KLIMATETIK: HANDOUT 5 ERIC BRANDSTEDT FILOSOFISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET Handout Kurs: FPRA21:5, FPRK01:3, FPRM10, FPRM20 e-mail: eric.brandstedt@fil.lu.se FÖRELÄSNING 5: MORALISK KORRUPTION I detta kapitel och det nästa pekar Gardiner på en implikation av den perfekta moraliska stormen: att dagens generation (och särskilt de rika länderna) är känsliga för moralisk korruption. Givet det enormt komplexa problemet så finns det en frestelse att på olika sätt undfly ansvar. Olika sätt som det tar sig uttryck beskrivs i detta kapitel. En särskilt allvarlig form av moralisk korruption handlar om själva termerna för debatten; vi måste vara vaksamma på att sättet som vi pratar om klimatförändringarna inte i sig är urskuldande. Denna vaksamhet är särskilt viktig i denna fråga då de potentiella offren för våra handlingar saknar förmåga att förhandla, eller ens göra sin röst hörd. Gardiners tillvägagångssätt i detta kapitel är att resonera genom en analogi till Jane Austens bok Stolthet och Fördom där ett paradigmatiskt exempel på moralisk korruption utspelar sig. Korruption kan definieras som att vara omoralisk eller oärlig, i synnerhet genom att exploatera ens maktställning eller förtroendeposition för personlig vinning. I den perfekta moraliska stormen innebär korruption bland annat att rika länder utnyttjar sin maktasymmetri gentemot fattiga länder, att dagens generation utnyttjar sin ställning mot kommande generationer, och att människor utnyttjar sitt övertag mot naturen. Gardiner skriver: Presumably, some social, political, and economic elites will try to capture the framing of climate policy in various fora at the expense of the less well-funded and well-connected (s. 305). Gardiner fokuserar dock en specifik form av korruption, nämligen moralisk korruption, som handlar om etiska diskussioner, hur vi talar om klimatförändringarnas etiska grund mer specifikt. Moralisk korruption yttrar sig i försök att rationalisera avsteg från det vi anser moraliskt riktigt genom att visa att accepterade moraliska principer inte gäller strikt, att de ska förstås på ett mer medgivande sätt som bättre passar våra nuvarande böjelser. Den moraliska korruptionen kan ofta ta sig subtila uttryck där personen som för fram de korrupta argumenten gör det i god tro eller genom något kognitivt misstag. Gardiner skriver: In the context of a perfect moral storm, such bogus morality can become a powerful weapon (s. 308). Gardiner argumenterar att i ljuset av detta bör vårt fokus ligga på att förstå och undvika denna typ av korruption. Problemet är att vi inte kan förlita oss på rättviseteorier på grund av den teoretiska stormen; det vi kan göra är att ta fasta på några grundläggande intuitioner och försiktigt skärskåda existerande argument. Gardiner börjar nu beskriva den analogi han baserar sitt resonemang på. I korthet presenterar Gardiner den scen som utspelar sig mellan John Dashwood och hans fru Fanny över det arv som John förvaltar för sin och sina systrars räkning. Gardiner beskriver hur John låter sig korrumperas av Fannys argumentation. Han lister hennes argument för att sedan använda dem för att beskriva moraliskt korrupta argument i klimatdiskussionen. De är: (1) Överdrivna bördor; (2) tidigare rättigheter; (3) konkurrerande särskilda relationer; (4) oresonliga företrädare. Parallellen i klimatdebatten är följande. Det är vanligt förekommande i debatten att appellera till överdrivna bördor; att påstå att klimatmildrande åtgärder skulle utarma länder och generationer. Bjørn Lomborg brukar t.ex. peka på att Kyotoprotokollet skulle kosta 150 miljoner dollar om året, vilket kan framstå som en betungande börda; men i relation till världens BNP är det inte på något sätt tillräckligt för att utarma världen. Att fokusera på de relativt marginella kostnaderna av att göra något åt klimatförändringarna utelämnar det mest relevanta i diskussionen, nämligen att det kan behövas för att undvika att en katastrof drabbar framtida generationer, skriver Gardiner. Parallellen till (2) är talet om business-as-usual och grandfathering (d.v.s. att länder skulle behöva högre nivåer av utsläpp för att de vant sig vid de historiskt). Det finns en tendens i 1
