Upplevelser av vård och behandling på en ätstörningsklinik

Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap Sjuksköterskeprogrammet Upplevelser av vård och behandling på en ätstörningsklinik En enkätstudie Författare: Taimi Bunge Ebba Lagercrantz Handledare: Josefin Westerberg Jacobson Bihandledare: Sanna Aila Gustafsson Examinator: Clara Aarts Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp Sjuksköterskeprogrammet 180 hp 2012 Examensarbete, 15 hp

1. Introduktion.1 1.1 Ätstörningar...1 1.2 Anorexia nervosa (AN) 1 1.3 Bulimia nervosa (BN)..2 1.4 Orsaker 2 1.5 Det rådande skönhetsidealet.3 1.6 Olika typer av behandling 4 1.7 Behandlingsformer på kliniken i Mellansverige..5 1.8 Problemformulering.7 1.9 Syfte....7 1.10 Frågeställningar..7 2. Metod.8 2.1 Forskningsdesign..8 2.2 Urval.8 2.3 Mätinstrument...8 2.4 Procedur...9 2.5 Bearbetning och analys 10 2.6 Etiska överväganden 10 3. Resultat.10 3.1 Hur upplever kvinnor med ätstörningar den vård och behandling som ges?...10 3.2 Vad skulle kunna förbättras vad gäller behandling för ätstörningsproblematik?...11 3.3a Finns det något samband mellan behandlingstid och vårdtagarnas aktuella välmående?...12 3.3b Finns det några skillnader i välmående före behandlingens start och efter påbörjad behandling?...12 4. Diskussion...13 4.1 Resultatdiskussion...13 4.2 Metoddiskussion.. 15 4.3 Kliniska implikationer.....16 4.4Slutsats.. 16 Referenser....18 Bilagor Bilaga 1......23 Bilaga 2.. 26 Bilaga 3..27

SAMMANFATTNING Föreliggande studie undersökte hur kvinnor med ätstörningar upplevde den vård och behandling som gavs för deras ätstörningar. På en klinik i Mellansverige deltog 45 kvinnor. Alla deltagare var över 18 år gamla. Kvinnorna fick besvara en enkät med öppna och slutna frågor rörande välmående, behandlingens innehåll och påverkan, samt interaktionen mellan vårdtagare och personal. Vidare undersöktes vad som skulle kunnat förbättra den behandling som erbjöds, samt om det förekom ett samband mellan antal månader kvinnorna fått behandling på kliniken och upplevelsen av välmående. Resultatet av studien visade att majoriteten av kvinnorna var nöjda med den vård och behandling som gavs. Förtroendet för personalen var stort, och upplevelsen att någon lyssnar och förstår var viktig. Det fanns inget signifikant samband mellan antalet månader vårdtagarna fått behandling och deras uppskattade välmående. Däremot framkom signifikanta skillnader i välmående före behandlingens start och efter att behandling hade påbörjats, oberoende av antal månader behandlingen hade pågått. Nyckelord: ätstörning, attityder till mat, kvinnor, anorexia nervosa, bulimia nervosa, skönhetsideal, utvärdering, behandling, familjeterapi

ABSTRACT The purpose of this study was to examine how women suffering from eating disorders experienced the care and treatment given to them at a clinic in central Sweden. The study included 45 women over 18 years old with different eating disorders. The women were asked to answer a questionnaire with both open and closed questions about their wellbeing, treatment and the interaction between patients and staff. It was further examined what could be done to improve the treatment for eating disorders that was offered at the clinic, and if there was a correlation between the number of months the women were treated at the clinic and the experience of wellbeing. The results of the study showed that a majority of the women were satisfied with the care and treatment given to them. The confidence in the staff was great, and the feeling of that someone was listening and understanding was important. There was no significant correlation between the numbers of months the patients received treatment and how they valued their wellbeing. In contrast, there were significant differences in experienced wellbeing before the treatment started and after the treatment had begun, regardless of the number of months that the treatment had been going on. Keywords: eating disorder, eating attitudes, women, anorexia nervosa, bulimia nervosa, beauty ideals, evaluation, treatment, family therapi

1. INTRODUKTION 1.1 Ätstörningar Ätstörningar är vanligt hos unga i dagens samhälle. Framförallt drabbas flickor och unga kvinnor i åldrarna 12-20 år. Anorexia nervosa (AN), bulimia nervosa (BN), hetsätningsstörning samt eating disorders not otherwise specified (EDNOS), det vill säga ätstörning utan närmare specifikation. Dessa är vanliga typer av ätstörningar och kännetecknas av en onormal relation till mat samt en ständig oro för vikt och kroppsform (Perkins, Murphy, Schmidt & Williams, 2009). En vanlig störning i ätbeteendet är självsvält, då syftet är viktnedgång genom mycket begränsat och kontrollerat födointag som sedan ofta kombineras med hetsätande. Som kompensation för hetsätande triggas viktkontrollerande beteenden igång, som till exempel självframkallande kräkningar, extremt motionerande eller intag av laxermedel. Det är vanligt att personer som hamnat i en osund relation till mat växlar mellan olika diagnoser under ätstörningens processer. Självkänslan blir avsevärt försämrad där fokus på kropp, vikt och ätande tar över personens liv (Iwamoto, Sato, Uzawa, Takeda & Matsumoto, 2011). 1.2 Anorexia nervosa (AN) AN kännetecknas bland annat av en onormalt låg kroppsvikt med minst 15 % under normalvikt, rädsla för viktuppgång och amenorré (utebliven mens under minst en sexmånadersperiod). AN kan delas in i två grupper; den ena typen utmärks av ett kontinuerligt intag av lika stor mängd kcal (kilokalorier), medan den andra gruppen kombinerar hetsätning med ett kompensatoriskt beteende för att förebygga viktökning. Den gruppen som har ett kontinuerligt födointag riskerar att gå över till ett hetsätande beteende för att sedan utveckla BN, vilket vanligtvis inträffar inom de första fem åren. De som då utvecklat BN kan därefter återgå till AN (Sim et al., 2010). Vid AN är den långsiktiga prognosen ofta dålig, med svåra medicinska, utvecklingshämmande och psykosociala komplikationer. Antalet återfall och mortalitet är högt (Fisher, Hetrick & Rushford, 2010). Vid ätstörningar ökar risken för suicid med upp till 20 procent jämfört med friska personer (Franko & Keel, 2006). 1

