Essä: På temat varför vi så gärna flyr från våra liv. Intervju: Roy Andersson om filmens värde i en tid av förnedringsteve. Reflektion: På retreat eller var den en reträtt? i Gilleleje. ildreportage: De valde döden för att slippa förlora sina liv. Bara Reportage: Utanförkonst istället för utanförskap. Intervju 2: Han föredrar graffiti framför Ljungbergs kallingar. En annan ntervju: Stapelbädden den sanna historien. Baklängesintervju: Från slut till början med Stapelbäddens konstgrupp. CFUK EXTENDED VERSION: den tredje delen av ett utställningsforat du aldrig sett maken till. FÖRENINGSDELEN: ett smakprov på vad som komma skall. MAGASIN NIC. ALLT ÄR PÅ RIKTIGT ISSN 1654-6660 edited by NIC and friends
NIC WAS HERE Det här ser kanske kul ut. Men 1975 var det på riktigt. Det är också allt annat i denna tidning.
ALLA MÄNNISKOR HAR LIKA VÄRDE. ALLA MÄNNISKOR HAR RÄTT TILL LIKA MÖJLIGHET ATT FÖRVERKLIGA SIG. I DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA INGÅR OCKSÅ SKYLDIGHETER SKYLDIGHETER ATT INTE KRÄNKA ANDRAS RÄTT. ANDRAS IDÉER, LEVNADSSÄTT, UPPFÖRANDE OCH ÅSIKTER KAN VARA LIKA BERÄTTIGADE SOM ENS EGNA. ÖPPENHET SKAPAR TILLIT OCH ÄR EN FÖRUTSÄTTNING FÖR DEMOKRATI. DIALOG FÖRUTSÄTTER BEREDVILLIGHET ATT LYSSNA OCH TA IN ANDRAS ÅSIKTER, OCH ATT MAN DELGER RELEVANT INFORMATION. ALLT LIV BILDAR EN HELHET OCH HELHETEN PÅVERKAR DELARNA. VI HAR ÄRVT JORDEN AV VÅRA FÖRFÄDER OCH LÅNAT DEN AV KOMMANDE GENERATIONER. Pretentiöst? Ja. Utopiskt? Kanske det. Ironiskt? Nej. NIC? Ja. I allra högsta grad. Välkommen. Sida 4 Magasin Nic #1, 2007 Sida 5 Magasin Nic #1, 2007
När man är tjugo år, har man löst världsgåtan; vid trettio börjar man att tänka över den och vid fyrtio fi nner man den olöslig. ur Folkungasagan FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT August (Au=Å) Strindberg med barnen i Schweiziska Gersau år 1886; samma år som han började skriva Tjänstekvinnans son. FOTO: NORDISKA MUSEETS ARKIV Sida 7 Magasin Nic #1, 2007
Sveriges första branschmagasin för ideella aktörer som jobbar för en bättre värld. NIC IS HERE UR MAGASIN NIC #1 2007 S. 12 ESSÄ: På temat varför vi så gärna flyr från våra liv. S. 18 INTERVJU: Roy Andersson om filmens värde i en tid av förnedringsteve. S. 24 REFLEKTION: På retreat eller var det en reträtt? i Gilleleje. S. 34 BILDREPORTAGE: De valde döden för att slippa förlora sina liv. S. 44 BARA REPORTAGE: Utanförkonst istället för utanförskap. S. 50 INTERVJU 2: Han föredrar graffiti framför Ljungbergs kallingar. S. 55 EN ANNAN INTERVJU: Stapelbädden den sanna historien. S. 60 BAKLÄNGESINTERVJU: Från slut till början med Stapelbäddens konstgrupp. S. 62 CFUK EXTENDED VERSION: den tredje delen av ett utställningsformat du aldrig tidigare sett maken till. S. 70 FÖRENINGSDELEN: ett smakprov på vad som komma skall. För dig som känner att, vad tusan är det här för en flummig tidskrift!, har vi ett litet tips skriv något bättre själv. Skriv en bok. Nätboklådan Amazon har dragit igång en gör-det-själv-tjänst som gör det svårt att gå runt och kalla sig för opublicerade författare längre. För en tjuga per kopia, plus något öre per sida, kan du numera trycka upp din egen bok. www.booksurge.com UTGIVARE H å k a n L a r s s o n Till vardags rektor på Glokala folkhögskolan. Har jobbat inom folkrörelser och föreningsliv den sociala ekonomin i många år. Håkan har ett finger med i mycket av den innovativa förenings- och stadsutvecklingen i Malmö inte minst i Stapelbäddsparken. REDAKTION L i v Z e t t e r l i n g Kvinnan som håller ihop den bångstyriga organismen NIC. Hon är projektledare och creative director och brinner för att tjejer ska erövra gatukulturen. Bland annat. liv@glokala.se H e n r i k E k l u n d h P a g l e r t Till vardags redaktör för en av Malmös stadsdelstidningar, andra dagar har han en mikroskopisk mediabyrå. I detta sammanhang: redaktör och formgivare. info@eklundhpaglert.se S t e f a n K a r l s s o n Tidigare skribent och redaktör för Sofielundsbladet. Här är han huvudskribent och biträdande redaktör. stefan@sofielund.org MEDARBETARE C a j s a C a r r é n Den erfarna frilansjournalisten med bland annat socialpolitisk inriktning. Det är hon som säger till när pojkarna får idéer som ingen annan begriper. Mannekängintervjuare och korrekturläsare. B a b a k P a y a n d e h Född i Iran men skolad i London. Han varken syns eller hörs när han jobbar, men han tar riktigt bra bilder och är rysligt haj på datorer. J e s p e r B l o m q v i s t Möllanbon som jobbar som väktare och knäcker extra som frilansfotograf. Även utrustad med block och penna. H e l e n J o h a n s s o n Pedagog med lust och intresse för bild och foto. GÄSTSPELARE R o n n y H a l l b e r g Den förre verksamhetsledaren på Bryggeriet skriver om nästa stora utmaning i Malmö: publikt entreprenörskap. SAMARBETE, SPONSRING OCH ANNONSER Liv Zetterling, 0705-53 52 10. TIDNINGSBESTÄLLNING Liv Zetterling, 0705-53 52 10. TRYCK Holmbergs AB. PAPPER Galerie Art Gloss / Matt. ISSN 1654-6660 ADRESS Magasin NIC Rolfsgatan 16, 214 34 Malmö NIC ansvarar bara för beställt material, men kommer att lusläsa allt som vi får inskickat. Vi vill gärna att ni hör av er med tips, idéer, kritik och beröm, och vi har självklart ingenting emot att ni citerar ur denna tidskrift; säg bara att det är från oss ni lånat. Okej, men vem är NIC? Som sagt: Sveriges första branschmagasin för ideella organisationer som jobbar för en bättre värld. Eller så här: NIC står för Network of Interaction and Civic Education, på svenska: Nätverk för möten och folkbildning. Det är ett projekt där Folkbildningsföreningen i Malmö har huvudansvaret, och där Bryggeriet, ABF, TV Malmö Öppna kanalen, Möllevångsgruppen och Sofielunds Folkets hus ingår på ett hörn. Projektet går ut på att hitta nya former för kommunikation och lärande, och skapa nya samarbetsområden. Som ett led i detta ger NIC ut ett samhälls-, kultur- och nöjesmagasin med fokus på urban kultur och innovativt föreningsliv Magasin NIC. NICs VÄRDEGRUND Se sidan 2. MAGASIN NICs SYFTE Vara en röst åt denna värdegrund. Spegla fenomen och aktiviteter som NIC gör eller gillar. Ge röst åt dem som vanligtvis inte hörs. MAGASIN NICs REDAKTIONELLA TANKE Magasin NIC vill uppmärksamma det som varit, det som nyss blivit och det som ska komma. I en värld då mediet blivit synonymt med budskapet har innehållet drunknat. Vi vill plocka upp det till ytan igen. Vi ska vara en motvikt till snuttifieringen av verkligheten och ironiseringen av allvaret. Vi vill uppmuntra slow-reading och stimulera till eftertanke och handling. Vi gillar det som bubblar under ytan och i underjorden men vi tror inte att vår tids tankar och idéer nödvändigtvis är viktigare än tidigare generationers. Resultatet är ett sammelsurium av högt och lågt, nära och fjärran. Vi vill tro att det är folkbildning i ny kostym. VILL DU VETA MER ELLER BLI EN NIC-MEDARBETARE? Kontakta Liv på liv@glokala.se om du vill veta mer om projektet i sin helhet. Mejla Henrik på info@eklundhpaglert.se eller Stefan på stefan@sofielund. org, om du vill veta mer om magasinet eller bidra med feedback, idéer, framtida innehåll eller sponsring. Framtiden ligger i era händer. Okej, men vem är NIC? Sida 8 Magasin Nic #1, 2007 Sida 9 Magasin Nic #1, 2007
ORKIDÉ kommer från ordet testikel Den svenska ordet orkidé härstammar från grekiskans ορχις orchis som betyder testikel. Ordet orchis användes första gången av Theophrastos (372/371 287/286 före Kristus), i hans bok De historia plantarum. Han var student under Aristoteles och anses vara fadern till botaniken och ekologin. KÄLLA: WIKIPEDIA FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT
