Rapport 2011:3. Marinbiologiska undersökningar i Axmar och Hilleviks- Trödjefjärden, 2008

Rapport 2011:3 Marinbiologiska undersökningar i Axmar och Hilleviks- Trödjefjärden, 2008

Omslagsbild: Skorv (Saduria enthomon) bland borststräfse (Chara aspera). Foto. S. Qvarfordt.

Marinbiologiska undersökningar i Axmar och Hilleviks-Trödjefjärden, 2008 Susanne Qvarfordt & Micke Borgiel Sveriges Vattenekologer AB Granskad av: Hans Kautsky Februari 2009

Innehållsförteckning Sammanfattning...1 Inledning...3 Syfte...5 Utförande...8 Fältundersökningar...8 Linjetaxering (Axmar)...8 Översiktlig dykinventering (Hilleviks Trödjefjärden)...9 Makrofauna (Hilleviks Trödjefjärden)...9 Inventering av vikar (Hilleviks Trödjefjärden)...10 Lokaler...11 Vågexponering...12 GIS och utbredningskarta (Hilleviks-Trödjefjärden)...13 Naturvärdesbedömning...13 Utrustning...15 Resultat och Diskussion...16 Axmar...16 Delområde A: Sandbanken...17 Delområde B: Skärgården...21 Blåstångens djuputbredning i Axmar...25 Hilleviks-Trödjefjärden...27 Översiktlig dykinventering...27 Dominerande vegetationstyper...34 Uppskattning av vegetationsassocierad makrofauna...35 Inventering av vikar...37 Naturvärdesbedömning för Hilleviks-Trödjefjärden...45 Slutsatser...49 Axmar...49 Hilleviks-Trödjefjärden...49 Tack till...51 Referenser...52 Bilagor...53 Bilaga 1. Transekternas startpositioner...54 Bilaga 2. Primärdata makrofauna...55 Bilaga 3. Sammanfattande artlistor...56 Bilaga 4. Naturvårdesskala...60 Bilaga 5. Primärdata dyktransekter Axmar...61 Bilaga 6. Primärdata dyktransekter Hilleviks-Trödjefjärden...68 Länsstyrelsens marina rapporter...86

Sammanfattning I augusti 2008 genomförde Sveriges Vattenekologer AB på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län inventeringar av bottensamhällen i Axmar och Hilleviks-Trödjefjärden. Uppdraget var en del av Länsstyrelsens arbete med marina naturmiljöer inom ramen för skydd av natur. Syftet med de marinbiologiska undersökningarna var att beskriva bottensamhällena i undersökningsområdena. För Hilleviks-Trödjefjärden skulle även en bedömning av marina naturvärden göras och sex vikar återbesökas för att kartera utbredningen av kransalgen rödsträfse (Chara tomentosa). Fältinventeringarna inkluderade linjetaxering och översiktliga transekter utförda av dykare. Linjetaxering och inventering av översiktliga transekter beskriver bottenvegetationens artsammansättning, täckningsgrad och djuputbredning. I samband med växtinventeringarna insamlades även kvantitativa ramprover för att beskriva den växtassocierade makrofaunans artsammansättning. De sex grunda vikarna inventerades med snorkling. Växtligheten på sandbanken i Axmar utgjordes främst av kransalger, men även kärlväxter och makroalger förekom. Sand var den dominerande bottentypen. Makroalgsamhällena på stenar och block inkluderade blåstång, både smal- och bredbålig variant. Generellt täckte växtligheten ca 50 % av bottnarna ned till 3-4 m djup även om kransalgerna kunde bilda heltäckande ängar. Under 4-5 m djup var sandbottnarna kala. På de hårda bottnarna i Axmars skärgård fanns relativt artrika makroalgsamhällen som dock dominerades av fintrådiga alger. Blåstång observerades som djupast på 6,9 m men endast enstaka eller spridda blåstångsruskor förekom, inte de kraftiga samhällen som bildar ett tångbälte. På sandbanken förklaras detta av brist på lämpligt substrat. På de tre transekterna i skärgården fanns hårdbotten tillgängligt, vilket tyder på en negativ påverkan i området, möjligtvis från pappersmassafabrikerna i Norrsundet och Vallvik. Andra inventeringar som gjorts i områden närmare både Norrsundet och Vallvik visar emellertid större djuputbredning och högre täckningsgrader av blåstång. Sammantaget bedömdes Hilleviks-Trödjefjärdens undersökningsområde ha ett mycket högt naturvärde. Området har varierande vågexponering och många olika bottentyper vilket skapar en omväxlande vegetation. Både makroalgsamhällena och kärlväxtsamhällena var generellt artrika och hade stor täckningsgrad. Blåstångens djuputbredning var stor (9 m) och den var bältesbildande även om det generellt rörde sig om relativt glesa samhällen (ca 50 % yttäckning). Området var relativt orört och oexploaterat. De grunda vegetationsklädda bottnarna inkluderade blåstångsbälten, frodiga kärlväxtsamhällen och täta kransalgsbestånd, vilka utgör viktiga habitat och födosöksområden för kräftdjur, snäckor, fiskar och sjöfåglar. Blåstång förekom framförallt i det mer vågexponerade delområdet A som också bedömdes ha mycket höga naturvärden. Även delområde C, som bland annat hade särskilt artrika växtsamhällen på mjuk- och sandbottnar bedömdes ha mycket höga naturvärden. De tre övriga delområdena B, D och E bedömdes ha höga naturvärden. 1

Återbesöken i de sex grunda vikarna visade liknande utbredning av kransalgen rödsträfse jämfört med den senaste inventeringen år 2000. Rödsträfse förekom dessutom i den sjätte viken, där den inte tidigare observerats. Generellt observerades fler arter vid årets inventering än vad som beskrivits tidigare, vilket kan förklaras av att tidigare undersökningar delvis haft ett annat syfte. 2

Inledning Östersjön har ett vidsträckt avrinningsområde som tillför stora mängder sötvatten, vilket späder ut det salta vattnet som kommer in genom de smala sunden i sydväst. Följden blir en salthaltsgradient där salthalten minskar ju längre norrut i Östersjön man kommer. På västkusten är salthalten ca 25 promille medan den längst upp i Bottniska viken är nära noll. Dagens Östersjön med de rådande salthaltsförhållandena är endast ca 3000 år gammal, vilket är kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Östersjön är därför ett artfattigt hav eftersom få arter har hunnit anpassa sig till dagens salthalter. Östersjöns flora och fauna utgörs av en blandning av marina arter och sötvattensarter. Antalet marina arter minskar norrut i Östersjön allteftersom de olika arterna når sin utbredningsgräns som bestäms av salthalten. Det omvända gäller för sötvattensarterna som är mer talrika i norr där salthalten är lägre. Ju närmare de saltare vattnen i söder man kommer desto färre sötvattensarter. Bild 1. Marina makroalger och kärlväxter växande sida vid sida i Östersjön. Foto S. Qvarfordt. Östersjön är ett känsligt hav. Salthaltsgradienten innebär att dess djur och växter lever på gränsen av vad de klarar av. Det är en stress för organismen som bland annat märks i storlek. Många marina arter blir mindre i Östersjön eftersom de måste avsätta energi för att klara av den lägre salthalten, energi som de annars skulle använda till tillväxt. Eftersom organismerna är konstant stressade av salthalten innebär det också att de är mer känsliga för störningar som till exempel utsläpp av gifter, övergödning och grumling av vattnet. Att det finns så få arter bidrar till havets känslighet. Arter påverkar varandra genom bland annat konkurrens, betning och predation. Om en art försvinner kan det få stora konsekvenser för artsammansättningen i växt- och djursamhällena. Östersjön är också ett hav som är starkt påverkat av människan. Det stora avrinningsområdet är tättbefolkat och vattendrag som mynnar i havet för med sig bland annat näringsämnen från 3

