Mamma står vid spisen och röker in i fläkten. Jag gör det för din skull, det säger hon ofta. Hon gör så mycket för min skull. Arbetar, lagar mat och städar. Jag tycker inte att hon städar vare sig för min eller någon annans skull, för det är för det mesta ostädat hemma hos oss. Vi bor i ett gult hus som har ett uthus på tomten där jag har mitt eget krypin, ett rum som jag inrett uppe vid takåsen. För att komma dit måste man klättra upp på en vedtrave. Det är inte så lätt att se att det finns en ingång där om man inte vet om det. Inte ens min mamma vet att jag har ett eget rum i uthuset, för hon går aldrig dit. En gång, när det var fest hemma hos oss och gubbarna som mamma känner var fulla, var det en av dem som ville kyssa mig. Han höll hårt i min arm men jag kom loss. Då sprang jag ut och klättrade upp till mitt rum där ingen kunde veta var jag var. Det var mörkt ute och ännu mörkare i mitt hemliga rum. Genom springorna i väggen under taket kunde jag se gubben stå på bron och titta ut i mörkret. Brolyset var tänt och lyste på honom. Efter en stund gick han in igen, och jag bäddade med filtar och täcken som jag lagt i ett hörn av rummet. Ingen kan se mig i mörkret och inga gubbar kan kyssa mig då för de ser mig inte. Därför tycker jag om mörkret. Kapitel 1 5

Det knastrar under skorna när jag går över golvet. Jag bryr mig inte om att ta av mig dem, eller jag vill inte. Mamma är du där? ropar jag när jag kommer till köksbordet. Jag vet inte om hon är ensam eller om någon av gubbarna är kvar i huset. Det känns alltid likadant varje gång, innan jag vet hur hon ser ut och i vilket skick hon är. Magen känns darrig och den otäcka olusten sprider sig i kroppen. Hon kan vara död. Det kan man aldrig veta. Det luktar i rummet. Äckliga gamla gubbar, cigarettaska och avslaget öl. Var har du varit? Hon står i dörröppningen och stöder sig lätt mot dörrkarmen. Håret är rufsigt, ansiktet och ögonen är röda. Den stora bruna tröjan med texten Enjoy yourself hänger slappt och snett på hennes tunna kropp. Du kan inte vara borta så där hela natten, säger hon med trött röst. Om sociala skulle få veta, då skulle det bli ett jävla liv. Hennes ansikte uttrycker surt missnöje. Det finns inget att säga och hon väntar inte på mitt svar. Hon släpper taget om dörrkarmen och går med slängande armar fram till bordet och ställer sig bredvid en stol och tar ett stadigt grepp om stolsryggen. Vill du de ska ta dig härifrån? Vill du det? fortsätter hon. Hennes röst har fått en trotsig ton. Nej, det vill jag inte, svarar jag och tittar försiktigt åt hennes håll utan att möta hennes blick för att inte reta henne. Jag gör mig så liten och osynlig jag kan medan jag öppnar kylskåpet och tar fram mjölk som jag häller upp i ett glas. Jag är hungrig. Mamma sätter sig på en stol och tittar ut genom 6

fönstret. Det känns som om hon inte vill vara här. Hon vill vara någon annanstans i ett annat liv som inte finns här hos oss. Kanske någonstans bortom granarna och husen som finns på andra sidan fönstret. Hon sitter orörlig på stolen medan jag dricker mjölken. Sedan, när jag är på väg ut genom ytterdörren, reser hon sig och går mot sitt rum. Jag orkar inte. Ingen har någonsin gjort något för mig, säger hon gällt och häftigt. Jag hör hennes röst när jag stänger ytterdörren och går ut i höstluften mot busshållplatsen. Jag vill inte se henne, vill inte höra henne. Hon kommer att klara sig i dag. Det är ingen fara med henne. Hon kommer att låsa dörren efter mig och sedan lägga sig i sängen och dra täcket över sig. Snart kan jag inte längre sova uppe på vinden i uthuset. Det har varit frost under natten. Gården och vägen är täckt av vit, luddig frost. Mina en gång vita tennisskor sjunker ner i frusna, stela höstlöv, som knastrar under mina fötter när jag går vägen fram mot busshållplatsen. Trots två täcken och en gammal fårfäll har natten varit kall. Snart kommer snön, det kan man känna på luften. Jag håller ihop jackan och drar igen dragkedjan. Eva stiger på bussen som vanligt vid bussplats tretton. Hon sätter sig bredvid mig som alltid. Ger mig ett litet leende och sätter skolväskan i knäet. Har du läst på inför provet? säger hon när hon drar upp kedjan till skolväskan och tar fram en sliten bok som det står samhällskunskap på. Med den ena handen stryker hon håret bakåt och fäster det Kapitel 1 7

