Yttrande med anledning av Sirges sameby mfl. ansökan om skyddsjakt på den sk. Laponiavargen

Naturvårdsverket Att: Lars-Erik Liljelund, Susanna Löfgren, Lena Berg 106 48 Stockholm Stockholm 021016 Yttrande med anledning av Sirges sameby mfl. ansökan om skyddsjakt på den sk. Laponiavargen Svenska Rovdjursföreningen (SRF) har tagit del av ovan rubricerade ansökan om skyddsjakt. 1) Sammanfattande slutsatser isrf avstyrker bestämt jakt på den aktuella vargen - för vilken inte någon större skada på ren kunnat dokumenteras - som utgör en unik chans för den skandinaviska vargpopulationen att få ett nödvändigt genetiskt nytillskott. Det vore enligt vår mening katastrofalt - och oförenligt med den svenska rovdjurspolitiken intentioner - att börja implementeringen av denna politik i norra Sverige med ett beslut om skyddsjakt på regionens enda stationära varg. Detta dessutom i ett skede innan andra lösningar prövats samt med en oklar skadesituation. Ett sådant tillstånd riskerar dessutom att bli prejudicerande för fortsatta beslut rörande varg i renbetesområdet. Tillgängliga fakta antyder att en lyckad invandring som bidrar till reproduktionen (sk. effektiv immigration) är en mycket sällsynt händelse och att den genetiska kontakten mellan Finlands och Sveriges vargar är mycket begränsad. isverige måste ta ställning till vargförekomst i renbetesområdet nu, och inte när nästa invandrade varg eventuellt kommer in. isom en absolut minimiambition ser vi att alla ansträngningar måste syfta till att vargen överlever i renbetesområdet fram till ytterligare en brunstperiod, och därmed ges chansen att under våren 2003 själv flytta sig från området för att söka sig en partner. idet är mycket viktigt med en analys av hur den ekonomiska kompensation för rovdjursförekomst samhället bidrar med till rennäringen påverkar möjligheterna för rovdjuren att kunna överleva i området. Proportionerna för ersättningar för olika typer av rovdjursförekomst förefaller oss illa avvägda, och Naturvårdsverket bör se över möjligheterna att betala ut en större ersättning för att vargen vistas i det aktuella området. isåväl själva underlaget för en granskning som själva granskningen av de påstådda skadorna och störningarna saknas, vilket vi ser som mycket anmärkningsvärt när det gäller jakt på en viktig individ av en akut hotad art. SRF ser det som helt nödvändigt att arbetet med metoder för att påvisa och bedöma skador och störning och hur dessa skall kunna hanteras, påbörjas snarast. Även förebyggande åtgärder bör utvecklas och testas. I detta arbete är den aktuella vargen en förutsättning för denna metodutveckling, vilken svårligen låter sig utföras i avsaknad av en varg som råmaterial för arbetet. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: 0247-103 42 Box 144 e-post: rovdjursforeningen.s@telia.com S-793 24 LEKSAND http://www.rovdjur.w.se postgiro: 149 42-7 org.nr. 883202-3264

ilaponiavargen är en potentiellt mycket värdefull individ för bevarandet av den sydskandinaviska vargpopulationen i genetiskt hänseende om möjlighet ges för vargen att reproducera sig med djur i den södra populationen. Skulle denna möjlighet omintetgöras som följd av ett skyddsjaktsbeslut, skulle beslutet försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos vargstammen och sålunda vara oförenligt med såväl svensk som EU-lagstiftning. 2) Skäl för SRFs ställningstaganden Svensk rovdjurspolitik och habitatdirektivet Enligt den av riksdagen fastlagda rovdjurspolitiken är bedömningen att det även inom renskötselområdet bör vara möjligt med enstaka föryngringar utanför åretruntmarkerna. Vidare skall förekomsten av varg i renbetesområdet i huvudsak (vår kursivering) begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna där den gör minst skada". SRF tolkar inte detta som att som att det är uteslutet med fast förekomst av varg inom åretruntmarkerna. I avsnittet om skyddsjakt på varg framför regeringen som sin mening att: För att genetiskt utbyte skall kunna äga rum mellan den skandinaviska och den finsk-ryska vargstammen måste vargar kunna röra sig från gränsen till Finland till det område där huvuddelen av den skandinaviska vargstammen finns. Ett sådant utbyte är av största vikt för att den skandinaviska vargstammen inte skall bli genetiskt utarmad. Stor restriktivitet bör därför gälla för skyddsjakt på ensamgående vargar i dessa områden (vår kursivering). Ensamma