åkermarker och dagvatten som bidrar till övergödning. Även om reningsverk och industrier har infört bättre reningsprocesser på senare år, bidrar de fortfarande till en övergödning och negativ påverkan på växt- och djursamhällen. Inventeringar av växt- och djursamhällen kan beskriva hur ett område mår. Fastsittande, bottenlevande växter speglar förhållandena i området eftersom de sitter på samma plats hela tiden och inte kan flytta på sig om förhållandena blir sämre. Växternas djuputbredning visar hur djupt ljuset når i vattnet vilket bestäms av grumlighet i vattnet. Inventeringar ger också information som kan användas för att avsätta reservat i syfte att skydda speciellt känsliga samhällen, till exempel viktiga yngelplatser för fisk eller födosöksområden för sjöfågel. I augusti 2008 genomförde Sveriges Vattenekologer AB på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län inventeringar av bottensamhällen i Axmar och Hilleviks-Trödjefjärden. Uppdraget var en del av en systematisk kartläggning av länets marina naturmiljöer inom ramen för arbetet med skydd av natur samt basinventering av Natura 2000-områden som Länsstyrelsen genomför sedan 2005. Bild 2. En dammsnäcka (Lymnea stagnalis) på kransalger. Foto S. Qvarfordt. 4

Syfte Två delområden i Axmar inventerades för att få en uppfattning om vegetationens sammansättning och djuputbredning (Figur 1). I delområde A som innefattade en sandbank skulle vegetationsinventeringen även ligga till grund för en naturtypsavgränsning mellan naturtyperna Sublittorala sandbankar (1110) och Rev (1170). Undersökningsområdet i Hilleviks-Trödjefjärden omfattade fem delområden (Figur 2). De fem delområdena undersöktes i syfte att beskriva bottensamhällena samt skapa utbredningskartor för de dominerande vegetationstyperna. I undersökningsområdet karterades även utbredningen av kransalgen rödsträfse (Chara tomentosa) i sex grunda vikar. I samband med kransalgskarteringen upprättades också artlistor över förekommande arter i vikarna. Inventeringarna i Hilleviks-Trödjefjärden utgjorde sedan underlag för en naturvärdesbedömning av undersökningsområdet som helhet samt för de ingående delområdena. Bild 3. Skyddat habitat trots öppet hav runt hörnet. Från norra delen av delområde B i Hilleviks- Trödjefjärden. Foto S. Qvarfordt. 5

Figur 1. Axmar undersökningsområde. Delområde A och B samt de sju dyktransekterna Ax1-Ax7 är markerade. 6

Figur 2. Karta över undersökningsområdet i Hilleviks-Trödjefjärden. De fem delområdena (A-E) är markerade. 7

Utförande Fältundersökningar Fältinventeringarna i Axmar och Hilleviks-Trödjefjärden genomfördes 19-27 augusti 2008. Undersökningarna inkluderade linjetaxering av dykare på totalt sex transekter i Axmar samt inventering med snorkling och dykning i Hilleviks-Trödjefjärdens undersökningsområde. Linjetaxering (Axmar) Linjetaxeringen utfördes av dykare som simmade längs transekterna. Metoden går kortfattat ut på att en transektlina, i detta fall måttband, läggs ut på botten från en punkt i strandkanten eller på en grundklack (Figur 3). Startpunktens position fastställs med GPS och måttbandet läggs ut i en förutbestämd kompassriktning, i allmänhet vinkelrätt mot djupkurvorna. Transekterna varierar i längd beroende på bottenstruktur men är sällan längre än 200 m. Startpunkt Ny skattning Ny skattning Block Häll Mjukbotten Cladophora Ny skattning Ny skattning Ny skattning Myriophyllum Isoetes Potamogeton Ny skattning Skattning av bottentyp och vegetation. Position anges med avstånd från startpunkt och djup. Figur 3. Metodskiss av linjetaxering. Ett måttband läggs ut i en förutbestämd kompassriktning utifrån en startpunkt på stranden. Ny skattning av bottentyp och vegetation görs när förändring sker. Skattningarnas positioner anges med avstånd från land (avläses från måttband) och djup (avläses från djupmätare). Inventeringen sker med start från transektens djupaste ände, dvs dykarna följer måttbandet in mot stranden eller den grundaste punkten som är utgångspunkten. Dykarna börjar med att, längst ut på måttbandet, notera avstånd och djup på ett protokoll. Därefter noteras bottentyp (häll, block, sten, grus, sand, mjukbotten eller övrigt) samt vilka växter (makrofyter) som förekommer och deras individuella täckningsgrad i en sjugradig skala: 1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100 %, där 1 står för förekomst. Förutom makrofyterna skattas även täckningen av blåmusslor (Mytilus edulis). Abundans av övrig fauna skattas i en tregradig skala. Dessutom noteras grad av sedimentation i en fyrgradig skala. Dykarna följer måttbandet inåt och noterar avstånd, 8

