Göteborgsforskningen om emotioner och handlande 1

Göteborgsforskningen om emotioner och handlande 1 Professor Lennart Sjöberg Psykologiska institutionen Göteborgs universitet I Vad är egentligen psykologi? Att säga att psykologi är en vetenskap som studerar upplevelser och beteende är inte speciellt upplysande. Bakom den frasen döljer sig en stor mängd uppfattningar, om vad som skall förstås med ord som vetenskap, beteende och upplevelser. Det är kanske naturligt att olika uppfattningar föreligger. Psykologer sysslar med så olika ting som studiet av råttors sexuella beteende, psykoterapi med psykotiska barn och forskning om hur datorer skall anpassas till förutsättningarna hos dem som använder dem. Samma begrepp och teorier kan knappast vara lämpliga i så olika verksamheter. Man kunde därför tro att dessa riktningar skulle kunna leva i fredlig samexistens. Men så är det inte. Gränserna mellan områdena är flytande. Tag djurforskarna som exempel. När psykologer började studera djur, var det för att man hoppades att man på det sättet skulle få kunskaper som var relevanta för att förstå människor. Man ansåg att det var lämpligare att studera djur därför att man med dem kunde göra bättre kontrollerade experiment. Den inställningen är numera ovanlig. Man har fått klart för sig att det är mycket svårt att dra slutsatser om människor utifrån studier av djur. Men senare har zoologer som Konrad Lorenz skapat en ny forskningsgren, etologin, som är inriktad på djurens naturliga beteende. De flesta etologer studerar visserligen djurens beteende därför att det är ett område av stort eget intresse, inte för att kunna dra slutsatser som gäller människor. Men några tycks mest intresserade av vad djurstudier har att säga om människor. De har fått stort utrymme i pressen, vilket inte betyder att etologerna varit mera framgångsrika i att hitta likheter mellan djur och människor än de gamla "rått-psykologerna". De är bara skickligare i att marknadsföra sig. 1 Denna artikel skrevs 1985. Syftet var att ge en populär översikt av den forskning jag hade lett i Göteborg sedan 1970. Det blev också en avslutning på verksamheten där eftersom jag lämnade institutionen hösten 1986. En parallell framställning som är inriktad på forskarutbildningen finns i Sjöberg, L. (2006). Allmän psykologi i Göteborg 1970-88. En forskningsavdelnings historia. In C. Fahlke, E. Hjelmquist, I. Lundberg, I. Nilsson, O. Persson & T. Tjus (Eds.), Ett ämne blir till. Psykologi i Göteborg - en kort historia med ett långt förflutet, 1956-2006 (pp. 57-74). Göteborg: Göteborgs universitet. Den kan nerladdas från http://www.dynam-it.com/lennart/ liksom många andra artiklar och rapporter från Göteborgsprogrammet. 1

Eller låt oss betrakta forskningen om psykiska sjukdomar. Den kliniska psykologin studerar det avvikande och sjukliga beteendet. Pionjärer som Freud har utifrån kliniska erfarenheter formulerat teorier som syftar till att beskriva även det normala beteendet i alla väsentliga avseenden. Freud och hans efterföljare, psykoanalytikerna, har haft ett stort inflytande. Psykologutbildningen domineras av psykoanalysen i en eller annan form. Bokhandlarnas utbud av psykologiböcker består till stor del av psykoanalytisk litteratur. I massmedia ägnar man stort utrymme åt den psykoanalytiska teorin. Men denna enorma framgång för psykoanalysen bygger inte på framgångsrik forskning utan på skicklig marknadsföring, precis som i etologernas fall. De som bygger på studiet av djur och psykiska sjukdomar är alltså mycket uppmärksammade och väl kända av allmänheten. Psykologin som universitetsämne är däremot mera okänt. Kanske beror det på att det är så svårt att konkurrera med etologer och psykoanalytiker om allmänhetens intresse. De stora sensationella visionerna och de tvärsäkra påståendena saknas. Psykologin som vetenskap är ett tålmodigt sysslande med att bygga en grund för teorier. Det är ett arbete som tar lång tid, ty det är svårt att studera människors upplevelser. Inga stora rubriker kommer från forskarens vardagsslit. De otåliga vill ha svar nu på alla viktiga frågor. Därför blir de lätt offer för skojare på kunskapens marknad. Freud var ingen humbug men en del av hans efterföljare är det. De bjuder ut psykoanalysen som en lära som kan besvara alla frågor och den psykoanalytiska formen av terapi som en universalkur. Varje läkare vet att nya mediciner ofta marknadsförs som mirakelkurer och kräver därför att de utvärderas i kontrollerade undersökningar. Det innebär bl a att man jämför effekten av en ny medicin med den som uppkommer till följd av enbart positiv suggestion. Vissa patienter får utan att han vet det enbart sockerpiller (placebo). Man jämför sedan en grupp som fått placebo med en som fått den nya medicinen. Sådana undersökningar behövs uppenbarligen även inom psykologin. De är emellertid inte populära bland dem som förtjänar sitt levebröd på att bedriva en sorts uttunnad variant av psykoanalytisk terapi - mycket vanlig i Sverige. De vet att utfallet sällan blir positivt. Psykoanalytisk terapi har i själva verket inte större eller annorlunda effekter än sockerpiller, efter vad man funnit i forskningen. Eftersom forskningen inte ger de önskade resultaten måste man förklara att den är felaktig eller åtminstone irrelevant. Här har man haft god hjälp av vissa vetenskapsteoretiker. Användning av vanlig enkel logik, ymnigt förekommande inom naturvetenskapen, sägs vara "naturvetenskapsimiterande". Men är inte 2+2=4 även för en psykolog? Logik och matematik är inga naturvetenskaper, de kan och bör användas inom all vetenskap, alltså även inom psykologin. Psykologin skulle, för att fortsätta i argumentlistan, vara en "förstående" vetenskap, inte en "förklarande". Människan skall vara "subjekt", inte "objekt". Detta låter ju trevligt 2