debatten att anse att länder med historiskt höga utsläppsnivåer har rätt till dess, även om de medför stora kostnader på andra. Även om det ligger något i dessa rättighetsanspråk (historiska investeringar skulle kunna grundlägga ett legitimt anspråk) så tar sig den moraliska korruptionen här uttryck i att inga andra anspråk räknas. Det tredje draget, konkurrerande särskilda relationer, används i klimatdebatten när kritiker mot klimatpolitik pekar på att människor i allmänhet bara bryr sig om sin nära omgivning och är ointresserade av rumsligt och tidsligt avlägsna människor. Det fjärde draget appelleras till genom argument om att klimatpolitik skulle vara negativt utopiskt; det är fullkomligt orimligt att tänka sig att världens stater skulle bry sig om något sådant som klimatförändringarna, enligt detta argument. Gardiner medger att de två sista argumenten är seriösa invändningar som bör diskuteras, men varnar för dess selektiva användning i klimatdebatten. I den perfekta moraliska stormen måste vara vaksamma på egennyttiga användningar av argument som förespråkare inte generellt accepterar. Nästa argumentationslinje Gardiner skärskådar handlar inte, som den förra, om skyldighetens status, utan om dess innehåll. Ett första argument kallar Gardiner för (A) Kräva ömsesidiga fördelar. Detta argument återfinns i klimatdebatten där förhandlare letar efter s.k. win-winlösningar, där något görs åt klimatet samtidigt som de åstadkommer mer direkta och egennyttiga vinster (t.ex. skapar jobb eller leder till nyproduktion). Det finns t o m de som anser att de största utsläppsnationerna bör kompenseras genom sidobetalningar för att ingå ett klimatavtal, i en princip som skulle kunna beskrivas som förorenarna betalas. Ett andra argument mot innehållet av skyldigheten är (B) budgetbegräsningar; att argumentera för att vi inte har råd att utföra vår skyldighet och att den därför måste kringskäras. Detta argument förflyttar fokus från utåtriktat till inåtriktat; istället för att utgå från vad som behövs göras bestäms skyldigheten utifrån vad som är möjligt att göra. Detta argument är förrådande i klimatdebatten, t.ex. manifesterat i Köpenhamnsöverenskommelsen. Ett tredje argument kallar Gardiner för (C) Förminska offrens behov. Ett fjärde är (D) ändra på spelplanen, d.v.s. att skifta fokus bort från de med de mest akuta behoven till några andra som kan bli hjälpta. I klimatdebatten anspelar detta argument på det Lomborg har argumenterat för, d.v.s. att det är bättre att hjälpa fattiga i dag än deras rikare efterföljare i framtiden. Gardiner har redan diskuterat detta argument tidigare och lägger nu bara till att vi i den perfekta moraliska stormen måste vara vaksamma på att detta argument inte bara används som en avledningsmanöver. Nästa argumentationslinje handlar om indirekta attacker på skyldigheten. Det första argumentet riktas mot implementeringen: (a) Öppna dammluckorna. Detta argumentet är ett typ av sluttande plan-argument där fruktan är att om den utvecklade världen går med på skyldigheter mot utvecklingsvärlden så kommer detta fortsatta och till slut kommer de översvämmas av skyldigheter gentemot dem. En andra indirekt attack kallar Gardiner för (b) Betungande logistik, vilket är en typ av fruktan för att ett klimatavtal (med t.ex. en global utsläppshandel) kommer vara svårt eller omöjligt att implementera. En tredje attack kallar han för (c) undergräver autonomi, vilket i klimatdebatten manifesteras i vanligt förekommande argument om att jobb, konkurrenskraft, oberoende, och hela världsekonomin är i fara för klimatpolitik. Ett fjärde argument är (d) Otack; idén är att även om vi gör något åt klimatförändringarna så kommer vi inte få något tack för det. Ett femte drag kallar Gardiner för (e) godtyckligt bidrag, d.v.s. att argumentera för att det är bättre att då och då generöst bidra om det verkligen behövs än att låsa in sig i strukturella bidragsprogram. Nästa argumentationslinje