Könsskillnader avseende strategier för att hantera egen stamning

Könsskillnader avseende strategier för att hantera egen stamning Josefin Seimark Petra Lind Sammanfattning. Att få kunskap om könsskillnader inom stamning är av vikt för att erbjuda bra behandling till personer som stammar. Syftet med föreliggande studie var att undersöka könsskillnader hos personer som stammar beträffande användandet av strategier för att hantera egen stamning. Formuläret, Perceptions of Stuttering Inventory, som innefattar 60 st påståenden indelade i tre olika strategityper; kamp, undvikande och förväntan användes. Det var tillgängligt för medlemmar i Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund under två månader. Det slutliga deltagarantalet blev 20 kvinnor och 41 män. Egenskattad grad av inre och yttre stamning användes för att undersöka samband med användande av strategier. Inga skillnader kunde uppvisas mellan mäns och kvinnors användande av strategier. Den mest frekvent använda strategitypen var förväntan hos båda könen. Mellan grad av inre och yttre stamning och strategityp var fyra av sex möjliga korrelationer signifikanta i den totala gruppen och fem av sex i gruppen män. Hos kvinnorna uppvisades endast en signifikant korrelation. Abstract. Knowledge about gender differences in stuttering is important to give proper treatment for people who stutter, The purpose of this study was to examine gender differences in people who stutter and their use of strategies to cope with stuttering. The form Perceptions of Stuttering Inventory was used in this study, it contains 60 items divided into three categories; struggle, avoidance and expectancy. The form was available to members of the Swedish Stuttering National Association during two months. A number of 20 females and 41 males participated. Self-estimated extent of overt and covert stuttering was used to examine correlations with strategy use. No differences between females and males were shown. The most frequently used strategy type was expectancy in both sexes. Comparison with extent of overt and covert stuttering and types of strategy showed in the total number of participants significant results in four out of six possible correlations, in the male group five out of six and in the female group one out of six. Att på ett enkelt sätt definiera stamning är svårt. Forskare har under åren formulerat ett flertal olika definitioner men då stamning kan se mycket olika ut är det svårt att hitta en definition. Olika definitioner passar i olika avseenden och sammanhang och hur människor ser på stamning förändras ständigt. Av nedan följande definitioner kan slutsatsen dras att stamning kan ses på olika sätt beroende på vem åhöraren är. World Health Organisations (WHO) definition av stamning från 1977 lyder: Stuttering is disorders in the rhythm of speech, in which the individual knows precisely what he wishes to say, but at the time is unable to say it

because of an involuntary, repetitive prolongation or cessation of a sound. (WHO: Manual of the international statistical classification of diseases, injuries and causes of death. Vol.1; 1977). Från senare hälften av 1990-talet finns Guitars (1998) definition att stamning karaktäriseras av onormalt många eller onormalt långa avbrott i talflödet. År 2005 definierar Per Alm stamning som följer: Stamning är en talstörning som kännetecknas av svårigheter att röra sig framåt i talet, när personen vet vad han eller hon vill säga. Störningen uttrycks som: svårigheter att initiera ljud; förlängningar av ljud; repetitioner av ljud, stavelser, ord eller fraser; omformuleringar; pauser; överflödiga ljud eller ord; eller undvikande av tal. I vissa fall är störningen förknippad med onormal muskelspänning eller onormala rörelser, särskilt i hals, mun och ansikte, men även i övriga kroppen. Talstörningen kan vara dold om personen lyckas använda medvetna strategier för att undvika att visa symtom. Det är typiskt för stamning att symtomen försvinner vid sång, körläsning, eller tal i takt med metronom (Alm, 2005, Sammanfattning på svenska, s. xi). Den hörbara stamningen yttrar sig oftast som repetitioner, förlängningar och/eller blockeringar (Bloodstein, 1995). Med repetitioner menas att enstaka fonem, stavelser eller enstaviga ord repeteras. Förlängningar innebär att luftflöde och ljud fortsätter när personen i fråga talar men artikulatorerna fastnar i ett läge, d.v.s. att ett och samma fonem förlängs. Alm (1995) identifierar blockeringar som abrupta stopp i talet, där tungan, stämbanden eller läpparna spänns väldigt hårt och blockerar därmed luftens flöde, detta gör att när man väntar sig att talaren ska fortsätta blir det istället tyst. Då det gäller att beskriva stamning lämpar sig International Classification of Functioning, Disability, and Health (ICF) väl eftersom man här fokuserar på mer än bara de uppenbara delarna av funktionsnedsättningen (Yaruss & Quesal, 2004). Syftet med ICF är bl.a. att skapa en vetenskaplig grund för att förstå och studera hälsa och hälsorelaterade tillstånd, deras konsekvenser och bestämningsfaktorer (Socialstyrelsen, 2003). ICF består främst av två större enheter, dessa är; a) funktionstillstånd/ funktionshinder och b) kontextuella faktorer. Enligt Socialstyrelsen har de två enheterna i sin tur två komponenter; under funktionstillstånd/funktionshinder finns kroppskomponenten samt aktivitets- och delaktighetskomponenten, under kontextuella faktorer finns omgivningsfaktorer och personliga faktorer. Personliga faktorer kan t.ex. vara de känslor, reaktioner, strategier, och den självkänsla personen som stammar har (Yaruss & Quesal, 2004). Omgivningsfaktorer består av stöd från anhöriga, relationer, kontakt med olika professioner och organisationer, och attityder från samhället. Att tala inför andra, delta i samtal, forma relationer, interagera efter socialt accepterade beteenden och utbildning samt arbete är alla exempel på aktivitet och delaktighetskomponenter, d.v.s. hela det sociala livet. Talflyt, talhastighet, talrytm, känslomässiga funktioner (ex. extrem nervositet) och hjärnstrukturer tillhör kroppskomponenten. Inom ICF råder en aktiv interaktion, d.v.s. allting är beroende av vartannat (Socialstyrelsen, 2003). Stamning är vanligare hos barn än hos vuxna, vilket beror på att vissa individer bara har stamningsliknande symtom i sitt tal under en viss period i livet, vanligtvis under 2

