MATHILDA WREDE INSTITUTET MÅNGPROFESSIONELL SAMVERKAN OCH BRUKARPERSPEKTIV

MATHILDA WREDE INSTITUTET MÅNGPROFESSIONELL SAMVERKAN OCH BRUKARPERSPEKTIV Bettina von Kraemer 5.2.2016

1 Innehåll 1. INLEDNING... 3 2. FORSKNING OM UNGAS SITUATION I HELSINGFORS... 5 3. MÅNGPROFESSIONELLA PERSPEKTIV... 8 4. KARTLÄGGNING AV SVENSKSPRÅKIG SERVICE FÖR UNGA I HELSINGFORS... 9 4.1. Det svenskspråkiga barnskyddet... 12 4.2. Utkomststöd och socialt arbete för personer under 25 år... 16 4.3. Handikappservice och omsorg om personer med utvecklingsstörning... 19 4.4. Mentalvårdstjänster för unga... 21 4.5. Elev- och studerandevård... 25 4.6. Uppsökande verksamhet och ungdomsverkstad på svenska... 30 4.7. Nylands arbets- och näringsbyrå... 33 4.8. Ohjaamo Navigatorn... 36 5. UTMANINGAR FÖR MÅNGPROFESSIONELLT ARBETE INOM SVENSK SERVICE FÖR UNGA I HELSINGFORS... 36 5.1. Bristen på heltäckande bild av serviceutbudet... 38 5.2. Sårbara samarbetsstrukturer... 39 5.3. Ineffektiva mötesrutiner... 41 5.4. De ungas delaktighet... 42 6. KUNSKAPSPRODUKTION I DIALOG MED UNGA OCH PROFESSIONELLA... 42 6.1. En mångprofessionell sektorövergripande Samarbetsgrupp... 45 6.2. Ungas erfarenheter av skola, delaktighet och bemötande... 47 6.2.1. Fokusgruppintervjuer med unga... 47 6.2.2. Intervjuer med unga med psykisk ohälsa... 49 6.2.3. Interaktiv grupp med unga... 50 7. SAMARBETSGRUPPEN TAR DEL AV DE UNGAS ÅSIKTER OCH IDENTIFIERAR KRITISKA SKEDEN... 51 7.1. Skoltrivsel och skolfrånvaro... 52 7.2. Stöd vid övergångsskeden... 60 7.3. Delaktighet och nätverksmöten... 64 8. CENTRALA FAKTORER SOM STÖDER SAMARBETE OCH SAMVERKAN MELLAN UNGA OCH PROFESSIONELLA... 70

2 8.1. Brukarperspektiv, delaktighet och dialog... 71 8.2. Samarbete och samverkan... 72 8.3. Tåget i rörelse en metafor för dynamisk samverkan... 74 8.4. Gemensam möteskultur... 76 8.5. Betydelsen av en mångprofessionell Samarbetsgrupp... 79 9. SAMMANFATTNING OCH UTVECKLINGSREKOMMENDATIONER... 83 LITTERATURFÖRTECKNING... 87 Opublicerat material:... 93 Bilaga 1. Intervjuguide för sektorsvisa gruppintervjuer... 93 Bilaga 2. Intervjuguide för mångprofessionell fokusgruppintervju 18.9.2014... 93 Bilaga 3. Inbjudan till seminariet SKILLNADEN... 94 Bilaga 4. Teman för grupparbetet, Operametoden 18.11.2014... 95 Bilaga 5. Fokusgruppintervju med unga 10 och 13.4.2015... 96 Bilaga 6. Fempunkts- checklistor till de professionella 19.8.2015... 96 Bilaga 7. Tre gruppintervjuer 4.6.2015... 97 Bilaga 8. Guide för temaintervju 26.8.2015... 97 Bilaga 9. Tre case-berättelser 28.5.2015... 98 Bilaga 10. Guide för ett gott samarbetsmöte... 101 Bilaga 11. Evaluering av projektet 28.10.2015... 102 Tabell 1. Unga i kontakt med svenskspråkig service... 102 Figur 1. Forskningsdesign och material... 102 Figur 2. Den kumulativa kunskapsproduktionen... 102 Figur 3. Kunskapsproduktion ur och med brukarperspektiv... 102 Figur 4. Förutsättningar för samverkan... 102

3 1. INLEDNING Enligt Statistikcentralens uppgifter (2008-2014) hade 8-10 % av de finländska unga i åldern 15-24 år varken ett arbete eller en studieplats efter avslutad grundskola. (Työvoimatutkimus 2014, Tilastokeskus). År 2013 var 4 300 av dem bosatta i Helsingfors och 194 hade svenska som modersmål (aluesarjat.fi). Ungdomar utanför studie- eller arbetsliv kan löpa risk för utslagning och därför har myndigheterna inom olika sektorer reagerat och olika åtgärdsprogram har skapats för att stöda de unga i deras framtidskarriär. Förebyggande arbete i skolan har fått stöd i förnyad elevvårdslagstiftning och ungdomsgarantin skall säkra de ungas rätt till arbete, studier eller annan sysselsättning, för att nämna några exempel. I Finland får omkring 10 % av eleverna specialundervisning och över 20 % erhåller delvis specialundervisning i grundskolan. Det resulterar i att allt flera barn går ut grundskolan med ett sämre utgångsläge än de elever som klarat av normal läroplan i vanliga undervisningsgrupper (Julkunen & Salovaara, 2008). Elever med svaga kunskaper och/eller av olika anledningar svag skolmotivation, är den grupp unga som de professionella oroar sig mest över och som de upplever att de inte kan hjälpa utan ett välfungerande sektoröverskridande mångprofessionellt arbete. Speciellt ligger fokus på elevers utsatthet i övergångsskeden, till exempel vid byte från grundskolan till andra stadiets utbildning eller till ungdomsverkstaden Sveps, vid byte från normalklass till specialklass eller då en elev tillfälligt flyttar över från sin egen klass till sjukhusskolans enhetsutbildning, till smågruppsundervisning eller skolhem. Ett fungerande multiprofessionellt arbete anses vara en garanti för att hjälpbehövande personer kan få rätt hjälp/vård vid rätt tid. Den nya socialvårdslagen (1301/2014) betonar klientens rätt till delaktighet och information samt tjänstemännens skyldighet att samarbeta över sektorsgränserna för att tillgodose klientens behov av stöd. I Helsingfors social- och hälsovårdsverks åtgärdsprogram om utveckling av den svenskspråkiga servicen betonas vikten av samarbete mellan aktörer inom stadens olika verk och med aktörer inom tredje sektorn (Toimenpideohjelma sosiaali- ja terveysviraston ruotsin kielellä tuotettujen palvelujen kehittämiseksi 2016-2017). Utmärkande för den svenskspråkiga servicen är att ett flertal tjänster produceras av tredje sektorn eller privata serviceproducenter. Samarbetet mellan serviceproducenterna upplevs som viktigt och bör enligt åtgärdsprogrammet stärkas med hjälp av gemensamma utbildningstillfällen och samarbetsstrategier.

