VAD VAR DET JAG SA? Om kommunikation mellan människa och djur Anna Tykesson Skriften är delfinansierad med EU-medel via Länsstyrelsen i Skåne 1
Text och foto: Anna Tykesson Layout: Tyke Tykesson Tack till Tania Åkesson och Hans Nilsson, Annelövs mjölk och familjen Hansson, Oderup Limousin för praktisk medverkan. Öslöv, april 2013 2
INLEDNING Jag vill öka medvetandet om vårt eget och våra djurs kroppsspråk. Jag vill också inspirera till egna funderingar. Jag kan inte vara helt säker på att min tolkning av djurs kroppsspråk är helt korrekt och inte heller om min bild av hur de läser av oss är helt sann. Beroende på arv och miljö finns dessutom individuella variationer både hos djur och hos människor som gör att vi reagerar olika. Det jag är säker på, är att vi, både människor och andra djur, hela tiden sänder ut meddelanden till vår omgivning genom vårt sätt att röra oss, genom vår kroppshållning, andning och hur vi tar ögonkontakt. Även den doft vi avger har betydelse. De flesta djurarter använder luktsinnet betydligt mer än människan. Människan brukar framhålla att hon är intelligentare än djur. Om så är fallet, borde det vara logiskt att vi lättare kan lära oss djurens språk än de vårt. När vi pratar om språk, brukar vi avse det verbala språket. Det är ett språk som vi kan både tala sanning med, ljuga med eller undanhålla saker med. De flesta djurspråk är kroppsspråk. Alla djur talar inte samma kroppsspråk; jämför katt och hund som menar helt olika saker när de rör på svansen eller sänker framdelen. Kroppsspråket är oftast omedvetet och svårt att ljuga med. Vi kan därför uppleva frustration, när en människas ord inte säger samma sak som hennes kropp. Vi människor tänker oftast i ord. Eftersom djur inte använder ord är det troligt att deras tankar är i bilder, ljud, dofter och känselförnimmelser som tryck, kyla och värme. Tankarna blir då inte abstrakta som våra. Vi människor har lätt för att associera en ny situation med något vi tidigare upplevt. Nya situationer, men även vana sådana med någon liten detalj som skiljer, kan upplevas som en fara för ett djur. De flesta djur upplever en trygghet i att ha samma rutiner både i tid och i rum var dag. De signaler vi medvetet eller omedvetet ger våra djur resulterar ofta i någon form av reaktion, allt ifrån ett noterande till att vi finns, till flykt eller angrepp. När djuren tolkar signaler instinktivt, reagerar de oftast snabbt och direkt. Signaler som är inlärda att betyda något som lockrop eller traktorljud, tar längre tid för djuren att lära sig. 3
GRUNDLÄGGANDE SOCIALA BEHOV OCH LEDARSKAP För flocklevande djur finns framförallt två sociala behov. Det ena är tillhörighet till en grupp, det andra är att varje individ behöver ett eget utrymme, ett personligt revir. Det egna reviret behövs som en trygghet gentemot de andra i gruppen, medan grupptillhörigheten ger trygghet mot yttre faror. Inom gruppen behövs en rangordning som anger vem som har högst status. Den som har högst status har ansvaret för gruppen. Det är inte givet att alla individer vill ha den högsta rangen i en flock. De flesta är tillfreds med att vara en del av gruppen. De flesta flockdjur låter gärna någon annan bestämma förutsatt att de känner respekt och förtroende för den individen. Nötkreatur lever normalt i flockar där det finns moderdjur, unga djur och en eller några få tjurar som får betäcka korna och kvigorna. Tjurar från två till fyra års ålder går ofta i egna flockar men kan även leva ensamma. (Källa tidningen för Blå Stjärnan (1/2013) artikel av Sanna Soleskog) Detta kan till en del förklara aggressivitet hos tjurar. Dels blir andra tjurar konkurrenter, dels är ett ensamt djur mer utsatt för anfall från rovdjur och måste reagera snabbt. Eftersom äldre tjurar är stora och muskulösa, är reaktionen ofta ett motanfall istället för flykt. Ensamlevande djur/djurarter har i allmänhet en större tillit till sig själva och gör därmed lättare saker efter eget huvud. För människan får det till följd att de är svårare att domesticera. Att vara ledardjur innebär mer ansvar för att de andra i gruppen ska ha det bra än makt och bestämmande. Det innebär att se till att flocken har mat, att försvara gruppen eller ta initiativ till flykt. De som vill ha ledarplatsen brukar vi kalla för alfadjur. Ledarskapet är förknippat med ensamhet om beslut och ansvar. Flocken är en förutsättning för att det ska behövas en ledare och bra ledare är en förutsättning för att det ska vara harmoni och trygghet i flocken. Ledaren måste klara av att skydda flockmedlemmar inte bara mot yttre faror utan även mot inre motsättningar. Det betyder bland annat att de som har lägst status inte får trakasseras av högre rankade medlemmar. De som är lägst i rang är oftast unga eller sjuka djur. Under diperioden försvaras kalven eller fölet normalt sett av först och främst sin mor, men hela flocken har intresse av att de unga djuren har det bra. Ju högre rang modern har desto lättare är det för kalven eller fölet att hävda sig bland andra unga individer. Eftersom en stor flock är mindre sårbar än en liten ligger det i ledarens intresse att ta emot nya djur, men samtidigt se till att dessa får låg status. Ledaren måste vara någon som de andra i gruppen kan lita på. Om så inte är fallet, kommer hon eller han antagligen inte att vara ledare under speciellt lång tid. Det är heller inte givet att ledarplatsen fylls genom slagsmål. Ledarrollen tycks vara förtjänad på grund av lämpliga egenskaper till exempel klokhet och mod. De som slåss och kivas mest i en flock tas oftast mindre på allvar 4