och lite gulligt men är rent nonsens. Psykologins uppgift är att formulera teorier som kan förklara varför människor har vissa upplevelser eller beter sig på ett visst sätt. Om vi lyckas har vi därigenom också förstått. Det finns givetvis även en spontan form av "förståelse" av andra människor. Den kan leda rätt eller fel, psykologins uppgift som vetenskap är att åstadkomma något bättre. Populärt är även att förneka att orsaksbegreppet skulle vara tillämpbart på psykologin. Allt är en helhet, bestående av många små helheter, så därför kan man inte tänka "linjärt" i termer av orsak och verkan. Dessutom gör inte ens moderna fysiker det, tilläger man för säkerhets skull. Påverkan är dessutom fult för det är manipulation. Mot detta kan det räcka med att påpeka att om man ger en vetenskapsteoretiker en vänskaplig spark där bak så torde han inte ha någon svårighet att koppla sin upplevelse till en orsak. Kanske är detta en oetisk form av påverkan, men skolan är väl inte en oetisk institution? Att lära barn att läsa är onekligen en form av påverkan, manipulation om ni så vill, men vi är nog överens om att den verksamheten skall fortgå. Man inser väl hur ihåliga dessa argument är när man hör dem användas för att försvara ren humbug som astrologin. Det har faktiskt gjorts en del forskning för att undersöka giltigheten hos påståenden om himlakropparnas inverkan på vårt själsliv. Man har t ex studerat om fullmånen har en speciell inverkan. Resultaten är att man inte funnit några samband av de typer som hävdas i folktro och astrologi. Några ytterst svaga samband återstår att förklara (men har under alla omständigheter ingen praktisk betydelse). Astro-psykologer hävdar emellertid, helt korrekt, att man kan försvara astrologin som vetenskap lika väl som psykoanalysen med de vetenskapsteoretiska standardargumenten. Allt är en helhet, inget tal om orsak och verkan är relevant, vi skall förstå och älska människor, inte behandla dem som objekt. Vips kliver Babylons präster in på scenen, astrologin är rumsren som vetenskap, "anything goes"! Vetenskapsteoretikernas argument har inte haft några effekter på psykologin som vetenskaplig disciplin men de har haft stor betydelse som stöd för att grunda psykologutbildningen på psykoanalysen. Hela den metodologiska traditionen inom psykologin har kastats ut. Huvudbok i utbildningen är en gammal dammig tysk lunta om psykoanalytisk neurosteori från 40-talet. Vetenskaplig metodik i modern mening lärs inte längre ut. Testteorin har reducerats till enkla praktiska övningar. De kunskaper i psykometrik och statistik som åstadkoms av fem års universitetsstudier är ytterst rudimentära, på gränsen till obefintliga. I stället ges en grundlig antiintellektuell indoktrinering. Effekten är förödande. Psykologerna tycks färdiga att tro på vad som helst. Charmkurser, primalskrin och nu astrologi, allt är lika bra och accepteras kritiklöst. Man undrar hur länge arbetsmarknaden skall visa intresse för personer med en sådan "utbildning". Den akademiska psykologin skiljer sig lyckligtvis starkt från den psykodynamiska tradi- 3

tionen genom sitt krav på stringent vetenskaplig metodik. Men den skiljer sig också från psykoanalysen, och även från etologin, genom att den poängterar det medvetnas betydelse. En av Freuds huvudteser var ju att det medvetna har mycket mindre betydelse än vi tror. Det är enligt Freud omedvetna drivkrafter som styr oss, inte medvetna beslut och planer. För djurforskarna är det också naturligt att bortse från att människor är medvetna varelser som själva styr sitt handlande. De är ju ute efter att tillämpa enkla modeller som styr djur, t ex hormoner eller inflytande från miljön. Visst påverkas vi av omedvetna och fysiologiska faktorer. Men Freud hade fel. Det medvetna har en enorm betydelse och är därför värt en mässa. I några kommande artiklar skall jag ge exempel från vår egen forskning som stödjer det påståendet. II Psykologer har sedan början av 1900-talet ofta identifierat sin vetenskap med studiet av beteendet. Bakom denna till synes rättframma definition döljer sig emellertid ett moras av svåra vetenskapsteoretiska frågor. Vad är egentligen beteende? Läroböcker i psykologi brukar nästan aldrig ta upp den frågan, man får snarast det intrycket att författaren anser svaret vara sjävklart. Vid närmare eftertanke inställer sig dock ett behov av större precision. Beteende kan inte gärna vara vilken biologisk process som helst, vilket tycks vara en del psykologers åsikt. Låt oss ta några exempel. Mina naglar växer - är det beteende? Jag smälter min frukost - är det beteende? Jag åker till jobbet - är det beteende? I vissa fall, som det sistnämnda, är vi nog överens om att det är fråga om beteende. I det först nämnda fallet är nästan alla (men undantag finns!) överens om att det inte är beteende. I vissa fall, och kanske utgör det andra fallet ett exempel på detta, föreligger nog en viss tveksamhet eftersom man gärna antar att många kroppsliga processer är påverkade av psykiska förlopp. Man tycks vilja sätta likhetstecken mellan beteende och sådana kroppsliga processer, vilket inte precis bidrar till klarhet i denna fråga. Min uppfattning är att beteende inte rimligen kan vara något annat än handlande, men den termen har man skyggat inför på puristiska grunder. Man har föredragit den skenbart mera rumsrena termen beteende som tycks vara något som kan studeras "objektivt", men det har skett till det höga priset att man saknar en tydlig angivelse av vilket studieområde som psykologin skall omfatta. Grundproblemet tycks vara, att psykologin tagit på sig uppgiften att vara den vetenskap som skall empiriskt studera det mänskliga själslivet, medan den vetenskapliga metoden, onekligen en produkt av och ett verktyg för samma själsliv, inte utan vidare låter sig användas för studier av den inre världen. Hur kan man vinna empiriskt grundad kunskap om tankar och känslor? Frågan är svår och vid upprepade tillfällen under psykologins historia har det visat sig att forskningen kommer till korta om man låter sig alltför mycket styras av dagens mode inom vetenskapsteorin, på bekostnad av det sunda förnuftet. Ty det sunda förnuftet förnekar knappast det rimliga i tanken att vi vet något om 4