4 I inrikesministeriets publikation 31/2014 (Vertio 2014) konstateras att betydelsen av och kravet på mångprofessionellt samarbete i tjänster för barn, unga och familjer omnämns 322 gånger i den gällande lagstiftning där kommunerna ansvarar för förverkligandet. Socialvårdslagen, elevvårdslagen, barnskyddslagen samt olika förordningar och arbetsbeskrivningar förutsätter att de professionella samarbetar över sektorsgränserna för att de unga skall få en så heltäckande service som möjligt. Det saknas dock riktlinjer för hur detta arbete skall skötas i praktiken. Ett fungerande mångprofessionellt arbete innebär samarbete på flera olika nivåer; allt från information om de andras verksamhet till dialogiska möten där de professionella samverkar och kompletterar varandras kunskap och service för att kunna betjäna den gemensamma klienten på bästa möjliga sätt (Willumsen 2009). Denna forskningsrapport består av två delstudier: 1. En kartläggning av hur de ungas situation tolkas av de professionella nyckelaktörerna, en identifiering av kärnaktörerna och kärnvärderingar samt definiering av arbetsfördelning, utvecklingsmöjligheter och visioner. Kartläggningen baserar sig på intervjuer och samtal med nyckelaktörerna och övriga samarbetsparter som kommer i kontakt med unga i sitt arbete. Forskningsfrågorna är: - Vilka är de centrala aktörerna som i sitt arbete möter svenskspråkiga unga i behov av stöd? - Hur ser nyckelaktörerna på de ungas situation i Helsingfors? - Vilka samarbetsformer och strukturer finns det kring unga i behov av stöd? 2. En pilotstudie av en mångprofessionell samarbetsgrupp. I den andra delstudien utvidgas perspektivet, och såväl forskningsdesignen som praxisutvecklingen fokuserar på de ungas delaktighet. Forskningsuppdraget innefattar en pilotstudie av en mångprofessionell samarbetsgrupp; en sektoröverskridande mångprofessionell grupp vars uppgift är att tillsammans med de unga och forskarsocialarbetaren utveckla mångprofessionella strukturer och metoder som befrämjar delaktighet. Forskningsfrågorna är:

5 1. Vilka strukturer och arbetsmodeller stöder samarbete och samverkan mellan de unga och de professionella? 2. Hur kan de professionella tillsammans förbättra förutsättningarna för unga personer som är i behov av mångprofessionellt stöd, att genomföra sin utbildning? 3. Vilken betydelse har en mångprofessionell samarbetsgrupp för det sektoröverskridande samarbetet? Under forskningsprocessen identifierades kritiska skeden i serviceprocesserna och samarbetsstrukturerna. Det skapades också arenor för aktörerna där de kunde träffas och samtala om det gemensamma uppdraget; att förebygga utslagning bland unga svenskspråkiga personer i Helsingfors. 2. FORSKNING OM UNGAS SITUATION I HELSINGFORS Studien är präglad av en forskningsdesign där problemformuleringen är anknuten till praktiken, och där forskningsprocessen är förändringsinriktad och interaktiv. Kunskapsproduktionen och kunskapsanvändningen är parallella processer (Saurama & Julkunen 2012). Praktiken i detta sammanhang är de professionella personer som möter unga i behov av stöd och deras syn på brister i servicen och förändringsbehov. De professionella träffas för att diskutera utvecklingsbehov, och skapar därigenom ny kunskap och nya handlingsmönster utgående från brukarnas behov och den teoretisk kunskap som forskaren förmedlar under diskussionstillfällena (jfr Julkunen 2014).

6 Figur 2. Den kumulativa kunskapsproduktionen Varje skede i kartläggningsarbetet (Figur 2) skapade ny kunskap och utgjorde basen för följande skede i processen. Resultaten sammanställdes till nya frågor och påstående som sedan behandlades av de professionella i det följande skedet. Slutresultatet och utvecklingsförslagen är således en produkt av hela kartläggningsprocessen som kulminerade i det mångprofessionella seminariet där de gemensamt uttalade visionerna omarbetades till konkreta åtgärdsförslag och utgör basen för pilotstudien 2015. De centrala aktörerna i studien är professionella som bemöter unga i behov av stöd, en sektoröverskridande mångprofessionell samarbetsgrupp med uppgift att erbjuda service för unga, samt unga brukare i behov av mångprofessionellt stöd. Forskningsdesignen är inspirerad av en aktörsbetonad orientering (actor-relational approach ARA), som utgår från att skapa verkningsfulla aktörrelationer genom att parterna görs delaktiga i de olika forskningsfaserna samtidigt som nätverken kring forskningsprojektet utvidgas. Vidare innebär det att identifierade centrala nyckelaktörer inledningsvis samlas till gemensamma problematiseringssessioner. Delphi-metoden (Linstone & Turoff 2002) fungerade även som inspiration, vilket innebär att de professionellas kunskap insamlas kumulativt. Den kumulativa och adaptiva

7 kunskapsproduktionen i enlighet med ARA-modellen formas under denna process med flera steg, konstant i dialog med fältet. I den följande figuren sammanfattas det tvååriga forskningsuppdragets design och forskningsmaterial. Figur 1. Forskningsdesign och material. AKTÖRER TEMA METOD PROFESSIONELLA Kartläggning av svenskspråkigt serviceutbud och servicebehov Forskning och utvecklingsarbete 2015 Intervjuer med professionella samtal (N40) individuella (N=12) sektorsvisa grupper (N=10) mångprofessionell grupp (N=9) grupparbeten (N=60) seminarium BRUKARE Delaktighet Det goda mötet Svensk service för unga Intervjuer med unga individuella (N=32) Svepsgrupp (N=8) Idän nuoret (N=7) G18- ungdomsgrupp (N=6) PROFESSIONELLA Brukarperspektiv Delaktighet Mångprofessionellt samarbete Det goda mötet Pilotstudie med en mångprofessionell grupp mars- dec. 2015 Utbildning juni 2015 Intervjuer med professionella 3 gruppintervjuer 3 case- intervjuer 1 fokusgruppintervju LEDNINGEN Svenskspråkig service för unga Mångprofessionellt arbete på Information, paneldiskussion, rapport svenska Forskningsdesignen är även inspirerad av Bikva-modellen (Krogstrup, 2004), där brukarperspektivet är centralt och genomsyrar hela forskningsprocessen. Bikva-modellen är en bottom-up-utvärderingsmetod som förväntas kunna bidra till metodutveckling. Utmärkande för Bikva-modellen är att det sker en fortlöpande utveckling i dialog med de involverade och att utvärderingen leder till handling i praktiken. (Dahler-Larsen & Krogstrup, 2003). De ungas åsikter angående service och bemötande behandlas av och med de professionella, och den nya kunskap som skapas under processen delges ledningen som