barndomen (Alm, 1995). Stamning debuterar vanligen vid 2-5 års ålder och kommer oftast gradvis. Alm menar att ungefär 5 % av befolkningen har stammat någon gång i livet. Dock är det mindre än 1 % av befolkningen som fortsätter stamma i vuxen ålder (Bloodstein, 1995). Orsaken till stamning har studerats av ett flertal forskare. Alm (2005) menar att stamning är kopplad till en sänkt tröskel för avbrott i talet. Vidare menar Alm att hjärnan har två parallella system för tidsprogrammering av talet, som kallas mittsystemet och sidosystemet. De basala ganglierna är engagerade i automatisering av olika beteenden och ingår i mittsystemet. Stamning är även det kopplat till mittsystemet och kan tänkas bero på ofullständiga startsignaler för fonem och stavelser i talet. När talet t.ex. kopplas till olika sinnesintryck som att tala i takt med andra eller då någon del av talet får extra uppmärksamhet, exempelvis vid sänkt talhastighet så skiftas styrningen av tidsprogrammeringen till sidosystemet. Detta får ofta till följd att stamningen minskar och att talet flyter bättre. Detta är en av flera aktuella teorier kring stamningens fysiologiska grunder. Guitar (1998) tar upp att konstitutionella faktorer, så som biologiskt nedärvd benägenhet, är en betydande orsak till att barn börjar stamma. Traditionellt delas stamningsproblematiken in i två olika aspekter för att göra den mer lättöverskådlig. Det finns framförallt två olika indelningar, inre och yttre stamning respektive primär och sekundär stamning. Begreppet inre och yttre stamning kommer ursprungligen från Sheehans (1970) isbergsliknelse och vad som avses med detta är att stamningsproblematiken kan liknas vid ett isberg som har sin största volym under ytan. Den inre stamningen blir enligt denna liknelse det som ligger under ytan, som t.ex. rädslor, skuldkänslor och skam (Sheehan, 1970). Inre stamning innebär även allt som personen som stammar gör för att dölja stamningen. Det kan t.ex. vara undvikanden, omskrivningar, ordbyten eller startknep som t.ex. inledande harklingar (Lundberg, 1999). Personen väljer inte dessa beteenden utan det blir snarare ett systematiskt och nästan tvångsmässigt beteende för att klara sig i en kommunikativt krävande omvärld. Lundberg menar att många av dessa beteenden är fullt accepterade i sociala sammanhang, vilket kan göra det besvärligt för personen som stammar. Detta kan således innebära att personen istället för att öppet visa sin stamning och därmed utmärka sig i sociala sammanhang väljer ett mer socialt accepterat beteende, t.ex. tystlåtenhet. En vanlig taktik hos dessa personer är att istället försöka visa sig vara goda lyssnare (Van Riper, 1971). Yttre stamning är det som åhöraren iakttar, det som är identifierat som stamningssymtom, som t.ex. repetitioner, förlängningar och blockeringar samt medrörelser (Lundberg, 1999). En person som har mycket yttre stamning behöver inte nödvändigtvis ha mycket inre stamning och tvärtom, de båda begreppen är inte helt beroende av varandra. Bluemel utformade på trettiotalet begreppet primär och sekundär stamning (Bloodstein, 1993). Till primär stamning räknade Bleumel endast de enkla repetitioner av fonem, stavelser och ord som förekommer i samband med stamningsdebuten. Sekundär stamning uppkommer först som känslomässiga yttringar när barnet blir tillrättavisat för sitt tal, vilket gör att barnet utvecklar en rädsla för att stamma och då försöker undvika detta. Guitars (1998) definition av primär och sekundär stamning innebär att han delar in begreppet i kärnstamning respektive sekundära beteenden. De grundläggande stamningsbeteendena som tillhör kärnstamningen är enligt Guitar, till skillnad från 3

Bleumel, repetitioner, förlängningar och blockeringar. Exempel på sekundära beteenden är t.ex. flyktbeteenden och undvikandebeteenden. Flyktbeteende är det som talaren använder när hon/han redan kommit in i ett stamningstillfälle och försöker komma ut ur detta genom att t.ex. nicka med huvudet, blinka med ögonen eller skjuta in ett extra ljud. Undvikandebeteende används när talaren förutser att hon/han kommer att stamma och försöker att undvika detta, vilket kan ske genom att talaren blinkar med ögonen, skjuter in ett ljud eller byter ut det ord som hon/han planerat att säga. Dessa beteenden börjar oftast som en slumpmässig kamp men de blir snart ett väl inlärt mönster. Fortsättningsvis används i denna studie begreppet inre och yttre stamning för att det är ett mer lättförklarat begrepp. Sammanfattningsvis är den inre stamningen det som personen själv upplever i samband med sin stamning och yttre stamning är det som är märkbart för omgivningen. Personer som stammar använder sig av olika strategityper för att hantera sin stamning (Woolf, 1967). Woolf definierar tre olika strategityper som han anser att personer som stammar använder sig av, struggle, avoidance och expectancy fritt översatt till kamp, undvikande och förväntan. Han menar dock att få är helt och fullt medvetna om allt de gör för att hantera sin stamning och att det först är personer som utvecklat stamning under en längre tid som använder sig av dessa strategier. Kamp beskrivs som att tala med mer ansträngning och spänning, t.ex. att andas ljudligt vid talförsök. Det kan även yttra sig som kraftiga spänningar eller yttre rörelser i olika kroppsdelar, t.ex. i talapparaten. Undvikande definieras som olika tekniker, både medvetet och omedvetet utförda, för att undvika situationer där personen som stammar anar att hon/han kommer att stamma. Genom att använda dessa tekniker bibehåller personen som stammar distans mellan sig själv och det som signalerar en hotande talsituation. Det kan t.ex. handla om att undvika situationer, ändra sitt beteende så att kraven på verbal kommunikation minskar och att byta ut eller ta bort vissa ljud eller ord. Förväntan beskrivs som reaktioner på att tala eller som aktiva försök att förhindra eller skjuta fram det förväntade misslyckandet i talet. Reaktionerna uppstår genom personens egna upplevelser och känslor av tvivel, ängslan och rädsla. Olika typer av tekniker för att förhindra eller skjuta fram ett misslyckande i talet är t.ex. att viska ord för sig själv innan man säger ordet, göra kroppsrörelser i samband med att talet initieras eller förlänga ljudet som föregår det ljud på vilket personen förväntar sig stamma. Enligt Woolf är det ofta så att personen som stammar anser att stamningen är synonym med kamp, de märker inte de undvikanden de gör och de förväntningar på att stamma som de har. En konsekvens av att begränsa egenskaperna hos stamning till endast kampbeteenden, är att personen som stammar då kan utveckla en begränsad uppfattning av vad som är involverat i terapiprocessen och vad terapeuten egentligen har som mål med behandlingen (Woolf 1967). Vuxna personer som stammar och söker behandling har med sig många erfarenheter in i terapin av hur stamningen påverkar deras liv (Crichton-Smith, 2002). Nittiotre procent av deltagarna i Crichton-Smiths studie kände att stamningen påverkade deras liv framförallt vad gäller arbete, utbildning och självkänsla. Alla deltagarna använde sig av strategier för att hantera stamningen och framförallt för att begränsa stamningstillfällena. Valet av att visa eller dölja sin stamning drevs framförallt av de konsekvenser de trodde det skulle ge att avslöja sin stamning. De deltagare i Crichton-Smiths (2002) studie, som i stor utsträckning använde sig av undvikandestrategier, ansåg ofta att de begränsades både på daglig såväl som på 4

