Krisplan Åsebro skola och förskola Läsåret 2016/2017 En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk Mål: Att all personal ska vara väl förtrogen med och känna trygghet i Åsebro skolas krisplan. Att krisgruppen vid en kritisk händelse, olycka eller katastrof ser till att alla drabbade och berörda får det omhändertagande som ryms inom skolans verksamhet. Verksamheten skall om möjligt vara oförändrad. Kommunens övergripande krisledningsplan finns i krisplanen. Krisgruppens medlemmar: Tel arbetstelefon/mobil: Rektor Lena Andersson 0530-180 45, 0706-73 32 34 Tillförordnad vid rektors frånvaro Emil Ekman 0530-180 47, 0707-83 88 45 Arbetslagsledare skolan Louise Andersson 0530-180 47, 0733-52 83 18 Arbetslagsledare fritids Paulin Andersson 0530-180 51, Arbetslagsledare förskola Ulrika Pettersson 0530-180 53, Om gruppens verksamhet gäller en elev, ska elevens klassföreståndare vara med i krisgruppen. Viktiga telefonnummer: 112 om det är bråttom - räddningstjänst 182 16, 0705-74 05 73 (Patrik Tellander) - polis 114 14 - giftinformation 08-33 12 31 - beredskapssamordnare 0703-77 62 75 (Tommy Johansson) - jourhavande präst 0530-362 00 - Vårdcentralen 0104-41 60 50 - Folktandvården 0104-41 80 20 - POSOM (kommunens centrala krisgrupp) - Jan Berglöv 0706-75 70 84 (sammankallande) - Irja Lignell diakon 0530-362 05, 0733-90 63 53 - Glenn Nordling 0705-77 54 42 - Birgitta Trulsson 0530-182 72, 0763-98 95 07
Allmänt: På lärarrummet, förskolan och fritids finns en akutpärm med elevernas anhörigas resp. lärarnas anhörigas telefonnummer. En lista över viktiga telefonnummer finns anslagen i lärarrummet samt är utdelad till samtliga. Om du lämnar telefonhänvisning till någon telefon på skolan, måste du vara säker på att någon bevakar den telefonen. Rektor är ansvarig. Om rektor inte finns på skolan, är Emil Ekman (skolan) Paulin Andersson (fritids) Ulrika Pettersson (förskolan) ansvariga. Om något händer under en kväll eller en helg, skall rektor kontaktas per telefon, och i sin tur kontakta berörd personal. Om möjligt, skall alltid krisgruppen samlas på rektorsexpeditionen för en snabb genomgång av krissituationen. För information skall all personal snarast samlas i personalrummet. Då något hänt kvällen/natten resp. under en helg, sker samlingen omedelbart morgonen efter. När pressen eller radio/tv hör av sig, skall all kontakt ske via rektor. Krisgruppen ansvarar för att de närmast berörda har någon som tar emot dem vid hemkomst. Krisgruppen ansvarar för att skriftlig information utfärdas till berörda föräldrar om barns reaktioner och vad de vuxna kan göra för att hjälpa barnen. Eleverna skall om möjligt vara kvar i skolan som vanligt.
