KLIMATETIK: HANDOUT 1

Transkript

1 KLIMATETIK: HANDOUT 1 ERIC BRANDSTEDT FILOSOFISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET Handout Kurs: FPRA21:5, FPRK01:3, FPRM10, FPRM20 eric.brandstedt@fil.lu.se FÖRELÄSNING 1: INTRODUKTION Åtta propositioner Accelererande växthusgasutsläpp tvivelaktiga ramverk ett djupt problem ett problematiskt paradigm en hotad diskurs låtsaslösningar självförsvarsstrategier tidig vägledning. Vilket är problemet? Det problem som Gardiner tar sig an i boken är: varför sker så lite för att göra något åt klimatförändringarna trots att vi känner till dess allvarliga effekter? Han refererar till detta problem som det verkligt tragiska globala miljöproblemet ( the real global environmental tragedy ). Gardiners ansats Hans ansats är etisk och normativ. Han utvärderar existerande politiska institutioner, teorier, principer och förslag. Man skulle vidare kunna beskriva hans ansats som i huvudsak negativ, d.v.s. han kritiserar existerande idéer och teorier, men utarbetar inga detaljerade egna lösningsförslag. Hans mål är att beskriva klimatproblemets komplexitet för att på så vis belysa hur en hel del existerande lösningsförslag kommer till korta. Man skulle dock kunna säga något likt följande: en utförlig och korrekt problembeskrivning är halva lösningen. Vissa saker antas i boken: att klimatförändringarna är verkliga och är ett överhängande hot; att folk i alla stater har ett gemensamt ansvar för dessa; att det är en etisk fråga; att både passivitet och handling kan vara problematiskt. Den perfekta moraliska stormen Det här är den metafor som används genomgående i boken för att förstå och förklara klimatförändringarnas komplexitet. Termen kommer från Sebastian Jungers bok (A Perfect Storm) som sedermera gjordes till film. Bokens titel anspelar på en enormt kraftfull storm som var sammanstrålningen av tre var för sig kraftiga stormar. Gardiner skriver: I take a perfect storm to involve the unusual intersection of a number of serious, and mutually reinforcing, problems, which creates an unusual and perhaps unprecedented challenge (s. 7). De tre stormarna är en global, en intergenerationell och en teoretisk. De första två bygger på asymmetriska maktrelationer, där några (den utvecklade världen; dagens generation) på ett oschysst sätt drar fördelar av detta på någon annans bekostnad (utvecklingsvärlden; kommande generationer). Till detta kommer det problem som missvisande och icke-hjälpsamma teorier applicerade på detta område utgör. Gardiner argumenterar för att denna perfekta moraliska storm gör oss särskilt sårbara för vad han kallar moralisk korruption. Man skulle kunna beskriva diskussionen och förhandlingarna om klimatförändringarna som korrupta i den meningen att det har funnits en generell tendens att skylla ifrån sig och frånsvära sig eget ansvar. Gardiner skriver: The temptation to pass the buck on to the future, the poor, and nature is very strong. So, the incentive to disengage is high (s. 9). 1

2 En viktig distinktion när vi pratar om lösningen är den mellan vad Gardiner kallar ideal teori och övergångsetik. En ideal teori kan förstås på olika sätt men här kan vi förstå det som en perfekt rättvis fördelning av skyldigheter; en övergångsetik utgår istället från existerande praktiker och institutioner för att föreslå sätt att göra dem bättre här-och-nu. Klimatförändringarna och etik Klimatförändringarna som ett politiskt problem är på ett essentiellt sätt ett etiskt problem. Det handlar om intressekonflikter och förslag på lösningar kräver värderingar (hur dåligt är en viss utveckling, vilken risk är vi beredda att acceptera, etc.). Gardiner nämner ett exempel som visualiserar att beslut rörande utsläpp är av en etisk karaktär: låt säga att USAs president gick ut i TV och förklarade ett globalt undantagstillstånd och sa att utsläppen skulle fullt ut upphöra i morgon. De flesta skulle hålla med om att det hade varit oacceptabelt (även om det hade hjälpt framtida generationer). Skälet till varför är att det finns en grundläggande intressekonflikt, mellan människor nu levande och ännu inte födda. Om vi du utgår från existerande praktiker så kan vi ställa följande etiska fråga: är dagens generations