långsiktig basis. Majoriteten av deltagarna undvek sociala kommunikativa situationer, dock konfronterade majoriteten av deltagarna den svåra situationen om de var tvungna. Crichton-Smith kom i sin studie fram till att det var undvikande av ord och situationer som var den strategi som användes flitigast, av de intuitiva strategierna. Genus som begrepp introducerades på 1970-talet och intentionen var då att betona att skillnaderna mellan kvinnor och män inte alltid berodde på det biologiska (Hammarström, 2004). Begreppet är enligt Hirdman (2001) tänkt att öka förståelsen om att genus inte enbart handlar om kroppar utan om föreställningar om kvinnligt/manligt samt om kvinna/man. Bakom genusbegreppet döljer sig fostran, prägling och underordning. Hirdman menar att genus är en mänsklig uppfinning som innefattar tankar, vanor och föreställningar om människor som kön. Alla människor i samhället är delaktiga i processen att forma kön och genus (Barron, 2004). Olika sorts egenskaper och beteenden uppskattas eller kritiseras och dessa skiljer sig åt mellan kvinnor och män. Således konstrueras vilka beteenden som är önskvärda respektive inte önskvärda hos de båda könen och detta befäster ofta de sociala föreställningar som värderar män högre än kvinnor. Män som grupp har större makt i samhället, vilket inom medicinsk forskning har börjat sättas i relation till både kvinnors och mäns hälsa (Forssén & Carlstedt, 2000). Tidigare forskning har främst varit fokuserad på män, men forskning på kvinnor har ökat på senare tid vilket har lett till insikten om att det är av vikt att både kvinnor och män syns i forskningen. Detta är en förutsättning för att få en mer rättvis fördelning av hälsa hos könen. Det finns således alltid möjlighet att påverka rådande villkor och sociala positioner även om dessa inte är lätta att förändra, sociala konstruktioner är seglivade (Barron, 2004). Samhället ser annorlunda ut för kvinnor och män och p.g.a. detta möter kvinnor och män som stammar olika typer av kommunikativa problem och hanterar dem även på olika sätt (Lundberg 2005). Att egenskaper och beteenden som betraktas som kvinnliga respektive manliga skiljer sig, påverkar detta även hur kvinnor och män hanterar sin egen stamning? Att en person som stammar ofta beskrivs som en man kan komma av den sneda könsfördelning som råder (Lundberg, 1999). Stamning är tre till fyra gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Flera studier har också visat att relationstalen mellan män och kvinnor förändras med stigande ålder (Lundberg, 2005). Detta innebär att det främst är flickor/kvinnor som återhämtar sig från sin stamningsproblematik (Guitar, 1998). Det har visat sig att det utöver den sneda könsfördelningen även finns könsskillnader vad gäller stamningsmönstret, män och kvinnor stammar således på olika sätt. Silverman & Zimmer (1979) undersökte huruvida vuxna kvinnor som stammar, då de jämfördes med vuxna män som stammar och kvinnor som inte stammar, uppvisade ett annat talmönster, hade ett lägre självförtroende eller båda delarna. Resultaten visade att de kvinnliga deltagarna som stammar visade en större spridning i frekvensen av avbrott i talet än de andra två grupperna. Den person som hade flest avbrott i talet och de två personer som var mest flytande i talet var alla kvinnor som stammar. I jämförelse med de båda andra grupperna var kvinnorna som stammar mer benägna att avsluta ett yttrande de påbörjat än de andra deltagarna. Detta skilde kvinnorna som stammar från de båda andra grupperna. Kvinnorna som stammar uppvisade även ett signifikant starkare självförtroende än de manliga deltagarna och de ansåg sig heller inte vara handikappade av sin stamning i lika stor utsträckning som de manliga deltagarna. Silverman & Zimmers resultat ger starka indikationer på att det inte är så att kvinnor i allmänhet har 5

en svårare form av stamning än män. Däremot visar resultaten på att det finns könsrelaterade skillnader i stamningssymtomen. Lundberg (1999) menar dock att det är vanligare med en svårare form av stamning hos kvinnor som stammar än hos män som stammar. Många av de kvinnor som stammar har heller aldrig mött andra kvinnor som stammar tidigare och de tycker ofta att det är svårt att öppet visa att de stammar (Lundberg, 2005). Vidare menar Lundberg att då stamningsproblemen ser olika ut för de båda könen är detta en viktig aspekt som man bör tänka på i terapi. Klein & Hood (2004) kom i sin studie, liksom Silverman & Zimmer, fram till att män i högre utsträckning än kvinnor anser sig vara handikappade av sin stamning. I samtliga jämförelser Klein & Hood gjorde var männen mer benägna att anse stamning som handikappande och att den hade en negativ effekt på chansen att få jobb och att bli befordrad. Könsskillnader i användandet av strategier för att hantera stamning är ett hittills relativt outforskat område. Tidigare studier visar att män ser stamning som ett hinder i högre utsträckning än kvinnor. Den kliniska bilden visar däremot att många kvinnor har stora svårigheter och gör mycket för att undvika att visa sin stamning. Är det så att kvinnor i större utsträckning använder sig av strategier? Woolf (1967) omarbetade ett befintligt formulär, Perceptions of Stuttering Inventory PSI, i syfte att kartlägga och synliggöra de strategier hans patienter använde sig av. Formuläret utformades även för att kunna samordna de tre strategityperna i ett och samma mätinstrument. Woolf vidareutvecklade huvudsakligen PSI för att kunna göra en beskrivande analys av stamning, förstå vad stamning innebär för personer som stammar, samt även för att kartlägga de strategier som används för att hantera egen stamning. PSI är främst tänkt att användas kliniskt i behandling, personen som stammar besvarar formuläret med stöd från terapeuten. Syftet enligt Woolf är att beskriva vad personen som stammar gör då hon/han stammar, bredda förståelsen hos personen som stammar, definiera hennes/hans problem, analysera mönstret mellan de olika typerna av strategier, formulera lämpliga mål med behandling och utvärdera framsteg i behandlingen. PSI tar upp strategier för att hantera stamning på ett lättförståeligt och lättadministrerat sätt. Det är utarbetat för att kunna användas vid arbete med ungdomar och vuxna vid kartläggning av stamningsbeteende och i behandling (Woolf, 1967). I tidigare studier med PSI har formuläret använts på varierande sätt. I Ginsbergs (2000) studie fick deltagarna gradera varje påstående på en femgradig skala beroende på hur väl påståendet stämde in. I Lawson, Pring & Fawcus (1993) studie fick deltagarna fylla i PSI två gånger före samt två gånger efter en kommunikationskurs. Blomgren, Roy, Callister & Merrill (2005) använde även de PSI i samband med behandling, i deras studie fick deltagarna fylla i PSI före behandling, precis efter behandling och till sist sex månader efter behandling. Ginsberg och Blomgren et al. kom i sina studier fram till att det finns starka samband mellan uppskattning av egen stamningsgrad och antalet besvarade påståenden i PSI. Att få kunskap om skillnader i kvinnors och mäns stamning är viktigt för de yrkesgrupper som arbetar med personer som stammar, t.ex. logopeder, talpedagoger och psykologer. Att kartlägga vad personen som stammar gör är en viktig aspekt innan man startar en terapiomgång. Därför är det av stor vikt att logopeder och andra yrkesgrupper som möter dessa personer får ökad kunskap om hur kvinnor respektive män hanterar sin stamning så att terapin kan utformas på lämpligt sätt. 6