och är normalt sett inte de som är högst i rang. Den som är ledare kan med små signaler hålla kontroll på flocken eftersom alla har en del av sin uppmärksamhet på ledaren. MÄNNISKANS LEDARSKAP RESPEKT OCH FÖRTROENDE Om vi människor vill agera ledare för en flock djur, måste vi ha djurens acceptans för att vi är det. De måste kunna lita på att vi vill deras bästa och att vi har kontroll på situationer som kan innebära fara för gruppen. Samtidigt måste de ha respekt för oss. Balansen mellan respekt och förtroende är viktig. Förutom att ha kontroll på olika situationer måste vi ha kontroll över oss själva. Om vi till exempel blir arga, har vi redan där tappat kontrollen över oss själva och därmed också tappat djurens respekt för oss. Ett ledardjur tar för självklart att de andra djuren ska lyda. Det innebär att ledardjuret inte behöver använda maktmedel i form av fysisk tillsägelse mer än i undantagsfall. Det finns utrymme för varje individ att bestämma mycket själv men sådant som kan vara farligt eller påverka gruppen negativt, tolereras inte. Att som människa vara ledare för nötkreatur och andra nyttodjur som vi inte delar all tid med är betydligt svårare än att vara ledare för en hund som alltid är med och som därmed blir mera präglad av människan. Uppmärksamhet när människor kommer som djuren litar på... 5
...vilja att komma och följa med... Förtroende djuren följer men med respekt, det vill säga de går bakom. RANGORDNING Om ett djur i en flock inte rättar sig efter reglerna i gruppen, körs den bort av djur med högre status. När ett djur blir bortkört från den plats det befinner sig på kan det ses som ett straff. Det är också ett straff att köras bort från den grupp det tillhör. Ett djur som blir ivägkört och går undan får normalt sett vara kvar i sin flock, men har en låg status. Det djur som inte vill slåss för en högre plats i rangordningen visar ofta det tydligt genom ett undergivet beteende. Det undviker konfrontationer helt enkelt genom att gå undan för andra djur. Eftersom djuret upplever det som ett straff när det blir bortkört från sin plats eller från sin flock, är det också ett straff när vi skiljer ut det från sin flock. 6
När ett djur lugnt går undan för att vi kommer nära, visar det följaktligen undergivenhet och att vi har högre status. Om djuret uppfattar vår roll som ett rovdjurs, kommer det att springa undan om det finns utrymme eller agera hotfullt om det är trångt. När vi börjar leda ett djur kommer det, om det ser oss som högre rankade, vara ovilligt att följa eftersom instinkten är att gå undan. Detta gäller speciellt när vi har ansiktet och ögonen riktade mot djuret det vill säga när vi själva går baklänges. Springer det förbi eller på oss ser de sig själv som högst rankat, eller har det gripits av panik och vill fly. Samtidigt som det kan upplevas som ett straff att bli ivägkörd, är det också ett beröm eftersom obehaget upphör. Om en ko stött till en annan med hornet för att den ska flytta sig, upphör hon genast så fort det blir som hon vill. Kon med hög rang följer inte efter den med låg, utan är nöjd sedan hon fått sin plats för sig själv. Det blir då en positiv upplevelse att gå undan även om det innebär en lägre status. Om man jämför situationen med på vilket sätt ett rovdjur jagar, är det stressande för bytesdjuret därför att rovdjuret fortsätter att förfölja. När två djur slåss och gör upp om rangordningen sinsemellan måste båda vilja göra det. Om ett av djuren inte vill slåss går det istället undan och visar med det sin lägre status. Otillräcklig plats i en lösdrift eller i en box gör att en ranglåg individ inte kan visa sin underlägsenhet genom att gå undan. Frustration finns hos båda djuren, den som har högst status förmår inte att få det andra djuret att gå undan tillräckligt långt, och det som vill gå undan har heller ingen möjlighet till det. För att balansen i en grupp djur skall fungera behövs tillräckligt med utrymme för var individs revir. STRAFF OCH BERÖM Frågan är hur vi gör och hur vi uppfattas, när vi till exempel förflyttar djur. Om vi har en pinne, rör vid med handen eller använder ljud för att visa att vi vill att djuret eller djuren ska flytta sig, kan vi jämföra det med hur djuren puffar på varandra för att markera att de ska gå undan. Frågan är om vi upphör med det, så fort de rör sig dit vi önskar? Låter vi djuren ha tid på sig att se hur de ska komma undan obehaget? Ger vi djuret en tydlig väg ut ur situationen? Följer vi (som ett rovdjur) efter direkt när de förflyttar sig i den riktning vi önskar, eller ger vi dem tid och utrymme som gör att de känner mindre obehag? Beter vi oss som en ledare eller individ med högre rang som går att lita på, eller stressar vi djuren genom att agera som rovdjur? Det här har betydelse på sikt för hur lätt vi handskas med djuren. Om vi exempelvis låter pinnen ligga kvar på länden på kon, kommer hon inte att komma undan obehaget och får svårt att förstå vad vi vill. Hon kommer också att bli mer avtrubbad, därför att pinnen bara innebär ett obehag som hon inte kommer undan och som hon måste stå ut med. Obehaget är då bara just obehag och 7
