C-UPPSATS 2008:034 Konflikten om Arktis Carl Hampus Baier Sandén Luleå tekniska universitet C-uppsats Statsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2008:034 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--08/034--SE
Sammanfattning Konflikten om Arktis är idag högst aktuell eftersom efterforskningar om möjligheter till anspråk på Arktis pågår i skrivande stund. Området Arktis har länge varit ett område förskonat från konflikter, då det har utgjorts en plats som inte varit värd att kämpa om. I dagsläget gör fem stater anspråk på Arktis, Ryssland, Kanada, Norge, Danmark och USA. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka vilka anspråk de olika staterna har på Arktis, och med vilket argument som de olika staterna anser sig ha rätten till Arktis. Vidare studeras huruvida deras anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns. Uppsatsen utförs genom en mindre form av en fallstudie. Detta eftersom studien endast berör ett fåtal aktörer, det vill säga de länderna som gör anspråk på Arktis. Studien visade att den mest drivande staten hittills har varit Ryssland, som varit den enda staten att hittills lägga fram sina anspråk med tillhörande argument. Danmark och Kanada har egna anspråk över Arktis men de gör ännu efterforskningar på hur stort territorium de ska göra anspråk på. Norge gör anspråk på en del av Arktis genom FN:s havskonvention men undersöker liksom de andra staterna om det finns andra möjligheter till anspråk. USA har påbörjat efterforskningar om möjligheter till anspråk, vilket måste ske genom FN:s havskonvention. USA har i dagsläget inte skrivit på FN:s havskonvention och har därmed inte heller rätt till fördelarna som kommer med fördraget.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning... 1 1.3.1 Syfte... 2 1.3.2 Avgränsningar... 2 1.4 Disposition... 2 2. Metod... 3 2.1 Vetenskaplig ansats... 3 2.2 Forskningsmetod... 4 2.2.1 Material... 4 2.2.2 Källkritik... 4 2.3 Metodproblem... 5 2.3.1 Reliabilitet... 5 2.3.2 Validitet... 5 3. Internationell lag, teorier om suveränitet och hur suveränitet nås... 6 3.1 Internationell lag... 6 3.1.1 Begreppsförklaring av suveränitet, stat, territorium och ockupation... 6 3.1.2 Fastställande och erövring av territorium... 8 3.1.3 Överlåtande och avträdanden av territorium... 8 3.2 Förenta Nationernas Havskonvention från 1982... 9 3.2.1 Gränssättningen i avtalet... 10 3.3. Sammanfattning... 10 4. Historisk bakgrund och olika länders anspråk på Arktis... 12 4.1 Fakta om Arktis... 12 4.2 Expeditionerna till Arktis... 13 4.3 Ländernas anspråk... 14 4.3.1 Danmark... 16 4.3.2 Norge... 17 4.3.3 Ryssland... 17 4.3.4 Kanada... 18 4.3.5 USA... 19 5. Ländernas anspråk och dess överensstämmelse med internationell rätt... 21 5.1 Ländernas anspråk... 21 5.2 Är anspråken överensstämmande med de internationella lagarna?... 22 6. Slutsatser... 25 6.1 Finns det andra lösningar på suveränitetsfrågan?... 26 Referenser... 28
1. Inledning Anledningen till ämnesvalet konflikten om Arktis är att konflikten inte bara påverkar de fem involverade länderna Danmark, Kanada, Norge, Ryssland och USA. En jämförelse kan göras med Antarktisfördraget som hade elva involverade länder men som påverkade så många fler (British Antarctic Survey, 2007). Konflikten om Arktis är också högst aktuell då efterforskningarna om möjligheter till anspråk på Arktis pågår i skrivande stund. Dagens internationella konflikter präglas allt oftare av kampen om naturresurser (Kaldor, 1999, s.10). Oljan är en av världens absolut viktigaste resurser. Eftersom oljan är så pass eftertraktad leder detta till konflikter runt om i världen (Reynolds, 2007). Nordpolen, eller Arktis som området också kallas, har länge varit ett område förskonat från konflikter, då det har utgjorts en plats som inte varit värd att kämpa om (Sundström, 2007). Detta eftersom att Arktis i princip bara består av sten och tjocka isar. Men i samband med att isarna har börjat smälta har tidigare oåtkomliga landområden, som forskare tror kan innehålla en stor mängd olje- och gastillgångar, blivit tillgängliga, (ibid.). De förändrade förutsättningar som förutspås har ökat konfliktnivån i det geografiska området. Sundström (2007) menar att sedan augusti år 2007 när Ryssland placerade en flagga av titan på