Vågorna En morgon vaknar man och slår upp en sida i tidningen och ser att etthundratjugo människor har omkommit under en jordbävning i ett land man aldrig tänker på. Man undrar om den platsen har något att göra med staden man själv befinner sig. En sådan sak går inte att begripa sig på, trots att döden är något man ofta tvingar sig själv att älta. Man vill förstå, så man kämpar med tankarna varje dag. Ligger vaken om nätterna. Om man förstår detta med döden kan ingenting längre stå i vägen för lyckan och ett mer bekymmerslöst liv. Man vill blunda och finna lugn. Man vill ringa sin mamma för att kunna vila i trösten, men hon är död, och man är lite osäker på om man skulle ha velat ringa sin pappa, om man mindes honom bättre, om han inte vore smulor under gräset i en minneslund man aldrig besöker. Man håller tillbaka ett andetag, spjärnar emot, för de där människorna blev inte gamla, föräldrarna, och hur blir det då med en själv när allt kommer omkring? Hur blir det då med allt? God morgon, tänker man, sätter sig tillrätta vid bordet. Man är ensam där i gryningen, allena med tidningen. Man vänder sida, prasslar lite extra. Kaffe är uppslaget i en kopp man köpt på andrasorteringen i den typ av
lokal där allting är billigt och fulare än det brukar vara. Vintern är slut. Man önskar att det var te man drack. Är inte te bättre? Siffrorna på tidningen är suddiga, trycksvärtan har färgat av sig på fingrarna, och efter en kort stund av förvirring sitter man i det bländande ljuset från vårens första dag och läser samma stycke fyra gånger utan att minnas det. Koltrasten sjunger ur björken mellan hyreshusen. Snödropparna på slätten nedanför snabbköpet sticker trotsigt upp ur jorden där ungdomarna står och pissar under nätter av lacknafta och mellanöl. Där uppe i lägenheten går man in i duschen och sjunger tystare än man vill, för man vet att allt hörs genom väggarna. Livet är regelbundet, in i absurdum. Man vet när grannarna älskar med varandra och man vet hur lång tid de tar på sig. Man vet när de släcker för natten och hur ofta de går på toaletten och vad de gör när de är där. Man är en del av det slitna som finns i staden söder om byn man växte upp i, men aldrig återvände till. Man är uttråkad och det är helg, och man slår upp tidningen igen, ser vad som finns att läsa under de där dödsannonserna. Det är inte något man eftersträvar eller vill göra. Man vill förstå, ständigt hägrar detta uppdrag, att se döden och på något sätt återkräva det oresonliga med att livet upphör. Ja. En del dagar är sökandet bara trist, allt blir värre. Det råkar vara årsdagen för hennes död, författarinnan. En text berättar om hennes liv och de tjugotre romanerna hon skrev och där, när man läser om de många böckerna, gör man ett avbrott och går bort till bokhyllan med släpiga steg och lyfter ut Morgonens ljus, där den sista novellen finns med. Mannen vid havet. Det är en bok som stått ensam vid sidan om de andra verken, avsides. På den första sidan, under smutstiteln, har hon signerat boken och önskat lycka
till. Den gamla kvinnan var en tok, lite underbar. Hon var enkel och förlät världen varje morgon. Jo, hon var en människa, en förvirrad ömtålig själ. Vid slutet var hon sådan. Ensam. Ensamheten har något med döden att göra. Det är en tanke som spjärnar emot, så man tar den lätta vägen ut och vänder blad i tidningen för att hitta bättre nyheter, men där finns bara ännu en sida med dödsannonser. Varför slutar man läsa? Kanske förstår man något, anar det som en fara i utkanten av synfältet. Man reser sig upp, öppnar dörren. Man lämnar allt. I trappan möter man de nya svenskarna och hälsar på dem för att visa att man accepterat deras närvaro. På parkeringen är det tomt, men bilen är tankad. Man startar motorn och kör inom stormarknaden för att hitta blommor och ett ljus, tändstickor, men man är kanske inte riktigt medveten om vad det är man sysslar med och hur det ska sluta. Man köper ett paket cigaretter och ställer sig utanför eldörrarna och röker för första gången på flera år. En gammal kvinna snubblar förbi, tätt följd av en väktare. De talar inte till varandra och man förbryllas av paret när de går in bland hyreshusen. Ändå glömmer man dem nästan omedelbart. Cigaretten slocknar mot gatstenarna, kvar finns den fadda känslan av filter i munnen. Man blinkar mot solen och stiger in i bilen. Man håller inte mer än de tillåtna sjuttio kilometrarna i timmen och fortsätter mot havet, parkerar vid bygränsen. Det tog tjugofem minuter, ändå har man korsat universum. Det smutsiga vattnet i ån står stilla. Vassruggarna tycks oföränderliga längs strandkanten. Man ser allt detta och lyfter blicken mot en länga av
