Sammanfattning för beslutsfattare Huvudförfattare: Mark A. Sutton och Hans van Grinsven Medförfattare: Gilles Billen, Albert Bleeker, Alexander F. Bouwman, Keith Bull, Jan Willem Erisman, Peringe Grennfelt, Bruna Grizzetti, Clare M. Howard, Oene Oenema, Till Spranger och Wilfried Winiwarter Översättning: Erik Kapturowski Nygren Huvudbudskap För mycket kväve skadar miljön och ekonomin Under det senaste seklet har människan påverkat kvävets globala kretslopp på ett sätt som saknar motstycke i historien. Den atmosfäriska kvävgasen (N 2 ) har omvandlats till olika reaktiva kväveföreningar (Nr) och därmed fördubblat den totala kvävefixeringen globalt, och mer än tredubblat den i Europa. En ökad användning av reaktivt kväve som gödningsmedel har gjort att världens befolkning kunnat växa, men har samtidigt haft betydande negativ inverkan på miljön och människors hälsa. Fem huvudsakliga samhällshot orsakade av reaktivt kväve kan identifieras. Dessa är hot mot vattenkvaliteten, mot luftkvaliteten, mot atmosfärens växthusbalans, mot ekosystem och biologisk mångfald och slutligen mot markkvaliteten. En nyttokostnadsanalys synliggör hur de sammanlagda miljökostnaderna i Europa på grund av utsläpp av reaktivt kväve (uppskattade till 70 320 miljarder euro per år i nuvarande penningvärde) överstiger de omedelbara ekonomiska vinsterna av dessa kväveföreningar i jordbruket. De högsta samhällskostnaderna kan knytas till försämrad luft- och vattenkvalitet, som i sin tur påverkar ekosystemen och inte minst människors hälsa. Kvävets kaskadeffekter och kvävebudgetar I miljön kan det reaktiva kvävet omvandlas och röra sig mellan olika former. En kväveatom kan på så vis påverka miljön många gånger innan den immobiliseras eller åter denitrifieras till kvävgas. Nedbrytningsvägarna för det reaktiva kväve som människan producerat kan därför ses som kaskadeffekter 1 av olika reaktiva kväveformer. Dessa kaskadeffekter visar att de politiska åtgärderna riktade mot det reaktiva kvävets olika former och problem är sammanlänkade, och att en helhetssyn krävs för att maximalt främja reduktionssynergierna och minimera oförutsedda negativa konsekvenser av åtgärder. 1 En kaskadeffekt är en, ofta oförutsedd, händelsekedja beroende på en starthandling i ett system (översättarens anm).
Kvävebudgetar utgör basen för utveckling och urval av åtgärder i syfte att reducera utsläpp och deras miljöpåverkan i vattnet, luften och på land. Exempelvis betonar den europeiska kvävebudgeten boskapsuppfödningens pådrivande roll i den europeiska kvävecykeln. Åtgärder och styrning Tidigare politiska åtgärder med koppling till reaktivt kväve har inrättats på ett fragmentariskt sätt genom att det reaktiva kvävets olika former, medier och sektorer har separerats. Trots många års ansträngningar för att reducera tillförseln av reaktivt kväve till naturen har de flesta miljökvalitetsmålen och miljöhandlingsmålen med avseende på kväve i dagsläget fortfarande inte uppnåtts. De första stegen mot en helhetssyn på hanteringen av kvävefrågan kan vara att utgå ifrån de fem huvudsakliga samhällshoten och att tillämpa kvävebudgetar. I The European Nitrogen Assessment formuleras ett paket med sju nyckelåtgärder för en övergripande styrning av den europeiska kvävecykeln. Dessa åtgärder berör: jordbruk (tre åtgärder), transport och industri (en åtgärd), rening av avloppsvatten (en åtgärd) och konsumtionsmönster i samhället (två åtgärder). Nyckelåtgärderna tillhandahåller en integrerad lösning för att utveckla och tillämpa politiska instrument. Behovet av en sådan lösning betonas i en nyttokostnadsanalys som tydligt påvisar den långsiktiga roll som flera av de reaktiva kväveformerna spelar, främst kväveoxider (NOx), förluster av ammoniak (NH3) och reaktivt kväve till vatten, samt lustgas (N2O). Internationell samverkan och information För att kunna ta itu med reaktivt kväve krävs internationell samverkan. Multilaterala miljöavtal kan implementeras på olika sätt. Möjligheterna till att sluta ett kväveavtal utifrån befintliga konventioner behöver undersökas vidare. Informationsverktyg för att påverka livsstilsmönster bör omfatta även kväve (som exempelvis att räkna ut olika livsmedels kväveavtryck ). Informationen bör betona de hälsovinster som kan komma på köpet när konsumtionen av animaliska produkter minskas i enlighet med gällande kostråd. 1. Varför kväve? Problemen och behovet av nya lösningar 1. Kväve är ett vanligt förekommande grundämne på jorden, inte minst i atmosfären som till 80 % utgörs av kväve. Atmosfärisk kvävgas (N2) är emellertid inert och de flesta organismer kan inte tillgodogöra sig den. Detta kan kontrasteras mot de många reaktiva kväveformer som är nödvändiga för allt liv, men som förekommer naturligt bara i begränsade mängder. Till dessa hör ammoniak, nitrater, aminosyror, proteiner och många andra föreningar. Fram till mitten av 1800-talet begränsade den dåliga tillgången i
