Med smärta Noveller och dikter om det oväntat uppenbara Erik Thiel
Amors blödande kärleks pil Det känns som år sen jag såg solen skina, en varm bris i luften och doften av blommor från ängen tätt inpå, jag har saknat det så. Men varför är jag här? På en äng jag som barn lekte på, en äng jag inte varit vid i tio år? Vad hände med mina vänner? Varför minns jag inte hur jag kom hit? Varför ser jag mig själv som barn, lekandes på ängen med flickan jag älskade så? Är det möjligt att jag, i detta nu får se mitt liv passera? Betyder detta att jag är död? Och varför, av alla minnen, måste jag få återuppleva detta sorgsna minne av dagen jag för första gången fick mitt hjärta krossat? Varför måste jag få återuppleva dagen då flickan jag älskade med hela mitt hjärta blev tagen ifrån mig? Varför måste jag få återuppleva dagen då flickan jag älskade dog? Dagen då hon blev mördad av män sända att döda mig. Om ändå hon inte följt med mig till ängen, om ändå jag inte skaffat mod att be henne följa med mig till ängen. Om jag inte bett
henne att följa med mig till ängen hade hon ännu varit i livet och istället jag i graven där hon nu ligger. Min första kärlek och min första kyss, på grund av dessa ting är hon nu död. Jag sitter och tittar på mig själv som barn och flickan som snart kommer att dö och ser på hur de leker utan någon aning om deras framtid. Jag undrar hur mitt liv hade blivit om hon inte hade dött. Hade det varit detsamma som om hon hade dött, eller hade jag istället gift mig med henne och levt med henne till dagen hon eller jag dog av ålder? Jag dras ur tankarna då jag ser att de sätter sig ner i ängen. Jag går närmare för att lyssna på vad de säger och förstår med ens att det är nu jag berättar för henne att jag älskar henne. Jag visste att jag skulle fråga, vad och hur hon skulle svara, men ändå slog mitt hjärta snabbare. Jag log och skrattade då jag såg mig själv stamma fram en bekännelse om min kärlek till henne, jag skrattade än mer då jag såg mitt unga jag vända bort sitt rodnande ansikte. Flickan såg förvånad ut först, men fnissade lie tyst och sa Alex, se mig i ögonen och säg det igen. Mitt unga jag gjorde som hon sa och skulle just säga det en gång till då hon lutade sig mot mig och kysste läpparna på mitt unga jag som bara en liten flicka kan göra, oskuldsfull och full av ett barns kärlek. Att se minnet av den kyssen fick mitt hjärta att slå hårt i bröstet.
Flickan ställde sig upp och började springa ner för ängen, leendes och skrattandes, och blommorna flög runt henne då hon sprang förbi. Hon stannade och vände sig mot mig och ropade Om du kan fånga mig, så är jag din. Jag såg mig själv flyga upp på fötter för att springa ikapp henne, då greps jag av panik. Det var nu männen skulle komma för att ta mitt liv, men tog flickans istället. Jag såg mig om i ett försök att hitta dem, i hopp om att kunna ändra detta minne till det bättre, men det var redan försent. De stod på en kulle med klar sikt över hela ängen, båge och pil redo, och siktade mot mitt unga jag. Jag ropade till mig själv Spring! Akta er! men varken mitt unga jag, flickan eller männen hörde mig och jag började springa mot flickan. När jag sprang mot henne såg jag henne stanna och sträcka ut armarna som för att fånga mitt yngre jag som sprang mot henne, men mitt yngre jag ramlar och just när hon ska börja skratta såg jag, vad som lät som en geting för mitt yngre jag men som en åskvigg för mitt äldre jag, pilen som tog henne ifrån mig. Jag föll på knä, förkrossad att än en gång se henne dö framför mina ögon. Alla ljud omkring mig försvann och jag såg mitt yngre jag vända ansiktet uppåt för att skratta med flickan, och hur han greps av panik då han såg henne falla mot marken med en pil i hjärtat och hur han kryper snabbt mot henne för att se om hon ännu var i livet. Men innan han kommer fram till henne vänder han sig om och ser
männen, och börjar springa mot skogen, rädd för sitt liv som vilket barn som helst skulle bli. Männen springer efter mitt yngre jag, men jag står kvar på knä bredvid den döda flickans kropp och känner hur tårarna rinner nerför min kind. Inte mer, jag vill inte minnas mer om denna dag sa jag för mig själv och som gåva från gud så bleknades minnet och ett annat tog dess plats, ett minne om en kall snöig dag fem år senare.
