Prosodi: Talets rytm och melodi Betoning, kvantitet, accent och intonation Talapparaten - flera oberoende delsystem Ex: Stämbanden kan reglera röstens tonhöjd samtidigt som olika vokaler formas med tunga och läppar. De båda systemen styrs alltså oberoende av varandra, kan kombineras relativt fritt. Detta oberoende är grundläggande för prosodin i jordens språk! I alla språk markeras ord och fraser med hjälp av betoning, och många språk har ordtoner eller ordaccenter. Sådana företeelse brukar kallas prosodiska (eller suprasegmentella). Det här ska handla om prosodiska drag, särskilt betoning accent intonation och kvantitet.... och då fram för allt deras roll i svenskans fonetik. Men lyssna först på exempel på prosodin i tre bekanta språk: Franska - La bise et le soleil se disputaient... Tyska - Einst stritten sich Nordwind und Sonne... Svenska - Nordanvinden och solen tvistade en gång... Lyssna på melodi och rytm! Vilka skillnader hör man? Och här tre till, kanske inte fullt så bekanta: Spanska - El viento norte y el sol porfiaban sobre cuál de ellos... Portugisiska - O vento norte e o sol porfiavam sobre qual deles... Arabiska -... Lyssna på melodi och rytm! Vilka skillnader hör man? Vi försöker oss på en analys. Utgångspunkt: svenska. A. Betonade och obetonade ord Betrakta & lyssna till följande mening och dess orddelar: Torsten hade vaknat på badstranden. Genom att lyssna till eller själv säga denna mening får man en vink om vilket slags ord som normalt betonas i en mening. Om vi gör en grov uppdelning i innehållsord (här Torsten, vaknat, badstranden) och funktionsord ( grammatiska ord, här hade, på) finner vi att innehållsord betonas funktionsord inte betonas. Innehållsorden är semantiskt tunga Funktionsorden semantiskt lätta. M.a.o: Innehållsorden är som namnet antyder laddade med mera betydelseinnehåll än funktionsorden. Tumregel: Semantiskt tunga ord är också fonetiskt tunga.
Och det verkar fungera ungefär likadant I de andra språken: Franska - La bise et le soleil se disputaient... Tyska - Einst stritten sich Nordwind und Sonne wer von ihnen beiden der stärkere wäre... Innehållsord tenderar att vara fonetiskt tunga också på ett annat sätt: De har som regel en komplexare uppbyggnad än funktionsord. Normalt säger man saker i ett sammanhang. Då tas vissa omständigheter för givna (t.ex. något som redan har nämnts i sammanhanget), medan andra utgör nyheter. Det är naturligt att uppmärksamheten riktas mot, eller fokuseras på, det nya. Man brukar säga att den nya informationen står i fokus. Regel: Det ord som står i fokus får en relativt stark betoning. Resten av meningen, som står utanför fokus, får en relativt svag betoning. Ex: Betrakta meningen: Och så kom Torsten till Rom. Anta av samtalet handlar om Torsten och hans resor. Då är det Rom som är nytt i sammanhanget och alltså står i fokus. Följaktligen betonas detta ord starkare än resten av meningen. Lyssna! Anta i stället att samtalet handlar om människor som brukar besöka Rom. Då ligger det nya i att just Torsten kom dit. Ordet Torsten står då i fokus och får den starkaste betoningen. Resten av meningen hålls undan. Lyssna! B. Betonade och obetonade stavelser Vi har sagt att ord kan vara mer eller mindre betonade. Men ord kan vara ganska långa, och betoningen fördelar sig inte jämnt över alla stavelser. I allmänhet är det en av ordets stavelser som uppbär det mesta av betoningen. Men som vi snart ska få se är det ibland motiverat att tala om huvudbetoning och bibetoning. Var i ordet d.v.s. på vilken stavelse som betoningen faller varierar mycket bland jordens språk. I vissa språk behöver man bara räkna stavelser för att veta var betoningen ska placeras. Exempelvis betonas ord i swahili och polska nästan alltid på andra stavelsen