Vi kan springa men vi kan inte gömma oss TEXT: STEFAN KARLSSON FOTO: HELEN JOHANSSON OCH STEFAN KARLSSON Eller: Flykten från livet Den största faran, den att mista sig själv, kan i världen passera lika obemärkt som om det ingenting gällde. Ingen förlust kan passera lika obemärkt; varje annan förlust, en arm, ett ben, fem riksdaler, en hustru o.s.v., noteras dock. SÖREN KIERKEGAARD: SJUKDOMEN TILL DÖDS, S. 34. ATT LEVA I YTAN S O C H S NAB B H ETE N S TI D SÅLD E R Någonting är fel med våra liv. Hur många kan, handen på hjärtat, säga att de verkligen lever det liv som de skulle vilja leva? Häromdagen när jag var på Stadsbiblioteket råkade jag få syn på hyllan Tillämpad psykologi. Där trängdes böcker om stress och utbrändhet. Det slog mig också att påfallande många tar upp ett närliggande tema. Varva ner, kom i kontakt med livet, Det finns ett hål i ekorrhjulet, Långsamhetens lov, Nödbroms: handbok för framsynta bakåtsträvare, var några av titlarna. Böckernas titlar antyder att allting inte är som det borde vara. Det som alla dessa böcker på ett eller annat sätt tar upp är nutidsmänniskans behov av långsamhet och upplevelsen av att tiden inte räcker till. Livet rusar på i ett allt snabbare tempo, med mobiltelefoner ringandes samtidigt som man kollar senaste e-postmeddelandet. Trots att både vi som individer hinner göra mer och samhället idag producerar mer än någonsin tidigare, så känns det ändå som att tiden aldrig riktigt räcker till. Behovet av återhämtning och långsamhet är stort, och kanske även önskan, men frågan är om vi minns hur man gör? Sverige har aldrig varit rikare, vi konsumerar som aldrig förr. Behovet av prylar som vi behöver tycks vara gränslöst. I dag duger det inte med en traditionell fet-tv, det ska vara en platt- TV. När man ändå köper en ny TV så varför inte passa på att även köpa en hemmabioanläggning. Den som har flest prylar när han dör vinner är ett uttryck som beskriver det här fenomenet. Den fråga många nu börjat ställa sig är om livet inte är mer än det här. Trots vår välfärd och alla våra prylar så är vi inte lika lyckliga som familjen i reklamen. En tomhet, livsleda och en gnagande känsla av att allting inte står rätt till överfaller oss från tid till annan. Samtidigt värjer vi oss för att ta reda på vad obehaget står för och om det går att göra någonting åt det. Owe Wikström beskriver på följande sätt nutidsmänniskans situation: Om man tvingas vara ensam med sig själv hinns man ifatt av en stor tomhet. Man anar torftigheten i sitt eget inre. Ängslan över att behöva stå öga mot öga med sig själv är kanske en lika viktig förklaring till den uppskruvade takten som hårda arbetstider, förvirrade hemsituationer och telefoner i fickan. (Wikström 2001, s. 21). Många av de här böckerna mynnar ut i mer eller mindre pekpinneaktiga råd à la Dr Phil: Gör bara så här så kommer allting att ordna sig. Men det är sällan så enkelt. Bakom alla stora förändringar och framsteg ligger hårt arbete. Ingen inbillar väl sig att Carolina Klüfts framgångar kan uppnås med lite träning när andan faller på. Det krävs målmedvetet och hårt arbete, även när man helst av allt skulle vilja göra någonting helt annat. Det här låter kanske torrt och tråkigt, på gränsen till moralism. Vad är det för fel på underhållning? Om den lättsamma formen gör att fler vill ta del av budskapet kan det väl inte vara fel? Men det är väl också det ett tecken i tiden. Det får inte kosta för mycket, framförallt inte tid. Då är vi inte intresserade längre. Det är heller inte förenligt med filosofin i vårt konsumtionsinriktade samhälle. Zygmunt Bauman har på ett träffande sätt redogjort för detta i många av sina böcker. I det gamla produktionssamhället behövdes stora skaror arbetskraft, både inom jordbruket och i de framväxande industrierna. Då inympades en arbetsetik i arbetarna som syftade till strikt disciplin och personlig försakelse. Det var detta som Sigmund Freud oroade sig över i sin berömda bok Vi vantrivs i kulturen. Vantrivseln i det moderna samhället härrörde från ett slags trygghet som tolererade allt för lite frihet i strävan efter individuell lycka. I dag är situationen den omvända menar Bauman. Vantrivseln i dagens postmoderna och konsumtionsinriktade samhälle kommer från ett slags frihet i jakten på njutning som tolererar allt för liten individuell trygghet. Om befolkningen i produktionssamhället disciplinerades till att bli lydiga producenter så uppfostras dagens människor till att bli konsumenter. Hur ser då en lyckad konsument ut? Så här skriver Bauman i Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen: Idealiskt sett bör inget omfattas med fasthet av en konsument, inget bör kräva ett fullständigt engagemang, inga behov bör någonsin betraktas som fullt tillfredsställda, inga begär ses som slutgiltiga. (Bauman 1999, s. 42). Människorna bör sett ur konsumtionssamhällets logik vara ständigt på språng och på jakt efter ytterligare sätt att tillfredsställa sina begär. Att all konsumtion tar tid är i själva verket ett fördärv för konsumtionssamhället och ett stort bekymmer för dem som handlar med konsumtionsvaror. Idealiskt bör konsumentens tillfredsställelse vara ögonblicklig, och detta i dubbel mening. De konsumerade varorna bör ge omedelbar tillfredsställelse, utan dröjsmål, utan någon utdragen inlärning av färdigheter och utan långvarigt förarbete; men tillfredsställelsen bör upphöra då den tid som krävs för konsumtionen av varorna är ute, och denna tid bör reduceras till ett minimum. (Bauman 1999, s. 42). Vi lever även i en tid som präglas av ytlighet. Allting ska vara lättillgängligt och underhållande. Krävs det en smula eftertanke och reflektion så är risken stor att det upplevs som jobbigt och kanske till och med pretentiöst. Det här är någonting som regissören Roy Andersson uppmärksammat och engagerat sig i. Så till den grad att han skrivit en bok som heter Vår tids rädsla för allvar. Han menar att hela vårt samhälle lider av skräck för allvaret och hat till kvalitet. Jag skulle vilja säga att denna samhälleliga rädsla för allvaret är av samma slag som drogmissbrukarens eller alkoholistens rädsla för att bli nykter. I vår tid missbrukas kunskapen eller möjligheterna att dra slutsatser av den befintliga kunskapen av samma anledning som alkoholisten missbrukar alkohol, nämligen den att slippa tvingas se verkligheten som den är. Enligt min mening präglas vår tid av en utbredd och genomträngande nihilism som just innebär brist på framtidstro och förakt för moraliska värden. (Andersson 1995, s. 12). Det här låter kanske torrt och tråkigt, på Människan har numera ställt sig till rätta som kossa i bekvämlighetens lagård. Och detta kallar man utveckling? Friedrich Nietzsche: Antikrist Hammaren talar, s. 19. FRIEDRICH WILHELM NIETZSCHE (1844 1900) Sida 12 Magasin Nic #1, 2007 Sida 13 Magasin Nic #1, 2007
gränsen till moralism. Vad är det för fel på underhållning? Om den lättsamma formen gör att fler vill ta del av budskapet kan det väl inte vara fel? Problemet uppstår när det man vill säga inte lämpar sig för underhållningsformen. I dessa fall krävs det att mottagaren investerar både tid, uppmärksamhet, engagemang och eftertanke för att verket ska komma till sin rätt. Det utesluter förstås alla dem som inte är beredda att offra detta. Det har nyligen varit stor debatt om public service och Sveriges Radios framtid. Verksamheterna har förändrats de senaste åren och mer är säkert att vänta. Trenden är att de smalare programmen får stå tillbaka för de som har större lyssnar- och tittarsiffror. Man vill överlag att programmen ska ha ett mer ungdomligt tilltal för att locka den stora gruppen ungdomar. På så sätt hoppas man på bättre siffror, eftersom man kallt räknar med att kunna behålla de mer mogna lyssnarna och tittarna samtidigt som ungdomarna tillkommer. Den ungdomliga formen kännetecknas av lagom doser snabbhet, fräckhet, ironi och respektlöshet. Hur gör man program som Gomorron världen och Filosofiska rummet ungdomliga utan att göra avkall på kvaliteten och det som är unikt för just dessa program? Att vara ungdom innebär att man ännu inte har blivit en ansvarstagande vuxen. Författaren Carl Hamilton oroas av den trend han tycker sig se med till åldern vuxna människor som vägrar att axla det ansvar som vuxenheten medför (Hamilton, 2004). Att vara vuxen innebär just att man tar ansvar för sitt liv, även tråkiga saker som vi blir indragna i. Detta är dock något som dagens människa inte vill veta av. Det finns alltid någon annan som vi kan lägga skulden på och som vi håller ansvariga för den olycka som drabbar oss. Tsunamikatastrofen är ett bra exempel. Det var en fruktansvärd katastrof som drabbade många människor. Regeringen reagerade sent och det tog tid innan de omfattande hjälpinsatserna nådde de nödställda på andra sidan jordklotet. Efter dessa misstag rådde rena rama lynchstämningen hos media och den svenska allmänheten. Någon måste hållas ansvarig för det som inträffade. Helst ska ett antal huvuden rulla. Mediabevakningen spårade ur fullständigt och fokuserade till stor del på frågan vem som bär ansvaret för katastrofen. När den värsta hysterin lagt sig hörde jag Göran Greider uttala sig om att det faktiskt var frågan om en naturkatastrof och att sådana inträffar då och då, även om vi svenskar inte är vana vid sådana. Ja, det var ju precis vad det var frågan om. Naturen rår vi inte på. Jag tror det är precis det här som vi inte vill acceptera. Det stör vår föreställning om att vi ska kunna konsumera vilka produkter och upplevelser som helst, utan att det ska vara förbundet med några risker. Men så är ju inte livet. Farorna och riskerna finns där hela tiden, även om vi ofta gör allt vi kan för att inte tänka på dem. När sedan det obehagliga dyker upp, vill vi inte acceptera spelreglerna, men då är det tyvärr för sent. Ett samhälle som präglas av snabbhet och underhållning, där jakten