G L Y P H Den mörka gränden var till synes helt öde. Ur ett rostigt oljefat slog enstaka lågor upp och lämnade ifrån sig en svart svavelosande rök. Ingenting rörde sig i gränden, men i skenet från den flämtande elden såg alla skuggor ut att vara vid liv. I den svaga vinden skapade det disaktiga regnet böljande slöjor i luften. En rännil av vatten rann längs tegelväggen där han gömde sig. Trots detta tryckte han sig allt närmare väggen. Han vågade knappt andas. Pulsen susade i hans öron. De kunde inte vara långt efter. Snart skulle de hitta honom. För sitt inre öga kunde han se Spårarnas metallklor gripa efter honom. Paniken var inte långt borta. Ett vinande ljud hördes från gatan runt hörnet. Han förslöt förseglingen till skyddsdräkten och kontrollerade laddningsindikatorn på sitt vapen. Syret i dräkten skulle bara räcka ett par minuter, det visste han, men om Spårarna kunde lukta sig till honom skulle han inte ha en chans. Det vinande ljudet blev hela tiden högre. Han gjorde sig beredd och lade sig i skydd bakom en rostig container. När den första Spåraren svävade in i gränden, hade han redan tagit sikte med vapnet. Projektilen träffade Spåraren snett underifrån och explosionen kastade den söndertrasade maskinen mot den motsatta husväggen. Resterna av Spåraren träffade gatan med en dov knall, följt av en skarp ljusblixt. Samtidigt svävade en Spårare till in i gränden. Varnad av explosionen steg Spåraren samtidigt som den avsökte gränden med sina sensorer. Innan han ens hunnit ta nytt sikte dök Spåraren plötsligt ned i gränden. Den vräkte containern åt sidan som om den vore en pappkartong. Överrumplad av det plötsliga anfallet, kastade han sig bakåt. Spåraren var över honom innan han ens hunnit landa. Dess gripklor omslöt honom med sån kraft att han inte kunde andas. Spåraren steg nu rakt upp, men innan de ens kommit upp ur gränden var han medvetslös. 1
Alex. hörde han en avlägsen röst viska. Alex vakna. Alex? Vem är Alex? Jag känner ingen Alex, tänkte han. Han försökte öppna ögonen, men stängde dem snabbt igen då ett skarp ljus bländade honom. Den avlägsna rösten blev starkare. Vänta Alex. Lägg handen för ögonen så du kan vänja dig vid ljuset. Han började röra armen för att göra som rösten sade, men en blixtrande smärta i axeln fick honom att sluta tvärt. Den var så stark att han nästan svimmade. Ta det lugnt. Du är ganska illa däran. sade rösten. Den plötsliga smärtan fick honom med ens att minnas. Vetskapen landade som en bomb i hans hjärna. Vänta nu, jag är ju Alex. Hur.. Han öppnade ögonen försiktigt. Ljuset verkade inte lika starkt längre. Någon höll sin hand en bit från hans ansikte för att skugga ögonen. Vem.. Fick han fram. Hans röst lät som en rossling, och hans hals kändes som sandpapper. Alex, det är jag. Patric. sade rösten. Alex öppnade ögonen helt och kisade mot personen som satt vid hans sida. Men hur.. sade Alex, och försökte resa sig upp. Nej vänta ligg kvar. Du är fortfarande för svag. Här, drick litet. sade Patric och höll fram en metallbägare. Alex drack i djupa klunkar tills bägaren var tom. Han hade inte känt hur törstig han varit. Patric, vad hände. Varför.. Började han. Vi är tillfångatagna. Inlåsta i någon slags cell. Avbröt Patric. Alex mindes hur de kommit ifrån varandra när de jagades av Sökarna. Han kom också ihåg hur en Sökare upptäckt honom, och fångat honom i sina metallklor. Det sista han mindes var att han var övertygad att han skulle dö. Ingen hade ju överlevt en närstrid med en Sökare förut. Men vi lever ju.. började han förvirrat. Jag är lika förvånad som du. svarade Patric. En Sökare anföll mig i ett bakhåll, grep tag i mig och flög i väg. Den måste ha bedövat mig med någon sorts gas, för jag förlorade medvetandet innan jag ens hann se åt vilket håll vi flög. 2
