HÖGSKOLAN I KAL MAR. Marin inventering av makrovegetation vid Almö, Kvalmsö och Listerby skärgårds naturreservat i Blekinge, hösten 2005

Transkript

1 ISSN: Rapport 2006:1 HÖGSKOLAN I KAL MAR Marin inventering av makrovegetation vid Almö, Kvalmsö och Listerby skärgårds naturreservat i Blekinge, hösten 2005 Mars 2006 Jonas Nilsson & Olof Lövgren Institutionen för Biologi och Miljövetenskap

2 Inledning På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge ge nom - för des en marin inventering av makrovegetation under augusti och september Syftet med inventeringen var att få underlag för planering av ett eventuellt marint naturreservat. Det karterade området motsvarar det som idag utgörs av Almö, Kvalmsö och Listerby skärgårds naturreservat. Total inven teringsyta var ca 12 kvadratkilometer. Den delen av Almö naturreservat som ligger öster om Almö inventerades under 2001 (Tobiasson 2002). Un der sök ning en ut fördes av Olof Lövgren, Jonas Nilsson och Roland Engkvist vid Hög sko lan i Kalmar, Institutionen för Biologi och Mil jö ve - ten skap. Metodik Inventeringen av hö gre väx ter och makroalger gjor des med hjälp av vat ten ki ka re och räfsa i de grun da delarna av området (0-4 m) medan djupare delar undersöktes med dy ka re. Olika makrofyters täck nings grad be döm des enligt en 7-gradig skala på totalt 328 lokaler (figur 1, bilaga 1-2). De flesta arter eller släkten bestämdes direkt i fält. Kransalger (Chara sp.) och vissa fintrådiga alger samlades dock in för senare bestämning på lab. Nomenklaturen följer Tolstoy & Österlund (2003) och Mossberg & Stenberg (2003). På varje lokal registrerades vattendjupet med ekolod eller handlod. Bottensubstratet klassificerades antingen som sand, gyttja eller hårdbotten. Siktdjup, temperatur och salthalt mättes vid varje inventeringstillfälle. Po si tio nen be stäm des med dgps (Garmin 276C) vilket ger en bästa pre ci si on på knappt 2 meter. Positionerna registrerades först i WGS 84 men transformerades sedan till RT 90 i samma GPS. Data från inventeringen importerades och bearbetades sedan i en GIS-applikation (Arc-View 3.3). Kartor publiceras med medgivande från lantmäteriet (I 2006/488). Förutom den översiktliga inventeringen gjor des också dykundersökningar i totalt 10 transekter i området. Transekternas placering bestämdes i förväg genom att placera ut tänkbara lägen på sjökort. Varje transekt sträckte sig från medelvattenlinjen ner till maximalt djup eller tills makrovegetationen upphörde. Samtliga observationer och skattningar gjordes i en tänkt korridor på ca 3-5 m bredd åt vardera hållet från dykaren. Längs med hela transekten bestämdes de dominerande växternas täckningsgrad i en 7-gradig skala samt deras kondition/status. Dessutom noterades bottensubstrat, nedslamning, förekomst av lösliggande tång, typ och mängd av påväxt på den fastsittande tången, nyrekrytering av blås- och sågtångsplantor, betningsskador på tång och täckningsgrad av blåmussla (Mytilus edulis). I transekten noterades även övre och undre gräns för det kontinuerliga Fucus-bältet. Kontinuerligt bälte definierades som en täckningsgrad på minst 25 %. Dessutom bestämdes den undre gränsen för enstaka tångplantor. Alla transekter dokumenterades med undervattensvideo. Resultat Den översiktliga inventeringen visade på en riklig förekomst av makrovegetation i hela det undersökta området. Nästan alla bottnar grundare än 5-6 meter var mer eller mindre täckta av vegetation. På mer än tre fjärdedelar av alla lokaler täckte vegetationen 50 % eller mer av bottnen (figur 1). Det var endast på en tiondel av lokalerna som vegetationen hade en total täckningsgrad som var lägre än 25 %. Nästan hälften av dessa lokaler låg i viken nordost om Almö samt i den djupare delen av Kålfjärden. Lokalernas position i WGS 84 Figur 1 Total täckningsgrad av makrovegetationen på 328 inventerade lokaler vid Almö, Kvalmsö och Listerby skärgårds naturreservat, augusti-september 2005.