Europa på dessa reaktiva kväveföreningar produktiviteten i både jordbruk och industri [1.1, 2.1]. 2 2. I slutet av 1800-talet räckte det biologiskt fixerade kvävet inte till, och med en växande befolkning blev Europa allt mer beroende av de begränsade mängder reaktivt kväve som kunde brytas i form av guano, salpeter och kol. I början av 1900-talet utvecklades flera olika industriella metoder för att fixera kvävgas, varav den mest framgångsrika var Haber- Boschmetoden som användes för att producera ammoniak [1.1, 2.1]. 3. Sedan 1950-talet har produktionen av reaktivt kväve ökat markant och utgör kanske människans största enskilda experiment i planetär ingenjörskonst [1.1]. Europas behov av gödningsmedel har tillgodosetts, liksom de militära och industriella behoven av reaktivt kväve [3.2, 3.5]. Dessutom har förbränningsprocesser vid höga temperaturer markant ökat produktionen och utsläppen av kväveoxider [2.4]. Samtidigt som forna tiders brist på reaktivt kväve lösts, har Europa byggt upp ett kvävekonto som fått oväntad påverkan på miljön [1.1]. 4. Europa kvarstår som en viktig region för produktion av reaktivt kväve och många olika typer av miljöpåverkan framträder tydligt och är också väldokumenterade. Bevis finns i överflöd för det reaktiva kvävets källor, nedbrytningsvägar och miljöpåverkan. Komplexiteten och omfånget av de reaktiva kväveformernas interaktioner har emellertid gjort den vetenskapliga förståelsen av problematiken fragmenterad och fokuserad på olika sektorer. Motsvarande fragmentering framträder i den miljöpolitiska hanteringen av kväveproblematiken. Politiska åtgärder avgränsas ofta utifrån medium (luft, land, vatten etc.), problemtyp (klimat, biologisk mångfald, avfall etc.) och vilken specifik kväveförening som avses [4.4, 5.3]. 5. Specialiseringen har förvisso stärkt förståelsen, men har samtidigt lett till att den europeiska forskningen och politiken i stor utsträckning förlorat helhetssynen på kvävefrågan. Förekomsten av reaktivt kväve i olika former och medier gör att ingen komponent bör studeras för sig själv. En mer övergripande förståelse för kvävecykeln behövs därför för att minimera de negativa effekter som reaktivt kväve har på miljön, samtidigt som livsmedelsproduktionen och energianvändningen optimeras [5.3]. 2. The European Nitrogen Assessment dess roll och strategi 6. En avgörande utmaning är att sammanfatta den vetenskapliga förståelsen av kväve i ett underlag som är användbart för stat och samhälle. I detta ingår att föra samman olika intressenter och vetenskapsgrenar, och att inkludera alla reaktiva kväveföreningar. 7. The European Nitrogen Assessment (ENA) är ett dokument som upprättades för att tillgodose dessa behov. Arbetet med dokumentet samordnades av programmet Nitrogen in Europe (NinE) som hör till European Science Foundation och bygger på forskning från hela Europa, speciellt från projektet NitroEurope Integrated som delfinansierats av EUkommissionen, med bistånd av COST Action 729. ENA är ett europeiskt bidrag till International Nitrogen Initiative (INI) [1.3]. 8. Dokumentets primära beslutsfattande mottagare är Geneve-konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP), som är inrättad under överinsyn av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (UNECE). Via arbetsgruppen Task Force on Reactive Nitrogen har Konventionen formellt beslutat att använda ENA som ett redskap i arbetet [1.3]. 2 Källhänvisningar i denna sammanfattning (till exempel [1.1, 11.1]) refererar till kapitel- och avsnittsnumreringen i European Nitrogen Assessment.
9. Utöver att stödja CLRTAP är en målsättning med ENA att ge vetenskapligt och politiskt stöd till den Europeiska unionen och dess medlemsstater, samt till andra multilaterala miljöavtal inklusive det UNEP-stödda Global Partnership on Nutrient Management [1.5]. 10. Med ovanstående behov i åtanke fastställdes målen för ENA: att granska de aktuella vetenskapliga rönen om kvävets källor, påverkan och samspel i Europa, med hänsyn till aktuell politik och ekonomiska kostnader och vinster, i syfte att lägga en grund för utvecklandet av framtida politik från lokal till global nivå [1.4]. 11. Arbetet med ENA ägde rum i en serie av fem öppna vetenskapliga workshops mellan 2007 och 2009. Utkast till olika kapitel genomgick både intern och extern kollegial granskning [1.3]. 3. Störningar i den europeiska kvävecykeln Gödning, energi och transport: drivkrafter för ökade kväveutsläpp 12. Produktionen av reaktivt kväve är av avgörande betydelse för jordbruk och industri, och en ständig biprodukt vid förbränning för energi och transport. Den industriella produktionen av reaktivt kväve i Europa låg 2008 på 34 Tg per år (1 Tg = 1 miljon ton) varav 75 % används till gödning och 25 % av den kemiska industrin (i gummi- och plastproduktion samt för användning i elektronik-, metall och oljeindustrin) [3.5]. Trenden att använda konstgödsel utgör den största förändringen i de totala tillflödena av reaktivt kväve i Europa under det senaste seklet (diagram SPM.1). 13. Förbränningen av fossila bränslen har möjliggjort en betydande ökning av industriproduktion och transporter. Detta avspeglas i stora ökningar av kväveoxidutsläpp som bara aktivt begränsats de senaste 20 åren, och då bara delvis. Däremot har de kvävefixerande grödornas totala produktion av reaktivt kväve minskat betydligt. Diagram SPM. 1. Förmodad utveckling av antropogena utsläpp av reaktivt kväve till Europeiska unionen (EU-27) [5.1] (1 Tg är lika med 1 miljon ton).
Figur SPM 2. Förenklad bild av det reaktiva kvävets kaskadeffekter som tydligt visar Haber- Boschprocessens fixering av atmosfärisk kvävgas till reaktivt kväve den största källan i Europa. De huvudsakliga förorenande kväveformerna (orange rutor) och de fem miljöhoten (blå rutor) anges. Blå pilar representerar avsedda antropogena flöden av reaktivt kväve. Alla andra pilar representerar icke-avsedda flöden [1.2]. För en mer utförlig beskrivning, som även redovisar fler av det reaktiva kvävets källor, se [5.2]. 14. Haber-Boschmetoden för fixering av kväve eliminerade en viktig begränsande faktor för samhället, och befolkningstillväxt och förbättrad välfärd möjliggjordes. Detta har emellertid också inneburit att människan, i jämförelse med vad som naturligt produceras, mer än fördubblat flödet av reaktivt kväve till naturen globalt [1.1], och mer än tredubblat flödet i Europa (figur SPM.3 ) [16, supplementary material ]. 15. Vid ingången av år 2000 producerades i Europa ungefär 19 Tg reaktivt kväve per år, varav 11 Tg hade sitt ursprung i konstgödsel, 3,4 Tg i förbränning, 3,5 Tg i livsmedel- och foderimport och 1 Tg per år i kvävefixerande grödor (BNF) (figur SPM.3 ). Kvävets kaskadeffekter 16. Människans produktion av reaktivt kväve ur kvävgas skapar avsedda och icke avsedda kaskadeffekter. De avsedda effekterna är att varje molekyl reaktivt kväve bidrar till jordens bördighet och större skördar, som i sin tur föder boskap och människor och är del i uppbyggnaden av aminosyror, proteiner och DNA. I ett välskött system är tanken att det