handlar om att radikalt omformulera hela problematiken och totalt avsvära sig alla typer av rättviseskyldigheter. För det första (i) genom att appellera till indirekta metoder som bättre; i klimatdebatten tar det sig bl.a. uttryck i att den utvecklade världen föredrar teknologitransfereringar hellre än ekonomiskt stöd. Ett andra (ii) kallar Gardiner för förklädd välsignelse, med vilket han menar argument som relativiserar positionerna i debatten och gör gällande att det är en välsignelse att vara fattig då ens behov då är ringa. Gardiner noterar att denna typ av välsignelse ofta presenteras baserad på andra värden än ens egna; ofta skulle personen som uttrycker detta inte själv vara belåten med så lite men tänker sig samtidigt att andra 2
skulle det. Även om det kan ligga något i poängen att behov är kontextuella, och att en fattig person då kan ha andra behov än en rik person, så är detta argument i en vanlig användning självbetjänande och hycklande. Det skymmer också sikten för vad som är viktigt, nämligen vad olika aktörer är skyldiga varandra i termer av rättvisa. En sista argumentationslinje handlar om förbittring. Ett första argument här är (I) att eftertrakta offrens varor. Ett andra argument är (II) att presentera en själv som offret. Parallellen i klimatdebatten presenterar Gardiner på följande sätt: The claims of justice are simply too demanding, it is said. Those who present them are strongly biased in favor of the poor and the future, and care nothing for us now (s. 335). Gardiner summerar detta kapitel genom att slå fast att analogin är slående mellan konversationen mellan Fanny och John i Stolthet och Fördom å ena sidan och klimatdebatten å andra sidan. Båda bygger på maktasymmetrier där de som har en skyldighet att göra något inte behöver frukta några konsekvenser, och kan t o m vinna, på att inte göra något. Detta skapar förutsättningar för moralisk korruption, vilket också yttrar sig i bägge fallen. Gardiner menar slutligen att ljuset av dessa farhågor så har praktisk etik en viktig roll att spela genom att skärskåda existerande argument och försvara moraliska principer från att bli urvattnade. De olika argumenten som diskuterats i detta kapitel behöver inte var för sig vara allvarligt korrumperande, men tillsammans konstituerar de att fullskaligt anfall på klimatpolitik. Gardiner frågar sig till sist om inte detta är en god förklaring av den politiska tröghet som vi bevittnat i klimatfrågan. Geoingenjörskonst I kapitel 10 presenterar och kritiserar Gardiner en vanlig reträttposition i klimatdebatten med ständigt ökande popularitet, nämligen geoingenjörskonst. Med geoingenjörskonst avses en medveten manipulation med jordens klimatsystem på en global skala för att mildra eller parera effekterna av klimatförändringarna. Gardiner argumenterar för att sådana idéer kan vara moraliskt korrupta, även om de inte är så med nödvändighet. Gardiners huvudsakliga argument är mot presentationen av geoingenjörskonst som ett mindre ont, vilket inte nödvändigtvis betyder att hans argumentation är mot geoingenjörskonst som sådant i alla dess former och möjliga applikationer. Hans strategi är att förflytta bevisbördan till de som argumenterar för geoingenjörskonst från de som argumenterar emot detta. Det kan också vara värt att notera att han utgår från att geoingenjörskonst är något ont (även om det möjligtvis kan vara något mindre ont än klimatförändringarna). Gardiner noterar att det finns dels en stor mängd olika geoingenjörskonst-idéer och dels olika strategier för att rättfärdiga dessa. En fråga kan resas om dessa kan dras över en kam och utvärderas på samma sätt. Han väljer dock att fokusera enbart på en typ av geoingenjörskonst: att injicera sulfatpartiklar i stratosfären för att på så vis blockera en del av solens strålar från att nå jordens yta. Och det motiv han främst fokuserar på är, som sagt, geoingenjörskonst som ett mindre ont. Detta argument gör gällande att mildrande och anpassande åtgärder bör föredras i första rummet, men om detta misslyckas och vi står inför ett mardrömsscenario så bör vi