8 ansvarar för serviceproduktionen. Även ledningens roll i utvecklandet av den svenskspråkiga servicen är av stor betydelse och därför involveras ledningen i arbetet; i paneldiskussioner och via rapportering. (Krogstrup 1997). De svenskspråkiga professionella nätverken är relativt små och därför har alla professionella, närmare 100 personer, och alla ungdomar som på ett eller annat sätt har deltagit i denna rapport genom att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet, anonymiserats för att inte kunna identifieras. 3. MÅNGPROFESSIONELLA PERSPEKTIV Anna Metteri (1996) beskriver mångprofessionellt samarbete som en medveten handling där professionella personer med olika kunskap målmedvetet utvecklar sitt arbete så att all kunskap förenas till klientens fördel. Metteri skiljer mellan multiprofessionellt- och interprofessionellt arbete. Samarbetet i multiprofessionellt arbete innebär att de olika professionerna bevarar sina traditionella positioner och hierarkier, medan makt och kunskap fördelas jämlikt i interprofessionellt arbete. Metteri förutspår att i och med att det sektoröverskridande samarbetet utvecklas, står hela servicesystemet inför utmaningen att ompröva traditionella arbetsmetoder och hierarkier mellan professionerna. Professionella talar ofta om behovet av samarbete generellt, utan att närmare definiera själva begreppet samarbete. Begreppet innebär i denna studie flera verksamheter som de professionella önskar utveckla. Mångprofessionellt samarbete innebär att de professionella känner till varandra, konsulterar varandra och arbetar parallellt kring ett gemensamt ärende eller en gemensam klient, utgående från sina egna professioner. Arbetet präglas inte av en helhetssyn eller ett gemensamt ansvar, utan var och en fokuserar på sin del av serviceproduktionen (Willumsen 2009), verksamhetsgränserna bevakas och ärenden remitteras mellan de professionella (Danermark & Kullberg 2011). Samarbetet får därför ofta karaktären av en procedur där en myndighet lämnar över ansvaret till en annan efter att ha utfört de uppgifter som hört till deras fastställda ansvarsområde. Tvärprofessionellt samarbete (a.a.) däremot, som i denna rapport benämns som samverkan (Danermark & Kullberg 2011), innebär att de professionella samarbetar utgående från en holistisk syn på klienten där de enskilda professionella kompletterar och respekterar varandras

9 kunskap och där samarbetet utgår från klientens behov. Samverkan innebär ett gränsöverskridande och behovsorienterat samarbete (a.a.). Olika tolkningar av begreppet samarbete leder till otydlighet och olika förväntningar på samarbetet. Det är därför viktigt att definiera vilken innebörd de enskilda professionella lägger i begreppen samarbete och samverkan och vilka förväntningar de har på varandra. (Jacobsen 2010, Danemark 2011, Willumsen 2009). I denna studie är en väsentlig del av uppgiften att särskilja olika grader av samarbete och nå en mångprofessionell konsensus om när det finns behov av samverkan i klientarbete. Professionellt samarbete behövs inte i alla situationer (Willumsen 2009) och behovet av dialogiska nätverksmetoder beror på den enskilda klientens situation. Utvecklingsarbetet tog fasta på behovet av ett strukturerat samarbete, med fokus på tillgänglighet, information och kunskap om olika sektorers serviceutbud för unga, samt på behovet av gemensamma synsätt och metoder för samverkan i det direkta klientarbetet (Jfr Danemark & Kullberg 2011, Willumsen 2009) I denna rapport definierar således begreppet samarbete det strukturella samarbetet, medan samverkan innebär det konkreta samarbetet i klientsituationer, baserat på gemensamma värderingar och arbetsmetoder. 4. KARTLÄGGNING AV SVENSKSPRÅKIG SERVICE FÖR UNGA I HELSINGFORS I detta kapitel belyses den svenskspråkiga servicen för unga i Helsingfors och hur professionella upplever att den svenskspråkiga servicen fungerar. Kapitlet söker svar på vilka de centrala aktörerna är som i sitt arbete möter svenskspråkiga unga i behov av stöd samt hur de ser på de ungas situation i Helsingfors och de samarbetsformer och strukturer som finns kring unga i behov av stöd. Materialet bygger på statistikuppgifter, på omkring 40 inledande samtal med professionella representerande olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med svenskspråkiga unga, på 12 individuella intervjuer med nyckelaktörerna inom svenskspråkig service för unga, på 9 sektorsvisa intervjuer med professionella, på en mångprofessionell gruppintervju samt på

10 materialet från den interaktiva delen under slutseminariet bestående av 10 mångprofessionella grupparbeten. Enligt portalen www.aluesarjat.fi bodde det 135 528 personer i åldern 15-29 år i Helsingfors år 2013. Av dem var 6 %, eller 8 131 personer, svenskspråkiga. Det beräknas bo omkring 35 810 svenskspråkiga personer i Helsingfors år 2014 varav 5 898 är i åldern 12-24 år. Antalet svenskspråkiga väntas öka till 37 600 år 2023 varav 5 715 är i åldern 12-24 år. (Tilastokeskus 2013). Under de senaste tio åren kan en klar statistisk trend skönjas: Det föds allt fler finlandssvenska barn i Helsingfors. Allt fler tvåspråkiga familjer registrerar sina barn som svenskspråkiga, och en tredjedel av de barn som registrerades som svenskspråkiga åren 2011 2013 hade finskspråkig mamma. Finskspråkiga mammor som vill registrera sina barn som svenskspråkiga ökar, säger Pekka Vuori vid Helsingfors faktacentral. Antalet födda svenskspråkiga barn har ökat från 6,2 procent till 7,4 procent på tio år. I fjol föddes cirka 500 svenskspråkiga barn. Detta ökar behovet av svenskspråkig service i Helsingfors. (Hellman 2014). Kartläggningsarbetet inleddes med en bred insamling av statistiska uppgifter om de svenskspråkiga unga i Helsingfors; hur många de är, var de finns och vilken service de använder. De centrala organisationer som tillhandahöll statistikuppgifter var: Helsingfors stad/utbildningsverket, Helsingfors stad/social- och hälsovårdsverket, Sveps, Yrkesinstitutet Prakticum, TE-byrån, HNS, Kårkulla, Folkhälsan och Duuri. Följande skede i kartläggningsarbetet var att samtala med aktörerna - professionella som möter unga i sitt arbete. De flesta aktörer träffades personligen medan en del kontaktades per telefon och mail. Över 50 personer kontaktades i detta skede. Målsättningen med samtalen var att utreda vilka de centrala aktörerna är och vilka frågor aktörerna ser som de mest relevanta i sitt arbete. Under samtalen diskuterades de enskilda aktörernas syn på sina egna möjligheter att påverka ungdomarnas livssituation, deras samarbete med andra aktörer på fältet, utmaningar i samarbetet, erfarenheter av goda servicekedjor och avsaknad av service på svenska. De inledande samtalen med aktörerna på fältet ledde till att ett antal aktörer framstod som de centrala för det fortsatta kartläggningsarbetet.