kväve som finns i gödsel och avloppsvatten ska återvinnas helt och hållet i jordbruket (blåa pilar i figur SPM.2). Reaktivt kväve är dock extremt lättrörligt och utsläppen från jordbruk, förbränning och industri leder till icke avsedda effekter i form av förluster till den omgivande naturen (figur SPM.2). I naturen förflyttar sig det reaktiva kvävet genom olika medier, växlar mellan olika föreningar, och bidrar till en serie olika miljöeffekter innan det slutligen denitrifieras tillbaka till kvävgas. En viktig konsekvens av kaskadeffekterna är att den miljöpåverkan som orsakas till slut sker oberoende av utsläppets källa. För att kunna styra det reaktiva kvävet krävs med andra ord en helhetssyn. Detta är viktigt, både för att kunna minimera riskerna för att åtgärder mot ett slags kväveutsläpp leder till ökningar av andra utsläpp (så kallad pollution swapping ), och för att kunna maximera synergieffekter och anpassningsstrategier [2.6, 5.2]. Figur SPM.3 Den europeiska kvävecykeln i en förenklad jämförelse mellan år 1900 och år 2000. Blåa pilar visar avsedda antropogena kväveflöden, orange pilar visar icke avsedda kväveflöden, gröna pilar visar den nära nog slutna kvävecykeln i naturliga landsystem [16.4 och 16 supplementary material ]. En ny kvävebudget för Europa 17. En av uppgifterna för ENA har varit att skapa en detaljerad kvävebudget för Europa (EU- 27 för år 2000), med fokus på varje betydande flöde i kvävekaskaden [16.4]. Parallellt har beräkningarna också jämförts med värdena för år 1900 [16, supplementary material ]. Genom att kombinera alla kväveflöden ger budgeten bättre perspektiv på de huvudsakliga drivkrafterna och de mest effektiva alternativen för styrning. 18. I figur SPM.3 sammanfattas den europeiska kvävebudgeten i enklaste möjliga form [härledd ur 16.4]. Budgeten för år 2000 visar att människans rubbning av kvävecykeln i huvudsak orsakas av jordbruket. Atmosfäriska utsläpp av kväveoxider påverkar förvisso miljön på många sätt, men dessa utsläpp är små i jämförelse med jordbrukets flöden av reaktivt kväve. 19. Det är värt att notera omfattningen av flödena av reaktivt kväve i den europeiska växtodlingen, som huvudsakligen har konstgödsel som källa. Det främsta skälet till
användning av reaktivt kväve i växtodling är emellertid inte att direkt producera mat till människor. 80 % av de konstgödslade skördarna i Europa används som foder till boskap (8,7 Tg per år samt 3,1 Tg per år av importerat foder, vilket totalt blir 11,8 Tg per år). Människans konsumtion av konstgödslade livsmedel är i jämförelse mycket mindre bara motsvarande 2 Tg reaktivt kväve om året från odling och 2,3 Tg om året från djurhållning. Människans djurhållning i Europa, och det därmed åtföljande behovet av stora mängder foder, är därför det huvudsakliga skälet till människans ingrepp i kvävecykeln i Europa[16.4]. 20. Dessa stora, avsedda ingrepp i flödena av reaktivt kväve orsakar också många icke avsedda flöden (figur SPM.3). Sammanlagt innebär jordbrukets utsläpp av ammoniak (3,2 Tg per år) ungefär lika stora kväveförluster till atmosfären som kväveoxiderna (3,4 Tg per år). Jordbruket står också för 70 % av utsläppen av lustgas i Europa. Totalt släpps 1 Tg lustgas per år ut. Näringskedjan är också en dominerande faktor bakom kväveförlusterna till grund- och ytvatten. Här rör det sig främst om nitrat (NO 3 - ) med bruttoutsläpp på 9,7 Tg från jordbruk (60 %) samt utsläpp från avlopp och vattenreningssystem (40 %) [16.4]. 21. Jämförelsen mellan år 1900 och år 2000 visar hur varje enskilt flöde ökat, inklusive denitrifikation tillbaka till kvävgas. Denitrifikation är den största och mest osäkra förlusten eftersom den inträffar vid många olika skeden i kvävets resa från jorden till sötvattensystem och kuster. Utsläppen av kvävgas är förvisso positiva för miljön, men innebär ett slöseri med de stora mängder energi som från början gick åt för att fixera kvävgasen till reaktiva kväveföreningar. Därmed bidrar kvävgasutsläppen indirekt till klimatförändringar och förorening av luften. 22. Dessutom bildas lustgas som en biprodukt vid denitrifikation, och denna gas har också klimatpåverkan. Den befintliga politiken resultat och begränsningar 23. På 1980-talet nåddes toppen i Europas produktion av reaktivt kväve, vilken var kopplat till överproduktion i jordbruket och avsaknad av utsläppsbegränsningar. Utsläppen har sedan dess minskat tack vare introduktionen av nya politiska åtgärder och andra förändringar i jordbruket (bland annat EU:s gemensamma jordbrukspolitik, nitratdirektivet och omstruktureringen av Östeuropa efter 1989), strikt utsläppskontroll för bland annat stora förbränningsanläggningar (Direktivet för stora förbränningsanläggningar, UNECE:s Sofiaprotokoll och Göteborgsprotokoll etc.) samt europeiska standarder för vägtransportfordon (diagram SPM.4) [4.4]. Diagram SPM.4 Förmodad utveckling av Europas utsläpp av reaktivt kväve mellan 1900 och 2000 (EU- 27) [5.1].