Ett udda mål i livet. Jag kunde höra ljudet från hans skor redan när han marscherade in genom entrédörren, jag började svettas mer och mer och hoppades att det var någon annan än han. Men när ljudet var två meter bort från dörren in till rummet jag satt i visste jag att det var ljudet från hans gamla militärkängor och av en inlärd reflex ställde jag mig käpprakt upp bredvid min bänk. Jag kände de stirrande och förvånade blickarna från mina klasskamrater och lärare. Min lärare skulle just säga något till mig när ljudet från hans skor slutade tvärt utanför dörren och tre hårda knackar hördes. Alla vände sina blickar mot dörren än mer förvånade över att det hände nästan samtidigt, men när ytterligare tre, än hårdare, knackningar hördes
från dörren så väcktes läraren från sin förstummande förvåning och sa Kom in. När dörren öppnades stod min pappa där, precis som sina skor, välputsad och redo, hård blick, rak rygg och allvarlig. Hej, ursäkta att jag är sen. Problem i basen. Jag kände mig något lättad och det drog i mungiporna, för när pappa säger problem i basen handlar det ofta om trafikstopp eller toalettstopp, när ett av dessa problem inträffar får man se hans arga jag som kan vara skrämmande för dem som inte känner honom, men otroligt roligt för dem som känner honom väl då han alltid tjatar om att en man alltid har ett gott temperament och låter inte små saker irritera honom. Min lärare såg ännu mer förvånad ut med öppen mun och när pappa såg detta så sa han Jag är far till Katherine. Detta gjorde min lärare ännu mer förvånad och han Men det finns ingen vid det namnet i den här klassen. Generad med ett rött ansikte och blicken ner i golvet så sa jag Pappa, jag heter Karl Detta gjorde så att vi nu delade på de förvånade blickar som de andra papporna, klasskamraterna och läraren tittade på oss med, Nej, endast en man är värd att ha det namnet. Ditt namn är din belöning när du tagit och avklarat värvningen i militären, till dess är ditt namn Katherine. Och vad har jag sagt om att kalla mig pappa?! Skrek far ut över hela rummet. Med tårar av skam i ögonen sa jag Förlåt far, kommer inte att hända igen
Far sträckte på sig och sa Bra. Då så, låt oss få det här överstökat. Far berättade för alla i klassen om hans jobb som general i militären och jag var rädd för vad som skulle hända nästa dag, att jag skulle vara utskrattad av de andra i skolan och bli kallad för det namn min far gav mig tills jag gjort mig värd mitt riktiga namn. Men nästa dag retade ingen mig, istället så förstod de varför jag jobbade så hårt, varför jag inte ville ha vänner hemma hos mig och varför jag ofta inte kunde göra något tillsammans med mina vänner. Jag blev väldigt glad då jag fick veta att mina skolkamrater stöttade mig i min skolgång. Flera år senare när jag avslutat min militärträning och avtjänat mina år i militären åkte jag hem till mina föräldrar för att äntligen få min far att kalla mig vid mitt riktiga namn. När jag gick in i entrén såg jag min fars gamla militärkängor som han alltid tog bra hand om, men nu var de skrynkliga, slitna och trasiga. Jag undrade hur detta kunde hända när min far alltid tog så väl hand om dem. När mor kom och hälsade mig välkommen med ett stort leende frågade jag henne hur det kom sig att fars skor var förfallna, med ens försvann hennes leende. Hon bad mig att följa henne. Hon ledde mig till vardags rummet och gick fram
till pappas fåtölj och sa Älskling, vi har besök. Det är vår son. När jag gick runt fåtöljen för att se min far så fick jag se en ihopsjunken, säckig, rynkig och halvdöd varelse som jag inte alls kände igen. Jag var ju såklart ledsen för vad åren gjort mot honom, men det som gjorde mig förkrossad var då han såg mig i ansiktet och sa Vem är du?
