Livåterförsäkring 1. Varför återförsäkring Återförsäkring är försäkring av försäkring. Varför kan återförsäkring behövas? En återförsäkrare är ju vinstdriven som alla andra företag och vill inte teckna förlustgivande affär. Återförsäkrarens vinst motsvarar det avgivande bolagets förlust. Återförsäkringen måste därmed ge en fördel som är större än kostnaden för återförsäkrarens vinst och för administrationen av återförsäkringen. 1.1. Solvens Det vanligaste svaret på frågan om varför man behöver återförsäkring är att man behöver det för att klara sin solvens. Det kan vara bäst att här lägga till att med solvens menar man ett bolags förmåga att klara sina förpliktelser, även i ogynnsamma tider. För att se om ett bolag är solvent börjar man med att se på dess balansräkning. Ovanpå de skulder som där finns lägger man ett säkerhetspåslag som kan vara beräknat enligt en standardformel eller enligt detaljerade aktuariella formler. Målet är oftast att säkerhetsmarginalen skall vara så stor att den skall räcka till med x% säkerhet, där x% kan exempelvis var 0.5%. Man behöver ett extra kapital motsvarande denna säkerhetsmarginal. Med återförsäkring minskar man behovet av extra kapital. Om värdet av att behöva mindre kapital är större än kostnaden för återförsäkringen så bör man återförsäkra sig. Kapitalkravet för en affär beror på dess volatilitet. Man kan här fråga sig hur det kommer sig att återförsäkraren kan behöva mindre kapital än direktförsäkraren för samma affär. Svaret ligger i diversifiering. Volatiliteten kan (förenklat) mätas som standardavvikelse. Om vi nu antar att den återförsäkrade affären är helt okorrelerad med övrig affär som det avgivande och det mottagande bolaget tecknar, så blir skillnaden i volatilitet och kapitalbehov proportionell mot storleken på bolaget. Återförsäkraren är större och därmed mer diversifierad. Ofta är denna effekt än starkare. Den avgivna affären korrelerar med det avgivna bolagets övriga affär, medan den är okorrelerad med återförsäkrarens övriga affär. Man bör här tillägga att återförsäkrare är främst intresserade av de s.k. aktuariella riskerna (dödlighet, sjuklighet etc). Återförsäkrare undviker däremot finansiella risker. För traditionella livbolag, med finansiella garantier, är oftast de finansiella riskerna de största och styr behovet av solvenskapital. Dessa bolag har därmed mindre behov av återförsäkring motiverad av solvensbehov. Fondförsäkringsbolag och rena riskbolag har större behov. 1.2. Balansering av resultat Man kan försöka balansera sitt resultat över tiden av solvensskäl, som diskuterats ovan. Men man kan också göra det av andra orsaker. Analytiker och investerare tittar ofta på hur resultatet varierar över tiden och vill gärna se stadiga vinster utan stor variation mellan åren. Ratinginstitut vill också ofta se stabila resultat och små risker. Också för ömsesidiga bolag utan behov av att få in kapital från kapitalmarkanden kan det vara bra, gentemot kunder, mäklare och media, att kunna visa balanserade resultat och slippa rapportera stora förluster.