från slutet ( penultima ). I sådana språk är då betoningen helt förutsägbar. I svenska är det tydligen inte fullt så enkelt. Tänk på ord som dietist, typisk, uthållig. Där faller betoningen på första, andra resp. tredje stavelsen från slutet. Betoningstypologi Typologi ingen ordbetoning: japanska ordbetoning fast betoning rörlig betoning Fast betoning på 1:a stavelsen (finska) 2:a stavelsen (araucanian) näst sista (polska) sista (turkiska) Betoningstypologi Rörlig betoning tyngdkänslig: placeringen bestäms av stavelsens kvantitet (svenska) eller tyngd (manam) ej tyngdkänslig: placeringen bestäms av andra morfologiska egenskaper (ryska) Rörlig betoning ger upphov till minimala par som skiljer sig åt enbart genom betoningens placering svenska formel for mell spanska cántara cantara cantará Betoningstypologi på 2:a stav. araucanian
Språk med fast betoning Språk med fast betoning Språk med tyngdkänslig betoning Det finns en mycket stark tendens i världens språk att betoningen placeras på någon av de två första eller två sista stavelserna. Ja, i själva verket finns det inga pålitliga belägg för något undantag från den regeln. Schemat nedan visar de olika möjliga betoningsplaceringarna för språk med fast betoning. Siffrorna ovanför stavelserna (σ = stavelse, w[ = ordgräns) talar om hur pass vanlig typen är bland världens språk. (1 = vanligast, 4 = ovanligast) 1 4 3 2 w [σσ... σσ] w Även för dessa språk är det vanligast att betoningen hamnar på någon av de två första eller två sista stavelserna. Men här är reglerna något mer komplicerade så jag tror vi spar den beskrivningen till nästa kurs. Men åter till svenskan. Är svenskans ordbetoning förutsägbar? Ja, i stor utsträckning, men tydligen inte på ett lika enkelt sätt som i swahili och polska. Hemligheten är: För att hitta den betonade stavelsen i ett svenskt ord måste man analysera ordets morfologiska struktur. Låt oss ta en schematisk titt på hur svenska ord kan vara uppbyggda och hur betoningen faller ut i olika ordkonstruktioner: Morfemtyp Ordtyp Exempel 1 Rotmorfem Enkelt stor, man, dräkt 2 Två rotmorfem Samman-satt stor+man, stor+mans+dräkt 3 Prefix typ 1 Avlett av+lasta, sam+språk, 4 Prefix typ 2 Avlett be+tona, för+säkra 5 Avledningssuffix Avlett läs+bar, en+het typ 1 6 Avledningssuffix Avlett läs+ning, språk+lig, typ 2 7 Avledningssuffix typ 3 Avlett typ+isk, tjock+is 8 Avledningssuffix typ 4 Avlett diet+ist, inform+ant, form+era; prins+essa, lejon+inna 9 Böjningssuffix typ 1 Böjt fråg+or, väg+de, stor+a 10 Böjningssuffix typ 2 Böjt lag+en, läs+er, hög+re Vi går igenom de olika fallen. Hur beter sig betoningen i de olika fallen? 1) Enkla ord bestående av enstaviga rotmorfem. Inga problem tar betoning på sin enda stavelse. 2) Två rotmorfem. Urtypen för s.k. sammansatta ord. Sammansättning är en ytterst vanlig och produktiv operation i svensk ordbildning. Notera att sammansättningsoperationen kan upprepas (t.ex. storman, stormansdräkt...). En sammansättning är en kombination av två innehållsmorfem. Därför naturligt att båda leden får betoning. Flerledade sammansättningar får betoning på första och sista ledet (t.ex. stormansdräkt). Den första betoningen brukar kallas huvudbetoning (eller huvudtryck, den andra stark bibetoning (eller starkt bitryck). Flerstaviga sammansatta ord får dessutom ofta en rytmiskt alternerande betoning som tex. ordet stormansdräkten där första och tredje stavelsen är starkare betonade än andra och fjärde. stormansdräkten 3) Prefix typ 1 (av-, sam- etc). Har ett relativt fylligt betydelseinnehåll. Tar betoning på samma sätt som första ledet i sammansättningar. De avledda ord som bildas med dessa prefix har alltså precis samma betoningsmönster (d.v.s. huvud- och bibetoning) som sammansättningarna Ex. av-lasta.
