer. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat. Sedvanerätten, som utövas av traditionella ledare, har en stark position framför allt på landsbygden. De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga brott, såsom snatteri. Det förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet kopplas in. Därför har regeringen ansett sig motiverad att informera traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar enligt den så kallade Traditional Authorities Act. Konstitutionen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras av rättsväsendet. Problemet är att det ofta är långa väntetider innan fall tas upp, samt att sedvanerätten inte alltid respekterar de konstitutionella rättigheterna fullt ut. Dessutom är många människor, framför allt på landsbygden, inte fullt medvetna om sina rättigheter. Under separatistupproret i Caprivi-provinsen 1999 arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. 132 av dem har väntat i nästan fem år på rättegång. Flera av de häktade hävdar att de utsatts för tortyr och polisbrutalitet i samband med arrestering/förhör och 12 personer har avlidit i fängelset. Rättegången har skjutits upp gång på gång, vilket har utvecklats till en besvärande situation för Namibia Det finns inga rapporter om politiska fångar i Namibia. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt konstitutionen och en person som arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Man har rätt till offentlig försvarare, om nödvändigt på statens bekostnad. Olagliga frihetsberövanden har dock gjorts av säkerhetsstyrkorna, i synnerhet i de norra provinserna längs gränsen mot Angola och Botswana. Läget har förbättrats efter fredsprocessens inledande i Angola men problem finns fortfarande i Caprivi. Personer som tillhör ursprungsbefolkningen San som sedan länge utnyttjats av andra etniska grupper har vid flera tillfällen varit föremål för godtyckliga arresteringar utan att deras fall tagits upp av domstol. Ledare för
4 San-befolkningen har bland annat framfört klagomål till inrikesministeriet att de inte fått tillgång till adekvata identitetshandlingar. Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag god. 7. Straffrihet Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott, men väntetiderna före rättegång är ofta långa. Det finns också fall av misstänkt polisvåld där åtal aldrig väckts. En komplicerad del av Namibias historia är de övergrepp som begicks under frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska apartheidregimen har behovet varit stort av en försoningsprocess för att komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En aktiv försoningspolitik mellan olika etniska och sociala grupper, syftande till att se framåt och lägga det förflutna bakom sig, har också förts av regeringen. Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter (MR-organisationer) har dock beklagat att en sanningsprocess som omfattar vittnesmål om begångna övergrepp inte genomförts i Namibia på samma sätt som i Sydafrika. Inte minst vill man kartlägga de övergrepp som begicks av SWAPO-aktivister i exil mot personer som påstods vara informatörer till sydafrikanerna. Situationen har dock inte utvecklats positivt och det förefaller saknas en politisk vilja att ta itu med de övergrepp som begicks före självständigheten. Frågan om en eventuell sanningsprocess har helt nyligen aktualiserats i samband med påträffandet av massgravar i norra Namibia. 8. Yttrande- och mediafrihet Församlings- religions- och yttrandefriheten finns inskriven i konstitutionen och det finns en väl utvecklad media. Medias oberoende respekteras i stort av regeringen, men under senare år har kritiken från regeringen och det styrande partiet SWAPO mot oberoende, regeringskritisk media ökat. Det finns en regeringstrogen nyhetstidning, New Era, som utkommer fem gånger i veckan, samt två nyhetsmagasin, Namibia Today och Namibia Review. Regeringen styr också Namibia Press Agency (NAMPA). Det finns sex oberoende tidningar, varav den engelskspråkiga dagstidningen The Namibian är den mest framträdande. Regeringskontrollerade Namibia Broadcasting Corporation (NBC) ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Det finns åtta privata radiokanaler, två privata lokala TV-kanaler samt en privat rikstäckande kabel-tv-kanal. Denna ägs till 51 procent av regeringspartiet SWAPO. BBC samt sydafrikansk media är lättillgänglig. Flera tidningar har heltäckande internetsajter.
