Mot. 1971: 1460 4 Nr 14GO av herr Bohman m. fl. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 103 med förslag tiu lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag, m. m. Hyresregleringslagen kom till år 1942 och var från början avsedd att gälla blott under de krisår man emotsåg på grund av andra världskriget. Lagen har därefter successivt förlängts, senast är 1968. För det äldre fastighetsbeståndet innebär r egleringen i princip en låsning av vid viss tidpunkt utgående hyror med möjlighet till generella höjningar på grund av fastställda allmänna kostnadsökningar i fastighetsförvaltningen. Det är uppenbart att en sådan konstruktion i längden måste bli ohållbar. I en fri hyresmarknad är hyresbildningen en funktion av tillgång och efterfrågan på bostäder. Hyresstrukturen karakteriseras i princip av hyresparitet, dvs. ett tillstånd i vilket från konsumenternas synpunkt likvärdiga bostäder betingar lika höga hyror. I vår reglerade marknad har emellertid hyrorna fastställts utan att hänsyn tagits till konsumenternas värdering av de olika lägenheternas inbördes attraktivitet. Från konsumenternas synpunkt helt likvärdiga lägenheter har genom regleringen kommit att betinga olika hyror. Att hyresspridningen i värt land blivit orimligt stor beror inte bara på att hyrorna fastställts från kostnadssidan utan även på att hyreskontrollen tillämpats under en mycket lång tid med periodvis kraftiga stegringar av byggnadskostnaderna. Hyresnivån i de olika fastigheterna har därigenom blivit starkt beroende av husets byggnadsår- ju äldre hus desto lägre hyror. Eftersom det nyare fastighetsbeståndet till övervägande del tillkommit i städernas ytterområden har hyrorna i de perifert belägna husen i tätorterna blivit betydligt högre än i de centralt belägna delarna. Hyresspridningen ter sig klart orättvis för den enskilde konsumenten. Lägenheternas ändamålsenlighet från lwnsumentens synpunkt har inte fått avgöra hans val av lägenhet, ej heller kostnadsnivån. Generellt sett drabbar hyresspridningen i första hand de unga och nybildade hushållen
Mot. 1971: 1460 5 som söker egna lägenheter. Att likvärdiga lägenheter kan betinga väsentligt olika hyror och att större lägenheter i många fall har lägre hyra än likvärdigt utrustade mindre lägenheter försvårar omflyttningen inom bostadsbeståndet. Självfallet är de som bor i de relativt sett billigaste lägenheterna obenägna att flytta även i de fall detta kunde anses motivcrat på grund av ändrade familjeförhållanden eller av andra skäl. Hyresspridningen har alltså jämte bostadsbristen skapat en oekonomisk trögrörlighet på bostadsmarknaden. 1967 ansåg även regeringen tiden vara mogen för en avveckling av hyresregleringslagen. I proposition nr 141 föreslogs sålunda att hyresregleringen skulle avvecklas i hela landet och ersättas med avtalsfrihet mellan hyresvärd och hyresgäst inom ramen för den permanenta lagstiftningen. Departementschefen anförde härom i propositionen (s. 194) : Hyreslagstiftningssakkunnigas förslag till ny hyreslag innebär bl. a. att det besittningsskydd för hyresgäst som f. n. grundar sig på hyresregleringen eller besittningsskyddslagen blir inskrivet i den permanenta hyreslagen och att hyreskontrollsystemet enligt hyresregleringslagen ersätts av vissa hyresspärrar i hyreslagen. Hyresregleringen blir alltså obehövlig i samma mån som den nya hyreslagen görs tillämplig på ett hyresförhållande. Det är därför naturligt att avvecklingen av hyresregleringen samordnas med övergången från äldre till ny hyreslag. Regeringen återkallade emellertid den 5 december 196.7 propositionen. Som skäl åberopades att önskvärd enighet om den föreslagna r eformen inte kunde uppnås i riksdagen. Regeringens beslut att återkalla propositionen kritiserades starkt såväl i som utanför riksdagen. Redan påföljande år lade regeringen på nytt fram förslag till ny hyreslag, i