Hannele Kerola HUR PÅVERKAR GLOBALISERINGEN ARBETSLIVET I NORDEN Allra först vill jag tacka för att man bett även finansministeriet framföra ett inlägg vid seminariet. Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen intresserar finansministerierna i alla länder. Dessa frågor är viktiga även vid finansministeriet i Finland. Det råder allmän enighet om att utbildning, kompetens och livslångt lärande spelar en avgörande roll för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Jag ska i mitt inlägg först granska globaliseringen och arbetskraftens rörlighet, och sedan utbildningens roll på den globala arbetsmarknaden. När det blir tal om globalisering betonar man ofta de positiva verkningarna på världsekonomin. Välfärden förväntas öka med tiden i alla länder. Det är sant att globaliseringen medför stora möjligheter för en effektiv nationalekonomi som klarar av att anpassa sig. Globaliseringen har skapat världsomfattande marknader, vilket är lätt att märka Nokias mobiltelefoner kan till exempel köpas nästan var som helst på jorden. De omfattande marknaderna söker en ny slags, effektivare arbetsfördelning. Den teknologiska utvecklingen och digitaliseringen gör det allt lättare att spjälka upp arbetet och att utföra det runtom i världen. Alla behöver inte vara bra på allt. Massproduktionen har redan sökt sig till länder där arbetet är billigast. Det lönar sig att utföra den del av produktionen, där arbetskraftskostnaderna har en stor betydelse, i dessa länder. Någonstans stänger man fabriker, någon annanstans skapas nya arbetsplatser och ny välfärd. Det blir allt vanligare att även tjänster produceras och konsumeras på olika ställen. En allt större del av sådana informationssamhällsarbetsuppgifter, som kan skötas som distansarbete, kommer att flyttas utomlands. I fortsättningen den verkliga konkurrensen kommer att gälla kompetenta individer. Länderna tävlar om företag som på bästa möjliga sätt kan utnyttja de möjligheter som erbjuds av ny teknologi. Dessa företag behöver kompetent arbetskraft. Ländernas konkurrenskraft kommer inte längre att basera sig på tillgång till råvaror, utan kompetensnivån och den därav genererade ekonomiska tillväxten får en allt mer framstående ställning. Det blir allt viktigare att omskola de anställda. Man var tidigare i stort sett ense om att det lönar sig att utöka utbildningen och yrkesskickligheten. I framtiden blir det allt svårare att förutspå vem som vinner och vem som förlorar på grund av globaliseringen. Förändringarna tros också bli allt häftigare. Trots globaliseringens goda sidor fördelas fördelarna ojämnt. Inkomstskillnaderna ökar och välståndet fördelas allt ojämnare mellan olika länder, men också internt i länderna. Folk är också bekymrade över mänskliga rättigheter, nationella kulturvärden och miljövården. Tyngdpunkten i världsekonomin har redan skiftat till följd av globaliseringen. Den ekonomiska tillväxten fortsätter och sysselsättningen förbättras i Europa och i USA, men den egentliga ekonomiska tillväxten koncentreras till Asien, framför allt Kina och Indien. Ekonomin och exporten växer även i Ryssland och Brasilien. Förstärkningen av dessa länders ekonomiska tillväxt bedöms bli varaktig. Det återstår att se vilka förändringar vi ännu får möta i Europa. Vi kan påverka en del av förändringarna genom politiska beslut, men allt kan inte ens förutspås.