våra egna upplevelser och att vi kan kommunicera denna kunskap till andra. Därigenom kan vi vinna kunskaper om det inre livet, det egna och andras. Kommunikation är möjlig. Att anta att kommunikation är möjlig innebär givetvis inte en naiv tilltro till att alla budskap är rättframma och sanna. Antagandet ligger i stället till grund för ett strategiskt val av metodik. Det är ett val som innebär att vi måste utveckla metoder för studier av mentalt innehåll och processer. Följden blir dessutom att vi väljer våra forskningsproblem på ett speciellt sätt. I själva verket tycks valet av problem, eller om man så vill, vad som överhuvud anses vara ett psykologiskt problem, i hög grad bero på den grundläggande vetenskapsteoretiska synen på psykologins metodik. Om man alltså antar att det är möjligt att få viss kunskap om andra människors själsliv, så har man därvid anlagt ett visst perspektiv på psykologin. I den forskargrupp jag tillhör finner vi det naturligt att ställa frågor om det mänskliga handlingslivet, som är ganska nära anslutna till sunt förnuft. Det är faktiskt frågor som psykologer sällan eller aldrig ställer trots sitt uppenbara intresse för "lekmän". I denna artikel skall jag berätta om några huvudlinjer i den forskning som bedrivits av mig och mina medarbetare. Vår inriktning är på mänskligt handlande, som vi ser som ett subjektivt fenomen möjligt att studera vetenskapligt. Vi kommer att se att det är nödvändigt att ta hänsyn till både känslomässiga och intellektuella aspekter vid studiet av mänskligt handlande. III För ganska länge sedan arbetade jag med praktiska studier av de psykologiska effekterna av nya läkemedel, under ledning av Carl-Otto Jonsson som numera är professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet. Vi använde oss av en blandning av psykomotoriska prov som reaktionstid och "flicker fusion" samt bedömningar av stämningsläge. De psykomotoriska proven var ganska svåra att arbeta med. Spridningarna var stora, tydliga övningseffekter förekom, t ex i reaktionstid, och resultaten var inte alltid lätta att tolka. Detta var i och för sig inga ovanliga erfarenheter. När det gäller prestationsprov så är det ofta svårt att tolka resultaten. Beror en försämrad prestation på försämrad förmåga eller på sänkt motivation? Hur skall man tolka en förändring i sådana mått som den visuella flicker-gränsen? En del forskare har inför sådana problem tagit sin tillflykt till rent fysiologiska mått som GSR (hudkonduktansen, ett mått som anses mäta svettutsöndring, som i sin tur säger något om det autonoma nervsystemets aktivitet) eller utsöndringen av stresshormoner. Men dessa till synes påtagliga och pålitliga fysiologiska indikatorer på psykiska processer kan inte heller ges någon rättfram tolkning. En betydande övertro på tolkbarheten t ex GSR-responserna ligger bakom den nu allt populärare användningen av s k lögndete- 5

tektorer. Dessutom är de fysiologiska måtten ofta mycket varierande mellan personer, ett förhållande som kan vara mycket besvärande i experimentella studier. Det är också dyrt att göra fysiologiska mätningar, och det är många gånger påfrestande för försökspersonen. En tredje typ av mätning av emotioner är den som man försöker göra med s k projektiva test av typ Rorschach. Man ber försökspersonen beskriva vad han ser i ett urval av tvetydiga figurer (bläckplumpar). För tolkning av svaren finns ett flertal synnerligen omfattande, spekulativa och lösliga begreppssystem. Normalt får man inte heller rimlig tillförlitlighet hos dessa tolkningar varför metoden är helt värdelös i experimentella studier av emotioner. Mot dessa problematiska psykomotoriska, fysiologiska och projektiva mått står olika former av upplevelsemätningar. De är enkla och billiga att genomföra, resultaten i allmänhet ganska tydliga och lättolkade. I våra studier på 60-talet fann Carl-Otto Jonsson och jag att det var betydligt mera tacksamt att arbeta med upplevelsemått än med de andra typerna av mått när vi undersökte effekterna av nya läkemedel. Det som saknades var emellertid en systematisk undersökning av vilka skalor som behövdes för att ge en någorlunda uttömmande beskrivning av stämningsläget. Det problemet attraherade så småningom en doktorand vid den allmänpsykologiska avdelningen i Göteborg, Erland Svensson, som kom att göra en viktig insats inom området. Svensson fann till att börja med att litteraturen om mätning av stämningsläge var synnerligen förvirrande. De stora namnen var Nowlis och Cattell. De hade båda föreslagit ganska många stämningsdimensioner, 10-15 stycken, som tycktes delvis svårbegripliga och föga tilltalande rent intuitivt. De stämde dessutom ganska dåligt överens sinsemellan. Nowlis föreföll oss särskilt betänklig - hans skalor var f ö dominerande i praktiskt bruk. Han hade nämligen funnit att stämningsord som allmänt anses vara varandras motsatser, som ledsen och glad, inte samvarierade alls! När han analyserade sambanden mellan stämningsord fick han därför inga bipolära dimensioner av typ glad - ledsen, pigg - trött, spänd - lugn, o s v, utan han tenderade att få dubbelt så många dimensioner. Det verkade som om varje pol i de bipolära dimensionerna blev en egen dimension oberoende av alla andra. Nowlis skrev också att visst kan man vara glad och ledsen samtidigt. Detta kan vara en poetisk sanning men den är föga vägledande vid stämningsstudier. Vi fann nämligen att Nowlis gjort ett fatalt fel vid konstruktionen av sin skattningsskala. Han hade endast använt 4 kategorier och bland dessa en "vet inte"-kategori, som var asymmetriskt placerad. En bedömningsuppgift kunde alltså se ut så här: Är du GLAD? Välj ett alternativ: ja, definitivt, ja, kanske vet ej nej 6

Detaljer i skattningsskalor brukar inte spela så stor roll men just i detta sammanhang hade de betydelse. Det visade sig nämligen att "vet inte"-kategorin inte hade en naturlig inplacering på skattningsskalan. Den kategorin hade ej en given plats mellan "nej" och "ja, kanske". Om den togs bort eller placerades symmetriskt erhölls de väntade starkt negativa korrelationerna mellan ord som är varandras motsatser. Visst kan man någon gång vara glad och ledsen samtidigt, men det är undantaget - normalt utesluter de varandra! De dimensioner som vi erhöll vid vår analys av stämningsläget var mycket enkla. Vi har kallat de tre grundläggande skalorna hedonisk ton (glad - ledsen), avspändhet (lugn - spänd) och aktivering (pigg - trött). Dessa tre skalor kan i sin tur beskrivas i en tvådimensionell rymd. Att det behövs separata skalor för avspändhet och aktivering kan bero på att svenska språket saknar ord för "upphetsnings-nivå, som ej samtidigt är laddade med en positiv eller negativ hedonisk ton. Dessa stämningsdimensioner (och några till som jag ej går in på här) har använts av oss själva och åtskilliga andra forskare vid ett stort antal studier. Vi har studerat effekterna av alkohol och valium. I en annan undersökning registrerades stämningsläget vid ett stort antal tidpunkter. Variationen i stämningsläge befanns vara större för kvinnor än för män, medan det genomsnittliga stämningsläget (välbefinnandet, om man så vill) var lika. En doktorsavhandling, av Anna-Christina Blomkvist, behandlade stämningslägets betydelse för problemlösning. Ju bättre stämningsläge, desto större effektivitet. Detsamma fann vi i en studie av inlärning av bilkörning på halt underlag. Det var ett ganska starkt samband mellan körförmåga och stämningsläge. Man kan fråga sig vad stämningsläget beror på. En naturlig hypotes är förväntningar. Vi har gjort studier av stämningsläge inför en tentamen och relaterat detta till det förväntade utfallet, men sambandet har visat sig vara svagt. Samma, något förbluffande, resultat fann en doktorand, Anna-Lena Nyth, som undersökte stämningsläge hos patienter på Sahlgrenska sjukhuset vilka skulle genomgå en operation av tämligen allvarlig natur. Deras nervositet kunde vara påtaglig, men den hade inget samband med den förväntning de hade på resultatet av operationen. Andra data tyder emellertid på att det kan finnas starkare samband med förväntningar och humör, men det är av avgörande betydelse vilken aspekt på förväntningarna som studeras. Kanske var våra första förväntningsstudier alltför inriktade på att studera resultatet av en kommande aktivitet. Vi genomför nu förväntningsstudier, där vi tar in betydligt mera information om innehållet i förväntningarna. Vi försöker också finna positiva situationer där man kan anta att personerna väntar sig något gott av det som skall hända. Vi har efter åtskilligt funderande stannat för att undersöka förväntningar inför en lång utlandsresa. Det har också visat sig att stämningsläge har starka samband med vissa aspekter på det upplevda kroppstillståndet, särskilt om man upplever diffusa obehag. Märkligt nog tycks 7