granträd mellan åkrarna. Skogen är inte mer än tjugo meter bred, två hundra meter lång, och det är inga särskilt stora träd, men man anar att de en gång i tiden var jättar. Stod man inte och såg upp mot dem, dessa giganter till träd? På andra sidan vägen finns en övergiven bensinmack, släckta skyltar som hänger i rostiga stålrör på samma sätt som de gjort i tjugo år. Vad hände med Olof? Tanken är deprimerande och påminner en om hur lite som finns kvar efter en människa som skingrats för efterlivet. Ett hus, verkstäderna, krossade glasrutor. Man önskar att någon satt upp ett anslag på uppfarten där man kunde läsa om mekanikern och hans liv, för att på så sätt minnas något av honom, för att befästa att han funnits till. Inte många fordon passerar och axen ser ut att brinna under vårsolen, topparna glänser och rör sig för brisen. Vinden över låglandet. En röd traktor plöjer åkerjorden vid pilevallarna och det är då man blir vettskrämd och tror att man inte ska kunna röra sig om man sitter kvar för länge. Man startar bilen, åker vidare. Busstorget, snabbköpet, biblioteket, fotbollsplanen, skolan. På strandvägen sänker man hastigheten och rullar in mellan tallar och granbuskar. Här vilar en övergivenhet i landskapet, som om en kall och olycksbådande vind utplånat allt liv. Som om allt detta är bortglömt och lämnats för att självdö i parallell värld. Vattnet slår upp över stränderna och skummande vågor bryter över revet, fiskmåsarna dyker med utslagna vingar efter fiskrens. Gräset på ängarna runt parkeringen är grönt och brunt och torrt. När man stannar bilen och slår av motorn ser man spår av mopeddäck och slängda mellanölsburkar. Två svanar driver en bit ut i viken och de våta klapperstenarna blixtrar i solen.
Man kisar mot bryggan och inser att bryggställningen inte är utlagd. I vattnet står cementpelarna utan något som förbinder dem, utan brädor. På det gamla stenfortet en bit från bilen ligger det blommor, tulpaner och rosor, två buketter. På marken gravljus. Att människor kan älska böcker så mycket att de varje år tar sig tid att hedra henne, författarinnan. Man lägger sin bukett och letar efter den vita signatur man lämnade efter sig för mer än tjugo år sedan. Man var bara arton år, förtvivlat ung i sommarnatten. Gode gud, tänker man, så länge vissa beslut dröjer kvar. De förändrar livstider, man utesluter och fördriver kärlek. Vänskap också. Vänskap också. I tjugo minuter stirrar man ut i tomma intet, märker knappt vinden som får kinderna att svida. Man vänder sig om för att sätta sig i bilen och åka. Man tror att man är färdig och ingenting har blivit bättre. Snarare är det lite svårt att andas. Aldrig har ensamheten varit skamligare. Ensamheten, och döden. Tråd på tråd flätas sönder och löses upp, man vill inte se dem. När man sjunker ner i bilsätet och drar igen dörren fångar en av de torra och slitna båtarna på stranden ens uppmärksamhet. Man hinner inte förbereda sig. Man var en pojke som gick över stranden och höll sin far i handen, den svettiga handflatan. En författarinna kan man drista sig till att sakna. Det är en smärta som tycks vacker. Hon finns kvar i en tid av oskuld, hon har aldrig lämnat den. Men fadern och båten? Respiratorn? Har det någonsin funnits en mer ensam människa? Ska man ropa efter honom och se vad som händer? Nej, man kan inte
ens uttala hans namn. Lungorna rosslar, halsen svider. Man vaknade tidigt en morgon. Tillsammans med sin far smet man ut ur huset för att packa in ryssjor och nät i bilen. Det var en morgon i juli. Man hade fått förtroende att bära faderns skinnväska. I den fanns hemligheterna. De var mycket viktiga. Väskan fick inte komma till skada. Klockan var sju. När fadern startade bilen för att backa ut kom modern rusande genom dörren för att säga något. Hon var yrvaken, kanske nyss uppstigen. Fadern suckade med ett leende. Han vevade ner rutan utan att slå av motorn och innan hon hunnit fram viskade han att det var viktigt att den svarta väskan inte syns. Man satt utan säkerhetsbälte i framsätet, gömde väskan. Ska pojken med? sa mor. Varför har du inte sagt något? Hennes frågor var många. Fadern muttrade och sa att det var dags för pojken att se lite av vikens fiske. Han är snart sju år gammal, förklarade han. Med det sagt rättade han till sina glasögon och log. Han sträckte ut handen för att rufsa ens hår. Där satt man och nickade. Det ska bli oväder, sa modern och pekade mot himlen, men man förstod inte vad hon menade. Himlen var klarblå. Försöker du vara rolig?, sa fadern. Två fåglar landade på garagets tak. När modern gav med sig var klockan åtta och det fanns en extra flytväst i baksätet. Utan den är det omöjligt, sa hon och såg på den obekymrade fadern när han vinkade adjö. Bilen rullade ut ur kvarteret och fem minuter senare var man framme. På stranden stod en man och väntade. Man trodde att han