djup samt arternas täckningsgrad varje gång en förändring sker i bottensubstrat eller vegetation. Skattning av bottenvegetationen sker i en 6-10 m bred korridor (3-5 m på vardera sidan om måttbandet). Resultatet blir en detaljerad beskrivning av bottenstruktur, vegetationssammansättning, täckningsgrad och djuputbredning. Metodiken följer standarden för nationella miljöövervakningen (Naturvårdsverket 2004). Skattningarna från dyktransekterna har lagts in i databasen MarTrans. Dykningar och skattningar utfördes av fil.dr Susanne Qvarfordt och fil.mag. Micke Borgiel. Översiktlig dykinventering (Hilleviks Trödjefjärden) Vid inventeringen av de fem delområdena i Hilleviks-Trödjefjärden användes en översiktlig inventeringsmetod. Inventeringen genomfördes av dykare med lätt luftdykarutrustning och radiokommunikation. Metoden går kortfattat ut på att dykaren med hjälp av UV-skoter tar sig fram längs med botten på en planerad transekt. Dykaren börjar med att vid startpunkten via radio rapportera djup och bottentyp (häll, block, sten, grus, sand, mjukbotten eller övrigt). Därefter beskriver dykaren vilka växter som förekommer och deras individuella täckningsgrad i samma sjugradiga skala (1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100 %) som i linjetaxeringsmetoden. Dykaren fortsätter sedan i given kompassriktning och gör en ny skattning när förändring sker. Dykarens observationer antecknas direkt av dykskötaren/sekreteraren i följebåten. Startpunkt och skattningar positionsbestäms med GPS i följebåten. Skattningarna görs i en 6-10 m bred korridor längs transekten. I några grunda områden släpades dykaren istället i lina efter båten eftersom växtligheten trasslade in sig i skoterns propeller. Inventeringen gjordes dock på samma sätt, med radio och GPS-positionering med båt. Metoden baseras på linjetaxeringsmetodiken samt på inventerings/karteringsmetoder som görs med video. Linjetaxeringsmetoden ger en mer detaljerad beskrivning av bottenstruktur och en säkrare positionsbestämning av skattningar. Denna översiktliga metod täcker istället in större ytor och ger en bra beskrivning av vegetationssammansättning, täckningsgrad och djuputbredning. En fördel gentemot videoinventeringar är att dykaren gör artbestämningar på plats och kan samla in arter för verifiering. Konstant radiokontakt mellan dykare och dykskötare/sekreterare i följebåten gör också att oklarheter i skattningar kan lösas direkt. Enligt uppdraget skulle inventeringen av de fem delområdena resultera i en beskrivning av makroflorans sammansättning med förekomst enligt en 3-gradig skala. Skattningarna i fält gjordes enligt den 7-gradiga skalan och konverterades senare vid bearbetningen av data till en 3-gradig skala. I den 3-gradiga skala som användes betyder 1 att arten förekommer, 2 att den är vanlig och 3 att arten dominerar. Täckningsgrader enligt den 7-gradiga skalan mellan 1 (anger förekomst) och 10 % (börjar täcka botten) omklassades som en 1. Yttäckning mellan 10-50 % klassades som en 2 och 50-100 % som en 3. Makrofauna (Hilleviks Trödjefjärden) I de fem delområdena insamlades även ramprover för bestämning och grov kvantifiering (3- gradig skala) av makrofauna associerad till olika vegetationstyper. Baserat på 9

vegetationsinventeringen togs ett antal ramprover i respektive delområdes olika vegetationstyper, till exempel i täta bestånd av nate (Potamogeton spp) eller på botten täckt av slangalger (Vaucheria spp). Ramproverna flyttades över till plastpåsar och frystes efter provtagning för senare sortering och artbestämning. Växter och djur (större än 1 mm) i ramproverna artbestämdes och djuren räknades. I den 3- gradiga skala som användes betyder 1 att arten förekommer, 2 att den är vanlig och 3 att arten dominerar. Om antalet individer av en art i ett prov utgjorde mindre än 10 % av det totala antalet individer i provet klassades det som en 1:a. Om artens andel var 10-50 % av det totala antalet individer i provet klassades det som en 2:a, och 50-100 % som en 3:a. Provtagningsramarna var 20 x 20 cm stora (provtagningyta: 0,04 m 2 ) med en fast provtagningspåse (Bild 4). Vid provtagning släpptes ramen från ytan och en dykare/snorklare skrapade ramens innehåll in i provtagningspåsen med en japanspackel. Ramarna som användes följer standarden för nationella miljöövervakningen (Naturvårdsverket 2004). Bild 4. Provtagningsram. Foto M. Borgiel. Inventering av vikar (Hilleviks Trödjefjärden) Vikinventeringarna gjordes med snorklingutrustning och följebåt. Inventerarna sökte av vikarna från ytan och rapporterade arter till sekreteraren i följebåten. Vid fynd av kransalgen rödsträfse (Chara tomentosa), vars utbredning skulle kartläggas, togs position med GPS. I de större vikarna användes UV-skoter och/eller snorklaren/inventeraren släpades bredvid båten för att täcka in hela området. Vid fynd av rödsträfse skattades täckningsgraden i den 7-gradiga skalan, för övriga arter noterades endast förekomst. 10

Lokaler Innan fältinventeringarna genomfördes gjordes en preliminär planering av dyktransekternas placering med hjälp av kartmaterial. Transekterna placerades ut för att täcka in olika vågexponeringsgrader, bottentyper och djupintervall. I Tabell 1 visas namn på de undersökta lokalerna i Axmar samt transekternas nr, riktningar, längder och största djup. Tabell 2 visar delområde, nummer samt minsta och största djup för de översiktliga dyktransekterna i Hilleviks-Trödjefjärdens undersökningsområde. I Hilleviks- Trödjefjärden gjordes även ett par kompletterande punktskattningar av vegetationen i delområde B och C. Transekternas och punktskattningarnas positioner visas i Figur 1 och 6 samt finns i Bilaga 1. Tabell 1. Lokaler i Axmars två delområden. I tabellen visas lokalnamn och dyktransektnummer, riktningar, längder och maxdjup (justerade till normalvattenstånd) samt vem som har gjort skattningarna (SQ = Susanne Qvarfordt). Lokal Transekt nr Riktning ( ) Längd (m) MaxDjup (m) Skattare Sandbanken S Ax1 180 110 5,7 SQ Sandbanken Ö Ax2 95 100 14,5 SQ Sandbanken N Ax3 315 100 4,5 SQ Sandbanken V Ax4 225 100 5,7 SQ Skär SV Granskär Ax5 150 92 8,4 SQ Skär NV Sunnan Ax6 360 81 13,6 SQ Skär vid Sundsmars redd Ax7 75 54 10,9 SQ 11

Tabell 2. De översiktliga dyktransekterna i Hilleviks-Trödjefjärdens undersökningsområde. Transekternas minsta respektive största djup (min- och maxdjup; justerade till normalvattenstånd) anges samt nummer, delområde och vem som har gjort skattningarna (MB = Micke Borgiel). Delområde Transekt nr MinDjup (m) MaxDjup (m) Skattare A A1 0 14 MB A2 0 20,3 MB A3 0 16,5 MB A4 0 15,1 MB A5 0 7,9 MB A6 0,5 7,5 MB B B1 0,2 5,6 MB B2 0 3,3 MB B3 0 5,2 MB B4 0 3,1 MB C C1 0,5 6 MB C2 0 4,6 MB C3 0 5,5 MB C4 0,5 6,6 MB C5 2,5 4,5 MB D D1 0 3,8 MB D2 0 4,9 MB D3 0 3,7 MB E E1 1,3 4,4 MB E2 0 3,3 MB Vågexponering Vågexponeringen på dyktransekternas startpositioner i Axmar (Tabell 3) har hämtats från vågexponeringskartor framtagna av Martin Isæus för projektet Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö SAKU på uppdrag av Naturvårdsverket. Vågexponeringen är beräknad enligt en metod (Isæus 2004) som ger ett vågexponeringsmått i m 2 /s. Vågexponeringsmåttet (m 2 /s) har sedan översatts till klasser som beskriver vågexponeringen enligt tabell i rapporten Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö SAKU (Naturvårdsverket 2006). Klasserna är: 1 = land, 2 = Ultra skyddat, 3 = Extremt skyddat, 4 = Mycket skyddat, 5 = Skyddat, 6 = Mod. (måttligt) exponerat, 7 = Exponerat och 8 = Mycket exponerat. 12