den arktiska havsbotten, så har området Arktis varit en stor internationell politisk fråga. I slutet på år 2001 gjorde Ryssland enligt Reynolds (2007) officiellt anspråk på Arktis. I dagsläget gör fem stater anspråk på Arktis (Woodard, 2007. s. 1-2). Dessa är; Danmark, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Krauss, 2005. s.1-7). Anledningen till det plötsliga anspråket och de expeditioner som har skett till Arktis de senaste åren är att det finns det stora möjligheter att Arktis kan ha så mycket som 25 % av världens oljereserver (Nevéus, 2007 och Digges, 2007). Enligt Widerberg (2007) är det inte enbart denna tillgång som de involverade staterna vill åt. Andra naturtillgångar som kan ge tänkbara fördelar är mineraltillgångar, kol, stora fiskebestånd och transportvägar. Enligt Reynolds (2007) har konflikten om Arktis blivit ännu mer invecklad då de länder som nu gör anspråk på Arktis har skrivit på en överenskommelse om var gränserna i den Arktiska Oceanen ska gå. Nevéus (2007) anser i frågan om vem som har besittningsrätten till Arktis att det är en juridiskt invecklad situation. 1
1.3.1 Syfte Uppsatsens syfte är att undersöka vilka anspråk de olika staterna har Arktis. Vidare vill jag undersöka om deras anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns. 1.3.2 Avgränsningar De avgränsningar som jag har valt att göra i detta arbete innebär att jag enbart kommer att beröra de involverade staterna, vilket innebär de stater som idag gör anspråk på Arktis. Då fokuseringen kommer att vara på suveränitet, internationella lagar och de involverade staterna kommer Inuiterna, Arktis naturbefolkning, inte att beröras i arbetet. Miljöaspekten kommer med samma motivering inte heller att beröras. 1.4 Disposition I kapitel 1 presenteras en inledning och problemdiskussion. Kapitel 1 innehåller även uppsatsens disposition, syfte och avgränsningar. Kapitel 2 innehåller en metodbeskrivning där arbetets tillvägagångssätt beskrivs samt de metodproblem som har funnits berörs. I kapitel 3 berörs den teoretiska referensram som ligger till grund för arbetet. Kapitel 4 behandlar empirin, det vill säga konflikten i Arktis. I kapitel 5 sker en sammankoppling av den valda teorin och empirin för att göra en analys av konflikten. Kapitel 6 innehåller redogörelser för de slutsatser som har kommit fram i arbetet. 2
2. Metod Kapitlets avsikt är att ge läsare till uppsatsen en möjlighet att bedöma uppsatsens tillämplighet. Kapitlet beskriver vilken vetenskaplig ansats som använts under skrivandes gång. 2.1 Vetenskaplig ansats Enligt Bogdan och Biklen (1982) refererade i Merriam (1994, s.66) så påverkas forskningen av vilken syn som forskaren har på omvärlden. Författarna menar att synsättet påverkas av formulering av frågeställning, skapande av problemformulering samt insamlande och tolkning av informationen. Jag ska studera de olika anspråken de berörda länderna gör på Arktis. Således anser jag att ett aktörssynsätt skulle var mest lämplig för min studie. Detta eftersom jag tycker att de olika länderna påverkar utgången av konflikten. För att ha ett aktörsperspektiv är det viktigt att kunna identifiera aktörerna som har mest inflytande. Aktörsorienterad innebär enligt Lundahl och Skärvad (1999, s.186) hur aktörerna upplever sin situation och deras verklighetsuppfattning, värderingar, motiv och föreställningar. Detta i sin tur styr beslut, handlingar och agerande. Thurén (1991, s.19,) menar att uppsatsens slutsatser kan dras utifrån två olika angreppssätt, induktion och deduktion. Författaren skriver att induktion är när generella och allmängiltiga slutsatser dras med utgångspunkt i empirisk fakta. Vidare framhåller författaren att deduktion är när en logisk slutsats dras som betraktas som gångbar om den är logiskt sammanhängande. Thurén (1991, s.23) hävdar emellertid att slutsatsen inte ovillkorligen behöver vara riktig i den meningen att den är förenlig med verkligheten. Enligt Thurén (1991, s.25-28) har induktion utgångspunkt i empiri och att deduktion utgår från teori. Jag ansåg att det deduktiva angreppssättet lämpade sig då min uppsats bygger på teorier inom området internationell lag gällande suveränitet inom territorium, som jag sedan drar en logisk slutsats om. Vidare kommer det att användas en kvalitativ undersökningsmetod då jag ska analysera och försöka förstå argumenten och anspråken som de olika länderna gör. Enligt Lundahl och Skärvad (1999, s.95) har en kvalitativ undersökning som syfte att få fram resultat och 3