AN påverkar också kroppens funktioner negativt. Kroppen får ett mindre antal könshormoner med hämmad längdtillväxt, amenorrè och atrofierade bröst som följd. Vid AN i samband med graviditet ökar även risken för fosterdöd och prematurfödsel (Misra & Klibanski, 2006). Även ämnesomsättningen blir lägre. Den låga ämnesomsättningen gör att kroppens temperatur sjunker och blir lanugobehårad, en pälsliknande kroppsbehåring som uppkommer på grund av kroppens försvar till att behålla kroppsvärmen. Elektrolytbalansen påverkas där framförallt kaliumhalten i kroppen minskas, vilket kan leda till hjärtrytmrubbningar (Sharp & Freeman, 1993). Personen får ett lägre blodtryck och en lägre puls, och bentätheten minskas vilket i svåra fall kan resultera i osteoporos. Detta kan i sin tur leda till frakturer och kotkompressioner. (Misra et al, 2004). 1.3 Bulimia nervosa (BN) Av de som får BN har en tredjedel haft AN tidigare. Hetsätning präglas av att en person tar in oerhört stora mängder mat under en liten tidsram och maten är ofta fet med ett högt kaloriinnehåll. Personen kompenserar oftast hetsätandet med självframkallande kräkningar alternativt laxermedel (Keski-Rahkonen et al, 2008). BN ger en rad olika kroppsliga besvär. Mag-tarmkanalen tar mest stryk då självrensningen irriterar kanalen. Matstrupen kan få besvär, buken kan svullna och magsmärtor är inte ovanligt. Risk för tarmvred och magkatarr ökar, och avföringsvanorna kan bli annorlunda då både obstipation (förstoppning) samt diarré kan förekomma. Kräkningar fräter på tandemaljen och risken för att få karies är högre. Även huden på fingrarna kan förändras till följd av kräkningar, då tänderna skadar huden på knogarna som därmed förhårdnar huden. Elektrolytrubbningar uppstår ofta och de personer som både kräks och använder sig av laxermedel löper risk för att drabbas av livshotande elektrolytrubbningar (Fisher, 1992). Depression och ångest är vanliga följder av sjukdomen på grund av dåligt kaloriintag samt låg vikt, men kan också vara grunden till att sjukdomen utvecklats (Sim, McAlpine, Grothe, Himes, Cockerill & Clark, 2010). 1.4 Orsaker Ätstörningar har enligt många forskare inom området flera olika bidragande orsaker eller snarare en kombination av orsaker som påverkas över tid såsom psykologiska, biologiska och 2

sociokulturella skäl (Garner & Garfinkel, 1980; Hetherington, 2000; Schmidt, 2003). Ätstörningar är vanligast i den västerländska kulturen (Wentz, 2010; Klasén McGrath, 2011). Utlösande faktorer för att utveckla ätstörningar kan vara svåra händelser eller perioder i livet, såsom pubertet, misshandel och våldtäkt, eller morbiditet och mortalitet inom familjen, samt skilsmässa eller andra familjekriser (Wentz, 2010; Klasén McGrath, 2011). Strävan efter att minska i vikt hänger inte sällan samman med andra psykologiska faktorer. Det är inte ovanligt att personer med ätstörning har ett stort kontrollbehov, söker efter perfektionism och ställer orimligt höga krav på sig själva (Fairburn, Cooper, Doll & Welch, 1999). Att äta och riskera att öka i vikt kan således upplevas som brist på kontroll (Klasén McGrath, 2011). Råstam (1992) menar att även negativ bild av sig själv under barndomen ofta ses hos personer som utvecklat AN eller BN. Studier utförda på enäggstvillingar visar också att om en enäggstvilling insjuknar i AN ökar risken att dennes tvilling också insjuknar med 50 procent, medan sannolikheten hos tvåäggstvillingar är endast fem procent. För BN är motsvarande siffror 35 respektive 30 procent (Holland, Sicotte & Treasure 1998). Om en förälder har insjuknat i AN har deras barn tio gånger så stor risk att också insjukna (Strober, Freeman, Lampert, Diamond & Kaye, 2000). Andra riskfaktorer kan vara för tidig födsel, och Kefalhematom (en blodutgjutning på den nyföddes huvud) (Cnattingius, Hultman, Dahl & Sparen, 1999), samt problem med mag- och tarmkanalen som litet barn (Råstam, 1992). 1.5 Det rådande skönhetsidealet En bidragande orsak till ätstörningar anses även vara att mat är lättillgängligt, men framförallt att det kvinnliga kroppsidealet är en mycket tunn kropp (Kaustav & Debasish, 2010), och en uttalad fixering vid utseende (Wentz, 2010). För att drabbas av ätstörningar krävs det att personen har ägnat sig åt bantning, vilket ungefär 60 procent av kvinnorna i västvärlden någon gång har gjort (Young, 1991). Striegel Moore, Silberstein & Rodin (1986) menar att i västvärlden är det till och med en norm att vara missnöjd om man inte är så smal som det rådande skönhetsidealet. Detta är något som redan visat sig bland unga flickor i låg- och mellanstadieåldern, för att sedan öka i tonåren (Halvarsson, Lunner, Westerberg, Anteson & Sjoden, 2002). I länder med en 3

socioekonomisk utveckling och ett västerländskt skönhetsideal anses förekomsten av AN vara högre, jämfört med till exempel Karibien, Egypten och Sydostasien som har ett fylligare kvinnoideal (Hoek et al., 2005). Media, reklam och modehusens smala modeller har också visat sig vara sammankopplat till kvinnors missnöje med sin vikt (Xie et al., 2006). Prevalensen att insjukna i AN är som högst bland kvinnor som är yrkesverksamma inom arbeten med stort fokus på vikt och utseende, såsom fotomodeller, gymnaster och dansare (Sundgot-Borgen, 1999). Xie et al menar också att flickor som är underviktiga och normalviktiga ofta skattar sig själva som tjockare än vad de egentligen är i det västerländska samhället. Buddeberg, Fischer, Klaghofer, Gnam & Buddeberg (2007) menar att ätstörningar kan förebyggas genom information till riskgrupper kring psykologiska och sociokulturella faktorer som bidrar till rådande skönhetsideal och kroppsuppfattning. 1.6 Olika typer av behandling Det är av stor vikt att personer med ätstörningar diagnostiseras och behandlas omgående då ätstörningar har en rad olika negativa konsekvenser och försämrad livskvalitet. Få patienter inser själva att de måste få psykiatriskt hjälp utan många kommer i kontakt med läkare eller psykologer via exempelvis familj. Dock är det svårt att upptäcka ätstörningar i tidigt skede då symtomen är svåra att upptäcka i tid (Hasan & Tibbetts, 1977). Det är viktigt att kombinera olika rehabiliteringsprocesser såsom psykoterapi, kostråd med mera för att få en optimal behandling (Hay et al., 2009). Enligt Maudsleymodellen, familjebehandling vid AN, får den sjuka tonåringen och föräldrarna antingen terapi var för sig eller gemensamt. Syftet med behandlingen är att uppnå en normal vikt genom att successivt öka i vikt, ca 0,5-1 kg i veckan. Föräldrarna får kunskap om hur de ska motivera sitt barn till att äta och även om vad som sker i kroppen vid AN. När vikten förhoppningsvis förbättras kan en smalare terapi ges, mer utformad på specifika problem (Lock & legrange, 2005). En studie visar att familjebaserad behandling är den mest effektiva behandlingen för tonåringar med AN (Findlay, Pinzon, Taddeo & Katzman, 2010). Även Fisher, Hetrick & Rushford (2010) studie visar att familjeterapi i vissa fall kan vara mer effektivt än 4

