Talproduktion: vokaler Mattias Heldner KTH Tal, musik och hörsel heldner@kth.se Skillnader på vokaler och konsonanter? 1. Bildningssätt Undantag: halvvokaler Vokaler: - luftströmmen har fri väg genom svalget, munhålan och munöppningen - ingen trång passage som ger brus - stämbandston Konsonanter: - hinder för luftströmmen genom - kortvarig avspärrning - trång passage Det finns en grupp talljud som till sitt bildningssätt mest liknar vokaler men som inte är stavelsebildande. De brukar kallas halvvokaler (semi vowels), men vi ska inte närmare ta upp dem här.
2. Stavelsebildande Stavelsebildande Vokaler: centrala och obligatoriska elementet i en stavelse (kärna) Konsonanter: grupperas kring den vokaliska stavelsekärnan Vokaler kan bilda stavelsekärnor De kan t o m utgöra självständiga ord, som t ex ordet i i svenskan exemplifierar En fonolog skulle säga att vokalerna är de mest sonora elementen Vokalerna kan med andra ord stå för sig själva på ett sätt som konsonanterna i regel inte kan. Undantag: stavelsebildande Engelska: rhythm [r!"m] Tyska: vagen [va#n] Engelska: table [te!bl] Tjeckiska: Brno [brno] Berber: I detta språk (påstås det i alla fall) kan vilket språkljud som helst vara stavelsebildande 3. Beskrivning Vokaler: abstrakt vokalrymd (vowel space) Konsonanter: artikulationssätt och artikulationsställning
Summering av vad som utmärker vokaler Vokaler är alltså talljud som bildas med fri passage genom talröret. I normalfallet är de tonande och i alla världens språk utgör de stavelsekärnor (även om en del andra ljud ibland också kan göra det) Bilden visar ansatsrörets form vid bildning av fyra olika vokaler. Vilka dimensioner hittar vi? Vi finner att tungans placering kan variera i höjdled (höga vs. låga vokaler) och i längdled (främre vs. bakre vokaler) Hög och låg kan också kallas sluten och öppen
Läpprundning i - y e - ø Ändring m.a.p. läpprundning: Sänkningen av ffa F3 som en konsekvens av rundning är mycket påtaglig. i e $ a i y % u i y e ø
Vokalbeskrivning i IPA Nasal vokal Oral (icke-nasal) vokal Vi har alltså funnit fyra artikulatoriska dimensioner som det verkar rimligt att utgå från när man beskriver vokalerna artikulatoriskt 1. Främre bakre 2. Öppen sluten (låg hög) 3. Rundad orundad (spridd) 4. Nasal oral (icke-nasal) Vokalernas artikulatoriska dimensioner tungposition Artikulator Artikulatorisk parameter Variationsområde Tungan Tungposition Främre Bakre Käken Öppningsgrad Öppen Sluten Läpparna Rundning Spridda Rundade Velum Velumposition Oral Nasal läpprundning öppningsgrad
Vokalfyrsidingen Artikulation Främre Bakre Sluten Öppen Hålrum/kaviteter - svalget/farynx - munhålan/orala kaviteten - näshålan/nasala kaviteten Icke rörliga vs. rörliga artikulatorer Icke rörliga artikulatorer Tänderna (dens, dentes/dental) Tandvallen (alveoler/alveolar) Hårda gommen (palatum/palatal) Rörliga artikulatorer Läpparna (labia/labial) - rundning, spridning - tillslutning Tungan (lingua) Mjuka gommen/gomseglet (velum/velar) - stänger/öppnar förbindelsen med näshålan Käken - reglerar munhålans storlek Svalget (farynx/faryngal)
Läpparnas muskler Orbicularis oris fäster läppar till över och underkäken - stängning av munnen - pressar läpparna mot tänderna Levator muskeln från mungiporna till ben i övre delen av skallen - lyfter mungipan och överläppen Tungan tungspets (apex/apikal) tungblad (coronal) tungrygg (dorsum/dorsal) främre del: palato dorsum bakre del: velo dorsum tungrot (radix) Tungans muskler Intrinsiska (inre) vs. extrinsiska (yttre) muskler Intrinsiska muskler: - muskler inom tungkroppen - påverkar mest tungans form Extrinsiska muskler: - med ett fäste utanför tungkroppen - påverkar mest tungkroppens! förflyttning Intrinsiska tungmuskler Vertikal muskel: plattar till tungan Transversal muskel som drar ihop tungan och förlänger den Övre longitudinell muskel som kortar till tungan och böjer/rullar upp spetsen och sidorna Nedre longitudinell muskel som kortar till tungan och drar ner spetsen