var gammal, för håret var vitt och vågigt, och den strama huden i ansiktet matt. I pannan hade han ett födelsemärke, blåsvart till färgen, och om man tittade länge på det såg det ut som en fjäril. Ska pojken med ut? sa mannen och kisade mot solen. De långa plastbyxorna han dragit på sig blänkte mörkt grönt. Han är sju år gammal, sa fadern och nickade mot viken. Det är bara en liten vik det här och vädret är fint. Eller hur? Den gamle ryckte på axlarna, fortsatte packa ur. När han såg den svarta skinnväskan, en portfölj, log han och klappade faderns rygg med dunkar som såg för hårda ut, smärtsamma. Men ens fader bara skrattade och lyfte nät och bojar ur baksätet. Det var därför man älskade sin far. Han var stark och klagade inte. När båten låg vid bryggan hade man klätt på sig flytvästen. Fadern lät sin egen och den gamle mannens ligga kvar på stranden. Man samlade ihop dem, men fadern skakade på huvudet när han såg vad man kom med. Låt dem ligga, sa han och man lyftes upp i ekan. Fadern och den gamle började tidigt fingra på skinnväskan, men de var diskreta och nickade mot fören. Man blev ombedd att försöka hitta fiskar i det klarblå vattnet. Båten guppade fram på en meters djup och där nere syntes sandormarnas smala efterlämningar i bottensanden. Luta dig över kanten och titta, sa fadern. Ser du något? När man böjde sig fram hördes korken skruvas av flaskan. Lika snabbt sattes den tillbaka. De båda männen utbrast i lättjefulla, behärskade utrop. Man var nyfiken, men man visste sitt jobb och ville inte svika, så man stirrade ner i vattnet. Solen brände i nacken, armarna var brunbrända. Båten föstes längre ut över den långgrunda bottnen och till slut nådde man bortom badplatsen, in i viken, fortfarande nära land. På avstånd syntes
kyrktornet resa sig mot skyn. Ängar och övergivna våtmarker, kor som betraktade båten där den gled fram. Bakom kyrkan anades ett grått täcke över den annars vidöppna himlen, men man blev inte orolig för man visste att det skulle vara fint väder. Ett par meters djup, nu började det hända saker. Ryssjorna lades i med försiktighet. Det var ett noggrant arbete. Man hade aldrig sett dem på så nära håll, men nu hjälpte man till och höll stålringarna på rätt plats, matade ner dem en efter en. Nätet mellan dem drogs ut när de sjönk till botten och man såg en lång korv ligga under ytan när båten fortsatte. Årorna sattes i sina klykor och snart smattrade motorn stumt över havet. Håret kastades av och an, man satt i fören med ansiktet mot sommarvinden. Den svarta skinnväskan öppnades allt mer frekvent och försöken att dölja innehållet blev slarvigare. Näten lades ut och bojarna flöt på ytan som röda fotbollar, men någonting var inte riktigt bra och de två männen ville ändra riktning för att hitta ett rätt läge. De ville flytta den södra bojen eftersom de var säkra på hur vinden, eller om det var strömmen, skulle röra sig under det kommande dygnet. Man lyssnade och drog händerna i vattnet utan att förstå vad som sades. Fadern tog av sig tröjan och fuktiga ränder glänste över ryggen och den rundade magen växte när han satte sig ner för att räta ut linorna till de tre spöna. Himlen var tyngre över byn. Den verkade klyvas vid stranden. Man märkte att vågstänket inte längre slog på samma stillsamma vis; saltvattnet for in i munnen om man inte drog sig undan. Den gamle lade undan sitt spö och vilade ryggen mot den avstängda motorn med slutna ögon. Fiskmåsar fladdrade omkring ovanför, skränade och skrek om fisk. Det fanns inte fler båtar i viken den förmiddagen, inte
en enda. Fadern satt på toften i mitten och trasslade ut en lina som inte ville ge med sig. Bilen såg ut som en nyckelpiga på parkeringen. Avståndet var overkligt stort när vinden vreds upp ännu ett snäpp. Man drog en hand genom håret. Kläderna klistrade mot kroppen. Man hade vänt ryggen mot fören, händerna kramande listerna. Allt var blött och när fadern gav upp sina försök med spöet och tittade mot himlen fick han något förvånat i blicken, som om ovädret var något han inte trodde på. Små blixtar rusade över stranden och den gamle kämpade med motorn. Den ville inte starta hur han än drog i snöret. På fjortonde försöket lossnade det med ett ilsket väsande och försvann ut över kanten i de vita skumväggar som reste sig på alla håll. Fadern slickade sig om läpparna. Man blev ombedd att flytta bak i båten, längst bak, och medan den gamle kämpade för att få i årorna famlade man sig fram genom en decimeter djup ränna vatten på botten för att komma i säkerhet vid motorn. Den svarta skinnväskan låg ensam på toften och medan fadern och den gamle mannen tillsammans fick igång en rörelse med årorna petade man den överbord. Vågor hängde märkligt stilla framför båten innan de föll ner och man kastades upp i tomma intet, föll omkull. När man landade slog man huvudet i golvet. Det var då allt skingrades. Fadern reste sig från toften och steg bak i båten. Han övergav sin del av rodden och istället lyfte han upp ens lilla kropp mot sitt håriga bröst. Han höll en stadigt med blicken in i ovädret som kastades mot stäven. Den gamle slogs som en hjälte och man kunde inte slita blicken ifrån hans ådriga armar, rörelsen när han skakade vatten ur håret och tog ett nytt tag. Han rodde för livet, som om han aldrig gjort annat.