1.3. Minska riskerna i affären Många livförsäkringsbolag ägs av banker eller andra investeringsinriktade ägare. Dessa ägare förstår inte de aktuariella riskerna och vill därmed undvika dem. De anser inte att dessa risker egentligen ligger inom bolagets affärsidé. De återförsäkrar därför ofta sin affär mer än vad som teoretiskt skulle behövas. 1.4. Utökad teckningskapacitet Små bolag skulle utan återförsäkring ha svårt att teckna stora risker eller många risker av samma sort. Genom att återförsäkra sig får bolaget större teckningskapacitet och kan spela en mer aktiv roll på marknaden och konkurrera med bolag som är större. 1.5. Kunskapsöverföring Många livbolag ser sig främst som experter på administration och försäljning av livförsäkring, och kanske på finansiell förvaltning. De är förvånansvärt ofta inte experter på aktuariell risk. Återförsäkraren är däremot expert på dessa risker och genom att ha återförsäkring kan direktbolaget få tillgång till återförsäkrarens expertis inom olika riskområden. Det kan gälla medicinsk riskbedömning, där återförsäkraren har duktig personal som är van att hantera svåra risker. Återförsäkraren har ofta också en egen riskbedömningsmanual som direktförsäkraren kan använda. Återförsäkraren är på samma sätt ofta expert på skadehantering och kan hjälpa direktbolaget att hantera besvärliga skadefall. Återförsäkraren har dessutom ofta kompetens inom produkt utveckling. Om ett bolag vill börja sälja en produkt som det tidigare inte haft i sitt sortiment, eller om de vill börja sälja en produkt som är helt ny för landet där det verkar kan de få stöd av sin återförsäkrare. Återförsäkraren har erfarenhet av de flesta sorters riskprodukter, och det från många olika länder. Återförsäkraren kan därmed ge bra hjälp till direktbolaget. 1.6. Dubbelkoll Ett direktbolag som skall starta att sälja en ny produkt är ofta osäkert på om pris och villkor är bra. En återförsäkring ger ett direkt skydd mot risken för stora och många skador, men ger också ett indirekt skydd på så sätt att en produkt som återförsäkraren, utifrån sin breda erfarenhet, bedömer som bra troligen också är det. 1.7. Kassaflöde Livförsäkring innebär ofta ett negativt kassaflöde i början av affären. Försäljningen leder till administrativa kostnader, reklamkostnader och provisionskostnader. Den ekonomiska tanken är att ett negativt kassaflöde år ett skall motverkas av ett positivt kassaflöde senare år. Men under tiden kan det uppstå brist på likviditet och här kan återförsäkraren hjälpa till. Återförsäkraren betalar sin del av provisionerna, och får sin del av framtida avgifter. När återförsäkrarens ursprungliga kostnad är återbetald med ränta kan direktbolaget säga upp eller skiva om affären.
Ur lönsamhetssynpunkt är tanken att återförsäkraren får in kassaflöde via långsvansad sakförsäkringsaffär, exempelvis motoransvar. Det interna avkastningskravet på dessa pengar är lägre än det avkastningskrav som direktbolagets aktieägare har, och återförsäkring blir därmed ett billigare sätt att finansiera kassaflödet än en ny emission. 2. Typer av återförsäkring Det finns olika typer av återförsäkring. Den första skiljelinjen är mellan s. k proportionell och icke-proportionell återförsäkring. Inom proportionell återförsäkring tar återförsäkraren en viss andel av varje risk. Andelen definieras olika beroende på typ av återförsäkring. Vid ickeproportionell återförsäkring ser man mer på hela portföljen och mindre på de enskilda riskerna. Vi börjar med att diskutera proportionell återförsäkring. 2.1. Proportionell återförsäkring 2.1.1. Surplus (Excedent) Den vanligaste formen av proportionell återförsäkring kallas oftast Surplus med ett namn inlånat från engelskan. Tidigare talade man oftast om Excedentåterförsäkring, med ett namn primärt inlånat från tyskan. Avsikten här är främst att skydda sig mot stora skador genom att återförsäkra delar av sina största risker. Man börjar med att bestämma ett självbehåll, dvs den största risk man är beredd att ta för egen räkning. De belopp som överstiger självbehållet återförsäkras. Detta sker automatiskt, dvs varje risk, gammal som ny, som överstiger självbehållet går in i surplusskyddet. Detta gäller dock upp till en bestämd övre gräns. Återförsäkraren är nämligen inte beredd att ta hur stor risk som helst automatiskt utan vill gärna se enskilt på de största riskerna. De måste därmed hanteras separat. Detta innebär att olika risker återförsäkras i olika stor grad, beroende på deras storlek. Därmed uppnår man den önskade effekten att skydda sig mot stora skador. En sak man här kan notera är att om det uppstår en delskada, betalar återförsäkraren sin proportionella andel av denna skada. 2.1.2. Kvotåterförsäkring Kvotåterförsäkring (på engelska quota share) innebär att alla risker, stora som små, återförsäkras i samma andel. Typiskt kan vara 50% kvot, vilket innebär att återförsäkraren tar halva risken och därmed hälften av alla skador, stora som små. Även här kan det förekomma att de största riskerna inte täcks av återförsäkringsavtalet. Vanligt är att man har en kvotåterförsäkring i botten och ovanpå den en surplus för de större riskerna. Kvotåterförsäkring är främst ett skydd mot att antalet skador eller den totala skademassan blir för stor. Den används därför främst när den totala affärsvolymen är för stor relativt bolagets egna kapital, och när direktbolaget har utvecklat en produkt tillsammans med återförsäkraren och de gemensamt delar på den affär som de gemensamt har arbetat fram.