inget som hon förstår meningen med. Vi har tagit bort en signal till kon, som kan tala om för henne vad vi önskar. Till obehag eller signal inkluderas också ljud. Nästa gång vi ska förflytta kon behöver vi förstärka signalen eller göra på något annat sätt. Om vi konsekvent använder obehag endast när kon inte går dit vi vill och sedan släpper det, så fort hon gör det vi önskar, kommer kon att förstå ganska snabbt eftersom det är behagligast att göra som vi vill. Samma sak gäller när vi leder djur; om vi går med sträckt rep och tryck på grimman, kommer djuret inte att förstå när det gör rätt. Trycket ska verka endast när djuret inte gör som vi önskar, oavsett om det gäller att stanna eller att få det att följa med. Konstant tryck har effekten att kvigan trycker tillbaka hellre än går in. Kvigan kommer att ha en känsla av att hon kan tappa balansen om hon inte trycker tillbaka. För flyktdjur är det livsviktigt att alltid vara i balans för att snabbt kunna fly vid fara. Vagnen är ovan för djuren och betraktas med ängslan eftersom allt nytt kan vara en fara. TIDPUNKT Redan några dagar efter att kalven fötts, börjar kon köra undan kalven så snart den inte är där den ska. Det vill säga kon gör kalven lägre i rang. Kon och kalven knyter också band genom kroppskontakt, som stärker den sociala samhörigheten. Det ena utesluter inte det andra, men det är den starkastes villkor som gäller. Detsamma gäller för de flesta närbesläktade djurarter. Oavsett om kon har horn eller är kullig, brukar de flesta kor mota bort kalven med huvudet genom att svänga på det och antyda att kalven kan få ett horn på sig. Om kalven inte lyder, brukar det komma en knuff och om inte det hjälper, har kon vänt sig mot kalven och trycker på den med kroppen i samma riktning. Att tala om för kalven eller ett annat djur, att någonting inte är acceptabelt, består i första hand i att köra bort den och inte i att göra den illa fysiskt. 8
Ett vuxet djur som kommer till en ny flock, beter sig olika beroende på vilken status det haft i sin tidigare flock. De flesta nytillkomna djur försöker gå undan för gamla flockmedlemmar, medan alfadjur utmanar. Normalt sett görs rangordningen mellan djuren upp direkt och har oftast stabiliserats efter några dagar. Ett fenomen jag iakttagit bland hästar är när jag släppt ihop ett ledarsto med en ny häst, att den nya hästen blir snabbt satt på plats. Ledaren har visat direkt vem som bestämmer och att nykomlingen har lägre status. När den ordningen är klar och övriga hästar i flocken sedan släppts med de två, har ledarstoet försvarat den nya medlemmen och inte tillåtit övriga medlemmar att komma i närheten av den nya. Den nya medlemmen skyddas alltså av ledaren. Det är viktigt för både ledaren och flocken att nya medlemmar kommer till, eftersom flocken som helhet är starkare ju fler djur som finns i den. VAD SÄGER VI? TIDPUNKT En god regel kan vara att inte tillåta kalven att göra något som liten, som den inte kan få göra som stor. Det är lättare för djuret att ha klara regler från början om vad som är acceptabelt och vad som inte tillåts. Konsekvens ger djuret trygghet. Det är också lättare att säga till en kalv än ett vuxet djur som väger flera hundra kilo. Att det är lättare att säga till en kalv än ett stort djur, beror inte bara på storleken utan också på att en kalv har en låg status och därmed inte kommer vara så benägen att ifrågasätta. Om ett nytt djur kommer in i besättningen och vi utgår ifrån hur djuren själva gör, kan vi dra slutsatsen, att vi som flockens ledare direkt bör visa det, både genom att visa att vi bestämmer, men också genom att skydda djuret från obehag från övriga djur i besättningen. REVIR Alla djur har behov av att hålla sitt revir intakt. Det innebär att kunna köra bort de som inkräktar i reviret eller kunna gå undan om någon går in i det. För att må bra behöver djuret ha en väg ut för att inte bli trängd. Om inte den möjligheten finns, blir det kamp om vems revir som är starkast. Om rangskillnaden är liten eller båda djuren har samma rang och dessutom förtroende för varandra, är det inte givet att det blir strid för att hålla reviret intakt. Reviren kan i sådana fall överlappa varandra. Vad gäller tjurar så har yngre tjurar som föds upp tillsammans inte lika stort och värdefullt revir som en avelstjur. Avelstjuren räknar även korna som han går tillsammans med, som sitt revir. Vi inkräktar alltså på tjurens revir så fort vi kommer in bland korna. Reviret kan liknas vid en oval bubbla, där bubblan är större framför djuret än vid sidorna och bakom kroppen. Även om revirgränserna är osynliga, kan 9