bakom sina öron. Med den andra öppnar hon boken, och hennes ögon börjar följa raderna i boken. Nej, det bryr jag mig inte om, svarar jag och rycker på axlarna. Hon vet vad jag kommer att svara men frågar ändå. Eva är orolig inför provet, det ser jag. Sammanbitet läser hon och ger ifrån sig en svag suck emellanåt. Jag tittar ut genom fönstret och ser kala träd och gula löv rusa förbi rutan. Sedan vänder jag min blick mot Eva. Hon vill vara duktig i skolan. Det är viktigt för henne att vara som alla andra, att passa in i mönstret. Hon är trogen och lojal mot det samhälle hon lever i, och hon är trogen och lojal mot mig, som hon haft som skolkamrat sedan hon började skolan. Jag vill inte vara med, som alla andra, men det känns ändå inte bra. Ängan står framme vid katedern med proven i handen. Han väntar på att vi ska sätta oss i bänkarna så han kan dela ut dem. Som vanligt har han sina bruna manchesterjeans på sig, och som vanligt kliar han sig med jämna mellan rum i ändan lite diskret som om han tror att vi inte ser vad han gör. När vi satt oss ber han oss sära på bänkarna. Jag drar min bänk närmare väggen och väntar på att provet ska delas ut. Alla sitter tysta och väntar på att få börja. I deras huvuden trängs kunskap som ska bevisas. Bevisas för vem och till vilken nytta? tänker jag med en känsla av upprorisk överlägsenhet. Långt där inne finns en klump av något jag inte rår på, som jag inte kan nå för att ersätta med något annat, det känner jag. Jag tar emot provet och ögnar slött igenom det. Svarar på några frågor innan jag tittar mig omkring i klassrummet. Alla skriver, djupt koncen- 8

trerade på uppgiften. Eva ser bekymrad och betryckt ut. Hon drar ihop ögonbrynen, blicken rör sig över frågorna i provet. Martin har som vanligt satt sig längst bak i rummet. Han tittar på mig och flinar, mimar med munnen och rullar med ögonen. Jag ler tillbaka. Han får omedelbart en tillsägelse av Ängan, som går runt i klassrummet med ögonen på skaft så inget otillbörligt fusk ska förekomma. Ordning och reda, måndag till fredag. Vi ska alla göra vårt bästa för samhällets fortbestånd, för så ska det vara. Vi ska alla vara en del av samhället, och den som lyckas bäst på provet är bäst i samhället och kommer att få ära och rikedom, kanske en fin titel och pengar. Jag fnyser åt deras rövslickeri medan den slemmiga, mjuka klumpen växer och borrar sig fast i magens hinnor. Fega nickedockor är de allihopa, utan förmåga att tänka själva. Säger Ängan åt dem att älska Hitler för han är bäst så gör de säkert det. Skolan, lärarna och socialkärringen, de kan dränka sig i ån. De finns där på en finare sida och till min sida vill de inte komma. De har sitt och mamma och jag har vårt. Jag ser föraktet i deras ögon. Självgodheten och föraktet lyser som ädla stenar i deras ögon men det vet de inte om de tror att de kan dölja det bakom sin fina fasad. Martin går först ut ur klassrummet, sedan blir det min tur att lämna de andra, som fortfarande sitter djupt försjunkna i sina svar. Vi sätter oss på bänken nedanför fönstret i korridoren. Martin drar upp ärmarna på tröjan och lutar armbågarna mot sina knän. Fötterna står stadigt på golvet alltmedan han lutar sig framåt och gungar lätt. När jag gått ut nian går jag till sjöss, säger han. Då mönstrar jag på en båt och seglar ut på de sju haven. Jag seglar till Kapitel 1 9

Afrika och fraktar hem bananer och apelsiner. Att vara sjöman det är livet. Jag kan börja som mässpojke och sedan bli sjöman. Kanske kommer jag tillbaka hit någon gång, men det är inte säkert. Det är ekande tyst i korridoren. Jag kan höra hans andedräkt mellan orden som kommer ryckvis. Jag sitter tyst och tittar på honom. Han har längre hår än de andra pojkarna i klassen. Det tjocka, sträva håret ramar in ansiktet. Han ser lite ut som en i Beatles. Tjejerna har börjat hänga runt honom och jag känner mig lite stolt över att vara hans kompis. Vi har gått i samma klass sedan ettan. Varken Martin eller jag bryr oss om skolan, men hans mamma liknar mer Evas än min. Evas och Martins mammor är vanliga mammor som arbetar, städar och pratar om vanliga saker. De frågar om vi vill ha bullar och saft och säger till om vi spelar för hög musik. Jag åker kanske till Amerika, säger jag. Mina ord känns matta och tillgjorda i min mun. Inte självklara och säkra som Martins. Martin tittar upp på mig. Vad ska du göra där? frågar han nyfiket. Jag ångrar att jag sagt något om Amerika men känner mig tvungen att fortsätta. Jag tänker åka till Connecticut och bo i ett indianläger, säger jag och sedan tänker jag inte säga mer. Jag säger inte att jag tänker träffa en vacker indian med svart, långt hår och mörk, djup blick. Jag har en bild på honom på väggen i vindsrummet. Han sitter på sin häst och tittar på mig när jag ligger på dynan i hörnet. När jag tittar ut genom det lilla trekantiga vindsfönstret kan jag se den ljusbruna stammen på den stora tallen ute på gården. Kvällssolen får dess stam och grova grenar att lysa vackert rödbruna. Ljuset och färgerna på- 10