på nästa konsumtionsobjekt är livets mening, där ingenting får kosta särskilt mycket varken i tid, pengar eller ansträngning där man föraktar det som är gammalt och beprövat och hyllar det som är nytt och ungdomligt, är kanske en bra beskrivning av dagens samhälle. Det här är förstås inte hela sanningen, men väl en beskrivning av samhällets trender och kännetecken i vår tid. Hur kunde det bli så här? Jag nämnde tidigare Roy Anderssons iakttagelse att det i vår tid finns en utbredd nihilism. Vad betyder det? Med det menas uppfattningen att det inte finns några objektiva värden. Den ena personens åsikter eller synpunkter är inte mer värda än någon annans. Den uppfattningen kan ju tyckas vara rimlig när det gäller saker som har med estetik att göra: Vilken bildesign är häftigast? Vilken frisyr är snyggast? Lika benägna att hålla med är vi inte då någon påstår att vissa människor är mer värda än andra. Plötsligt förstår vi att när det gäller viktiga, livsavgörande saker, kan man inte ha den inställningen att den ena åsikten är lika mycket värd som någon annan. Här kommer vi in på moralens område, och moral omsatt i handling och brist på moral får konsekvenser, det har historien visat gång på gång med förskräckande exempel. Det är det här som Roy Andersson varnar för när han säger att vår tid präglas av en nihilism som innebär förakt för moraliska värden och brist på framtidstro. Även psykologen C G Jung varnar för att mänskligheten är på väg mot en katastrof, om vi inte åter får kontakt med vårt inre liv. Jung menar att människan tidigare haft kontakt med djupare liggande lager i medvetandet som arbetar med känslor och symbolspråk, i motsats till det i våra dagar så väl utvecklade intellektet. Det som har hänt sedan framförallt 1600-talet, enligt Jung, är att intellektet tagit kommandot och förtryckt allt som inte är förenligt med dess egen logik: Nutidsmänniskan förstår inte i hur hög grad hennes s.k. rationalism (som har förstört hennes förmåga att reagera på numinösa symboler och föreställningar) har utlämnat henne åt psykets underjordiska krafter. Hon har frigjort sig från vidskepelse (tror hon), men processen har kostat henne de andliga värdena, vilka hon gått förlustig i en utsträckning som är direkt farlig. Hennes andliga och moraliska tradition har ramlat sönder; för denna förstörelse får hon betala med desorientering och kluvenhet världen över. (Jung 1992, s. 94). Redan Nietzsche förklarade att Gud är död, det vill säga att nu fäster vi inte längre något avseende vid översinnliga saker eller någon högre mening med livet. Nu är det istället vetenskapen och förnuftet som dyrkas. Jung menar att detta är ett stort misstag: Känslan av en högre mening med tillvaron är det som höjer människan över det krasst vardagliga perspektivet. Saknar hon den känslan, är hon vilsen och olycklig. (Jung 1992, s. 89). Den upplevda högre meningen med våra liv skulle alltså enligt Jung vara det som saknas hos nutidsmänniskan. Hur kan vi återskapa den, nu då de religiösa symbolerna för de flesta av oss mist sin mening? M E N I N G E N M E D LIVET Vad är då meningen med våra liv? Vad är det som gör livet värt att leva, eller kanske snarare, vad är det som människor strävar efter? För många människor går livet ut på att skapa så många lyckliga ögonblick som möjligt. När det ändå inte finns någon högre mening med livet så kan man lika gärna ha det så bra som möjligt under den korta tiden på jorden. Inom moralfilosofin kallas denna livshållning för hedonism. Tanken är att man bör eliminera lidande och olycka och maximera välbehag och lycka. Hedonismen är, precis som alla andra filosofiska riktningar, någonting man medvetet kan välja att leva efter. Men de flesta som lever hedonistiskt gör det förmodligen omedvetet, utan att tänka på det. Att dra sig undan en obehaglig upplevelse, som till exempel att dra upp handen ur en hink med alltför varmt vatten, är någonting vi gör automatiskt. På samma sätt söker vi behagliga upplevelser som att äta god mat och vila när vi är trötta utan att behöva tänka närmare på det. Om vi på detta sätt låter livet förflyta kan vi kalla oss för omedvetna hedonister, eller hedonister enligt den psykologiska teori som säger att människans handlingar först och främst är motiverade av just strävan efter lust och undvikande av olust. Den hedonistiska livsformen tycks vara en livsform som passar ovanligt bra in i konsumtionssamhället. Att utan någon hindrande tanke ögonblickligen tillfredsställa de begär människan hyser är just definitionen på en god konsument, som vi sett tidigare. Man skulle kunna säga att det kapitalistiska konsumtionssamhället främjar den omedvetna hedonistiska livsformen. Det är förmodligen den livsform som allra bäst passar in i den typen av samhälle. Det verkar också vara en livsform som är på stark frammarsch. Hur ska vi annars tolka uppgifterna om att konsumtionen hela tiden slår nya rekord? Baksidan av denna livsform är inte svår att se i vårt samhälle. Det uppenbara är förstås den konsumtionshysteri som piskats upp genom reklam och förmånliga(?) erbjudanden om att låna till konsumtion. En hysteri som lett till En otidsenlig tanke som föll mellan raderna: Det är vuxet att inse att världen tillhör i första hand de döda och att vi bara är deras hyresgäster för en tid. De skapade den, de skrev dess litteratur och dess sånger och är djupt intresserade av hur våra barn behandlas ty det är barnen som kommer att hålla det hela igång. Tanken att vi alla har rätt att ändra allting är en djup förolämpning mot dem. ROBERT BLY, THE SIBLING SOCIETY att många ungdomar idag har skulder som varit otänkbara för 20 30 år sedan. En annan baksida av myntet är alla de olika typerna av missbruk som finns i dagens samhälle. Idag är det inte bara fråga om alkohol och droger som missbrukas, utan det handlar om shopping, mat, spel, sex, för att nämna de kanske vanligaste. Här har sökandet efter behagliga upplevelser eller kickar spårat ur och lett till att individerna förlorat kontrollen över sina liv. Att minska lidandet och öka lyckan för ett stort antal människor kan man säga är den bärande idén inom socialismen och socialliberalismen. I Sverige har socialdemokraterna efter andra världskriget mycket framgångsrikt byggt upp välfärdssamhället efter en vision om folkhemmet som ett samhälle som är till för alla medborgare. Det har framförallt handlat om att förbättra de materiella villkoren för medborgarna. De socialdemokratiska visionärerna antog att när man väl tillgodosett de grundläggande behoven så som mat, arbete, bostäder och drägliga levnadsförhållanden för alla, så skulle människor mer eller mindre automatiskt sträva efter andlig och kulturell utveckling. Men där måste jag erkänna att vi har anledning att vara besvikna, säger Ingvar Carlsson i Jan Troells enastående dokumentärfilm Sagolandet. Psykologen Abraham Maslow har varit inne på liknande tankegångar. Hans berömda behovsstege ordnar behoven i en hierarki. Först när de basala materiella behoven är tillfredsställda kan människan sträva efter att förverkliga mer immateriella behov så som gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Maslows teori bygger på studier av ett antal kända personer som han ansåg vara sällsynt kreativa, självständiga och psykiskt helt friska. Dessa personer hade ofta maximalupplevelser (peak experiences), stunder av intensiv klarsyn fyllda av lycka och mening. (Atkinson 1990) Författaren Colin Wilson har gått ett steg längre och undersökt möjligheten att genom en metod avsiktligt framkalla maximalupplevelser. Nyckeln till dessa är enligt Wilson en medveten koncentration som fokuserar viljan. Den mobilisering av energi som den starka koncentrationen leder till ger en ökad vilja att leva. På motsatt sätt kan leda förlama viljan, vilket i förlängningen kan framkalla depression. När känslan av mening är stark, bevaras en hög nivå av viljeenergi och allmän hälsa. Utan denna känsla av yttre meningsfullhet blir människan ett offer för subjektiva känslor och ett slags dröm, som tenderar att degenereras till en nattmara. (Wilson 1974, s. 43). Den mekanism som Wilson menar ligger bakom maximalupplevelserna påminner om den metod som ofta används i meditation. Det finns tusen och en olika meditationsmetoder, men gemensamt för dem alla kan sägas vara en strävan att koncentrera uppmärksamheten till en enda punkt. Det kan vara ett föremål som man tittar på eller att känna en kroppsdel. När tankar dyker upp slår man genast bort dem och återför uppmärksamheten till koncentrationspunkten. Lyckas man med detta en längre stund, ca en kvart, uppstår en förunderlig känsla av närvaro och att vara i samklang både med sig själv och livet runtomkring. På senare tid har mindfulness blivit populärt i Sverige. Det