inte stämningsläge och kroppstillstånd vara kausalt relaterade till varandra, utan det förefaller som om de har en gemensam faktor av något slag - förändringar tycks nämligen ske mer eller mindre samtidigt i humör och kroppstillstånd. I dessa studier har det slagit oss hur litet psykologer (och andra) har intresserat sig för hur vi upplever den egna kroppen, sjukdomssymtom o dyl. Det förefaller oss som om studier av kroppsupplevelse skulle vara ett lovande fält för fortsatt forskning, av potentiellt intresse inte minst för läkare som ju inte får se patienten förrän denne på basis av sina kroppsupplevelser har bestämt sig för att något kanske är fel med honom. Studier av känslomässiga upplevelser har alltså visat sig vara ett mycket fruktbart arbetsområde som ingalunda kräver tung apparatur eller svårtolkade test. Enkla bedömningsskalor fungerar alldeles utmärkt. IV Samtidigt med den forskning om stämningsläge som jag beskrev i förra artikeln bedrev vi studier av beslutsfattande. Vi såg beslutsprocessen som ett mycket viktigt inslag i det mänskliga handlandet - men till en början var vi inte klara över hur beslutsfattande var relaterat till emotionella processer. Forskning om beslutsfattande hade intresserat psykologer sedan Ward Edwards formulerade problemet på 50-talet. Han hade mött problemet genom sitt intresse för ekonomi och det var naturligt för honom att formulera beslutsmodeller direkt i anslutning till de förväntningsmodeller som ekonomerna arbetade med. Dessa modeller var ursprungligen normativa, d v s de syftar inte till att beskriva hur människor faktiskt fattar beslut utan hur man bör fatta beslut. Modeller av denna typ antar att människan väsentligen är rationell. Beslut och värderingar antas vara funktioner av information. Åtskillig skarpsinnig forskning ägnades under 60-talet åt frågan om experimentell prövning av sådana modeller; ett svårt metodproblem, eftersom de verkningsfulla variablerna antogs vara nyttovärden och subjektiva sannolikheter, och detta är ju storheter som inte utan vidare låter sig mätas. Det har visat sig svårt att fånga det mänskliga beslutsfattandet i dessa termer. Bäst har väl Kahneman och Tversky lyckats med sin s k "prospect" teori. Enligt denna teori fungerar positiva och negativa nyttovärden olika i förhållande till objektivt värde (pengar). Man känner förluster starkare än vinster. Vidare är de subjektiva sannolikheterna underskattade, utom värden mycket nära eller lika med 1, vilka överskattas. Speciella förhållanden råder vad gäller mycket små sannolikheter. Människor tycks fungera på ett speciellt sätt när de är fullständigt säkra (och de föredrar i själva verket den situationen, om den kan uppnås). Kahneman och Tversky kan med sin modell förklara en del fenomen som är förbryllande ur normativ synpunkt, t ex att man är villig att köpa lotter och försäkringar. 8

Men detta är bara krusningar på ytan! De verkligt betydelsefulla psykologiska processerna ligger troligen före beslutet. Henry Montgomery har föreslagit att människor före ett beslut förvränger informationen och lägger allt till rätta, så att de närmar sig en dominansstruktur. Vid en sådan struktur behöver man ej tveka. Det val man träffar är självklart och kan mycket lätt försvaras; det valda alternativet är nämligen minst lika bra som alla andra alternativ i samtliga avseenden och bättre i åtminstone ett avseende. Denna bild är långt från den svale "informationssammanställaren" som nästan alla modeller tidigare arbetat med - men den känns igen från vardagslivet, eller hur? Politikerna lever, eller påstår sig leva, i en värld av dominansstrukturer, den bästa av alla världar för en beslutsfattare. Montgomery och Biel har påvisat detta i sina pågående studier av politikers beslutsfattande i energifrågor. Allt i det egna partiets program är enbart bra, allt i motståndarnas program är enbart dåligt. Men denna tendens gäller inte bara politikerna, den är ett mycket allmänmänskligt fenomen. Montgomery har visat att man på ett ganska tidigt stadium börjar luta i riktning mot ett alternativ och att man sedan söker information som bekräftar dess överlägsenhet. Det formella beslutet som till slut kommer tycks vara just - en formalitet. Beslut tycks alltså i hög grad styras affektiva processer, attityder om man så vill, snarare än av rent kognitiv informationsbehandling. Det finns i själva verket ett intressant och ganska litet undersökt samband mellan beslut och attityder. De flesta moderna attitydforskare arbetar med någon form av kognitiv attitydteori. Det bästa exemplet på kognitiv attitydteori har Fishbein formulerat. Han antar att man kan analysera attityden till ett objekt i ett antal speciellt betydelsefulla aspekter eller attribut. Han antar också att attityden är en funktion av trosföreställningar om objektet ("beliefs"), och det värde man bedömer att aspekterna på objektet har. Attityden är alltså enligt Fishbein en sorts kognitiv sammanvägning av olika element. Mot denna syn har några forskare opponerat sig som i stället menar att attityden bildas oberoende av de kognitiva föreställningarna. Vi har själva arbetat med en modell enligt vilken attityd, trosföreställning och värdeomdöme alla är funktioner av en gemensam komponent, och denna har vi antagit vara den föreställning ("image") som objektet ger upphov till. Vad är en föreställning? Det är ett ord som är förledande, ty det tycks syfta på något enkelt som samtidigt är svårgripbart. Det är emellertid lätt att ge exempel på föreställningar. Om jag skriver orden "Olof Palme" så utlöses hos varje läsare en föreställning om personen i fråga. Vi har antagit att attityder, trosföreställningar och värdeomdömen tenderar att vara samstämmiga på grund av sin gemensamma bakgrund i den av objektet utlösta föreställningen. Det är inte märkligt att Fishbeins modell, och andra kognitiva modeller, ger en ganska god överensstämmelse med data om det förhåller sig på detta sätt. Vi har visat på starka beroenden mellan de tre komponenterna. Korrelationerna mellan värden och trosföreställningar (BV-korrelationer) är ofta mycket höga. De varierar i de flesta av våra undersökningar mellan -0.9 och +0.9. Ju högre engagemang, desto starkare korrelation. 9