Så som en bror ska vara. Tor stormade in i rummet där han fann John och skrek förfärat John, vad gör du!? John vände sig om långsamt, såg ner på Tor och sa Jag har tagit det första steget framåt och du borde göra det samma Tor. Aldrig! sa Tor självsäkert Jag står fast vid min åsikt om detta och tänker aldrig ändra den, kommer aldrig att följa dig! och gjorde sig redo att slåss för sin sak John flinade Sluta prata strunt, sa John med hån i rösten vi båda vet att du kommer att göra som jag till slut. Tor sänkte garden och frågade Vad är det som får dig att så självsäkert tro att jag kommer vara som
du?, med en blick i ögonen som visade att han inte trodde på vad John sa. För att det blev bestämt så dagen då vi kom till liv, svarade John med nostalgi och självsäkerhet i rösten för våra själar, våra sinnen och våra minnen är desamma. Vi två är en. Tor blev arg på John för att han sade att de var som en, men rädd då han kände djupt inom honom att det John sa var sant och skrek till svar Jag är inte som du, jag håller mig vid vad jag sagt och vad jag tycker! Jag kommer aldrig att ändra mina åsikter om vad jag anser vara rätt! med en stor klump i halsen. John suckade djupt och tungt, vände sig om igen för att fortsätta med vad han hade påbörjat och sa trött Men lägg av, jag vet att du i slutändan kommer att göra som jag så varför inte bara skippa det här tjafset. Varför tror du att vi är likadana för? frågade Tor Ge mig en bra anledning till att tro dig? John slog i bordet framför honom och sa, med en irriterad röst För att framgång och förändring ligger i vårt blod, det blod vi delar och för att vi aldrig har spenderat mer än en dag ifrån varandra sen vi föddes.
Tor lade armarna i kors och sa Vi må vara bröder, men det betyder inte att vi delar samma syn om vad som är rätt. Klumpen i hans hals var borta och han kände på sig att han snart skulle ha övertaget på diskussionen. John vände sig tillbaka mot Tor, såg honom i ögonen med ilska i blicken och sa argt Tor, vi är tvillingar för fan, det är uppenbart att vi tycker om samma sak och tycker likadant så du kan lika gärna John stannade tvärt när han såg Tors förvånade ansiktsuttryck, gapande mun, uppspärrade ögon och frågade vad är det? Tor skakade på huvudet och gnugga ögon och skrek Du svor! Och? sa John nervöst och undrade vad det hade med saken att göra. Du vet vad mamma har sagt om att svära. sa Tor till John med ett flin på läpparna. Vadå, tänker du skvallra eller? frågade John och visste nu vad Tor planerade att göra Tor log och sa självsäkert nu när han visste att han hade övertaget på sin bror Skulle du kunna stoppa mig? John var nervös och sa I alla fall, tillbaka till vad
vi pratade om i ett försök att få tillbaka övertaget. Nä, jag bryr mig inte längre om du äter rostat bröd med leverpastej sa Tor nöjt. Han tänkte inte låta en chans att sätta dit John gå förlorad; jag ska berätta för mamma att du svor, sa han och vände sig om och började gå mot vardagsrummet där deras mamma satt. Ska du inte alls det! ropade John till Tor. Joho! ropade Tor tillbaka och började springa Kom tillbaka! skrek John och sprang efter.