vargar medför erfarenhetsmässigt heller inte samma problem för rennäringen som revirhållande familjegrupper. Skyddsjakt på hotade arter får vidare, enligt såväl svensk- som EU-lagstiftning, endast tillåtas om den inte försvårar upprätthållandet av artens gynnsamma bevarandestatus i dess naturliga utbredningsområde och inga andra lösningar finns ( 23 jaktförordningen 1987:905). Bevarandestatusen anses, enligt habitatdirektivet, "gynnsam" när uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö. Vargstammens genetiska status De genetiska analyserna tyder på att endast två sk. founders 1983, och en invandrad hanvarg 1991 ligger till grund för den nuvarande vargpopulationen. Den invandrade individen 1991 bidrog, enligt genetikerna på Evolutionsbiologiskt Centrum i Uppsala, i mycket hög grad till att tillväxten i den skandinaviska vargpopulationen tog fart på 90-talet, att den genetiska variationen ökade och att risken för inavelsdepression minskade. DNA-analyser av senare års vargar visar att den genetiska variationen är på väg ned igen, vilket, enligt genetikerna, kan ha negativa konsekvenser för stammens långsiktiga överlevnadsförmåga. Om det finns inavelsdepression i den nuvarande vargstammen idag är inte känt och har heller inte undersökts. En sådan undersökning kräver detaljerade kunskaper på individnivå i den vilda populationen, kunskaper som inte syns med blotta ögat och heller inte finns tillgängliga idag. En vargstam kan fortsätta att växa trots förekomst av negativa inavelseffekter hos vissa djur. Vare sig sådana negativa effekter förekommer idag eller inte finns det en risk att de kan manifesteras under kommande generationer närhelst omständigheterna påkallar det (tex att ett hundvirus sprider sig till vargpopulationen), vilket kan inträffa imorgon eller om ett par generationer ingen vet. Pga att den nuvarande populationen är så kraftigt inavlad (med signifikant lägre genetisk variation än den finskryska stammen), är sannolikheten för en ökad frekvens av skador och missbildningar stor. Om vi väntar med att sätta in åtgärder för att motverka nedgången i genetisk variation tills dess att en akut försämring blir uppenbar, kan skadorna vara betydligt svårare, eller rent av inte möjliga att åtgärda då. Vargstammens genetiska kontakt med andra populationer SKANDULV säger i sitt remissvar att vi kan förvänta oss minst en invandrare per år österifrån. Enligt vår mening går inga sådana sannolikhetsberäkningar att göra. Det är riktigt att Finland fått strängare krav från EU när det gäller vargjakt i finska renbetesområdet och att det numera uppehåller 2

sig ett antal vargar i området, vilket ökar chansen för invandring till Sverige. Det räcker dock inte med att en varg kommer in i Sverige för att den invandrade individen skall bidra till det genetiska underlaget den måste även ges möjlighet att vandra söderut och reproducera sig med någon varg i den södra populationen. Den verkliga flaskhalsen för kontakten mellan den finsk-ryska populationen och den skandinaviska blir ju, under dessa omständigheter, det svenska renbetesområdet! Enligt tillgängliga genetiska undersökningar förefaller det som att endast en enda nytillkommen vargindivid bidragit till det genetiska underlaget i populationen sedan denna grundades 1983, och det är den varg som invandrade 1990-1991. En enda varg på 20 år, och det var 12 år sedan. Den nu aktuella vargen är dessutom den första varg på 24 år som observerats under någon längre tid i renbetesområdet (sedan 1978). Dessa uppgifter antyder att en lyckad invandring, som bidrar till reproduktionen (sk. effektiv immigration) är en mycket sällsynt händelse och att den genetiska kontakten mellan Finlands och Sveriges vargar är mycket begränsad. Renskötselområdet Länsstyrelsen i Norrbottens beslut i frågan bedömer vi som svagt underbyggt med karaktär av näringspolitiskt beslut utan hänsyn till bevarandeintressen, vilket också illustreras av att länsstyrelsens naturvårdsansvariga deklarerat avvikande mening. Att ge jakttillstånd på den enda stationära vargen i renbetesområdet förefaller oss liktydigt med en signal till rennäringen att denna inte behöver tolerera en enda varg inom åretruntmarkerna och riskerar dessutom att bli prejudicerande för fortsatta beslut rörande varg i renbetesområdet. Ett tillstånd att skjuta bort den enda stationära vargen i Norrbotten skulle dessutom kunna uppfattas som