konklusioner med hjälp av kvalitativ analys. Med detta menar författarna att metodens ändamål är att skildra, undersöka och vara insatt i beteendet hos individer. 2.2 Forskningsmetod Enligt Denscombe (2000, s.103-104) finns det fem olika metoder som forskaren kan använda. Dessa är aktionsforskning, fallstudier, surveyundersökningar, experiment och etnografisk forskning. Av dessa fem olika forskningsmetoder fann jag att fallstudien var den lämpligaste metoden för denna uppsats. En fallstudie är enligt Eriksson och Wiedersheim- Paul (1999, s.103) ett eller ett litet antal fall som undersöks detaljerat. Vidare menar författarna att en fallstudie är passande att använda om det som undersöks ska analyseras djupgående och mer detaljrikt. En fallstudie kan till exempel vara en individ, en grupp eller en händelse som behandlar en företeelse av ett slag (ibid.). Jag valde att göra en mindre form av en fallstudie. Detta eftersom min studie endast berör ett fåtal aktörer, det vill säga de fem länder som gör anspråk på Arktis. 2.2.1 Material Jag har använt mig av böcker och artiklar inom ämnena Arktis, olja, internationell lag och metodik. Artiklarna söktes i databasen Ebsco och sökmotorn Google. Sökorden på engelska som användes var Arctic, oil, claims, territory, Russia, Denmark, Canada, USA, Norway och conflicts. För att få så användbar data som möjligt använde jag mig av både engelsk och svensk litteratur inom de olika ämnena. Information som valts bort har till största del handlat om oljekonflikter på andra ställen i världen, exempelvis i mellanöstern. Denna nyttjades ej därför att jag anser att Arktis är ett unikt fall som är svårt att jämföra med oljekriser i mellanöstern. Även artiklar som till stor del riktar in sig mot miljöaspekten i Arktis valdes bort. Detta då jag anser att dessa artiklar skulle leda bort mig från mina avgränsningar. 2.2.2 Källkritik De olika litteraturkällor som uppsatsen innefattar anser jag ha hög tillförlitlighet. Detta eftersom författarna är insatta i respektive ämnesområden. Det kan finnas litteratur som inte har tagits upp i denna uppsats som beskriver internationell lag. Artiklarna som har använts i uppsatsen har till viss del bestått av nyhetsartiklar. För att öka tillförlitligheten så har jag använt artiklar som stödjer och bekräftar varandras innehåll. Artiklarna är hämtade från ett flertal olika länder för att ytterliggare öka tillförlitligheten. 4
2.3 Metodproblem Då jag valde att bygga uppsatsen på enbart ett fall så har jag inte kunnat dra några allmänna generaliseringar utifrån mina slutsatser, detta innebär således att mina slutsatser följaktligen bara gäller detta område. Detta begränsar uppsatsen, men det var jag också fullt medveten om när fallet valdes och jag anser ändå kunna åstadkomma en bra bild av suveränitetskonflikten i Arktis. 2.3.1 Reliabilitet Enligt Svennings (1997, s.64) definition av reliabilitet så framgår det att resultaten ska vara tillförlitliga. Svenning (1997, s.65) anser att om två fristående undersökningar under olika tidpunkter genomförs och dessa använder sig utav samma syfte och metoder så ska resultatet bli detsamma. Den datainsamling som genomfördes i denna uppsats begränsades till det kvalitativa slaget, i form av teorier och artiklar. Detta kan ge ett reliabilitetsproblem eftersom det är svårt att mäta kvalitativ data flera gånger och få samma resultat igen. 2.3.2 Validitet Validitet är enligt Svenning (1997, s.61) förmågan att mäta det som avses mätas. Det finns enligt Svenning (1997 s.62-64) också två olika delar av validitet, inre och yttre validitet. Inre validitet tar upp hur uppsatsen och dess delar läggs upp. Yttre validitet tar upp uppsatsen som helhet och om möjligheterna till generalisering utifrån en specifik studie. I ett försök att höja validiteten till det positiva studerades ämnesområdet detaljerat för att därefter skriva en teoretisk referensram. Denna teoretiska referensram har därefter legat till grund för upplägget av uppsatsens resterande delar. 5