intresse (oavsett hur triviala de är) alltid viktigare än kommande generationers intressen (oavsett hur starka de är)? Ytterligare en etisk fråga uppkommer efter det att vi har bestämt ett tak för utsläppen, nämligen hur utsläppen ska fördelas under detta tak. Folk har olika förutsättningar, behov och anspråk på de utsläpp som finns; utsläppen är intimt kopplade till livsstilar, överlevnad, energi, o.s.v., vilken princip bör användas för fördelning? Den globala stormen Tre viktiga drag för den globala stormen: (1) spridningen av orsak och verkan, (2) fragmenterad agentskap, (3) institutionell inadekvans. (1) Utsläpp av växthusgaser passerar förbi många rumsliga och tidsliga gränser. (2) Det finns inte en enskild aktör som är ansvarig för klimatförändringar utan en stor och (rumsligt och tidsligt) utspridd mängd av aktörer. Ett vanligt sätt att beskriva en sådan situation är som en s.k. fångarnas dilemma -situation: två fångar åtalas för ett brott de anklagas för att ha utfört tillsammans. De förhörs var för sig, och var och en kan antingen erkänna eller inte erkänna. Om båda erkänner så får de fem år var. Om ingen erkänner får de ett år var för en mindre förseelse. Om en erkänner men inte den andra så går den som erkänner fri medan den som inte erkänner får tio års fängelse. Ingen vet vad den andra kommer göra, men de vet att båda ställs inför samma val. Oavsett vad den andra gör kommer det vara individuellt rationellt för mig att erkänna, och detsamma gäller för min medfånge; alltså kommer bägge ledas till att erkänna och därmed få fem år var i fängelse, trots att det kollektivt bästa hade varit om ingen erkänt och de bara fått ett år var. Fångarnas dilemman: B erkänner inte B erkänner A erkänner inte 1, 1 (2:a, 2:a) 10, 0 (4:e, 1:a) A erkänner 0, 10 (1:a, 4:e) 5, 5 (3:e, 3:3) Det är kollektivt rationellt att samarbeta (inte erkänna/inte placera ut fler betande djur/minska växthusgasutsläppen), men samtidigt individuellt rationellt att inte samarbeta (erkänna/placera ut ytterligare ett betande djur/fortsätta släppa ut växthusgaser). (3) En lösning på fångarnas dilemman-situationer är att skapa institutioner som straffar fripassagerare och därmed tvingar fram den kollektivt rationella lösningen. Problemet 2

3 är dock att existerande globala institutioner är inadekvata för denna uppgift. En till försvårande faktor är den vetenskapliga osäkerheten. Även om det finns en överväldigande konsensus om de mänskligt orsakade klimatförändringarnas grundläggande struktur så finns det stor osäkerhet om de specifika konsekvenserna, i synnerhet på lokal nivå. En annan faktor är att orsakerna till klimatförändringarna, utsläppen av växthusgaser, är nära förbundna med mänsklig aktivitet nära hjärtat av den mänskliga civilisationen. Gardiner skriver: action on climate change is likely to raise serious, and perhaps uncomfortable, questions about who we are and what we want to be (s. 31). Samtidigt som konsekvenserna av att göra något framstår som omvälvande, påtagliga och tydliga, verkar konsekvenserna av att inte göra något (och därmed låta klimatförändringarna utvecklas i framtiden) osäkra, obestämbara och flyktiga. Incitamentsstrukturen talar för passivitet business-as-usual. Ytterligare en faktor som förvärrar den globala stormen är de skeva maktrelationer som råder globalt, där vissa länder (från den utvecklade världen) har inflytande och ekonomisk makt medan andra (från utvecklingsvärlden ) saknar detta. Stora delen av det historiska ansvaret för klimatförändringarna ligger hos den utvecklade världen samtidigt som de största problemen som en följd av klimatförändringarna väntas för utvecklingsvärlden. Den intergenerationella stormen En del av den karakteristik som förklarar den globala stormen är också relevant för denna den andra stormen, t.ex. spridningen av orsak och verkan. Klimatförändringarna är ett eftersläpande fenomen, d.v.s. utsläpp som sker i dag kommer inte ge effekter i morgon, men däremot om år och framöver. En koldioxidmolekyl har en normal livslängd i atmosfären på år (men vissa stannar kvar i 1000-tals år). Detta gör att klimatförändringarna är resilienta (varaktiga, motståndskraftiga) och förskjutna. Gardiner skriver: the