EN ELEV HAR AVLIDIT 1. Krisgruppen samlas omgående. 2. Kontrollera bekräftelse av händelsen. 3. Fastslå vad som inträffat. 4. Beslut om vad som skall informeras vidare. 5. Om eleven avlidit under skoltid måste familjen underrättas via ansvariga myndigheter. För detta krävs tillstånd av polisen. 6. Rektor/krisgrupp tillsammans med polisen och räddningstjänst samlar all personal för genomgång av fakta kring händelsen. 7. Plan för återstoden av dagen eller nästföljande dag: Samla all personal och elever (ev, föräldrar). Barnets familj kontaktas för att avgöra vilken information som ska ges. Rektor/präst berättar om händelseförloppet, tidpunkt för händelsen och vad som kommer att ske härnäst för att undvika ryktesspridning och panik. 8. Minnesstund i klassen planeras (se bilaga 1) 9. Blommor till familjen. 10. Bevaka begravningsdagen: - Flagga på halv stång (hissas i topp efter begravningen). - Elevers deltagande i begravningen (kontakta först familjen). 11. Beslut när krisgruppen skall återsamlas, förslagsvis inom en vecka efter dödsfall och vid behov efter begravningen. Om en elev avlider under ett lov, vid behov sammankallar rektorn krisgruppen på skolan som i sin tur kontaktar klassläraren och ev. föräldrar. Skolan agerar utifrån krisplan när skolan har börjat igen. EN ANHÖRIG TILL EN ELEV HAR AVLIDIT 1. Krisgruppen sammankallas om det finns ett behov av detta. 2. Rektor, eller den som rektor delegerat uppgiften till, informerar klassföreståndare, övriga lärare och klassen. Denna information kan också ske av klassföreståndaren. 3. Samtal med klassen görs av klassföreståndaren med eventuell stöttning. 4. Kontakt med eleven. Samtala om hur eleven vill ha det då han/hon kommer tillbaka till skolan. Framför detta till klassen om eleven så önskar. 5. Eleven tillbaka till skolan, klassamtal. (Se bilaga 1)
PERSONAL PÅ SKOLAN HAR AVLIDIT 1. Krisgruppen sammankallas omgående. 2. Kontrollera bekräftelse av händelsen. 3. Rapport om vad som inträffat. 4. Beslut om vad som skall informeras vidare. 5. Vid dödsfall under skoltid måste familjen underrättas via ansvariga myndigheter. För detta krävs tillstånd av polisen. 6. Krisgruppen kontaktar samtliga föräldrar i klassen (kort information baserad på fakta) om det är klassläraren som avlidit. 7. Rektor och någon personal som står klassen nära möter klassen. 8. Klasslärare i respektive klass samtalar med sina elever med eventuell stöttning. 9. Låt de barn som vill, delta i jordfästningen, tillsammans med någon vuxen. Samtal med anhöriga om hur begravningsceremonin är tänkt. 10. Minnesstund i skolan anordnas. Anhöriga informeras och bjuds in. 11. Bevaka begravningsdagen (flagga på halv stång; hissas i topp efter begravningen). 12. Återsamling av krisgruppen för uppföljning inom en vecka efter dödsfall och vid behov efter begravningen.
STÖRRE OLYCKSHÄNDELSE 1. Medicinsk förstahjälp 2. Ambulans och polis tillkallas. 3. Rektor underrättas. Rätt information ges till pressen av rektor/delgat. 4. Krisgruppen samlas och organiserar vem som gör vad. 5. Ständig beredskap vid telefonerna. 6. Elever/föräldrar/personal samlas för information. Krishantering (med präst/central krisgrupp) sker på lämplig plats. 7. Krisgruppen stöttar personal och låter den ta pauser i denna påfrestande uppgift. 8. Krisgruppen ansvarar för att skriftlig information utfärdas till föräldrar om barns reaktioner och vad de vuxna kan göra för att hjälpa barnen. 9. Plan för återstoden av dagen eller dagen därefter: Samla all personal och elever (ev föräldrar). Det inblandade barnets eller barnens familj kontaktas för ett godkännande och kan närvara om så önskas. Rektor/präst berättar om händelseförloppet, tidpunkt för händelsen och vad som kommer ske härnäst (för att undvika ryktesspridning och panik). 10. (Vid dödlig utgång se relevant krisplan) 11. Minnesstund på skolan planeras (se bilaga 1). HOT 1.Vid akut hot ring 112 och informera/tillkalla polis. 2.Vid akut hot sker utrymning/inrymning. 3. Rektor underraẗtas. Rätt information ges till pressen av rektor/tillförordnad. 4. Om mo jligt samlas krisgruppen och organiserar vem som gör vad. 5.Vid planerat hot inva ntas order från förvaltningschefen vad som skall åtgärdas. 6.Om hotet finns utanfo r skolan skall skolan säkras genom inrymning med en konstant ringning. 5-6årsgruppen kontaktas via fritids mobil. 7.Vid BOMBHOT skall skolan utrymmas och alla ska ta sig till Rudevi (Åsebro festplats). Om möjlighet ges samlas vi klassvis vid flaggstången för avprickning och går därefter till Rudevi. Om hotet finns på skolgården samlas vi klassvis i matsalen för avprickning och går därefter till Rudevi. 8.Efter avslutat arbete samlas krisgruppen fo r genomgång av händelse och hur arbetet ska gå vidare. 9.Vid do dsfall se enskild handlingsplan.