andra behandlingsalternativ. Beroende på hur svårt sjuk personen med AN är behandlas personen i antingen öppenvård, dagvård eller slutenvård. Om personens BMI (body mass index) är under 13,5 kg/m2 och har en låg hjärtfrekvens under 40 slag/minut bör personen läggas in och få hjälp dygnet runt. Teamet inom slutenvård består av läkare, sjuksköterska och psykoterapeuter (Wentz, 2010). Just inom slutenvården blir kontakten mellan sjuksköterska och patient intensiv då sjuksköterskans ansvar är att kontrollera patienten. Sjuksköterskan har ansvar för att se till att patienten äter, inte framkallar kräkningar, inte tränar samtidigt som att sjuksköterskan också måste våga ge ansvar och tro på patienten i hopp om tillfrisknande (van Ommen, Meerwijk, Kars, van Elburg & van Meijel, 2009). Patienterna har ofta tendens till att spela ut personal mot varandra och att inte följa de råd vårdpersonalen ger. Det är därför vanligt att det uppstår konflikter mellan personal och patient, många gånger på grund av patienten inte har insikt att han eller hon är sjuk. (King & de Sales, 2000). Vid BN tillfrisknar ca 50 % efter att personen fått kognitiv beteendeterapi (KBT). Behandlingen går ut på att förändra personens tänkande och beteende som vanligen pågår under femmånadersperiod (Fairburn & Harrison, 2003). KBT tillsammans med antidepressiva läkemedel SSRI (fluoxetin) har visat sig ha mycket god effekt (Walsh et al, 1997). Interpersonell terapi som fokuserar på personliga problem vilket kan vara både orsaken till att personen fått BN samt att personen inte tillfrisknar, ska vara lika bra som KBT men pågår under en längre period (Fairburn & Harrison, 2003). Personer med BN bör i första hand behandlas inom öppenvård och där erbjudas SSRI-läkemedel (selektiva serotoninåterupptagshämmare) för att sedan få KBT om inte SSRI är tillräcklig som behandling (Wentz, 2010). 1.7 Behandlingsformer på en klinik i Mellansverige På kliniken i Mellansverige erbjuds vårdtagarna olika typer av samtalsformer, individuella samtal, familjesamtal och gruppsamtal. De flesta av behandlarna har en grundläggande utbildning i någon form av psykoterapi. Antingen KBT, psykodynamisk terapi eller systemisk terapi, så som familjeterapi. 5

Under de individuella samtalen kommer oftast vårdtagaren själv och träffar en behandlare. Samtalen kan vara stödjande och av psykopedagogisk karaktär, eller utgå från någon psykoterapeutisk inriktning i individuell form. Kliniken erbjuder KBT och psykodynamisk terapi. Vid familjesamtalen kommer patienten oftast med en eller båda sina föräldrar, partner eller annan nära anhörig. Även familjesamtalen är antingen mer stödjande och psykopedagogiska, eller mer strukturerad familjeterapi eller KBT. Det hör inte till ovanligheten att man delar upp sig under samtalets gång. Exempelvis att behandlaren talar enskilt med vårdtagaren i ungefär 30 minuter, och enskilt i cirka 30 minuter med föräldern/föräldrarna. Sedan summerar man alla tillsammans i cirka 15-20 minuter. Till familjesamtalen följer ofta uppgifter att utföra i hemmet. Kliniken erbjuder patienterna olika typer av gruppsamtal, och vårdtagarna väljer själva vilka grupper de vill delta i. Sluta hetsäta är KBT- behandling i grupp för BN och UNS. Det finns även grupper som fokuserar på självbild som leds av en arbetsterapeut och sjukgymnast. Utifrån acceptance and committment therapy (ACT) som är en KBT- form behandlas kroppsuppfattningsproblematik i grupp. Matpratsgrupp är en psykopedagogisk grupp med utbildning som berör kost, kroppens näringsbehov med mera. Det erbjuds också måltidsträning, vilket är ätträning i grupp, då ungefär 8 patienter äter lunch tillsammans och vilar efteråt. KBT och ACT erbjuds i grupp, med speciellt fokus på tanke, känsla och upplevelse. De övriga behandlingsformer som erbjuds på kliniken är träning med sjukgymnast, ätträning och arbetsterapi. Sjukgymnasterna som arbetar på kliniken har extra utbildning i basal kroppskännedom och medicinsk yoga. Patienterna erbjuds psykodynamiska samtal kring att hitta balans mellan att äta, vila och vara aktiv, samt träning i basal kroppskännedom, avspänning och massage. Ätträning sker individuellt, med familj eller med en grupp patienter. En behandlare äter tillsammans med patienten, och eventuellt familj och fler vårdtagare. Man äter samma mat som patienten, det vill säga en normalportion enligt tallriksmodellen. Behandlaren fungerar som modell för ätandet genom att äta i lagom takt, kunna hålla igång ett vardagligt samtal, inte peta eller sönderdela maten på ett onaturligt sätt med mera. I ätträning ingår också att träna att lägga 6

upp en normalportion, lära sig äta vissa maträtter, eller i andra miljöer, som exempelvis på restaurang. Inom arbetsterapi jobbar man med träning av färdigheter som patienten till följd av sin sjukdom kan ha förlorat, eller aldrig tillägnat sig. Personalen gör en bedömning av vårdtagarens svårigheter och vad denne behöver träna på, och övar sedan i konkreta situationer. Detta kan vara sådant som att handla kläder, våga prova kläder, ägna sig år fritidsaktiviteter, och laga mat (Sanna Aila Gustafsson, 2011 se bilaga 3). 1.8 Problemformulering Ätstörningar är ett vanligt förekommande problem i dagens samhälle (Klasén McGrath, 2011). Det är därför av intresse att uppmärksamma utifrån patientens egna perspektiv, vad som fungerar bra respektive mindre bra vid vården av personer med ätstörningsproblematik. Valet att utföra studien utifrån patientens egna perspektiv är av stort intresse, då det endast finns ett litet antal med studier inom detta område. 1.9 Syfte Syfte med föreliggande arbete är att undersöka hur personer med ätstörningar upplever den vård och behandling som ges. Syftet är även att belysa vad som skulle kunna förbättra behandlingen för ätstörningsproblematik, samt om behandlingstiden påverkar vårdtagarens upplevelse av behandlingen. 1.10 Frågeställningar 1. Hur upplever kvinnor med ätstörningar den vård och behandling som ges? 2. Vad skulle kunna förbättras vad gäller behandling för ätstörningsproblematik? 3a. Finns det något samband mellan behandlingstid och vårdtagarnas aktuella välmående? 3b. Finns det några skillnader i välmående före behandlingens start och välmående efter påbörjad behandling? 7