kan sägas vara en form av meditation som används i kognitiv beteendeterapi. Förutom ovanstående metoder finns ytterligare ett sätt att försöka nå lycka och mening genom sinnena, nämligen konst och konstupplevelser i vid bemärkelse. Konsten i alla dess olika former inklusive musik, dans, litteratur, poesi har i alla tider använts för att uttrycka människans vördnad inför livet och det förunderliga. Efter hand har människans förmåga till detta krympt, i takt med att det rationella tänkandet tagit kål på den mystik som förut omgav tillvaron. Trots allt finns det konstnärer som fortfarande försöker och som lyckas förmedla något av det outgrundliga, och som i vissa ögonblick upplever sig vara i samklang med något större än dem själva, vilket ger konstnären en stark känsla av mening. De bästa konstnärerna har en förmåga att kunna fånga livet. Både det som är allmängiltigt men också det som är specifikt för den tid vi lever i. Ibland kan verkligheten paradoxalt nog behöva begränsas om man ska få grepp om vad som verkligen sker. Kanske handlar det om att skapa distans och möjlighet till reflektion, eftertanke och djupare förståelse. Ett konstverk eller ett fotografi erbjuder en sådan avgränsad verklighet som öppnar för reflektion och kontemplation. Just behovet av avgränsning och begränsning leder tanken till att det kanske inte är sinnesupplevelserna själva som är det essentiella, utan frånvaron av dem. Därmed har vi kommit över till den andra stora gruppen av metoder för att nå lycka och mening vägen bort från sinnena. Sida 14 Magasin Nic #1, 2007 Sida 15 Magasin Nic #1, 2007
Det man först kommer att tänka på när det gäller vägar bort från sinnesupplevelser är förstås askes. Asketen strävar ofta efter att frigöra sig från sinnena och det kroppsliga för att därigenom kunna transcendera, eller stiga upp från det mänskliga nedsjunka tillståndet och nå en förening med det gudomliga. Medlet är olika former av avhållsamhet från mat (fasta), vissa födoämnen, sömn, tal, könsumgänge med mera. Alla de stora religionerna kan sägas ha sina former av askes som utövas av speciella grupper. Fakiren är en extrem variant som innebär en nära nog total avvisning av och ett totalt oberoende av (?) det sinnliga och världsliga. Detta demonstreras ibland på ett iögonfallande sätt genom att fakiren uthärdar smärta och lidande, genom att han till exempel står i exakt samma kroppsställning under tjugo års tid (Ouspensky, 2001). Det finns en annan väg bort från sinnena som inte primärt fokuserar på avhållsamhet, och som därigenom skulle vara lättare att anamma i vår tids konsumtionsinriktade samhälle. Det är en livsform som man skulle kunna kalla för medveten livshållning. Här tänker jag på olika former av etiska system i vid mening. Grunden är här att man har en föreställning om vad som är det goda och rätta och hur man ska kunna handla i överensstämmelse därmed. Den medvetna livshållningen innebär att man frivilligt underkastar sig regler eller normer som man lever efter. Man avstår alltså från andra sätt att handla och leva på och väljer sin egen väg. Enligt den danska filosofen Sören Kierkegaard är etikern en människa som inser det allvarliga i att leva och ställer sig frågan hur hon bör leva sitt liv. Etikern väljer att fullt ut ta ansvar för sitt liv och sina gärningar. Här finns inte tanken på att livet ska göra henne lycklig. Hon gör bara det hon måste göra. Lyckan kommer eventuellt som en tillfredsställelse över att lyckas följa den livsväg hon valt, olycka och lidande (skuld) när hon misslyckas. Den medvetna livshållningens livsform rymmer även olika typer av medvetna religiösa livshållningar. Det som förenar både etikern och den medvetet religiöse (jag exkluderar alltså alla dem som är troende för att föräldrarna är det och de som inte själva valt det utifrån övertygelse) är att de valt att leva efter regler och normer. Det innebär i många fall lidande för egen del och försakelser av sådant som kunde ha gynnat dem ur ett strikt egoistiskt perspektiv. Det som skiljer dem åt är världsåskådningen. Tror man att det finns något översinnligt, gudomligt eller tror man inte det (eller man vet inte eller bryr sig inte). Gemensamt för de olika formerna av medveten livshållning är den ökade upplevelsen av mening. Individen lever inte enbart för sin egen skull, för sitt eget välbefinnande, utan det finns en högre mening. Denna högre mening består alltså i att det finns något utanför en själv (och de närmast anhöriga) att ta hänsyn till, och som man är beredd att offra och försaka för till exempel mänskligheten eller ett ideal. Den kanske tydligaste symbolen för detta är Jesus, som offrar sig för mänskligheten. Men förlusten av det gamla livet innebär samtidigt att han finner Livet med stort L. K AN MAN VÄLJA LIVS F O R M? Skulle en livsform verkligen vara bättre än alla andra? Förmodligen sticker jag ut hakan när jag nu menar att den lycka och mening i våra liv som de olika livsformerna möjliggör, skiljer sig åt inte bara i kvantitet utan även i kvalitet. Maslow kom fram till ungefär samma svar då han undersökte personer som i hög grad förverkligat sig själva och fann att den lycka och tillfredsställelse man får på högre trappsteg i behovshierarkin övertrumfar det man kan få på de lägre (Atkinson 1990). De tillfälliga ögonblick av lycka som fås genom den hedonistiska livsformen kan inte mäta sig med den mening som den medvetna livshållningens livsform bär. De flesta av oss känner säkert till den kortvariga lycka man får av att konsumera. Relativt snart falnar den glädje man känt då man införskaffat favoritartistens senaste skiva eller den nya platt-tv:n. Om konsumtionssamhället hade kunnat göra oss lyckliga så hade vi för länge sedan avskaffat olycka och lidande i västvärlden. Inte ens meditation eller skönhetsupplevelser kan erbjuda en varaktig lösning. Det tillfälliga är liksom en del av sinnesupplevelsernas beskaffenhet. Hur skulle vi då kunna förvänta oss en högre och hållbar mening av något som är tillfälligt? Min inställning är alltså att både kvaliteten och varaktigheten i lyckan och meningen talar till den medvetna livshållningens fördel. Huvudskälet till att det är så är förstås att den medvetna livshållningens livsform knyter ihop individens alla handlingar till en helhet. De är inte längre isolerade öar som saknar beröringspunkt med varandra. Värdet av varje handling bestäms av hur väl den gagnar den medvetet valda livsformen. Och strävandet efter livsformen skänker en mening som vida överstiger värdet av varje enskild upplevelse. På så sätt har människan återfått kompassen, målet med livet och således även meningen. I denna individualismens och valfrihetens tidsålder är vi vana vid att när som helst, när vi så önskar, kunna göra ett nytt val. Är det på samma sätt med livsformen? Kan vi när som helst byta livsform, ungefär som vi byter internetleverantör? Knappast, livet innehåller en existentiell dimension som går bortom det rationellas lagar. Jag minns från mina filosofistudier hur vi diskuterade Pascals vad. Filosofen Blaise Pascal skulle ha radat upp ett antal argument som utmynnade i att det är klokast att tro på den kristna läran, eftersom vi med förnuftets hjälp ändå inte kan avgöra om Gud existerar eller inte. Finns Gud och man lever ett kristet liv så kommer man till himlen. Har kristendomen fel så gör det ingenting, eftersom man även då slipper komma till helvetet. Detta resonemang reagerade jag starkt på då, och gör det även nu. Det skulle nämligen leda till ett köpslående med sin egen övertygelse och innebära oärlighet och hyckleri. Den medvetna livshållningens livsform måste vara sprungen ur ens egna ärliga uppriktighet, den måste vara äkta om det ska vara någon mening med den. En faktor som försvårar bytet av livsform, förutom den uppenbara svårigheten att bryta vanans makt, är att samhället främjar vissa beteenden och livsstilar, och missgynnar andra. Vi har sett hur vår tid kan beskrivas som en konsumtionens tidsepok och att det är den omedvetna hedonismens livsform som bäst överensstämmer. Vi har vant oss vid ett liv som är inrättat efter hur väl det kan ge oss bekvämlighet och kortsiktig lycka och njutning. Att våga sig på att försaka dessa värden för något så nyckfullt som ett försök att ge livet en annan och mer varaktig mening är förmodligen inte så lockande. Särskilt eftersom varaktighet inte är något som efterfrågas i konsumtionssamhället. Kanske är begreppet varaktig mening (eller hållbar mening, för att använda ett modeord) inte ens begripligt. Det finns även en existentiell anledning till varför vi i regel inte ifrågasätter det liv vi lever. I inledningen nämnde jag att vi värjer oss för att stanna upp och vara ensamma med oss själva. Den känsla av tomhet och meningslöshet