VID HOT OM VÄPNAT VÅLD 1.Ring 112 och informera/tillkalla polis. 2.Sa kra lokalerna genom utelåsning, dra ner rullgardiner, släcka lampor, sök skydd efter golvet, sätt alla telefoner på ljudlöst och titta inte ut genom fönster. 3.Rektor underraẗtas. Rätt information ges till pressen av rektor/tillfo rordnad. 4.Fo r underrättande av en krissituation ringer vi en konstant ringning. 5.Efter avslutat arbete samlas krisgruppen för genomgång av händelse och hur arbetet ska gå vidare. 6.Vid do dsfall se enskild handlingsplan. Inrymning Inrymning innebär att elever och skolpersonal låser in sig i ett klassrum, barrikaderar dörren, drar ner persienner för fönstren och är tysta för att undgå upptäckt. Utrymning Utrymning handlar om att evakuera skolan utan att gärningspersonen upptäcker det. Vilken metod som är mest lämplig beror på skolans lokaler och var gärningspersonen befinner sig. Utestängning Utestängning handlar om att stänga ute rådande hot genom att låsa alla dörrar in till skolans lokaler. Efter alla typer av krisarbete av någon i krisgruppen, så är det viktigt med egen bearbetning i gruppen, gärna av någon som inte är direkt berörd av händelsen. Personalen ansvarar för att det finns det en låda med följande innehåll vilken ska vara känd för samtlig personal: - bibel - psalmbok - ljusstakar - ljus/värmeljus/tändstickor - vit duk - lämplig litteratur/dikter - stämningsfull musik Antagen 2016-10-24
Klassrumssamtal Bilaga 1 Vid plötsliga, oväntade dödsfall eller andra krishändelser som berör många elever är det lämpligt att genomföra ett strukturerat klassrumssamtal (psykologisk debreifing). Syftet med samtalet är att kartlägga vad som hänt, ge eleverna möjlighet att dela sina reaktioner, berätta för dem att reaktionerna inte är onormala samt hjälpa dem att stötta varandra. Ett sådant samtal kan ta upp till ett par timmar. Man bör ändå undvika att lägga in pauser om det inte gäller de allra yngsta eleverna. Två lärare leder samtalet tillsammans. Båda lärarna bör vara väl kända för eleverna. Samtalet struktureras enligt följande: Introduktion Fakta Tankar Reaktioner Information Avslutning Under introduktionen betonar läraren att när någon dör drabbas de efterlevande av många tankar, intryck och reaktioner som är viktiga att tala om, eftersom det hjälper oss att förstå bättre. Sådana händelser gör oss ledsna och vi kan känna oss rädda eller arga. Genom att tala om det som hänt kan vi bättre förstå hur andra reagerar. Även om det gör ont att prata om det så kan det leda till att det gör mindre ont längre fram. Läraren kan också presentera några regler som är bra att följa därför att det ger barnet trygghet och struktur:
Eleverna ska inte berätta för kamrater eller andra utanför klassen vad deras klasskamrater upplevt, tänkt eller känt. Denna regel lär barnen att respektera varandra. Ingen ska i efterhand kritisera för något de sagt eller sättet på vilket de reagerat. Det är helt normalt om några elever gråter eller blir arga och ingen får reta dem för detta efteråt. Var och en ska tala för sig, ingen talar för någon annan. Ingen är tvingad att yttra sig under samtalet, bortsett från att berätta hur de fick veta vad som hade hänt. Om de vill kan de sedan bara sitta och lyssna på de andra under återstoden av samtalet. I faktafasen berättar barnen hur de fick höra talas om dödsfallet, om vad de fick veta och på vilket sätt de fick veta det (var, när och av vem). Om eleverna varit närvarande vid händelsen, kan de berätta hur de agerade. På så sätt får man både en helhetsbild och en bättre förståelse av händelsen och information kan förmedlas från välinformerade barn till barn som inte vet lika mycket. Detta ger även tillfälle att klara upp missförstånd eller förvirring, motverkar ryktesspridning och ger klassen en gemensam plattform där alla är införstådda med situationen. I denna fas kan läraren notera om några elever är starkare berörda än andra, dvs. om de varit vittne till dödsfallet eller