3. Internationell lag, teorier om suveränitet och hur suveränitet nås Kapitlet innehåller den teoretiska referensramen som beskriver internationell lag och teorier om suveränitet och hur suveränitet nås. Kapitlet är till för att ge inblick i vilka lagar och överenskommelser som finns och beskriva hur utföranden i suveränitetsfrågor ser ut. 3.1 Internationell lag Wallaces (1997) förklaring av internationell lag är: Today, international law refers to those rules and norms which regulate the conduct if states and other entities which at any time are being endowed with international personality, in their relations with each other (Rebecca Wallace, International law, 1997, s. 1.) Med detta menar Wallace (1997) att internationell lag kan definieras som de regler och normer som reglerar staters och andra enheter i deras relationer med varandra. Stater är inte längre de exklusiva subjekten som de en gång var. (Wallace, 1997, s. 35). Trots detta är de ännu de primära subjekten inom internationell lag. Internationell lag var från början ansedd exklusivt gällande diplomatiska relationer mellan olika stater och vid upphov till krig. Både subjekten och innehållet i internationell lag har sedan dess utökats. Anledningen till detta är de stora internationella problem som har funnits som i sin tur har visat sig vara effektivare att bekämpa genom ett flertal stater än en enskild stat (ibid. s. 35-36). 3.1.1 Begreppsförklaring av suveränitet, stat, territorium och ockupation Suveränitet i juridisk mening innebär total kontroll över ett territorium (Nye, 2004, s.206). Stater kan vara suveräna i juridisk mening samtidigt som utomstående aktörer påverkar de inre händelserna. Ett exempel på en faktor som kolliderar med en stats suveränitet är ekonomisk interdependens, det vill säga ömsesidigt beroende (ibid.). 6
Staten kan definieras som en samling organisationer som innehar suveränitet och auktoritet över ett givet landområde och suveränt i förhållande till andra stater. Staten reglerar med maktbefogenhet relationerna mellan dess invånare. Relationen mellan stat och invånare utgår från någon form av maktutövning (www.nationalencyklopedin.se). Territorium kan definieras som ett kännetecken för en suverän stat där den kan nyttja, och har rätt att nyttja, sin suveränitet. Enligt Wallace (1997, s. 92) sträcker sig en stats suveränitet över statens landmassa, luften över landmassan, vattnet innanför, landet under vattnet och vattnet en bit ifrån statens kust till ett visst mått. Stater kan ge sig själv rätten till ett territorium men detta är enbart av ett akademiskt intresse, tills en konflikt uppstår och en eller ett flertal stater gör anspråk på territoriet. Det sätt som de olika parterna använder för att göra anspråk på territoriet får då ny betydelse (Wallace, 1997 s. 92-93). Behovet av att officiellt visa det sätt och de anspråk man gör på olika territorium blev viktigt under det så kallade Age of Discovery. Det vill säga när europeiska stater utforskade och gjorde anspråk på nya territorier (ibid. s. 93). Att enbart utforska och göra anspråk på nya territorier räcker ofta inte till suveränitet, ockupation är också nödvändigt (Wallace, 1997, s.93). Ockupation ger staten som ockuperar ett ännu ej ockuperat territorium rätt till detta territorium. När det gäller ockupation av ett territorium där infödingar är bosatta så saknar dem organisering i form av en stat. Detta leder till att ockupanterna sluter egna avtal med de lokala infödingarna och därmed får auktoritet enligt författaren. Vidare anser Wallace (1999, s.94-95) att före ockupation så förekommer upptäckten av ett territorium. Enbart upptäckten av ett territorium räcker dock inte för att definitivt kunna åberopa sig suverän över territoriet. Författaren menar att ett anspråk på territoriet måste ske inom en rimlig tidsperiod efter att upptäckten och ockupationen ägt rum. Upptäckten av ett territorium måste försiggå av ett syfte eller avsikt till suveränitet över området. Wallace (1997, s. 97) menar att detta normalt sett sker när staten som gör upptäckten etablerar en organisation som legitimerar sin auktoritet och därmed också gör sin lag respekterad inom territoriet. Ett bevis på att detta har skett är ett kontinuerligt, fredligt uppvisande av auktoritet över en längre tids period. Ett territoriellt anspråk på ovanstående 7