huvudsak likalydande med det år 1967 framlagda förslaget. En väsentlig skillnad var dock att hyresregleringslagen samtidigt - om än med vissa ändringar - föreslogs få fortsatt giltighet till och med utgången av år 1971. De modifikationer som föreslogs i hyresregleringslagen innebar bl. a. att möjlighet öppnades för hyresvärd och hyresgäst att t räffa avtal om hyreshöjning på grund av förbättringsarbeten, inbegripet förbättrat underhåll. Vidare undantogs från regleringen lägenheter som färdigställts efter utgången av år 1968, och det blev dessutom möjligt för hyr esnämnd att besluta om undantag beträffande hus, som undergår omfattande ombyggnad. Ä ven om dessa uppmjukningar i och för sig får anses ha utgjort en förbättring har
1\lot. 1971: 1460 6 fastlåsningen av olika hyresnivåer alltjämt bestått och ingen a v de ovan påtalade olägenheterna har undanröjts. Organisationerna på hyresmarknaden - Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund - har sedan 1967 varit överens om att hyresregleringen inte borde förlängas. Denna inställning har senast tagit sig uttryck i en överenskommelse av den 2 oktober 1970 i vilken det uttalas följande: Parterna är ense om att hyresregleringen inte bör ges förlängd giltighet för tiden efter den 31 december 1971. Parterna skall genom förhandlingar söka bemästra de svårigheter och lösa de problem, som kan uppstå vid övergången till ett hyressättningssystem, byggt på bruksvärdering. För att skapa bästa möjliga förutsättningar för uppgörelser på det lokala planet skall parterna rekommendera anslutna föreningar att anta en av parterna utarbetad förhandlingsordning. Centrala förhandlingar mellan parterna skall föras inom en särskilt inrättad kommitte, benämnd Bostadsmarknadskommitten, som skall träda i verksamhet den l januari 1971. Kommittens uppgifter anges i en särskild skriftlig överenskommelse. Parterna skall hos Kungl. Maj :t hemställa att medel ställes till deras förfogande för att hos allmänheten sprida upplysning om vad som kommer att gälla på hyresmarknaden efter det att hyresregleringen upphört. I protokoll från sammanträde den 11 september 1970 mellan parterna uttalas vidare under 3 följande : Parterna enades om att snarast möjligt efter det att Kungl. Maj :t meddelat beslut att inte förlänga hyresregleringslagen uppta förhandlingar om riktlinjer för behandlingen av därefter uppkomna krav på högre hyror för tiden efter regleringens upphörande. I syfte att medverka till en successiv och smidig övergång till det i hyreslagen inskrivna systemet med bruksvärdeshyror skall parterna söka överenskomma om en hyreshöjning av viss storlek, som skall kunna godtas under förutsättning att hyran i det enskilda fallet inte därigenom kommer att överstiga bruksvärdet. I skrivelse till Konungen den 4 december 1970 har statens hyresråd föreslagit att hyresregleringen inte skall förlängas efter utgången av nu löpande giltighetsperiod den 31 december 1971. Hyresrådet anför som skäl för sitt ställningstagande bl. a.: Den allmänna hyreslagens regler om besittningsskydd och om spärrar mot obilliga hyreskrav samt partsorganisationernas dokumenterade förmåga att bidraga tilllösningar av uppkommande hyrestvister och övergångsproblem utgör trygg-
Mot. 1971: 1460 7 hetsgarantier för hyresgästerna. Dessa garantier synes vara tillfyllest även där hyresmarknaden karakteriseras av en alltjämt rådande och för en oviss framtid bestående bristande balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter. Ett avsnitt ur de tre hyresnämndsordförandenas i Stockholrn, Göteborg och Malmö skrivelse till hyresrådet den 1 december 1970 förtjänar också att citeras: Undersökningen av det före 1942 tillkomna privata lägenhetsbeståndet bestyrker hyresnämndernas erfarenheter att spännvidderna mellan hyrorna för i och för sig jämförbara lägenheter inom detta bestånd är sådana, att en