Finland och de övriga Nordiska länderna möter den globala konkurrensens utmaningar och de utvidgande marknadernas möjligheter i stort sett på samma sätt som andra länder med hög kostnadsnivå. Vi kan inte påverka vårt geografiska läge eller storlek, men vi kan kompensera för dessa olägenheter. Medlen består av kompetens på hög nivå, utvecklande av spjutspetsteknologi, men framför allt av omfattande utnyttjande av ny teknologi inom olika sektorer. Ur denna synvinkel borde de nordiska länderna ha ett bättre utgångsläge än många andra europeiska länder. Globaliseringen ökar på arbetskraftens rörlighet. Överallt i världen har produktionen och befolkningen koncentrerats till stora centralorters pendlingsområden. Effektiviteten och kompetensen lockar företag, men också högt utbildade ungdomar. Forskning visar att koncentreringen förstärker hela nationalekonomins tillväxt. Befolkningsåldrandet skapar en ny situation inom en nära framtid. Tillgången på arbetskraft försvåras överallt i västra Europa. Arbetskraftsbrist kan redan skönjas. Mera folk behövs framför allt inom hälso- och socialvården, men också inom andra tjänster samt industrin och byggandet. Intresset har nu inom alla industriländer riktats mot utländsk arbetskraft, och i allt större utsträckning mot människor utanför EU. Det har konstaterats att unga, utbildade invandrare som bor länge i ett land skapar betydande samhälleliga nettoförmåner. Fri rörlighet för arbetskraft underlättar framför allt de allra största och rikaste ländernas arbetskraftsproblem. I de länder, varifrån dessa unga och utbildade människor ger sig av i hopp om bättre löner och arbetsplatser, är effekterna naturligtvis motsatta. Jag återkommer senare till detta, då jag går igenom kostnaderna för utbildning. Arbetskraftens rörlighet är inte enbart ett dagens fenomen som beror på globaliseringen. Till exempel i Finland var konsekvenserna av flyttrörelsen tunga ända från krigets slut till 1970-talet. Under denna period uppgick flyttrörelsen enbart till Sverige till ca 250 000 personer, under de värsta åren flyttade hela 40 000 unga, arbetsföra människor till Sverige. Från och med 1980-talet har vågen vänt åt andra hållet. Antalet återvändare har varit större än antalet utflyttare. I dagsläget är flyttrörelsens verkningar tämligen små i Finland. Dryga 10 000 personer flyttar årligen utomlands, huvudsakligen till EU-länderna, främst Sverige. Utflyttarnas utbildningsbakgrund är välkänd. En fjärdedel saknar yrkesutbildning, och största delen av denna grupp flyttar till Sverige. Resten delas i två grupper, hälften har mellanstadieexamen och hälften högskoleexamen. Största delen flyttar till ett annat EU-land. Även om antalet utflyttare i stort sett har hållits konstant, kan man urskilja en liten ökning. Ett något större antal högskoleutbildade än tidigare flyttar nuförtiden utanför EU. Den utländska befolkning som är fast bosatt i Finland är internationellt sett fortfarande liten, även om den växer. Nästan 20 000 personer flyttar till Finland varje år. Den icke statistikförda invandringen är säkert ännu större. Den klart största gruppen består av ryssar, vilka följs av estlänningar, svenskar och somalier. Vi har inte någon heltäckande information om hurdan utbildning dessa invandrare har. Vi känner till endast deras utbildning som anmält sig som arbetslösa arbetssökanden. Vår statistik kunde uppenbarligen utvecklas. Majoriteten av dem som kommit från Baltikum samt Indien och Japan har statistikförts endast som grundskoleutbildade. Vi vet emellertid på basis av intervjuundersökningar att de som kommer från dessa länder ofta har avlagt högskoleexamen. Sysselsättandet av invandrarna och utnyttjandet av deras kompetens gynnar hela samhället. Därför har vi, i syfte att öka på arbetsbaserad invandring, som mål att högskoleexamen som skaffats annanstans allt oftare skulle kunna likställas med examina härifrån.
Ett nytt fenomen som ökat på sistone är rekryteringen av invandrare ända från Filippinerna. Finländska företag rekryterar utbildade sjukskötare därifrån för att underlätta arbetskraftsbristen i Finland. EU anser också att fri arbetskraftsrörlighet är viktig. År 2000 fastställde EU ett ambitiöst mål, enligt vilket EU skulle göras till världens konkurrenskraftigaste ekonomiska område före 2010. Denna s.k. Lissabonstrategi skapar ett mål som eftersträvas på olika sätt. I mars i fjol lanserades ett nytt begrepp, flexibel trygghet, genom vilket man försöker svara både mot Lissabonmålet och globaliseringens utmaningar. Målsättningen är att kombinera flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden. För dessa åtgärders del ligger ansvaret dock på de nationella regeringarna, inte