full, cumulative effects of our current emissions will not be realized for some time in the future (s. 34). Detta innebär epistemiska problem med att redogöra för utsläpps fulla verkan, och dessutom problem med att specificera ansvar. Det utgör också en utmaning för våra vanliga politiska institutioner som är utformade för mycket kortare tidsrymder. Det leder också till en frestelse att fortsätta med nuvarande aktiviteter då vi kan dra fördel av utsläpp medan kostnaderna skjuts på framtiden. Likt för den globala stormen kommer det fragmenterade aktörskapet att innebära problem här, kanske värre till och med. Gardiner beskriver detta problem som intergenerational buckpassing. Den intertemporala incitamentsstrukturen leder till en frestelse att skjuta kostnader framför sig och fortsätta med växthusgasutsläppande aktiviteter, och detsamma gäller för alla generationer (åtminstone fram till den punkt då klimatförändringarna är katastrofala). Gardiner beskriver förutsättningarna för detta problem utifrån vad han kallar för det rena intergenerationella problemet där icke-överlappande generationer med tidens pil kommer leda till samtidens tyranni. Det rena intergenerationella problemet är i ett avseende värre än fångarnas dilemma: för den första generationen finns det inget som talar för samarbete eftersom det inte finns några kollektiva (mellan-generationella) vinster för den att hämta. Det gör det rationellt för första generationen att hoppa av, vilket leder den andra generationen till samma position, vilket gör det rationellt också för dem att hoppa av, o.s.v. Man kan också notera att det inte är möjligt att tvinga första generationen till samarbete (bort från att vara fripassagerare) p.g.a. tidens pil. Ytterligare en skillnad är avsaknaden av möjligheter för ömsesidigt handlande och förhandlande, vilket omöjliggör en del traditionella lösningar på fångarnas dilemma-situationer. Ytterligare förvärrande faktorer är att klimatförändringarna inte är ett statiskt problem som skickas mellan generationer utan det blir ständigt (och accelererande) värre vartefter passivitet råder. Passivitet leder dessutom till att handling blir gradvis mer kostsamt, p.g.a. t.ex. inlåsningar och beroende av investeringar. 3

4 Den teoretiska stormen Existerande teorier och institutioner kring ansvar, rättvisa och etik är inte anpassade efter de förutsättningar som klimatförändringarna ger för handen. Vi saknar färdigheter och kompetens för att ta oss an denna typ av problem. Det gäller t.ex. för existerande ekonomiska teorier och verktyg, som kostnads-nyttoanalys (CBA). Gardiner skriver: If a set of institutions and theories leave humanity open to, or even encourage, self-inflicted disaster, should they not be criticized, or even rejected, because of this? (s. 42). Problemet med moralisk korruption Den perfekta moraliska stormen är ett skrämmande problem. Det kan förklara passivitet, självbelåtenhet och undflyende beteende. I stället för att ta sig an detta enormt komplexa problem ser vi exempel på distraktion, självbelåtenhet, selektiv hänsyn, oresonligt tvivel, villfarelse, hyckleri, m.m. Olika strategier för att undkomma ansvar eller skjuta problemet framför sig. Exempel på sådant beteende är politiska utspel om att passivitet är acceptabelt p.g.a. osäkerhet eller ekonomiska kalkyler med hög diskonteringen av framtiden. Den perfekta moraliska stormen blir på detta sätt en bekväm ursäkt för dagens beslutsfattare att inte handla. Konsumtionstragedin I detta kapitel tar Gardiner upp två möjliga invändningar mot hans projekt: (1) att den perfekta moraliska stormen bygger på antaganden om att aktörer enbart handlar på egenintresse; och (2) att den misslyckas med att visa hur egenintresse kan leda till (vinst-vinst) lösningar trots allt. Att tillbakavisa dessa två invändningar innebär att understryka just hur allvarligt och svårlöst problemet med den perfekta moraliska stormen är. Dessa invändningar kan på ett motsvarande sätt förstås som att de gör gällande att utmåla klimatförändringarna som den perfekta moraliska stormen är en överdrivet pessimistisk bild. Om spelteori En invändning mot de spelteoretiska modellerna som presenterades i föregående kapitel är