Tabell 3. Linjetaxeringstransekternas klassning i olika exponeringsgrader. Lokalnamn Transekt nr Exp. (m 2 /s) Exp. klass (1-8) Vågexp. klass Sandbanken S Ax1 167052 6 Måttligt exponerat Sandbanken Ö Ax2 128693 6 Måttligt exponerat Sandbanken N Ax3 188972 6 Måttligt exponerat Sandbanken V Ax4 192891 6 Måttligt exponerat Skär SV Granskär Ax5 76850 5 Skyddat Skär NV Sunnan Ax6 225937 6 Måttligt exponerat Skär vid Sundsmars redd Ax7 50000 5 Skyddat GIS och utbredningskarta (Hilleviks-Trödjefjärden) Undersökningsområdet analyserades enligt två kriterier: bottensubstrat och djup. Djup- och bottensubstratsdata tillhandahölls av Sten Eriksson, Skog & Sjö i Dalarna. Djup och substratuppgifter var endast tillgängliga för djup från och med tremeters kurvan. För områden grundare än tre meter användes substratobservationer från dyktransekterna. Utifrån dyktransekternas observationer av vegetation på olika djup och substratkombinationer, t ex sandbotten på 3-6 m djup, beräknades den dominerande vegetationstypen för respektive kombination och delområde. Vegetationen delades in i sex klasser baserat på vilken grupp växter som dominerade. De sex klasserna var Grönalger, Brunalger, Blåstång, Rödalger, Kärlväxter och Kärlväxter med Vaucheria (slangalger). En sjunde klass skapades för bottnar där vegetationstäckningen var mindre än 1 %. Blåstång skildes ut från klassen brunalger för dess höga ekologiska värde och som Östersjöns enda stora tångart. På stora delar av de grundare områdena täcktes bottnarna av Vacheria sp. Därför användes klassen Kärlväxter med Vaucheria för att påvisa att kärlväxter och Vaucheria samexisterade i höga täckningsgrader. GIS-analysen utfördes av Ronny Fredriksson, Baltic Angling Naturvärdesbedömning En naturvärdesbedömning görs för att identifiera och klassificera områdens naturvärden och kan tjäna som underlag i Länsstyrelsens skyddsarbete och övrig förvaltning av marina miljöer. En naturvärdesbedömning är ingen exakt metod utan baseras på att en rad ekologiska och biologiska aspekter bedöms och värderas (Naturvårdsverket 2007a). Naturvärdesbedömningen av undersökningsområdet baserar sig på följande aspekter: Artrikedom & variation, Raritet, Orördhet/Naturlighet, Representativitet, Ekologisk funktion och Förekomst av prioriterade naturtyper. Även Naturvårdsverkets bedömningsgrunder av miljöstatus (Naturvårdsverket 2007b) användes som vägledande stöd på de dyktransekter som uppfyllde kraven. 13

Naturvärden för området bedömdes med hjälp av en 5-gradig skala där vi har försökt definiera olika naturvärdesnivåer för varje aspekt som vi har tittat på. Genom att poängsätta varje aspekt för ett område och räkna ihop en slutsumma som jämförs med klassgränser erhålls en form av objektiv bedömning av ett områdes naturvärde. Vår naturvärdeskala presenteras i Bilaga 4. Bild 5. Borstnate (Potamogeton pectinatus) och en dammsnäcka (Lymnea stagnalis) i vik 5. Foto: S. Qvarfordt. 14

Utrustning Provtagningsutrustningen som användes vid dykinventeringarna sammanfattas i två tabeller, en för linjetaxeringen (Tabell 4) och en för den översiktliga dykinventeringen (Tabell 5). Utrustningen för linjetaxeringen följer specifikationerna enligt Naturvårdsverkets handledning för miljöövervakning (Naturvårdsverket 2004). Provpunktskoordinaterna angavs med hjälp av GPS (Garmin 272C). Vid dykningarna användes en Yxlö 500 som arbetsbåt. Saliniteten i de grunda vikarna mättes med en WTW Multiline P3. Tabell 4. Provtagningsutrustning vid linjetaxeringen. Typ Specifikation Måttband (totalt 200 m) 4 st 50 m plastmåttband från Biltema Djupmätare Dykdator: Suunto Viper, noggrannhet +/- 0,1 m Skrivskiva, plastpapper Kompass 360º Digitalkamera Canon Ixus 860 och Olympus 400 mju Tabell 5. Provtagningsutrustning vid den översiktliga dykinventeringen. Typ Specifikation UV-skotrar Gavin och Seadoo Radiokommunikation SeaLink Djupmätare Dykdator: Suunto Viper, noggrannhet +/- 0,1 m Kompass 360º Skrivskiva, plastpapper Ekolod Plastimo, Echotest, LCD digital sounder, noggrannhet +/- 0,05 m Bild 6. Dykare med radiokommunikation och UV-skoter. Foto: S. Qvarfordt 15

Resultat och Diskussion I denna del beskrivs och diskuteras resultaten av inventeringarna i Axmar och Hilleviks- Trödjefjärden. Primärdata för dyktransekterna i tabellform finns i Bilaga 5 (Axmar) och 6 (Hilleviks-Trödjefjärden) samt inlagt i databasen MarTrans. Bilaga 2 innehåller primärdata från ramproverna. Sammanfattande artlistor för alla observerade taxa i områdena presenteras i Bilaga 3. Axmar Varje dyktransekt beskrivs kort med ord och illustreras med en figur. Figuren baseras på dykarens noteringar och ger en översiktlig bild av transektens lutning, bottentyp och dominerande växtlighet vid olika djup och avstånd från land (för symbolbeskrivningar se Figur 4). I figuren visas också hur mycket av botten som är täckt av vegetation vid olika djup (Figur 5). Vegetationstäckningen är uppdelad i växtgrupperna: rödalger, brunalger, grönalger, kärlväxter och kransalger. Primärdata från dyktransekterna finns i Bilaga 5. Bottentyper Häll Block Sten Grus Sand Mjukbotten Växtlighet Fjäderslick Gaffeltång Ullsläke Trådslick Blåstång Ishavstofs Grönslick Ta rma lge r Kransalger Hårsärv Axslinga Borstnate Ålnate Höstlånke Mossa Figur 4. Symbolbeskrivningar till transektfigurerna. Till vänster: bottentypsillustrationer och till höger: artillustrationer. 16

Täckningsgrad (%) 0 0 25 50 75 100 2 4 6 8 10 RÖDALGER BRUNALGER GRÖNALGER KRANSALGER KÄRLVÄXTER 12 14 Figur 5. Exempel på täckningsgradsdiagram över utvalda växtgrupper med förklaring av färgkod. Staplarna visar hur stor andel (%) av bottenytan som är täckt av vegetation vid olika djup. I staplarna visas även hur stor andel respektive växtgrupp utgör av den totala täckningen. Obs, notera skillnader i skalor mellan olika transekter. Delområde A: Sandbanken Transekt Ax1, Sandbanken S 0 Täckninggrad (%) 0 20 40 60 80 100 1 2 3 4 5 6 1 2 3 4 5 6 0 10 20 30 40 50 50 60 70 80 90 100 110 Avstånd (m) Denna 110 m långa transekt startade från 2,3 m djup och nådde 5,7 m djup längst ut. Botten bestod av sand men längst ut, 100-110 m från startpunkten, täcktes ca 10 % av sten. På stenarna växte rödalgerna fjäderslick (Polysiphonia fucoides) och violettslick (Polysiphonia fibrillosa) samt brunalgerna sudare (Chorda filum) och blåstång (Fucus vesiculosus). I sanden förekom spridda kransalger (Chara sp.) och kärlväxten hårsärv (Zannichellia palustris). Kransalgerna dominerade växtligheten på sandbottnen och täckte från knappt 5 m djup upp till 2,3 m 25-75 % av botten. Hårsärv förekom längs hela transekten men borstnate (Potamogeton pectinatus) var vanligare mellan 2,3 och 4,7 m djup. Enstaka rödalger, violettslick och ullsläke (Ceramium tenuicorne), förekom också som påväxt på kärlväxter och kransalger. 17