grunder skulle anses vara överlägset något annat territoriellt anspråk oavsett dess anledning (Wallace, 1997, s.97). Den kritiska tidpunkten enligt Wallace (1997, s.96) i ett territoriellt anspråk är tidpunkten då läget av territoriell suveränitet är avgörande. Staten som kan uppvisa ett effektivt anspråk direkt efter den kritiska tidpunkten har det överlägsna anspråket till territoriet menar författaren. 3.1.2 Fastställande och erövring av territorium Staten som gör anspråk på ett territorium baserat på upptäckt och ockupation kan åberopa fastställandeprincipen för att befästa sina anspråk. Fastställandet är att förvärva territorium genom offentlig, fredlig och kontinuerlig kontroll över det berörda territoriet enligt Wallace (1997, s.96-97). Fastställandet innebär i själva verket en utövning av suveränitet över det berörda territoriet. Fastställandet kan giltiggöra ett från början tveksamt anspråk förutsatt att uppvisandet av den egna statens auktoritet är offentlig (ibid, s.97). Erövring är en annan typ av förvärv som står utanför den internationella överensstämmelsen. Erövring sker genom att med hjälp av militär styrka kan besittning tas av fientligt territorium när krig råder. På 1900- talet förlorade förvärv genom krig sin legitimitet genom två FNartiklar. Artiklarna tolkas så att territorium inte kan bli legitimt förvärvade genom att utöva fysisk kraft, även om detta skulle ske i självförsvar (Wallace, 1997, s.98). Ett exempel på territorium som anses ha förvärvats utan legitimitet är enligt Wallace (1997, s.98) de territorier som Israel förvärvade under kriget år 1967. Dock så påverkas legitimiteten av andra staters syn på erövringen, då dessa kan legitimera erövringen, exempelvis Indiens erövring av Goa, Danoa och Diu (tidigare tillhörande Portugal) som blev invaderat av Indien år 1961. Ett motsvarande exempel på erövring som inte blivit legitimerat av andra stater är enligt Wallace (1997, s.98) Sovjets invasion av Estland, Lettland och Litauen som blev tagna i besittning år 1940, då USA vägrade erkänna Rysslands anspråk. 3.1.3 Överlåtande och avträdanden av territorium Wallace (1997, s.99-100) menar att överlåtandet av ett territorium från en suverän stat till en annan suverän stat är den vanligaste formen av förvärvning av ett icke ursprungligt anspråk på 8
territoriet. Överlåtandet sker nästan alltid som efterföljd av ett fredsfördrag under ett krig, exempelvis fredsfördraget i Versailles år 1919. Avträdande av territorium till följd av ett fredsfördrag kan bli påtvingat den besegrade staten, då den besegrade statens överlåtande av territoriet ingår i fredsfördraget anser Wallace (1997, s.100) vidare. För att avträdande av territorium ska bli aktuellt krävs det att en stat antar suveränitet och den andra staten ger upp sin suveränitet inom det aktuella territoriet. Den gamla statens suveränitet byts alltså ut mot den nya statens suveränitet inom territoriet (ibid. s.100). Ovan presenterades de grundläggande internationella teorier som är aktuella när stater gör anspråk på ett specifikt territorium. Avsnitten som följer nedan behandlar internationell lagstiftning som specifikt reglerar Arktis. 3.2 Förenta Nationernas Havskonvention från 1982 The United Nations Convention on the Law of the Sea, eller översatt, Förenta Nationernas lag om havskonventionen är en internationell överenskommelse som resulterade från Förenta Nationernas konvention som ägde rum mellan åren 1973 till 1982. Lagen definierar rättigheter och ansvar för stater som utnyttjar resurser från havsbotten, men också navigatoriska rättigheter, starters territorium utefter kustlinjerna, ekonomisk jurisdiktion, passage för skepp. Dessutom är det ett bindande avtal som gäller när konflikt mellan de olika staterna uppstår. Ett av de beslut som enligt New Scientist (2007) drevs igenom i och med konventionen var att ländernas ekonomiska zon skulle ha en längd på 200 nautiska mil och för att kunna extrahera resurser på havets botten skulle inte staterna få gå längre ner än 2500 meter. Konflikter angående suveränitet över havsterritorium har enligt FNs havskonvention (2007) trappats ner då konventionen kom till. De stater som har kust har börjat utnyttja fördelarna med den ekonomiska rätten över den 200 nautiska mil långa zonen som hör till deras landterritorium. De länder som enligt CBC News (2007) har godkänt havskonventionen har tio år på sig att bevisa att deras kontinentalklippsavsatser sträcker sig förbi den 200 nautiska mil gränsen som finns i konventionen. Skulle en bevisning över en förlängd kontinentalklippavsats ske så förlängs statens ekonomiska zon. 9