vi ofta förnimma dem genom hur behagligt eller obehagligt det är att stå i olika positioner i förhållande till andra människor eller djur. Ofta känns det som revirets ovala form styrs av i vilken riktning ögonen och huvudet riktas. Ett djur eller en människa som riktar blicken nedåt, markerar ett mindre revir än en som tittar rakt på en annan individ. Det är också tryggare för ett djur att gå fram till någon som vänder ryggen till eftersom reviret bakom är mindre. Ett djur (eller en människa) som vågar vända ryggen mot en annan individ, upplevs som självsäker och trygg. Den individen är lugn med situationen, litar på sig själv och går därmed att lita på. Detta förutsätter att den som vänder ryggen till inte är trängd, då kan det istället vara så att den försöker försvara sig genom att sparka. Hos nötkreatur är det ovanligt med sparkar med bakben i anfallssyfte. Om djuret är utan någon möjlighet att komma undan är det snarast ett försvar av det egna reviret i frustration över att inte komma undan eller kunna fly. Det vill säga, det visar att djuret egentligen ser sig som lägre i rang eller ser oss som rovdjur. VAD SÄGER VI? REVIR I vissa situationer där vi arbetar med djur kan en alltför liten yta vara en utlösande faktor till försvar från djuret. Det har inte möjlighet att komma undan och bibehålla sitt revir intakt. Det har heller inte tillräckligt med förtroende för den som hanterar det, för att känna sig trygg. Den som har lägst rang backar och går undan för att inte reviren ska gå in i varandra. Det beteendet är instinktivt både för djur och för oss människor. Om vi är rädda, backar vi automatiskt och därmed visar vi djuret respekt och att det har högre status. Djur sida vid sida, likartad status, trygghet sinsemellan men också trygghet utåt genom att vara flera. Ett ensamt djur har stor flyktberedskap i jämförelse med om det går i flock eller har ett annat djur, som det har starka sociala band till, bredvid sig. 10
Förarens position är här dominant med starkt revir, ögonen motar, kvigan har större respekt än förtroende för att våga följa. Motviljan beror mycket på att situationen är ny och att djuret inte får göra samma sak som resten av flocken. Att hållas fast är likartat hur det känns att bli tagen av ett rovdjur och reaktionen att försöka komma loss är instinktiv och helt naturlig. Kvigan går villigare ifrån flocken när föraren går bakom, förarens position även här dominant, kvigans uppmärksamhet på föraren via öronen. I och med att en annan kviga står bredvid vagnen, utgör den ett mindre hot än om hon skulle vara helt själv. Repet är slakt och därmed inte skrämmande. Betydelsen av olika status mellan individer kan variera. Beroende på hur och varifrån djuren närmar sig eller befinner sig i förhållande till varandra kan de signalera om de vill umgås eller vara ensamma. Vi kan utnyttja detta genom att till exempel vara passiva och låta djur närma sig oss i stället för att gå emot dem. Inom ett område ungefär mellan höftknölen och fram till framför bogen, kan man säga att det är möjligt att likställa sig i rang med djuret, speciellt om man inte går rakt på. Framför och bakom detta område har man lättare att hävda att man är högre rankad men det beror också på vilken sida man själv vänder mot djuret. Eftersom kroppsspråk bygger på att man ser varandra, är det viktigt att tänka på att kon kan se runt om sig utom ett mycket smalt område rakt bakom 11
sig, samt att hon inte har samma sorts syn som vi har. Förmodligen har kon svårt att förstå att vi inte har samma synfält som hon. Kon ser också sämre uppåt. Det naturliga urvalet har gjort att eftersom rovdjur anfallit smygande i högt gräs har det viktigaste synfältet varit från marknivå upp till ca 1 1,5m höjd. Kon uppfattar också främst rörelser. Synskärpan är bäst i ett ganska smalt konformat område rakt framför djuret. Min känsla är att reviret; den ovala bubblan som nämnts, inte direkt följer kroppen utan mera ögonen och huvudet. Om jag vill komma nära ett speciellt djur och djuret är benäget att gå undan kan det vara lättare att komma nära om blicken riktas åt ett annat håll. Uppsåtet att komma nära djuret ska göras så otydligt som möjligt, om djuret har mer respekt än förtroende för oss. Om vi däremot vill att djuret ska förflytta sig från oss, är det en fördel om blicken riktas mot djuret och är lugn och stadig utan att stirra. Det kan vara en fördel, om vi vill komma nära djur som till exempel håller på att kalva och som därmed befinner sig i utsatt position, att minska vårt eget starka revir genom att dölja blicken med keps. Med sänkt huvud riktas då revirbubblan nedåt och för djuret upplevs vi mindre som ett hot. Att vända på huvudet och titta på djuren kan hindra dem från att springa förbi. ANDNING OCH MUSKELSPÄNNING Vi kan se på djurens andning hur lugna de är. Om vi eller ett djur hamnar i en situation, som upplevs stressande, oavsett om den framkallar rädsla eller ilska, är ett av de första tecknen på detta en ytligare och snabbare andning eller att vi håller andan. En snabbare andning är en beredskap för kamp eller flykt. Det är samtidigt ett meddelande till omgivningen att situationen inte är under kontroll. 12