Extrinsiska tungmuskler Genioglossus: från käken och hyoidben (tungben) till främre och bakre delar i tungskroppen - sträcker fram tungan - drar ner främre delen av tungan Styloglossus: bakom öron och blandas in i övre longitud. M. längs tungkropp - uppåt-bakåt rörelse, lyfter sidor Extrinsiska tungmuskler Hyoglossus: från tungbenet till bakre delen av tungan - bakåt-nedåt rörelse Palatoglossus: velum längs sidorna in i tungan - lyfter tungan och/eller sänker velum Velum Velum, gomsegel, mjuka gommen: avslutas med tungspenen (uvula/uvular) stänger av näshålan från munhålan genom att pressas bakåt-uppåt nasal/oral andning nasala/orala ljud Velums muskler Levator palatini: lyfter velum Palatoglossus: sänker velum
Tungmuskler Genioglossus: från käken och hyoidben (tungben) till främre och bakre delar i tungskroppen - drar tungan uppåt och framåt - [i]-muskel Styloglossus: bakom öron och blandas in i övre longitud. M. längs tungkropp - drar tungan uppåt och bakåt - [u]-muskel
Tungmuskler Hyoglossus: från tungbenet till bakre delen av tungan - drar tungan bakåt och nedåt - [a]-muskel Genom att finbalansera aktivitet i dessa muskler uppnår man mellanlägena (mellan- och centralvokaler). Läpprundning regleras främst av orbicularis oris Orbicularis oris - stängning av munnen - pressar läpparna mot tänderna - rundar läpparna Risorius - skrattmuskel, sprider läpparna Depressor anguli oris - mungipesänkare, sprider läpparna Depressor labii inferioris - underläppssänkar, sprider läpparna Levator veli palatini - höjer velum Palatoglossus - lyfter tungan - sänker velum Velummuskler
Vokalernas beskrivning Några exempel Tungposition: Främre, central, bakre Öppningsgrad: Öppen, halvöppen, halvsluten, sluten Rundning: Orundad, rundad Velumposition: Oral, nasal /i/ (som i vit) är en främre, sluten, orundad, oral vokal /u/ (som i bor) är en bakre, sluten, rundad, oral vokal /&/ (som i mat) är en bakre, öppen, orundad/rundad, oral vokal /%/ (som i gul) är en central, sluten, rundad, oral vokal ['] (som i betedde) är en central, halvsluten till halvöppen, orundad, oral, vokal Mer vokalbeskrivningar... IPA: 2 betydelser Vilken vokal är: främre, halvsluten, rundad? bakre öppen orundad? främre halvöppen orundad? central halvsluten rundad? International Phonetic Alphabet (Det internationella fonetiska alfabetet) International Phonetic Association
Alexander Melville Bell Det som så småningom blev IPA startade med Alexander Melville Bells pedagogiska verksamhet. A M Bell ville utveckla en metod för att lära döva tala. Eftersom de döva inte kunde höra de ljud de producerade försökte Bell konstruera en taktil metod för inlärning av språkljuden. Den byggde på beskrivningar av tungans position vid producerandet av olika talljud. Melville Bell 1819 1905 En sida ur en lärobok av Bell där metoden illustreras Alexander Melville Bell Alexander Melville Bell Förutom sin pedagogiska verksamhet var Bell också akademiskt verksam, först i Edinburg där han undervisade i retorik och sedan som föreläsare vid UCL (University College London) där han 1866 1870 föreläste i fonetik. Han flyttade senare till Kanada med sin familj, som bl a omfattade hans senare så berömde son, Alexander Graham Bell, telefonens uppfinnare. Men det är en annan historia. Bells system för att beskriva talljuden byggde som sagt på artikulatoriska beskrivningar som t.ex. tungans position och käkens öppningsgrad. Hans beskrivningar begränsade sig dock till den del av talapparaten som ligger från velum och framåt. Laryngala och faryngala aktivteter behandlades knappast alls. Han utvecklade även ett fonetiskt alfabet som vi såg exempel på i den tidigare bilden. Medan alfabetet inte fick något genomslag gjorde det artikulatoriska beskrivningen det desto mer
