Kvävegödsling till höstraps

Kvävegödsling till höstraps av Nils Yngveson, HIR-Malmöhus grödans kvävebehov bestäms av den förväntade skörden. Skörden bedöms utifrån tidigare erfarenheter från fältet och den aktuella grödans bestånd. Kraftiga välutvecklade (8-10 örtblad) plantor i jämnt fördelade tunna (40-60 plantor/m 2 ) bestånd har en väldigt hög avkastningspotential. Dåligt utvecklade (mindre än 4 örtblad) grödor har en låg avkastningspotential. kvävet tillförs grödan i två givor. Första giva vid vegetationsstart, andra givan 2-3 veckor senare. Kraftigt utvecklade bestånd får huvudelen av kvävet i andra givan. Dåligt utvecklade bestånd och bestånd som blivit i det närmaste avlövade under vintern får större delen av kvävet i första givan. Engångsgivor är också möjliga till kraftigt utvecklade grödor. kvävegödsling till höstraps kan ske med de flesta förekommande produkter. Viktigt är att produkten har ett tillräckligt svavelinnehåll för att täcka grödans svavelbehov. Gödselmedlets innehåll av nitratkväve bör vara högre ju närmare rapsens sträckningstillväxt gödslingen sker. Vid tidiga gödslingar är produkter med en högre andel ammoniumkväve fördelaktigare för att minimera risken av kväveförluster. kvävemängden på våren bör i vissa fall kunna ökas från dagens ca 140 kg N/ha med 15 25 kg/ha. Ökningen är givetvis enbart relevant till grödor vilka bedöms ha en bra till mycket bra skördepotential. Det högre fröpriset, exempelvis dagens, föranleder också en mindre ökning av kvävegivan, förutsatt stillastående insatsmedel. Få försök de senaste åren Intensiteten i kvävegödslingen till höstraps har under en lång räcka av år varit tämligen oförändrad, rådgivningens budskap har varit detsamma år ut och år in. Detta förhållande är i sig inte ett pro- Foto: Anders Roland SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001 5

blem så länge budskapet bygger på ett väl underbyggt försöksunderlag med resultat som årligen bekräftar riktigheten i rekommendationerna. Tyvärr vilar inte den rekommendation vi arbetar med inom rådgivningen idag på ett så fräscht underlag. De rekommendationer som nu är de förhärskande stödjer sig på försöksresultat som kom fram under början av 90-talet. När försöken genomfördes under de första åren av 90-talet gödslades i varje fall inte kväveförsöken i oljeväxter med svavel, vidare var det odlade sortmaterialet ett helt annat än dagens. Idag gödslas antagligen i stort sett alla oljeväxter med någon form av svavelgödselmedel. Frågan är alltså om vi gödslar höstoljeväxterna rätt eller är vi för snåla alternativt för frikostiga med kvävet ställt i relation till höstrapsens avkastningspotential. För att bringa klarhet i denna frågeställning har framsynta försöksbeställare vid Svensk Raps AB startat en ny försöksserie med kvävegödsling till höstraps under hösten 2001. I avvaktan på de nya försöksresultaten får vi gripa efter de få försök som tangerat ämnet under senare år. Intressanta systemförsök I ett mycket intressant nu pågående försök, kallat Utformning av ett odlingssystem med begränsad användning av externa produktionsmedel, har det under ett helt växtföljdsomlopp genomförts undersökningar av kvävegödslingens inverkan på höstraps. Försöket genomförs vid Institutionen för växtskyddsvetenskap, Alnarp under ledning av Christer Nilsson. Försöket som är mycket komplext går egentligen ut på att jämföra ett integrerat växtodlingssystem med ett konventionellt växtodlingssystem. Kvävetillförsel till höstraps utgör endast en mycket liten del av försöket. Genom att bedöma grödans skördepotential kan kvävegivans storlek anpassas. Foto: Agneta Lilliehöök Årligen (under åren 1994-99) har en kvävestege lagts för att bedöma grödans kvävebehov. Tyvärr är stegarna genomförda med en upprepning varför resultaten endast kan betraktas som vägledande. Nedan