Artikel 76 från FN:s havskonvention tar upp kontinentalklippsavsatser. Kontinentalklippavsatser förlänger statens territorium med upp till 200 nautiska mil eller till slutet av kontinentalklippavsatsen, beroende på vilket som är mest fördelaktigt för staten. För att detta ska vara gällande måste kontinentalklippavsatsen börja inom statens havsterritorium. Staten har då suveränitet över kontinentalklippavsatsen vad gäller utforsknings- och exploateringsrätter (FN:s havskonvention, 2007). 3.2.1 Gränssättningen i avtalet Att avtala om hur eller var gränser ska dras är alltid svårt när det finns olika viljor. Konflikter inom gränsdragning och gränssättning över haven har alltid funnits. Redan år 1494 delades Atlanten upp i ett avtal mellan Spanien och Portugal, där påven Alexander VI drog en linje rakt genom Atlanten (FNs havskonvention, 2007). Spanien fick allting väst om linjen och Portugal allting öst om den. Vid konventionens start fanns det många olika anspråk på havsterritorium, de flesta länder krävde ett territorium tolv nautiska mil från deras kust. Åtta länder krävde ekonomiska rättigheter över territorium som var över 200 nautiska mil från deras kust. Ett Förslag om att inom tolv nautiska mil från kusten så är den suveräna staten fri att utöva sin makt och extrahera alla resurser godkändes enligt FN:s havskonvention (2007). Det skrevs även in i fördraget att fartyg som inte har något ont uppsåt alltid har rätt att passera alla farvatten. Därutöver har stater som har skrivit på fördraget också rätt till att skydda sitt farvatten enligt FN:s havskonvention (2007), detta sker genom att de har rätt till att stoppa överträdelser och upprätthålla lagen genom kustbevakning. Staterna har rätt att försvara sitt territorium och denna zon sträcker sig 24 nautiska mil från kusten. Inom rätten för försvar har de rätt att arrestera kriminella element så som smugglare, illegala immigranter och skattesmitare (FN:s havskonvention, 2007). 3.3. Sammanfattning Jag har utifrån ovanstående diskussion tolkat teorierna om vad som krävs för att göra ett anspråk på ej ockuperat territorium samt vad som står i FN:s havskonvention om rättigheter på haven och havsbotten. 10
Det finns enligt teorikapitlet tre olika principer som reglerar suveränitet som är aktuella när det gäller Arktis. 1. Suveränitet genom upptäckt och ockupation. 2. Suveränitet genom fastställandeprincipen, det vill säga genom kontinuerlig kontroll över territoriet. 3. Suveränitet genom FN:s havskonvention. Dessa principer kommer att jämföras med de olika ländernas anspråk i uppsatsens senare del. 11
4. Historisk bakgrund och olika länders anspråk på Arktis I detta kapitel presenteras en kort historik om Arktis och expeditionerna som genomförts dit genom åren. Vidare beskrivs även de fem olika ländernas anspråk på Arktis. 4.1 Fakta om Arktis Arktis börjar vid den norra trädgränsen och löper upp mot Nordpolen. Till skillnad från Antarktis så är inte Arktis ett fastland utan ett istäckt hav med landmassa runt om (Swedish Polar Reasearch Secretariat, 2007). Länderna som gränsar till den Arktiska oceanen är Kanada, Ryssland, USA (genom Alaska), Danmark (genom Grönland), Norge och Island. (Swedish Polar Research Secretariat, 2007, Arktis) Den Arktiska oceanen är enligt CIA Factbook (2007) det minsta av de fem världshaven och dess yta beräknas förhållandevis vara lite mindre än en och en halv gång USA:s yta. Klimatet på Arktis är ett så kallat polariskt klimat, där vintern är ihärdigt kylig med ett stadigt väderförhållande och ständigt mörker. På sommaren är det ständigt ljust, dimmigt och fuktigt väder med inslag av svagare cykloner med regn eller snö. Terrängen på Arktis består enligt CIA Factbook (2007) av ett genomsnittligt tre meter tjockt drivande is på ytan. På sommaren är ispacket omgivet av öppet hav, men under vintern dubbleras ytan av ispacket. Vidare består att havsbädden till 50 % av kontinentalt undervattensrev, undervattensbergskedjor, vilket är det högsta procentuella värdet av alla oceaner, med tre stora bergsryggar belägna under havet. Dessa är Alpha Cordillera, Nansen Cordillera och Lomonosov Ridge (CIA Factbook, (2007). 12