som då dyker upp vet vi inte hur vi ska hantera. Karl-Olov Arnstberg beskriver vår situation på följande sätt: Det jag tänker mig är, att det i vår moderna njutnings- och spänningsorienterade tillvaro finns ett slags tabu mot tomhet, att stanna upp och inte göra någonting alls, därför att om vi gör det, så stirrar meningslösheten oss i ansiktet. Tomheten och stillheten är farliga, eftersom vi inte tror på något. Det finns ett ord som är näst intill bortglömt och som hör samman just med tron på en Gud och en mening med tillvaron: förtröstan. Till den som drabbades av olycka kunde man säga: Hav förtröstan!. Eftersom vi inte har någon förtröstan, egentligen inte längre riktigt vet vad det är, så kan vi inte stanna upp, inte bara släppa fram den där känslan av att höra samman med något större. (Arnstberg 2007, s. 30). Dessutom riskerar man att hamna utanför den sociala gemenskapen. Och rädslan för exklusion är en rädsla som inte är inbillad utan högst reell i vår snabbt föränderliga värld, där det förväntas att det är individerna som ska förändras efter omgivningens krav och inte tvärtom. Därför kan man berättigat fråga om det överhuvud taget är möjligt att välja en livsform som inte är i linje med den som samhället gynnar. Tyvärr finns inte utrymme att här närmare gå in på frågan men den är väl värd att fundera på. För många blir därför bytet av livsform blott ett tankeexperiment, eller på sin höjd ett botaniserande kring några av de rätter som New age-rörelsens smörgåsbord erbjuder. Trots dessa svårigheter vill jag hävda att det går. Min erfarenhet är att möjligheten till ett skifte av livsform framförallt finns då den nuvarande livsformen inte längre fyller sin funktion, då den bryter samman. När saker och ting ställs på sin spets, då liv och död står på spel, när människan skakas om i sina grundvalar. Först då är man i regel beredd att ifrågasätta sitt liv och sin livsform. Många människor har vittnat om att en olycka de varit med om eller en nära anhörigs död plötsligt har förändrat deras liv. Saker som tidigare upptog ens tid upplevs nu som meningslösa. En process då man omvärderar alla värden startar. Hur det kan gå till berättar Peter Noll mycket gripande om i boken Den utmätta tiden. Fortsätt läs: Andersson, Roy (1995): Vår tids rädsla för allvar, Göteborg: Filmkonst. Arnstberg, Karl-Olof (2007): Svenska tabun, Stockholm: Carlsson Bokförlag. Atkinson, Rita L. m. fl. (1990): Introduction to Psychology, Orlando: HBJ. Bauman, Zygmunt (1999): Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen, Göteborg: Daidalos. Filosofilexikonet (1988): Stockholm: Forum. Freud, Sigmund (1983): Vi vantrivs i kulturen, Stockholm: Röda rummet. Hamilton, Carl (2004): Det infantila samhället: barndomens slut, Stockholm: Prisma. Jung, Carl Gustav (1992): Människan och hennes symboler, Stockholm: Forum. Kierkegaard, Sören (1996): Sjukdomen till döds, Guldsmedshyttan: Nimrod. Nietzsche, Friedrich (1971): Antikrist; Hammaren talar, Staffanstorp: Cave. Noll, Peter (1985): Den utmätta tiden, Stockholm: Bromberg. Ouspensky, P. D. (2001): In Search of the Miraculous, Orlando: Harcourt. Wikström, Owe (2001): Långsamhetens lov eller Vådan av att åka moped genom Louvren, Stockholm: Natur och kultur. Wilson, Colin (1974): Nya frågeställningar inom psykologin: Maslow och den post-freudianska revolutionen, Staffanstorp: Cave. För att lyckas med bytet av livsform tror jag att det krävs tre saker: 1. Insikt om att någonting är fel med det liv man lever. 2. Strävan efter att hitta sanningen om sig själv och livet. För det krävs mod samt ärlighet och uppriktighet för att våga se livet som det är. 3. På grundval av den nya världsbild som växer fram hitta en ny livshållning. Om man på detta sätt ställer sig öppen för livet självt kommer det att leda en igenom de situationer man ställs inför. En process inleds som visar på vad man måste ta itu med och Freedom is just another word for nothing left to lose. Så skrev Kris Kristofferson och sjöng Janis Joplin. Kanske är det så det ligger till. förändra. Är man framgångsrik i denna strävan innebär det att kontakten med sitt inre liv, eller livet självt, ständigt stärks. Nya värden växer fram som leder till ett nytt förhållningssätt till allt och alla. Det gamla livet faller bort och man går in i det nya, ungefär så som en larv i sin puppa transformeras till en fjäril. Hur ser då den perfekta livsformen ut? Den som vill ha ett rakt och entydigt svar på den frågan blir nog tyvärr besviken. Det viktigaste en människa kan göra är att få kontakt med sitt eget liv, så att hon hittar kompassen och själv kan styra sina steg och ta ansvar för sina handlingar. Sida 16 Magasin Nic #1, 2007 Sida 17 Magasin Nic #1, 2007
Filmen kan förändra samhället trots förnedringstevetext: STEFAN KARLSSON FOTO: HELEN JOHANSSON Vad som gör mig bedrövad är förnedringsteve. Man får en stor publik för att man ska förödmjuka de här människorna och de gråtande ska lämna scenen. Fan, att vi kan leva i en sådan tid. Roy Andersson är kanske den filmregissör i Sverige som håller fanan högst när det gäller ambitionerna att påverka samhället. Allt ifrån böckerna Lyckad nedfrysning av herr Moro och Vår tids rädsla för allvar till hans kort- och långfilmer. Magasin NIC har lyckats få en kort pratstund med regissören om de negativa trenderna i samhället och vad som krävs för att vrida utvecklingen åt ett annat håll. Den 15 september visades Roy Anderssons nya film Du levande på Fantastisk filmfestival i Lund. Jag försökte boka en intervju med regissören i samband med filmvisningen, eftersom han skulle presentera filmen och även svara på frågor efteråt. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Roy Andersson är en upptagen man och hans medarbetare hälsade att det inte fanns utrymme för någon intervju. Utan några större förhoppningar deltog jag i minglandet innan filmvisningen och lyckades faktiskt få några minuter i avskildhet med honom. Det blev ett kort samtal som knyter an till innehållet av Magasin NIC, med fokus på hans analys av tillståndet i dagens Sverige. I din bok Vår tids rädsla för allvar talar du om just rädslan för allvaret, att man skyr kvalitet och om värderelativismen i samhället. Hur ser du på de här tankarna idag, tolv år senare? Det är ännu värre idag, säger Roy Andersson samtidigt som han skrattar på sitt karaktäristiska sätt. På vilket sätt då? Vad som gör mig bedrövad är förnedringsteve (typ Idol, red). Man får en stor publik för att man ska förödmjuka de här människorna och de gråtande ska lämna scenen. Fan, att vi kan leva i en sådan tid. Men man får inte ge upp. Jag är ändå optimistisk. Jag jobbar ju på att påverka och vända den här trenden. Men hur långt kan det gå? Kan det bli mer förnedring än det här? Den här trenden kommer att pågå tills man tröttnar, tror jag. Jag tror det hänger ihop med den ekonomiska verkligheten också. Roy tänker efter i fem sekunder och ser fundersam ut. Jag vet inte riktigt om det är så heller. Jag tänkte säga så här: När det håller på att bli för jävligt och man fattar att vi håller på att gå mot undergången med öppna ögon, hela klimatförändringen och allt detta i kommersens namn. Då börjar man vakna och fatta. Tyvärr kanske det är för sent då. När det blir för obehagligt kan man inte skoja på det sättet. Nä, just det. Människor blir olyckliga. Man har problem överallt, i skolor, skolbarn och ungdomar, deras framtidstro. Det är i gungning alltihop. Den här enorma själviskheten också som hyllas. Någonting som jag tar upp i min essä (sidan 14) är den här vurmen för det ungdomliga. Det är ingen som vill växa upp och bli vuxen längre. Carl Hamilton har skrivit en hel bok om detta. Det tycker jag är ett allvarligt tecken. Ja, jag tänkte just på de här förnedringsprogrammen. Personerna där är ju förebilder. Det är de vuxnas förebilder som de unga får se. När de ser det här så tror de att så här är livet. Hur kan man tro att man ska kunna stoppa mobbning i skolorna så länge det här får pågå? Och när vuxna vill bli som tonåringar, vem ska då vara förebild för tonåringarna? Ja, just det. Människor mår inte riktigt bra idag. Några sekunders tystnad uppstår och snart är det dags för visningen av Roy Anderssons nya film. När kommer nästa film då? Vi får se. Har du någonting på gång? Ja, det har jag men jag måste få pusta ut lite grann. Mer konkret än så blir inte Roy. Jag går in och sätter mig i salongen och väntar på något som jag vet ska bli en unik konstnärlig upplevelse. fotnot: Den som vill veta mer om Roys tankar kring hans kommande film, kan läsa mer på DN kultur. ROY ANDERSSON Född i Göteborg 1943 Långfilmsdebuterade 1970 med kritikerrosade En kärlekshistoria Uppföljaren Giliap, 1975, floppade men har på senare år omvärderats Har därefter gjort många och prisbelönta re klamfilmer Succéartad långfilmscomeback med Sånger från andra våningen, 2000 Medverkat i det kontroversiella projektet Lyckad nedfrysning av herr Moro, som resulterat i bok med samma namn Författare till boken Vår tids rädsla för allvar Aktuell med långfilmen Du levande Page 18 Magasin Nic #1, 2007 Sida 19 Magasin Nic #1, 2007