Personer med svagt självförtroende har visat sig ha en tendens till starkare korrelation, vilket vi tolkat som ett uttryck för försvarsinställning. Det finns ett samband mellan handling och korrelationens styrka. Om man fattat ett beslut och därigenom förskrivit sig till att handla på ett visst sätt, så blir den bild man ger av de aktuella handlingsalternativen mera svartvit; korrelationerna går mot +1 (för det valda alternativet) eller -1 (för förkastade alternativ). Det fanns en tydlig tendens till mera utpräglat svart-vitt tänkande föreligger när beslutet om att sluta röka var fattat. Den tendens som Montgomery beskrivit och som innebär att man söker få det valda alternativet att framstå som dominant, är väl förenlig med dessa data på BV-korrelationer. Dominans medför en hög positiv BV-korrelation för det valda alternativet, negativa korrelationer för förkastade alternativ. Vår forskning har alltså visat att beslut inte tycks styra handlandet på det sätt man tror i rationalistiska teorier. Teorier av den typen kan emellertid förefalla passa ganska bra eftersom människor eftersträvar att ge ett sken av att vara rationella. När sker egentligen besluten och hur går de till? I våra studier av missbruk har vi hittat några ledtrådar. Det blir ämnet för nästa avsnitt. V Vad är det egentligen som styr människors handlingar? Är det känslorna eller förnuftet, emotion eller kognition? Frågan är inte precis ny och svaret är givetvis att både känsla och förnuft styr handlandet. Men i psykologisk forskning har det visat sig vara svårt att förena de två synsätten. De senaste decennierna är det framför allt den kognitiva psykologin som har dominerat. I den forskningsgrenen sysslar man med att undersöka hur människor löser problem, hur minnet fungerar och hur man drar slutsatser. Det är alltså informationsbehandling som det handlar om. Känslolivet har varit ett tämligen försummat område. Emotionella inflytanden på tänkandet har man inte studerat i någon större utsträckning. Av detta skäl har man förbisett viktiga faktorer som styr handlandet. Kognitiva psykologer tycks förutsätta, troligen utan att ha reflekterat speciellt mycket över saken, att det finns ett närmast perfekt samband mellan beslut och handling. Var och en som har misslyckats med att sluta röka, eller någon gång överskridit en tidsgräns, vet att så ej är fallet. Om man så vill kan man naturligtvis säga att i dessa fall handlar det om ändrade beslut, inte om att sambandet mellan beslut och handling skulle ha upplösts. Men då glömmer man att det typiska för dessa viljesammanbrott, som vi har kallat dem, är att man hela tiden har kvar sina ursprungliga prioriteringar och att man beklagar de handlingar som 10

gjort att man brutit mot sina föresatser. Detta är något helt annat än de fall när man ändrar ett beslut rationellt under inflytande av ny information. Vi påbörjade för 10 år sedan studier av hur människor handlade när de försökte bryta beroendetillstånd. Vi har undersökt rökare, alkoholmissbrukare, överviktiga och drogmissbrukare. I samtliga fall återfinner vi en problematik som tycks vara i stort sett densamma. Man fattar ett beslut att bryta beroendet, men under inflytande av olika faktorer sker återfall, som sedan snabbt leder till att man är tillbaka i den gamla ovanan igen. Vilka faktorer är det då som ansvarar för återfallen? Vi har funnit att det främst är emotionella faktorer som är av betydelse. De flesta återfall tycks ske under någon form av emotionell påfrestning, oftast negativ, men ibland positiv. Den första vårdagen kan vara lika farlig som ett gräl med någon närstående när det gäller att hålla fast vid en föresats. Detta är ett förhållande som är svårt att förklara med inlärningsteori, som ju annars använts av vissa forskare för att förklara återfall under negativ stress. Man tänker sig i dessa fall helt enkelt att den vana som man är beroende av är ett beteende som kan användas för att minska obehagliga emotionella tillstånd. Men hur skall man på det sättet förklara den första vårdagens frestelser? I stället för konventionell inlärningsteori har vi tagit vår utgångspunkt i en annan iakttagelse som vi gjort vid återfall. Det är nämligen oftast fallet att dessa föregås av förvrängda resonemang; man resonerar med sig själv och fattar ett beslut mot bättre vetande. Rökaren kan säga "Äsch, det är väl inte så farligt att ta några cigaretter i kväll på den här trevliga festen, alla andra röker ju, varför skulle jag inte också kunna unna mig det, i morgon fortsätter jag att ha slutat röka", men han vet innerst inne att det är ett falskt resonemang. Otaliga gånger har han försökt sluta röka, och just ett första avsteg från föresatsen har i allmänhet haft en "dominoeffekt" som snabbt fört honom tillbaka till den ursprungliga konsumtionsnivån. Det finns en rik provkarta på förvrängda resonemang, kanske toppas listan i självbedrägeri av argumentet "Nu har jag kunnat avhålla mig från rökning en hel månad så jag kan belöna mig själv med en cigarett". På medeltida målningar ser man ofta demoner och djävlar som viskar något i människornas öron. Jag tror att de viskar just sådana argument. Eftersom återfallen föregås av förvrängda resonemang, av ett fungerande på en lägre kognitiv nivå än vad personen normalt är kapabel till, har vi antagit att återfallen beror på en minskad tillgång till psykisk energi för genomförande av föresatsen. Den minskningen i sin tur beror enligt vår teori på att personen befinner sig i ett emotionellt upprört tillstånd. Ett sådant tillstånd utmärks av att starka önskemål att handla på det ena eller andra sättet aktualiseras. Om man är rädd vill man samtidigt fly situationen, är man arg vill man anfalla någon, o s v. Detta innebär att personen ställs inför uppgiften att samtidigt reglera en eller flera starka handlingstendenser förutom den ursprungliga föresatsen att bryta en ovana, och för denna centrala kontrolluppgift finns bara en begränsad mängd psykisk 11