att de bygger på antagande (om t.ex. motivation) som kan ifrågasättas. Invändningen kommer i olika varianter: att spelteori är rent deskriptiv och inte kan säga oss vad som bör göras (att spelare antas vara egenintresserade säger inget om vad de borde göra); att spelteori bygger på felaktiga normativa antaganden (att spelare /aktörer antas vara strikt egenintresserade förvränger dessa; i realiteten finns det utrymme för altruistisk motivation). Det finns också farhågor om att användandet av spelteoretiska modeller skulle kunna leda till ett mer oetiskt handlande. Ett sätt att motivera de spelteoretiska modellerna är som användbara förenklingar, alternativt som en typ av värsta-tänkbara-förutsättningar-scenario; om vi kan lösa de problem som uppstår under sådana förutsättningar så kan vi sedan försöka applicera dem på en mer konkret situation. Dessutom, även om man är kritisk till idén om att egenintresse skulle vara vår enda motivation, så är det svårt att förneka att människor ofta handlar av egenintresserade skäl (att de ibland är normativa för folk). Dessutom är det så, argumenterar Gardiner, att incitamentsstrukturen gäller oavsett innehållet i preferenserna: även om det hade varit altruistiska preferenser så hade fångarnas dilemma kunnat uppkomma. Det verkar finnas tre ingredienser för att generera den tragiska dilemma situationen, argumenterar Gardiner: (1) huruvida en aktör framgångsrikt når sina mål beror delvis på andra aktörer, (2) andra aktörers mål är delvis i konflikt med mina (vi kan inte alla få det som är bäst sett ur var och ens perspektiv), (3) individuell måluppfyllelse lyckas sämre än koordinerad 4

5 måluppfyllelse, men (4) det saknas institutionellt stöd för att lyckas koordinera. Detta leder till att individuellt handlande blir kollektivt självmotverkande (jmf. universalisera etisk egosim). Vad är det då för motivationella antaganden som genererar den perfekta moraliska stormen? Gardiners förslag är att vi trots allt bör anta att relativt kortsiktigt och egenintresserat tänkande förklarar den nuvarande situationen. Det kan vara individuell konsumtion med relativt kortsiktiga perspektiv (generöst uttryckt: vi bryr oss om vår egen generation), företags kortsiktiga vinstmaximering (i kvartalsrapporter) eller de korta politiska perspektiven (ett par mandatperioder på sin höjd). Det betyder inte att vi enbart drivs av sådan motivation eller att vi bör göra det, men det är en god förklaring av sakernas tillstånd. Det är även en typ av motivation som underbyggs av avsaknad av lämpliga institutioner. Är grön teknologi lösningen? Det finns de som skulle kritisera den perfekta moraliska stormen-analysen för att den är för pessimistisk; de argumenterar för att det finns vinst-vinst-lösningar på problemet, d.v.s. att det finns lösningar som ligger i vårt egenintresse. En sådan lösning skulle vara om teknologisk utveckling, som driver tillväxt och nya arbetstillfällen, kunde stoppa klimatförändringarna ingen förlorar. Gardiner svarar: för det första, även om grön teknologi kunde lösa klimatproblemet så finns det en mängd andra allvarliga miljöproblem, och vi kan inte hoppas på att alla dessa löses samtidigt. För det andra, även om det skulle vara sant i teorin så kan en grön revolution hållas tillbaka av starka intressegrupper (t.ex. oljelobbyn) i praktiken. Gardiners övertygelse är följande: The dominant reason for acting on climate change is not that it would make us better off. It is that not acting involves taking advantage of the poor, the future, and nature (s. 68). Det är möjligt att vi har något att själv att vinna på dessa handlingar, åtminstone om vi omvärderar vad vi anser vara ett gott liv, men det huvudsakliga handlingsmotivet kan inte vara att vi bör hindra klimatförändringarna för att vi vinner på det. Han nämner också kort möjligheten att vi alla skulle kunna vinna på att omorientera vårt nuvarande konsumistiska samhälle; det finns en del empiriska belägg (jmf. the hedonic treadmill ) för att strävandet efter kortsiktiga hedonistiska värden både ger upphov till klimatförändringarna och gör oss mindre lyckliga. Givet detta så kan det trots allt finnas vinst-vinst-lösningar, även om det inte är de uppenbara. 5