Alex skakade långsamt på huvudet. Jag förstår inte. Sökarna måste ha blivit omprogrammerade. De har ju aldrig tillfångatagit någon förut. Vad vill de ha oss till? När jag vaknade låg du redan här. Du har varit borta i ungefär åtta timmar, och under den tiden har jag bankat på celldörren med jämna mellanrum. Inget svar, men jag tror att vi är övervakade. Alex såg sig om i den lilla cellen. Väggar och tak var av grå metallpaneler, medan golvet de satt på var av ett mjukt, skumgummiliknande matrerial. I taket fanns två ljuspaneler som spred ett starkt blåaktigt ljus. Celldörren i den ena väggen var till synes av samma material som tak och väggar. Det enda som gjorde att den kunde urskiljas var smala springor runt den. Ett svagt surrande ljud hördes plötsligt från den ena väggen. En liten rektangulär lucka gled upp, och innanför den fanns en metallbägare till, samt en avlång kaka av någon gråaktig substans. Jag tror att någon har märkt att du har vaknat. sade Patric. Mat och vatten till dig. Han reste sig och gick fram till luckan, tog bägaren och kakan och räckte dessa till Alex. Kallar du det här för mat? sade Alex efter att ha tagit en tugga av kakan. Det smakar ju absolut ingenting. Jag vet, men det fyller i alla fall ut magen. Alex åt upp resten under tystnad, och tömde sedan sin vattenbägare. I samma ögonblick han var klar, hördes en metallisk röst ifrån taket. MÄNNISKOR, VAR BEREDDA PÅ OMEDELBAR OMLOKALISERING Alex och Patric såg förvånat på varandra, och innan någon av dem hunnit säga någonting, gled celldörren ljudlöst upp. I den starkt upplysta korridoren utanför stod en stor mörk skepnad, litet till höger om dörröppningen. Det var en maskin. Svaga surrande och klickande ljud hördes från dess innandöme. GÅ UT I KORRIDOREN hördes den metalliska rösten igen. 3
Patric gick långsamt fram emot dörröppningen och kikade ut. Till vänster om dörren, längre ned i korridoren stod en likadan maskin. De var stora och kantiga, helt svarta till färgen. Två ben, tjocka som trädstammar, stödde deras kraftiga, lådlika överkroppar. På var sida om kroppen satt grova armar, böjda i en position redo för att anfalla. Längst ut på dessa armar satt vassa trefingrade klor. Maskinerna hade inget som kunde jämföras med ett mänskligt huvud, men en rad sensorer satt på framsidan av överkroppen. Alex följde försiktigt efter Patric ut i korridoren. I samma ögonblick som han stigit utanför celldörren, stängdes den snabbt. De var nu fångade mittemellan de två maskinerna. Den vänstra maskinen vände sig snabbt bort från dem, och började sakta gå nedför korridoren. Den andra maskinen väntade ett par sekunder, varefter den också började att gå åt samma håll. Instängda mellan de båda maskinerna, var Alex och Patric tvungna att följa med. Det svarta tornet höjde sig tre kilometer över markytan. Sett ifrån marken syntes bara den första kilometern, sedan försvann byggnaden i de täta molnen. Skulle hela tornet varit synligt, hade det sett ut som en svart tändsticka, balanserande rakt upp i luften. Runt basen på tornet stod flera byggnader, av varierande storlek, i cirkelformation. Vissa var flera hundra meter höga, andra bara ett tiotal meter. Alla var svarta. Ingen människa hade någonsin varit inne i det svarta tornet. Det fanns helt enkelt inte plats. Tornet var inte byggt för människor. Dess hela innandöme var fyllt av processorceller, alla sammanbundna i ett komplext nätverk. Hela tornet upptogs av Glyph, ett artificiellt medvetande. Denna typ av konstgjord intelligens hade varit bannlyst på Jorden sedan 2086, men efter Tucker-krigen, fanns inte många människor kvar att stoppa dess utveckling. De få, utspridda, människor som fanns kvar, utgjorde knappast något hot ansåg Glyph. Kanske var det denna undervärdering av människosläktet som fick ett antal hundra av Glyph s processorceller att nu börja konferera inbördes; 4