på EU. Gemensamma principer på EU-nivå kan sporra alla medlemsländer på ett positivt sätt till att utveckla den egna arbetsmarknaden. Varje land borde skapa en egen modell för flexibel trygghet. Det behövs dock bättre analyser över såväl de fördelar som uppnås genom olika åtgärder som kostnaderna för dem. Alla ovan nämnda förändringar globaliseringen, förändringarna i arbetslivet samt koncentrationen ställer nya slags utmaningar även för utbildningen och kunnandet. Som jag konstaterade redan i början, så betonar alla länder, också inom EU och OECD, utbildningens, kompetensens och det livslånga lärandets betydelse för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Vi vet utgående från undersökningar att utbildningen har positiv inverkan både för individens och för samhällets del. Ju högre utbildning, desto lättare att få arbete. Den utbildning man fått som ung räcker dock nödvändigtvis inte till att trygga arbetet, utan olika slags kunnande behövs i olika skeden av livet. Det blir allt vanligare att arbetet förutsätter kontinuerligt lärande av nya saker, omfattande kompetens och interaktionsfärdigheter. Det blir vanligare att man byter yrke, vilket innebär att man behöver färdigheter både för regional och för yrkesmässig rörlighet. I detta sammanhang blir bostadspolitiken naturligtvis aktuell. Den regionala rörligheten borde inte få begränsas av bristen på rimligt prissatta bostäder. Finland kan ses som ett gott exempel på ett land där satsningarna i utbildning har ökat på den ekonomiska tillväxten. Vi har gjort stora satsningar i utbildningen sedan 1960-talet, och den ekonomiska tillväxten har samtidigt varit kraftig. I Finland finns nästan 5 000 läroinrättningar runtom landet för 5 miljoner invånare. Utbildningen har fått gott betyg, och de totala anslagen som används för utbildning ligger på en måttlig nivå. Avgiftsfri undervisning och ekonomiskt stöd åt studerandena garanterar att alla i princip har möjlighet att studera. Finland har, jämfört med många andra länder, ett stort antal högskoleutbildade. Lönenivån har dock hållits på en måttlig nivå i Finland, vilket gett oss en betydande konkurrensfördel. Vårt utbildningssystem har på ett exemplariskt sätt skapat en grund för ett jämlikt samhälle och hjälpt ekonomin att utnyttja de mänskliga resurserna. Vi har naturligtvis också vissa problem: en del av ungdomarna riskerar att slås ut genast efter grundskolan, utbildningen avbryts eller så motsvarar den inte arbetslivets behov. Det stora orosmomentet är att ca 30 procent av de unga vuxna saknar yrkesexamen. Den huvudsakliga orsaken är att yrkesstudierna avbryts. Universitetens problem består i långa studietider, eftersom alla i regel avlägger både lägre och högre examen, en allt större grupp även doktorsexamen. Man kommer i arbetslivet nästan vid 30- års ålder och går i pension före 60. Kostnaderna för utbildningen ökar och nyttorna minskar då studietiden förlängs och den tid som tillbringas i arbetslivet förkortas. Då blir det inte många år kvar att använda för tilläggs- och kompletterande utbildning.
I flera EU-länder anses lägre högskoleexamen vid universitet vara tillräcklig både för studerandenas och för arbetsmarknadens del. Vi i Finland borde också begrunda om arbetsmarknadens behov med tanke på antalet studeranden, studiernas längd och arbetserfarenhet verkligen kan vara så annorlunda än i de övriga EU-länderna. Man har frågat om folk överutbildas i Finland, och om tillgången på arbetskraft inom yrkesbranscherna således äventyras? Alla länder behöver både högt utbildad och yrkeskunnig arbetskraft. Länderna med hög utbildningsnivå kan inte utgå från att en höjning av utbildningsnivån löser alla framtida problem. Efter en viss utbildningsnivå får man inte längre någon ekonomisk nytta av ytterligare utbildning. Undersökningar visar att man i stället borde satsa friskt i början av utbildningen. Om de grundläggande kunskaperna förblir bristfälliga, blir det svårt att lära sig mera i framtiden. Det är inte endast fråga om att ösa in pengar, anslagen borde också riktas till att säkerställa ett gediget grundkunnande. Barn, framför allt pojkar från trasiga, fattiga, lågutbildade eller invandrarfamiljer behöver särskilt stöd. Färdigheter som motsvarar deras verkliga kunskaper behövs också på arbetsmarknaden. Två saker står över allt annat: 1) det lönar sig att ingripa innan saker och ting utvecklas till problem. 