Ett annat tecken på kamp- och flyktberedskap är höjt huvud och spända muskler. Övergången mellan lugn och harmoni till spänd och vaksam, är en reflex och inget som djuren behöver tänka på för att det ska hända. Vallhunden kan gå inne i en koflock och snusa och bara vara men så fort den får order att jobba ändrar den kroppshållning och övergår till att vara jägare med sänkt kropp, smygande gång, spända muskler och koncentrerad blick. Reaktionen är ögonblicklig hos korna. Även de får ökad muskelspänning eftersom hunden förvandlas från att vara harmlös till att vara en jagande rovdjur som utgör ett hot. Korna förbereder sig via muskelspänning till flykt eller om de är trångt till kamp. Muskelspänning kan också bero på smärta orsakad av skador eller sjukdom. En sjuk flockindivid drar sig ofta undan för att vara i fred. Om det inte finns Fotografen är upptäckt. Djuren reagerar med höjda huvud, vidgade näsborrar, öron riktade mot fotografen, anspänning i muskler och tyngdpunkten förskjuten bort från fotografen. Nya okända fotografer kan vara farliga; instinkten säger fly, och i en flock följs alla åt. Öronen är fortfarande mot fotografen trots att djuren är på väg bort från denna. 13
utrymme för detta kan djuret istället agera aggressivt. Andas djuret snabbt på grund av feber och smärta hänger oftast huvudet. Vi rör oss själva med olika hållning i olika situationer utan att fundera så mycket på det. Om vi blir medvetna om hur mycket vår hållning och andning betyder och kan kontrollera vår egen kropp, har vi också större möjlighet att kontrollera djuren. När vi väl blivit frustrerade och arga och tappat kontrollen över oss själva, har vi också tappat kontrollen över djuren. De kan inte lita på någon som inte kan kontrollera sig själv. Om vi vill undvika att djur som vi hanterar, hamnar i flykt eller kampberedskap, är det är viktigt att kontrollera vår egen kropp och vår egen andning. Om vi är lugna, andas vi med magen och går i balans med sänkta axlar och upprätt hållning. När kroppshållningen på det viset anger att vi är avslappnade signalerar vi också att det inte finns någon fara varken från oss själva eller från något i omgivningen. Att stå helt stilla utan spänning och andas lugnt tycks vara något som inger respekt hos de flesta djur. En framåtlutad och spänd överkropp och smygande gång däremot signalerar jakt det vill säga fara, speciellt om ögonen hela tiden är riktade på ett speciellt djur. Jag nämnde tidigare att kroppsspråk är svårt att ljuga med, men det förekommer exempelvis som kroppsfint i fotboll. Vi kan i vissa situationer då vi är osäkra och nervösa, göra att vi verkar självsäkra och trygga genom att stå stilla. Om vi vill upplevas som högre i rang jämfört med ett djur som kommer mot oss kan vi luta överkroppen aningen mot djuret och lägger vikten på det ben som är närmast djuret. Detta tolkar djuret som att vi går emot det, det vill säga har bra självförtroende. Om ett djur istället upplever stress till exempel vid lastning, kan vi backa, vända oss något ifrån det och sänka blicken, för att minska risken att upplevas som jägare. KROPPENS BALANS; MUSKELSPÄNNING För att undvika att spänna muskler i onödan, är det nödvändigt med en kroppshållning där kroppen är i balans. När vi står stilla innebär det i princip att kroppens byggstenar, skelettdelarna, är staplade rakt ovanpå varandra och inte behöver statisk muskelhjälp för att hållas på plats. Tyngdpunkten ska vara raktovanför fötterna. Denna hållning möjliggör också en andning som kan utnyttja hela bröstkorgen; det vi brukar kalla bukandning. Samma princip gäller vid förflyttning, oavsett om det gäller gång eller löpning. Hållningen ska vara sådan att muskelaktiviteten främst syftar till rörelse och inte till att att hålla kroppen i ett visst läge. Den enda gång som överkroppen behöver lutas åt något håll är i start eller stopp av rörelse, för att sätta i gång eller stanna den eller för att ändra riktning. Därefter kan kroppen rätas upp igen direkt. Om vi behärskar och är medvetna om vår kroppsbalans har vi också större möjligheter att vara tydliga i vår kommunikation med våra djur. 14