24. Totalt har utsläppen av kväveoxider vid förbränning minskat med ~30 % sedan 1990, men mycket större minskningar av kväveoxider per produktionsenhet har uppnåtts. Dessa minskningar har vägts upp av en ökning i trafik och energikonsumtion. Minskningen av nettoutsläpp är därför ett tydligt exempel på frikoppling, eller decoupling, eftersom utsläppen hade ökat med över 30 % om inga åtgärder vidtagits. Framgången med de tekniska åtgärderna kan delvis tillskrivas det faktum att endast ett litet antal deltagare var inblandade (exempelvis elproduktionsindustri och fordonstillverkare) samt att kostnaden för åtgärderna lätt kunde föras över på konsumenterna [4.5]. 25. Jordbrukets åtgärder har endast resulterat i en blygsam minskning på ~15 % av utsläpp av reaktivt kväve i EU-27-området (diagram SPM.1). Denna begränsade totala minskning avspeglar sig i trenderna för ammoniakutsläpp (diagram SPM.4). Den största delen av de minskningar som hittills uppnåtts kan tillskrivas avtagande boskapsmängder och en minskad användning av gödsel, speciellt i Östeuropa efter 1989. Förvisso har förbättrad styrning bidragit till minskade utsläpp (till exempel av nitratläckage till marina miljöer), men åtgärder för att begränsa utsläppen av lustgas och ammoniak på europeisk nivå har hittills bara gett begränsade kvantitativa resultat. Den begränsade framgången med befintliga åtgärdsprogram för minskningar av kväveutsläpp (exempelvis Nitratdirektivet, Oslo-Pariskommissionen för skydd av Nordostatlanten, UNECE:s Göteborgsprotokoll samt Direktivet om nationella utsläppstak) kan delvis förklaras med det stora antalet aktörer av skiftande karaktär (bland annat många små jordbruk), det reaktiva kvävets diffusa utsläppskällor samt svårigheten att föra förutsedda kostnader vidare till konsumenterna [4.5]. Följaktligen utgör jordbruket den sektor som har störst potential för framtida utsläppsminskningar. 26. Flera förekomster av så kallad pollution swapping (när åtgärder mot ett utsläpp leder till ökningar av andra utsläpp) har observerats. Till dessa hör introduktionen av trevägskatalysatorer i motorfordon vilket lett till ökade utsläpp av ammoniak och lustgas (även om de totala utsläppen av reaktivt kväve minskat stort), och implementeringen av Nitratdirektivet som förbjuder gödselspridning vintertid, vilket lett till nya toppnoteringar i ammoniakutsläpp på våren. 4. Kvävets fördelar och effektivitet i jordbruket Konstgödsel mättar Europa 27. Människans produktion av reaktivt kväve har tveklöst haft stor inverkan på produktivitetsökningen i jordbruket. Utan antropogena tillskott av reaktivt kväve kan ett hektar bördigt jordbruksland i Europa utan andra tillväxtbegränsningar producera ungefär två ton spannmål per år. Med normala tillskott från biologisk kvävefixering ( biological nitrogen fixation, BNF) kan samma land producera mellan fyra och sex ton per hektar, och med tillskott av konstgödsel mellan åtta och tio ton per hektar. Uppskattningar visar att den konstgödseln föder nära 50 % av världens befolkning, och att den är nödvändig om EU ska kunna vara självförsörjande på spannmål. Europeisk fläsk-, fågel- och äggproduktion är starkt beroende av import av amerikanska sojabönor [3.1]. 28. Skördeeffekt (mängd skördad gröda i kg per kg kvävetillskott) är ett sätt för bonden att mäta vinsterna med tillförsel av reaktivt kväve. Generellt är gödningsnivåerna i EU:s östra medlemsländer upp till fyra gånger lägre än i de 15 gamla medlemsländerna. Skördeeffekterna är emellertid jämförbara (diagram SPM.5). Användningen av konstgödsel är lönsam eftersom varje investerad euro ger en stadig ekonomisk avkastning på 2-5 euro, beroende på marknadspriserna på gödsel och spannmål [3.6].
Storleken på utsläppen av reaktivt kväve till miljön skiljer sig markant mellan spannmålsodling och köttproduktion 29. Kväveutnyttjande (den mängd kväve i kg som tagits upp av grödan per tillsatt kg kväve) är ett mått på kväveförlusterna till miljön vid odling. För spannmål varierar det mellan 30 % och 60 % runtom i Europa, vilket omräknat skulle innebära att 40-70 % av det tillsatta reaktiva kvävet förloras till atmosfären eller hydrosfären [3.2]. 30. Kväveuttnyttjandet i boskapsskötsel är per definition lägre än det i växtodling, och bara 10-50 % av det tillförda kvävet bibehålls i levandevikten och 5-40 % i slaktvikten (figur SPM.6). Om ytterligare förluster i foderodlingen inkluderas blir det sammanlagda utnyttjandet av tillfört reaktivt kväve i köttproduktionen ungefär hälften av dessa värden. Av dessa anledningar orsakar den totala produktionskedjan för animaliskt protein mycket större förluster av reaktivt kväve till miljön än produktionen av växtprotein. Diagram SPM.5 Skillnader i konstgödselanvändning på vintervete i olika delar av den Europeiska Unionen (EU 15: blå, EU 12: röd) omkring år 2000. Skillnaderna låter antyda att det finns stort utrymme att öka effektiviteten och minska miljöpåverkan [3.2]. Figur SPM.6 Variationer i utnyttjandeeffektivitet för reaktivt kväve i djurhållning i Europa (mängd kväve i kg i slaktvikt per mängd kväve i kg i djurfoder) [3.4, 10.4, 26.3], se också supplementary material i kapitel 3. En högre utnyttjandeeffektivitet går att koppla till ett mindre kväveavtryck. När hela kedjan, från tillförsel av gödsel till förekomst av reaktivt kväve i det framställda livsmedlet, sammanställs räknas den totala kväveutnyttjandeeffektiviteten i EU- 27:s djurhållning till runt 15-17 % [3, 10, supplementary material ]. Mer intensiva system tenderar att uppnå högre utnyttjande av det reaktiva kvävet, men dessa förlorar också mer reaktivt kväve per hektar om inga utsläppsminskande åtgärder vidtas [10.4].
31. Ungefär en tredjedel (7,1 Tg årligen år 2000) av jordbrukets totala tillförsel av reaktivt kväve till jorden kommer från stallgödsel. Detta motsvarar ungefär två tredjedelar av det reaktiva kvävet från djurfodret. För stallgödsel är andelen reaktivt kväve som förloras till miljön vanligen ungefär dubbelt så stor som motsvarande siffra för konstgödsel, vilket understryker vikten av korrekt hantering för att maximera stallgödselns effektivitet [3.2]. Varierande kväveanvändningseffektivitet understryker möjligheterna till lösningar 32. Den sammanlagda effektiviteten i det europeiska jordbruket (ratio mellan kvävemängden i den producerade maten och mängden konstgödselkväve som använts inklusive matoch foderimport) är ungefär 30 % sedan år 2000 [härlett ur 16.4, se figur SPM.3 ]. Den stora variationen i Europa vad gäller storleken på kvävegivorna och kväveanvändningseffektiviteten indikerar att det finns stort utrymme att förbättra resursanvändningen och att minska miljöpåverkan (figur SPM.5). 33. I EU överstiger proteinkonsumtionen de rekommenderade intagen med 70 % [26.3] och andelen häri av animaliskt protein ökar. Redan en liten förändring i människans diet, med mindre animaliskt protein (eller protein från mer effektiva djur), skulle märkbart påverka den europeiska kvävecykeln. 