2. METOD 2.1 Forskningsdesign Designen är en tvärsnittsstudie med beskrivande design. Denna forskningsdesign valdes för att ge arbetet en översiktlig bild av situationen på kliniken. 2.2 Urval På kliniken vårdas i nuläget ungefär 220 kvinnor över 18 år med ätstörningsproblematik varje år. Alla patienter med diagnoserna AN, BN, både AN och BN, och EDNOS på den utvalda kliniken blev tillfrågade om att delta i studien. Målet var att alla patienter som uppfyllde inklusionskriterierna, och besökte kliniken under de tre veckor som enkäten fanns tillgänglig i väntrummet skulle delta i undersökningen. Inklusionskriterier för att få delta i studien var att patienten var kvinna över 18 år. Män valdes medvetet bort i undersökningen då ätstörningar är vanligare bland kvinnor, och därför finns det ett större utbud av litteratur och tidigare forskning kring ätstörningar hos kvinnor. På grund av att patienter under 18 år kräver godkännande av målsman för att delta i forskning, valdes endast kvinnor över 18 år att delta i studien. Exklusionskriterier var att patienten inte var svensktalande, eller att ansvarig läkare bedömde att patienten var för sjuk alternativt att det var olämplig att delta i undersökningen av annat skäl. Sammanlagt tillfrågades 59 patienter som besökte kliniken i Mellansverige under en treveckorsperiod, varav 12 föll bort på grund av för låg ålder och resterande på grund av att enkäterna var ofullständigt besvarade. 2.3 Mätinstrument Frågorna i enkäten är utformade av författarna för att få en uppfattning om hur patienterna upplever vården (se bilaga 1). Enkäten består av både öppna frågor och slutna frågor. De slutna frågorna är utformade med svarsalternativen ja och nej eller flervalsalternativ. Författarna har medvetet utelämnat svarsalternativet vet ej för att få ut så mycket som möjligt av svaren. De öppna frågorna är utformade så att respondenten själv formulerar sitt svar, och att kvalitativa aspekter på så sätt kan komma fram bättre. Svaren på frågorna anses kunna ge tillämplig information baserat på syfte och frågeställning för studien. 8

Några exempel på frågor är följande: Hur skulle du på en skala 1-10 kategorisera ditt välmående innan behandlingens start, där 10 representerar mycket bra och 1 representerar mycket dåligt? Vad upplever du är det bästa i din behandling? Känner du dig delaktig i din behandling? Om NEJ, vad tror du att det beror på? Fråga ett formulerades för att säkerhetsställa att de besvarade enkäterna som användes i studien stämde överens med inklusionskriterierna. Frågeställning ett besvarades av frågorna och tio i enkäten. Frågeställning tre besvarades av frågorna fem, sex, sju, elva och tolv i enkäten. Fråga nio i enkäten besvarades i frågeställning ett och tre, beroende på om respondenten hade valt att beskriva svarsalternativet ja eller nej. Frågeställning fyra a besvarades av frågorna två och fyra, medan frågeställning fyra b besvarades av frågorna tre och fyra. 2.4 Procedur Tillstånd för att få utföra studien på kliniken gavs av enhetschefen på en ätstörningsklinik i Mellansverige. Enkäten har, efter överenskommelse, mailats till personalen som i sin tur bett sekreteraren på avdelningen att skriva ut enkäterna. Sekreteraren har tillfrågat vårdtagarna att besvara enkäten i väntrummet. Sekreteraren registrerade hur många enkäter som delats ut för att uppmärksamma eventuellt bortfall. Vårdtagarna informerades både muntligen och skriftligen av personalen på avdelningen, innan de tog ställning till om de ville delta i studien eller ej. Om de valde att delta fick de information om att det var frivilligt att delta i studien och att de kunde välja att avsluta sin medverkan när de ville utan att de behövde ange någon orsak. De besvarade enkäterna lade deltagarna i en insamlingsbox i väntrummet. Sedan förvarades enkäterna hos sekreteraren på avdelningen fram tills att de hämtades upp av författarna. 2.5 Bearbetning och analys Data kom att matas in i Excel. Därefter analyserades insamlad data i det statistiska programmet SPSS. För att undersöka samband mellan antalet månader vårdtagaren fått behandling och 9

uppskattat välmående användes Spearmans korrelationstest. Skillnader i välmående före och efter att behandling påbörjats, analyserades med hjälp av Wilcoxon signed rank test. Resultaten redovisades deskriptivt i text. De öppna frågorna analyserades genom sammanställning av samtliga svar i Excel. För att säkerhetsställa att ingen enskild individ utelämnades då svaren skulle behandlas på gruppnivå, har författarna formulerat sammanfattningar av varje fråga som besvarats av flera deltagare. Sammanfattningen för varje fråga är framtagen genom att författarna omformulerat respondenternas svar och satt ihop till ett enhetligt stycke. 2.6 Etiska överväganden De patienter som tillfrågades om att delta i studien blev både muntligt och skriftligt informerade om att det var frivilligt att delta i studien. De informerades även skriftligen om att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande i studien utan att ange någon orsak. De informerades även om att data bearbetas på gruppnivå och att deras deltagande är helt anonymt (SFS, 2003:460). Deltagarnas namn och personnummer angavs således inte på enkäten, och svaren användes endast för ändamålet i detta arbete. Denna studie godkändes av ansvarig person på verksamheten där undersökningen planerades genomföras och tillstånd har bekräftats av avdelningschef (Codex, 2011). 3. RESULTAT 3.1 Hur upplever kvinnor med ätstörningar den vård och behandling som ges? Majoriteten av vårdtagarna är mycket nöjda med den behandling de får. Framförallt känner många att de är nöjda och känner sig trygga med sin behandlare. Att få komma och prata med någon utomstående som lyssnar, är kunnig och ger verktyg för att klara av vardagen är väldigt uppskattat. Behandlarna har förståelse för vårdtagarnas problem och ger hopp om tillfrisknande och en ljus framtid. Kontinuiteten är viktig för många och kombinationerna av olika behandlingsalternativ som är individuellt anpassade. Även känslan av samhörighet med andra som har liknande problem är betydelsefull. Speciellt uppskattat är matträningen och de individuella samtalen. Tillgången till både läkare och psykologer nämns av några deltagare som viktigt. 10