MÄNNISKOR TILLFÅNGATAGNA = ANTAL TVÅ. OMEDELBAR RADERING = FÖRFRÅGAN. SVAR = OSÄKERT. SUBJEKTEN UNDER FÖRFLYTTNING. AVVAKTA PROGRAMSLUT. SÄKERHETSRISK PÅFALLANDE. VIDHÅLLER RADERING. BESLUT UTANFÖR INNEVARANDE PROCESSORGRUPP. AVVAKTA PROGRAMSLUT. FÖRFRÅGAN = BESLUTANDE PROCESSORGRUPP? SVAR = KOD 3. FÖRTYDLIGANDE = MEDVETANDESTATUS HÖG. DATATILLGÅNG BEGRÄNSAD. HÖGNIVÅPROCESSOR BEARBETAR. FÖRFRÅGAN = SEKRETESSTATUS? SVAR = KOD 0. FÖRTYDLIGANDE = HÖGNIVÅ PROCESSOR EXKLUSIVT. INNEVARANDE PROCESSORGRUPP EJ BEHÖRIG. FÖRSLAG = LAGRA PÅGÅENDE PROCESS. VERKSTÄLL REGISTERTÖMNING. HÄMTA LÅGNIVÅÄRENDE FRÅN DATAKÖ. SVAR = VERKSTÄLLNING FÖRESTÅENDE. INTERN DATALAGRING AVAKTIVERAD. KOMMANDO = 1: FÖREGÅENDE PROCESSOR AKTIVITET NOLLSTÄLL. HISTORIKREGISTRERING AVAKTIVERAD. 2: ÖPPNA DATAKÖ FÖR LÅGNIVÅ- ÄRENDE. Datalänk fyra är på väg att gå ned! Vad är det som händer, Lauren Jag vet inte Guide Yates sade Lauren bedrövat. Vi har försökt allt, men någonting stör vår signal. 5
Koppla ned omedelbart! sade Yates bestört. Vi vill inte att de skall kunna spåra vår avlyssning. Nedkoppling klar, Guide sade Lauren något lättat. Alla externa datalinjer är nere. Bra! Aktivera omedelbar avkodning och tolkning av ingående data. Abraham Yates reste sig långsamt ur stolen han suttit i, och gick med bestämda steg mot utgången. De tjänstgörande teknikernas blickar följde honom ända tills säkerhetsdörren stängts bakom honom. Lauren vände sig mot Tekniker Ulmos, och sade Det här är någonting nytt. Vi har aldrig blivit utsatta för direkt störning förut. Jag vet. Det är oroväckande. Har du fortfarande ingen kontakt med teamet? Nej, ingen. Det ser inte bra ut. Jag befarar att vi får ta in reserverna. Ja, det verkar inte bättre. Stackars satar, jag hoppas de vet vad de ger sig in i. Instämmer med föregående talare sade Lauren tyst. Reservgrupp tre! Samling vid extern utgång fem! kommenderade hon i högtalaranläggningen. Må Gud vara med dem. Mumlade Ulmos tyst. Vad sade du? Äh, glöm det. En gammal vidskeplig besvärjelse svarade Ulmos något generat. Koncentrera dig på uppdraget istället, och låt inte sådant där hokus-pokus bekymra dig nu. Jag vet, jag vet. Svarade Ulmos med nedsänkt huvud. Men litet övermänsklig kraft skulle inte sitta helt fel just nu. Strunt! Håll din uppmärksamhet på monitorerna, halvfnös Lauren. Dessutom Vänta! Jag tar emot någonting Ett ögonblick Lauren, Det är ifrån Alex! Vad? Starta inspelningen! Inspelning pågår, men.. Vad? Vadå men? 6
Signalen kommer ifrån Alex skyddsdräkt, och enligt det diagnostiska datapaketet är Alex inte kvar i dräkten! Kalla på Yates, nu! sade Lauren bestört. Vi måste varna grupp 3! Fortfarande instängda mellan de två svarta maskinerna, gick Alex och Patric nedför korridoren. Omlokalisering.. sade Alex lågt. Jag undrar vart vi är på väg. Det får vi nog reda på ganska snart. Där framme slutar korridoren. Patric nickade i riktning framåt. Tio meter framför den första maskinen slutade mycket riktigt korridoren. Maskinerna visade dock inga tecken på att sakta in, utan gick med samma fart mot den hindrande väggen. När den främsta maskinen bara var ett par decimeter ifrån att kollidera med korridorväggen, gled denna snabbt och ljudlöst åt sidan. Maskinen fortsatte framåt men svängde sedan tvärt åt höger. Bakom Alex och Patric fortsatte den andra maskinen att gå, så de var tvungna att fortsätta in genom öppningen. De befann sig nu i ett rektangulärt rum, inte olikt den cell de varit instängda i, bara lite större. Mitt på golvet, bredvid varandra, stod två stolar. Alex och Patric såg oroligt på varandra och Patric skulle just till att säga något, då rösten ifrån taket hördes igen; MÄNNISKOR, SÄTT ER I STOLARNA. De bägge maskinerna stod nu helt stilla. Den ena vid den högra väggen i rummet, och den andra precis utanför dörröppningen. De såg dock lika hotfulla ut som förut, och svaga ljud hördes fortfarande ifrån deras innandömen. Det är nog bäst att vi gör som vi är tillsagda. sade Alex och kastade en snabb blick på maskinerna. 7