5. De huvudsakliga samhällshoten av kväveöverflöd 34. Utifrån en längre lista på ungefär tjugo hot identifieras i ENA fem huvudsakliga samhällshotande områden relaterade till överskott av reaktivt kväve i naturen: vattenkvaliteten, luftkvaliteten, atmosfärens växthusbalans, ekosystem och biologisk mångfald samt markkvaliteten. På engelska bildar de första bokstäverna i dessa hot akronymen WAGES som betyder lön lönen för ett överskott av reaktivt kväve kan bli att hoten blir verklighet. Hoten har också släktskap med de fyra elementen (vatten, luft, eld och jord) i den klassiska grekiska kosmologin (figur SPM.7). Dessa fem hot utgör ett ramverk som inbegriper nästan alla frågor som finns med på den längre listan av hot med koppling till reaktivt kväve [5.4]. Kväve som hot mot den europeiska vattenkvaliteten 35. Vattenföroreningar orsakade av reaktivt kväve orsakar övergödning och försurning i sötvatten [7.4, 8.8]. Deltan, angränsande kustlinjer och (närliggande) innanhav påverkas också av övergödning med flöden av reaktivt kväve till kustlinjen som är fyra gånger högre än de naturliga tillskotten [13.7]. Förluster av biologisk mångfald, giftiga algblomningar och döda zoner (med fiskdöd) är exempel på miljöeffekter [8.8]. Nitratnivåerna i sötvatten i de flesta delarna av Europa överskrider med stor marginal gränsvärden om 1,5 till 2 mg reaktivt kväve per liter, vilket innebär att den biologiska mångfalden i dessa vattendrag kan hämmas. 36. Höga nitratkoncentrationer i dricksvatten anses farliga för människans hälsa, eftersom de kan orsaka cancer och (förvisso sällsynt) methemoglobinemi hos spädbarn. Ungefär 3 % av befolkningen i EU-15 utsätts potentiellt för nivåer som överskrider gränsvärdena på 50 mg nitrat per liter dricksvatten (11.2 mg reaktivt kväve per liter) och 6 % för nivåer över 25 mg nitrat per liter [17.3]. Detta kan orsaka en treprocentig ökning i förekomsten av
tjocktarmscancer, men nitrat anses också ha positiv inverkan på hjärt-/kärlsjukdomar [22.3]. 37. Även om övergödning i vattendrag i viss grad har minskat sedan 1980-talet har överenskomna internationella politiska åtgärder inte blivit helt och hållet implementerade. Dessutom hotar ökande nitratnivåer i grundvattnet den långsiktiga kvaliteten hos denna resurs, eftersom grundvattenlagrena (så kallade akviferer) byts ut långsamt [7.5], [17.2]. För att uppnå nödvändig förbättring på europeisk nivå krävs integration av olika sektorers åtgärder, för att därmed minska de sammanlagda flödena av reaktivt kväve till avrinningsområden [4.5, 13.7, 17.5]. Kväve som hot mot den europeiska luftkvaliteten 38. Föroreningar av kväveoxider och ammoniak till luften orsakar bildning av sekundära partiklar (PM). Kväveoxiderna bidrar även till att öka nivåerna av kvävedioxid (NO2) och marknära ozon (O3). Alla dessa föroreningar orsakar andningsbesvär och cancer hos människor. Ozon skadar grödor och annan växtlighet, såväl som byggnader och andra kulturarv [18.2, 18.5]. Figur SPM.7 Sammanställning av de fem huvudsakliga samhällshoten av ett överskott av reaktivt kväve, i analogi med de klassiska elementen i den grekiska kosmologin. Varje hot är kopplat till dess mest påverkande kväveförening [5.4]. Foto: Shutterstock.com och garysmithphotography.co.uk. 39. Modeller ger vid handen att PM bidrar till att 300 000-400 000 dör i förtid varje år i Europa, vilket omräknat innebär en minskning av förväntad livslängd på grund av PM på 6-12 månader över de största delarna av Centraleuropa. Reaktivt kväve utgör 30 70 % av massan hos PM [18.3, 18.5]. Den individuella påverkan på människans hälsa av luftföroreningar med aerosoler innehållande kväveoxider eller andra reaktiva kväveföreningar förblir emellertid oklar [18.2]. 40. Trots att de minskade utsläppen av kväveoxider har sänkt de högsta ozonkoncentrationerna, ökar även fortsättningsvis bakgrundskoncentrationerna av marknära ozon. Den begränsade framgången i att minska utsläppen av kväveoxider har
ändå varit stor i jämförelse med försöken att kontrollera jordbrukets utsläpp av ammoniak. Dessa står följaktligen för en allt större del av Europas totala luftföroreningar [4.5, 18.6]. Kväve som hot mot Europas växthusbalans 41. Utsläpp av reaktivt kväve har både uppvärmande och avkylande effekter på klimatet. De huvudsakliga uppvärmande komponenterna utgörs av ökande koncentrationer lustgas och marknära ozon, vilka båda är växthusgaser. De huvudsakliga avkylande effekterna utgörs av nedfallet av reaktivt kväve i atmosfären som för närvarande ökar skogarnas konsumtion av koldioxid (CO2), samt bildandet av aerosoler som innehåller reaktivt kväve vilka skingrar ljuset och bidrar till molnbildning [19]. 42. Sammantaget beräknas Europas utsläpp av reaktivt kväve ha en avkylande nettoeffekt på klimatet om -16 mw/m², men osäkerheten i beräkningarna gör att uppskattningarna varierar från en kraftig avkylning (-47 mw/m²) till en liten uppvärmning (15 mw/m²). De största osäkerheterna rör effekterna av aerosoler och gödning med reaktivt kväve, och uppskattningarna av det europeiska bidraget i det globala sammanhanget [19.6]. Uppskattningarna från FN:s klimatpanel (IPCC) för indirekta utsläpp av lustgas från atmosfärens nedfall av reaktivt kväve anses vara lågt räknade, med minst en faktor 2 [6.6, 19.6]. 43. Det finns stora möjligheter att med hjälp av smart styrning sänka det reaktiva kvävets avkylande nettoeffekt genom att motverka uppvärmande effekter samtidigt med andra hot. Exempelvis kan kväve- och kolcyklerna länkas samman för att minska utsläppen av växthusgaser genom förbättrad kväveanvändningseffektivitet [19.6]. Kväve som hot mot Europas landekosystem och biologiska mångfald 44. Atmosfäriskt nedfall av reaktivt kväve gör att de växter som gynnas av god kvävetillgång eller förhållanden med lägre PH kan konkurrera ut ett större antal mer känsliga arter, och därmed hota den biologiska mångfalden runtom i Europa. Mest sårbara är de habitat som har arter speciellt anpassade för låga näringsnivåer eller med dåligt skydd mot försurning. Utöver övergödning orsakar reaktivt kväve i atmosfären också försurning, ökad mottaglighet mot patogener samt skador direkt på växternas gröna delar [20.3] 45. Huruvida atmosfäriskt nitrat eller ammonium (NH4 +) har störst effekt på miljön råder osäkerhet kring, men gasformig ammoniak kan vara speciellt skadligt för växtlighet och orsaka skador på bladverket på i synnerhet lägre växter såsom mossor och lavar [20.3]. Detta tydliggör hotet mot de semi-naturliga habitat som förekommer i jordbrukslandskapet [9.6, 11.5]. Nedfallet av reaktivt kväve antas ge synergieffekter tillsammans med klimatförändringar och marknära ozon, men osäkerhet råder fortfarande kring detta [20.2]. 46. Gränsvärden för atmosfäriska koncentrationer och nedfall av reaktiva kvävekomponenter till semi-naturliga habitat överskrids i stora delar av Europa, och kommer att göra så fortsättningsvis enligt nuvarande prognoser. För att ekosystemen ska kunna återhämta sig krävs ytterligare utsläppsminskningar av ammoniak och kväveoxider [20.5]. På grund av de reaktiva kväveutsläppens långa eftersläpning och ackumulerande natur, förväntas ekosystemens återhämtning ta lång tid. I vissa fall kan de drabbade habitaten behöva aktiva ingripanden och styrning [20.5].