11 De centrala aktörerna var följande: personal vid skolornas elev- och studerandevård, socialarbetare inom ungdomsarbetet, socialarbetare inom barnskyddet, socialarbetare inom handikappservicen, Kårkullas personal, Sveps medarbetare, ungdomspsykiatrins medarbetare, personal vid Prakticums elev- och studerandevård, Työvoiman palvelukeskus Duuris, Vamos, Nusos, A-klinikens, Ungdomsstationens, Luckans, Arcadas och TE-byråns medarbetare. Utgående från dessa samtal framkom centrala teman som utgjorde grunden för kommande sektorsvisa intervjuer. För att få en så bred uppfattning som möjligt om enskilda sektorers syn på sitt arbete och sin arbetssituation inbjöds professionella till sektorsvisa gruppintervjuer. Följande aktörer inbjöds till tio intervjuer: socialarbetare som arbetar med utkomststöd för 18-25 åringar, Sveps personal, TE-centralens svenskspråkiga medarbetare, de svenskspråkiga skolkuratorerna i Helsingfors, representanter för ungdomspsykiatrin på svenska i Helsingfors, Folkhälsans ungdomspsykiatri, Duuris svenskspråkiga medarbetare, socialarbetare som arbetar inom barnskyddet och handikappservicen samt Prakticums studerandevård. De halvstrukturerade gruppintervjuerna ägde rum på Mathilda Wrede-institutet eller på de professionellas arbetsplatser. Intervjuerna utgick från en intervjuguide som sammanställts utgående från de teman som framkommit som viktiga i de enskilda inledande samtalen med professionella. (Bilaga 1. Intervjuguide för sektorsvisa gruppintervjuer.) Sektorsvis svarade de professionella på frågor angående den egna professionens grunduppgift, målgrupp, kritiska skeden i stödstrukturer och utmaningar i det svenskspråkiga serviceutbudet samt på frågor angående sektoröverskridande samarbete. Efter de enskilda och sektorsvisa intervjuerna inbjöds nio centrala aktörer, representerande olika arbetsfält, till en mångprofessionell gruppintervju: socialarbetare från socialarbetet inom ungdomsarbetet, socialarbetare från Helsingfors svenskspråkiga barnskydd, en tjänsteman från TE-centralen, medarbetare från Sveps, socialarbetare från Duuri, socialarbetare från Helsingfors svenska ungdomspoliklinik, kuratorer från elev- och studerandevården samt TAKpoliklinikens socialarbetare. Gruppintervjun, inspirerad av Delfie-metoden (Linstone & Turoff, 2002), byggde på de kritiska moment som aktualiserats under enskilda samtal och intervjuer med professionella från olika sektorer. Gruppintervjun var uppbyggd kring tre påståenden med tillhörande frågeställningar (bilaga 2: Intervjuguide för mångprofessionell gruppintervju), och deltagarna ombads på förhand ta del av en skriftlig sammanställning över de tidigare intervjuerna och de

12 frågeställningar som lyfts upp under dessa. Deltagarna informerades om vilka de övriga deltagarna under intervjun skulle vara och vilka frågeställningar som skulle behandlas under intervjun (bilaga 2). En blankett för informerat samtycke till intervjun bifogades inbjudan. I kartläggningsarbetets slutskede ordnades seminariet Skillnaden från vision till handling, där seminariets interaktiva del utgjorde den sista länken i kartläggningsarbetets kunskapsproduktion. Inbjudan till seminariet (bilaga 3) skickades ut till svenskspråkiga professionella som i sitt arbete möter unga, och till förmän, chefer och politiker. I seminariet deltog 74 personer. Under den interaktiva delen arbetade deltagarna i mångprofessionella grupper utgående från fem teman (bilaga 4). Grupperna sökte konkreta lösningar på samarbetsproblem och brister i den svenskspråkiga servicen för unga. Grupparbetet var inspirerat av Operametoden (Operametoden) där målsättningen var att alla seminariets deltagare skulle känna sig delaktiga i den gemensamma kunskapsproduktionen. Deltagarna arbetade först individuellt, sedan i par och sedan i grupp med att finna gemensamma lösningar på svårlösta problem. Grupperna presenterade sedan sina resultat och till slut fick seminariets deltagare rösta fram åtta konkreta utvecklingsteman för det fortsatta utvecklingsarbetet (se kapitel 5). 4.1. Det svenskspråkiga barnskyddet Socialarbetare i det svenskspråkiga utredningsteamet och öppenvårdsteamet samt på eftervårdsenheten intervjuades i enskilda intervjuer och i gruppintervjuer angående det svenskspråkiga barnskyddets verksamhet i Helsingfors. Detta kapitel beskriver socialarbetarnas uppfattning om det svenskspråkiga barnskyddsarbetets situation 2014. Det svenskspråkiga barnskyddet integrerades 2013 i den finskspråkiga barnskyddsenheten i Östra centrum. Personalresurserna förblev de samma som tidigare; tre tjänster reserverades för öppenvårdens socialarbete och två tjänster för utredningsarbetet. De socialarbetare som arbetar med de svenskspråkiga klienterna fick tillgång till en arbetsgemenskap bestående av närmare 30 socialarbetare som är experter inom barnskyddet. Enheten i Östra centrum har tagit språkfrågan i betraktande vid rekrytering av nya socialarbetare vilket innebär att antalet socialarbetare som kan bemöta svenskspråkiga klienter är betydligt fler än de fem öronmärkta tjänsterna. Både mottagningsteamet och

13 öppenvårdsteamet leds av svenskspråkiga ledande socialarbetare vilket är av stor betydelse för upprätthållandet och utvecklandet av den svenskspråkiga servicen och samarbetet med övriga aktörer. Det svenska barnskyddet betjänade 270 barn år 2013 (Helsingin kaupunki SOTE Tilastoportaali), i medeltal 84 101 barn per månad. Ungefär hälften av barnskyddets klienter var i åldern 12-18 år. Elva personer erhöll barnskyddets eftervårdsservice i december 2013; Åtta av dem var klienter på eftervårdsenheten och tre hade blivit beviljade behovsprövad eftervård av öppenvårdsenheten. Alla elva ungdomar hade avklarad grundskola; två studerade i gymnasiet, en studerade på Arcada, en var klient på Sveps medan de övriga sökte fortsatt studieplats och studiemotivation. Enbart en av de åtta eftervårdsklienterna på eftervårdsenheten hade 2013 uttryckligen önskat sig service på svenska och fått kontakt med en svenskspråkig socialarbetare. De övriga hade uppgett att de var tvåspråkiga, och eftervårdsenheten kände inte till på vilket språk de unga hade avlagt sin grundskoleexamen. Det svenskspråkiga barnskyddets institutionsvård, familjevård och eftervård är integrerade i de finska enheterna. Tillgången till svenskspråkig personal har varit varierande och klara svenskspråkiga servicekedjor finns inte. Socialarbetarna uppger att tillgången till svenskspråkiga placeringsplatser inte är garanterad. Vid akuta omhändertagningar och placeringssituationer är det inte garanterat att den unga placeras på ett ställe där hen kan bli förstådd på svenska. För ungdomar, som inte behärskar finska, är det en traumatisk upplevelse att bli placerad i en finskspråkig miljö tillsammans med andra utsatta ungdomar, utan att kunna kommunicera med personalen eller de övriga ungdomarna, konstaterar socialarbetarna. Varken mottagningshem/institutioner, ungdomshem, skolhem, familjevårdsfamiljer eller familjerehabilitering i huvudstadsregionen kan garantera att en svenskspråkig ung person har kontinuerlig tillgång till svenskspråkig miljö och svenskspråkigt bemötande. Det enda svenskspråkiga skolhemmet finns i Österbotten vilket förorsakar kostnader och besvär då den ungas rätt till kontakter till släkt och vänner (barnskyddslagens 54 gällande barnets ställning vid vård utom hemmet, mänskliga relationer och kontakter) skall förverkligas. Svenskspråkig familjerehabilitering enligt barnskyddslagen (bsl 37 ) kan erbjudas enbart i Raseborg, vilket gör det omöjligt för familjen att arbeta i Helsingfors och för barnen att gå i