Syfte & frågeställningar Syfte Syftet med föreliggande studie är att med hjälp av PSI undersöka om det finns könsskillnader i användandet av strategier för att hantera stamning och när det gäller egenskattad grad av stamning. Vidare att undersöka relationen mellan strategityperna och de olika stamningsgraderna. Frågeställningar Finns det könsskillnader gällande besvarade påståenden och strategityp, i användandet av strategier för att hantera stamning? Finns det samband mellan egenskattad grad av inre och yttre stamning och olika strategityper respektive totalt antal besvarade påståenden? Finns det könsskillnader vad gäller detta? Vilka påståenden från PSI är mest frekvent besvarade, av det totala antalet deltagare och av kvinnor respektive män? Vid vilka påståenden är skillnaden i svarsfrekvens störst respektive minst mellan kvinnor och män? Material Metod Perceptions of Stuttering Inventory PSI. För att få kunskap om hur män respektive kvinnor hanterar sin stamning används i denna studie den svenska översättningen av PSI gjord av Lundberg (1999). Formuläret innefattar och behandlar 60 st påståenden och personen som stammar ska välja de påståenden som är typiska för henne/honom just nu. Påståendena är indelade i tre strategityper; kamp, undvikande och förväntan, med 20 påståenden för vardera typ, slumpmässigt presenterade. Exempel på påståenden; kamp Har extra och onödiga ansiktsrörelser (som t.ex. att du vidgar näsborrarna när du försöker tala)., undvikande Svarar kort och med så få ord som möjligt. samt förväntan Hjälper till att påbörja tal genom att skratta, hosta, klara strupen, gestikulera eller utföra någon annan kroppsrörelse. Utöver de 60 påståendena i formuläret fick deltagarna i denna studie svara på ytterligare frågor som utarbetats för denna studie. Dessa tog upp ålder, kön, stamningsdebut och tidigare behandling. Deltagarna fick även göra en egenskattning av sin stamningsgrad, både inre och yttre, i fyra olika grader; mild, måttlig, måttlig/svår och svår. Woolf (1967) använde samma indelning av stamningsgrad vid användning av PSI i samband med stamningsbehandling. 7

Tillvägagångssätt Försök att nå samtliga ordföranden i SSR:s delföreningar med en förfrågan om medverkan gjordes. Slutligen skickades information om studien per e-post till 13 av 16 ordföranden i SSR:s delföreningar. Utskicket gick till de ordförande som hade e-postadress utlagd på SSR:s hemsida. I förfrågan nämndes även inklusionskriterierna att deltagarna skulle vara kvinnor och män som stammar och vara >20år. PSI var tillgängligt för SSR:s medlemmar genom att formuläret och information om studien lades ut på SSR:s hemsida. Hur många av SSR:s medlemmar som stammar respektive är stödmedlemmar vet man inte. Medlemmarna hade tillgång till studien på hemsidan under totalt två månader. Tillträde till detta fick alla medlemmar genom att logga in m.h.a. ett lösenord, det var alltså inte tillgängligt för andra än SSR:s medlemmar. En förkortad version av informationen om studien publicerades även i SSR:s tidning KommUNIKation, som når alla medlemmar. Några av SSR:s delföreningar och även Talakademin i Linköping distribuerade informationen och formuläret via e-post till sina medlemmar genom respektive ordförande. Efter första svarsdatums utgång skickades en påminnelse ut och svarsdatum förlängdes med en månad. Efter förfrågan valde två delföreningar att göra ett utskick per post. Då undersökarna inte fick ta del av medlemmarnas personuppgifter var det således respektive förening som adresserade och skickade ut alla kuvert. Den ena föreningen skickade ut formuläret tillsammans med ordinarie nyhetsbrev och adresserade svarskuvert. Den andra föreningen gjorde ett extra utskick med enbart PSI, information samt adresserade och frankerade svarskuvert. Medel för att täcka kostnader för kuvert, porto och kopiering söktes och beviljades hos SSR. Formulären fylldes i anonymt och skickades sedan till undersökarna antingen via e- post eller per post. Svaren avidentifierades så fort de nådde undersökarna. Inga personuppgifter lämnades ut eller användes i studien. Information I informationen till medlemmarna fanns en kort beskrivning av PSI, syftet med studien, inklusionskriterier samt vid deltagande hur man skulle gå till väga vid besvarandet och kontaktuppgifter. Där fanns även information om att all medverkan var frivillig och anonym. Deltagarna fick också information om att formulären avidentifierades och att resultaten skulle redovisas gruppvis i uppsatsen. Ett besvarat formulär betraktades som ett medgivande till att ingå i studien. Deltagare Inklusionskriterier. I denna studie deltog medlemmar från Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR). Kriterierna för att deltaga var att personerna skulle stamma och vara över 20 år. En nedre åldersgräns på 20 år valdes för att inriktningen skulle vara mot vuxna personer. 8

Undersökningsgrupp. Totalt inkom 72 formulär. Bortfallen i denna studie blev totalt elva stycken. Fyra formulär var ifyllda av personer under 20 år, två formulär var inskickade men ej ifyllda och fem formulär inkom för sent. Efter bortfall ingick således 61st deltagare i studien (tabell 1), 8,7 % av SSR:s ca 700 medlemmar. Av dessa var 41st män och 20st kvinnor. Deltagarna var mellan 25 och 82 år, med en medelålder på 49:8 år, (sd 13,5). Två av deltagarna kan ha missförstått frågan angående stamningsdebuten, där de skulle ange i år hur länge de stammat. Dessa deltagare kan ha tolkat det som att ålder för stamningsdebut skulle anges. I dessa två fall beräknades antal år sedan debut enligt detta antagande. Tabell 1. Antal deltagare (N), antal kvinnor (K) respektive män (M), medelålder, antal deltagare som gått i behandling, medelantal år sedan stamningsdebut. N K M Medelålder SD ålder Behandling Stamningsdebut SD stamningsdebut 61 20 41 49:8 13,5 54 44,4 14,5 Statistisk analys Svaren från formulären, bearbetades anonymt i statistikprogrammet SPSS 13.0 för Windows och sammanställdes. Varje deltagare fick en summa per strategityp beroende på hur många påstående hon/han fyllt i för just den strategitypen. De besvarade påståendena för kvinnor respektive män jämfördes med varandra för att kontrollera om det fanns signifikanta könsskillnader i användandet av strategier för att hantera egen stamning. Oberoende T-test användes för att undersöka om det fanns signifikanta skillnader mellan kvinnor och män vad gäller användandet av strategier. För beräkning av samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna användes Pearson korrelation. För Pearson korrelation redovisas signifikansnivå efter Bonferronis korrektion för att utesluta risk för massignifikans, vilket i detta fall gav en signifikansnivå på 0,003. För övriga uträkningar valdes signifikansnivå 0,05. Resultat Könsskillnader vad gäller användandet av olika strategityper. Resultat av könsskillnader vad gäller användandet av de olika strategityperna redovisas i tabell 2. Kvinnorna och männen visade sig använda strategier i väldigt lika utsträckning (figur 1) och inga signifikanta skillnader mellan könen kunde påvisas. Den mest frekvent använda strategitypen för både kvinnorna och männen var förväntan. Männen hade ett något lägre medelantal besvarade påståenden än kvinnorna vad gäller 9