Man höll sig fast vid fadern och kände hans andedräkt i näsan, hur den stank, så underbart nära. Den var upplivande i sin orenhet. Man grät av besvikelse när sjön vek sig och båten en halvtimma senare gled in på grunt vatten. Ängsmarken var skuggad i det skumma ljuset; skogen fylld av mörka hål. Man lyftes upp och fick klä av sig i bilen, torka sig på en handduk som legat i bagageluckan. Man satt naken i framsätet och betraktade båten som piskades av regnet. Fadern vinkade adjö till den gamle. Honom såg man aldrig igen. Vad hände med den mannen? När fadern klivit in i bilen satt han en lång stund framåtlutad, med underarmarna mot ratten och huvudet mellan dem. Men för helvete, sa han. Fy satan i helvete. Nej, man svarade inte. Fläkten gick på full. Man såg sin far le när han uppfattade att man var naken med bara säkerhetsbältet och stövlarna på sig. Där satt man och frös och ens far skrattade och startade motorn. Han växlade hastigt och körde genom dungen av tallar, ut på vägen vid sommarstugorna. När man kom hem och steg ur bilen kom en hysterisk mor. Hon kramades, kysstes. Men det var inte samma sak. Hur många tankar orkar man? Döden, ensamheten, historien. Nej, inte mer, tänker man, inte mer nu. Med andan i halsen sträcker man ut vaderna vid pedalerna i bilen. Man är trött och törstig och torkar av händerna på byxbenen. Ratten är fuktig och det är trettio förbannade år senare. Fadern är borta, de brinnande lyktorna fladdrar på fortet.
Man lämnar byn bakom sig. Man är färdig med det här, tänker man, och skrattar för man vet att ingenting är färdigt. Man passerar bron ännu en gång, bygränsen. Man har vevat ner rutorna för att tvinga in vårvinden och genast blåser ett våldsamt tvärdrag genom bilen. När luften strömmar in virvlar parkeringsbiljetterna ut i det fria. Just då kan man skrika sig trött och låtsas att det är en bra sak att händerna känns stumma. För en stund kan man låtsas att det inte fanns någon fortsättning på dagen när vinden kastade en eka mellan vågorna. Det var en bra morgon och man vill att barndomen ska innehålla bara den dagen. Man bryr sig inte om skinnväskan, det fula övertrampet. Fanns det någonsin en bättre vän än den väskan? Vad var det som plågade fadern och som till slut bröt ner honom? Och det värsta, smutsigheten som kom sedan. När man var faderslös. När det var skönt att vara faderslös. Det var kanske bra att du dog, tänker man, men det hade varit bra om du kom tillbaka nu när man är äldre och vill lära känna dig. När man är ensam. När det har blivit ohjälpligt svårt att vara ensam. Så man kramar ratten hårdare. Radion är avstängd och motorn tycks ljudlös, trots hastigheten. Det har slagit lock för öronen, men man vill inte låtsas om det. Man vill inte tänka tanken. Vinden är isande kall, men den är åtminstone full av liv. Man tittar i backspegeln, kisar mot horisonten och det är inte helt självklart att man kan hålla ögonen öppna. Man är trettiofem år gammal, snart trettiosex. Hur gör man med alla dagar som återstår?
När man är ensam. De skrämda fåglarna lyfter i klungor ur diket och vägen rullas undan i en rasande hastighet. Nej, man slår inte på vindrutetorkarna och regnet faller hårdare. Man ser knappt vägbanan. Inte ens träden är tydliga.