14 skola i Helsingfors under rehabiliteringstiden. Detta kan vara ett hinder för familjerna att ta emot familjerehabilitering som barnskyddets stödåtgärd. Chefen för klientstyrningsgruppen på Helsingfors stads social- och hälsovårdsverk och ansvarig för konkurrensutsättningen av köptjänster för bland annat barnskyddet, säger att kunskaper i svenska finns med som ett kriterium vid konkurrensutsättningen, men att det är svårt att följa upp att den svenskspråkiga personalen faktiskt arbetar kvar på enheten hela tiden. Vid köptjänsterna uppger man att det kan ges service på båda språken, men att detta inte kontrolleras i praktiken och att det i flera fall innebär att det inte finns kontinuerlig tillgång till svenskspråkig personal på dessa ställen. Samma förfarande torde gälla köptjänster i de övriga sektorerna. Bristen på kontinuerlig tillgång till svenskspråkig personal är ett problem inom den offentliga sektorn, och servicen fyller inte de kriterier som språklagen förutsätter angående de språkliga rättigheterna för såväl finsk- som svenskspråkiga medborgare (25 språklagen). De flesta barnskyddsklienterna är i åldern 13-17 år, såväl inom öppenvården som bland de placerade barnen. Klientskap inom barnskyddet förutsätter att barnet utsätts för fara eller försummelse eller att barnet med sitt eget beteende utsätter sig för fara eller äventyrar sin utveckling. Gemensamt för barnskyddets klienter är att de är i behov av mångprofessionellt stöd. En vanlig orsak till att barnskyddet blir kontaktat och behovet av mångprofessionellt arbete är stort, är då ett barn avbryter sin skolgång och varken skola eller hem förmår hjälpa barnet att återvända till skolan. En socialarbetare inom öppenvården formulerade situationen så här: HITTILLS HAR GERD KLISTRAT IN I INDESIGN av kapitel 4!! Sedan tog utrymmet slut! Och så borde det följa indrag och kursiv (hittade endast falsk kursivering ),,, Vi ser det i vår öppenvårdsgrupp. Att det är ju en jättestor grupp, som man inte med något som helst medel får att gå till skolan. De är klienter i ungdomspsykiatrin också, så flyttas de från normalklass först till flexklass och sedan därifrån till eva-enheten och så går de inte i skola på eva-enheten heller. Även barnskyddets stödåtgärder är otillräckliga i dessa situationer. En socialarbetare inom eftervården beskriver tre ungas situation i eftervården:

15 Nu har vi de första tre som fått skolan slutförd på Vamos, före det hade vi ingen. De saknade helt motivation, men på Vamos finns det nu något sådant som motiverar. Tidigare har vi med hjälp av handledarna försökt hjälpa de unga med grundskolan, att göra tillsammans alla uppgifter o.s.v. men inte ens det har lyckats. Det finns ju vuxengymnasier där man kan slutföra grundskolan, men det är nog obetydligt vad de får gjort under eftervården. De unga som har tappat motivationen för skolan redan tidigare av någon orsak och inte under placeringstiden lyckats gå i skola har svårt att finna motivationen under eftervårdstiden. Många kommer från skolhem där det funnits många vuxna som kunnat hjälpa, men de har ändå inte lyckats slutföra sin skola där. Då den unga fyllt 18 och skolgången är helt frivillig är det väldigt svårt att gräva fram skolmotivationen igen. Det som vi inte vet är om någon slutför sin skolgång senare. Att när man mognat lite och inser att utan betyg kommer väggen emot på alla ställen så kan man bli motiverad igen. Vamos har visat goda resultat, men dess service finns inte tillgänglig på svenska. En del unga väljer att inte ta emot eftervårdens stödåtgärder då de fyllt 18 år och då faller de helt utanför stödstrukturerna och syns följaktligen inte heller i statistikuppgifterna. Den här typen av människor finns egentligen inte i något register? Han är inte kund i barnskyddet, han är inte kund i utkomststödet, knappast har han anmält sig som arbetssökande heller. Gruppintervju med barnskyddet 22.5.2014 De unga som har kontakt med eftervården har socialarbetare eller socialhandledare som hjälper dem i ärenden angående bostad, ekonomi, studier och arbete. De flesta unga har en kontakt till mentalvårdstjänsterna och en del unga är i kontakt med ungdomssocialarbetet i ekonomiska ärenden. Eftervårdens socialarbetare upplever att det är besvärligt att hitta den ungdomssocialarbetare som har hand om de ungas utkomststöd på svenska på de olika områdena i Helsingfors och anser att de inte har tillräcklig information och kunskap om sina klienters möjligheter till svenskspråkigt stöd. Socialarbetare inom barnskyddets öppenvård upplever att de känner till de viktigaste samarbetsparterna på svenska, men att de saknar en heltäckande bild av det svenskspråkiga serviceutbudet. Det finns stora brister i den svenskspråkiga servicekedjan för barnskyddets klienter, och genom flexibla lösningar och kompletterande finskspråkig service försöker socialarbetarna erbjuda bästa möjliga service för sina klienter. Barnskyddets klienter är en mycket utsatt grupp som borde ha tillgång till ett fungerande mångprofessionellt stöd. Att svenskspråkiga barn placeras i finskspråkig service kan ha långtgående negativa följder, vilket följande citat antyder:

16 Jag hade en klient på Barnhemmet, en svenskspråkig pojke som gick i svenskspråkig skola. Han började ha stora beteendesvårigheter och begå brott och var i stora svårigheter. Detta ledde till att hans svenskspråkiga kamratnätverk tog avstånd ifrån honom och till slut umgicks han bara med sina finskspråkiga halvt kriminella vänner. Hans språk och kultur försvann. Jag hade många diskussioner med rektorn i skolan, för de ville bli av med honom. Pojken blev utsatt för att bli utstött från skolan, det var andra gången han blev utsatt för det för han hade redan på första klassen i grundskolan blivit utstött från skolan och placerad i specialklass. Pojken flyttade senare till Skolhemmet. Jag har stött på samma fenomen i finska skolor i centrum. Man önskar bli av med besvärliga elever från elitskolorna. De som inte klarar sig i skolan, inte förstår eller lär sig eller beter sig illa, vill man ha bort från skolan. Svenskspråkiga barnskyddsklienter har en dubbel stigma då de inte känner sig välkomna i sin svenskspråkiga miljö för att de beter sig illa och de är inte helt välkomna i den finskspråkiga miljön för att de är svenskspråkiga hurrin. barnskyddets eftervård 4.2. Utkomststöd och socialt arbete för personer under 25 år Socialarbetarna inom det svenskspråkiga utkomststödet och socialarbetet för unga under 25 år, intervjuades individuellt i en sektorspecifik gruppintervju samt i en mångprofessionell fokusgruppintervju under våren 2014. Utkomststödet omorganiserades 2013. Tidigare ansvarade en svenskspråkig socialarbetare för alla svenskspråkiga klienters socialarbete som inbegrep utkomststöd. Situationen var ohållbar och resurserna otillräckliga. Efter omorganiseringen integrerades utkomststödet i den finskspråkiga servicen och delades upp i socialt arbete för personer över 25 år och socialt arbete för personer under 25 år. Utkomststöd och socialt arbete för personer under 25 år - ungdomssocialarbetet - delades upp mellan 4 distrikt, 6 verksamhetspunkter och 9 socialarbetare. Varje svenskspråkig socialarbetare hade mellan 120 och 176 finskspråkiga klienter samt integrerat 1-7 svenskspråkiga klienter. Bristen på förmän och ledande socialarbetare som talade svenska och var insatta i de svenskspråkiga ungas situation upplevdes som ett stort problem. * Se kommentar i slutet av kapitlet. I januari 2014 överfördes 50 klienter till den svenskspråkiga servicen. I mars 2014 var 36 personer i åldern 18-29 år i kontakt med det svenskspråkiga utkomststödet. Sammanlagt 199 unga svenskspråkiga unga lyfte utkomststöd under någon period året 2013. Statistiken visar att en del av de svenskspråkiga av någon anledning inte har varit i kontakt med det svenskspråkiga

17 utkomststödet. En del av dessa personer har valt att bli betjänade på finska, men det är oklart om alla svenskspråkiga unga som sökt utkomststöd har blivit erbjudna service på svenska. Efter organisationsförändringen är det ett flertal klienter som inte har varit i kontakt med sin nya socialarbetare. Socialarbetarna har inte någon uppsökande eller uppföljande verksamhet, utan är beroende av att de unga klienterna kommer på avtalade tider för att träffa sin socialarbetare. Unga som inte kommer på givna mottagningstider och som inte nås per telefon är därför svåra att hjälpa. Socialarbetarna ser det som en nackdel att arbetet är splittrat mellan så många socialarbetare, för det leder till att det inte skapas rutiner för samarbete med andra aktörer. Socialarbetarna upplever att de inte har tillräckligt med kunskap om de svenskspråkiga samarbetsparterna; de känner inte till vilka de är eller vad deras uppgifter är. En del socialarbetare har för vana att ringa till de finskspråkiga kollegerna för att fråga om de känner till serviceutbudet på svenska. En del av socialarbetarna hänvisar sina klienter vidare till finskspråkig service till exempel Duuri där det har funnits medarbetare som kan tala svenska. Det gemensamma för socialarbetarna är att de inte har några samarbetsrutiner med till exempel Sveps och TEcentralen och att de inte känner till de svenskspråkiga samarbetsparterna i Helsingfors. Socialarbetarna upplever att situationen är ohållbar. Det finns ingen möjlighet att skapa, upprätthålla och utveckla samarbetet med det övriga svenskspråkiga servicenätverket på svenska, då arbetstiden till största del går åt till att göra detsamma på finska. Den enskilda socialarbetaren har inte insikt i serviceutbudet på svenska och ledningen är inte heller insatt i den svenskspråkiga befolkningens behov och tillgång till svenskspråkig service. Det är även brist på svenskspråkigt material. Social- och hälsovårdsverkets information till klienterna finns delvis enbart på finska, och de svenskspråkiga översättningarna upplevs delvis vara undermåliga. Klientplaner, som enligt lag skall göras för varje klient, skrivs in i klientdatasystemet på finska. Ett område i Helsingfors skilde sig från de andra. Där arbetade två socialarbetare som hade lång erfarenhet av både svensk- och finskspråkiga klienter. De hade i viss mån etablerat personliga kontakter med andra aktörer på fältet och samarbetade med bland annat Sveps, de ungas krisjour på svenska och de svenskspråkiga hälsostationerna. De mindre erfarna socialarbetarna, som inte hade personliga relationer till samarbetsparter på fältet, kände däremot inte till de nätverk som arbetar med svenskspråkiga unga. De önskade information om vilken svenskspråkig service det finns för klienterna på Duuri, TE-centralerna, bostadsrådgivarna, hälsocentralerna m.m.

18 Nätverksarbete finns det inte tid för, och gemensamma möten med övriga serviceproducenter är ovanliga, ansåg socialarbetarna. I enstaka fall har socialarbetaren möjlighet att gå med en ung klient till ett annat serviceställe, till exempel en vårdinstans, men det är inte ett rutinförfarande. Ungdomar, som hör till barnskyddets eftervård, har ofta en egenvårdare som stöd under besök på olika byråer. Denna service anser socialarbetarna att fungerar bra och hjälper de unga att få ärenden uträttade hos olika instanser. Socialarbetarna anser att det eventuellt hör till deras uppgift att sammankalla till nätverksmöten kring de unga, men de har inte haft det som arbetssätt. Socialarbetarna har telefonkontakt med övriga serviceproducenter och ibland, då den unga önskar det, kontakt med föräldrarna. Bostadsbrist är också ett stort problem i Helsingfors. År 2013 var 1 100 personer under 25 år bostadslösa i Helsingfors (Pöppönen 2014). Unga personer med betalningsstörningar har svårt att hitta en bostad till rimligt pris och ibland är socialarbetarna tvungna att hänvisa dessa personer till krisboende, till exempel Sanduddsgatans krisboende, vilket inte ses som ett lämpligt ställe att bo på för en ung person. Personer som inte fått hjälp på till exempel Duuri, den psykiatriska verksamheten eller Vamos, hänvisas tillbaka till ungdomssocialarbetet och lyfter då utkomststöd, men nås inte av några rehabiliterande åtgärder. Ungdomsgarantin innebär att varje ung person skall erbjudas arbete, utbildning eller rehabilitering inom tre månader. Socialarbetarna upplever att de mest utsatta unga inte har möjligheter att delta i aktiviteterna av psykiska eller sociala orsaker. Psykisk ohälsa, missbruksproblem och/eller bostadslöshet förhindrar dessa unga personer att ta del av serviceutbudet. Fler rehabiliterande åtgärder efterlyses för dessa utsatt unga. Om den socialarbetare som sköter frågor om utkomststöd för unga bedömer att en ung person inte har tillräckliga psykiska och/eller sociala resurser för att kunna delta i arbetspolitiska aktiveringsinsatser och anmäla sig som arbetssökande arbetslös, kan hen besluta att den unga inte behöver kontakta TE-centralen för att kunna erhålla utkomststöd. I dessa fall består den ungas inkomst enbart av utkomststöd, och socialarbetarens uppgift blir att motivera personen att ta kontakt med rehabiliterande vårdinstanser. Dessa personer har stor risk för att bli marginaliserade om de inte själva vill eller orkar söka vård. Ungdomar som lider av till exempel psykisk ohälsa, handikapp, missbruksproblem, dyslexi eller gestaltningssvårigheter kan ha svårigheter med att hitta information på internet. De flesta myndigheter och övriga serviceproducenter har övergått från personlig betjäning till elektronisk