energi. Vi anser att denna tolkning understöds av de tekniker som missbrukare ibland med viss framgång använder för att undvika återfall. Man kan t ex rikta tankarna och uppmärksamheten bort från den frestande handlingen, eller man kan aktualisera skäl för att hålla fast vid sin föresats. I det första fallet minskar i bästa fall styrkan hos tendensen att återfalla, i det senare stärks tendensen att hålla fast vid föresatsen. I ett par studier har vi funnit att alkoholmissbrukare som kände till och använde tekniker av dessa typer hade större chans att undvika återfall än övriga. Vi arbetar nu med försök att lära ut teknikerna till dem som ej känner till och använder dem (och de är många); de första resultaten av den forskningen har visat på svårigheter att få missbrukare att ta till sig detta budskap och utnyttja teknikerna. Vi menar dock att det är värt att försöka gå fram denna väg, i synnerhet som kontrollerade studier av andra behandlingsmetoder vid alkoholmissbruk givit tämligen blygsamma resultat. VI Under 70-talet kom riskfrågorna att bli alltmer centrala i det politiska skeendet, både i Sverige och i andra länder. Riskerna med modern teknik, framför allt kärnkraften, seglade upp som politiskt avgörande under en period. Det är givetvis ingen tillfällighet att intresset för forskning om riskfrågor samtidigt blev allt starkare, både bland samhällsvetare och bland tekniker. Planerare efterfrågade ett svar på frågan om vad som är en acceptabel risk. Frågan är nu inte den bästa eller djupaste man kan ställa men den kom onekligen att motivera en hel del forskning. I mitten av 70-talet tog jag på mig uppgiften att leda ett projekt som hade till syfte att göra en tvärvetenskaplig översikt av forskningen på riskområdet. Det var ett vanskligt företag, visade det sig. Ett skäl var nog att forskningen på området var så pass ny, de flesta forskningsrapporterna var inte äldre än 10 år. Ett annat skäl var att det fanns ganska få forskare i Sverige som hade direkt erfarenhet av att arbeta med riskfrågor, även om intresset i och för sig var stort. Ännu ett skäl till svårigheter var mera allmänt. Det var tydligt att forskare inom olika discipliner hade mycket olika arbetssätt. Det som var självklart för en del var främmande för andra. Och till slut: på mig som projektledare föll ansvaret för en samordning av de olika perspektiven på riskfrågorna från vitt skilda discipliner som religionsfilosofi, nationalekonomi, statskunskap, historia, socialantropologi o s v. Det var ju egentligen en omöjlig uppgift att ge en sorts helhetssyn på hur risker genereras i samhället och hur människor reagerar på dem. Men även om uppgiften var omöjlig kunde vi sammanfatta en del stimulerande resultat och presentera idéer för fortsatt forskning. Ett tema som vi framhöll var riskupplevelsens emotionella sida. Den upplevda riskstorleken tycktes vara nära anknuten till spontana föreställningar - mycket på samma sätt som vi antagit att föreställningar verkar samordnande på trosföreställningar, värderingar och attityder i allmänhet. De flesta psy- 12

kologiska riskforskare hade enligt vår mening haft ett alltför ensidigt kognitivt perspektiv på riskfrågorna. Ett annat tema, relaterat till det första, var riskupplevelsernas samband med moraliska föreställningar. Vi gjorde fallstudier av hur massmedia rapporterat om risker och olyckor och det föreföll oss som om den politiska beslutsprocessen var starkt påverkad av förekomsten av moralisk indignation över risker. Senare har vi studerat moral och risk och funnit att accepterbarheten hos risker hänger nära samman med den moraliska värderingen hos den riskfyllda handlingen. Kvinnor tar mindre risker och är mindre moraliskt toleranta än män i de studier vi genomfört. Man är speciellt negativ till handlingar som utförs kollektivt eller av samhället; mera tolerant när det gäller individuellt handlande. Dessa tendenser är tydliga redan i 13-års åldern och i vitt skilda grupper av vuxna. Riskforskning uppkom, som ovan påpekats, i ett socialt högspänningsfält. De få riskforskarna i landet torde i de flesta fall ha blivit indragna i det skeendet och blivit "deltagande observatörer". Själv var jag med i en undergrupp till energikommissionen och även i reaktorsäkerhetsutredningen som tillsattes för att förbereda 1980 års folkomröstning. Det var förstås fascinerande att se forskning i tillämpning på det sättet men det var också i viss mån avskräckande att uppleva hur svårt det var att inte bli misstolkad. Hur skall samhällsforskaren undvika att hans resultat misstolkas och t o m missbrukas? Hur skall han kunna hålla sig i görligaste mån objektiv trots att han själv har bestämda värderingar? Att detta är svåra frågor är uppenbart - men inte för ett ögonblick accepterar jag tesen att alla påståenden måste vara värdeberoende och att inga sanningar skulle finnas inom samhällsvetenskapen, bara ideologi. Om man anser det är det ju hederligare att vara politiker på heltid. VII Emotionerna motverkar ibland vår förmåga att nå uppsatta mål. I avsnittet om missbruk visade jag att återfall i missbruk beror på emotionella påfrestningar. Men vissa emotioner kan ha en positiv effekt. De kan göra det möjligt att genomföra en krävande men positiv aktivitet. Studier är exempel på en sådan aktivitet. Det är väl känt att det finns stora problem för många att genomföra beslut att göra en viss studieinsats, men vad beror svårigheterna på? Vi har utgått från att i detta sammanhang är intresset av central betydelse. Avbrott av studier sägs ofta bero på bristande intresse. Begreppet intresse har haft en tämligen marginell ställning i psykologin. Ett skäl kan vara att intresse tidigt föll utanför de mest uppmärksammade fenomenen i emotionspsykologin på grund av att det saknar uppenbara kroppsliga komponenter. 13