kamp och förväntan, däremot hade de ett något högre medelantal för undvikande. Den största skillnaden som uppvisades var vid strategitypen undvikande där männen i genomsnitt besvarade 4,7 påståenden och kvinnorna 4,2. De stora standardavvikelserna som påvisades tyder på att deltagarna besvarat formuläret väldigt olika vilket ger en stor spridning över antal besvarade påståenden. Det högsta antalet besvarade påståenden per person varierade. Männen hade 20 st besvarade påståenden för samtliga strategityper (tabell 2). Kvinnornas antal besvarade påståenden per person varierade både i antal och för de olika strategityperna (tabell 2). Tabell 2. Medelvärde för besvarade påståenden fördelat på kvinnorna (K) och männen (M), samt lägsta och högsta antal besvarade påståenden per kön. Kön N Medelvärde Standardavvikelse Lägsta antal Högsta antal Kamp K 20 4,5 3,7 0 11 M 41 4,2 4,1 0 20 Undvikande K 20 4,2 4,3 0 14 M 41 4,7 4,7 0 20 Förväntan K 20 6,3 5,2 0 19 M 41 6,0 4,1 0 20 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 Kamp Undvikande Förväntan Kvinnor Män Figur 1. Medelantal besvarade påståenden per strategityp hos kvinnorna respektive männen. Samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna och totalt antal besvarade påståenden. Hos det totala antalet deltagare fanns en medelmåttig korrelation för inre stamning och kamp, inre stamning och undvikande, samt yttre stamning och kamp (tabell 3). En låg korrelation uppvisades för inre stamning och förväntan, yttre stamning och förväntan samt för yttre stamning och undvikande. För det totala antalet deltagare var 10

samtliga korrelationer signifikanta förutom yttre stamning och undvikande samt yttre stamning och förväntan. Vad gäller könsskillnader i stamningsgrad och strategityper var det hos kvinnorna en medelmåttig korrelation mellan inre stamning och kamp, inre stamning och undvikande samt yttre stamning och kamp (tabell 3). Hos kvinnorna fanns även en mycket låg korrelation mellan inre stamning och förväntan, yttre stamning och undvikande samt yttre stamning och förväntan. För kvinnorna var det endast korrelationen inre stamning och undvikande som uppvisade signifikant positivt samband. Hos männen var det en medelmåttig korrelation mellan inre stamning och kamp, inre stamning och undvikande, inre stamning och förväntan samt yttre stamning och kamp (tabell 3). En låg korrelation fanns mellan yttre stamning och undvikande och yttre stamning och förväntan. Alla korrelationer hos männen förutom yttre stamning och undvikande visade signifikanta positiva samband. Tabell 3. Korrelationskoefficient för egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna samt för egenskattad grad av inre och yttre stamning för det totala antalet deltagare, samt för kvinnorna (K) respektive männen (M). Totalt Kamp Undvikande Förväntan Inre.60*.62*.42* Yttre.60*.35.35 K Kamp Undvikande Förväntan Inre.59.76*.18 Yttre.56.14.16 M Kamp Undvikande Förväntan Inre.62*.55*.61* Yttre.65*.43.48* * Korrelationen är signifikant på signifikansnivån 0,003 (efter Bonferronikorrektion) För kvinnorna, männen samt för det totala antalet deltagare korrelerade inre och yttre stamning med varandra. För kvinnorna var korrelationskoefficienten;.56, för männen;.68 och för det totala antalet deltagare;.63. Dessa korrelationer var medelmåttiga, för det totala antalet deltagare och männen uppvisades signifikanta samband. Totalt antal besvarade påståenden och egenskattad grad av inre respektive yttre stamning gav korrelationskoefficienterna;.64 respektive.51, vilket gav medelmåttiga korrelationer som visade på signifikanta samband. Mest frekvent besvarade påståenden. De tio totalt mest frekvent besvarade påståendena redovisas nedan i tabell 4. Bland dessa fanns fyra stycken av strategitypen förväntan, tre stycken av typen undvikande respektive tre stycken av typen kamp. Bland de tre mest frekvent besvarade påståendena fanns alla strategityperna representerade. Den vanligaste var av typen förväntan, (nr. 28), och efterföljdes av undvikande, (nr. 34), och kamp, (nr. 30). 11

De fyra mest frekvent besvarade påståendena var samma för kvinnorna och männen. Bland dessa fyra påståenden fanns alla tre strategityperna representerade. Männen hade en jämn fördelning över de fyra mest frekvent besvarade påståendena (tabell 4). Den vanligaste, av typen undvikande, (nr. 34), användes endast av en person mer än de följande tre. Vad gäller kvinnorna var spridningen något större. Det mest frekvent besvarade påståendet, som var av strategitypen förväntan, låg markant över de följande i antal (tabell 4). Även hos kvinnorna fanns alla tre strategityperna representerade bland de fyra mest frekvent besvarade. Tabell 4. De tio totalt mest frekvent besvarade påståendena (Σ) och fördelningen hos kvinnorna (K) respektive männen (M), presenterade i nummerordning. Totalt deltagarantal; 20 st kvinnor och 41 st män. Strategi Strategityp K M Σ 2. Känner att avbrott i talet kommer att leda till stamning. Förväntan 8 40 % 20 49 % 28 46 % 9. Lägger till ett extra och onödigt ljud, ord eller fras i talet för att lättare komma igång. Förväntan 10 50 % 22 54 % 32 53 % 17. Förlänger ett ljud eller ett ord när du försöker pressa ut det. Kamp 10 50 % 20 49 % 30 49 % 19. Spänner dig allmänt mer i kroppen under talförsök. Kamp 10 50 % 17 42 % 27 44 % 28. Förväntar dig att vissa ljud, bokstäver eller ord kommer att bli särskilt svåra att säga. Förväntan 14 70 % 22 54 % 36 59 % 30. Får slut på utandningsluften när du talar. Kamp 11 55 % 33. Koncentrerar dig på att slappna av eller att inte vara spänd innan du talar. Förväntan 9 45 % 22 54 % 21 51 % 33 54 % 30 49 % 34. Byter till ett annat ord eller annan fras än den du egentligen tänkt säga. Undvikande 12 60 % 23 56 % 35 57 % 39. Ändrar på det du tänkt säga för att undvika ett svårt ljud eller ord. Undvikande 11 55 % 19 46 % 30 49 % 43. Utesluter ett ord, del av ord eller mening som du planerat att säga. Undvikande 10 50 % 16 39 % 26 43 % Den strategi som procentuellt sett skiljde sig mest i svarsfrekvens mellan kvinnorna och männen var nummer 6, av typen undvikande (tabell 5). Även strategi nummer 48, av typen kamp, hade en markant skillnad i svarsfrekvens. De strategier där skillnaden var som minst var nummer 24 (förväntan), 45 (förväntan) och 55 (undvikande). 12