redovisade resultat är hämtade enbart från det konventionella odlingssystemet. I försöket har höstrapsen på våren, efter en höstgiva på 40 kg N/ha i alla varianter, tillförts från 0 till 300 kg N. Nivån 300 kg N/ha är inte intressant för praktisk odling och kommer inte att beröras vidare. Kväveskörden ökar I intervallet 80 200 kg N/ha har kvävestegen ökats i steg om 40 kg. Skörden har konstant ökat med varje steg om 40 kg N helt upp till 200 kg N/ha. Oljehalten har som förväntat minskat med ökad kvävetillförsel, från 51,6 % vid 80 kg N till 47,7 % vid 200 kg N. Räknas resultaten om till kväveskörd (med proteinhalten som underlag) visar även denna räkneoperation att kväveskörden ökar helt upp till 200 kg N. Författaren till denna artikel har gjort en egen ekonomisk utvärdering av materialet och räknat fram ett gödslingsnetto. Gödslingsnetto = ett oljehaltsreglerat pris på höstrapsen minskat med handelsgödsel- och spridningskostnaderna. Resultatet blir att den ökade kväveintensiteten har gett ökat gödslingsnetto ända upp till en kvävenivå på 200 kg N/ha på våren. Vid beräkningarna har ett grundpris på frövaran om 180 kr/dt och normala oljehaltstillägg använts, samt priser på handelsgödsel som varit gällande för hösten 2001. Spridningskostnaden är satt till 80 kr/ha och spridningstillfälle. Revidera rekommendationer Mot bakgrund av dessa undersökningar finns det anledning att antaga att våra kväverekommenda- 6 SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001

tioner till höstraps behöver revideras. Resultaten visar på att vi med de mängder kväve vi idag tillför höstrapsen inte ligger riktigt rätt, framförallt i fält med hög avkastningspotential underoptimeras kvävegivan. Hur gör grannarna? Kan vi hämta någon värdefull information kring mysteriet kvävegödsling hos våra duktiga jordbrukande grannar? Författaren har tittat på hur man löser kvävegödslingen till höstraps i Danmark och Tyskland. Danmark I Danmark är de väldigt hårt styrda av det system av kvävenormgivor man är tvungen att arbeta med. Till den danske odlaren av höstraps står det totalt 174 kg N/ha till förfogande, både i form av handelsgödsel eller stallgöd- sel. Denna mängd kväve kan fördelas efter eget bevåg i form av höst- och vårgivor. Önskar höstrapsodlaren tillföra kväve utöver vad normen tillåter måste han låna av andra grödor. Följden blir att dessa grödor då kommer att få mindre kväve än vad normen tillåter. Oftast har man i danska rådgivningskretsar inte ansett att lån från någon annan gröda för att höja kvävegivan till höstraps vara det riktiga, andra grödor som t ex höstvete har i så fall större behov av att låna. Dansk standard för kvävegödsling av höstraps efter stråsäd är en höstgiva på 0-30 kg N/ha och en vårgiva på 140 170 kg N/ha. I Danmark är det inte speciellt vanligt att tillföra höstkvävet i samband med sådden, utan höstgödslingen sker under hösten efter en bedömning av grödans utveckling. Vidare är danskarna inte särdeles kinkiga med att tillföra kvävet som en engångsgiva på våren, utan ser rapsen ut att vara vid god vigör så körs hela givan ut i slutet av mars. De är däremot mycket noga med att påpeka vikten av svavelgödsling och att denna svavelgiva skall tillföras i nära anslutning till kvävegödslingen. Under år 2000 rekommenderades en svavelgödsling på 30 35 kg S/ha. Tyskland I Tyskland är man inte begränsad av kvävenormgivor utan kvävegödslingen anses utföras efter grödans växtnäringsbehov. Beräkningen av höstrapsens näringsbehov sker på tyskt manér genom en väldigt invecklad räknemanöver. I facktidningen Top- Agrar, nummer 2 och 3 2000, Beräkning av kvävemängd, enligt modell Schönberger. Förutsättningar: Förväntad skörd 40 dt/ha (utan fungicidinsats), kvävegiva höst (ef stråsäd) 40 kg N/ha, rapsen har hunnit utveckla 6-8 örtblad före vintern. Till vänster anges