5 Det förekommer rapporter om att regeringsföreträdare söker påverka journalister som arbetar inom statligt kontrollerade medier och medarbetare inom NBC har hävdat att de i viss mån tagit på sig en självcensur. Inga rapporter har inkommit om trakasserier eller arresteringar av journalister under 2005. Utländska journalister som besöker landet måste dock ansöka om tillfälligt arbetstillstånd. Presidenten och företrädare för regeringen och det styrande partiet SWAPO har vid upprepade tillfällen anklagat regeringskritisk media för att inte agera i nationens intresse utan att spela dess fiender i händerna genom sin rapportering. De verbala utspelen tycks dock inte ha påverkat den oberoende pressens rapportering nämnvärt. Konstitutionen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet och rätt att ansluta sig till fackföreningar, vilket respekteras i allmänhet av regeringen 9. De politiska institutionerna Namibia är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Parlaments- och presidentval genomfördes i november 2004 och SWAPO erhöll fortsatt stor majoritet med 75 procent av rösterna och 55 av de 72 valbara platserna i parlamentet. SWAPO:s presidentkandidat Pohamba vann överlägset och erhöll 76 procent av rösterna och efterträdde Sam Nujoma i mars 2005. Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna vilket är den högsta nivån sedan valet 1989. Oppositionen har fortsatt svårt att få fotfäste och inflytande. Congress of Democrats (CoD) blev största oppositionsparti med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance (DTA) fick fyra mandat. CoD:s presidentkandidat Ben Ulenga erhöll 7 procent av rösterna. Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och ett nationalråd. Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet som består av två representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga inalles 26 ledamöter. Dessa utses i regionalvalen vart sjätte år. Samtliga regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör alltså en stor del av det totala antalet ledamöter. Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan omväljas en gång. 1998 ändrades konstitutionen så att president Nujoma skulle kunna omväljas för en tredje mandatperiod i stället för de stipulerade två, med motiveringen att Nujoma inte valdes i direktval 1990. President Nujoma kunde alltså inte ställa upp i presidentvalet 2004.
Regeringspartiet SWAPO:s dominans av det politiska livet har medfört att regeringen kritiserats av opposition och oberoende organisationer för att inte alltid fullt ut främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO ibland är otydlig och att SWAPO över tiden blivit mer toppstyrt. Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter dock ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående, öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bl.a. är ett resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning. Däremot är etnisk tillhörighet inte oviktig i det politiska livet. Endast fem kvinnor ingår i regeringens totala antal av 26 fullvärdiga medlemmar. I nationalförsamlingen sitter 21 kvinnliga ledamöter av 72 och i det nationella rådet två. På regional och lokal nivå är kvinnor bättre representerade. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen, vilket i princip respekteras av regeringen. I praktiken lever apartheidssystemets mycket skeva inkomstfördelning kvar och de rikaste 10 procent (de flesta vita) förfogar över drygt 65 procent av inkomsterna. Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen, ligger runt 40 procent. Det finns ingen lagstadgad minimilön, men jordbruksarbetarnas fackförbund driver frågan för sina anslutna mot bakgrund av de ofta mycket låga löner som farmarna betalar sina anställda. Arbetstiden är reglerad till högst 45 timmar per vecka, samt minst 24 timmars sammanhängande ledighet per vecka. Man har rätt till 24 semesterdagar samt 30 sjukdagar per år. I praktiken efterlevs dock inte alltid dessa lagar. Några farmägare har kritiserats efter att ha tvingat pensionerade lantarbetare att lämna de jordbruk där de varit anställda merparten av sina arbetsliv. Konstitutionen föreskriver rätt till att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som jordbruksarbetare och anställda i hushållet. Många lågutbildade, framför allt på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och fackförbunden, som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De största fackförbunden är National Union of Namibian Workers (NUNW), som är löst kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation of Trade Unions (NAFTU). 6