Tabell 5. Påståenden med störst respektive minst skillnad i svarsfrekvens mellan kvinnorna (K) och männen (M). Störst skillnad Strategityp K M 6. Undviker att be om information (som att fråga efter vägen eller Undvikande 5 % 31,7 % be om upplysningar om en tidtabell). 48. Gör extra och onödiga ögonrörelser när du talar (blinka eller sluta ögonen hårt). Kamp 40 % 14,6 % Minst skillnad Strategityp K M 24. Talar så att inget ord eller ljud märks speciellt (som t.ex. att tala Förväntan 5 % 4,9 % på ett sjungande eller monotont sätt). 45. Lägger sig till med ett annats språks språkmelodi, låtsas tala en annan dialekt eller imiterar en annan människas tal. Förväntan 5 % 4,9 % 55. Undviker att tala med en förälder eller båda föräldrarna. Undvikande 5 % 4,9 % Diskussion Resultaten i denna studie visar att det inte fanns några könsskillnader vad gäller användandet av strategier. Beträffande mest frekvent besvarade påståenden fanns dock en skillnad mellan kvinnorna och männen gällande strategityp. Denna studie visade även att det finns ett samband mellan grad av egenskattad stamning och strategianvändande, samt att PSI sannolikt kan användas för att bedöma stamningsgrad hos personer som stammar. Könsskillnader vad gäller användandet av olika strategityper Baserat på den kliniska erfarenheten hade man kunnat förvänta sig att män i mindre utsträckning än kvinnor använder sig av strategier för att hantera eller dölja sin stamning. Resultaten visar att det inte finns några signifikanta skillnader mellan kvinnorna och männen i denna studie. Det kan finnas ett flertal orsaker till detta, en är att stamning är individuell och inte könsrelaterad. De stora standardavvikelserna, och således den stora spridningen i deltagarnas användande av strategier, stärker denna bild. Det är således av vikt att se personer som stammar som individer och i behandling försöka att fördomslöst möta varje enskild människa. En förväntning hos undersökarna var att män i större utsträckning än kvinnor använder sig av kampstrategier, p.g.a. att man oftare ser män stamma. Detta kunde dock inte bekräftas och kvinnorna visade sig använda kampstrategier i samma utsträckning som männen. Att man oftare ser män stamma beror förmodligen på att de är fler till antalet och således inte på att de använder sig mer frekvent av en viss typ av strategi än kvinnor. Att inga könsskillnader kunde uppvisas står i kontrast till den bild som kliniskt verksamma logopeder gett. De har i sitt arbete tyckt sig märka att kvinnor har stora svårigheter med sin stamning och att de i 13

hög grad använder sig av olika strategier för att dölja och hantera sin stamning. Ibland sker detta så skickligt att deras omgivning inte ens vet om att de stammar. Det skulle därför kunna förväntas att kvinnor använder mer strategier av typen undvikande än män. Kvinnor har i allmänhet lättare att överta normer från den manliga kulturen än tvärtom, både psykologiskt och socialt (Lenneér-Axelson, 1990). Det manliga språket har en högre status i vårt samhälle vilket gör att kvinnor ofta övertar männens uttryckssätt och talspråksformer. Detta kan möjligen vara en teori som kan förklara att inga könsskillnader kunde uppvisas i denna studie. Då män som stammar är så många fler till antalet än kvinnor som stammar så syns och märks de mer. Detta kan eventuellt påverka kvinnors sätt att hantera sin stamning. Möjligen är det så att kvinnor följer de normer som finns för män. Lenneér-Axelson (1990) menar att innehållet i könsrollsuppfostran är direkta avspeglingar av de kvinnliga och manliga könskulturer som finns i samhället. Varje samhälle har egna regler och normer för kvinnligt och manligt och detta påverkar hur vi tänker och agerar. Detta menar även Hammarström (2004), idealen och normerna växlar både över tid och plats. Hur det sociala könet påverkar det biologiska och tvärtom är något som varit viktigt inom den medicinska genusforskningen enligt Hammarström. Dessa frågeställningar kan relateras till hur kvinnor respektive män hanterar stamning. Denna studies resultat antyder att kvinnor och män hanterar sin stamning på ett likartat sätt, trots att samhällets sociala spelregler ser olika ut för könen så använder grupperna strategier i lika utsträckning. Resultaten kan dock vara svåra att generalisera till hela populationen personer som stammar då deltagarantalet i denna studie var begränsat och endast innefattade medlemmar i SSR. Om samma undersökning genomförts i en annan kultur och/eller även innefattat personer som stammar och inte är medlemmar i SSR, hade eventuellt ett annat resultat kunnat uppvisas. Samband mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna och totalt antal besvarade påståenden De flesta korrelationerna mellan egenskattad grad av stamning och de olika strategityperna visade positiva samband. Sannolikt tyder detta på att PSI kan användas för att uppskatta stamningsgrad hos personer som stammar. Detta stämmer överens med Ginsbergs (2000) och Blomgrens et al. (2005) uppfattning att resultatet på PSI är starkt associerat med personernas egen uppskattning av stamningsgrad. De medelmåttiga korrelationerna i denna studie visade att det fanns ett samband mellan yttre stamning och kamp samt inre stamning och kamp respektive undvikande. Detta stämmer delvis med definitionen av inre och yttre stamning. D.v.s. om en person tycker sig ha en svårare form av stamning har de även fyllt i många påståenden inom strategitypen kamp. Har personen även skattat sin inre stamning som svår har de förutom kamp även besvarat många påståenden inom strategitypen undvikande. Resultatet gav dock inga höga korrelationer, vilket tyder på att stamning är ytterst individuellt. Detta bekräftar det som togs upp tidigare i studien, nämligen att inre och yttre stamning inte är helt beroende av varandra. De personer i denna studie som själva hade skattat sin egen stamning som svår besvarade en större andel av påståendena i PSI än de som hade skattat sin stamning som 14

mild. Detta antyder att en person med en svårare form av stamning använder sig av fler strategier, än de med en mild form, för att hantera sin stamning i det dagliga livet. Kopplat till ett ICF perspektiv kan det innebära att inskränkning i delaktighetskomponenter på detta vis är beroende av grad av stamning. Detta gäller trots att det i ICF inte finns någon specifik information om hur man ska bedöma svårighetsgrad (Yaruss & Quesal, 2004). Detta innebär att de som själva skattar sin stamning som svår har större svårigheter och är mer begränsade i aktiviteter i det dagliga livet än de som skattar sin stamning som mild. Då man tittar på kvinnorna och männen var för sig liknar männens resultat de för hela gruppen. För kvinnorna uppvisades endast positivt signifikant korrelation mellan inre stamning och undvikande. Att endast en korrelation hos kvinnorna var signifikant trots att de använder strategier i samma utsträckning som männen antyder att de inte anser stamningen vara lika handikappande som de manliga deltagarna. Trots att kvinnorna och männen har besvarat PSI i lika utsträckning, d.v.s. lika antal påståenden för en viss strategityp, har männen följaktligen i lägre utsträckning än kvinnorna uppskattat sin stamning som mild. Detta stärker tidigare studiers resultat att män i högre utsträckning än kvinnor anser stamningen vara handikappande (Silverman & Zimmer, 1979; Klein & Hood, 2004). I denna studie valdes egenskattning av stamningsgrad. Resultaten kunde möjligen ha blivit annorlunda om bedömningen gjorts av en erfaren logoped. Om de stammande personernas egenskattning av stamningsgrad och logopedens bedömning skulle skilja sig åt, är frågan vems bedömning som är den rätta. Troligtvis är det egentligen endast den som lever med stamning som kan avgöra svårighetsgraden av densamma. Mest frekvent besvarade påståenden. Personer som stammar har en viss föraning om när de kommer att stamma (Bloodstein, 1995). Resultaten i denna studie bekräftar detta, förväntan var den typ av strategi som både kvinnorna och männen visade sig använda mest frekvent. Det påstående flest deltagare besvarade var nummer 28; Förväntar dig att vissa ljud, bokstäver eller ord kommer att bli särskilt svåra att säga. Personer som stammar vet således oftast i förväg vilket fonem eller ord de kommer att stamma på. Det näst mest frekvent besvarade påståendet i PSI var nummer 34; Byter till ett annat ord eller annan fras än den du egentligen tänkt säga. Att detta påstående var så pass frekvent besvarat visar hur personer som stammar kan ha det i sin vardag. På grund av stamning kan det vara svårt att få sagt exakt det man vill eftersom det inte är ett socialt accepterat beteende att stamma öppet. Att p.g.a. sin stamning inte kunna delta som man vill i samtal och andra aktiviteter innebär en nedsättning i aktivitet och delaktighet enligt ICF (Yaruss & Quesal, 2004). Detta resultat stöder även Crichton-Smiths (2002) studie, strategier av typen undvikande var även i hennes studie en av de mest frekvent använda strategityperna. Att påstående nummer 6; Undviker att be om information (som att fråga efter vägen eller be om upplysningar om en tidtabell), är så pass mer frekvent besvarat av männen kan bero på att män är mindre benägna än kvinnor att be om hjälp, exempelvis fråga efter vägen eller liknande. Detta kan i sin tur ha sin förklaring i att män är socialiserade till att vara starka, självständiga och oberoende (Zamarripa, Wampold & Gregory, 2003). Denna skillnad i svarsfrekvens behöver alltså inte ha ett samband med stamning. Även påstående nr. 48; Gör extra och onödiga ögonrörelser när du talar 15