4) Prefix typ 2 (be-, för- etc). Helt obetonade prefix. De avledda ord som bildas med dessa prefix har alltså all betoning på rotmorfemet. Ex. be-tona 5) Avledningssuffix typ 1 (-bar, -het etc). Har betoning på samma sätt som sista ledet i sammansättningar. De avledda ord som bildas med dessa suffix har samma betoningsmönster som sammansättningarna. Ex. Läs-bar 6) Avledningssuffix typ 2 (-ning, -lig etc). Har ett visst mått av betoning, ibland kallat svag bibetoning (eller svagt bitryck). Huvudbetoningen ligger på rotmorfemet. Ex. läs-ning 7) Avledningssuffix typ 3 (-isk, -is etc). Helt obetonade; all betoning ligger på rotmorfemet. Ex. typ-isk 8) Avledningssuffix typ 4 (-ist, -ant etc). Mest suffix med romanskt ursprung. De är speciella i det att de själva tar all betoning. Rotmorfemet alltså obetonat. Ex. diet-ist 9) Böjningssuffix typ 1 (-or, -de etc). Har svag bibetoning. Resulterande ord påminner betoningsmässigt om avledningssuffixen av typ 2 (-ning, -lig). Ex. fråg-or 10) Böjningssuffix typ 2 (-en, -er etc). Obetonade. De ord som bildas påminner därför till sin betoning om avledningssuffixen av typ 3 (-is, -isk). Ex. lag-en C. Betoningens fonetiska uttryck Vilka ljudliga medel tillgriper vi för att markera betoning? Detta varierar inom inte alltför vida ramar i jordens språk. Om vi tar svenska som exempel finner vi två huvudsakliga sätt att uttrycka betoning fonetiskt. Vi konstaterar först att: betonade stavelser är långa stavelser. Betrakta följande mening med tillhörande vågform och spektrogram: PrinSESSan SOVer på ÄRTen (betonade stavelser markerade med stora bokstäver). Betonade stavelser är långa!
Inte nog med det: Om vi jämför stavelserna sess och sov finner vi också att: i sess är vokalen relativt kort medan följande konsonant är lång i sov är vokalen relativt lång medan följande konsonant är kort. Lyssna igen! Är detta en tillfällighet? Svar nej! Det finns en systematisk och enkel alternation mellan vokal- och konsonantlängder i betonade svenska stavelser. Termen här är kvantitet. Den återkommer vi till strax. Den andra viktiga sättet att markera betoning är att betonade stavelser åtföljs av en markant tonal rörelse, och betonade stavelser har högre tonhöjd än obetonade stavelser. Figuren visar en avbildning av melodiförloppet i meningen Prinsessan sover på ärten. Vad vi ser mer exakt är variationerna i röstens grundtonsfrekvens under loppet av meningen. Vi observerar att det betonade stavelserna genomgående når upp till en högre grundtonsfrekvens än de obetonade. T.ex: Den första (obetonade) vokalen ligger på ca. 133 Hz Den andra (betonade) vokalen ligger på ca. 147 Hz. Skillnaden, 14 Hz, är inte så stor, men den är klart hörbar. Lyssna! Obetonad: Betonad: Det sägs ofta att röststyrka förutom längd och tonhöjd är en väsentlig fonetisk markör för betoning. Men detta har aldrig påvisats experimentellt för svenskans del. D. Kvantitet Betonade stavelser är långa stavelser. Men stavelser kan vara långa på olika sätt. Titta på följande spektrogram som representerar orden bada och badda. jas k a b a d a ja s ka b a dd a Orden bada och badda illustrerar att svenskan använder längdskillnader för att konstruera olika ord med samma segmentella uppbyggnad (d.v.s. samma vokaler och konsonanter). Det framgår att a i bada är längre än a i badda, samt att d i bada är kortare än d i badda. Det verkar som om vokal- och konsonantdurationerna tar ut varandra de båda VC-sekvenserna blir ungefär lika långa. Ett komplementärt förhållande mellan V- och