mycket provocerande för invånarna i de områden söderut som idag hyser de största vargbestånden. SRF vill med kraft understryka att renbetesområdet, som utgör 40% av Sveriges totala yta, är av yttersta vikt för den långsiktiga överlevnaden av den Skandinaviska vargstammen. Att bortse från detta faktum är, enligt vår mening, fullständigt orimligt och oförenligt med målet för svensk rovdjurspolitik. Det finns många vittnesmål om tillfälliga vargförekomster i norra Sverige, men kort därefter har observationerna upphört. Att denna varg överlevt så länge som han gjort tror vi uteslutande beror på att han radiomärkts och bevakats av Länsstyrelsen, dessutom till en ansenlig kostnad. Det rör sig alltså om en ovanlig varg i norra Sverige. Huruvida den aktuella vargen är att betrakta som stationär är, enligt vår mening, en tolkningsfråga. Det är vanligen ensamma tikar som etablerar revir, och forskarna känner endast till en hanvarg ur den aktuella populationen som har gjort ett längre uppehåll i ett och samma område. Att Laponiavargen slagit sig ner en tid i Ultevisområdet är knappast någon tillfällighet. Andra vargar (tex de sk. Ultvisvargarna 1965) har under andra tidsepoker funnits i samma område som utgör en, ur alla avseenden, gynnsam biotop för en varg. Den aktuella vargen är endast drygt 2 år gammal och sannolikt kan det faktum att den knappt var könsmogen under förra säsongen innebära att den driften blir starkare inför kommande brunstperiod i februari-mars. Det är alltså inte uteslutet att vargen själv flyttar sig från området under våren 2003 för att söka sig en partner. SRF har svårt att förstå resonemanget om att om den här vargen skjuts, så kommer fler från Finland, som kan tjäna samma syfte som John i genetiskt hänseende. Eftersom biotopen lämpar sig väl för varg och det finns anledning att tro att det främst är ungdjur som vandrar in från Finland, kan sannolikt även nästa varg göra ett längre uppehåll i renbetesområdet, innan den för egen maskin tar sig längre söderut. Skall då även den vargen skjutas i förebyggande syfte i väntan på nästa varg, och vad händer då med ytterligare nästa varg osv? Frågan blir kort och gott om jakttillstånd beviljas på Laponiavargen - under vilka förutsättningar kan vi då förvänta oss att en varg överlever en tids vistelse i renbetesområdet överhuvudtaget? Skall dessutom alla eventuellt inkommande vargar radiomärkas som en livförsäkring? Hur skall djuren i så fall upptäckas för att kunna märkas? Är den enda förutsättningen att en varg nattetid och på barmark marscherar raka spåret direkt ner till kärnområdet i söder? Hur stor är sannolikheten att detta skall inträffa inom en snar framtid? Frågetecknen är många. Länsstyrelsen i Norrbotten, bristande skadedokumentation och riskanalys 3

Av Länsstyrelsen i Norrbottens remissvar framgår att det inte går att bedöma i vilken utsträckning vargen orsakat störningar för rennäringen eftersom underlag för en sådan bedömning saknas. Av svaret framgår också att man inhämtat pejlingspositioner under en period på 9 månader och via dessa konstaterat att vargen är stationär och etablerat revir. Vargen har uppehållit sig i närhen av renhjordar delvis under våren och under en längre period på hösten och strörenar har förekommit i vargens uppehållsområde under hela pejlingstiden och ändå har inga större skador kunnat dokumenteras, vilket SRF bedömer som anmärkningsvärt tillfredställande! Dock framhåller Länsstyrelsen att risken för skada och störning ökar och att just nu är risken påtaglig utan att närmare redogöra för skälen för dessa påståenden. Vad som kommer att ske under vargens brunsttid kan Länsstyrelsen inte yttra sig om, inte heller när renarna drar vidare, två situationer som, enligt Länsstyrelsen, skulle innebära att risken minskar. SRF menar att de påtalade riskerna är dåligt underbyggda med fakta, vilket vi ser som en allvarlig brist i Länsstyrelsens motivering för skyddsjakt. Ingen bakspårning eller detaljdokumentation har skett, eftersom dokumentation av skador och störningar främst varit en fråga för näringen, och Länsstyrelsen sett som sin uppgift att granska uppgivna skador. Enligt Länsstyrelsen saknas ju sådan dokumentation, varför ingen granskning kunnat göras vad SRF förstår. Således saknas ju såväl själva underlaget för en granskning som själva granskningen av de påstådda skadorna och störningarna, vilket vi ser som mycket