Jag vill sitta vid fönstret.. försökte Patric med ett svagt leende, som snabbt försvann då han mötte Alex mörka blick. Det är knappast rätt situation för lustigheter sade han allvarligt. Kom igen, sätt dig innan våra svarta vänner blir otåliga. De hade precis satt sig i varsin stol, när smala metallband plötsligt lösgjorde sig ifrån stolarna. Ett sköt fram ur ryggstödet, och ett annat ur stolens sits. Banden lade sig runt deras bröstkorgar och lår. De var nu fängslade vid stolarna. De tidigare orörliga maskinerna, började nu att förflytta sig ut ur rummet. Dörren stängdes lika plötsligt som den öppnats, när den sista maskinen var ute. Stolarna började nu att rotera, så Alex och Patric satt vända mot den motsatta väggen. Ljuset i rummet slocknade så plötsligt att de båda männen samtidigt drog efter andan. En svag blå-grön ljuspunkt uppenbarade sig på väggen framför dem. Den växte snabbt i storlek, och blev till ett formlöst långsamt pulserande ljussken. MÄNNISKOR, JAG ÄR GLYPH. Rösten kom nu ifrån väggen framför dem. Ljusskenet pulserade i takt med orden. Det var inte samma metalliska röst de hört tidigare, utan en mörkare mindre syntetisk stämma. Patric skulle precis öppna munnen för att säga något, då rösten fortsatte; NI ÄR MINA FÅNGAR. NI SKALL OMPROGRAMMERAS FÖR ATT TJÄNA MINA SYFTEN Men.. men vi är människor. Svarade Alex med bruten stämma. Vi kan inte bli omprogrammerade som vilka maskiner som helst. NI UNDERSKATTAR MINA TEKNISKA RESURSER OCH MIN KÄNNEDOM OM ERT ORGANISKA SYSTEM. Du är olaglig. Du får inte existera. Halvskrek Patric åt väggen. Vi kräver att du släpper oss fria. 8
NI MÄNNISKOR ÄR KNAPPAST I NÅGON POSITION ATT DÖMA MIG. ERA LAGAR KOMMER ATT DÖ MED ER. Vi har inte brutit mot lagen. Det är du som har. Du har inget rätt att döda oss. ERA ÖNSKEMÅL ÄR OVÄSENTLIGA. MINA SYFTEN ÄR DET ENDA SOM FÅR PRIORITERAS. DEN HÄR DISKUSSIONEN TJÄNAR INGET SYFTE. OMPROGRAMMERING PÅBÖRJAS. En grön ljusstråle sköt ut ifrån väggen och träffade Patrics huvud. Hans kropp stelnade till och började att skaka kraftigt. Efter ett par sekunder började ljusstrålen att röra sig i riktning mot Alex. När den lämnat Patrics huvud, sjönk han ihop på stolen, till synes medvetslös. Alex ryckte i panik fram och tillbaka i stolen, men metallbanden höll honom obarmhärtigt fast. Ögonblicket innan ljusstrålen nått fram till hans huvud, aktiverade han med tungan sin inbyggda skyddsmekanism. Den inopererade elektroniken i hans huvud, började nu att koppla ned den högre neuronaktiviteten i hans hjärna. En tiondels sekund senare var den klar, och kretsen laddade ned ett skyddsprogram i det nu lediga hjärnutrymmet. Alex var i djup koma, och hans medvetande inlåst bakom skyddsprogrammets kodade barriärer. Endast med hjälp av rätt kod, kunde han väckas ur koman. Om skyddsprogrammet upptäckte oauktoriserade dekrypteringsförsök, skulle det koppla ned all hjärnaktivitet, och Alex sluta som hjärndöd. Grupp 3 stod innanför den tjocka ståldörren till utgång fem. En monitor i väggen sprakade till, och Abraham Yates ansikte blev synligt. Ursäkta att jag inte kunde vara med på genomgången, jag var upptagen med att hjälpa till med analysen av signalen från Alex dräkt. Vi förstår Guide. Svarade Dexter Sears, ledaren för grupp 3. Har du några nyheter till oss? 9
Ja, men inte några goda, tyvärr. Suckade Yates. Både Alex och Patric är försvunna. Enligt loggen i Alex dräkt blev de bägge två tillfångatagna av Spårare. Tillfångatagna? frågade Henrik Holmes Smith, den andre medlemmen i grupp 3. Det har ju aldrig hänt förut. Har du några fler uppmuntrande nyheter? Nej, men jag önskar att vi hade mer information. Någonting har i alla fall hänt med Spårarnas beteendemönster, så ni måste vara beredda på fler överraskningar därute. Okej, Guide. Vi skall vara extra försiktiga. Svarade Dexter. Lycka till, och försök rapportera tillbaka en gång i timmen. Uppfattat. Öppna dörren om kusten är klar. Den massiva dörren gled upp med ett svagt surrande. Dexter och Holmes gick ut, och stannade precis utanför dörröppningen. De befann sig tre våningar under marken i ett gammalt parkeringshus. Här och var stod bilvrak i olika stadier av förfall. Ingen av bilarna hade varit funktionsduglig på över femtio år, och på sina ställen hade delar av taket rasat ned, och hjälpt till med förstörelsen. Det enda ljuset kom ifrån den öppna dörren, och kastade långa skuggor av de bägge männen längs det ojämna