informerats om det på ett brutalt sätt. På så vis identifierar man vilka elever som är i behov av extra hjälp och stöd. Läraren kan upplysa om vad han eller hon vet. Det är en fördel om läraren för samtalet har inhämtat så mycket information som möjligt om händelseförloppet, om orsakerna till dödsfallet m.m. I vissa fall kan det vara lämpligt att bjuda in polis, ambulans-personal eller andra som kan ge barnen första-handsinformation om händelsen. Barns stora behov av konkret information underskattas ofta av de vuxna. Krishändelser kan ge upphov till ryktesspridning och stor oro. Faktaupplysningar bidrar till att dämpa en sådan reaktion. Genom att fråga eleverna vilken var din första tanke när du hörde talas om händelse?, får man nästa automatiskt fram svar som avslöjar barnens reaktioner och intryck. Barnen kan ha funderingar om att de själva orsakat olyckan eller att de borde ha gjort något för att förhindra den. Om barnen varit vittnen till händelsen kan sådana tankar kännas mycket smärtsamma. Barnen tankar kan också spegla overklighetskänsla eller drömtillstånd (chockreaktion). Med avseende på uttrycksformer överlappar tanke och rekationsfaserna delvis varandra. Frågan vad var det värsta med det du var med om?, stimulerar ofta eleverna att uttrycka sina reaktioner och intryck, samtidigt som den demonstrerar respekt för det barnet upplever. Om barnen varit vittne till ett dödsfall, t.ex. sett hur en elev avlidit i skolan eller under en skolutflykt, hjälper detta dem att beskriva sina intryck detaljerat med ord. Intrycken kan ha tagits in via samtliga
sensoriska kanaler: Syn, hörsel, känsel eller lukt. En detaljerad genomgång kan lindra intensiteten i intrycken. Om barnen spontant nämner sådana intryck kan man fråga dem rakt på sak: Var det någon som hörde att han skrek när han såg att han skulle bli påkörd?. Genom att låta barnen klä sådana starka sinnesintryck i ord hjälper man dem att transportera ut dem ur sitt aktiva minne. Om bara ett fåtal av barnen upplevt sådana intryck bör dessa tas om hand individuellt och inte tillsammans men den övriga klassen. I sådana fall är det extra viktigt att ha psykosocial stödpersonal för att assistera läraren under samtalen. När barnen beskriver sina intryck och reaktioner bör läraren undvika yttranden av typen: ja, det är helt normalt och istället fråga: Var det någon annan som upplevde detsamma eller något liknande? På så vis låter man barnen uppleva att de reagerat som de andra. Läraren kan också på ett kontrollerat sätt visa sina egna reaktioner och beskriva hur han eller hon upplevt liknande händelser. Om någon elev beskriver en mycket avvikande reaktion undviker man att efterlysa liknande rektioner hos de andra barnen, då barnet kan uppleva det som stigmatiserande att vara ensam om sitt reaktionssätt. I dessa fall kan istället läraren bekräfta barnets reaktion. I reaktionsfasen berättar barnen om alla sina tankar och reaktioner efter att de fått veta vad som hänt. Man kan uppmuntra dem att berätta hur de reagerat omedelbart efter olyckan, senare samma dag, under den första natten efteråt och hur de känner det nu. Sorg, längtan, hjälplöshet, rädsla och andra reaktioner kan då komma fram. Barnen uppmuntras att dela med sig av sina reaktioner. I de lägsta klasserna kan man ta hjälpa av t.ex. teckningar. Man kan inleda med, jag ska nu ge er var sitt papper där ni kan rita något av det som ni tänker eller känner. Ni bestämmer själva vad ni vill rita. Om dödsfallet är ett resultat av en olyckshändelse eller våldshandling bör man vara beredd på att få se teckningar som framställer detta i all sin hemskhet. Teckningar kan spegla barns vrede över det som hänt samt deras rädsla att förlora kontrollen över sina känslor. De kan också helt sakna samband med det som hänt. Man kan även hjälpa barnen att med ord uttrycka och därmed motverka den hjälplöshet de känner, t.ex. genom att be dem skriva ner sina tankar och reaktioner. De kan få till uppgift att fullfölja meningar som: Det första jag hörde om olyckan var Det värsta jag upplevt var Jag blir ledsen när jag tänker på Jag önskar att jag kunde ha gjort Barnen kan även stimuleras att läsa berättelser och dikter för att hedra sin döda klasskamrat. Tanke och reaktionsfaserna är de mest tidskrävande. Barnen kan uppvisa starka emotionella reaktioner. Om så