välja geoingenjörskonst som en sista utväg. För att ge oss den möjligheten bör vi redan nu avsätta medel för att utforska dess möjligheter. Detta argument kallar Gardiner för Beväpna Framtiden Argumentet (BFA). Gardiners mål med analysen av BFA är att visa på att det är ett komplext argument som är långt ifrån självklart, att vi behöver en etisk förståelse av vad det innebär att göra något ont, och att visa på att vi bör vara vaksamma för korrupta argument i den perfekta moraliska stormen. Den övergripande frågan, i ljuset av bokens huvudtes, är om geoingenjörskonst utgör en icke-ideal lösning eller snarare är en skugglösning som i själva verket är en del av det grundläggande problemet. Gardiner börjar med att granska två argument för geoingenjörskonst. Det första är ett kostnadseffektivitetsargument. Enligt detta argument bör vi satsa på geoingenjörskonst eftersom det är ekonomiskt med fördelaktigt samt enklare administrativt än att styra bort från koldioxidekonomin. Gardiner argumenterar att detta argument bara till synes fungerar; när de verkliga kostnaderna och insatsen vägs in kommer det inte vara kostnadseffektivt. Ett andra 3
argument är en appell till forskning. Enligt detta argument bör vi satsa på forskning om geoingenjörskonst samtidigt som vi bör vara försiktiga med, eller helt avstå från, att implementera det. En argumentationslinje här hänvisar till kunskapens egenvärde; det är bra med kunskap om geoingenjörskonst i sig. Gardiner ifrågasätter denna genom att peka på det faktum att det finns budgetbegränsningar för forskning som gör att vi inte kan satsa på allt. Dessutom pekar han på att det finns moraliskt tvivelaktiga forskningsprojekt (t.ex. om effektiv tortyr) som vi kan ha skäl att inte stödja trots att de ökar kunskapsmängden. Utifrån detta argumenterar Gardiner att om vi ska satsa på forskning om geoingenjörskonst så behöver vi starkare argument som också väger in de etiska aspekterna av frågan. Gardiner går vidare med att granska BFA, enligt vilket geoingenjörskonst presenteras som det minst dåliga alternativet i en möjlig framtid när klimatförändringarna är överhängande och vi saknar andra alternativ (bortsett från att tillåta klimatförändringarnas negativa verkningar). Utifrån detta möjliga scenario gör BFA gällande att vi måste satsa på forskning på geoingenjörskonst nu för att hålla alternativet öppet för framtiden; vi måste rusta för detta katastrofscenario. Gardiner börjar med en generell varning för att argumentera från undantagstillstånd; det finns en fara att sådana argument också sätter moralen på undantag och att de används på ett manipulativt sätt. Därefter presenterar han fem mer specifika invändningar mot BFA. Det första argumentet (i) ifrågasätter beskrivningen av mardrömsscenariot; är det verkligen så att vi kommer stå inför det val som målas upp; hur sannolikt är det att vi hamnar där, o.s.v.? Han pekar på att BFA vilar på en del förutsättningar som kan ifrågasättas, t.ex. att de framtida beslutsfattare som står inför valet har kunskap om att klimatförändringarna som väntar är katastrofala och att effekterna av geoingenjörskonst inte är det. Han varnar dessutom för att beslutet att satsa resurser på geoingenjörskonst enligt BFA skulle kunna göra att mindre resurser satsas på mildrande och anpassande åtgärder; på detta sätt kan BFA verka som en självuppfyllande profetia. Gardiners övergripande poäng är följande: Even if one accepts in principle that one should make a lesser evil choice in a highly stylized case like the nightmare scenario, this fails to justify a policy of preparing to make that choice (s. 356). En andra utmaning (ii) för BFA handlar om dess beskrivning av dagens valmöjligheter. Gardiner poängterar att även om BFA använder sig av ett katastrofscenario för att rättfärdiga forskningssatsningen på geoingenjörskonst så är det viktigt att skilja mellan att faktiskt stå inför katastrofen och att fundera på den som ett hypotetiskt scenario. I det förra fallet kan det vara så att geoingenjörskonst är den enda valmöjligheten, men i det senare (där vi är nu) finns det