Man hade kunnat tro att intresse skulle ha en central plats i motivationspsykologin, men i den litteraturen hittar man bara ett fåtal marginella hänvisningar. Detta beror troligen på att motivationspsykologin utvecklats i så nära samband med den inlärningspsykologiska djurforskningen. En annan forskningsinriktning av viss betydelse i sammanhanget är attributionsteorin, som sysslar med studier av de vardagspsykologiska begreppssystemen. Här behandlas emellertid endast intresset för prestationen och dess orsaker, inte intresse för det ämnesinnehåll som man studerar. Detta förefaller mig vara uttryck för en betydande enögdhet, som kanske har en kulturell förklaring. Den amerikanska psykologin lever ju i en kultur där prestation och framgång är av så enorm betydelse i människors liv. Den dominerande forskningsinriktningen när det gäller intresse har vuxit fram i anslutning till en serie förvånande resultat som erhölls av Deci och Lepper i början av 70-talet. De fann att intresset tycktes sjunka om man belönade en aktivitet som i sig var mycket intressant och sedan tog bort belöningen. De drog den slutsatsen att belöningar sänker intresset. Effekten tycks vara stark i laboratoriestudier av den typ de genomförde, men frågan är vad den beror på och vilka generella slutsatser den kan läggas till grund för. Den vanligaste förklaringen av effekten är att den skulle bero på att man känner sig kontrollerad av belöningen. Då man ogillar att bli kontrollerad kommer man att också ogilla aktiviteten i fråga. Forskare som faktiskt försökt studera dessa attributions- och motivationsprocesser - och inte enbart nöjt sig med att anta att de existerar - har ej funnit något stöd för dem. Man kan t ex inte avvisa den enkla tolkningen att åtskilliga av dessa resultat beror av besvikelse, som uppkommit på grund av att man tagit bort en belöning. Dessutom har man aldrig kunnat bekräfta i fältstudier, att en negativ effekten av belöningar skulle föreligga. Tvärtom tycks i praktiken belöningar alltid ge positiva effekter - de höjer intresset och prestationsnivån. Andra forskare har kritiserat belöningssystem utifrån resultat som tyder på att belöningar kan minska prestationen. Det förefaller också som om belöningar kan få människor att bli ensidigt inriktade på att uppnå dem, men det kan ske på bekostnad av prestationen endast om belöningarna utdelas på ytliga och ofullständiga grunder. De studier jag känner till av dessa fenomen har inte kontrollerat för den faktorn. Om man på tentamina frågar efter trivialiteter så lär studenterna in trivialiteter. Lösningen på det problemet är förstås att skärpa kraven till verklig förståelse, inte att avskaffa tentamina. Man kan alltså konstatera att intresseforskning visserligen finns, men att den till största delen bedrivs i ett olyckligt äktenskap med attributionsteorin. Det är beklagligt att denna teori, som i sig är stimulerande och viktig, kommit att övergeneraliseras till fenomen som den aldrig var avsedd att behandla och att forskningen på området i så hög grad bortser från behovet av studier som ger information om alla de viktiga centrala processerna. 14

När vi började undersöka studieintresse startade vi med naturvetenskap och teknik där intresset hade varit vikande under en tid. Vi har studerat intresse för naturvetenskap och teknik i gymnasiets sista årskurs, N- och T-linje, samt på högskolenivå. På den senare nivån har vi även studerat intresse hos ekonomi- och psykologlinjestuderande. De resultat vi hittills fått fram bekräftar intressets betydelse för val av studieväg - nästan alla säger att de väljer utifrån intresse. Men märkligt nog är intresset för högre studier ganska svagt anknutet till intresset för skolämnen i gymnasiet. Det förefaller inte heller som om intresset skulle ha mycket stor betydelse för hur mycket man anstränger sig i sina studier - även det ett resultat som har förvånat oss. Vi undrar om vi har överdrivit intressets betydelse. Eller har vi bara letat på fel ställe? Vad är det då som gör att man blir intresserad av ett kunskapsområde, i detta fall teknik och naturvetenskap? Det är en vanlig föreställning att det är det praktiska värdet eller de praktiska anknytningarna som skapar intresse. Våra resultat tyder på att så ej är fallet. Det är i stället den logiska strukturen hos ett ämne som attraherar: att man kan nå djupare insikter och känna sin kompetens öka, att det går att fastställa vad som är riktiga eller felaktiga lösningar på problem, att man får arbeta med experiment och undersökningar på ett självständigt sätt. Det är möjligt att det praktiska värdet kan ha stor betydelse om man kan visa hur teorin tillämpas i praktiken, men man bör nog inte underskatta svårigheterna att göra det. De praktiska tillämpningarna är ju ofta mycket komplexa. Det kan vara intressant att fundera över innehållet i faktorn logisk attraktivitet. Den tycks ha att göra med förståelse och kontroll av en viss klass av fenomen, i detta fall naturen och tekniken. Många psykologer har föreslagit att det finns ett behov av förståelse och kontroll. De får ett visst stöd av våra resultat men det är viktigt att notera att resultaten avser en viss begränsad typ av förståelse och kontroll, att man tycks vara specifikt inriktad på en viss typ av fenomen. När behovet av förståelse och kontroll riktas mot annat än natur och teknik kan andra intressen uppkomma. Intresse för psykologi tycks ha mycket att göra med önskan att förstå sig själv och med starka personliga upplevelser, inte så mycket med skolkunskaper. Som man kunde vänta sig har vi också bekräftat att intresset ökar med framgång. Det finns tecken som tyder på att det dels finns en direkt relation mellan framgång och intresse, dels en relation som går från framgång till upplevd kompetens och från kompetens till intresse. Man kan också vända på steken och fråga vad som får elever att tappa intresse. Intresseminskning är i själva verket ett centralt problem i vår grundskola. Vi har genomfört en tvärsnittsstudie av elever i årskurserna 1, 3, 5, 7 och 9 i den svenska grundskolan. Intresset för matematik och svenska studerades. Båda sjönk från 1:an till 9:an. Vi studerade också en mängd andra aspekter på upplevelsen av skolarbetet och kamratrelationer, lärarnas pedagogiska förmåga som den upplevdes av eleverna, o s v. I samtli- 15

ga avseenden kunde vi konstatera en negativ utveckling. Det mesta tycktes bli sämre när eleverna blev äldre. Man frågar sig givetvis vad denna trend beror på. Det är en vanlig tanke att intressesänkningen skulle bero på ökad spridning i intresse. Den faktorn kunde emellertid ej förklara intresseminskningen. Våra resultat tyder på att intresset inte har så vitt spridda samband med andra variabler som vi från början antog. Men intresset är trots allt centralt, om inte annat därför att den allmänna meningen tycks vara att det är mycket önskvärt att människor får styra sina liv efter sina intressen. Man kan undra litet över hur djupt detta egentligen är tänkt. Intressen är ju inte en gång för alla givna, utan de påverkas bl a av de kunskaper man har. Många ting är i början svåra och alls inte intressanta, men de kan bli det när man väl kommit in i dem. Man måste nog räkna med att samhället måste utnyttja andra källor till motivation än intresse i många sammanhang. I själva verket tror jag att synen på intresset kan härledas från ett större tankekomplex, som också illustreras av vår syn på den romantiska kärleken. Det är som om våra preferenser och affekter vore naturgivna och som om det vore en illgärning att ej ständigt följa dem. Jag överlämnar åt idéhistorikerna att besvara frågan varifrån dessa idéer stammar. Några självklara sanningar är de förvisso ej. VIII Den forskning som jag hittills behandlat har sysslat med studier av vissa delar av det psykiska livet. Intressant är också att studera hur dessa delar integreras till en helhet i det vardagliga handlandet. Det är märkligt att så få psykologer arbetat på det sättet - det är som om strategin att försöka undersöka isolerade delar vore självklar. Därför är det ännu år 1985 faktiskt sant att vad människor gör i sitt vardagsliv är en fråga som mycket få psykologer har intresserat sig för. I ett projekt som påbörjades hösten 1983 har vi genomfört studier av det naturligen förekommande vardagsbeteendet med hjälp av en metodik för slumpmässigt urval av tidpunkter. Personer ur ett antal olika grupper har fått bära med sig en personsökare från morgon till kväll. (Nätterna har vi lämnat till privatlivet). Varje gång sökaren ger en signal (7 gånger per dag under en vecka, vid slumpvis utvalda tidpunkter) har försökspersonen varit instruerad att svara på ett antal frågor om sin pågående handling. Av praktiska skäl har det inte alltid gått att svara omedelbart men den genomsnittliga fördröjningen uppgår bara till ca 10 minuter. Frågorna har varit dels öppna, dels skattningsskalor. De öppna frågorna har behandlat dels vilken den pågående handlingen var när signalen gavs (svaren kodas i 29 kategorier), dels vilka skälen till handlingen var (99 kategorier). 16