beräkningsunderlaget med N mängd, till höger förklarande kommentarer. Första kvävegiva (vilket skall täcka behovet från tillväxtens början fram till beg knopp, stadie 30) Kvävebehov fram till knopp 170 N 170 N grödans behov (utan närmare förklaring) fram till knopp Residualkväve +30 N 30 N = mängden kväve i marken som grödan inte kan utnyttja Upptag i grödan före vinter -45 N Beräknat enl formeln: bladantal x bladantal, ex 6 x 6 = 36 kg N N-min i marken -35 N Kväveförrådet vid växtstart vår, 35 N är ofta uppmätt i Skåne Tillförd kvävegiva höst -40 N Kvävemineralisering i mark 0 N Kväveleverans från marken utöver kväveförrådet vid växtstart Kvävebehov 1:a giva 80 N Andra kvävegiva (vilket skall täcka behovet fram till blomning-full blom, men även behovet i frösättningen) Kvävebehov fram till blomning 190 N Grödans behov fram till blomning (vid fungcidinsats 220 N) Residualkväve +30 N 30 N = mängden kväve i marken som grödan inte kan utnyttja Upptag i grödan före vinter -45 N Tillförd kvävegiva höst -40 N Kvävegiva 1:a giva -80 N Kvävemineralisering i mark -20 N Kväveleverans från marken fr.o.m knoppstadum t.o.m beg. blom Kvävebehov skidor och frö 160 N Mängden beräknas enligt formeln: 1 dt/ha skörd x 4 kg N/ha Omfördelning kväve i växt -95 N 40-50% av kvävet (190 N) förflyttas från bladverket till fröet Kvävemineralisering i mark -30 N Kväveleverans från marken fr.o.m beg. blom t.o.m full blom Kvävebehov 2:a giva 70 N Totalbehov kväve vår 150 N ( 80 N + 70 N ) SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001 7

beskriver växtodlingsrådgivaren Dr Hansgeorg Schönberger tillvägagångssättet vid beräkningen. Dr Schönberger är en av Tysklands mest tongivande privata rådgivare, vars odlingsråd är vida spridda och ofta citerade. Författaren till denna artikel har räknat genom ett exempel för att se vad som kommer ut av detta. Anpassning efter förväntad skörd Enligt denna komplicerade beräkning skulle alltså det totala kvävebehovet, för en höstrapsgröda som förväntas avkasta 40 dt/ha, vara 150 kg N/ha på våren. Denna mängd kväve låter inte alls avskräckande för en svensk oljeväxtodlare utan får nog betecknas som en någorlunda normal vårgödsling till höstraps. Men hade vi förväntat oss en skörd på 30 dt/ha hade den totala vårgivan minskat till 110 kg N/ha (80 + 30) enligt beräkningsmodellen. Vid en förväntad skördenivå på 50 dt/ha hade totala vårgivan ökat till 190 kg N/ha (80 + 110). Konstateras kan att i Tyskland anpassas kvävegivan efter den förväntade skörden, men även markens kvävelevererande förmåga, samt att aktuell grödas kväveinnehåll vägs in. När det gäller markens kväveleverans har vi väldigt lite kunskap om våra svenska jordars förmåga, varför beräkningsmodellen inte är direkt överförbar på våra förhållande. Skulle däremot endast en liten del av modellen användas finns intressanta likheter i resultat. Delen som beskriver kvävebehov i skidor och frö (1 dt/ha skörd x 4 kg N/ha) visar sig stämma ganska väl överens med de av Christer Nilsson i odlingssystemförsöket framräknade kvävebehoven. Christer Nilsson skriver i sin rapport att för att producera 1 ton rapsfrö åtgår 35 55 kg N, i intervallet 100 200 kg N/ha. Kvävetaktik i höst Delad kvävegiva på våren är det vanligaste förfarandet i gödsling av rapsen. Foto: Anders Roland. av Nils Yngveson, HIR-Malmöhus När taktiken av den kommande kvävegödslingen till höstrapsen läggs upp är det avgörande för såväl ekonomin som miljön att en rimlig bedömning av grödans avkastningspotential görs. Det är som bekant oerhört svårt att redan i mars månad göra en bedömning av avkastningsnivån. Den värdefullaste hjälpen vid denna bedömning utgör tidigare erfarenheter från fältet vid likvärdig förfrukt och skördenivån hos tidigare skördade grödor. Sammantaget ger detta en bra indikation om var årets skörd bör kunna