(blinka eller sluta ögonen hårt) hade en markant könsskillnad i svarsfrekvens. Orsaken till att detta påstående var mer frekvent besvarat av kvinnorna är svår att fastställa. Man kan spekulera i om kvinnor eventuellt är mer benägna än män att känna skam i samband med stamningen och därför undviker ögonkontakt. Metod & material Då informationen först skickades ut elektroniskt och lades ut på SSR:s hemsida innebar det att samtliga medlemmar i SSR inte fick tillgång till detta p.g.a. att alla inte har tillgång till eller kunskap om Internet. En svårighet är även att veta om informationen verkligen nådde ut via e-post till medlemmarna i tid. Informationen om undersökningen och att den fanns att tillgå på SSR:s hemsida fanns också i tryck i tidningen KommUNIKation men det innebär inte att alla medlemmar har tagit del av den. Det kan vara svårt att motivera personer att delta i studier. En undersökning via e-post kan lätt sorteras bort bland all daglig skräppost. Medlemmarna i SSR kan även ha känt att de inte var tillräckligt anonyma om de svarade via e-post och att det var för besvärligt/krångligt att själva skriva ut och skicka in formuläret per post. Att istället få en papperskopia av PSI per post kan ha gjort att undersökningen kändes mer seriös och även mer anonym. Dessutom nåddes även några av de medlemmar som inte har tillgång till eller kunskap om Internet. Detta kan således vara en orsak till att svarsfrekvensen ökade efter postutskicken. Valet av att använda PSI för att få svar på undersökningens frågeställningar grundade sig främst på att PSI är ett färdigt, redan använt material och att intervjuer var ett allt för tidskrävande alternativ. Deltagarna fick i denna studie möjlighet att sitta i lugn och ro och svara på formuläret vilket gav dem tid att läsa igenom de olika påståendena ordentligt. PSI är också ett beprövat instrument för att mäta hur personer som stammar hanterar sin stamning i vardagen. Det är även personligt utformat, vilket då borde ha gjort det lättare för deltagarna att relatera de olika påståendena till sig själva. Även anonymitetsfrågan var en viktig orsak. Att delge främmande människor information om sig själv, och på så sätt möjligen känna sig utlämnad, är svårt för många personer. För att få en rättvis bild av hur deltagarna använder sig av strategier ansåg undersökarna att det bästa var att de fick fylla i PSI anonymt. Att PSI inte används i denna studie exakt som det är avsett kan påverka studiens resultat. Formuläret är avsett att användas för att göra individuella bedömningar och för att ge personerna olika profiler beroende på deras antal besvarade påståenden inom respektive strategi. Om PSI hade använts precis som det är avsett, d.v.s. om varje deltagare hade besvarat det tillsammans med en av undersökarna, kunde detta möjligen ha gjort att deltagarna kommit fram till att de använder sig av något fler eller färre strategier än vad som framkom i denna studie. Detta p.g.a. en djupare förståelse för de olika påståendena. PSI har i tidigare undersökningar använts så som det är avsett samt även på modifierade sätt (Blomgren et al., 2005; Ginsberg, 2000 & Lawson et al., 1993) och det har visat sig finnas en viss variation i medelantal besvarade påståenden. Blomgren et al. använde PSI som det är avsett och deltagarna hade där före behandling följande medelantal per strategityp; kamp 11.7, undvikande 10.8 och förväntan 11.0. Lawson et al. instruerade deltagarna att besvara de påståenden som var karaktäristiska för dem själva 16

och detta gav följande resultat en månad före kursstart; kamp 8.1, undvikande 7.1 och förväntan 7.7. I Ginsbergs studie användes PSI på ett modifierat sätt, deltagarna fick gradera varje påstående på en femgradig skala beroende på hur pass väl de stämde. Föreliggande studies deltagare fick ett lägre medelantal besvarade påståenden än tidigare studier, men det inbördes förhållandet mellan de olika strategityperna är dock likvärdigt med tidigare studier. Detta kan bero på att PSI i denna studie använts på ett annat sätt än i övriga studier eller på att de undersökta grupperna skiljer sig åt avseende användande av strategier. Tidigare studier har inte undersökt könsskillnader eller skillnad mellan användande av de olika strategityperna. De har istället undersökt skillnad före och efter behandling, då undvikande är den strategityp som visat sig minska mest (Blomgen et al., 2005 & Lawson et al., 1993). Föregående undersökningar kom i motsats till denna studie fram till att kamp var den mest frekvent använda strategitypen. För många personer som stammar så är stamningen innan någon form av behandling synonym med spänning och kamp (Woolf, 1967). Majoriteten av deltagarna i denna studie har vid något tillfälle fått behandling i någon form. Det skulle kunna innebära att de således blivit mer uppmärksamma på övriga strategier och inte bara kampstrategier. Deltagare Denna studies resultat ger en bild över strategianvändandet hos de personer som är medlemmar i SSR, det kan möjligen även ge en fingervisning för hur det ser ut för resterande personer som stammar i Sverige. Vilka av de personer som stammar i Sverige som är medlemmar i SSR är svårt att ta reda på. Räknat på att 1 % av befolkningen stammar så har Sverige ca 90 000 personer som stammar, av dessa är knappt 1 % medlemmar i SSR. Är det så att det är personer som har arbetat med sin stamning och känner sig någorlunda bekväma med den som är medlemmar eller är det tvärtom? De som är medlemmar i SSR har på något sätt accepterat att de stammar genom att ta kontakt med andra i liknande situation. Genom kontakten som hafts med de olika delföreningarna har undersökarna fått uppfattningen om att det är stor spridning vad gäller acceptansen bland medlemmarna. De som besvarat PSI i denna studie kan ha varit personer som ser strategier som en del av sin stamning och känner att detta är något de vill hjälpa till att belysa och dela med sig av. Alla deltagare i denna studie är medlemmar i SSR. De personer som stammar och inte är medlemmar i SSR har möjligen inte kommit lika långt vad gäller acceptansen mot sin egen stamning och undviker eventuellt därav sin stamning mer än deltagarna i denna studie. Den tidigare hypotesen om att män i mindre utsträckning än kvinnor använder sig av strategier för att hantera eller dölja sin stamning hade möjligen bekräftats om studien hade innefattat alla kvinnor och män som stammar i Sverige, och inte bara de som är medlemmar i SSR. Av denna studies samtliga besvarade formulär var två tredjedelar besvarade av män och en tredjedel av kvinnor, vilket innebär att relationen mellan antalet män och kvinnor inte helt stämmer överens med hur det ser ut i populationen. Där förväntas siffrorna vara tre fjärdedelar för män och en fjärdedel för kvinnor. Resultaten i denna studie blev inte 17