minner om bergen i västernfilmer jag sett på bio. Jag kan se den vackre indianen rida längs grenarna, och i min fantasi utspelas draman, där jag har huvudrollen tillsammans med honom. Rädd för att blotta mig byter jag samtalsämne. Dörren öppnas och de andra i klassen droppar ut ur klassrummet. Martin och jag sitter kvar på bänken och iakttar dem när de diskuterar provsvaren. Vad skrev du på sista frågan? Nej, då skrev jag fel. Jag trodde att Martin byter en blick med mig. Att de ids, säger han trumpet och föraktfullt. Att de går på det. Jag sticker så fort jag kan, sticker från den här jävla skiten. Eva kommer ut från klassrummet, tar fram ett äpple ur väskan och sätter sig tyst bredvid mig. Hon ser lika plågad ut som alltid efter ett prov. Hennes kinder är röda och hon tuggar eftertänksamt på äpplet. Vi sitter tysta och låter blickarna vandra runt i korridoren som sakta töms på människor. Den gamla byskolan ligger öde och grå i höstljuset. Ännu är det inte för kallt att sitta på den stora fallfärdiga verandan. Under varma sommarkvällar samlas vi oftast nere vid stranden. Men så här på hösten när skolan börjat träffas vi här för att kanske gå hem till någon eller göra något annat. Jag har en nyckel som passar, ska vi gå in? säger Sven och drar upp en nyckel ur fickan. Jag sitter lutad mot husväggen som känns torr och sprucken. Min blick vandrar från Svens runda, glada ansikte till fönstret vid gaveln, där jag inne i huset kan se en gammal nött, vit gardin som täcker nedre delen av fönstret. Jag känner ingen lust att Kapitel 1 11

gå in i skolbyggnaden. Det är säkert varmare här ute där solen skiner på oss. Någon reser sig och de andra gör likadant. Eva sträcker ut handen till mig, jag fattar den och hon drar mig upp på fötter. Vi ser oss omkring för att kontrollera att vi inte ska bli upptäckta men ser ingenting som påminner om en mänsklig varelse. Skolan är inramad av buskar, träd och åkrar. Sven går till dörren som leder en trappa upp till den gamla träslöjdssalen på baksidan mot skogen. Han låser upp den och vi följer tätt efter honom och stänger dörren efter oss. Det luktar unket och gammal spån. Solen skiner in genom fönstret. Sågspån och damm virvlar upp när vi går på det torra trägolvet fram till ett soligt hörn, där vi sätter oss bredvid en snickarbänk. Tysta lyssnar vi efter den gamla skolans ljud, tystnad och ett litet surr av en insekt någonstans i rummet. Vi har gått in i skolan olovligen, och jag ser att Eva tittar oroligt bort mot trappan. Tobbe tar fram en tub ur sin ficka och visar oss. Han öppnar den och trycker ut en klick genomskinlig smörja i handen. Våra blickar är fästa vid honom. Man kan sniffa lim, säger han, tittar upp på oss och fortsätter : Det är nästan som att vara full. Jag tänker att jag inte vet hur det är att vara full, när jag sträcker fram handen och får en klick lim i den. Jag tittar mig omkring på de andra, som med kupade händer drar in ångan från limmet, även Eva. Sedan gör jag likadant. Vi drar in ångan och en märklig känsla sprider sig i kroppen. Sven reser sig från golvet och ser hur full ut som helst. Jag skrattar åt honom genom min egen dimma. Vi drar i oss limmet och 12