hamna. Givetvis bör hänsyn tas till den aktuella grödans habitus, en väl utvecklad gröda (8-10 örtblad, som sitter stabilt i jorden) har alla förutsättningar till att kunna ge en hög skörd. En klent utvecklad gröda (4 örtblad eller mindre) har däremot trots allt inte förutsättningar till en toppskörd. Tunna men kraftiga bestånd Även beståndets planttäthet tas med i bedömningen, tunnare bestånd (40-60 plantor/m 2 ) med kraftigt utvecklade plantor har bättre förutsättningar till en hög skörd än tjocka bestånd (100-120 plantor/m 2 ) med mindre plantor. Förvisso har det utförts ett flertal försök som visat på det motsatta, dvs att de tjocka bestånden i medeltal av försöken avkastat högre än de tunna bestånden. Men utifrån de praktiska erfarenheter vi samlat inom HIR-rådgivningen genom åren är det vår övertygelse att tunna bestånd har en bättre potential, därför att de drabbas mindre av liggbildning och är friskare. Liggbildning är mycket ödesdigert för skördeutbytet om den sker tidigt, i eller strax efter blomning. Liggbildning försvårar vidare skördearbetet, oavsett om grödan strängläggs eller direkttröskas, 8 SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001

rapsen våren 2002 med ökat spill som följd. Tunna bestånd är oftast också friskare än tjocka bestånd i synnerhet under år med kraftiga bomullsmögelangrepp. Förekomsten av kransmögel påverkas däremot antagligen lite av beståndstätheten. Rent teoretiskt borde det även vara gynnsammare med ett tunt bestånd eftersom mer ljus kommer ned till sidoskotten, som då även de skulle kunna bidra till skördeutbytet i större omfattning. Förfrukten måste även tas med i bedömningen, speciellt grödor som lämnar en god struktur efter sig, t ex längre liggande slåtteroch frövallar, höjer avkastningspotentialen hos rapsgrödan. som engångsgiva. Viktigt är då att tillräckligt med svavel tillförs i samband med eller i omedelbar anslutning till kvävegödslingen. Sker kvävegödslingen engångsgiva skall den genomföras något senare än vad som är normalt för den tidiga givan. Den välutvecklade rapsen har samlat så mycket växtnäring redan under hösten att nytt kväve inte behöver vara tillgängligt förrän rapsen börjar sträcka sig, men då måste det absolut finnas där. Ur kostnadssynvinkel är det inte gynnsammare att tillföra allt kväve vid ett tillfälle, de billigaste alternativen med t ex NS 26-14 uppföljt innehålla mer än högst 50 % nitratkväve. Vi föredrar kvävegödselmedel med en inte alltför hög andel nitratkväve därför riskerna för förluster med nitratkväve är mycket större än med ammoniumkväve. Handelsgödselprodukter innehållande såväl nitrat- som ammoniumkväve ger också fördelar ur arbetssynpunkt eftersom totalinnehållet av kväve är högre. Finns det behov av P, K eller andra näringsämnen hos rapsgrödan kan givetvis första givan även tillföras i form av en NPK-produkt. Dessvärre är flertalet NPK-produkter inte tillräckligt laddade med svavel för att en optimal tillförsel Fördelning av kvävegiva på våren Vanligtvis sker kvävegödslingen till höstraps på våren i 2 omgångar. Denna taktik måste även fortsättningsvis anses vara den mest vägvinnande. Delas kvävegivan minskas risken för betydande kväveförluster genom utlakning, yterosion och denitrifikation. Vidare ger en delning av kvävegivan fortfarande handlingsutrymme om det blir nödvändigt att bryta höstrapsgrödan senare under våren. Är beståndet dåligt eller har blivit mer eller mindre avlövat under vintern läggs med fördel större delen av kvävet i samband med 1:a givan. Är däremot beståndet fortfarande kraftigt efter vintern är det fördelaktigare att lägga den större delen av kvävet i samband med den 2:a givan. Raps är en kväveälskande kålväxt som vid för riklig tillgång på kväve bildar enorma mängder blast. Stora bladmassor tidigt på säsongen ger inte högre skörd, tvärtom