2) ett gediget grundkunnande underlättar senare inlärning och omskolning av arbetskraft. För att kunnandet ska kunna följas upp och eventuella problem åtgärdas, måste kvaliteten av kunnandet kontrolleras genom regelbundna urvalsgranskningar. Eftersom en stor grupp lämnar arbetslivet inom en nära framtid och går i pension, är det viktigt att en stor del av den arbetsföra befolkningen alla som bara kan, har en tillräcklig utbildning och blir kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Annars kan vi inte trygga en hållbar grund för välfärdsstaten. Till slut vill jag ännu ta upp kostnaderna för utbildningen och fördelningen av dem. Ett gediget grundkunnande är, som jag redan tidigare konstaterade, grunden för allt. Allokeringen av resurser till början av utbildningen väcker dock frågan om resurser på motsvarande sätt borde dras in någon annanstans. Åtminstone i Finland är det svårt att göra val och anslagsöverföringar mellan olika sektorer, och även internt inom sektorerna. Resursindelningen har också samband med frågor om hur startplatserna och anslagen borde fördelas mellan yrkesinriktad utbildning och högskolorna, eller mellan utbildningen av unga och av vuxna. I Finland har detta även samband med frågan om hur många startplatser man ska ha i examensinriktad avgiftsfri högskoleutbildning och hur många i avgiftsbelagd öppen högskola? Produktivitetsförbättring ger en möjlighet till omallokering av resurser. Om man kan spara någonstans, kan anslag riktas till något annat mål där de gör mera nytta. Mätandet av produktiviteten och beslutsfattandet utgående från det är dock ett tämligen nytt fenomen, och det finns inte så mycket pålitlig information ännu. Den svåra frågan består i om ska man betona kortsiktiga produktivitetsnyttor eller eftersträva hög kompetens; eller kan dessa målsättningar rentav kombineras? Eftersom utbildningen finansieras i alla länder huvudsakligen med offentliga medel, kan ansvaret för besluten inte överföras på marknaderna. Arbetskraftens rörlighet påverkar också kostnaderna för utbildning. För att invandrare ska kunna sysselsättas, måste de också få utbildning både barn och vuxna. Då den utbildade befolkningen börjar röra sig uppstår ett helt annat problem, som borde diskuteras mycket mera ingående än hittills. Jag menar en situation där unga skaffar sig en utbildning på samhällets bekostnad i ett land, men börjar sedan arbeta i ett annat land, vilket sedan får färdigt utbildad arbetskraft. Ett land betalar för utbildningen, men ett annat får den färdiga nyttan. Borde alltså även de studeranden som drar nytta av utbildningen delta i kostnaderna, eller kunde kostnaderna utjämnas mellan länderna?
Mera utforskad information behövs alltså som grund för det politiska beslutsfattandet, så att anslagen kunde inriktas på rätt sätt. Hurdan, i vilket skede skaffad och hur långvarig utbildning ger de bästa resultaten ur nationalekonomins synvinkel. Även om utbildning på hög nivå i många undersökningar har konstaterats spela en central roll för den ekonomiska tillväxten, förblir tillväxtnyttorna outnyttjade om det samtidigt inte finns tillräckligt med yrkesmässig och praktisk kompetens. Till slut några ord om vuxenutbildningen. I och med att globaliseringen och konkurrensen i största allmänhet ökar, skapas nya arbetsplatser och gamla går förlorade, yrken försvinner och examina föråldras. Allt flera arbeten förutsätter ständigt lärande av nya färdigheter. Vuxenutbildningen är det utbildningsområde där den offentliga sektorn inte ensam kan stå för hela notan. Men för arbetsgivaren lönar det sig att delta i kostnaderna endast om utbildningen skapar verkligt mervärde. Problemet blir även här den ovan nämnda arbetskraftsrörligheten. I en global ekonomi är både företagen och arbetstagarna rörliga. Även detta har undersökts och man har konstaterat att endast långvariga anställningsförhållanden uppmuntrar arbetsgivarna att investera i utbildningen av de anställda. En totalrevision av vuxenutbildningen ska snart inledas i Finland. Man kan hoppas att kostnadsfördelningen mellan samhället, arbetsgivarna och arbetstagarna också begrundas i detta sammanhang. Kunde det vara möjligt i framtiden att flytta tyngdpunkten från individuella behov och utbildning till långsiktigt utvecklande av hela företagets kompetens? Skulle det underlätta tryggandet av tillgången på arbetskraft? Ett alternativ i fråga om kostnadsfördelningen kunde vara att samhället ansvarar för grundutbildningen och den examensinriktade utbildningen samt för att alla har tillräckliga språkkunskaper och förmåga att utnyttja informationsteknologi. I annan vuxenutbildning skulle även arbetsgivarna och arbetstagarna delta. Det är viktigt på en global arbetsmarknad att kunskaper och kunnande som behövs i arbetslivet skaffas effektivt, och att tillträdet och återvändandet till arbetslivet sker så snabbt som möjligt. Utbildningen bör alltid, för alla parters del, framför allt vara en investering för framtiden.