2.1.3. Fakultativ återförsäkring Ovan nämndes att mycket stora risker ofta hanteras separat inom återförsäkring. Återförsäkraren vill gärna se på dem en och en, och gör en individuell bedömning av dem. Denna bedömning kan leda till accept, avslag eller till en förhöjd premie, på samma sätt som direktbolaget normalt gör denna sorts bedömning av enskilda risker när de tecknas. Att återförsäkraren vill behandla dessa risker separat är främst för att återförsäkraren för dessa risker inte vill lita enbart på direktbolagets bedömning av dem, utan vill kunna gör en egen bedömning. Återförsäkraren vill också kontrollera om han redan är exponerad mot samma risk, för att ha kontroll på sin egna riskexponering. När ett försäkringsbolag eller återförsäkringsbolag får samma risk från flera håll talar man om kumul, och återförsäkraren vill ha en möjlighet att undvika kumul genom att ha en rätt att avstå från en stor risk. 2.1.4. Premier och provisioner Vid proportionell återförsäkring återförsäkras en proportionell andel av varje risk. Återförsäkraren betalar sin proportionella andel av varje återförsäkrad skada. I kompensation får återförsäkraren sin proportionella andel av den återförsäkrade premien. Man bör dock notera att en försäkringspremie (brutto) innehåller påslag för omkostnader för försäljning, administration etc. Dessa omkostnader drabbar inte återförsäkraren i samma utsträckning. Det är därför vanligt att återförsäkraren betalar en provision som är proportionell mot premien och som skallbidra till att betala direktbolagets omkostnader för affären. Det förekommer att provisionen är större första året, för att kompensera första årets högre försäljningskostnader. Man kan notera att ofta har ny affär genomgått riskbedömning och kan förväntas ha lägre skadefrekvens första året, vilket kan skapa ekonomiskt utrymme för en högra förstaårsprovision. Det förekommer också att återförsäkringen sker till nettopremie, dvs försäkringsbolagets premie innan påslagen för omkostnader. Det förekommer också att återförsäkringen sker till en premietariff som överenskoms separat mellan direktbolag och återförsäkrare och som inte har samband med den tariff som direktbolaget använder i son försäljning, 2.1.5. Avslutande av proportionell återförsäkring Proportionell återförsäkring kan vara ettårig. När året är slut är därmed även återförsäkringen slut. Vanligare är dock att återförsäkringen är lång, vilket innebär att återförsäkringen gäller så länge underliggande försäkringar är i kraft. Detta är vanligt vid avtäckning av dödsfallsrisk och innebär att direktbolaget har därmed ett långsiktigt skydd och är skyddat mot eventuella försämringar i dödligheten. Återförsäkring av sjukrisk är däremot oftast kort, ett- eller få-årig, eftersom sjukligheten varierar så kraftigt mellan åren att återförsäkraren inte kan garantera återförsäkringspremierna långsiktigt. Man kan notera att just det faktum att proportionell återförsäkring oftast är lång är en viktig orsak till att den ofta används när direktbolag och återförsäkringsbolag har ett nära samarbete runt produkter och riskbedömning. Återförsäkraren är därmed med och får vinsterna från ett bra arbete (och drabbas av kostnaderna som blir följden av ett dåligt utfört arbete).