Kväve som hot mot den europeiska markkvaliteten 47. I jorden integreras många av det reaktiva kvävets effekter, vilket understryker problemens sammanlänkade natur. Det reaktiva kvävet hotar markkvaliteten främst genom markförsurning, förändringar i jordens innehåll av organiskt material samt förluster av biologisk mångfald. Markförsurning kan uppstå av nedfall av både oxiderat kväve (kväveoxider) och reducerat kväve (ammoniak). Försurningen kan resultera i både minskad skogstillväxt och urlakning av tungmetaller [21.3]. Stora mängder nedfall av reaktivt kväve till naturliga myrmarker riskerar att leda till förändrad sammansättning av växtarter, vilket i sin tur kan leda till förlust av de kolsänkor myren härbärgerar. Denna effekt är emellertid dåligt studerad [6.6, 19.4]. 48. Ett tillskott av reaktivt kväve förbättrar bördigheten och jordens innehåll av organiskt material, och har således generellt en positiv effekt på jordbruksmark [6.4,21.3]. Förlusterna av reaktivt kväve kan emellertid öka och vissa arter av jordsvamp och kvävefixerande bakterier hämmas av höga kvävehalter. Förståelsen är emellertid begränsad för hur utsläpp av reaktivt kväve påverkar samspelet mellan markens biologiska mångfald och jordens bördighet [21.3]. 49. Markerna i Europas skogar förväntas bli mindre försurade inom några decennier, främst tack vare minskade utsläpp av svaveldioxid (SO2) och kväveoxider. Ammoniakutsläppen har bara minskat lite och reducerat kväve (NHx) är en allt mer dominerande faktor i försurningsprocessen i stora delar av Europa [20.3, 21.4]. 6. Ekonomiska aspekter på kvävet i miljön Uppskattad välfärdsförlust på grund av kväveutsläpp i Europa 50. Samhällskostnaderna för det reaktiva kvävets negativa påverkan på miljön i Europa är uppskattade. Kostnaderna, uttryckta i euro per kg utsläpp av reaktivt kväve, är högst för effekterna på människans hälsa av luftföroreningar av kväveoxider (10-30 euro/kg utsläppt reaktivt kväve). Därefter är effekterna på akvatiska ekosystem av förluster av reaktivt kväve till vatten dyrast (5-20 euro/kg) följt av ammoniakens effekter på människans hälsa genom förekomster i PM (2-20 euro/kg). De lägsta värdena uppskattas för effekterna på människans hälsa av nitrater i dricksvatten (0-4 euro/kg) och effekterna på människans hälsa av lustgasens uttunnande effekt på stratosfärens ozonlager (1-3 euro/kg)[22.6]. 51. Genom att kombinera dessa kostnader med den totala mängden utsläpp för varje huvudsaklig reaktiv kväveförening kan en första uppskattning av de årliga kväverelaterade kostnaderna inom EU-27 fås fram (diagram SPM.8). De sammanlagda kostnaderna beräknas till 70-320 miljarder euro per år, varav 75 % är kopplade till luftföroreningar och 60 % till människans hälsa. De totala kostnaderna för skadorna uppgår omräknat till 150-750 euro per person, eller 1-4 % av den genomsnittliga europeiska inkomsten [22.6]. Detta är ungefär dubbelt så mycket som den nuvarande betalningsviljan för att kontrollera global uppvärmning genom handel av utsläppsrätter [22.6]. 52. Miljöskador kopplade till reaktivt kväve i jordbruket i EU-27 uppskattades kosta 20-150 miljarder euro per år. Detta kan jämföras med jordbrukarnas vinster av konstgödsel på 10-100 miljarder euro per år, med betydande osäkerhet kring kvävets långsiktiga effekter på skörden [22.6]. 53. Utöver de inneboende osäkerheterna i miljövärdering, vilket inbegriper användningen av mått som betalningsvilja för ekosystemtjänster, berör de huvudsakliga osäkerheterna i
dessa uppskattningar det reaktiva kvävets relativa andel av de negativa hälsoeffekterna av PM, samt kvävets övergödande effekter i sötvatten [22.6]. Metoder för lindring av kvävepåverkan och framtidsscenarier 54. Om miljökostnaderna internaliseras i Nordvästeuropas kväveintensiva jordbruk blir den ekonomiskt optimala årsgivan av kväve ungefär 50 kg mindre per hektar (30 %) än den företagsekonomiskt optimala givan för lantbrukaren. Detta understryker vikten av att öka kväveutnyttjandeeffektiviteten och att ta med extern miljöpåverkan i beräkningen vid kväverådgivning till lantbrukare [22.6]. Diagram SPM.8 Förmodad utveckling av miljökostnader på grund av utsläpp av reaktivt kväve till luft och vatten i EU-27 [22.6]. 55. Resultaten påvisar också tydligt de små kostnaderna för lustgasutsläpp i jämförelse med utsläpp av kväveoxider, ammoniak samt förluster av reaktivt kväve till vatten (figur SPM.8). Även om kostnaden per enhet lustgas (6-18 euro per kg utsläpp av reaktivt kväve) är ungefär samma som för andra kväveföreningar, är de totala utsläppen av lustgas så små (se punkt 21 i detta dokument) att de totalkostnaderna för skador på grund av lustgasutsläpp mycket mindre än skadorna av andra kväveföreningar. Utifrån betalningsvilja och nuvarande kostnader bör således högre prioritet ges åt kontroll av europeiska kväveoxid- och ammoniakutsläpp till luften, samt förluster av reaktivt kväve till vatten, än kontroll av lustgasutsläppen. Det är viktigt att välja de åtgärder som ger maximala synergieffekter, det vill säga minskar utsläpp av alla olika reaktiva kväveföreningar samtidigt. Vissa minskningsåtgärder kan generera små ökningar av andra kväveutsläpp (så kallad pollutant swapping ) men diagramb SPM.8 visar att åtgärder för kontroll av kvävoxider, ammoniak och reaktivt kväve i vatten skulle kunna berättigas ekonomiskt även om de ledde till proportionerlig ökning av procentuella lustgasutsläpp. 56. Uppskattade kostnader för tekniska hjälpmedel för att begränsa utsläpp av kväveoxider, ammoniak och lustgas finns tillgängliga i IIASA GAINS:s modell. Baserat på dessa uppskattningar kan framtidscenarier fram till år 2030 konstrueras. I dessa tas hänsyn till