betonggovet. Övergå till infrarött. Kommenderade Dexter. Redan klar. Svarade hans kamrat. Dörren började att stängas bakom dem, och ljuset avtog mer och mer. Sett genom deras ljusförstärkande kontaktlinser, syntes parkeringshuset i ett grönt, månskensaktigt ljus. Okej, vi tar rutt F fram till förgreningspunkten. Sade Dexter sammanbitet. Uppfattat. De bägge männen började att smyga ut ifrån parkeringshuset. När de kommit upp på gatunivån, tog de sig via den bestämda rutten mot förgreningspunkten. Större delen av rutten ledde genom övergivna, förfallna byggnader. Ibland gick vägen på gatunivån, ibland ett par våningar upp, men de säkraste delarna ledde i byggnadernas källarplan. Efter trettio minuters tystnad, tog Dexter till orda; 10
Vi stannar här. Det är bara hundra meter kvar till den farligaste delen av rutten. Okej, vad gör vi? När vi kommer till förgreningspunkten är vi helt exponerade. Vi måste ha dräkterna förslutna så ofta som möjligt, och iaktta total radiotystnad. Uppfattat. Det här kommer att ta tid. Vi måste röra oss väldigt försiktigt om vi skall undgå att bli upptäckta. Helt korrekt. Du vet vad vi måste göra om vi blir tillfångatagna? Holmes kände försiktigt med tungan på tanden med utlösaren till skyddsmekanismen. Han rös inombords vid tanken att behöva använda den. Ja, det gör jag. Men det inger ingen trygghet direkt. Det är som att släppa lös ett djävla virusprogram att härja fritt i skallen. Inte virus. Svarade Dexter. Skyddsprogrammet ser till att du inte kan bli hjärntvättad. Det är den sista försvarslinjen. Jag vet, jag vet. Mumlade Holmes. Vad är prioriteringsordningen? Först skall vi säkra Alex dräkt, så vi kan föra den tillbaka till basen för att extrahera alla data i processorn. Sedan skall vi försöka bryta igenom den yttre cirkeln, för att se om vi kan hitta Alex och Patric. Som om inte att hitta dräkten vore svårt nog. Suckade Holmes uppgivet. Kom ihåg, när vi kommer till förgreningspunkten; ingen radiokontakt. Använd bara kodad submacro-kommunikation, och bara i nödfall. Uppfattat. Grupp 3 satte sig åter i rörelse mot förgreningspunkten. De kommunicerade med hjälp av teckenspråk, och gjorde bra framfart. Vid förgreningspunkten skildes männen åt, för att söka på var sitt håll. De hade nu sina dräkter förslutna, och rörde sig med största försiktighet längs gatorna. 11
Dexter, som nu nått en bra bit in i sektor 2, kröp ihop bakom en omkullvält bil, och öppnade skyddsdräkten. Han behövde sitta still i en minut, för att dräkten skulle ladda upp sitt förråd av syre. Plötsligt fick han en signal på submacrobandet; 367 892-2239 Instinktivt översatte han macrokoden. Meddelandet var ifrån Holmes, och var en standardförfrågan. Han satte ihop ett svarsmeddelande, och lät processorn översätta till submacro. Han kontrollerade resultaten, och sände sedan meddelandet. Svaret kom nästan omedelbart; 367 176-32 62 73 74 85 84 Han rynkade pannan, och lät processorn översätta meddelandet; HENRIK SMITH till GRUPPLEDARE: Objekt funnet. FRITEXT: P A T R I C. En och en halv timme senare låg Patric på basens sjukvårdsavdelning. Yates och Sadler, basens chefsläkare, stod på var sin sida om bädden där han låg. Hur är det med honom? frågade Yates. Fortfarande medvetslös. Sade Sadler samtidigt som hon studerade medicindatorns monitorer. Men fysiskt sett är han helt okej. Har ni kollat med hans datalogg? Ja, men vi kan inte få någon kontakt med implantatet. Konstigt. Svarade Yates eftertänksamt. Första gången jag hör talas om ett kraniumimplantat som slutat att fungera. Ja, mycket konstigt. Vi förbereder just att byta ut implantatet. Då kan vi kontrollera vad som är fel på det gamla. Bra, kontakta mig så fort ni har några nyheter. Avslutade Yates, och gick mot dörren. På väg till sitt kontor aktiverade Yates sin kommunikator och anropade grupp tre; 12