skuggar för mycket blad sidoskotten. Kraftiga och välutvecklade bestånd kan dock få hela kvävegivan En välanpassad gödsling ska leda fram till hög skörd av god kvalitet. Foto: Agneta Lilliehöök med N 34 blir trots en ytterligare körning gynnsammare. Vilken kväveform ska väljas? Inom HIR-rådgivningen rekommenderar vi alltid kvävegödselmedel med ett rejält svavelinnehåll inför den första vårgivan till höstrapsen, tex NS 26-14, NS 27-7. Vidare bör valt gödselmedel inte av svavel till grödan skall vara möjlig. Oftast får en kompromiss ingås med följden att antingen för lite svavel eller överoptimala mängder av kväve, fosfor eller kalium tillförs grödan. Vår rådgivning brukar rekommendera att höstrapsen tillförs sitt P och K behov genom gödslingsinsatser under hösten. Den andra givan kan ges antingen SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001 9

med NS-produkt, N 28/N 27, N 34 eller kalksalpeter. Största delen av rapsens kväveupptag, under växtperioden, sker fr.o.m. att stjälken börjar sträcka sig fram till full blom. Ju närmare sträckningsfasen den andra givan tillförs desto större bör andelen nitratkväve vara. Detta innebär att om andra givan inte körs ut förrän grödan börjat sträcka sig bör största delen tillföras i form av nitratkväve, dvs kalksalpeter. Sker gödslingen däremot innan sträckningen satt in kan kväveprodukter med innehåll 50/50, nitrat- och ammoniumkväve, användas. Ammoniumkvävet kommer att omvandlas till nitratkväve efter att det lösts i marken, omvandlingstakten är beroende på marktemperaturen, vid 5 C i marken tar det ca 4-6 veckor medan det vid 15 C tar ca 14 dagar. Kvävemängd Det är mycket svårt att bedöma den kommande skörden, men till grödor som har förutsättning att ge en bra skörd och där erfarenheterna från tidigare rapsgrödor på fältet är goda bör vi kunna höja kvävegivan. En höjning med 15 25 kg N/ha från den idag vanliga nivån på våren, ca 140 kg N/ha är rimlig. Finns det ambitioner att höja oljeväxtskördarna, t ex 5 ton höstraps/ha, måste det till en intensitetshöjning. En del av denna intensitetshöjning innebär en bättre behovsanpassning av kvävetillförseln och därmed i en del fall ökad kvävegiva. 5 ton höstraps med normal proteinhalt bortför ca 175 kg N/ha med frövaran (källa STANK). Mineraliseringen av kväve från marken tillför grödan ca 50 kg N/ha (OS-168, 17 försök, 1981-88, förfrukt stråsäd), från luften berikas vi med ytterligare ca 15 kg N/ha och år. Men vi vet också att långt ifrån allt det av växten upptagna kvävet lämnar fältet i form av kväve i fröet. I Odlingssystemförsöket har Christer Nilsson konstaterat att utnyttjandegraden av tillfört kväve i höstraps ligger på 50 %. Vid höstrapsens biologiska optimum har grödan tagit upp betydligt mer än 175 kg N/ha. Undvik onödiga hål i börsen Är utsikterna till en hög rapsskörd däremot små måste kväveintensiteten sänkas. En gröda som avkastar 3 ton bortför endast ca 105 kg N/ha med fröet, medan det antagligen kommer lika mycket kväve från såväl mark som luft som i exemplet ovan. 140 kg N/ha på våren är överoptimalt för 3 ton, med onödiga hål i börsen och kväveförluster som följd. Framförallt odlare vars rapsgrödor sedan många år ständigt drabbas hårt av kransmögelangrepp bör överväga en lägre kväveintensitet. Ett ytterligare incitament som påverkar vald kvävemängd är priset på avsaluvaran. Ett högre pris, som för närvarande på raps, höjer kvävemängden, medan det omvända givetvis sänker mängden. Prisutvecklingen på höstrapsen måste därmed bedömas innan åtgärder sätts in. Det är nästan lättare att förutspå priset än skördenivån, terminsnoteringar från de stora börserna, ex MATIF, finns att läsa i de flesta lantbrukstidningar. Likaledes måste förstås priset på insatsmedlen tas med i kalkylen. Lycka till med höstrapsodlingen! 10 SVENSK FRÖTIDNING NR 9 DECEMBER 2001