Hallå malmöbor flyr ni från Livet? MANNEKÄNGINTERVJUARE: CAJSA CARRÉN FOTO: BABAK PAYANDEH NIC-mannekäng # 1 NIC-mannekäng # 2 Nej, det tycker jag inte. Mannekäng kommer från nederländskans manneken, provdocka, modedocka. Det var ursprungligen en benämning på de små modedockor i trä som skickades mellan de europeiska hoven, iklädda senaste mode så att skräddarna och sömmerskorna skalenligt fick studera nya skärningar. De förekom första gången 1397. Mannekäng kan även syfta på den docka, byst, som man provar kläder på. Den förekom första gången cirka 1750. 1849 började man att göra industri av skyltdockor i full skala, från början en idealiserad typ, från 1940-talet med ett mera personligt utseende. Mannekäng kan även syfta på personer, i huvudsak kvinnor, som visar kläder. Levande mannekänger, modeller, användes för första gången 1830. LEVER DU VERKLIGEN DET LIV SOM DU SKULLE VILJA LEVA? Ja. Jag lever det liv jag vill. HUR LYCKAS DU MED DET? VAD ÄR DET SOM GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA? Det gäller att ta emot livet och se möjligheterna. Idag har jag varit förlovad i åtta år med min underbara älskling Katarina Maserak. Tillsammans försöker vi vara sparsamma mot naturen, bland annat genom att inte ha bil. Istället handlar vi i närheten av där vi bor, vilket i och för sig inte är så svårt eftersom det ligger fyra livsmedelsjättar alldeles i närheten! Strategispel är ett bra sätt att umgås med kamrater på; att få blanda tur och skicklighet i spel utan att förlora pengar. HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN KAN LEVA LIVET? Genom att sopsortera känner vi oss mindre skyldiga när vi flyger, till exempel. Jag är också oerhört tacksam över att slippa ta lån. Jag önskar att folk kunde stressa mindre och inte fastna i lånefällan. För att hjälpa till att utjämna skillnader köper jag de hemlösas tidning Aluma och donerar pengar till Stadsmissionen, Cancerfonden, SOS Barnbyar och till en organisation som heter Dog Rescue. Den kom jag i kontakt med när jag bodde i USA, men då var jag mindre medveten än jag är idag. Bengt Sjödin, 29 Nej, jag flyr inte livet, jag är ju mitt uppe i det! HUR LYCKAS DU MED DET? VAD ÄR DET SOM GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA? Jag arbetar som skolsköterska på ett vikariat i Lund, och jobbet är viktigt för livskvaliteten. Jag vill arbeta så länge jag är frisk, så det är ju lite oroligt. HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN KAN LEVA LIVET? Jag har varit gift med Roland i nästan 30 år och vi gör allt vi kan för att hålla oss unga. Till det bidrar våra tre döttrar, 28, 26 och 18 år gamla. Den yngsta går i gymnasiet och bor kvar hemma; det tycker jag känns bra. Jag läser skönlitteratur och deckare på fritiden men deltar inte i något föreningsliv. Jag hade en arbetskamrat som var mycket aktiv i Amnesty. Hon berättade mycket intressant. Genom henne har jag fått en annan bild hur svårt och jobbigt det är för många i världen. Jag beundrar verkligen dem som engarerar sig. Christina Säll, 60 Sida NIC 20 Magasin WAS Nic #1, 2007 HERE NIC Sida WAS 21 Magasin HERE Nic #1, 2007
Det var långlördag i den stora staden och klockan var lite över två. Vi var ute och gick, och allt var precis som det alltid är en sådan där vanlig dag. Ända tills vi kom hem. Plötsligt vitnade hennes ansikte. Pupillerna försvann under ögonlocken och kroppen hävde sig i kramper. En stund senare låg det 20 månader gamla livet på vårt köksgolv, utan att andas. Vi stod på knä bredvid och konstaterade för en oändlig sekund att allt var slut. Men döden gick sin iväg. Ambulanspersonalen berättade att sånt här kan hända små barn. Vi fick en andra chans; en möjlighet att inse vad som är det enda värdefulla, när allt kommer omkring. memento mori Ett memento mori är inom konsten en bild menad att tjäna som en påminnelse om döden. Uttrycket är latin, och betyder ungefär kom ihåg att du är dödlig. Under renässansen och barocken blev uttrycket ett vanligt tema också inom lyriken. Parallellt utvecklades en annan stilriktning: memento vivere, minns livet, med fokus på livet istället för på döden. KÄLLA: WIKIPEDIA.SE
E N R E SA I G I LLE LE J E Om sanningen ska fram, var det inte utan oro som jag anmälde mig till mitt livs första retreat, eller reträtt som det enda tillgripbara svenska ordet lyder. Jag skulle tillbringa två dygn i tystnad och i sysslolöshet. Hur skulle jag påverkas av att skala bort vardagens alla bestyr och allt tjatter och sorl i tillvaron? Vilka undangömda tankar och känslor skulle avskärmningen locka fram? Sankt Lukasstiftelsens refugium ligger fyra kilometer väster om tjuvfiskehamnen Gilleleje. Vi var nitton som hade anmält oss; vi som var yngst var runt trettio, de flesta andra såg ut att med god marginal ha lämnat föräldraskapets plikter bakom sig. Bland oss fanns kvinnor i färgglada ponchos och fotriktiga skor, en hel del orakade män, ett par i fjällrävenmundering samt en enda herre i struken skjorta. Sju män och tolv kvinnor. Refugiet tillflyktsort på latin drivs av danska diakonissor. Den gamla strandvillan var från början ett semesterhem för personalen på Lukasstiftelsen, men sedan 1988 anordnas här retreater och hvileferie för allmänheten. Våra rum är enkla och har få möbler. Det finns gott om läslampor: en vid den hårda smala bädden, en vid det lilla skrivbordet och en mitt i rummet bredvid fåtöljen. En bibel, en psalmbok, en van Gogh-affisch och en väckarklocka är vad som i övrigt finns. Snart samlas vi i refugiets kyrkorum. Det småpratas förväntansfullt. Vi får lite praktisk information: om någon verkligen behöver ringa så måste det ske utanför området. Om någon inte skulle klara av att vara tyst så är det okej att ta någon av ledarna under armen och gå iväg och prata. Det kan komma upp saker under tystnaden som man måste få sätta ord på, säger Marie Bernéli från Möllevången-Sofielunds församling. Nu läser vi en bön tillsammans. När den slutar går vi allesammans in i tystnaden... Någon minut senare. En stolsrygg knakar till. Jag tittar mig omkring. Undrar när man får resa sig och vad man då ska hitta på. Vi sitter i en liten ljus sexkantig kyrkobyggnad. På dörren sitter en kollektbössa av hamrat järn. Väggarna tycks solida konstigt att man ändå hör havet ända hit. Det är säkert flera hundra meter dit. Plötsligt är det som att orden ställer sig på kö i munnen. Bäst att resa sig och gå för det får man väl nu? Det är kvällning och några har samlats i sällskapsrummet som gör skäl för sitt namn: Udsigten. Havet ligger alldeles nedanför. Det känns lite konstigt att vara nära andra när man inte får prata. Jag går ut och tar mig ner till vattnet genom ett skogsparti. Det är stjärnklart, iskallt och nästan fullmåne. Jag bokstavligen slås av den där sällsamma känslan att å ena sidan vara en del av någonting oändligt stort och tidlöst, och å andra sidan vara fullständigt obetydlig och förgänglig ja, som en droppe i det hav jag betraktar. Frukost dagen därpå. Somliga möter ens blick med ett litet leende, andra tittar upp i taket eller ner i golvet. Folk fingrar på porslinet. Det är inte alldeles lätt att behålla fokus. Andras tankar krockar liksom in i mina. Frukostbuffen är ljuvlig på danskt manér men jag pilar snart in på mitt rum. Vid tiotiden bryts tystnaden tillfälligt av en föreläsning som jag valt att gå på. Enneagrammet är ett av människans äldsta redskap för självkännedom, får vi berättat för oss. Det är en psykologisk modell som påstås kunna peka ut våra (ofta bedrägliga) självbilder. Läran används både inom islam och kristendom, och inte sällan i nyandliga kretsar. Vi kämpar alla med samma saker, fast vi gör det på olika sätt, säger Marie Bernéli. För mig skar enneagrammet genom alla mina försvar och hjälpte mig att förstå mig själv och hur jag kan förändra mina fastlåsta perspektiv. Enneagrammet ska fungera oavsett man har en tro eller inte. Frågan är inte om vi kan se Gud eller inte, om vi har en religiös tro eller ej, utan om vi är beredda att verkligen se in i oss själva. Enligt enneagrammets typologi är jag en Woody Allen-personlighet. Förvisso älskar jag hans filmer, men jag känner mig ändå inte helt smickrad över upplysningen. Vid lunch känns det inte längre konstigt att sitta ansikte mot ansikte med en främling i total tystnad. Då och då fastnar min blick på en punkt i fjärran och dröjer sig kvar utan anledning. Tiden Retreat eller bara reträtt?