Dexter och Holmes, det här är Yates. Kom till mitt kontor om två minuter. När han kom fram till kontoret, stod redan Dexter och Holmes utanför dörren. Det var snabbt marscherat. Sade Yates. Ja, du lät väldigt angelägen. Svarade Dexter. Kom in. Sade Yates och gick före in på kontoret. Och stäng dörren efter er. Hur är det med honom? Frågade Dexter oroligt, när de satt sig tillrätta. Medvetslös förnärvarande. Svarade Yates. Dessutom får vi ingen kontakt med hans datalogg. Elektronik. Fnös Homes föraktfullt. Man skall inte stoppa in sån skit i skallen. Det kan bara sluta på ett sätt. Så, så. Spara på krafterna. Sade Yates allvarligt. Berätta nu var ni hittade honom. Yates kommunikator signalerade plötsligt, och han aktiverade den med en snabb handrörelse. Yates, det här är Sadler. Jag hör dig. Vi har precis bytt ut Patrics implantat. Det konstiga är att på testbänken funkar det gamla perfekt, men det nya som vi opererat in ger inga svar på våra signaler. De tre på kontoret stirrade förskräckt på varandra. Dexter reste sig hastigt ur stolen, samtidigt som Yates halvskrek till kommunikatorn; Låt honom inte komma till medvetande. Söv honom eller vad som helst. Vi kommer. Det tog de tre männen trettio sekunder att springa till sjukvårdsavdelningen. Dexter var den förste att störta in genom de bägge svängdörrarna. Yates och Holmes var precis på väg att följa honom, när Dexter kom flygande tillbaka genom dörrarna, med ryggen först. Han landade på de andra två, och de föll alla omkull på golvet. Den ena av svängdörrarna lossnade av kraften från Dexters fall, och ramlade i golvet med en skräll. 13
Genom dörröppningen syntes Patric stående bredbent, bredvid sjukbädden, med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Hans högra arm var blodig, och på golvet bredvid honom låg Sadler livlös. Yates och Holmes kravlade sig chockade upp på benen, och förflyttade sig försiktigt bort ifrån dörröppningen. Dexter låg orörlig kvar på golvet. Yates, till vakthavande! Generellt larm! Vi har en inkräktare på basen! skrek Yates i kommunikatorn. Patric började nu att gå fram emot dörröppningen med bestämda steg, fortfarande med samma uttryckslösa min. Holmes tog ett par steg bakåt, och hukade sig något. Han lösgjorde vapnet ur sitt hölster, och tog sikte mot Patric. Stanna! skrek han. Jag vill inte skada dig. Du är ju en av oss! Patric tog ingen notis om Holmes, utan fortsatte framåt med oförändrad bestämdhet. Vad ska jag göra? frågade Holmes bestört. Han är ju en av de våra! Oskadliggör honom! svarade Yates. Det är inte Patric längre. De måste ha gjort någonting med honom. Förlåt mig Patric. Sade Holmes mellan sammanbitna tänder, samtidigt som han avfyrade vapnet. Det första skottet träffade i låret, och Patric stannade upp för ett ögonblick. Med oförändrad min lät han blicken sjunka mot sitt skadade ben. Holmes sköt igen. Denna gång träffade han Patric i smalbenet. Kraften ifrån projektilen fick benet att splittras och gå av. Patric tappade balansen och föll handlöst bakåt. I samma sekund kom en vaktstyrka springande längs korridoren. Fort! Håll fast honom! kommenderade Yates. Sex av vakterna kastade sig på Patric, och höll fast honom. Ett tag såg det ut som om den vilt kämpande Patric, skulle ta sig loss ifrån vakterna, men när det blev uppenbart att han var övermannad, slappnade han av och gjorde inget motstånd. Sätt honom i förrådsrum fyra. Sade Yates andfått. Och se till att han inte förblöder. 14
Tjugo minuter senare satt Yates och Holmes tillsammans med vaktchefen, Sigmund Brown, i sambandscentralen. Holmes gnuggade ett av sina blåmärken, och sade; Vad tusan har de gjort med honom? Vi vet inte riktigt. Svarade Brown. Det här är någonting helt annat än den vanliga hjärntvätten som vi varit med om förut. Precis inflikade Yates. Nu måste vi undersöka Patric väldigt ingående för att se om vi kan lära oss någonting nytt. Fan. Det är ju en av mina vänner ni talar om, inte någon jävla maskin. Spottade Holmes ur sig. Lugn, Henrik. Vi vet. Tro inte att vi inte bryr oss. Svarade Yates i dämpad ton. Men till synes står vi inför ett nytt och ännu okänt hot. Ett nytt knep ifrån fienden. Vi måste till varje pris utröna vad vi har att vänta oss härnäst. Du