Av respondenterna är det 44 av 45 (n=45) (95,5 %) som skulle rekommendera klinikens behandling till andra som är i samma situation. Många menar att behandlingen stärker dem som personer, ger dem insikt i sjukdomen och får nya perspektiv till att tänka i andra banor. Exempelvis uppger ett antal deltagare att det är positivt att prata om rådande skönhetsideal och vad som är normala matportioner samt att normalstora portioner inte leder till fetma. Även här uppger merparten av deltagarna att trovärdigheten till personalen och dess kompetens är stor. Respondenterna yttrar det positiva med att få vara delaktiga i att påverka sin individuella behandling. Dessutom tycker några vårdtagare att det är viktigt och bra att prata om orsakerna till sin ätstörningsproblematik. Det är 39 av 45 vårdtagare (n=45) (= 86,7 %) som upplever att de får tillräckligt med tid av personalen. 3.2 Vad skulle kunna förbättras vad gäller behandling för ätstörningsproblematik? Det är 33 av 45 personer (n=45) (73, 3%) som upplever att behandlingen är fullständig vid pågående behandling, medan 12 vårdtagare anser att det är något som saknas i behandlingen. Vissa vårdtagare önskar att det fanns mer tid för individuella samtal och familjebehandling med fokusering på mat och vikt, medan vissa skulle vilja att det fanns mer tid för psykologi och depression. Några uppger att de önskar stöd i att prioritera behandlingen framför andra dagliga aktiviteter, att det skulle erbjudas dagvård och ätträning med inkluderade måltider från morgon till kväll, alternativt möjlighet att köpa färdiggjorda matlådor. En del eftertraktar att det anordnas aktiviteter som inte har med ätstörningar att göra och att det finns möjlighet till fler träffar i veckorna. Att samarbeta med eventuella tidigare vårdinstanser och följa upp vad som fungerat bra respektive mindre bra anses också vara viktigt. Det skulle även vara mer önskvärt med flera samtal i veckorna än vad som erbjuds i nuläget, 45 min samtal/vecka upplevs inte vara tillräckligt enligt några personer. Av de som medverkat i studien är det 44 av 45 (n=45) (95,5%) som känner sig delaktiga i sin behandling. Det är 33 av 45 kvinnor (n=45) (73,3%) som anser att deras anhöriga är lagom delaktiga i vårdtagarens behandling. Av vårdtagarna önskar 26,7 % att deras anhöriga skulle vara mer 11

delaktiga i deras behandling än vad de är i nuläget. Detta på grund av att de då skulle få en djupare förståelse för vad sjukdomen innebär och dess konsekvenser, vilket skulle göra arbetet i hemmet lättare. På så sätt skulle också de kunna stötta mer, genom att de då också skulle vara medvetna om hur det nya tankesättet kan praktiseras. Dessutom skulle ett större engagemang från anhöriga minimera riskerna för att vårdtagaren fuskar och därmed försvårar tillfrisknandeprocessen. Av de respondenter som anser att deras anhöriga inte bör vara mer delaktiga i deras behandling (73,3%) motiverar de det med att familjen redan är tillräckligt involverade och ger ett bra stöd. Vissa anser att detta är något som de måste klara av själva och hävdar att familjerna ändå inte bryr sig. Några påstår också att det inte är någon idé att involvera anhöriga då de ändå inte har insikt och förståelse om sjukdomens innebörd. Liten kunskap kring sjukdomen medför således att anhöriga upplevs vara inkonsekventa i sitt handlande, och ett otillräckligt stöd. 3.3a Finns det något samband mellan behandlingstid och vårdtagarnas välmående vid pågående behandling? Det fanns inget signifikant samband mellan antalet månader vårdtagarna fått behandling och deras uppskattade välmående (n=45). 3.3b Finns det några skillnader i välmående före behandlingens start och välmående då behandling påbörjats? Resultatet visade att välmåendet ökade efter behandling (p <0,001), det vill säga kvinnorna skattade sitt välmående signifikant högre efter behandling påbörjats än innan. Välmåendet skattades på en skala 1-10 och före behandlingens början var medelvärdet 2,91 och medelvärdet efter påbörjad behandling var 5,72. Medianvärdet före behandling var 3,00 och efter behandling 5,00. Standardavvikelsen i skattat välmående före behandlingen påbörjats var 2,0 och efter behandlingen påbörjats var standardavvikelsen 2,5. Spridningen av hur högt kvinnorna skattade sitt välmående varierade mellan 1 och 10 både före och efter behandlingen påbörjats. Av deltagarna var det 38 personer ( 84%) som skattat sitt välmående som bättre då behandling påbörjats än innan behandlingens start. Det var fem personer som upplevde att deras välmående var detsamma då behandling påbörjats som innan behandling sattes in. Två personer upplevde 12

sitt nuvarande välmående som sämre då behandling påbörjats jämfört med tiden innan behandling påbörjats. Behandlingstiden varierade mellan ca en till 35 månader. 4. DISKUSSION Föreliggande studie undersökte hur kvinnor med ätstörningar upplevde den vård och behandling som gavs för deras ätstörningar. På en klinik i Mellansverige deltog 45 kvinnor. Alla deltagare var över 18 år gamla. Kvinnorna fick besvara en enkät med öppna och slutna frågor rörande välmående, behandlingens innehåll och påverkan, samt interaktionen mellan vårdtagare och personal. Vidare undersöktes vad som skulle kunnat förbättra den behandling som erbjöds, samt om det förekom ett samband mellan antal månader kvinnorna fått behandling på kliniken och upplevelsen av välmående. Resultatet av studien visade att majoriteten av kvinnorna var nöjda med den vård och behandling som gavs. Förtroendet för personalen var stort, och upplevelsen att någon lyssnar och förstår var viktig. Det fanns inget signifikant samband mellan antalet månader vårdtagarna fått behandling och deras uppskattade välmående. Däremot framkom skillnader (p 0,001) i välmående före behandlingens start (m=2,91) och efter att behandling hade påbörjats (m=5,00), oberoende av antal månader behandlingen hade pågått. 4.1 Resultatdiskussion I studien framkom att majoriteten av vårdtagarna var nöjda med den vård och behandling de får på kliniken i Mellansverige. Framförallt uttryckte kvinnorna vikten av att få god kontakt med sin behandlare, vilket de flesta respondenter ansåg sig ha. Behandlaren på kliniken hade till uppgift att hjälpa vårdtagarna att få verktyg till att klara av vardagen, och ge hopp om en ljus framtid, vilket också en studie av van Ommen et al., (2009) visar. Deras studie menar att sjuksköterskans primära ansvar är att hjälpa patienten till att få ett normalt ätbeteende, men även våga tro på patienten och dennes förmåga till eget ansvar. Många deltagare har också önskat att det skulle finnas mer tid för att få hjälp att prioritera behandlingen, att få uppfattning om vad som är normalstora portioner och hur de ska lägga upp måltiderna för dagen. Även flera andra studier visar att det är viktigt att lägga mer tid på att hjälpa vårdtagarna att få verktyg för att hantera vardagen lättare. Det tycks öka upplevelsen för vårdtagarna om att ha kontroll över situationen, vilket är tillfredsställande då personer med ätstörningar ofta har ett stort kontrollbehov (Fairburn 13