fler alternativ som bör övervägas. Detta gör att mardrömsscenariot förlorar en del av sin betydelse. En tredje utmaning handlar om våra klimatskyldigheter mot framtida generationer. BFA antar att det är tillräckligt att rusta framtida generationer för att kunna hantera katastrofala klimatförändringar, men det skulle kunna ifrågasättas om detta är tillräckligt. Det är mycket som talar för att vi har andra skyldigheter också (t.ex. kompensation), i synnerhet som vi (den nuvarande generationen) är med och orsakar ett problem som de (framtida generationer) kommer ställas inför. Gardiner noterar att det är en avgörande skillnad att förbereda inför ett katastrofscenario som drabbar en själv och att förbereda framtida generationer för ett katastrofscenario som de påtvingas av oss. Dessutom finns det en farhåga om att denna typ av mindre ont -lösning delvis kan vara självuppfyllande och göra att vi har mindre chans att undvika katastrofscenariot. En fjärde utmaning handlar om de politiska implikationerna som är att vänta av ett geoingenjörskonstsprojekt. Givet dessa är den tystnad om den politiska dimensionen av frågan som finns i nuvarande förslag en avgörande brist. Geoingenjörskonst är potentiellt omstöpande för hela klimatsystemet, vilket fungerar som ett bakgrundsvillkor för mänskliga samhällen världen över, i kraft av detta borde dess politiska legitimitet diskuteras på ett framträdande sätt. Ett vanligt villkor för att ett förslag eller en institution ska vara politiskt legitim är att hänsyn tas till rättvisenormer. Det saknas i existerande förslag om geoingenjörskonst. Denna farhåga förvärras ytterligare av det faktum att BFA bygger på ett accepterande av vår nuvarande utgångspunkt där 4
internationella och intergenerationella normer inte respekteras, vilket på ett sätt gör argumentet per definition illegitimt. En femte utmaning handlar om moralisk korruption. De flesta som för fram BFA drar slutsatsen att vi behöver moderata satsningar på geoingenjörskonst, men då väcks farhågan om det bara ett bekvämt sätt att fortsätta med business-as-usual och den intergenerationella buckpassing. Gardiner frågar därför om det skulle kunna vara så att BFA är ett exempel på den moraliska korruption som han talade om i det föregående kapitlet. Gardiner går vidare med att undersöka en tänkbar mer modest variant av BFA, som säger att vi är skyldiga framtida generationer olika saker där geoingenjörskonst är en av dessa saker. Gardiner skriver att det är möjligt att göra denna välvilliga tolkning, men det finns en del som talar emot den givet den kontext och det sätt som den brukar presenteras. Ett annat sätt att omdefiniera BFA är en typ av minimumförslag. Enligt denna idé skulle forskning på geoingenjörskonst vara rättfärdigat som en del av alla tänkbara paket med lösningar vi skickar till framtiden; om framtida generationer ställs inför katastrofala klimatförändringar kommer det krävas geoingenjörskonst alldeles oberoende av vad mer som krävs. Etiska och politiska hänsynstaganden kan lyftas in vid ett senare skede, enligt denna idé. Gardiner argumenterar emot denna idé genom att påpeka att det finns inga etiskt neutrala förslag här; denna motivation för BFA bygger i själv verket på en rad etiska ställningstaganden. Dessutom är det inte uppenbart varför geoingenjörskonst skulle vara mer politiskt genomförbart än alternativa lösningar (som mildrande och anpassande åtgärder), det måste försvaras. Dessutom så misslyckas detta argument att hantera möjligheterna för andra mardrömsscenarier, och sådana som kan tänkas följa av en satsning på geoingenjörskonst (som t.ex. geopolitiska problem). Gardiner nämner kort en mer pessimistisk variant av BFA, där katastrofscenariot redan står inför dörren och ytterligare mildrande eller förebyggande åtgärder är meningslösa. Han kallar detta argument för Beväpna Nutiden Argumentet (BNA). Detta argument skiljer sig från BFA på några avgörande punkter. För det första, givet att klimatmildrande åtgärder är meningslösa så behöver inte längre geoingenjörskonst utgöra ett moraliskt misslyckande. För