3. Icke-proportionell återförsäkring Icke-proportionell återförsäkring är normalt ettårig. Den är därmed aktuell främst när direktbolaget söker riskavtäckning, och inte när det söker kompetensöverföring. Det finns främst tre sorters icke-proportionell återförsäkring 3.1.1. Katastrofåterförsäkring Katastrofåterförsäkring kallas på engelska Catastrophe Excess of Loss och förkortas CATXL. Inom livförsäkring antar man normalt att riskerna och skadorna är okorrelerade (eller möjligen parvis korrelerade). Detta är ganska men inte helt sant. En katastrof kan leda till att många skador sker samtidigt. Det kan gälla en naturkatastrof, såsom en tsunami eller jordbävning. Det kan gälla ett terroristdåd, såsom WTC. Det kan gälla en trafikolycka, bil, båt, buss, fartyg eller flygplan. En katastrofåterförsäkring ger skydd om ett direktbolag drabbas av flera skador på grund av samma katastrof. Normalt krävs det i villkoren minst tre skador. Man vill undvika exempelvis äkta par eller kompanjoner och anser att ett direktbolag bör välja sitt självbehåll per risk så att det klarar av två samtidiga skador. Skadorna skall ha skett inom en begränsad tidsram, ofta 72 timmar. Inom tidsramen räknar man ihop den totala skadekostnaden för katastrofen och återförsäkraren betalar den del av totalen som över stiger direktförsäkrarens katastrofsjälvbehåll. Detta väljs ofta som två gånger självbehållet per enskild skada. Återförsäkraren är inte beredd att ta obegränsat ansvar, vilket gör att det i kontraktet finns en övre gräns för återförsäkrarens ansvar. Detta betecknas ofta som X XS Y, vilket innebär att återförsäkraren betalar den del av den sammanlagda skadan som överstiger y, Dock betalar återförsäkraren max x. Vissa typer av katastrofer är normalt exkluderade. Det gäller främst terrorbrott och nukleära katastrofer, Orsaken är att återförsäkraren för dessa sorters skador har svårt att överblicka sin totala exponering. Epidemier är normalt också undantagna. Detta beror delvis på att en epidemi inte håller sig inom 72-timmarsbegränsningen, men också på att återförsäkraren troligen har så stor annan exponering att han inte kan ta mer av denna sorts risk. Prissättningen sker efter exponeringen. Premien för katastrofåterförsäkring uttrycks normalt som en andel, ofta miljondel, av den återförsäkrade portföljens totala risksumma. En åldersdifferentierad premie blir normalt fel, eftersom riskexponeringen här inte är tydligt ålderrelaterad. Prissättningen kan ibland också ske efter s.k. rate-on-line, vilket innebär att premien är en procentandel av återförsäkrarens totala teoretiska exponering, oberoende av den underliggande risken. Detta är i så fall på grund av att återförsäkraren måste sätta av riskkapital utifrån denna totala exponering. En stor del av premien betalas i förskott, som s.k. Minimi- och depåpremie, ofta runt 75% av den förväntade slutliga premien. När exponeringstiden, normalt kalenderåret, är över, beräknar man den egentliga exponeringen och räknar ut en justeringspremie.