19 service via internet för att göra informationen om tjänsterna mer tillgänglig för klienterna. Detta är ett stort hinder för denna utsatta grupp av ungdomar som skulle behöva personlig handledning och bestående kontakter för att få hjälp i sin livssituation. Socialarbetarna önskade att socialarbetare som arbetar med de svenskspråkiga unga klienterna inom utkomststödet kunde träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter och information om svenskspråkig service. Socialarbetarna ifrågasatte om det är klokt att splittra det svenskspråkiga socialarbetet för unga på så många områden och personer. Under semestrar och annan frånvaro uppstår situationer där det inte finns en enda svenskspråkig socialarbetare tillgänglig på byrån. Även om det finns socialarbetare som kan tala svenska med klienterna är det troligt att dessa inte har kunskap om det svenskspråkiga serviceutbudet i Helsingfors. Om enbart en person inom personalen kan tala svenska kan man inte tala om en heltäckande svenskspråkig service. Det är av största vikt att utsatta svenskspråkiga unga får personlig handledning och stöd på sitt modersmål vilket inbegriper att socialarbetaren, eller handledaren, har en god insikt i hela det svenskspråkiga serviceutbudet; allt från fritidsverksamhet och utbildningsalternativ till socialoch hälsovårdens service. Socialarbetarna efterlyste en elektronisk, uppdaterad informationsportal, där all service för svenskspråkiga unga skulle finnas tillgänglig för såväl professionella som klienter. I samband med intervjuer framkom det att det mest akuta behovet var information om Sveps, TEcentralens, hälsovårdens och psykiatrins svenskspråkiga service och kontaktpersonerna på dessa ställen. *Sedan dessa intervjuer har det skett omorganiseringar inom ungdomssocialarbetet, och situationen förändras 2016 då det svenskspråkiga utkomststödet och socialarbetet för personer under 25 år kommer att koncentreras till västra Helsingfors serviceenhet, i ett svenskspråkigt team. 4.3. Handikappservice och omsorg om personer med utvecklingsstörning Intervjuer med socialarbetare på Helsingfors stads svenskspråkiga handikappservice och Kårkullas omsorgsbyrå våren 2014 ligger till grund för uppgifterna som presenteras i detta kapitel.

20 Den svenska handikappservicen och vården för utvecklingsstörda är integrerad i Östra centrums finskspråkiga enhet för handikappservice. Två socialarbetare och två socialhandledare sköter den svenska handikappservicen. Resurserna är de samma som före organisationsförändringen och uppskattas vara tillräckliga. Den ledande socialarbetaren inom handikappservicen är finskspråkig, medan den ledande socialarbetaren inom vården för utvecklingsstörda är svenskspråkig från och med år 2015. De svenska socialarbetarna och socialhandledarna ingår i den finskspråkiga arbetsgruppen och får professionellt stöd av sina finskspråkiga kolleger. Det ökade antalet kolleger upplevs som positivt, men ansvaret för den svenskspråkiga servicen och kännedomen om serviceutbudet för svenskspråkiga vilar enbart på de två svenskspråkiga socialarbetarna. År 2013 var 864 svenskspråkiga personer klienter inom handikappservicen och erhöll service enligt handikappservicelagen. Av dem var 14 personer i åldern 18-25. 164 personer hade omsorgsprogram och var klienter även inom Kårkulla samkommun som erbjuder service för utvecklingsstörda på svenska. 10 av dem var i åldern 18-25 år. Svenskspråkiga servicekedjor inom handikappservicen sköts till stor del genom etablerade köptjänster, och socialarbetarna upplever att det samarbetet fungerar bra. Handikappservicen köper svenskspråkiga tjänster av Kårkulla, som erbjuder handledning och rådgivning, boendeservice, coachtjänster, arbetsträning, dagverksamhet och övriga stödtjänster i Helsingfors. Folkhälsan är en annan etablerad samarbetspart inom handikappservicen, inte minst genom avlastningstjänster och tillfällig boendeservice för unga handikappade personer. Handikappservicens socialarbetare upplever sitt arbete som ensamt. De har inte klara samarbetsparter och det är en sårbar enhet med bara två tjänster och en förman som inte är insatt i svenskspråkig service. Socialarbetarna arbetar gärna mångprofessionellt, men har inte som arbetsrutin att sammankalla personer till mångprofessionella nätverksmöten. Socialarbetarna upplever att den svenskspråkiga servicen för unga handikappade inte är tillräcklig och de känner inte till de svenskspråkiga samarbetsparterna på TE-centralen, utkomststödet, utbildningsenheterna o.s.v. Samarbetet med Sveps, barnskyddet och den psykiatriska vården har man däremot goda erfarenheter av.

21 Helsingfors stad erbjuder arbete med stöd för personer med olika funktionsstörningar. En svenskspråkig arbetskonsulent handleder de svenskspråkiga personerna. Resursen är för liten och de svenskspråkiga personerna får vänta i närmare ett år på att få handledning och arbetskonsulentens service. Även Kårkulla erbjuder svenskspråkig arbetskonsulentservice, men Helsingfors stad köper inte tillräckligt av denna service. Personer som saknar diagnos men har stora svårigheter att klara sig i livet, omfattas inte av handikappservicelagens tillämpningar i Helsingfors och beviljas således inte arbetskonsulentens service. Unga personer med utvecklingsstörning, som får service enligt specialomsorgslagen, erbjuds sysselsättning och skyddat arbete av Kårkullas samkommun. På Kårkullas omsorgsbyrå i Helsingfors arbetar en svenskspråkig socialarbetare som har kontakt med alla svenskspråkiga personer med utvecklingsstörning i Helsingfors. Kårkullas socialarbetare deltar i mångprofessionella vårdmöten med alla sina klienter; naturliga samarbetsparter är hälsovården, handikappservicen och skolorna. Klienterna får stöd med att hitta andra stadiets utbildning, främst på Helsingfors dagcenter eller arbetscentral. Antalet platser är tillräckligt och dessa personer får handledning och stöd för att klara sig i sin dagliga verksamhet. För svenskspråkiga ungdomar inom specialomsorgen finns en specialyrkesskola, Optima, som erbjuder anpassad yrkesutbildning, yrkesförberedande utbildning och yrkesträning. Optima ordnar yrkesutbildning för unga och vuxna, ansvarar för specialyrkesutbildningen i Svenskfinland samt erbjuder olika former av tjänster för arbetslivet. Utbildningarna är i huvudsak svenskspråkiga, men en linje inom den grundläggande yrkesutbildningen och delar av vuxenutbildningen är finskspråkiga. Optima verkar i första hand i Jakobstadsregionen men genom den yrkesinriktade specialundervisningen finns det kursutbud i hela Svenskfinland. Kårkulla har två arbetskonsulenter som handleder klienter på arbetsplatser. År 2014 erhöll en svenskspråkig ung person arbetskonsulentens service i Helsingfors. Även personer med olika funktionsstörningar som saknar omsorgsprogram kan få arbetskonsulenternas service. Kårkulla erbjuder flexibla lösningar för sina klienter som varken behöver ha diagnos för att få ett omsorgsprogram eller ha ett omsorgsprogram för att få service. Helsingfors stad köper Kårkullas tjänster efter behovsprövning och därför styrs Kårkullas samarbetsmöjlighet med det övriga servicenätverket av stadens betalningsförbindelser. 4.4. Mentalvårdstjänster för unga