IPA: bakgrund Några av IPAs förgrundsfigurer Medan Bells motivation var att utarbeta en metod för dövundervisning var drivkraften bakom utvecklandet av det internationella fonetiska alfabetet snarare språkpedagogisk. Det var också mycket riktigt en grupp lingvister och fonetiker med den inriktningen som kom att bilda sällskapet. Wilhelm Viëtor 1850 1918 Otto Jespersen 1860 1943 Henry Sweet 1845 1910 Paul Passy 1859 1940 IPA (International Phonetic Association) Sällskapet grundades i Paris 1886 under namnet Dhi Fonétik Titcerz Asóciécon. Syftet var att sprida kunskap om fonetiska metoder som man funnit vara användbara i språkundervisningen. Senare samma år börjar man ge ut sin första tidning Dhi Fonétik Titcer IPA alfabetet I augusti 1888 publicerades den första versionen av (det internationella fonetiska alfabetet. Alfabetet grundade sig på 6 principer: 1.Det ska finnas ett tecken for varje distinktivt ljud 2.Lika ljud ska betecknas med samma tecken oavsett språk 3.Alfabetets tecken ska så långt möjligt utgöras av de vanliga romerska bokstäverna 4.Tecknens ljudvärden ska i möjligaste mån följa redan etablerade internationella konventioner 5.Nya tecken ska göras lika de som representerar det närmast liggande ljud som det redan finns ett tecken för 6.Diakritiska tecken bör undvikas, för att inte göra texten onödigt svårläst.
Daniel Jones Den som kom att bli den drivande kraften när det gäller utvecklandet och användningen av det fonetiska alfabetet både inom fonetiken och pedagogiken var Daniel Jones som f.ö. var verksam som professor i fonetik vid UCL åren 1921 1949. Förebilden för Professor Henry Higgins i George Bernard Shaws Pygmalion som senare blev musikalen My fair lady. Andra fonetiska alfabeten Daniel Jones 1881 1967 Det danska dialektalfabetet DANIA, utarbetat av Otto Jespersen och först publicerat 1890. Det svenska dialektalfabetet Landsmålsalfabetet utarbetat av Johan August Lundell (1851 1940) och först publicerat 1879.
Andra fonetiska alfabeten Den kanske intressantaste aspekten av de här alfabetena är att de konstruerades för ett helt annat syfte här var det inte fråga om språkpedagogik utan ett försök att så noggrant som möjligt registrera olika dialekters uttal. Det är då inte så förvånande att dessa alfabeten innehåller många fler tecken är IPA. I den mest utvecklade versionen av Lundells alfabete går det att representera över tvåtusen olika ljud. Vokalfyrsidingen (central)svenskans vokalsystem Man kan representera vokalerna i vokalfyrsidingen ur två perspektiv, ett fonologiskt perspektiv eller ett fonetiskt. Låt oss börja med det fonologiska. Om vi representerar vokalerna i en lite mer abstrakt bemärkelse med användande av de fyra fonologiska dimensionerna (Oral Nasal, Främre Bakre, Öppen Sluten, Spridda Rundade) som vi nämnde tidigare får vi följande representation.
(central)svenskans vokalsystem Man kan också anlägga ett mer fonetiskt perspektiv, dvs. ta vokalfyrsidingens dimensioner bokstavligt och tolka varje position i vokalfyrsidingen som en precis beskrivning av artikulationsställningen för en given vokal. Man kan då utgå från ett representativt standarsvensk uttal. Långa Korta Ortografi IPA Ortografi IPA rita i( ritt! ryta y( rytt ) ruta %( rutt * reta e(?? röta ø( rött œ räta $( rätt $ rata &( ratt a råta o( rått + rota u( rott, (central)svenskans vokalsystem Med utgångspunkt från sådana exempeluttal kan man sedan försöka pricka in de olika vokalerna så precist det går i diagrammet. Det är så de olika språkens språkljud exemplifieras i IPAs handbok.