Det har varit ett omfattande arbete att samla in dessa data, samt att konstruera och tilllämpa ett kodningsschema. Vi har ej analyserat alla aspekter på dessa data ännu. En specialstudie gjordes hösten 1984 inför ett symposium om psykologi och ekonomi - vi tog ut de handlingar som enligt personerna själva hade ekonomiska skäl. Dessa skilde sig på flera sätt från handlingar i allmänhet. De var ganska sällsynta och bedömdes på det hela taget negativt. I en annan specialstudie har vi undersökt sambandet mellan handlingar och känslotillstånd och olika klimatvariabler som lufttryck, temperatur, luftfuktighet m m. Endast temperatur hade något mera betydande samband med de psykologiska variablerna. Ju varmare det blev desto mera stressad blev man. Samband med olika bakgrundvariabler som kön, ålder och utbildning har också studerats. Kvinnor tycks ha funnit sig bättre tillrätta i livet än män. De rapporterade bättre humör och upplevde sina handlingar som mera meningsfulla. Ålder var en viktig variabel. De äldre (upp till ca 70 år) som deltog i undersökningen var bättre till mods än de yngre. En grupp nyblivna pensionärer (67 år gamla) tycktes trivas speciellt väl. Handlingar i allmänhet tyckte man uppleva huvudsakligen som instrumentella, d v s de är något man gör för vad de kan leda till, inte något som har ett värde i sig. I överensstämmelse med teorier som jag redogjorde för i min artikel om studieintresse fann vi att upplevd styrning från situationen var något som upplevdes negativt, både genom att den skapade negativa emotioner och genom att den gav upphov till känslor av frihetsberövande. Instrumentellt handlande var dock positivt och hade motsatt effekt mot situationsstyrt handlande. Det kan vara på sin plats att som en avslutning på denna artikel om handlingsforskningen vid allmänpsykologiska avdelningen ge några kommentarer till forskningsmetodiken. Det arbetssätt som jag förespråkat här har varit en kombination av intervjuer och kvantitativa bedömningar i frågeformulär som konstruerats på basis av intervjuerna. Studier av upplevelser och handlingar med en sådan metodik har visat sig vara fruktbara. Man kan lättast hitta faktorer som påverkar handlandet i variabler som ligger nära handlingen innehållsmässigt sett. Modern datorteknik har gjort det möjligt att arbeta med mycket större antal variabler än vad man traditionellt gjort. Det har blivit möjligt att arbeta mera explorativt än tidigare - och det är en möjlighet som kan visa sig fruktbar. Visserligen måste forskaren som vill utnyttja den vara beredd på att få sina älsklingshypoteser förkastade och på att data kommer att ställa stora krav på förmåga till nytänkande och förmåga att handskas med en stor mängd information. Men om han är villig att ta risken kan han göra spännande och oväntade fynd - och det är enligt min mening mera tillfredsställande än att konstruera ännu ett stöd för en älsklingsteori. Vårt arbetssätt är alltså till största delen empiriskt och explorativt- vi tror inte att psykologin ännu har så kraftfulla och övergripande teorier att det vore klokt att låta sig styras 17

mycket hårt av dem. Vi har i själva verket ofta funnit stora luckor i den psykologiska forskningen, luckor som vi tolkat som resultat av en viss teoretisk och vetenskapsfilosofisk enögdhet. Den skeptiska hållningen till vissa teorier kanske förvånar en del läsare, speciellt med tanke på den stora spridning som en del traditionella teoribildningar fått, främst psykoanalysen. Men detta är en spridning som inte grundar sig på att man fått stöd i systematiskt utförd forskning. Åtskilliga negativa resultat har publicerats, men de tycks ha ytterst obetydlig genomslagskraft. Den stora praktiska tillämpningen av psykoanalysen, den dynamiska psykoterapin, är ett gigantiskt misslyckande. Endast sockerpillereffekter, om ens det, har kunnat påvisas. Samma blygsamma grad av framgång har erhållits vid tillämpning av den traditionella egenskapspsykologin vars testmetoder inom det icke intellektuella området ej visat sig ha generaliseringsvärde. Jag tänker på sådana egenskapstermer som "rigiditet". Dessa misslyckanden tycks vara kända främst av en mindre grupp forskare. Jag möter ofta människor som inte riktigt vill tro att t ex de gamla kära personlighetsbegreppen saknar stöd i forskningen. Skälet är troligen att man i utbildningen i beteendevetenskap skyler över och tonar ner kritiken, kanske också att det finns lärare som ej är forskningsintresserade och inte följer med forskningens resultat. Gamla mossiga spekulationer av Freud och hans anhängare från sekelskiftet kan därför framställas som om de vore väl belagda vetenskapliga sanningar. Den kognitiva psykologin är i mångt och mycket en ledstjärna för vår forskning men ensidigt kognitiva teorier förefaller dock ha en dyster framtid med tanke på de affektiva processernas betydelse. Jag har i denna artikel försökt visa att man måste studera både emotionella och kognitiva processer i samspel om man vill förstå det mänskliga handlandet. Den moderna psykologin har luttrats i mycket omfattande empiriska studier som visat på äldre teoriers ohållbarhet, trots upphovsmännens skickliga och entusiastiska propaganda för sina budskap. På vägen har vi vunnit stora förbättringar i forskningsmetodiken och teorier som verkligen gör skäl för namnet, inte är verbala djungler. Praktiska tillämpningar har inte låtit vänta på sig. 18