Digges (2007) hävdar att tidigare var de viktigaste naturresurserna på Arktis fiske och valfångst. Rapporter från forskare som gör prognoser, visar att Arktis kan ha så mycket som upp till 25 % av all världens oljereserver och dessutom stora naturgasfält. Detta tyder på att Arktis viktigaste och största naturresurs förmodligen kommer att vara oljan samt naturgasfälten (ibid.). De samarbeten som finns i Arktis och sker genom det Arktiska Rådet fokuserar enligt Nordic Council of Ministers (1995, s.17-21) på miljö, forskning, resurser samt bevakar naturbefolkningens intressen. 4.2 Expeditionerna till Arktis Även om tillgången till information om Arktis på medeltiden i princip var obefintlig så fanns det trots detta enligt Vaughan (1999, s.37) ändå tillgängliga produkter som härstammade från Arktis. Bland annat så påträffades det på marknaden i Köln, Tyskland valrosskinn i mitten på 1400- talet. Ett annat exempel är från år 1515 när Olaus Magnus såg två grönländska kajaker uppsatta på väggen inuti katedralen i Oslo. Dessa sägs ha tagits dit av Norges kung Hakon IV, som levde mellan åren 1217 och 1263, under en färd längs med Grönlands kust (Vaughan, 1999. s.38). Författaren menar vidare att trots att vikingarna koloniserade södra Grönland och andra subarktiska öar så finns det inga konkreta bevis som tyder på att vikingarna skulle ha gjort expeditioner ända in till Arktis. Trots detta så finns det bevis för att vikingarna har utfört expeditioner över den norra polcirkeln, men dessa ska enligt Vaughan (1999, s.40-41) ha gått längs med Norges kust och därefter österut, vilket skedde under 1200- talet. Norska historiker hävdar att vikingar från Island år 1194 hittade Spetsbergen och i och med denna upptäckt även Arktis. Dessa historiker stödjer detta påstående på att det i gamla skrifter från vikingarna står Svalbard hittades. Det finns även spår efter vikingarna på Baffin Island, dagens Kanada, då en liten staty konstruerad av inuiterna hittades år 1977, denna tros föreställa en viking (Vaughan, 1999. s.41-2). The Royal Navy som är Englands flotta gjorde enligt Vaughan (1999, s.145-149) ett flertal Arktiska expeditioner i början på 1800- talet, men dessa expeditioner utforskade ofta samma område. De försökte även hitta den nordvästliga passagen som skulle leda från Atlanten till Stilla havet, men misslyckades. Trots deras misslyckande så var expeditionerna enligt 13
Vaughan (1999, 160) ändå inte förgäves då detta ledde till information om vart nordvästliga passagen inte skulle vara. Vid år 1860 så hade de engelska expeditionerna utforskat en stor del av ögrupperna vid Kanada och även utforskat en större bit av Grönlands västliga och östliga kust. USA började utforska Antarktis innan utforskningarna av Arktis började. Det var först år 1848 som en valfångstexpedition utförde undersökningar i den Arktiska oceanen. Efter deras första tur så blev valfångst i västra Arktis en viktig kommersiell del för USA (Vaughan, 1999, s.189). 4.3 Ländernas anspråk Enligt Reynolds (2007) så sträcker ingen av de involverade staternas territorium sig ända upp till Nordpolen. Därför räknas alltså i dagsläget Nordpolen som en internationell area. Enligt New Scientist (2007) finns det för tillfället ingen stat som enligt International Seabed Authority har geologisk yta under Nordpolen, vilket innebär att inget land ännu är berättigat till Nordpolen. När Ryssland nu har gjort anspråk på en stor del av Arktis så har detta lett till protester från Kanada, USA, Norge och Danmark. De olika ländernas anspråk på Arktis är fortfarande ovissa då ett flertal av länderna, främst i och med Rysslands anspråk på Arktis, har börjat vakna till och inse att deras suveränitet inte är så självklar som de tidigare trott. Det enda anspråket som hittills har uppvisats officiellt är Rysslands. Alla de fem länder som har kust mot Arktis har trappat upp arbetet med sina anspråk samt gränsdragningar på vilket sätt Arktis ska uppdelas. 14