Skulle tystanden kunna fungera för själen, som fastan gör för kroppen; sker det en rensning som förtydligar våra upplevelser och förhöjer våra känslor? försvinner in i små svarta hål. Det är en behaglig känsla att försvinna bort. Så vaknar jag till av ljudet när folk äter: bestick skär i porslinet, stolar repar mot golvet. Jag får för mig att maten har fått en förhöjd smak, som att någon har dragit i Photoshops mättnadsverktyg: laxen smakar verkligen Lax, ärtskidorna smakar Ärtskidor och potatisen Potatis. Distinkta smaker. Skulle tystanden kunna fungera för själen så som fastan gör för kroppen sker det en rensning som förtydligar våra upplevelser och förhöjer våra känslor? Det är eftermiddag och jag ligger på sängen och tittar på en inglasad van Gogh affisch: Café du Nuit, är titeln. Hur kan någon (konstnären) förmedla så mycket mening med en vardaglig skymning över en oansenlig trottoarservering? Vet inte, men han har än en gång slagit an en ton som ringer i mig. Tar fram en bok som jag haft med: Hur kommer det sig att det ur en omfamning för några månader sedan växer fram ett barn, en levande person med allvarliga ögon? Wikströms Långsamhetens lov känns extremt klyschig att läsa på en retreat, men hyllningarna till långsamheten berör. Provar så en timmes kristen djupmeditation. Det är mycket behagligt men jag lyckas inte denna gång att ta mig ur min hjärnas våld. Tanke efter tanke pockar på min uppmärksamhet. De vägrar bli noterade och frisläppta, så som metoden föreskriver, tankarna tycks snarare vilja bli uppföljda. Vad betyder det? Ibland kräver Friheten så lite. Jag joggar längs Smidstrup Strand. Det är ingen vykortsstrand, utan en karg och ogästvänlig stenåker farlig för joggande vrister men så vacker! Stora bollar av havsskum rullar framför mina fötter. Himlen är orangerosa, havet svart-vitt. Trots styv motvind känner jag mig lätt och stark. Det är kväll och några av oss har dröjt kvar i Udsigten. Ut ser man inget alls, bara hör hur havet dånar. En man tittar ändå ut genom fönstret. En kvinna sitter och skriver. Nu har min oro över att vara tyst bland andra tysta förbytts till lättnad. Jag känner ungefär som jag brukar göra när jag åker tåg och har många timmar kvar till ankomst och inget bagage att hålla reda på. Jag kan lättare vara den jag är. Vilken rikedom. Tystnaden tar musten ur mig. Klockan är 21.04 och jag ligger redan i min säng. I Wikström läser jag om faran med att städa undan döden och dess traditioner: Detta har gjort att den oro som tidigare dränerades via religiösa riter nu har släppts loss och flyter omkring i samhället. Kanske är det i riternas ställe som populärkulturens ikoner dyker upp för att strö socker i vår ångest. Så kan man kanske förklara fenomen som Paris Hilton och Britney Spears. 07.44 stiger upp till den sista dagen. Jag börjar gilla det här att få slippa kompromissa med den jag är. Vem jag nu är. Det snöar utanför mitt fönster och jag undrar hur man vet att ens strävan efter självkännedom leder mot utsatt mål. Kan man känna sanningen även om det är besvärligt att höra den vad Sida 27 Magasin Nic #1, 2007
som är genuint även om det inte överensstämmer med ens självbild? När är introspektionen uppbygglig och när är den en flykt? Jag väljer att få 20 minuters massage, det ingår i retreaten. Massösen drar en stor sugpropp över ryggen. Koppning påstås göra att kroppens eget antibiotika frigörs. När jag kommer ut är marken alldeles vit av snö och det är glashalt. Jag känner mig urlakad, men tillfreds. Lunch sista dagen. Jag är tung i kroppen, avtrubbad och samtidigt ändå alert. Andras närvaro stör mig inte ett dugg. Jag fäs- ter stor uppmärksamhet vid små ting: spindeln på väggen, ostens mögliga kant, servettens struktur, den lilla pluppen som ligger och flyter i tillbringaren med äppeljuice. Vi erbjuds ytterligare en meditation. Men jag vill inte mer. Beslutar mig för att tillbringa de sista tysta timmarna i rummet med havsutsikt. På ett bord ligger några böcker med allvarliga titlar: Inre vandring, Samtal om Gud, Själens fågel, Lärobok för trasiga själar. Plockar upp en på måfå, W Stinissen heter författaren: Det är viktigt att leva rätt, för att också kunna dö rätt. För att göra det måste man dö från sig själv medan man lever: släppa taget, let go. Noterar sedan något underligt: så länge penna och block ligger på bordet framför mig, så dyker nya tankar ständigt upp. Jag reser mig efter blocket och pennan, skriver ner vad jag tänkt och lägger sedan tillbaka blocket allt i en långsamt upprepande dans. Men sitter jag beredd med pennan i hand, så kommer inga tankar alls. Slänger ytterligare ett öga i Stinissen: Till fullo lever man bara om man låter livet gå sin egen väg. Klockan är halv två och det är en timme kvar av tystnaden. Någonting har börjat hända inom mig; jag vill ha ett tyst dygn till minst. I Indien finns retreater på upp emot två veckor, det hade varit något. Så känner jag mig plötsligt lite tvekande inför retreatens egenvärde och det faktum att jag nästan kände ett beroende. Utmaningen måste ligga i att gå stärkt ur tystnaden och in i vardagens bestyr och ansvarstagande som en helare människa. Däri ligger den verkliga utmaningen. 30 minuter kvar av tystnaden. Ska jag gå ner till havet igen? Jag hinner. Och utan kamera denna gång. Nu är det bara jag, havet och himlen. TEXT OCH FOTO: HENRIK EKLUNDH PAGLERT EN KORTARE VERSION HAR TIDIGARE PUBLICERATS I SÖDRA INNERSTADENS STADSDELSTIDNING
Hallå malmöbor flyr ni från Livet? MANNEKÄNGINTERVJUARE: CAJSA CARRÉN FOTO: BABAK PAYANDEH NIC-mannekäng # 3 NIC-mannekäng # 4 Jag lever absolut det liv jag vill. LEVER DU VERKLIGEN DET LIV SOM DU SKULLE VILJA LEVA? Jag gör och unnar mig allt jag vill och känner för. Jag reser mycket med min käre sambo och myser med vänner. Vi var i Thailand två gånger i våras och åker till USA nästa år. Där bor vi gratis i hans föräldrars hus i Florida! HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN KAN LEVA LIVET? Jag är utbildad frisör och egenföretagare sedan ett år mitt stora intresse är mitt jobb; friheten i en vanlig arbetsdag och att vara min egen chef. Jag hyr en stol på Nobelvägen, och har uppenbarligen ett gott rykte genom mun-tillmun-metoden och via nätet. Annars är fritidsintresset shopping och det är av absolut allt, men speciellt skor. Jag köper också varje nummer av Aluma och skänker pengar till Barncancerfonden. Det har min familj alltid gjort. Emma Andersson och hennes sambo har nyligen flyttat till Möllan. Så vi planerar att delta i Möllevångsfestivalen nästa år. Det verkar kul! Emma Andersson, 21 Nej, jag flyr inte livet, tvärtom. Det är trevligt att ha egen tid och få ligga kvar lite i sängen på morgonen. HUR LYCKAS DU MED DET? VAD ÄR DET SOM GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA? Jag har varit fackligt och politiskt engagerad metallarbetare, och har fru och fyra barn. Nu är jag en aktiv pensionär ordförande i bostadsrättsföreningen, kassör i PRO, ledare i Unga Örnar och Bunkeflostrands IF bland annat. Mitt engagemang grundlades i scouterna i unga år. Jag var patrulledare i KFUM Sorgenfri och kände att jag var framåt och inte rädd för att ta initiativ. HAR DU NÅGRA FLER IDÉER KRING HUR MAN KAN LEVA LIVET? Det man gör på sin fritid ska aldrig vara ett tvång, det värsta som finns är att stressa sig genom livet. Jag har alltid varit fullt frisk och aldrig besökt läkare förutom vid hälsokontroller. Jag tror att det är generna som styr; min mamma var också mycket frisk. Och så har jag alltid varit restriktiv med alkohol, jag dricker hellre mjölk, det är gott. Jag är också medlem i Amnesty och fadder för en by i Afrika hos SOS Banbyar. Det har jag ju sett på TV, hur illa det är för barnen där. Alf Granholm, 68 Sida NIC 30 Magasin WAS Nic #1, 2007 HERE NIC Sida WAS 31 Magasin HERE Nic #1, 2007