Bild 7. Skorv (Saduria enthomon) bland borststräfse (Chara aspera) på transekt Ax2. Foto. S. Qvarfordt. Transekt Ax2, Sandbanken Ö 0 2 4 6 8 10 12 14 16 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 2 4 6 8 10 12 14 80 Täckningsgrad (%) 0 10 20 30 40 50 Transekten startade från 2,1 m djup och gick i östlig riktning över en flack sandbotten med några få stenar och block. Ungefär 70 m från startpunkten sluttade sandbottnen plötsligt brant från 2,2 m djup ned till 14,4 m djup, 94 m ut. Längst ut var sandbotten kal med undantag för skal av östersjömussla (Macoma balthica). Växtlighet, i form av kransalger, började förekomma först vid 3,3 m djup, strax innan botten planade ut på 2 m djup. Den flacka sandbottnen på 2 m djup dominerades av ett kraftigt kransalgssamhälle som täckte 25-100 % av botten. Borststräfse (Chara aspera) dominerade men även grönsträfse (Chara baltica) förekom. På den flacka sandbottnen växte även kärlväxterna hårsärv och borstnate men de täckte som mest ca 25 % av botten. På de få hårdbottenytor som fanns växte ullsläke, violettslick och grönslick (Cladophora glomerata) samt havstulpaner (Balanus improvisus). 18

Bild 8. Axslinga (Myriophyllum spicatum) på transekt Ax3. Foto. S. Qvarfordt. Transekt Ax3, Sandbanken N 0 Täckningsgrad (%) 0 10 20 30 40 1 2 3 4 1 2 3 4 5 5 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 Avstånd (m) Transekten startade på 3,4 m djup bredvid två stora (ca 4 m i diameter) block och nådde 4,3 m djup 110 m ut. Botten bestod av en mosaik av sand, grus, sten och block. Sandbotten dominerade men bitvis täckte hårdbottnar (grus, sten och block) mer än 50 % av botten. På stenar och block växte ett relativt artrikt makroalgsamhälle bestående av rödalgerna ullsläke, fjäderslick och violettslick samt brunalgerna sudare, trådslick (Ectocarpus/Pylaiella), blåstång och ishavstofs (Sphacelaria arctica). Även grönalgerna grönslick och tarmalger (Enteromorpha spp) var vanliga. På blocken växte även sötvattenssvamp (Ephydatia fluviatilis), mossdjur (Electra crustulenta) och nässeldjur (Hydrozoa) samt havstulpaner. På de sandiga och grusiga bottnarna växte kransalgerna grönsträfse och havsrufse (Tolypella nidifica) samt kärlväxterna axslinga (Myriophyllum spicatum), borstnate och hårsärv. Hårsärv och grönsträfse var de vanligaste arterna. 19

De stora blocken vid transektens startpunkt täcktes av de fintrådiga algerna ullsläke och grönslick. Nära botten täcktes sidorna av havstulpaner, sötvattenssvamp och spridda blåmusslor (Mytilus edulis). Transekt Ax4, Sandbanken V 0 Täckningsgrad (%) 0 10 20 30 1 2 3 4 5 1 2 3 4 5 6 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Avstånd (m) Denna 100 m långa transekt täckte en något djupare flack sandbotten på 4,9-5,6 m djup. Enstaka stenar förekom längs transekten men i övrigt bestod botten av sand. På stenarna växte gaffeltång (Furcellaria lumbricalis), fjäderslick, blåstång och grönslick. Inga kransalger observerades längs transekten och förutom en 5 x 10 m stor äng där ålnate (Potamogeton perfoliatus) täckte 50 % av botten, bestod växtligheten endast av enstaka hårsärv och axslinga. Sammanfattande vegetationsbeskrivning för sandbanken Botten bestod nästan uteslutande av sand med endast spridda stenar och block. Det fanns partier med mosaikbottnar av sand, grus, sten och block, men även där var sand den dominerande bottentypen. Den mesta växtligheten utgjordes av kransalger, främst borststräfse men även grönsträfse och havsrufse. Kärlväxterna hårsärv, borstnate, axslinga och ålnate förekom också men inte i lika täta bestånd som kransalgerna (Chara spp). Generellt täckte växtligheten ca 50 % av bottnarna ned till 3-4 m djup även om kransalgerna kunde bilda heltäckande ängar. Under 4-5 m djup var sandbottnarna mest kala. Block och stenar täcktes framförallt av de fintrådiga makroalgerna men även blåstång och enstaka gaffeltång förekom. Bland djuren dominerade havstulpanerna men nässeldjur och enstaka blåmusslor förekom också. På lite större block var sötvattenssvamp vanlig. Totalt observerades 21 växttaxa på de fyra transekterna (med taxa menas en kombination av arter och släkten eftersom vissa arter endast bestämdes till släkte, t.ex. Enteromorpha spp., se Bilaga 3). På bottnarna noterades en del skorv (Saduria entomon), ett allätande kräftdjur och tånglake (Zoarces viviparus). Både skorven och tånglaken är ishavsrelikter dvs djur som har sin huvudsakliga utbredning i arktiska hav men som förekommer isolerade i exempelvis sjöar och innanhav. 20

Bild 9. Blåstång (Fucus vesiculosus) på ett block på transekt Ax3. Foto. S. Qvarfordt. Delområde B: Skärgården Transekt Ax5, Skär SV Granskär 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 10 20 30 40 1 2 3 4 5 8 9 50 Täckningsgrad (%) 0 20 40 60 80 100 50 60 70 80 90 100 Avstånd (m) Transekten utgick från en blockstrand på södra sidan av ett skär och nådde 92 m från land 8,6 m djup. Botten bestod av en mosaik av block, sten och grus med ett större parti sandbotten 21