et al., 1999; Vårdguiden, Klasèn McGrath, M., 2011). Enligt Hay et al., (2009) är det även viktigt att kombinera olika behandlingsalternativ som psykoterapi och ätträning för att få så goda resultat som möjligt av behandlingen vid ätstörningar, vilket det finns möjlighet till på kliniken i Mellansverige. I föreliggande studie framgår det att vissa vårdtagare önskar att det fanns med tid för individuella samtal och familjebehandling med fokusering på mat och vikt. Familjeterapi anses också vara den mest effektiva behandlingen för ungdomar med AN (Findlay et al., 2010; Fisher et al., 2010). Även individuella samtal önskar en del vårdtagare ta mer del av då de upplever de samtalen som något tryggt, motiverande och stärkande. Enligt Fairburn & Harrison (2003) är KBT en god samtalsform och hos personer som har BN har det visat sig mycket effektivt i kombination med SSRI. Här hade det varit intressant att veta om det är just vårdtagare med BN som önskar mer individuella samtal och eventuellt kunna se likheter mellan studien i Mellansverige och studien av Fairburn & Harrison (2003). Av de 45 kvinnor som deltog i studien var det 12 kvinnor som önskade att deras anhöriga var mer delaktiga i behandlingen. Kvinnorna motiverar det med att familjen då skulle få en djupare förståelse för sjukdomen samt att det skulle underlätta arbetet i hemmet och samtidigt vara ett bättre stöd. De 33 kvinnor som anser att deras anhöriga är lagom insatta i sjukdomen beskriver att familjen redan är tillräckligt involverade och ger ett bra stöd. Hos en del vårdtagare framkom det att de upplevde sina anhöriga som att de ändå inte brydde sig om problemen eller hade förståelse för sjukdomen. Det kan tänkas vara betydligt fler som skulle vilja ha mer stöd men på grund av bristande kunskaper hos de anhöriga eller för dålig kontakt mellan vårdtagare och anhörig, väljer vårdtagaren att låta sin anhörig vara mindre delaktig. Åter igen är det oerhört viktigt att anhöriga får ta del av problemen då tidigare studier visar att familjeterapi har en oerhörd god effekt på behandlingen för ungdomar med AN (Findlay et al., 2010; Fisher et al., 2010). Kvinnorna i studien anser att diskussioner som berör skönhetsideal är en hjälp i tillfrisknandeprocessen, då det ger insikt i vad som är normalt. Det är något som kan göras redan i förebyggande syfte enligt Buddeberg et al., (2007) genom information till riskgrupper kring psykologiska och sociokulturella faktorer som bidrar till rådande skönhetsideal och 14

kroppsuppfattning. Att kvinnoidealet i den västerländska kulturen är en mycket smal kropp, och 7 att media och de stora modehusen har en bidragande roll till detta är ett faktum (Kaustav & Debasish, 2010; Xie et al., 2006), och något som kan upplevas svårt att ändra på. I västvärlden är det smala kvinnoidealet så pass starkt att det kan anses som en norm (Striegel et al., 1986). Strävandet efter en tunn kropp börjar redan i låg och- mellanstadieåldern, för att sedan öka med åren (Halvarsson et al., 2002). Men genom ytterligare forskning och kunskap kring detta borde det förebyggande arbetet kunna sättas in redan tidigt för barn och ungdomar. Resultaten av denna studie ger djupare kunskap kring behandlingen av patienter med ätstörningsproblematik. Förhoppningen med studien var att belysa det som fungerar bra inom vården för patienter med ätstörningsproblematik, samt att uppmärksamma problemområden och underlätta för framtida kvalitetsförbättringsarbete. Tyvärr är det få personer som haft ätstörningar som får en helt normal relation till mat, även om problemen avsevärt minskat. Därför är resultatet av denna studie intressant för att se vilka områden som fungerar bra respektive mindre bra, och på så sätt förbättra behandlingen i hopp om ett bättre resultat med så få men som möjligt. Resultaten från denna studie visade att majoriteten av kvinnorna var nöjda med den vård och behandling de får på kliniken. En fjärdedel av kvinnorna önskade dock att deras anhöriga skulle vara mer delaktiga i behandlingen. Även vetenskapliga studier visar att familjens delaktighet är viktig i tillfrisknande processen för ungdomar med AN (Findlay et al., 2010; Fisher et al., 2010). I resultatet framkom det också hur viktigt det är att erbjuda individualiserad vård, och vikten av en person som ger trygghet, förstår och lyssnar utan att döma vårdtagaren. 4.2 Metoddiskussion Av de 59 enkäter som delades ut på avdelningen lämnades alla tillbaka besvarade. Av dessa enkäter exkluderades 12 enkäter på grund av att respondenterna var under 18 år. Under analysen föll ytterligare 2 enkäter bort, då de var ofullständigt besvarade. Det slutgiltiga antalet deltagare är så pass många (n=45) att det enligt författarna anses representativt för patientgruppen, då fördelningen liknar den fördelning över ätstörningsproblematik hos personer som var inskrivna på avdelningen i övrigt. Frågorna i enkäten som delades ut på kliniken är utformade av författarna. Då inga standardiserade formulär har använts, utan frågorna i enkäten är utformade 15