anmärkningsvärt när det gäller jakt på en viktig individ av en akut hotad art. De svårigheter som länsstyrelsen anger vad beträffar skadedokumentation förefaller oss en smula överdrivna när det gäller en sändarförsedd varg. SKANDULV har erfarenhet från sådant arbete och skulle säkerligen ha kunnat hjälpa till med värdefull assistans. Dessutom har vargen varit försedd med sändare även under vintertid, då det är lättare att dokumentera skador ändå har inga sådana ansträngningar gjorts. Pga de uppgivna svårigheterna med skadedokumentation påtalar Länsstyrelsen behov av en metodutveckling för att påvisa och bedöma störning, samt hur störningarna skulle kunna hanteras. SRF har svårt att förstå varför man inte tagit tillfället i akt och utvecklat dessa metoder under de nio månader pejlingen pågått? Det är en avsevärd tid under vilken stora kostnader lagts ned både från Länsstyrelsens sida och i extra ersättningar till rennäringen (minst en miljon kronor) och det är naturligtvis ett utmärkt tillfälle att utveckla dessa metoder under närvaro av en varg av flera skäl. Dels skulle en sådan ansträngning indikerat en beredskap att försöka hantera vargfrågan i Norrbotten i syfte att kunna ha kvar vargen, dels förefaller oss denna metodutveckling en smula besvärlig att utföra i avsaknad av en varg att använda som råmaterial för arbetet, om nu vargen skjuts, vilket Länsstyrelsen förordar. Vi vill då åter erinra om det ovanliga med en stationär varg i renbetesområdet. SRF anser dessutom att det är mycket värdefullt med en radiomärkt varg i norra Sverige (och inom en samebys marker) för att kunna studera vargens rörelsemönster, beteende, bytestag, skador på tamren samt vilka effekter vidtagna, förebyggande åtgärder haft. Vargen erbjuder även ett unikt tillfälle att studera ett fall av naturlig invandring till Sverige österifrån. Även Länsstyrelsen konstaterar att pejlingen givit upphov till värdefulla erfarenheter, men tvärtemot Länsstyrelsen drar vi slutsatsen, att detta talar för att vargen naturligtvis måste finns kvar i området. 3) Slutsatser och förslag till åtgärder Nej till skyddsjakt isrf avstyrker å det bestämdaste skyddsjakt och ser det som helt nödvändigt att hitta lösningar som gör det möjligt att hysa enstaka vargar och etableringar även i renskötselområdets åretruntmarker. Renbetesområdet, som utgör 40% av Sveriges totala yta, är av yttersta vikt för den långsiktiga överlevnaden av den Skandinaviska vargstammen. Att ge jakttillstånd på den enda stationära vargen i området förefaller oss liktydigt med en signal till rennäringen att denna inte behöver tolerera en enda varg. Ett sådant tillstånd riskerar dessutom att bli prejudicerande för fortsatta 4

beslut rörande varg i renbetesområdet. Vi ser det som helt uteslutet och oförenligt med den svenska rovdjurspolitiken intentioner att det inte skall få förekomma fast etablering av varg inom åretruntmarkerna. Det finns ett flertal mycket starka skäl mot avlivning av vargen, som vi angivit ovan, men som främsta skäl vill vi anföra att riskerna med en avlivning i dagsläget inte motsvaras av lika starka skäl för jakt. ilaponiavargen är en potentiellt mycket värdefull individ för bevarandet av den sydskandinaviska vargpopulationen i genetiskt hänseende, om möjlighet ges för vargen att reproducera sig med djur i den södra populationen. Skulle denna möjlighet omintetgöras som följd av ett skyddsjaktsbeslut, skulle beslutet försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos vargstammen och sålunda vara oförenligt med såväl svensk som EU-lagstiftning. isverige måste ta ställning till vargförekomst i renbetesområdet nu, och inte när nästa invandrade varg eventuellt kommer in, eller nästa, eller nästa. Effektiv immigration har endast noterats vid ett tillfälle under de senaste 20 åren och den aktuella vargen är den första, kända stationära vargen i renbetesområdet sedan 1978. En unik individ med andra ord. i Som en absolut minimiambition ser vi att alla ansträngningar måste syfta till att vargen överlever i renbetesområdet fram till ytterligare en brunstperiod, och därmed ges chansen att under våren 2003 själv flytta sig från området för att söka sig en partner. Även om vår fasta övertygelse är att vargen bör få finnas kvar i området permanent, kan vi tänka oss att beslut fattas i en tvåstegsprocess. Denna skulle innebära att Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Norrbotten