mellan 20 och 30 m avstånd från land. Upp till ca 7 m djup täcktes block och stenar av ishavstofs men även fjäderslick var vanlig. På blocken förekom också enstaka gaffeltång och rosendun (Aglaothamnion roseum). På 6,8 m djup observerades en enstaka blåstångsruska men block och stenar täcktes framförallt av fjäderslick och ishavstofs. Från 4-5 m djup var det blockbotten täckt av fintrådiga alger samt spridda blåstångsruskor. De fintrådiga algerna utgjordes av rödalgerna ullsläke, fjäderslick och violettslick, brunalgerna trådslick och skäggalg (Dictyosiphon foeniculaceus) samt grönalgerna grönslick och tarmalger. På transekten observerades endast en enstaka kärlväxt, hårsärv. Havstulpaner och sötvattenssvamp var relativt vanliga och enstaka blåmusslor satt på de djupare blocken. Transekt Ax6, Skär NV Sunnan 0 Täckningsgrad (%) 0 25 50 75 100 2 4 6 8 10 12 14 2 4 6 8 10 12 14 0 10 20 30 40 50 50 60 70 Avstånd (m) 80 90 Transekten startade från ett stort block på norra sidan av ett skär. Det var blockbotten ned till 6 m djup 25 m från startpunkten därefter utgjordes botten av block, sten och grus ned till 13 m djup 75 m ut. Transekten avslutades på en flack sandbotten med sten, grus och inslag av lera på 13,7 m djup 81 m från startpunkten. Djupare än 13 m observerades endast ishavstofs och fjäderslick. På 13 m djup noterades den första mossan (Fontinalis sp) och strax därefter även rödalgerna gaffeltång och rödblad (Coccotylus/Phyllophora). Även rosendun och rödris (Rhodomela confervoides) förekom men liksom gaffeltång och rödblad endast som enstaka tofsar. Ishavstofs dominerade vegetationen upp till 4 m djup. Vid 4 m djup tillkom trådslick och enstaka blåstångsruskor samt grönalgerna grönslick och tarmalger. Från 2,5 m djup dominerade grönalgerna men även ullsläke och trådslick täckte delar av botten. Närmast land växte bara grönslick. 22

Bild 10. Axslinga (Myriophyllum spicatum) på transekt Ax7. Foto. M. Borgiel. Transekt Ax7, Skär vid Sundmars redd 0 Täckningsgrad (%) 0 25 50 75 100 2 4 6 8 10 2 4 6 8 10 12 0 10 20 30 40 50 Avstånd (m) Denna relativt korta transekt utgick från blockstranden på ett skär och avslutades 54 m ut på en kal mjukbotten på 11 m djup. Upp till 9 m djup bestod botten delvis av mjukbotten och delvis av sten och block. Därefter var det block och stenbotten med inslag av grus. 12 23

Ishavstofs växte på de djupaste blocken på 10,5 m djup vilket indikerar att den kan växa djupare om hårt substrat finns. Upp till drygt 5 m djup växte endast ishavstofs och fjäderslick på botten. Vid 5 m ersattes ishavstofs av trådslick och även grönalgerna började förekomma. Botten täcktes upp till ytan av fintrådiga alger, framför allt trådslick och grönslick men även skäggalg, violettslick, ullsläke och tarmalger förekom. Grönslick dominerade närmast ytan, men det fanns också mycket blågrönalger (Rivularia atra). I grus och mellan stenar och block där sediment samlats växte kärlväxter och enstaka kransalger (troligen skörsträfse, Chara globularis). Kärlväxterna förekom från 3,6 m djup upp till 0,6 m djup och täckte som mest 50 % av botten. Vanligast var axslinga men även borstnate, hårsärv, höstlånke (Callitriche hermaphroditica) och vitstjälksmöja (Ranunculus baudotii) förekom. Sammanfattande vegetationsbeskrivning för skärgården Bottnarna utgjordes främst av block och sten med inslag av grus och djupare ned även mjukbotten. Makroalgsamhällena var relativt artrika men bestod främst av fintrådiga alger även om enstaka rödblad och gaffeltång samt spridda blåstångsruskor förekom. Bland rödalgerna dominerade fjäderslick men även ullsläke och violettslick var vanliga. Ishavstofs och trådslick var de vanligaste brunalgerna och grönslick dominerade på grunda bottnar. På de inventerade lokalerna fanns inte mycket kärlväxter eftersom bottnarna främst bestod av hårdbotten. Vanligast var axslinga men även höstlånke, borstnate och hårsärv förekom. Totalt observerades 22 växttaxa på de tre lokalerna. Skillnader i vågexponering mellan de tre inventerade lokalerna märktes tydligt i växtsamhällenas artsammansättning. Vågexponering tillhör tillsammans med bottentyp och ljus (djup) de viktigaste faktorerna som bestämmer bottensamhällenas artsammansättning på lokal nivå (Kautsky 1988, Kautsky & van der Maarel 1990). Transekterna täckte samma djupintervall (0-11 m) och bottnarna bestod framförallt av hårda substrat som sten och block. På den mest skyddade lokalen (Ax7) märktes frånvaron av vågor i en högre sedimenttäckning på bottnarna. Det kan förklara varför bara åtta makroalgsarter observerades på lokalen till skillnad mot de 12 arter som fanns på de lite mer vågexponerade lokalerna Ax5 och Ax6. Sediment hämmar makroalgsetablering, bland annat blåstång (Berger et al. 2003, Eriksson & Johansson 2003). På lokal Ax7 fanns istället ett kärlväxtsamhälle bestående av fem arter. Kärlväxter växer på mjuka eller sandiga bottnar och föredrar generellt lugnare vatten. 24

Bild 11. Hårsärv (Zannichellia palustris) på sandbotten och blåstång (Fucus vesiculosus) på block. Foto. S. Qvarfordt. Blåstångens djuputbredning i Axmar Östersjöns låga salthalt innebär att de flesta av de stora brunalger som bildar tångbältet på västkusten och i saltare vatten saknas. I Östersjön består tångbältet främst av en art, blåstången (Fucus vesiculosus). I de saltare vattnen från Öland och söderut finns det även sågtång (Fucus serratus). I Bottenhavet växer blåstången sida vid sida med en smalbålig variant som nyligen blev en egen art, smaltång (Fucus radicans). Både blåstång och smaltång observerades vid inventeringen i Axmar men vi har valt att inte skilja på dem utan använda blåstång som benämning. Blåstången är en stor, flerårig brunalg som bildar tångskogar på hårda bottnar upp till Norra Kvarken där salthalten blir för låg. Blåstångssamhällena är viktiga habitat, yngel- och födosöksplatser för många fiskar och andra djur. Blåstången används ofta som en miljöstatusindikator eftersom den är lätt att känna igen och sitter på samma plats i flera år vilket ger ett integrerat mått på förhållandena i området, t ex ljustillgång. I undersökningsområdet i Axmar observerades blåstång som djupast på 6,9 m. I området observerades endast enstaka eller spridda blåstångsruskor, inte de kraftiga samhällen som bildar ett tångbälte. På sandbankstransekterna förklaras detta av brist på lämpligt substrat, men inte på de övriga tre transekterna där hårdbotten fanns tillgängligt. Frånvaron av blåstångssamhällen tyder på en negativ påverkan i området. Axmar ligger mellan Norrsundet och Vallvik som båda har haft pappersmassafabriker sedan tidigt 1900-tal. Studier har visat att utsläpp från skogsindustrin kan medföra stora negativa effekter i bottensamhällen, bland annat minskad förekomst av blåstång (Kautsky et al., 1988). Andra inventeringar som gjorts i områden närmare både Norrsundet och Vallvik visar dock större djuputbredning (Tabell 6) och högre täckningsgrader av blåstång (Hansson, 2006). I en inventering 1984 vid Gåsholma, strax söder om undersökningsområdet, observerades endast enstaka blåstångsruskor, men söder om Kusön täckte samhällena upp till 25 % av 25