Hur revolterar man mot en oförlöst revoltör? Då var det dags att vabba igen. För den som själv inte är småbarnsförälder, eller tvingats umgås med en sådan, betyder vab att man är hemma på grund av vård av (sjukt) barn. Men nu till saken. De flesta föräldrar vet att en heldag i hemmet med en vetgirig, understimulerad och därtill sjuk unge är en svår mental prövning. Man går hellre ut på stan. Kan man av någon anledning inte vara ute, går jag och många med mig till stadsbiblioteket. Här på barnavdelningen kan man på nära håll iaktta ett fenomen som förbryllar mig: sjuttiotalisterna som börjat få barn. HON beskrivs ibland som latte-mamman, men nu när caffè latten dricks av kreti och pleti är den ingen effektiv identitetsmarkör. HAN har tidigare närmast varit inkognito. Malmös vanligaste storstadsmammatyp född 1970-någonting är egentligen två olika typer. Antingen är hon bohème-chic eller så är hon affärskvinnosmart. Den första typen hänger helst med alla sina barnvagnsväninnor på café Element och handlar alla sina och barnets kläder i Köpenhamn eller på Davidshalls torg. Den andra typen älskar stuprörsjeans och trippar gärna runt i knälånga stövlar med mycket smala klackar, och hon bär stora fyrkantiga solglasögon oavsett väder. Båda är coola på sitt sätt. Malmöpappan av idag förekommer i huvudsak i en typ: den trötte. Inte trött som att han vill gå och sova, nej, han är trött på det sätt man blir när man går och tänker: Vad gör jag här? Hur ska jag kunna vara en reko farsa och ändå lite småmacho? Bäst att se blasé ut så att ingen märker att jag egentligen är ganska uttråkad. Pappan av idag är förvisso riktigt gullig mot sitt barn, men han ser ofta lite malplacerad ut. Som om frun hade utkommenderat honom för att få en stunds vila. Från griffeltavlan inne på barnavdelningen ropar plötsligt min dotter på min uppmärksamhet huh, jag har väl inte sett trött och vilsekommen ut!? Hon tampas om kritorna med en flicka i treårsåldern. Mamman, en bohème chic, har handlat dottern en svindyr Katvig-stass. Flickan har också fått en avancerad liten frisyr, inte olik mammans. Mamman seglar för övrigt fram och tillbaka mellan griffeltavlan och sitt medhavda livsstilsmagasin. Hon är väldigt gullig mot sitt barn, och det ser ut som om hon gärna vill att alla runt omkring henne ska se det. Flickans pappa är fysiskt närvarande. Han sitter ihopsjunken på golvet och bläddrar förstrött i ett skejtmagasin. Han har rätt sneakers, den rätta army-jackan och kepsen på sned. Han är mån om sin framtoning men inte till den grad att han skulle kunna beskyllas för att vara det. Han pratar med sin dotter: Hey, Nova. Kolla, häftigt va... Nova ser frågande ut. Samtidigt glider coola mamman fram och lägger sin arm runt pappan och pussar honom stolt på kind. Paret ser i den sekunden ut som hämtat ur en reklamtrailer menad att hotta upp bilden av den senaste Volvon eller någon annan produkt som dras med en ohipp stämpel. Kanske är det bara jag som är fördomsfull, men varför all denna självmedvetenhet? Varför så mycket attityd och jargong? Varför specialnamn, modekläder och svåra frisyrer på era barn? Det tycks ha blivit politiskt korrekt att vara cool och tjenis med sitt barn och gammalmodigt att ta barnet och sin föräldraroll på allvar. Jag undrar hur det blir den dag då de coola mammornas och de trötta pappornas barn genomskådar rollspelet; dagen då Nova och hennes vänner plötsligt förstår att deras föräldrar gör allt de kan för att inte verka vuxna. Dagen då barnen kanske inser att de behandlats som accessoarer. Hur soft kommer det att kännas? Och sett ur ett längre perspektiv: hur ter sig den nödvändiga ungdomsrevolten mot föräldrar som själva aldrig slutat revoltera? HENRIK EKLUNDH PAGLERT, SJUTTIOTALIST- FÖRÄLDER, PÅ GÅNG MED NUMMER TVÅ Han har ingenting med krönikan här bredvid att göra, men ska man revoltera är det nog lika bra att göra det ordentligt som mannen på bilden. Med risk för att slå in öppna dörrar var Ernesto Rafael Guevara de la Serna en argentinskfödd läkare, polis, politiker, gerillaledare och just revolutionär (en marxistisk sådan). Han samarbetade med Fidel Castro, och hans smeknamn betyder ungefär kompis Guevara. Your children are not your children. They are the sons and daughters of Life s longing for itself. They come through you but not from you, And though they are with you, yet they belong not to you. You may give them your love but not your thoughts. For they have their own thoughts. You may house their bodies but not their souls, For their souls dwell in the house of tomorrow, which you cannot visit, not even in your dreams. You may strive to be like them, but seek not to make them like you. KHALIL GIBRAN, THE PROPHET (1923) Sida 32 Magasin Nic #1, 2007
De valde döden FOTO: HELEN JOHANSSON OCH STEFAN KARLSSON för att slippa förlora sina liv
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? KÄLLA: MARKUS 8:36 Katolska kyrkan intog under inkvisitionen katarernas stothet borgen Montségur. Den 16 mars 1244 valde över 200 katarer, både kvinnor och män, att brännas på bål framför att avsäga sig sin tro. Sida 36 Magasin Nic #1, 2007 Sida 37 Magasin Nic #1, 2007
Hur kommer det sig att det i tider då livet bokstavligen stod på spel, fanns människor som ändå vågade ta ställning? Katarerna Katarer kallades anhängarna av en kristen rörelse som var verksam framförallt i Sydfrankrike och Italien på 1100 1300-talen. De tolkade bibeln annorlunda än katolska kyrkan och erkände inte heller deras sakrament, som till exempel nattvarden och dopet. Katarernas stigande popularitet gjorde att katolska kyrkan såg dem som sin stora fiende. Genom inkvisitionen förföljde man katarerna på de mest bestialiska sätt. I början på 1300-talet hade katolska kyrkan så gott som utrotat katarismen. FOTNOT: Enligt Wikipedia kommer ordet katarer av det gekiska ordet katharos, ren eller katharsis, rening. Uttrycket katarer användes tidigt om avfällingar från bland annat katolicismen. I tyskan kom ordet att beteckna avfällingar från varje ortodox kyrka, och från plattyskans ketter (högtyskans ketzer) härleder sig det svenska ordet kättare. Michel Roquebert ifrågasätter detta och menar att ordet snarare härrör från latinets catus, som betyder katt, eftersom katten ansågs stå i förbindelse med djävulen. Ordet katar användes aldrig av dem själva, utan användes av fienderna som ett nedsättande ord. KÄLLA: WIKIPEDIA, CATHAR RELIGION: MICHEL ROQUEBERT, NATIONALENCYKLOPEDIN Sida 38 Magasin Nic #1, 2007 Sida 39 Magasin Nic #1, 2007