redan nu som alternativ till skyddsjakt - initierar diskussioner om under vilka förutsättningar samebyarna kan acceptera vargens närvaro i området till och med mars 2003. Förutsättningarna för dessa diskussioner bör vara att om vargen fortfarande är kvar i området i april, skall en grundlig utvärdering av situationen göras, baserad på ett gediget faktaunderlag om hur den faktiska skadesituationen för ren sett ut under den aktuella perioden. Därefter får man ta ställning till frågan om hur dokumenterade skador och störningar kan förebyggas och kompenseras samt vilka andra rimliga bedömningar om varg i renbetesområdet som kan göras baserat på denna erfarenhet. Om än långt ifrån idealiskt, vill SRF dock inte utesluta möjligheten att vargen flyttas till kärnområdet i ett senare skede, om detta visar sig vara enda möjligheten att undvika att den skjuts. Även om spridning på naturlig väg förordas kan vi inte se att en flytt, om den har stort strategiskt värde för vargpopulationens långsiktiga överlevnad, skulle vara oförenligt med den av riksdagen fastslagna rovdjurspolitiken. Förvaltningsstrategi och översyn av kostnader Under tiden bör Naturvårdsverket, i nära samarbete med berörda samebyar och andra berörda parter, ta fram en strategi för hur vargen ska förvaltas till och med mars 2003. SRF anser att det är av yttersta vikt att, i samband med detta, hitta förutsättningar för att vargen under tiden inte löper onödigt stor risk att skjutas på annat sätt än med tillstånd från Naturvårdsverket. idet är mycket viktigt med en analys av hur den ekonomiska kompensation för rovdjursförekomst samhället bidrar med till rennäringen påverkar möjligheterna för rovdjuren att kunna överleva i området. Enligt jaktansökan uppgår samebyarnas kostnader för vargen under 7 månader till 1 miljon kronor, varav Sametinget betalat ut 405 000 för olika åtgärder. Vi menar att det är angeläget med en översyn av hur stora belopp rennäringen erhållit totalt innevarande år i kompensation för rovdjursförekomst mm., samt hur stor del av dessa belopp som använts för merarbete i samband med Laponiavargen, samt mer precist vilken typ av merarbete det rör sig om. Särskilt bör medel till förebyggande åtgärder preciseras, vilken typ av åtgärder det rör sig om och vilken effekt de haft. i Proportionerna för ersättningar för olika typer av rovdjursförekomst förefaller oss illa avvägda, och Naturvårdsverket bör se över möjligheterna att betala ut en större ersättning för att vargen vistas i det aktuella området. Samebyarna får ersättning för fast vargförekomst och denna ersättning är tänkt att motivera satsningar på förebyggande åtgärder, såväl som täcka in de skador och störningar som vargförekomsten kan innebära, och det vore mycket olyckligt om vargen skjuts med stöd av 28 i en angreppssituation. SRF finner det därför orimligt att en så låg summa som 50 000 kr betalas för 5

enstaka förekomst av stationär varg, när enstaka förekomst av järv och lo betalas med 70 000 kr respektive 60 000 kr. En vargföryngring betingar 500 000 kr. Skadedokumentation När det gäller att styrka skäl för jakt på den enda vargindivid som finns i hela renbetesområdet måste även rennäringen kunna redovisa skador och störningar på ett mer vederhäftigt sätt, än via renskötarnas egna, opreciserade uppgifter. Detta för att näringen, åtminstone i någon mening, skall vara underkastad liknande redovisningskrav som de som gäller för andra näringsidkare med tamdjursbesättningar. i SRF ser det som helt nödvändigt att arbetet med metoder för att påvisa och bedöma skador och störning och hur dessa skall kunna hanteras, påbörjas snarast. Även förebyggande åtgärder bör utvecklas och testas i detta arbete. Detta är en absolut förutsättning för att kunna utvärdera skadesituationen för såväl nuvarande som framtida vargar i renbetesområdet. När det gäller såväl metodutvecklingen liksom fortsatt bevakning och övervakning av Laponiavargen föreslår vi att SKANDULV och Viltskadecenter engageras i arbetet eftersom deras erfarenhet och kompetens bör vara värdefull i sammanhanget. Om, trots alla allvarliga invändningar, Naturvårdsverket ändå skulle bevilja skyddsjakt på vargen, ser vi det som en absolut förutsättning att jakten utförs av Länsstyrelsen i Norrbotten. Med vänliga hälsningar SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Styrelseordförande Ann Dahlerus Vice ordförande 6