7 En ny arbetslagstiftning är under utarbetande där bland annat diskriminering till följd av hiv/aids anses som straffbart. Namibia har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige) i kombination med en liten och utspridd befolkning om 1,8 miljoner innebär svårigheter för myndigheterna att tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den förra regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerad kring huvudstaden Windhoek. Regeringen prioriterar dock de sociala sektorerna och det finns en politisk vilja att åtgärda fattigdoms- och fördelningsproblematiken. Cirka 15 procent av statsbudgeten avsätts till hälsosektorn. Positivt är dock att Namibia nu kommit förhållandevis långt beträffande bromsmediciner för personer drabbade av hiv/aids. Nu finns detta tillgängligt på 13 olika sjukhus i landet men man har ännu inte nått ut till alla som kvalificerar sig för behandling. Ett oroande tecken är att kvaliteten på offentlig sjukvård försämrats under den senaste tiden. Anmälningar mot vårdpersonal och vårdinstitutitioner har ökat markant. 12. Rätten till utbildning Cirka 24 procent av de offentliga utgifterna går till utbildning, som är en prioriterad fråga för regeringen. Barn har rätt till gratis utbildning från klass 1 till 10, och mellan 85-90 procent av alla barn går i skolan. För många familjer är omkostnaderna i form av skoluniform, böcker, inhysning i det fall skolan ligger långt bort o.s.v. svåra att klara av, vilket i synnerhet drabbar flickor. Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen San. Cirka 80 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Namibia klassas av Världsbanken som ett medelinkomstland. Den relativt höga medelinkomsten speglar dock inte de mycket stora inkomstskillnaderna i landet. Namibia försöker därför att omklassificeras som tillhörande de minst utvecklade länderna, så att landet ska få tillgång till Världsbankens förmånliga lån. Cirka 40 procent av Namibias befolkning klassas som fattig och 7 procent som extremt fattig. Namibia rankas som nummer 125 av 177 länder enligt UNDP:s Human Development Index. Andelen offentliga utgifter som går till sociala sektorer hör till de högsta i världen, men ansträngningarna försvåras av en snabbt växande hiv/aids-epidemi. Cirka 20 procent av befolkningen (mellan 15-49 år) bär på viruset och aids är den främsta dödsorsaken. Förväntad
medellivslängd har minskat med 15 år sedan självständigheten. Redan 1990 etablerades ett National Aids Control Programme (NACP), men epidemin har inte mattats av trots åtgärder som informationskampanjer, forskning, utbildning för anställda inom hälsosektorn etc. Barnadödligheten ligger på 48 per 1 000 födda, och 65 per 1 000 barn under fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten, varav 100 procent i städerna. Inkomstfördelningen är inte bara etniskt, utan även geografiskt sned. Svår torka och översvämningar, framför allt i de norra delarna av landet har resulterat i en eskalerande livsmedelskris. Uppskattningsvis 20 procent av befolkningen om totalt cirka 1,8 miljoner människor var under förra året i behov av nödhjälp. procentprocent 14. Kvinnans ställning Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt, ofta i hemmet, är vanliga och bottnar ofta i traditionella värderingar om kvinnans underordnade ställning. Problemet har dock fått ökad uppmärksamhet under senare år och presidenten såväl som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsmän och personer som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel har dömts till längre straff än tidigare år. Polisen har rapporterat om ett ökat antal anmälningar om kvinnomisshandel och presidenten har skrivit under en lag som ger en vid definition av våldtäkt och som ger möjlighet att bli dömd för våldtäkt även inom äktenskapet. Enskilda organisationer har uppmärksammat att rättsväsendet inte erbjuder tillräckligt vittnesskydd för sårbara vittnen. Parlamentet har antagit en ny lag för att stävja våld i hemmen. Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för polisen. Center för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet. Lagen förbjuder diskriminering av kvinnor som gift sig enligt det gängse rättssystemet, medan kvinnor som är gifta enligt traditionell rätt utsätts för såväl juridisk som kulturellt betingad diskriminering. Enligt traditionell praxis äger en familj rätt att konfiskera en avliden mans egendom även om hans änka och barn befinner sig i livet. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt under de senaste åren. Kvinnor har rätt till tre månaders barnledighet. 15. Barnets rättigheter Barnkonventionen undertecknades redan 1991 och något senare antogs en nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs 8