KROPPEN BALANS; SMÄRTA Som en negativ effekt av obalans i kroppshållningen kommer att musklerna ständigt är mer eller mindre statiskt spända vilket skapar smärta. Om vi ständigt går med spända och höjda axlar på grund av exempelvis stress, kommer vi sannolikt att få smärta i nacke och axlar. Smärtan generar oftast ytterligare spänningar i musklerna, vilket i sin tur ökar på smärtan. Vi har en ond cirkel i gång. Samma sak gäller om vi alltid går framåtlutade. Ryggmusklerna måste då ständigt arbeta för att hindra att överkroppen faller framåt. Tyngdpunktens förskjutning framåt generar också en större belastning på knäna med ökad risk för smärta i dem. Om vi får smärta i knäna, lutar vi gärna oss ännu mer framåt med ytterligare belastning även på ryggmusklerna som följd. En negativ process är igång. Konsekvensen av båda exemplen innebär att möjligheten att använda hela lungvolymen och utnyttja bukandning minskar. Smärtan och de ständigt spända musklerna gör också att vi ger intryck av att vi inte är lugna och av att vi inte har situationen under kontroll. Detta leder i sin tur till att djuren får både sämre respekt och sämre förtroende för oss. BÅLEN Den allra största delen av kroppen; bålen, har vi ofta svårt att tänka oss att den uttrycker något. Vi har också ofta svårt att kontrollera hur vi använder den. För djur som inte uttrycker sig med verbalt tal och handrörelser spelar bålen förmodligen en stor roll i deras kommunikation. De flesta fyrfota djur sätter igång och avslutar en rörelse framåt genom att bakbenen böjs i framförallt knä och hasled och att bäckenet därmed sänks. Frambenen har inte samma rörlighet i sina leder som bakbenen och eftersom kraften att sätta igång rörelsen kommer från musklerna runt lederna, blir det bakdelen som är motorn i rörelsen. Eftersom ledrörligheten är större i bakbenen, har dessa också större möjligheter att ta upp kraften i en stannande rörelse. Detta innebär att så fort djuret ändrar hastighet, oavsett om den ökar farten, ändrar gångart eller om den tvärstannar, kommer bäckenet att sänkas och bakbenen kommer att vinklas längre in under kroppen. För flocklevande flyktdjur är det livsviktigt att snabbt kunna springa iväg, ändra riktning och stanna. Om ett djur genom att vinkla sina bakben ändrar tyngdpunkt i bålen, är det en signal för övriga djur i flocken att reagera på samma sätt. VAD SÄGER VI? BÅL Det sägs ofta i barnuppfostran att barn inte gör som vi säger utan som vi gör. Jag tror att samma förhållande gäller djur. Ser djur att ett annat djur tänker sätta igång att springa eller stanna gör de också det eftersom de är flockdjur och måste 15
hålla ihop för att överleva. Om vi vill att de ska göra som vi gör, är det tydligast för dem om vi använder samma teknik som de. Det vill säga att vi böjer knäna och tippar bäckenet bakåt (minskar svanken och drar in svansen ) vid ändring av rörelse. Om vi använder oss av denna teknik får vi också en bra balans i kroppen som gör att vi kan stanna och sätta igång en rörelse snabbare och lättare. Vi blir också mer upprätta i överkroppen, vilket gör att vi kan utnyttja lungvolymen bättre och få en långsammare andning. Detta i sin tur påverkar djuren i positiv riktning genom att de inte stressas. En upprätt överkropp minskar också risken att tolkas som rovdjur. Hästar tycks vara speciellt lyhörda för om vi stannar plötsligt på detta sätt. Det beror antagligen på att de som flyktdjur är helt beroende av att snabbt kunna springa iväg, stanna eller ändra riktning. Fördelen med att stanna en häst genom att använda samma teknik som den själv gör, är att det krävs inget tvång via rep eller tyglar. Reaktionen är dessutom direkt. DJURENS KROPPSSPRÅK; HUVUD Huvudets hållning kan avslöja hur undergivet ett djur är för ett annat. Ett djur som har sänkt huvud och blick gör sitt revir litet. Samtidigt kan ett sänkt huvud med sträckt nacke och hornen, eller där hornen skulle varit, framskjutna vara tecken på aggressivitet och anfall. Huvudskakningar innebär ofta frustration. Djuret känner någon form av obehag som det vill röja undan. Ett enkelt exempel är när djur skakar på huvudet när de blivit våta för att bli av med vatten. När obehaget är en annan individ, djur eller människa, kan skakningarna leda antingen till reträtt eller till anfall. Lutningen på huvudet kan visa hur benäget djuret är att retirera. När nosen är höjd i samband med skakningen tycks den innebära olust och vilja att ge sig. Är däremot hornen eller motsvarande del på huvudet framskjuten kan det vara en hotsignal mot någon som inkräktar i reviret. Hästar som visar hot genom huvudrörelse har oftast öronen tätt bakåtstrukna och mulen framskjuten. Ibland är även munnen öppen för att markera att de är redo att bita. Eftersom kor inte har tänder framtill i ovankäken, har de aldrig möjligheten att bitas, och därför heller inte samma signal för hot. När en ko höjer huvudet och tittar i en viss riktning, signalerar den att den upptäckt något av intresse i den riktningen. Det kan vara både en fara eller något som är värt uppmärksamhet på annat sätt. På öronens och huvudets riktning har vi en möjlighet att läsa av vad som väcker uppmärksamheten. Då två djur står bredvid varandra, hindras den med lägre status att gå förbi genom att den dominantare håller huvudet ivägen. Samtidigt kan man se trygghetssökande kontakt från en lågrankad individ men då bakom ögonlinjen på den andras huvud. En ranghög ko som vill flytta en annan ko använder oftast huvudet. Om den ranglåga kon ska gå framåt, kommer den ranghöga i samma riktning, men snett 16