botten (Kautsky et al., 1988). I en inventering år 2005 kring Gåsholma beskrevs blåstångssamhällen som täckte ca 50 % av botten (Hansson, 2006), vilket tyder på förbättrade förhållanden. Blåstångens djuputbredning i undersökningen 2005 var 6,9 m, vilket är detsamma som observerades vid årets inventering i Axmar. I undersökningen 2005 (Hansson, 2006) inventerades även två områden längre norrut. Vid Tupparna som ligger utanför Ljusnefjärden och Vallvik observerades blåstång som djupast på 9 m. Vid Långvind, ett område längre norrut mellan Iggesund och Söderhamn, växte blåstången ned till 9,6 m djup. Tabell 6. Blåstångens djuputbredningsgräns i Axmar anges. Dessutom visas djuputbredningen för tidigare undersökningar i angränsande områden. Område Axmar, 2008 Gåsholma, 2005 Gåsholma, 1984 Tupparna, 2005 Långvind, 2005 Djup (m) 6,9 6,9 3-4 9 9,6 Transekt/ Undersökning Ax5 (a) (b) (a) (a) (a) Hansson 2006; (b) Kautsky et al 1988 26

Hilleviks-Trödjefjärden Översiktlig dykinventering Figur 6. De 20 översiktliga dyktransekterna i undersökningsområdet. Delområde A På transekt A1 i inre delen av delområdet bestod botten framförallt av sand eller mjukbotten djupare än 3 m. Spridda stenar, block eller hällar förekom och kunde bitvis dominera. Grundare än 2 m djup var det främst block och sten. Sand och mjukbottnarna var kala eller täckta av lösa alger upp till 6,5 m djup där ålnate började förekomma. Vid 4,5 m djup tillkom även borstnate. Makroalger observerades från 7,5 m djup men förekom troligen djupare när hårt substrat fanns tillgängligt. Makroalgsamhället utgjordes av ishavstofs och fjäderslick upp till ca 3 m djup där även blåstång förekom. Från 2 m djup bestod samhällena av grönalgerna grönslick, bergborsting (Cladophora rupestris) och tarmalger samt brunalgerna sudare, skäggalg och trådslick. Transekt A2 var den djupaste transekten (största djup 20 m). Växtlighet observerades från 13,3 m där ishavstofs täckte spridda stenar på en annars kal sandbotten. Upp till 7 m djup var den dominerande bottentypen sand, därefter blev det blockbotten. Upp till 7 m djup bestod makroalgsamhället av ishavstofs samt rödalgerna fjäderslick, gaffeltång och rödblad. Vid 7 m djup tillkom brunalgerna blåstång och sudare samt enstaka mossa (Fontinalis sp). Från 2 m djup dominerade grönslick men även tarmalger, sudare och skäggalg förekom. Blåstång förekom mellan 1,6 och 7 m djup och täckte som mest 10 % av botten. 27

Det största djupet på transekt A3 var 11,7 m. Bottnarna på denna mer vågexponerade transekt utgjordes av häll, block och sten och täcktes från 11,7 m av ett frodigt makroalgsamhälle som dominerades av fjäderslick. Rödalgerna ullsläke, rödblad och gaffeltång förekom också samt brunalgerna blåstång, sudare och trådslick. Vid ca 2 m djup förändrades samhället och bottnarna täcktes istället av ullsläke. Från 1 m djup förekom även grönslick. Blåstång förekom mellan 2 och 7 m djup och täckte som mest 25 % av botten. Bild 12. Blåstångsbälte i delområde A. Foto. S. Qvarfordt. Även transekt A4 på Hålöklubbens ostsida var mer vågexponerad. På 8-15 m djup dominerade rödalgen fjäderslick på en mosaikbotten bestående av häll, block, sten, grus och sand. På hårda substrat förekom även ishavstofs och gaffeltång medan rörligare substrat som sand och grus var kala. Från 8 m djup upp till ytan var det blockbotten täckt av ett makroalgssamhälle som inkluderade främst fjäderslick och blåstång men även gaffeltång och ishavstofs samt mossa. Från ca 3 m djup dominerade dock grönslick. Blåstång förekom mellan 0 och 9 m djup och täckte som mest 25 % av botten. Transekt A5 belägen i ett lite mer skyddat sund hade en mosaikbotten bestående av block, sten, grus och sand på 6-8 m djup. Grundare än 6 m djup bestod bottnarna främst av block. Grus- och sandpartierna var kala medan hårdbottnarna täcktes av makroalger och mossa. Makroalgsamhället bestod av rödalgerna fjäderslick, violettslick, gaffeltång och ullsläke samt brunalgerna blåstång, trådslick, sudare och ishavstofs. Även grönalgerna bergborsting och grönslick var vanliga. Blåstång förekom mellan 2 och 8 m djup och täckte som mest 50 % av botten. Även på transekt A6 täcktes en mosaikbotten på 0-7,5 m djup av ett frodigt makroalgsamhälle. Mellan 1,5 och 7,5 m djup dominerade blåstång och fjäderslick men även gaffeltång, trådslick, sudare och bergborsting förekom. Grundare, från 1,5 m djup, dominerade grönslick. På sandiga och grusiga partier växte kransalger samt kärlväxterna axslinga, borstnate, ålnate, nating (Ruppia sp) och hårsärv. Blåstång förekom mellan 0,5 och 7,5 m djup och täckte som mest 100 % av botten. Delområde B Delområde B i norra delen av undersökningsområdet var mer skyddat från vågor och vind än delområde A. På transekt B1 bestod botten främst av sand men med partier där block och sten dominerade. Växtlighet förekom längs hela transekten vars största djup var 5,6 m. På hårda bottnar växte ullsläke, fjäderslick, gaffeltång, sudare, skäggalg, trådslick, blåstång och 28