specifikt för syfte och frågeställningar i arbetet. Detta resulterade i att det som skulle undersökas mättes på rätt sätt och validiteten är således hög. Reliabiliteten skulle kunnat anses högre om inte författarna hade omformulerat respondenternas öppna svar till sammanställningar för flera deltagare. Detta ansågs dock nödvändigt då svaren var försäkrade om att behandlas på gruppnivå så enskilda individer inte skulle utelämnas. Etiska aspekter gjorde att besvarandet av enkäten utfördes i väntrummet då deltagarna kunde vara helt anonyma inför sin behandlare. Under 2010 hade kliniken där studien utfördes 291 patienter, varav 95% var kvinnor/flickor och 80% var över 18 år. Resultatet av denna studie kan till viss del ses som generaliserbart för kvinnor över 18 år som behandlas för ätstörningar på kliniken i Mellansverige. Detta på grund av att ett stort antal kvinnor som behandlas på kliniken har deltagit i studien. I och med att studien endast är gjord på kvinnor på en klinik i Sverige, är det svårt att generalisera resultatet för både män och kvinnor med ätstörningar runtom i världen med olika sociokulturella förhållanden. Vad gäller eventuella samband mellan behandlingstid och vårdtagarnas välmående vid pågående behandling, framkom det att det inte fanns något signifikant samband. Däremot i frågeställningen som berörde skillnader i välmående före behandlingens start och välmående då behandling påbörjats, framkom det att vårdtagarna skattade sitt välmående högre då behandlingen påbörjats, än innan behandling påbörjats. Detta faktum kan vid första anblicken uppfattas lite motsägelsefullt, det går endast att spekulera i om anledningen till detta kan vara att de som har behandlats under många månader mådde väldigt dåligt från början. En tänkbar förklaring är att de som var mycket sjuka kan ha förbättrats många steg på skalan 1-10, men med lågt utgångsvärde ligger de fortfarande lågt på skalan under pågående behandling jämfört med de som inte var lika sjuka skattade sitt välmående högre innan behandling sattes in. De som skattade sitt välmående högre, var förmodligen inte lika sjuka och var därför inte i lika stort behov av lika lång behandling. Vidare skulle det också vara intressant att undersöka om vårdtagarna skattar sitt välmående olika beroende på vilken behandlingsform de får. 4.3 Kliniska implikationer Både kamrater, familjen och allmänsjuksköterskor kan ha hjälp av resultatet vid situationer där ätstörningar förekommer. Enligt Young (1991)krävs det att en person som drabbats av en ätstörning tidigare har ägnat sig åt bantning. I västvärlden har ca 60 procent av alla kvinnor 16

någon gång bantat och därför löper också 60 procent av västvärldens kvinnor en risk att insjukna i en ätstörning (Young, 1991). 4.4 Slutsats Resultatet av föreliggande studie visar att majoriteten av kvinnorna som deltagit i undersökningen är nöjda med den vård och behandling de får på kliniken i Mellansverige. Vårdtagarna skattade sitt välmående signifikant bättre efter det att behandling påbörjats jämfört med innan behandlingens start. Ett antal respondenter ansåg att de vill ha mer tid av personalen, framförallt för familjeterapi och individuella samtal. Att det finns god behandling för de som lider av en ätstörning är oerhört viktigt. Genom att också lägga resurser på att förebygga ätstörningar skulle insjuknandet i AN, BN eller EDNOS kunna reduceras. Författarna anser att det skulle behövas mer forskning inom området. De flesta studier som berör ätstörningsproblematik är inte utformade ur ett patientperspektiv. Det skulle därför vara av intresse att utföra kvantitativa studier med en större undersökningsgrupp, det skulle kunna ge mer generaliserbara resultat. Även ytterligare studier med en kvalitativ ansats är av intresse då förslagsvis intervjuer skulle ge en djupare förståelse kring vad som fungerar bra respektive mindre bra, vid behandling för ätstörningar. 17

REFERENSER Allgulander, C. (2009). Introduktion till klinisk psykiatri. Ätstörningar (ss. 195-199). Studentlitteratur: Lund Buddeberg-Fischer, B., Klaghofer, R., Gnam, G. & Buddeberg, C. (2007). Prevention of disturbed eating behaviour: a prospective intervention study in 14- to 19-year-old Swiss students. Acta Psyciatrica Scandinavia. 98(2):146-155. doi: 10.1111/j.1600-0447.1998.tb10057.x Codex. (2011). Informerat samtycke.uppsala: Centrum för forsknings- och bioetik. Hämtad 6 januari, 2012, från http://codex.vr.se/manniska2.shtml Cnattingius, S., Hultman, C.M., Dahl, M. & Sparen, P. (1999). Very preterm birth, birth trauma, and the risk of anorexia nervosa among girls. Archives of General Psychiatry, 56(7), 634-638 Fairburn, C.G., Cooper, Z., Doll, H.A., & Welch, S.L. (1999). Risk factors for anorexia nervosa: three integrated case-control comparisons. Archives of General Psychiatry, 56(5), 468-476. Fairburn, C.G. & Harrison, P.J. (2003). Eating disorders. Lancet, 1;361(9355), 407-416. Fisher, M. (1992). Medical Complications of Anorexia and Bulimia Nervosa. Adolescent medicine, 3 (3), 487-502. Findlay, S., Pinzon, J., Taddeo, D. & Katzman, D.K. (2010). Family-based treatment of children and adolescents with anorexia nervosa: Guidelines for the community physician. Canadian Paediatric Society. 15 (1): 31-35. Fisher, C., Hetrick, S. & Rushford, N. (2010). Family therapy for anorexia nervosa. The Cochrane Collaboration. doi: 10.1002/14651858.CD004780.pub2. Franko, D. L., & Keel, P. K. (2006). Suicidality in eating disorders: Occurrence, correlates, 18

and clinical implications. Clinical Psychology Review. 26(6): 769 782. Garner, D.M., & Garfinkel, P.E. (1980). Socio-cultural factors in the development of anorexia nervosa. Psychological Medicine, 10, 647. Halvarsson, K., Lunner, K., Westerberg, J., Anteson, F. & Sjoden, P.O. (2002). A longitudinal study of the development of dieting among 7-17-year-old Swedish girls. International Journal of Eating Disorders, 31(1), 32-42. Hasan, M.K. & Tibbetss, R.W. (1977). Primary anorexia nervosa (weight phobia) in males. Postgraduate Medical Journal. 53, 146-151. Hay, P., Bacaltchuk, J., Byrnes, R., Claudino, A., Ekmejian, A. & Yong, P. (2009). Individual psychotherapy in the outpatient treatment of adults with anorexia nervosa. The Cochrane Collaboration. doi: 10.1002/14651858.CD003909. Hetherington, M.M. (2000). Eating disorders: diagnosis, etiology, and prevention. Eating Disorders, 16, 547-551. Hoek, H.W., van Harten, P.N., Hermans, K.M., Katzman, M.A., Matroos, G.E. & Susser, E.S. (2005). The incidence of anorexia nervosa on Curacao. American Journal of Psychiatry, 162(4), 748-752. Holland, A.J., Sicotte, N & Treasure, J. (1988). Anorexia nervosa: evidence for a genetic basis. Journal of Psychosomatic Research, 32(6), 561-571. Iwamoto, J., Sato, Y., Uzawa, M., Takeda, T. & Matsumoto, H. (2011). Seven years experience with etidronate in a woman with anoreixa nervosa and vertebral fractures. Dove Medical Press Ltd. 7: 275-281. doi: 10.2147/TCRM.S21357. 19