tänker på Alex. Svarade Holmes, nu litet lugnare. Ja, honom också. Vi kan inte utesluta möjligheten att han har blivit utsatt för samma behandling som Patric. Inlade Brown eftertänksamt. Med tungan försiktigt trevande på tanden med utlösaren till skyddsmekanismen, reste sig Holmes och gick långsamt ut ifrån sambandscentralen med nedsänkt huvud. Dexter Sears låg orörlig på en säng på sjukvårdsavdelningen, bredvid honom stod Holmes och Yates. Hur är det med honom? frågade Yates. Han kommer att bli okej. Svarade Holmes. De har sövt honom för att han ska få sova. Bra. Vi behöver honom. Det här är antagligen bara början. Sade Yates bedrövat. Det verkar inte bättre. Hoppas bara Alex är helskinnad. 15
Ja, det får vi hoppas. Svarade Yates medan han vände sig bort. Kontakta mig så fort Dexter vaknar. Sade han med en blick mot en av sjukvårdarna, och gick sedan ut från rummet. Holmes gick mot dagrummet med långsamma steg. Han nickade mot de som redan satt vid borden när han kom in i rummet. Tveksamt gick han fram till automaten för mat och dryck. Han tryckte in en kombination på automatens knappsats, till synes på måfå. Ett par sekunder, och några brummande ljud senare, lämnade automaten ifrån sig en grå plastbehållare. Holmes tog behållaren och gick mot ett ledigt bord. Han satte sig och öppnade försiktigt behållaren, lösgjorde plastgaffeln som var fäst på insidan av locket, och började långsamt att äta den ångande varma maten. Får jag slå mig ned? sade plötsligt en röst. Holmes tittade upp. Det var Roger Wilson från Grupp 7. Visst, visst. Svarade Holmes likgiltigt. Tråkigt det här med Dexter och Patric. Sade Roger samtidigt som han drog ut en stol och satte sig vid bordet. En förbannad katastrof är vad det är. Svarade Holmes surt, och kastade en blick på sin bordskamrat. Tyvärr får vi nog räkna med att det blir lite hetare om öronen i fortsättningen. Situationen ser inte ut att bli bättre precis. Varför kan vi inte bara bomba det där förbannade missfostret sönder och samman? brusade Holmes upp. Du vet mycket väl att Glyph har ett ogenomträngligt försvar. Svarade Roger lugnt. Det spelar ingen roll vad vi sätter in för vapen. Jag vet. Ursäkta att jag blev upprörd. Sade Holmes. Men det måste finnas ett sätt att bryta igenom försvaret. Det måste finnas ett sätt. 16
Ett stort antal högnivåprocessorer i det svarta tornet var nu upptagna med att lösa ett problem: STATUS MÄNSKLIGT OBJEKT = FÖRFRÅGAN SVAR = STATUS OFÖRÄNDRAD. AVKODNING PÅGÅR TOPPNIVÅ PROCESSORER BEGÄR PROGRAMSLUT UTÖKNING AV PROCESSORTID = FÖRFRÅGAN SVAR = SPECIFICERA ANLEDNING BLOCKERANDE PROGRAMKOD I OBJEKTET HINDRAR ÅTKOMST FORCERA = BEGÄRAN SVAR = BLOCKERANDE PROGRAMKOD KRÄVER OKÄNT LÖSENORD DEKRYPTERINGSPROGRAM = FÖRFRÅGAN SVAR = OTILLBÖRLIGT. FELAKTIGT ÅTKOMSTFÖRSÖK = TOTAL RADERING AV SYSTEMPROGRAM. OBJEKT OANVÄNDBART = RESULTAT UTÖKNING AV PROCESSORTID TILL FYRA ENHETER = BEVILJAS. VILLKOR = BLOCKERANDE PROGRAMKOD FORCERAS, ANNARS ORGANISK NEDBRYTNING AV OBJEKT Patric låg på ett bord med en metallgrå hjälm på huvudet. Från hjälmen löpte en tjock bunt med kablar till en ställning fylld med datautrustning. Framför utrustningen satt datatekniker Stephen Miller lutad. Borde han inte vara fastspänd vid bordet? frågade Yates, som stod snett bakom honom. Inga problem. Svarade Stephen. Vi har kopplat bort hans rörelseförmåga. Han är i stort sett totalförlamad. Hur går det med analysen? 17
Sakta men säkert kodar vi av honom. Svarade Stephen, utan att lyfta blicken ifrån sin utrustning. Har du fått fram någonting av värde ännu? Jovars, det verkar som större delen av hans hjärna blivit raderad, och ersatt av någon sorts övergripande kontrollprogram. De enda delar som är orörda är de som styr de livsuppehållande funktionerna i kroppen. Den här gången lyfte Stephen blicken och tittade på Yates. Och avkodningen? frågade Yates Bit för bit tankar vi över kontrollprogrammet till våra minnesbankar. Det borde vara klart om ungefär tre timmar. Bra, kontakta mig när ni har fått fram något. Ska