ishavstofs samt grönslick och tarmalger. Sandiga och grusiga bottnar täcktes av ett kärlväxtsamhälle bestående av hårsärv, ålnate, borstnate, axslinga och höstlånke samt enstaka kransalger (borststräfse) Den grundare transekten B2 nådde ned till 3,3 m djup. Bottnarna utgjordes av sand, block, grus och lera. Makroalgssamhället på de hårda substraten inkluderade spridda blåstångsruskor men dominerades av de fintrådiga algerna trådslick och grönslick. I kärlväxtsamhället var ålnate den vanligaste arten men även hårsärv, borstnate, axslinga och höstlånke förekom. På 0,5-1,5 m djup täckte borststräfse fläckvis hela botten. På transekt B3 som nådde ned till 5,2 m djup dominerade hårda bottnar men sandbotten var vanlig djupare än 4 m. I makroalgsamhället växte ishavstofs, blåstång och fjäderslick på upp till ca 1 m djup varefter grönslick tog över. På transekt B4 där botten nästan uteslutande bestod av mjukbotten växte ett artrikt kärlväxtsamhälle. De vanligaste arterna var ålnate, axslinga, borstnate och höstlånke, men även havsnajas (Najas marina), hjulmöja (Ranunculus circinatus) och hårsärv förekom. På mjukbottnarna var även slangalger (Vaucheria) vanliga. Slangalgerna är löslevande och kan bilda tjocka, heltäckande gröna till svarta mattor på mjukbottnar. Under mattorna blir det ofta syrefritt. Makroalgssamhället på de få hårda bottnarna bestod av enstaka fjäderslick och tarmalger samt lite trådslick, grönslick och skäggalg. Delområde C Botten på transekt C1 bestod av sand med hårdbottenpartier av sten och block. Transektens största djup var 6 m men kärlväxter observerades först från 5,3 m. Kärlväxtsamhället var artrikt. De vanligaste arterna var ålnate, borstnate och axslinga. Övriga arter utgjordes av höstlånke, vitstjälksmöja, nating och hårsärv. Även kransalgen havsrufse (Tolypella nidifica) förekom. På de hårda bottnarna växte ett makroalgsamhälle där trådslick och grönslick var vanligast. Övriga arter utgjordes av sudare, skäggalg, blåstång och tarmalger samt rödalgen fjäderslick. På transekt C2 bestod bottnarna mellan 2,5 och 4,6 m djup av framförallt sand men bitvis dominerade hårda bottnar. Från 2,5 m djup var det blockbotten. Kärlväxtsamhället var relativt glest och inkluderade endast de vanligaste arterna ål- och borstnate samt axslinga och hårsärv. Makroalgsamhället var däremot frodigt. De vanligaste arterna var blåstång, fjäderslick och grönslick men även gaffeltång, trådslick och tarmalger samt mossa förekom. På transekt C3 täcktes bottnarna nästan helt av en slangalgsmatta. På mjukbotten växte spridda höstlånke, axslinga, borstnate och hårsärv samt fläckvis täta bestånd av ålnate i slangalgsmattan. Hårdbottnar förekom nästan enbart grundare än 2 m djup och täcktes av trådslick eller grönslick. 29

Bild 13. Slangalgsmatta (Vaucheria spp.) med snäckor och spridda hjulmöja (Ranunculus circinatus). Foto. M. Borgiel. Även på transekt C4 täckte slangalgsmattor stora ytor av mjukbottnarna. Hårda bottnar i form av sten och block förekom fläckvis och främst nära land grundare än 2 m djup. På de hårda bottnarna växte lite blåstång samt ishavstofs, fjäderslick och trådslick. Från 1 m djup täckte grönslick det mesta. Kärlväxtsamhället var frodigt och dominerades av ålnate men även höstlånke, axslinga och borstnate var vanliga. Mjukbotten på transekt C5 täcktes helt av slangalgsmattor. I slangalgsmatten växte dock fläckvis täta bestånd av ålnate och höstlånke. Även axslinga och hjulmöja förekom. På de få hårda bottenytorna växte endast grönslick samt enstaka trådslick. Delområde D Botten på transekt D1 utgjordes av block och sand. Transektens största djup var endast 3,8 m. På blocken växte framförallt trådslick förutom nära ytan där även grönslick var vanlig. I övrigt förekom endast enstaka fjäderslick, sudare, blåstång och tarmalger. På sandbottnarna fanns lite slangalger men framförallt ett kärlväxtsamhälle som täckte ca 25 % av botten. Ålnate var den vanligaste arten, men även höstlånke, borstnate, hjulmöja, vitstjälksmöja, nating och hårsärv förekom. På transekt D2 bestod botten sand, lera eller mjukbotten samt några partier med block. På grunda block (0-0,5 m djup) växte grönslick och trådslick, i övrigt bara enstaka blåstångsruskor. Slangalgerna täckte delvis sand och mjukbottnar kring 2-5 m djup men där växte även ett frodigt kärlväxtsamhälle. De vanligaste arterna var höstlånke, ålnate och hårsärv. 30

På transekt D3 täcktes mjukbotten av slangalgsmattor samt bitvis täta bestånd av ålnate och borstnate. Hårdbotten förekom endast nära land. Delområde E Botten på transekt E1 utgjordes nästan uteslutande av mjukbotten. På de få block som fanns växte enstaka ullsläke, trådslick och tarmalger samt mossa. Även en blåstångsruska observerades. Mjukbottnarna täcktes delvis av kärlväxter. De vanligaste arterna var ålnate och höstlånke men även borstnate, axslinga, hårsärv och vitstjälksmöja förekom. Den långa transekten E2 nådde bara 3,3 m djup. Botten utgjordes av mjukbotten med några partier block och sand. Stora delar av botten var täckt av slangalgsmattor men kärlväxtsamhället var relativt artrikt. De vanligaste arterna var ålnate och höstlånke men även axslinga, najas, borstnate, vitstjälksmöja och hårsärv förekom. På blocken växte trådslik, grönslick och tarmalger. Sammanfattande vegetationsbeskrivning för Hilleviks-Trödjefjärden På de lite mer vågexponerade bottnarna (delområde A) täcktes hårda bottnar ned till 7-8 m djup av frodiga makroalgssamhällen som inkluderade blåstång. Blåstången var bältesbildande på flacka hårdbottnar mellan 1,5-8 m djup. I övrigt dominerades samhällena av rödalgen fjäderslick även om ishavstofs generellt var den alg som växte djupast. På de mest vågexponerade transekterna var även grönalgen bergborsting vanlig. Bergborsting är en art som förknippas med rena ytterskärgårdsområden (Naturvårdsverket 2007b). På grunda sandoch grusbottnar förekom kransalger och ned till 5-6 m djup växte en del kärlväxter. Delområde B i norra delen av undersökningsområdet var mer skyddat från vågor och vind än delområde A. Bottnarna utgjordes främst av sand och mjukbotten men det fanns även partier där block och sten dominerade. Inne i de mest skyddade vikarna och sunden bestod makroalgssamhället av några fintrådiga arter. På lite mer vågexponerade platser förekom fler arter bland annat gaffeltång och blåstång. I mjuk- och sandbottnarnas kärlväxtsamhällen var de vanligaste arterna hårsärv, ålnate, borstnate, axslinga och höstlånke. I de mest skyddade områdena täcktes mjukbottnarna bitvis av slangalger. I östra delen av delområde C utgjordes bottnarna av sand med partier av hårda bottnar. I västra delen dominerade mjukbottnar, hårdbottnar förekom bara spritt eller nära land. Stora delar av mjukbottnarna var täckta av slangalgsmattor. Kärlväxter förekom från 5,3 m. De vanligaste arterna var ålnate, borstnate, höstlånke och axslinga. På de hårda bottnarna växte ett makroalgsamhälle där trådslick och grönslick var vanligast, men även blåstång förekom. I delområde D bestod bottnarna av sand, lera eller mjukbotten samt några partier med block. På blocken växte framförallt trådslick förutom nära ytan där även grönslick var vanlig, men även enstaka blåstångsruskor förekom. Sand-, ler- och mjukbottnarna täcktes delvis av slangalgsmattor men där fanns också ett frodigt kärlväxtsamhälle. Ålnate, höstlånke, borstnate och hårsärv var de vanligaste arterna. Längst in i undersökningsområdet låg delområde E. Botten utgjordes av mjukbotten med små partier block och sand. På blocken växte främst fintrådiga alger men blåstång och mossa förekom. Mjukbottnarna täcktes mest av slangalger men även av kärlväxter. De vanligaste kärlväxterna var ålnate och höstlånke. 31