det andra om geoingenjörskonsten både utförs och verkar på den nuvarande generationens klimatsystem så skulle farhågan om intergenerationell buck-passing kunna åsidosättas. Gardiner noterar att den grad av pessimism som antas av BNA är högre än den vetenskapliga konsensusen ger intäkt för, och måste argumenteras för. Dessutom om förslaget är att sätta in geoingenjörskonst här och nu så kommer idén om att det är ett mindre ont inte vara lika självklar (eftersom vi i nuläget vet relativt lite om effekterna av sådana idéer). Dessutom är det inte självklart att vi enbart skulle ha skäl att satsa på geoingenjörskonst om katastrofen var innestående, troligtvis skulle vi också behöva anpassningsåtgärder och annat. För att gestalta hur BFA och BNA kan vara skugglösningar presenterar Gardiner en enkel intergenerationell modell. Enligt denna modell finns det en inbyggd tendens för skugglösningar givet generationsrelativ motivation. Gardiner skriver: Once the projected impacts reach a certain severity, and once they can be anticipated by a politically influential generation, there is substantial motivation towards geoengineering (s. 378). Geoingenjörskonst av ett slag som ger en tillfällig vinst samtidigt som det skjuter de stora kostnaderna på framtiden blir här ett paradigmatiskt exempel på intergenerationell buck-passing. Gardiner går vidare med att mer generellt undersöka idén om mindre ont-lösningar och vad de inbegriper. Han noterar att det finns en intuition bakom mindre ont-lösningar som liknar den som förs fram för att göra avsteg från rigorös principetik i icke-ideala situationer (t.ex. att ljuga för att skydda en person utsatt för livsfara). Ett första problem med att motivera geoingenjörskonst på ett sådant sätt är att det kan vara ogenomträngligt och intransparent. När folk säger sig föredra ett mindre ont alternativ framför ett annat så kan skälen till varför de anser detta riktigt skilja sig åt och gömma en oenighet om hur alternativen beskrivs. Detta leder till att motivet för det mindre onda alternativet är ytligt. Ett andra problem är att mindre ont-lösningar kan anses förminska innebörden av att kalla något för ett ont. Det är inte uppenbart att vi har 5
skäl att välja ett ont bara för att det är mindre; en vägran kan i vissa fall anses rationell. Ett angränsande skäl är att kontemplationen av vissa onda alternativ kan anses otänkbart, d.v.s. vara av en sådan karaktär att ingen samvetsgrann person skulle överväga det. Gardiner skriver: One can certainly see someone arguing that advance planning for a nightmare scenario is itself morally inappropriate when that nightmare is to be brought on by one s own future moral failure (s. 383). Ett tredje skäl för skepticism, enligt Gardiner, knyter an till vad som just sades. Gardiner argumenterar för att vi kan se valet mellan de två onda som ett moraliskt dilemma, och utifrån det kan det verka olämpligt att göra det lättvindigt. Det kan också vara så att det ger en kvardröjande skam eller moraliskt fördärv. Idén om en sådan skamfilande ondska skulle kunna fördjupa förståelse av debatten, enligt Gardiner. Till exempel väcker det frågor om huruvida det är särskilt moraliskt problematiskt att placera någon (framtida generationer) i en sådan dilemmasituation. Gardiner argumenterar för att diskussionen om ondska är lämplig i sammanhanget på samma sätt som talet om hybris, vårdslöshet och en obstinat vägran. Gardiner skriver: Indeed, the decision to geoengineer might reveal just how far we are prepared to go to avoid confronting climate change directly, and this may constitute a tarnishing, even blighting, evil (s. 392). Gardiner för inte fram dessa moralistiska argument som avgörande problem utan för att påpeka att diskussionen om geoingenjörskonst är haltande utan dem. För att kunna utvärdera huruvida vi bör underhålla tanken på geoingenjörskonst så måste dessa hänsynstaganden inkluderas, enligt honom. Han argumenterar att risken för att ett slentrianmässigt appellerande till geoingenjörskonst som ett mindre ont är särskilt stor i den perfekta moraliska stormen. 6