vinglar hit och dit i den gamla skolsalen tills Sven föreslår att vi ska kyssas. Det är vi alla med på och gör upp en turordning. Eftersom det är fler killar än tjejer så är det noga med turordningen så alla får vara med och kyssas. Kyssarna känns kalla och smakar lim. Några är försiktiga och avvaktande, medan andra är glupska med stora tungor som hotar att kväva mig. Jag tycker bäst om Anders kyssar. När vi går hem har vi rinnande ögon och näsor. Huden runt munnen och näsan är röd och narig. Sven hostar och Tobbe trycker ut det sista ur tuben, kupar sina händer och drar i sig limmet innan vi skiljs åt. När jag kommer in genom dörren knäpper jag upp jackan och kastar den över en stol. Den hasar ner så den ligger halvt på golvet. Mamma har lagat kroppkakor, som är det bästa jag vet när det gäller mat. Hon står vid spisen och slevar upp kroppkakorna på ett fat som hon ställer på bordet. Vi sätter oss och tar för oss. Jag gör ett hål i mitten på kroppkakan och lägger i en stor klick smör. Smöret smälter, små rännilar av smöret rinner ut över tallriken. Mamma tittar på mitt fat och säger : Allt går att ersätta, men aldrig smörsmak. Stolt lägger hon en klick smör på sin egen tallrik. Vi äter smör. I det här huset äter vi smör. Inget klistrigt, billigt margarin nöjer vi oss med, minsann. Jag letar i skåpet och finner bakom burkar, porslin och paket med allehanda gryner skålen med suddgummin, tändstickor och annat småplock. Jag tömmer ut den på bordet och tar upp tre nycklar som legat längst ner. Om någon av nycklarna passar till mitt rum tänker jag ta den och låsa in mig när mamma har Kapitel 1 13

fest. Jag tänker inte ha dem springandes i mitt rum längre. Det är för kallt att sova i vindsrummet. Jag provar nycklarna men ingen passar. Jag vill ha en nyckel till mitt rum så jag kan låsa, säger jag till mamma. Hon flyger upp från stolen, som en fågel flaxar hon upp med sin lilla lätta kropp. Ansiktet har ändrat färg från vitt till rött. Här i mitt hus låser vi inga dörrar! skriker hon. Tror du jag har pengar till nycklar? fortsätter hon med lägre röst. Vi får vara glada om vi har pengar till mat. Till smör, tänker jag. Valentin övergav mig, jämrar hon vidare. Nu har hennes ansikte blivit ledset. Jag fick gå med barnen utefter vägarna, säger hon. Sedan gråter hon och ser så förorättad ut som bara hon kan. Det finns ingen människa som det är så synd om som mamma. Jag ser henne i min fantasi gå utefter en igensnöad väg med två små barn. Hon bär mig för jag är yngst och Margareta håller hon i handen. Vi strävar framåt, ädelt kämpar vi mot snöstormen som barnen från Frostmofjället, en film som jag sett på bio. Mamma kämpar för sina barn. Jag lider med henne. Det känns i min mage att min mamma har haft det så svårt en människa kan ha det och jag har inte kunnat hjälpa henne. Jag älskar mamma, det gör jag, men det säger jag inte för det säger vi inte i vår familj. Det är bara på film man säger att man älskar varandra och det låter väldigt dumt och tillgjort. Jag älskar dig, säger han och tittar henne djupt i ögonen och ser hur dum ut som helst. Livet är inget fjanteri, det verkliga livet här i byn och hos oss är inget fjanteri, det förstår jag. Det finns på tv och film och kanske i Stockholm. 14

I slutet av november låser mamma dörren. Jag har ingen egen nyckel så jag får bulta på dörren för att komma in när jag kommer hem från skolan. Hon kommer nyvaken med kisande ögon och låser upp. När jag kommit in låser hon den igen efter mig och går sedan in på sitt rum och drar täcket över sig. Rullgardinen är nerdragen hela dagen. Dessa perioder när hon låser dörren har vi inga besök. Huset ligger tyst och öde sånär som på mitt tassande mellan köket, toaletten och mitt eget rum. Vi äter smörgås och dricker mjölk när vi är hungriga och det är vi sällan samtidigt. Jag rör mig så tyst jag kan mellan rummen för att inte störa henne. Blir hon väckt när hon somnat, vilken tid på dygnet det än är, kommer hon in i det rum jag befinner mig i och skriker röd i ansiktet av ilska. Tyst med dig! skriker hon med en gäll, pinad röst. Att du aldrig kan visa hänsyn till mig när jag sover. Margareta visade alltid hänsyn när jag sov, när hon var liten. Med en uppskattande ton i rösten som var menad för Margareta får jag veta att hänsyn till andra människor och i synnerhet henne är det minsta hon kan begära av mig. När jag är hemma sitter jag mest på mitt rum och läser eller stickar. Det är nästan enbart vid dessa tillfällen som Margaretas namn nämns. Under mammas låsa dörren-perioder som kan pågå i flera månader, håller jag mest till på ungdomsgården eller i vindsrummet på sommaren. Den enda fördelen med perioden är att festerna upphör. I övrigt är dagarna en enda lång grå väntan på att allt ska vända, att mamma ska lämna sängen och börja prata med mig igen. Kapitel 1 15