22 Materialet i detta kapitel baserar sig på intervjuer med professionella år 2014. Professionella från HNS ungdomspsykiatri, Folkhälsan, De ungas krisjour och den svenska familjerådgivningen intervjuades individuellt och i grupp angående det svenskspråkiga utbudet av mentalvårdstjänster för unga. Ungdomspsykiatrins professionella deltog även i en mångprofessionell gruppintervju. Den vanligaste orsaken till att unga personer kommer i kontakt med psykiatrin är olika former av depression. Depressionen är ofta en sekundär orsak; bakomliggande orsaker kan vara relationsproblem, familjevåld, mobbning och övriga sociala missförhållanden. Unga personer som drar sig undan, isolerar sig och saknar vänner blir inte sedda och mötta i vardagen. Man inser inte vilken risk dessa ungdomar utsätts för, säger en ledande ungdomspsykolog på ungdomspsykiatriska polikliniken. Isolerade unga behöver gedigen social- och hälsovård för att klara sig som vuxna. Ungdomspsykiatrin efterlyser tidigare ingripande då barn beter sig aggressivt, är involverade i skolmobbning, har ätstörningar eller är utsatta för kriser. Flera professionella, till exempel medarbetarna på Sveps, skolkuratorerna och socialarbetarna inom utkomststödet, barnskyddet och handikappservicen har uttryckt sin oro över de svenskspråkiga ungas möjligheter att få psykiatrisk vård på svenska i Helsingfors. Man känner till enstaka medarbetare på ungdomsstationerna, de ungas krisjour och ungdomspoliklinikerna som kan ge service på svenska, men en klar bild av de svenska vårdkedjorna inom psykiatrin efterlyses. Man oroar sig också över övergångsskedet mellan ungdoms- och vuxenpsykiatrin, då den unga skall etablera en ny kontakt och säkerställa sin rätt till fortsatt vård på svenska. Den svenskspråkiga psykiatriska ungdomspolikliniken betjänar ungdomar i åldern 13-17 år. År 2013 var 57 unga i kontakt med ungdomspolikliniken, 136 unga i åldern 12-29 år besökte Helsingfors-missionens Krisjour för unga, och Folkhälsans ungdomspoliklinik träffade 45 ungdomar i åldern 12-18 år som var i behov av stöd. År 2013 tog HNS ungdomspsykiatriska TAK-poliklinik (Undersöknings-, bedömnings- och krispolikliniken) emot 26 svenskspråkiga remisser av vilka 24 remisser kom från skolhälsovården, en från en privat läkare och en från barnpsykiatrin. TAK-polikliniken utreder 13 17-åriga ungdomars behov av psykiatrisk vård. Två personer, en socialarbetare och en sjukskötare, ansvarar för det svenskspråkiga utredningsarbetet som omfattar alla svenskspråkiga remisser från huvudstadsregionen. Tio utredningar ledde till att den unga hänvisades tillbaka till skolhälsovården och de övriga erbjöds vård på ungdomspolikliniken.

23 Vårdgarantin fungerar i Helsingfors i och med att alla unga får den första mottagningstiden inom tre veckor, men remissförfarandet är ansträngande för de unga patienterna. Det normala förfarandet är att den unga kontaktar hälsostationens läkare eller skolläkaren för att få en remiss till psykiatrin. Före det har den unga oftast varit i kontakt med skolkuratorn eller skolhälsovårdaren för konsultation. Läkaren vill träffa den unga 3-5 gånger innan hen är redo att skriva en remiss till TAK-polikliniken. På TAK-polikliniken träffar den unga en läkare/psykolog omkring 5 gånger. Då utredningen är klar remitteras 50 % - 60 % av de unga till den svenskspråkiga psykiatriska ungdomspolikliniken där de tas emot inom tre månader. Ungdomspolikliniken betjänar ungdomar i åldern 13-18 år och det svenskspråkiga teamet består av en läkare, en psykolog, en socialarbetare och en sjukskötare. Teamet har haft svårigheter med att rekrytera svenskspråkig personal och har i perioder tvingats fungera med bristfällig besättning. På ungdomspolikliniken träffar den unga en ny läkare och övrig personal som vid behov hjälper klienten att hitta en lämplig terapikontakt. Svenskspråkiga ungdomar som är i behov av psykiatrisk avdelningsvård hänvisas till den ungdomspsykiatriska avdelningen vid Ekåsens sjukhus i Ekenäs, som är tvåspråkig. Ekåsens avdelning har fem vårdplatser och tre dagpatientplatser (HNS 2014). Flera ungdomar orkar inte med detta långa remissförfarande, och uteblir från den reserverade tiden i något skede av processen. Inom den psykiatriska vården är även kontakten till den ungas föräldrar i vissa fall ett villkor för att den unga skall få vård. I resurssvaga familjer finns det risk för att den ungas föräldrar inte förmår engagera sig under hela processen och då kan slutresultatet vara att den unga inte får vård. Det är många, många instanser som utreder och betydligt färre som sedan liksom sköter den här vården, om man tänker på ungdomskedjan, att först skall de till någon, de kanske kommer till skolpsykologen eller kuratorn, som sedan skickar till läkaren, för att de skall få en remiss till en TAK-poliklinik, där de sedan utreds och sedan kommer de till ungdomspsykiatrin och sedan rekommenderar ni en terapeut, alltså fem sex steg, räknar jag upp här. (Psykolog inom vuxenpsykiatrin) De ungdomar som remitteras tillbaka till primärvården från TAK riskerar att bli utan psykiatrisk vård. Den ursprungliga remitterande instansen, ofta skolan, har ju redan konstaterat att deras egna resurser inte räcker till för att de skall kunna hjälpa den unga och har därför bett om hjälp