C- durationerna När ljuds längd fungerar betydelseskiljande på detta sätt säger man att språket har kvantitet, eller mer precist att kvantitet är distinktiv i språket ifråga. Kvantitet i svenska Svenskan hade tidigare ett kvantitetssystem som omfattade alla fyra logiskt möjliga kombinationer av vokal- och konsonantlängd, dvs lång lång, lång kort, kort lång och kort kort. Numera finns bara lång kort och kort lång kvar i de flesta dialekter och i standardsvenskan. Rester av det gamla systemet finns dock kvar i en del dialekter. Kortstavighet (kort kort) finns tex. bevarad i pitemålet. Lite om kvantitetstypologi Kvantitet är en något tvetydig term i fonologin. Det kan dels betyda just det man normalt menar med kvantitet i svenska, nämligen längdförhållanden inom stavelsen, men det har också en generaliserad betydelse där det kan betyda stavelsetyngd som då kan vara just längd men också andra saker som har med stavelsens segment att göra. Stavelser som slutar med en nasal räknas tex. som tunga i många språk. Lite om kvantitetstypologi Typologi språk utan kvantitetsskillnader: grekiska, polska språk med kvantitetsskillnader begränsat till betonad stavelse: svenska, danska ej begränsat till betonad stavelse: finska, tjeckiska
Lite om kvantitetstypologi Lite om kvantitetstypologi Lite om kvantitetstypologi Kvantitetsskillnader begränsade till betonad stavelse (tex. i germanska språk) enbart vokal: danska enbart konsonant: italienska komplementär längd: svenska antingen lång vokal och kort eller ingen konsonant eller kort vokal och lång konsonant eller kluster Kvantitetsskillnader ej begränsade till betonad stavelse enbart vokal: tjeckiska vokal eller konsonant: japanska vokal eller konsonant : finska maximalt utnyttjandet tule tuule tulle tulee tuulle tullee tuulee tuullee Kvantiteten är som regel lexikalt bestämd. Den är m.a.o. inte förutsägbar. Om ett svenskt ord har lång eller kort vokal i betonad stavelse måste man lära sig utantill. Undantag: vissa böjningsformer, t.ex. vit vitt. Vilka tidsmarginaler handlar det om i absoluta tal? Från spektrogrammen kan vi uppskatta att den längsta vokalen (a i bada) är drygt 250 millisekunder (tusendelar av en sekund, förkortat ms) och att den kortaste konsonanten (d i bada) är mindre än 100 ms. Alltså om skillnader i storleksordningen 150 tusendelar mellan extremvärdena. Ganska litet, men fullt tillräckligt för att uppfattas! Vi lägger också märke till en annan skillnad mellan spektrogrammen för bada och badda: a-formanterna tycks vara olika i de båda orden. Vi vet att formanternas frekvenslägen motsvarar vokalernas klangfärg. Och om man uttalar bada och badda i följd hör man ju direkt att de båda a- vokalerna faktiskt har olika klangfärg och lyssnar man på vokalerna isolerat blir skillnaden ännu mer märkbar. Det senaste exemplifierar ett mycket vanligt fenomen: Ljud kontrasterar ofta på flera sätt samtidigt. I det här fallet samverkar längd och klangfärg till skillnaden mellan långt och kort a. Detta verkar rationellt, eftersom kontrasten mellan ord som bada och badda då blir robustare. Olika faktorers betydelse kan dock variera från ljud till ljud. När det gäller kvantitet har det visats att: skillnaden mellan ord som ful och full med stor klangfärgsskillnad mellan lång och kort vokal huvudsakligen uppfattas med ledning av klangfärgen ord som väg och vägg med liten klangfärgsskillnad särskiljs huvudsakligen på basis av längd. LYSSNA på: val vall ful full väg vägg Var är skillnaden störst? E. Ordaccenter Betonade stavelser kännetecknas av en rörlig tonkontur. Tonhöjden når typiskt en topp i samband med en betonad stavelse. Men även här gör svenskan ytterligare en intrikat distinktion som inte är så vanlig i andra europeiska språk:
Det finns två tonala ordaccenter grav och akut. Den grava accenten kallas också accent 2 och den akuta accent 1. Observera att det är bara i betonade stavelser som man gör kontrasten mellan grav och akut accent. När har man grav resp. akut accent i svenska? (Obs. att vi får inskränka oss till mellansvenskt standarduttal som alltid finns det en stor dialektal variation.) Låt oss återvända till den tabell vi tidigare tittade på, nu i en utbyggd version: Morfemtyp Betoning? Accent? Exempel Ett rotmorfem betonad akut last, språk, ton Två rotmorfem båda grav ton+språk (sammansättning) betonade Prefix typ 1 betonad grav av+lasta, sam+språk, Prefix typ 2 obetonad akut be+tona, för+säkra Avledningssuffix typ 1 båda grav läs+bar, en+het betonade Avledningssuffix typ 2 obetonad grav läs+ning, språk+lig, mån+e Avledningssuffix typ 3 obetonad akut typ+isk, tjock+is Avledningssuffix typ 4 betonad akut diet+ist, inform+ant, form+era; prins+essa, lejon+inna Böjningssuffix typ 1 obetonad grav fråg+or, väg+de, stor+a Böjningssuffix typ 2 obetonad akut mån+en, läs+er, hög+re Vi ser att olika ordkonstruktioner tycks utlösa olika accenter: enstaviga ord akut sammansättningar grav betonade prefix grav obetonade prefix akut Avledningssuffix utlöser grav accent i de flesta fall. Undantag: avledningssuffix typ 3 (huvudsakligen de som räknas upp i tabellen) avledningssuffix typ 4 (som tar bort betoning från rotstavelsen). De finns flera regler, bl.a. för böjningssuffix, men det blir för mycket! Slutsats: Svenska är inte ett tonspråk i samma mening som kinesiska eller vietnamesiska. En skillnad: svenskans accenter är till största delen grammatiskt förutsägbara ordtoner är typiskt lexikalt betingade. Tonhöjdskurvorna för grav- och akutaccentuerade ord kan karakteriseras så här: grava ord har en tontopp tidigt i den huvudbetonade vokalen; sedan faller tonkurvan under loppet av vokalen. grava ord har också en tontopp på den stavelse som har bibetoning; denna accent förstärks om ordet står i fokus. Följande meningar kan illustrera skillnaden mellan grav och akut accent: Vi har enar i milan. LYSSNA! Vi har Enar i Milan. Här är ett exempel på hur man med accentens hjälp kan skilja mellan fraser som stor mans dräkt stormans dräkt stor mansdräkt stormansdräkt LYSSNA! F. Intonation Svenskans intonation betingas till största delen av ordaccenternas variation grav mot akut, fokuserad mot ofokuserad. Men: Placering av fokus får konsekvenser för hela meningens intonation. Ett exempel: Det som kommer efter fokus hålls undan mer än det som kommer före. Plattare tonkontur. Jämför: Nordanvinden och solen GRÄLADE hela tiden. Nordanvinden och solen... Det var HEMSKT vad nordanvinden och solen grälade....nordanvinden och solen... Alltså: En menings intonation är inte bara en linjär kombination av ord- och fokusaccenter.
Prosodin i jordens språk representerar variationer på samma grundtema: Alla språk utnyttjar i stort sett samma grundläggande ljuddimensioner. Det mesta av prosodin i jordens språk bygger på Men världens språk använder dessa uttrycksmedel lite olika. ljuds tonhöjd ljuds duration Det faktum att språken utnyttjar mycket allmängiltiga ljudegenskaper är intressant tyder på att människans språkförmåga bygger på allmängiltiga biologiska förutsättningar.