som undersökarna hade förväntat, antagligen p.g.a. att gruppen var relativt liten och inte helt representativ för populationen. Alla medlemmar i SSR har haft möjlighet att delta i studien, dock ger denna studies resultat endast en bild över hur vardagen ser ut för just denna grupp av personer, d.v.s. medlemmarna i SSR. Således är det svårt att säga något om hur det ser ut för den resterande populationen av personer som stammar. Det i jämförelse med andra studier relativt låga medelvärdet som uppvisades kan delvis bero på gruppens sammansättning, hade deltagarantalet varit större hade det möjligen visat ett lika högt medelvärde som tidigare studier trots att PSI inte använts som det är avsett. Den övervägande majoriteten av deltagarna i denna studie har någon gång gått i behandling för sin stamning, endast 7 st av deltagarna svarade nej på frågan angående behandling. En försiktig tolkning av detta är att personer som gått i behandling känner sig mer bekväma med sin stamning och är således mer benägna att svara på denna typ av undersökningar. Några av deltagarna i Crichton-Smiths (2002) studie uppgav till en början att stamningsbehandling inte gav mycket för deras del, då den inte ledde till ett flytande tal. Vid eftertanke uppgav de dock att det i själva verket var i just stamningsbehandlingen de fått verktygen för att hjälpa sig själva. Det var även i behandling de fick möjlighet att öppet prata om sin stamning och även möjlighet att träffa andra personer som stammar, vilket ansågs vara av stor betydelse. Möjligheten att träffa andra människor i liknande situation kan öka motivationen att vara mer öppen med sin stamning och viljan att dela med sig av sina erfarenheter både till andra personer samt till forskning. Woolf (1967) menar att en persons kampbeteenden ofta ökar i samband med att hon/han minskar sina undvikandebeteenden. Detta skulle således betyda att om en person har många undvikandestrategier och färre kampstrategier före behandling skulle dessa strategier närma sig varandra i antal efter behandling. Det skulle kunna vara så att en del av de personer som gått med i SSR således minskat sina undvikandebeteenden och istället ökat sina kampbeteenden p.g.a. minskad rädsla för att ge sig in i situationer där de riskerar att stamma. Istället för att undvika ett visst ord eller ljud säger alltså personen ordet även om hon/han får kämpa sig igenom det (Woolf, 1967). Woolf menar således att personen ter sig stamma mer men egentligen är det endast så att uttrycket av stamningen har ändrat sig då personen har blivit mer villig att öppet visa sin stamning. Deltagarnas stora spridning i ålder kan även det ha påverkat resultatet. Undersökningen var upplagd för att ta reda på hur deltagarna känner inför sin stamning, vilket kan variera under olika perioder i livet. En äldre person som levt länge med stamning kan möjligen uppfatta den som mindre problematisk än en yngre person som är mitt i livet med yrke och familjebildning. Om studien hade fokuserat mer på olika åldersgrupper hade skillnader möjligen kunnat uppvisas. 18

Förslag till framtida forskning Under studiens gång väcktes frågor om huruvida resultatet hade blivit annorlunda om PSI hade besvarats så som det är avsett. Även att använda PSI tillsammans med djupintervjuer vore intressant. Vid djupintervjuer är möjligheten större att få fram mer information om hur personerna lever med sin stamning i det dagliga livet och hur de hanterar den. Att jämföra föreliggande studie med ovanstående förslag vore intressant. Det vore av intresse att undersöka om det finns könsskillnader i barndomen/ ungdomsåren, både vad gäller stamningsmönster och användandet av strategier. Vilka typer av strategier som används mest frekvent inom olika åldersgrupper är en annan intressant aspekt där det behövs mer kunskap. Med hänvisning till tidigare diskussion angående behandling hade det även varit av intresse att ta reda på om användandet av strategier skiljer sig mellan personer som gått i behandling för sin stamning respektive inte gått i behandling. Slutligen vore det intressant att undersöka personer som stammars egna attityder till talet och se om det finns könsskillnader där. 19

Referenser Alm, P. (1995). Stamning. Om stamningens orsaker och behandling, och om hur man själv kan arbeta med sin stamning. Borås: (Centraltryckeriet) Bokförlaget Natur och Kultur. Alm, P. (2005). On the Causal Mechanisms of Stuttering. Lund: Lunds universitet. Barron, K. (2004). Genus och funktionshinder. Lund: Studentlitteratur. Blomgren, M., Roy, N., Callister, T., Merrill, R.M. (2005). Intensive stuttering modification therapy: a multidimensional assessment of treatment outcomes. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 48, 509-523. Bloodstein, O. (1993). Stuttering The search for a cause and cure. Needham Heights, MA: Allyn and Bacon. Bloodstein, O. (1995). A handbook on stuttering (femte upplagan). San Diego: Singular Publishing Group, Inc. Crichton-Smith, I. (2002). Communicating in the real world: accounts from people who stammer. Journal of fluency Disorders, 27, 333-352. Doyal, L. (2002). Sex, gender, and health: the need for a new approach. British Medical Journal, 323, 1060-1063. Forssén, A., & Carlstedt, G. (2000). Feministisk forskning tydliggör att all forskning är politisk. Läkartidningen, 97, 5477-81. Ginsberg, A.P. (2000). Shame, self-consciousness, and locus of control in people who stutter. Journal of Genetic Psychology, 162 (4), 389-399. Guitar, B. (1998). Stuttering an integrated approach to its nature and treatment. Baltimore, Md. ; London: Williams & Wilkins, cop. Hammarström, A. (2004). Genusperspektiv på medicin: två decenniers utveckling av medvetenheten om kön och genus inom medicinsk forskning och praktik. Högskoleverket. Hirdman, Y. (2001). Genus om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber. Johnson, Wendell. (1966). Stamning, psyke, miljö. Stockholm: Norstedt & Söner. Klein, J.F. & Hood, S.B. (2004). The impact of stuttering on employment opportunities and job performance. Journal of Fluency Disorders, 29, 255-273. 20