hyressättning enligt bruksvärdemetoden icke skulle medföra några mera betydande hyreshöjningar annat än i enstaka undantagsfall. Dels beror detta på att många lägenheter av denna kategori gick in i hyresregleringen 1942 med tämligen enhetliga hyror, vilka därefter justerats generellt, dels har - mest påtagligt i Göteborg -en omfattande utjämning av hyrorna skett med tillämpning av hyreshöjningsregeln i 3 2 st. l. hyresregleringslagen i dess äldre lydelse. Mot den bakgrund som ovan tecknats förefaller det förvånande att regeringen i proposition nr 103 lägger fram förslag om förlängning av hyresregleringslagen under ytterligare en treårsperiod för en stor del av hyresmarknaden. Det övervägande antalet remissinstanser har - liksom vid förra tillfället då frågan var aktuell- tillstyrkt en total avveckling. De skäl som i propositionen åberopas för en förlängd hyresreglering innefattar inga nya synpunkter och kan enligt vår mening inte anses bärande. Det anföres att det i städernas centrala delar finns åtskilliga lägenheter med hyror som understiger lägenheternas bruksvärde och att därför risker föreligger för en höjning av hyrorna i dessa "på ett inte godtagbart sätt" om hyresregleringen avskaffas. Det är självfallet riktigt att man har att räkna med höjningar i sådana fall då hyran understiger lägenhetens bruksvärde. Men det är ju i själva verket bl. a. denna effekt som eftersträvas - och som eftersträvades i proposition 1967: 141 - för att åstadkomma den önskade balansen på marknaden och undanröja den tröghet som enligt proposition 1967: 100 medfört "icke önskvärda återverkningar på arbetsmarknaden och det ekonomiska livet över huvud". En annan effekt av en avveckling är att hyressänkningar kan ifrågakomma för lägenheter med hyror som överstiger bruksvärdet. Det förefaller tämligen klart att de hyreshöjningar som kan ifrågakomma för lägenheter, vilkas hyror understiger bruksvärdet, inte blir
Mot. 1971: 1460 8 lägre genom att man förlänger hyresregleringen under ytterligare en eller flera treårsperioder. Befaras det att hyreshöjningarna skulle ske "på ett inte godtagbart sätt" finns det möjligheter att genom övergångsbestämmelser se till att en viss trappning kommer till stånd. Att endast förlänga hyresregleringen leder inte frågan ett enda steg närmare sin lösning. Det förslag till ändringar i hyresregleringen som framläggs i propositionen kan vi inte godtaga då det utgör ytterligare ett lappverk på en föråldrad lagstiftning. Förslaget förefaller också ogenomtänkt och motsägelsefullt. Under alla förhållanden utgör det inte någon lösning av hyresmarknadens problem. Vi vill i stället ansluta oss till hyresrådets förslag att hyresregler ingen icke förlängs efter den 31 december 1971 och att övergångstiden bestäms till två år i enlighet med hyresr ådets alternativ 4. Dock bör, med hänsyn till de speciella förhållanden som råder på bostadsmarknaden i de tre storstadsregionerna, övergångstiden bestämmas till fyra år. Därvid kan den av hyresrådet förordade metoden för bestämmande av hyreshöjningar tillämpas med den avvikelsen att höjningarna får ske under tre i stället för under två år. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att framlägga nytt förslag i enlighet härmed till innevarande års höstriksdag. Aberopande det anförda hemställes att riksdagen med avslag å proposition nr 103 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t till innevarande års höstriksdag framlägger nytt förslag om ändringar i hyreslagstiftningen i enlighet med statens hyresråds förslag och vad i motionen anförts. Stockholm den 30 april 1971 GöSTA BOHMAN (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) CARL ERIC HEDIN (m) ALLAN HERNELIUS (m) ASTRID KRISTENSSON (m) ERIC KRöNMARK (m) BLENDA LJUNGBERG (m) TAGE MAGNUSSON (m) N. YNGVE NILSSON (m) i Trobro G. IV AR VIRGIN (m) i Borås PER PETERSSON (m) i Gäddvik