bakifrån att svänga huvudet mot den framförvarandes länd och eventuellt stöta lätt med horn eller huvud. Hos hästar kan man se tydliga undergivenhetsbeteenden som visar sig från slickningar om munnen ända till den tydligaste tuggningen i luft med öppen mun som föl gör för vuxna hästar. Även nötkreatur slickar för att visa sin lägre status. Om vi går till oss själva, kan man notera att vi gärna sväljer vid osäkerhet. Eftersom nötkreatur idisslar och sväljer när de är lugna och trygga, borde det innebära att tuggning och sväljning signalerar lugn och harmoni. Skrämda och stressade nötkreatur idisslar inte. Djuren kommunicerar intresse med sina öron. Vi kan tolka om de lyssnar åt ett visst håll och om de är avslappnade. Det är välkänt att hästar som stryker öronen bakåt uttrycker ilska eller dominans. Med våra öron har vi ingen möjlighet att meddela något till djuren. Tittar vi på djurens öron när vi går in i en flock, kan vi se om djuren är koncentrerade på var vi är och vad vi gör, eller om de nonchalerar oss. VAD SÄGER VI? HUVUD Vi kan använda våra huvuden för att markera att något sker. Om vi hastigt tittar åt ett håll kan vi få djuren att rikta sin uppmärksamhet åt samma håll. Vi kan också maskera ett intresse genom att böja på nacken och undvika att titta på något. Om vi till exempel vill skilja bort ett speciellt djur från en flock, kan vi närma oss djuret med sänkt huvud och undvika att titta rakt på det. Vi upplevs som mindre intresserade och hotfulla när vi inte tittar rakt på djuret. Vill vi ytterligare maskera vår blick, går det dölja ögonen ytterligare med en keps. Om vi antar att vår ovala revirbubbla följer ögonen, riktas inte ovalens spets mot djuret när vi sänker och döljer blicken. Små kalvar och ranglåga djur reagerar med att backa om vi härmar kons sätt att svänga huvudet bakåt eller åt sidan i en båge mot dem. De kan också reagera på att vi ruskar på huvudet. Reaktionen beror mycket på om djuret anser sig vara högre eller lägre i rang än vi. Eftersom lugna nötkreatur idisslar skulle vi kanske kunna förmedla en känsla av lugn till djuren genom att till exempel tugga tuggummi. FRAMBEN Djuren har större delen av sin tyngd på frambenen. Det är därmed ganska svårt att kommunicera med dem. En ko eller en tjur som vill slåss, gräver med framklövarna och sparkar i marken. Hingstar som vill slåss biter varandra i frambenen för att tvinga varandra ner på knä och därmed ur balans. Eftersom balansen är livsviktig för flyktdjur är det obehagligt och provocerande. När tjurar slåss och stångas mot varandra, är en del av syftet att motståndaren ska tvingas ur balans 17
och ner på framknäna. Kor med hög status tycks bland annat visa detta genom att stampa med frambenen. VAD SÄGER VI? FRAMBEN, ARMAR OCH HÄNDER Eftersom vi inte har framben på samma sätt som fyrfotadjur får vi föreställa oss hur signaler som djuren gör med frambenen kan överföras på vår kropp. Om ett djur står på bakbenen blir det automatiskt våra armar och händer som motsvarar frambenen. Vi rör i stort sett alltid på händerna för att uttrycka oss. För oss har våra gester oftast inte en aggressiv betydelse, men det är idé att fundera på om inte våra armrörelser kan tolkas som hotfulla frambensrörelser av djuren. Som jag ser det kan vi anta att våra armrörelser till stor del tolkas som frambensrörelser. Eftersom frambensrörelser för djur oftast är utmanande signaler, är det rimligt att tro att vi i situationer med högt rankade djur som tjurar, bör undvika att gestikulera med händer och armar så långt det är möjligt. Om vi dessutom har en käpp eller en pinne i handen och petar på djurets framdel eller framben, kan vi kanske lättare förklara varför en normalt snäll tjur plötsligt anfaller. Kanske uppmanar eller utmanar vi honom till det utan att reflektera över det. Även våra ben kan tolkas som framben. När en rökare fimpar en cigarett och borrar ner den i marken med foten för att släcka, är det samma tendens till att gräva med framklöven i marken som en tjur gör när den utmanar en annan. Eftersom djur går på fyra ben, har de ingen möjlighet att uttrycka sig med armar och händer som vi har. Förmodligen har de därför svårt att tolka våra naturliga gester som vi använder människor emellan. Vid daglig hantering och med konsekvent träning tror jag att det är fullt möjligt för djuren att lära sig tecken som vi gör med händer och armar. Tyvärr finns sällan den tiden och möjligheten med nötkreatur. SVANS På ett lugnt djur som är i harmoni, hänger normalt svansen avslappnat rakt ner. Vid upphetsning; både rädsla, irritation och aggressivitet, rör djuret svansen, oftast med ganska små, snabba och häftiga rörelser. För att vifta bort flugor används mer precisa svepande rörelser. Även för att hålla andra djur på avstånd bakom sig, används ganska stora och kontrollerade svansrörelser, men oftast inte så många. En snärt med svansen hos en ko kan signalera irritation och kom inte för nära. De flesta av oss som mjölkat, har fått exakt placerade svansar i ansiktet, speciellt när vi själva varit irriterade. Förmodligen har kon lika stor kontroll på vad hon gör med svansen och var hon placerar den, som vi har på våra armar och händer. När en ko går till exempelvis en vattenplats, kan man se att den reglerar avståndet mellan sig och de andra korna till att bli behagligt. En snärt med 18