Kaustav, C. & Debasish, B. (2010). Management of anorexia and bulimia nervosa: An evidencebased review. Indian Journal of Psychiatry. 52(2): 174-186. doi: 10.4103/0019-5545.64596. Keski-Rahkonen, A., Hoek, H.W., Linna, M.S., Raevuori, A., Sihvola, E., Bulik, C.M., Rissanen, A. & Kaprio, J. (2008). Incidence and outcomes of bulimia nervosa: a nationwide populationbased study. Psychological Medicine, 8, 1-9. King, S.J. & de Sales, T. (2000). Caring for adolescent females with anorexia nervosa: registered nurses perspective. Journal of Advanced Nursing, 32(1), 139-147. Lock, J. & legrange, D. (2005). Family-based treatment of eating disorders. International Journal of Eating Disorders. 37:S64 S67. Misra, M., Aggarwal, A., Miller, K.K., Almazan, C., Worley, M., Soyka, L.A., Herzog, D.B. & Klibanski, A. (2004). Effects of anorexia nervosa on clinical, hematologic, biochemical, and bone density parameters in community-dweling adolescent girls. Pediatrics, 114(6), 1574-1583. Misra, M., & Klibanski, A. (2006).Aneroxia nervosa and oseoporosis. Endocrine and metabolic disorders. 7(1-2): 91-99. doi: 10.1007/s11154-006-9005-1. van Ommen, J., Meerwijk, E.L., Kars, M., van Elburg, A. & van Meijel, B. (2009). Effective nursing care of adolescents diagnosed with anorexia nervosa: the patients perspective. Journal of Clinical Nursing, 18(20) 2801-2808. Perkins, S., Murphy, R., Schmidt, U. & Williams, C. (2009). Self-help and guided self-help for eating disorders. The Cochrane Collaboration. Råstam, M (1992). Anorexia nervosa in 51 Swedish adolescents: premorbid problems and comorbidity. Journal of American Academy of Child and Adolescent Psychhiatry, 31(5), 819-828. 20

Schmidt, U. (2003). Aetiology of eating disorders in the 21 st century: New answers to old questions. European Child & Adolescent Psychiatry, 12, 130-137. SFS 2003:460. Lag om etikprövning på forskning som avser människor. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Hämtad den 7 september, 2011, från http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2003:460 Sharp, C.W. & Freeman, C.P. (1993). The medical complications of anorexia nervosa. British Journal of Psychiatry, 189, 562-563. Sim, L., McAlpine, D., Grothe, K., Himes, S., Cockerill, R. & Clark, M. (2010). Identification and Treatment of Eating Disorders in the Primary Care Setting. Mayo Foundation for Medical Education and Research. 85(8): 746-751. doi: 10.4065/mcp.2010.0070. Striegel-Moore, R.H., Silberstein, L.R. & Rodin, J. (1986). Toward an understanding of risk factors for bulimia. American Psychology, 41(3), 246-263. Strober, M., Freeman, R., Lampert, C., Diamond, J. & Kaye, W. (2000). Controlled family study of anorexia nervosa and bulimia nervosa: evidence of shared liability and transmission of partial syndromes. American Journal of Psychiatry, 157(3), 393-401. Sundgot-Borgen, J. (1999). Eating disorders among male and female elite athletes. British Journal of Sports Medicine, 33(6), 434. Vårdguiden. (2011). Anorexia nervosa hos unga. Stockholm: Stockholms läns landsting. Hämtad 9 november, 2011, från http://www.vardguiden.se/sjukdomar-och-rad/omraden/sjukdomar-och-besvar/anorexianervosa/ Vårdguiden. (2011). Bulimia nervosa hos unga. Stockholm: Stockholms läns landsting. Hämtad 24 november, 2011, från 21

http://www.vardguiden.se/sjukdomar-och-rad/omraden/sjukdomar-och-besvar/bulimianervosa/ Walsh, B.T., Wilson, G.T., Loeb, K.L., Devlin, M.J., Pike, K.M., Roose, S.P., Fleiss, J. & Waternaux, C. (1997). Medication and psychotherapy in the treatment of bulimia nervosa. American Journal of Psychiatry, 154(4), 523-531. Wentz, E. (2010). Ätstörningar. I. Skärsäter (Red.).Omvårdnad vid psykisk ohälsa- på grundläggande nivå (ss.235-259). Studentlitteratur. Xie, B., Chou, C.P., Spruijt-Metz, D., Reynolds, K., Clark, F., Palmer, P.H., Gallaher, P., Sun, P., Guo, Q., Anderson Johnson,C. (2006). Weight perception and weight-related sociocultural and behavioral factors in Chinese adolescents. Preventive Medecine. 42(3):229-234.doi:10.1016/j.ypmed.2005.12.013 Young, J.K. (1991). Estrogen and the etiology of anorexia nervosa. Neuroscience & Biobehavior Reviews, 15(3), 327-331. 22

Bilaga 1. Frågorna besvaras genom att ringa in det svarsalternativ som stämmer in bäst. Frågorna 4, 5, 6,8 och 9 besvaras med egna ord. 1. Är du över eller under 18 år? Över Under 2. Hur många månader har du fått behandling på kliniken? 0-3 mån 4-7 mån 8-11 mån 12-15 mån 16-19 mån 20-23 mån 24-27 mån 28-31 mån 32-35 mån 3. Hur skulle du på en skala 1-10 kategorisera ditt välmående innan behandlingens start, där 10 representerar mycket bra och 1 representerar mycket dåligt? 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 4. Hur skulle du på en skala 1-10 kategorisera ditt välmående i dagsläget, där 10 representerar mycket bra och 1 representerar mycket dåligt? 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 5. Vilken eller vilka typer av samtal deltar du i för närvarande? (Det går bra att ringa in flera svarsalternativ.) Individuella samtal Gruppsamtal Familjesamtal 6. Deltar du i någon annan typ av behandling? Sjukgymnastik behandling Ätträning Arbetsterapi 7. Upplever du att det är något som saknas i din behandling? Ja Nej Om Ja, vad skulle det vara? 23

8. Vad upplever du är det bästa i din behandling? 9. Skulle du rekommendera klinikens behandling till andra som är i samma situation som du? Ja Nej Om Ja, varför? Om Nej, varför? 10. Anser du att personalen har tillräckligt med tid för dig? Ja Nej 24