kostnadsoptimering samtidigt som nuvarande planer för utsläppsminskning jämförs med de största praktiskt genomförbara minskningarna. Denna jämförelse pekar på ett stort utrymme för fortsatta minskningar av kväveoxid- och ammoniakutsläpp, vilket ger stöd åt planen på en revision av Göteborgsprotokollet [24.6]. Även om det inte utvärderats i denna rapport, visar preliminära beräkningar att kostnaderna för utsläppsminskande åtgärder för ammoniak (euro per kg reaktivt kväve) är billigare än vad som tidigare uppskattats. Detta är fortsatt föremål för utredning. 3 Diagram SPM.9 Kväveutsläppsscenari er i EU-27 utifrån tre olika scenarier för klimatförändring ( Representative Concentration Pathways, RCP). Linjerna representerar olika kväveföreningar år 2100 i scenarier av instrålning på 2,6 (R26), 4,5 (R45) och 8,5 (R85) W/m² [24.6]. 57. Framtida långtidsscenarier fokuserar på möjligheten till stora minskningar av kväveoxidutsläpp (med över 75 % mellan år 2000 och år 2100) tack vare förbättrad teknik, i vissa scenarier kombinerad med en förutspådd minskad energianvändning (diagram SPM.9). De förmodade trenderna för ammoniak och lustgas är däremot mindre entydiga. Ett högt räknat koldioxidscenario med okontrollerad utveckling (+8,5 W/m² instrålning) kan leda till ökade ammoniakutsläpp, vilket inte kommer att inträffa i mer optimistiska klimatscenarier (+2,6 till +4,5 W/m² instrålning). Även dessa scenarier tecknar emellertid en långsiktig bild i vilken ammoniak snabbt kommer att stå för de största utsläppen av reaktivt kväve till atmosfären, och följaktligen bli en nyckelutmaning för politiska åtgärder [24.6]. 58. Långsiktiga scenarier för användning och utsläpp av reaktivt kväve måste också beakta omfattningen av framtida produktion av förnybar energi. Det finns potential för omfattande synergier i ett ökat skogstäcke som får atmosfäriskt nedfall som huvudsakligt kvävetillskott. Detta låter luftföroreningarna komma till nytta, samtidigt som skogarna utgör kolsänkor [9.4, 19.4]. I motsats till detta kan intensiv odling av konstgödslade bioenergi- och biobränslegrödor få andra betydande miljökonsekvenser. Exempelvis kan ökade lustgasutsläpp, samt andra förluster av reaktivt kväve och kvävgas behövas ställas mot vinsterna i koldioxid (se punkt 22 i detta dokument) [2.4, 24.5]. 3 FN:s ekonomiska kommission för Europa (2010), Options for Revising the 1999 Gothenburg Protocol to Abate Acidification, Eutrophication and Ground-level Ozone: Reactive Nitrogen (ECE/ EB.AIR/WG.5/2010/13).
7. Potentialen till integrerade strategier för kvävestyrning En helhetssyn för att styra kvävets kaskadeffekter 59. Med tanke på bredden i kaskadeffekternas negativa miljöpåverkan är de mest attraktiva minskningsstrategierna de som ger simultan minskning hos alla kväveföroreningar från alla utsläppssektorer till både vatten, luft och land. 60. En integrerad strategi för styrning av reaktivt kväve ger förhoppningar om minskade risker för inkonsekvens, ineffektivitet och dåligt samordnade åtgärder som minskar ett utsläppt på bekostnad av att ett annat ökar. Integrationsarbetet bör ta i beaktande den varierande graden av framgång hos befintliga åtgärder med avseende på reaktivt kväve (se punkter 23-26 i detta dokument) så att en balans mellan olika sektorer uppnås vad gäller åtgärder för utsläppsminskningar. I ett arbete för integration ställs högre krav på tvärvetenskaplighet och konsensussträvan mellan forskning, politik och andra berörda parter [4.6, 23.4]. 61. Integrerade åtgärder är också berättigade inom sektorer som jordbruket, på grund av det stora antalet aktörer och kopplingen mellan källor, sektorer och effekter [23.4]. EU:s gemensamma jordbrukspolitik har potential att utgöra ett starkt incitament för en förbättrad hållbarhet i jordbruksproduktionen. Sju nyckelåtgärder för att bättre kunna hantera kvävets kaskadeffekter 62. Sju nyckelåtgärder i fyra sektorer utgör bas för att vidareutveckla integrerade strategier för kvävestyrning [23.5]. Jordbruk (1) Förbättra växtodlingens kväveutnyttjandeeffektivitet I detta ingår att förbättra odlingstekniker och att fastställa och förbättra grödans genetiska potential för kväveupptag, vilket kan bidra till mindre förlorat kväve per odlad enhet och därmed också mindre risk för så kallad pollution swapping [3.3, 22.6, 23.5]. (2) Förbättra djurhållningens kväveutnyttjandeeffektivitet Precis som för grödorna ingår här produktionsteknik och genetisk potential, med betoning på att förbättra foderkonverteringen och att minska underhållskostnader, och på så vis reducera kväveförlusterna per producerad enhet och minska riskerna för pollution swapping [3.4, 10.3, 23.5]. (3) Förbättra stallgödselns effektivitet uttryckt i konstgödselekvivalentvärden För att kunna förbättra konstgödselekvivalentvärdena för stallgödsel krävs att det reaktiva kvävet i stallgödseln bibehålls under förvaring och spridning, samtidigt som mängd och tidpunkt för spridning optimeras utifrån växtens behov. Särskilt viktigt är att begränsa ammoniakutsläppen som innebär en stor förlust av reaktivt kväve [3.4, 10.3, 23.5]. Transport och industri (4) Lågutsläppsförbränning och energieffektiva system
I detta ingår förbättrad teknik för både stationära förbränningskällor och fordon, att öka energieffektiviteten samt att använda alternativa energikällor med mindre utsläpp utifrån befintliga strategier [4.5, 23.5, 24.6]. Rening av avloppsvatten (5) Att återvinna kväve (och fosfor) från avloppsvattensystem Befintliga ansträngningar i syfte att rena avloppsvatten i Europa från reaktivt kväve fokuserar på denitrifikation tillbaka till kvävgas. Även om de politiska åtgärderna inom detta område varit relativt framgångsrika [4.6], utgör denna strategi ett slöseri med den energi som en gång använts till att fixera kvävgasen (se punkt 22 i detta dokument). En långsiktig och ambitiös målsättning skulle vara att genom nya tekniker för hantering av avloppsvatten återvinna det reaktiva kvävet [12.3, 23.5]. Konsumtionsmönster i samhället (6) Besparing av energi och transporter Mot framgångarna i att minska utsläppen av kväveoxider per enhet står det faktum att både energianvändningen och antalet körda mil har ökat markant de senaste decennierna. Styrning bort från förorenande bilar och avlägsna semesterresmål, och stimulans av energibesparande byggnation och konsumtionsmönster kan utgöra betydande bidrag till sänkta utsläpp av kväveoxider [23.5]. (7) Att minska mänsklig konsumtion av animaliskt protein Konsumtionen av animaliskt protein ligger över det rekommenderade intaget per person i många delar av Europa. Att minska andelen animaliska produkter i dieten till rekommenderade nivåer (och att styra mot konsumtion av mer kväveeffektiva animaliska produkter) kommer att sänka utsläppen av reaktivt kväve och ge hälsovinster på köpet i de områden där konsumtionen ligger över det optimala [23.5, 24.5, 26.3]. 