sker är det viktigt att läraren mobiliserar omsorg och stöd från de andra barnen inte bara stå för detta själv. Barnen kan ge varandra mycket omsorg, vänlighet och stöd. Lärarna kan uppmuntra dem genom att be kamraterna lägga armen om en elev som gråter eller genom att fråga vad de andra känner när XX gråter. Detta stimulerar barnens prosociala beteende (empati). Var återhållsam med att låta eleverna berätta om mycket privata förhållanden i gruppen, då de kan ångra detta senare. I informationsfasen sammanfattar läraren de barnen berättat och betonar likheter i deras tankar och reaktioner. Om någon av läraren vet om hur andra barn har reagerat i liknande situationer och berättar om detta, bidrar det till ytterligare till att normalisera situationen. Man bör också informera om normala reaktioner som rädsla och ångest, vrede, hämndkänslor, skuldkänslor, själförebråelser, sorg och koncentrationssvårigheter. Barnen bör förberedas på att de kan uppleva att de hör eller ser den döde eller att det känns som om han eller hon befinner sig i rummet. Sådana upplevelser kan kännas mycket skrämmande, men om man förklarar att detta är bara vårt sett att lindra förlusten kan onödig rädsla undvikas. Det är bra att förbereda barnen på att de, i större eller mindre omfattning, kanske fortsätta tänka på det tragiska dödsfallet under de närmaste veckorna eller månaderna. De måste emellertid också upplysas om att de inte är onormala om de inte reagerar så. Efter mord och våldsamma dödsfall ska man försäkra barnen att de kan känna sig trygga och inte behöver vara rädda att något ska hända de själva. Läraren kan vidare uppmana eleverna att: - tala med sina vänner om vad som hänt. - tala med sina föräldrar om tankar och intryck. - skriva dagbok. - stötta varandra under den närmaste tiden. - skaffa sig faktaupplysningar om de känner att de behöver det. - vid behov ta kontakt med läraren. - snabbt komma igång med fritidssysselsättningar som de är intresserade av. Att skriva hjälper eleverna att organisera händelsen kognitivt, få bättre perspektiv samt klarlägga och uttrycka känslor. Det kan de göra hemma utan att någon behöver se dem. Nyare forskning har visat hur detta att uttrycka sina innersta tankar och känslor kan ha mycket positiv inverkan på hälsan efter traumatisk händelse och krissituation. I avslutningsfasen går man igenom de saker som tagits upp under samtalet och gör upp planer för den närmaste framtiden. Man kan även
diskutera klassens roll vid jordfästningen. Man kan avtala om ett eventuellt samtal. Huruvida detta är nödvändigt beror på intensiteten i barns reaktioner. Om flera elever är döda, eller om läraren avlidit hastigt, finns det ofta ett klart behov av flera samtal. Alternativt kan man sätta av flera lektioner för att låta eleverna uttrycka sin sorg. Under den närmaste tiden efteråt kan kreativa uttryck som dramatiskt återskapande av händelsen, teckning, målning och organiserad lek hjälpa barnen att bättre förstå och uttrycka det som hänt. En samlad aktivitet eller ett initiativ från hela klassen, t.ex. att sy ett lapptäcke eller rita en stor teckning till de sörjande kan bli en fin avslutning på ett klassamtal och ge klassen möjlighet att uttrycka sin medkänsla med de drabbade. Under klassrumssamtalet ska läraren vara observanta på om någon eller några av eleverna är särskilt starkt berörda och söka upp dessa individuellt. Läraren bör även uppmuntra barnen att at kontakt om de behöver prata ytterligare om dödsfallet. Vidare ska de bedöma om det finns enskilda barn som behöver terapeutisk hjälp. Om så är fallet måste barnens föräldrar kontaktas.