(Reynolds, P. 2007, Gränsdragningen i Arktis). 1) Nordpolen: Ryssland lämnar en flagga efter sig på havsbotten, cirka 4000 meter under ytan som en gest för att visa deras anspråk på området. 2) Lomonosov Ridge: Ryssland hävdar att den här undervattenskedjan är en förlängning från det ryska fastlandet. 3) 200-nautiska mil (370km) gränsen: Den här linjen visar hur långt de olika ländernas nuvarande ekonomiska zon går. 4) Området Ryssland gör anspråk på. 15
4.3.1 Danmark Danmarks anspråk baserar sig på deras suveränitet på Grönland, som ofta växer ihop med Arktis is. Trots att Danmark har suveränitet över Grönland så är gränserna in till Arktis inte helt klara, exempelvis så är gränsen norr om Grönland omtvistad med Kanada (översta bilden). Eftersom Danmark har skrivit på 1982 U.N. Law of the Sea Convention måste de följa deras lagar. Danmark har enligt Blomfield (2007) inlett en expedition till Arktis efter Rysslands anspråk på Arktis, för att försvara sin, enligt deras syn, suveränitet över Arktis. Den danska expeditionen kommer framförallt att undersöka om Rysslands påstådda klippavsats från Sibirien, Lomonosov Ridge, stämmer. Blomfield (2007) menar att om Rysslands anspråk visar sig stämma så kommer Danmark undersöka om Lomonosov Ridge är fastlänkad till Grönland, som tillhör Danmark. Inom de närmsta åren kommer Danmark att officiellt lämna in sitt officiella anspråkskrav till Förenta Nationerna. Om undervattensbergskedjan Lomonosov Ridge skulle visa sig vara en geologisk anknytning till Grönland, och därmed till Arktis, skulle detta kunna ge Danmark möjligheten att göra ett territoriellt anspråk som sträcker sig hela vägen till nordpolen (Olsen, 2007). Danmark har enligt Reynolds (2007) tidigare gjort anspråk på Hans Island, en cirka 100 meter bred ö mellan Kanadas Ellesmare Island och danska Grönland. Hans Island är belägen i Nares Strait och ön är enligt Reynolds (2007) värdefull av den orsaken att den kan komma att påverka framtida utforskningsrättigheter. Detta blir möjligt genom FNs havskonvention (2007). Konflikten om gränsdragningen i Nares Strait löstes år 1973 men suveräniteten över Hans Island gick då inte att lösa. Den danska utrikesministern Per Stig Möller har enligt Solbø (2007) bjudit in alla de andra länderna som gränsar till Arktis till ett möte i maj 2008. Det som kommer att diskuteras på mötet är årets händelser på Nordpolen, då Ryssland planterade sin flagga. 16
4.3.2 Norge Norge har enligt Mellgren (2007) inte uttalat sig om de är för eller emot Rysslands anspråk på Arktis utan söker själva efter en förlängning från sitt eget territorium in till Arktis. Detta kommer dock troligtvis inte leda till anspråk så långt in som till Nordpolen. Norska oljebolag såsom Statoil flyttar ständigt sin oljeborrning norrut, till Snoehvit fälten i Barents hav, som Mellgren (2007) menar är ett omtvistat område med Ryssland. Suveränitetskonflikten i Barents hav började enligt Reynolds (2007) när Josef Stalin ledde Ryssland, då han drog en linje från den ryska hamnen Murmansk upp till Nordpolen och därmed förklarade att området tillhörde Sovjetunionen. Norges suveränitet över ön Spetsbergen ger dem enligt FN:s havskonvention (2007) en ekonomisk zon på 200 nautiska mil in mot Arktis, men inte så långt som Danmark eller Kanada. 4.3.3 Ryssland Ryssland är den drivande parten i detta anspråksdrama. Ryssland som redan har en stor del av den Arktiska Oceanen vill utöka sitt territorium efter upptäckterna om naturresurser. År 2002 krävde Förenta Nationerna, enligt New Scientist (2007), att Ryssland skulle bevisa att deras anspråk var skäliga, nu säger sig ryska forskare ha hittat dessa bevis. Rysslands anspråk år 2002 blev avvisade av Förenta Nationerna, nu planerar Ryssland att försöka igen år 2009. Expeditionen, med ledaren Arthur Chilingarov i spetsen planterade en rysk titanflagga på botten av Arktis med hjälp av ubåtar (Reynolds, 2007). Samtidigt togs också stenprover för att visa på att undervattensbergskedjan Lomonosov Ridge är en förlängning från Sibirien, det ryska fastlandet. Skulle Lomonosov Ridge vara en förlängning från Sibirien så skulle detta enligt artikel 76 i FN:s havskonvention göra det möjligt för en utökning av deras territorium, menas Reynolds (2007). Detta sker då baslinjen för den ekonomiska zonen flyttas fram då baslinjen ska börja där den kontinentala sockeln slutar. 17