63. I nyckelåtgärd 4 ingår tekniska lösningar som redan kombineras med offentliga incitament för energibesparing och renare transporter (nyckelåtgärd 6), och länkar därmed samman reaktivt kväve, luftföroreningar och klimatåtgärder (jämför med diagram SPM.9). På liknande sätt ger alla nyckelåtgärder med koppling till näringskedjan (1-3 och 7) vinster på köpet i form av minskad påverkan på klimatet och bättre kontroll över andra näringsämnen, inklusive fosfor. Med tanke på jordbrukets begränsade framgångar hittills i att minska utsläppen av reaktivt kväve krävs större ansträngningar för att länka samman nyckelåtgärderna. Detta både för att lära av lyckade insatser och för att säkerställa samordning mellan olika sektorer. 8. Utmaningar för samhället och politiken Kväve i multilaterala miljöavtal och framtida forskning 64. Internationella överenskommelser, såsom multilaterala miljöavtal (MEA), har genom att främja mellanstatliga beslut gjort mycket för att skydda miljön globalt. Ingen överenskommelse har emellertid nåtts om en heltäckande styrning av kvävepolitiken [4.3, 25.2]. 65. En ny internationell överenskommelse uttryckligen riktad mot kväve skulle kunna bli ett kraftfullt verktyg för att föra de olika elementen i kväveproblematiken samman. En ny konvention kan innebära komplexa förhandlingar och konkurrera med befintliga strukturer. Ett gemensamt protokoll mellan medlemmarna i befintliga konventioner kan vara ett bra alternativ och möjligheten till detta bör utforskas vidare [25.3, 25.4]. 66. Nya samordnande länkar bör skapas för att koordinera kvävestyrning mellan multilaterala miljöavtal såsom det UNEP-stödda Global Partnership on Nutrient Management,
CLRTAP:s Task Force on Reactive Nitrogen inrättad under överinsyn av UNECE samt andra UNECE-konventioner. Det finns möjlighet för UNECE:s kommitté för miljöpolitik att utveckla samordning för kvävestyrning mellan UNECE-konventioner, samtidigt som EU och dess medlemsstater spelar viktiga roller när det gäller harmonisering och koordinering [25.4]. 67. Denna samordning kommer att kräva löpande stöd från vetenskapssamhället, speciellt med tanke på de många osäkerheter som kvarstår i ambitionen om en långsiktig helhetssyn. Forskningsprogram bör lägga större vikt vid att tydliggöra kvävesambanden mellan traditionella vetenskapsdiscipliner, medier och miljöproblem. Genom att tillhandahålla data och modeller kan forskningen understödja framtida förhandlingar och politiska åtgärder. Avgörande samhällsfrågor, medvetenhet hos allmänheten och förändringar i beteende 68. Det europeiska samhället står inför avgörande frågor om mat- och energisäkerhet, samt miljöhot som klimatförändringar, hot mot vatten-, mark- och luftkvaliteten, och hot mot den biologiska mångfalden. Dessa frågor har invecklade kopplingar till kvävecykeln och verkar i ett starkt globalt sammanhang. De kost- och livsstilsval som en europeisk allmänhet gör spelar här en framträdande roll i [26.3]. 69. I framtidsscenarier för Europa visar olika modeller på en kraftfull 75-procentig minskning av kväveoxidutsläpp, medan utsläppen av ammoniak och lustgas är svårare att sia om (diagram SPM.9) [24.6]. Att utsläppsminskningen av reaktivt kväve från jordbruket hittills begränsats beror främst på det stora antalet aktörer, ett öppet jordbrukssystem med diffusa utsläppskällor, viljan att upprätthålla hög produktion och livsmedelssäkerhet i den europeiska jordbruksekonomin samt möjliga problem i att föra förutsedda kostnader vidare till konsumenterna (se punkt 25 i detta dokument). Förändringar i jordbruksmetoder i syfte att uppnå betydande utsläppsminskningar av reaktivt kväve i Europa de kommande decennierna kräver därför medvetenhet och stort stöd från politiker, industri, jordbrukare, handlare och konsumenter [23.3, 26.3]. 70. Jämförelsen mellan utsläpp av reaktivt kväve från förbränning respektive jordbruk understryker behovet av en engagerad allmänhet. Här ska det ömsesidiga ansvaret genom hela produktionskedjan för livsmedel framhållas, stöd ges när kostnader för utsläppsminskningar förs vidare till konsumenterna, och också betonas att de stora kostnader miljöproblemen ger upphov till berättigar ett ingripande till fullo [4.5, 23.5, 26.3]. 71. För närvarande är allmänhetens och samhällets medvetenhet om den globala kväveutmaningen ytterst begränsad. Jämförelsen med koldioxid och klimatförändringar understryker kvävesituationens mångfacetterade natur med skärningspunkter i alla frågor om global förändring. Denna komplexitet är ett hinder i strävan efter större medvetenhet, vilket sätter fokus på behovet av att koncentrera fram enkla budskap som kan fånga allmänheten [5.4, 26.4]. 72. Exempel på sådana enkla budskap kan vara att kontrastera miljöhoten mot de enorma fördelarna för samhället, och att betona behovet av att utöka befintliga avtrycks - strategier genom att exempelvis räkna ut ett livsmedels kväveavtryck. Kanske kan det starkaste budskapet till allmänheten vara att betydande hälsovinster står att finna om konsumtionen av animaliska livsmedel hålls inom gällande kostråd. Här finns möjligheten att förbättra den personliga hälsan och skydda miljön på samma gång [23.5, 24.5, 26.3]. Engelskt original: http://www.nine-esf.org/ena-book