Svenskans vokalsystem enl. IPA Kardinalvokaler Ett logiskt första steg om man vill konstruera en vokalfyrsiding är att utforska var hörnen ska ligga. Sedan kan man dela in den yta som de fyra hörnen spänner upp på något lämpligt sätt. Den förste som gjorde det (eller åtminstone den förste som systematiskt beskrev det) var Daniel Jones. Kardinalvokaler Han utforskade först hörnen som han kallade för [i], [a], [&], [u] Sedan delade han in avståndet mellan dessa i tre delar på var sida och kallade dessa vokaler för [e], [$], [+] och [o]. Den resulterande fyrsidingen blev då så här. Daniel Jones (primära) kardinalvokaler... uttalade av honom själv 1956
Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 1. Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 2. Bild som visar tungpositionen för en talare av amerikansk engelska som uttalar vokalerna [i], [!], [e], [$] och [æ]. Bilden bygger på röntgenfotografier. Bild som visar tungpositionen för annan talare av amerikansk engelska som uttalar samma vokaler ([i], [!], [e], [$] och [æ]-. Tungposition som funktion av vokalkvalitet. Talare 3. En jämförelse mellan de tre talarna. Talare 1 2 3 [i] [e] [!] [$] [æ] [i] [e] [!] [$] [æ] [i] [!] [e] [$] [æ] En tredje talare som gör samma sak Symbolerna i bilden visar vokalerna ordnade efter tungans högsta punkt. Notera skillnaderna både med avseende på ordning och öppningsgrad.
1 [i] [e] [!] [$] [æ] En jämförelse mellan de tre talarna. Talare 2 [i] [e] [!] [$] [æ] Vem har rätt? 3 [i] [!] [e] [$] [æ] Symbolerna i bilden visar vokalerna ordnade efter tungans högsta punkt. Notera skillnaderna både med avseende på ordning och öppningsgrad. Om vi antar att de tre talare vi just sett bilder på skulle beskriva de tre vokalerna [i], [!], [e] och att de alla tre med god precision kunde avgöra tungans högsta punkt så skulle två av dem säga att [e] var slutnare än [!] och den tredje att [!] var slutnare än [e]. Och problemet är att båda lägren skulle ha rätt! Hur diftongering tar sig ut på spektrogram: orden bi och bu. Diftonger Till sist några ord om diftonger. Standardsvenskan har inga diftonger. Däremot är b i vokaler i slutet av ett ord eller en stavelse ofta diftongerade. Vad det betyder är att de har en vokalisk avslutning med en annan kvalitet. b % j '. ' Obs. att diftongeringsgesterna tycks vara helt olika. Vilken är skillnaden?
Diftonger Diftonger Äkta diftonger finns i många svenska dialekter. Gotländskan är väl det mest kända exemplet men det finns många fler. Här ett exempel från just gotländska. Vi kan se att diftonggesten är betydligt mer markant i en äkta diftong och att den sträcker sig över hela diftongen. Diftonger Diftonger Diftonger är vanliga inte bara i svenska dialekter utan också i världens språk. Trots det är de väldigt lite utforskade rent fonetiskt. Det finns nästan ingen vetenskaplig litteratur publicerad inom detta område. Diftonger brukar beskrivas som stigande eller fallande beroende på om det andra elementet är mer eller mindre sonort än det första. /ai/ skulle då räknas som en fallande (falling) diftong eftersom /a/ är det mer sonora elementet och / ia/ skulle med samma synsätt räknas som stigande (rising) av samma skäl.
Diftonger Det här sättet att klassificera diftonger blir lite kontraintuitivt om man gör sig en bild av vokalrörelsen i vokalfyrsidingen eftersom stigande rör sig neråt och fallande uppåt i fyrsidingen. Främre Fallande i tungposition Stigande Bakre käköppning Sluten Diftonger Även om diftonger är vanliga så är det ändå så, att det vanligaste är att vokalerna i ett språk är monoftonger, åtminstone i fonologisk bemärkelse. Men det finns också gott om språk som har kontrastiva diftonger och t.o.m. sådana som har kontrast mellan stigande och fallande diftonger. Den tyska dialekt som talas i Schwaben är ett sådant exempel. a Öppen