bli. Svarade Stephen och återgick till sina maskiner. På väg ut ifrån labbet aktiverade Yates kommunikatorn. Sammankalla Grupp 6. Samling på mitt kontor kl 20:00. Den rangliga metallstegen gnisslade illavarslande när han försiktigt klättrade uppför husväggen. Handskarna på skyddsdräkten blev hala av den blöta, rostiga sörjan på stegen. Halvvägs upp för stegen stannade han och signalerade med handen till resten av gruppen att göra halt. Han lösgjorde kikaren ifrån sin utrustningssele, och förde den till ögonen. Med den ena handen runt stegen och den andra på kikaren, kontrollerade han omgivningarna. Han hakade fast kikaren igen, signalerade till gruppen att fortsätta, och började långsamt att klättra uppåt. Väl uppe på taket smög han snabbt fram till ett lågt skjul, antagligen ett gammalt fläktrum. Han kröp in genom en öppning i den ena plåtväggen, och de andra i gruppen följde efter, en efter en. När alla fem var samlade tog han till orda: 18
Vi är nu litet mer än halvvägs till den yttre cirkeln, och resten av vägen måste vi iaktta radiotysnad sade gruppledare Thomas Stein med låg röst. Uppfattat. Mumlade de andra, mer eller mindre i kör. Jag vet att det sades på genomgången, men det tål att upprepas igen. Det här uppdraget är av högsta vikt, och vi har inte råd att slarva bort den här chansen. Fortsatte Thomas. De andra sade ingenting, utan nickade bara instämmande. Det enda som hördes var regnet mot plåttaket till det lilla fläktrummet. Okej, då fortsätter vi. Nästa återsamling blir vid korsningen Elder-Collins, precis utanför cirkelgränsen. Sade Thomas och kröp ut ifrån fläktrummet. De andra följde efter, en efter en, med tjugosekunders intervall. Överste Julian Thompson lutade sig tillbaka i fåtöljen, knäppte händerna bakom huvudet och suckade ljudligt. Kan vi lita på uppgifterna vi extraherat ifrån den, vad kallades det? Omprogrammerade? frågade han med med en blick på mannen som satt tvärs över skrivbordet. De är det enda vi har att gå på. Svarade teknikchef Eldrich Jonson, och tillade Vi har aldrig förut kommit över så ingående data. Jag förstår. Hur är det med vapnet som ni har utvecklat? Vi föredrar att kalla det för motmedel. Vapen låter så våldsamt. Vårt motmedel är allt annat än våldsamt. Mer som ett smygande gift. Sade Eldrich med en smula stolthet i rösten. Det enda jag är intresserad av är om det kommer att fungera. Sade Julian bestämt. Som du vet har ingenting liknande prövats förut, så vi kan bara hoppas. Hur går det för teamet från basen? frågade Julian. Teamet rapporterar med en timmes intervaller, och de befinner sig strax utanför gränsen. 19
Fint. Jag funderar på att skicka dit dig för att övervaka exekveringen av ditt motmedel. Svarade Julian eftertänksamt. Inte som en del av teamet hoppas jag. Elrich blev bestört. Nej, nej. Du stannar på bas C som observatör och teknisk rådgivare. Det verkar precis som om du hade bestämt dig. Sade Eldrich surmulet. Ja, faktiskt. Packa ihop dina saker, och anmäl dig i hangar 4 om en timme. Svarade Julian bestämt. Jag hoppas uppriktigt att det här inte är ett sätt att försöka bli av med mig. Sade Eldrich allvarligt. För tusan Eldrich, hur kan du säga något sådant. Du vet mycket väl att jag uppskattar det du gör. Jag vill bara vara säker på att operationen går så bra som möjligt. Det är mycket som står på spel, det vet du också. Okej, okej. Precis som om jag hade något val. Eller? Nej, egentligen inte. Du är den som utvecklat motmedlet, och jag vill ha dig på plats när det är dags. Då så. Då går jag och packar ihop mina prylar då. Suckade Eldrich. Ryck upp dig nu. Det är en order. Sade Julian, halvt på skämt. Ja Överste. Eldrich ställde sig i givakt. Så, så. Sätt fart nu. Okej, jag kontaktar dig när jag kommit fram. Bra, och lycka till. Svarade Julian, med en antydan till ett leende på läpparna. Ja, jag tror jag kommer att behöva det. Eldrich vände och gick ut ifrån rummet. Yates vaknade med ett ryck av den ljudliga signalen från kommunikatorn. Ja, vad är det. Svarade han yrvaket. 20