svansen och/eller en sväng med huvudet bakåt, är även för en människa ganska tydliga tecken på att den som är framför tycker att vi kommit för nära. Detta kan vi härma genom att låta en arm svänga gärna förstärkt med ett svängande rep bakom oss. Ett rep eller en arm, som vi svänger bakom oss kan ge samma effekt som en svans, när vi går före djur som vi leder eller lockar med oss. Det kan tänkas att djuren i viss mån kan uppfatta våra händer och armar som svans, speciellt när vi har dem bakom oss. Kvigan som lantbrukaren lägger grimma på, vill gå undan men eftersom hon sitter fast blir hon frustrerad svansen piskar. LJUD Nötkreatur använder olika läten vid olika tillfällen, men betydligt mera sällan än vi pratar. Jag uppfattar att deras råmande används när de antingen inte kan se varandra och använda kroppsspråk, för att öka uppmärksamheten inom flocken eller för att förstärka sitt kroppsspråk. Att de sällan använder ljud, innebär däremot inte att de inte reagerar på dem eller förstår. Plötsliga ljud från omgivningen är ofta tecken på fara och djuren bereder sig direkt för antingen för flykt eller kamp. Traktorbuller kan betyda mat osv. En fnysning från ett djur kan visa på frustration eller irritation. Ett djur som fnyser upplevs som argt och hotfullt av både djur och människor. När vi fräser eller snyter oss är det möjligt att djur kan tolka det som att vi hotar eller utmanar dem. Om vi samtidigt ruskar på huvudet kan effekten förstärkas. Samma effekt kan det ha om vi spottar. Kanske kan utspottat snus tolkas utmanande och framkalla ett anfall från tjurar eller nykalvade kor, samtidigt kan det istället få djur mer låg status att backa och gå undan. 19
Jag har gjort ett litet experiment med för mig okända kvigor som gick med en tjur i en hage. Jag ställde mig utanför hagen och alla djuren kom fram och var nyfikna. Kvigorna stod längst fram och tjuren lite bakom dem. När jag snöt mig, ner på marken, backade alla kvigorna, medan tjuren höjde huvudet och gick fram. Reaktionen var väldigt snabb och tydlig. För oss är det talade språket det vi reagerar medvetet på, medan vårt omedvetna reagerar på kroppsspråket. I vilken mån våra nötkreatur kan förstå ord lär vi aldrig få reda på eftersom deras fysiska förutsättningar omöjliggör en verbal tvåvägskommunikation. Det vi kan se är att de kan reagera på enskilda ord men framförallt på tonfall. Ofta har det en lugnande inverkan på djur att vi pratar med dem, möjligen för att vi själva då är avslappnade och harmoniska. Ofta när vi ska fånga in djur blir vi tysta och koncentrerade och djuren då också spända och oroliga. TJURAR OCH AGGRESSIVITET Eftersom tjurar inte är så utpräglade flockdjur sedan de blivit könsmogna, som hondjur är, så är de heller inte så villiga att inordna sig under någon ledare. Deras överlevnad och möjlighet att föröka sig har i vilt tillstånd alltid varit beroende av att de kan tillintetgöra konkurrenter. Har de levt ensamma, har de varit mer utsatta för rovdjur och själva fått slåss mot dem. Anfall kan ha varit deras bästa försvar. Signalerar djur att de vill slåss eller är det en reflexhandling som beror på något som vi själva gör? Det händer mycket olyckor och tillbud med tjurar och även med nykalvade kor och kor som har dikalv. Hur vet vi att de håller på att bli aggressiva? Många som varit med och klarat sig, säger att angreppet var väldigt plötsligt, speciellt när det gäller tjurar. Eftersom angreppen ofta kommer utan att vi känner oss förvarnade är det rimligt att tro att det är ett instinktivt beteende som närmast är att likna vid reflex. Det kan vara något vi gör; snyter oss, petar på tjurens framben eller skakar luggen ur pannan som triggar igång ett anfall. Statistiskt drabbas fler män än kvinnor av olyckor med tjurar. Det är möjligt att även den manliga doften utlöser ett angrepp. Något att tänka på är att om vi varit inne bland ungtjurar och fått urin från en könsmogen ungtjur på stövlarna, och sedan går in till avelstjuren, kan det utlösa ett anfall. Emil von Schultz, som är licensierad novillero (en grad av tjurfäktare) lär ut att när tjuren sänker huvudet med hornen främst, kommer ett anfall. Att vända sig och springa ifrån en tjur i det läget är dömt att misslyckas, men genom att finta tjuren ett steg åt ena hållet och sedan springa förbi vid andra sidan, via tjurens bakdel, kan ge tillräcklig tid för att komma undan. Ett annat knep är att slänga något, keps eller liknande, nära det bortersta ögat, eftersom tjuren reagerar på rörelsen och siktar in sig på den, och sedan ta sig i säkerhet via tjurens andra sida. Det viktiga ska vara att ta sig ur det synfält som tjuren har bäst skärpa i, det vill säga det konformade området rakt framför tjuren. 20