upp med årliga rapporter. Landets utvecklingsproblem och sneda inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses men regeringen lägger en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård, vilket har bidragit till att förbättra barnens situation. Särskilda ansträngningar har gjorts för det ökande antalet föräldralösa barn (framför allt på grund av hiv/aids). Utnyttjande av barn är ett allvarligt problem som uppmärksammas alltmer. Våldtäkt på barn och incest leder i ökad utsträckning till långa fängelsestraff. Konstitutionen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi och prostitution. Det finns center för utnyttjade kvinnor och barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall av sexuellt utnyttjade barn. Minimiåldern för arbete är 14 år, eller högre inom vissa sektorer såsom gruvoch byggindustrin. Barn under 14 år arbetar dock ofta på familjeägda lantbruk samt inom den informella sektorn. 1999 visade en oberoende undersökning att drygt 16 procent av barn mellan 6-18 år arbetar, de allra flesta på landsbygden. Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer. För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns. 16. Olika befolkningsgruppers situation Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller social status, och ett uttryckligt förbud mot the practice and ideology of apartheid finns. Detta respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet. Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val. Namibias ursprungsbefolkning, San-folket, har länge varit marginaliserad socio-ekonomiskt och utvecklingsmässigt i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas 1996. Många Sanbarn går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under 20 procent. San-folket utgör 2 procent av Namibias befolkning. 9
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Konstitutionen förbjuder diskriminering i allmänna termer, men nämner inte särskilt sexuell läggning. Det finns dock lagstiftning som förbjuder diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Den förre presidenten, Sam Nujoma, har vid flera tillfällen uttalat sig nedvärderande om homosexuella, och har bland annat sagt att homosexualitet strider mot naturen och ska bekämpas. Dessa uttalanden har Sam Nujoma fortsatt med även sedan han avgått som president. Uttalandena har dock inte fått några kända följder i form av fysiska trakasserier mot homosexuella. 18. Flyktingars rättigheter Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med UNHCR i denna fråga. De flesta flyktingarna i Namibia kommer från Angola men också från DRK, Burundi och Rwanda och finns i Osire flyktingläger. Förhållandena i Osire, som kritiserats för undermåliga sanitära förhållanden, har förbättrats avsevärt. I oktober 2005 fanns drygt 6 000 flyktingar i lägret. Antalet som har repatrierats till Angola är cirka 600, vilket är betydligt färre än de cirka 4 000 som återvände till Angola 2004. 19. Funktionshindrades situation Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för att lagstiftningen skall efterlevas, och faktisk diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om att handikappanpassa offentliga byggnader. Denna fråga har dock fått ökande uppmärksamhet, bland annat genom att media har rapporterat om den bristande respekten för funktionshindrades åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Ett flertal oberoende aktiva MR-organisationer verkar i landet utan begränsningar. Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig och enskilda organisationer kan öppet kritisera regeringen. Regering och myndigheter har samarbetat med enskilda MR-organisationer bland annat med att anordna utbildning för berörda yrkeskårer, t.ex. polisen, om mänskliga rättigheter. MR-organisationer har fritt kunnat undersöka anklagelser om övergrepp, i synnerhet i norra Namibia, och publicera rapporter. Vid några tillfällen har dock regeringsföreträdare verbalt attackerat bland annat National Society for Human Rights (NSHR), Amnesty International samt Minority Rights Group. 10
Några av de främsta MR-organisationerna är Legal Assistance Centre (LAC), National Society for Human Rights (NSHR), Media Institute for Southern Africa, Human Rights Documentation Centre och Namibia Institute for Democracy (NID). Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se under punkt 5), men tanken har väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av efterlevnader av relevanta FN-konventioner. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter Utöver det relativt stora antalet inhemska organisationer är flera internationella människorättsorganisationer aktiva i Namibia, t.ex. Amnesty. Sverige samarbetar med och stödjer ett antal demokrati- och människorättsorganisationer, däribland Legal Assistance Centre (LAC), National Society for Human Rights (NSHR), samt Namibia Institute for Democracy. 11