En katastrofåterförsäkring täcker normalt och i princip endast en full skada. För att återställa skyddet måste direktbolaget betala in en ny premie, s.k. reinstatementpremie. För att skydda direktbolaget mot risken av flera skador inom kort tidsrymd sker dock ofta återställandet automatiskt, och reinstatementpremien dras från skadeutbetalningen. För att återförsäkraren skall ha kontroll på sin exponering är dock normalt antalet reinstatements begränsat, typiskt 3. 3.1.2. Stoplossåterförsäkring Skydd mot många och stora skador får man normalt via kvotåterförsäkring. En annan möjlighet är stoplossåterförsäkring. Här ser man på den återförsäkrade portföljens totala skademängd under året och jämför med premien (eller förväntade skademängden). Om skadorna överstiger en undre gräns, exempelvis 120% av premien, träder återförsäkraren in, upp tillett övre ansvar, exempelvis 170% av premien. Återförsäkrare vill normalt inte teckna stoploss på livrisk, eftersom den främst täcker pandemirisken vilken ofta är återförsäkrarens största riskexponering. För sjukrisk täcker en stoploss främst den politiska risken av ändrade sjukskrivningsregler, vilket också är en typ av exponering som en återförsäkrare gärna undviker. 3.1.3. Per risk XL Per risk XL kallas ofta på engelska Working Excess of Loss /WXL) eller just Per risk Excess of Loss. Man återförsäkrar här en portfölj och ser primärt på de inträffade skadorna. De skador som överstiger självbehållet betalas av återförsäkraren, upptill en över gräns. Detta liknar Surplus, men med en väsentligskillnad: man hanterar delskador olika. Vid surplus betalar återförsäkraren sin proportionella andel av en delskada. Återförsäkraren är därmed med på både stora och små skador, om de drabbar stora risker. Vid WXL däremot betalar återförsäkraren bara den del av en skada som överstiger självbehållet. Återförsäkraren är därmed bara med på stora skador. Prissättningen av WXL blir därmed bitvis frikopplad från prissättningen av direktaffären. Återförsäkringspremien uttrycks ofta som en fast procentandel av direktpremien. Prissättningen sker främst utifrån skadestatistik, och man använder ofta en modell där antalet skador är Poissonfördelat och skadornas storlek Paretofördelad. WXL är praktiskt att använda när man har många små skador och vill undvika att administrera återförsäkring av dessa. WXL är därför ovanligt inom livåterförsäkring. Ett livnära exempel där WXL är vanligt är sjukvårdsförsäkring där man har många små skador och få storskador. 4. Återförsäkring till finansmarknaden På senare tid har det börjat förekomma att aktuariell risk transformeras till de finansiella marknaderna. Tanken är att aktuariella risker är väsentligen okorrelerade med finansiella risker 4.1. Dödlighetsobligationer 1918 inträffade spanska sjukan, med mycket stora dödstal för personer i unga åldrar, även i (med den tidens mått) välutvecklade länder. I samband med solvensdiskussioner har man i samhället och inom livförsäkring och återförsäkring alltmer börjat diskutera risken för en ny
influensaepidemi. En upprepning av spanska sjukan skulle slå mycket hårt mot liv- och återförsäkringsbolagen. Inom livåterförsäkring ses därmed numera pandemirisken som den klart största risken. Den är dessutom global, vilket gör att den inte kan diversifieras genom att man tecknar mer affär. Man har därför börjat förpacka pandemirisken på sätt som gör att den går att sälja till finansmarknaderna. Man skapar s.k. mortality bonds. Man kopplar dem till någon form av dödlighetsindex, såsom antalet dödsfall i ett referensland eller en grupp av referensländer. Om index överstiger ett referensvärde uteblir räntebetalningarna på obligationerna, och om indexet är mycket högt kan även själva obligationsvärdet gå förlorat för investeraren. I gengäld ger obligationen en ränta som med god marginal som överstiger den för riskfria obligationer. Dödlighetsobligationer har normalt kort löptid, eftersom den risk de skyddar mot är kort. Som skydd för försäkringsbolaget har de ett problem, nämligen att bolagets skadeerfarenhet inte behöver överensstämma med indexet utveckling. De tecknas ofta av hedgefonder, men kan också vara logiska att teckna för pensionsbolag som ju har en motkorrelerad överlevnadsrisk. 4.2. Överlevnadsobligationer För pensionsbolag är en stor risk den att dödligheten långsiktigt sjunker fortare än förutsett. Som ett (visst) skydd mot detta finns överlevnadsobligationer. Dessa ger en överränta, som dras in om trenden i ett dödlighetsindex går ner snabbare än förväntat. De köps främst av hedgefonder men kan köpas också av andra investerare. (Och det förekommer nog också att de köps av finansförvaltare på pensionsfonder som inte samordnar riskhanteringen på försäkrings- och finanssidan.)