3 och RT 90 anges i bilaga 1. Den art eller högre taxonomisk grupp som dominerade, dvs som hade högst inbördes täckningsgrad på respektive lokal framgår av figur 2. Blåstång (Fucus vesiculosus) eller fjäderslick (Polysiphonia fucoides) var med något enstaka undantag, den dominerade arten på hårdbottenlokalerna i området. Fjäderslick dominerade främst på de yttre lokalerna från Arpö och söderut medan blåstång dominerade i skyddade lägen i detta område. Blåstång var däremot oftast den dominerande arten på hårdbotten i området i övrigt som till exempel på västra och östra sidan av Arpö, västsidan av Slädö, runt Västerholmen och Eneholmen samt västra sidan av Almös sydända. Även på flertalet av mjukbottenlokalerna var blåstång den dominerande makrofyten. Här förekom den då i sin lösliggande form. Den dominerande makrofyten på resterande mjukbottenlokaler var annars väldigt varierande. Borstnate (Potamogeton pectinatus) och axslinga (Myriophyllum spicatum) dominerade var för sig eller tillsammans flertalet av stationerna norr om Almö samt kring Kvalmsö. Borstnate stod även för dominansen på många lokaler norr och sydost om Arpö samt i området mellan Vagnö/Arpö och Almö. Ålgräs (Zostera marina) dominerade på lite djupare mjukbottnar. Den art som förekom på flest antal hårdbottenlokaler var blåstång (57 %) följd av fjäderslick som påträffades på ungefär hälften av lokalerna. Borstnate och blåstång var de två vanligaste arterna på sandbotten. De förekom på 80 % respektive 67 % av lokalerna. Även axslinga, ålgräs och nating (Ruppia sp.) var vanligt förkommande på sandbotten. Dessa tre arter återfanns på vardera mer än 40 % av lokalerna. På gyttjebottnar var borstnate Arpökalv Sandvikeh. Eneholmen Lilleklimp Västerholmen Arpökalv St Kråkan Stångskär Figur 1 Dominerande makrofyt på 328 inventerade lokaler vid Almö, Kvalmsö och Listerby skärgårds naturreservat, augusti-september 2005.

4 vanligast (82 %), men även lösliggande blåstång (75 %), axslinga (63 %), nating (51 %) var vanligt förekommande arter. Enskilda arters förekomst samt täckningsgrad redovisas i figur 5-11 samt i bilaga 2. Det påträffades totalt fyra arter av två olika släkten kransalger. Dessvärre kunde några av de insamlade exemplaren inte bestämmas till art utan endast till släkte. Täckningsgraden av kransalger var överlag låg och översteg inte 25 % på någon lokal. Borststräfse (Chara aspera) var vanligast på grunda sandbottnar ner till 2,3m medan grönsträfse (Chara baltica) var den vanligaste kransalgen på gyttjebottnar ner till 3,0m. Hårsträfse (Chara canescens) förekom också i relativt låga tätheter företrädesvis på gyttjebottnar. Havsrufse (Tolypella nidifica) påträffades endast i enstaka exemplar på två lokaler i området. Av grönalgerna var grönslick (Cladophora glomerata) den i särklass vanligaste arten. Arten var bältesbildande i skvalpzonen på i stort sett alla sten- och klippbottnar i området. Detta framgår dock inte av den översiktliga inventeringen utan enbart av data från dyktransekterna (bilaga 3). Av grönalgerna som återfanns lösliggande på mjukbotten fanns östersjösallat (Monostroma balticum) på 9% av lokalerna. Den påträffades i högst tätheter i Sandviken på Almös nordsida där den för övrigt dominerade på två lokaler. Näckhår (Cladophora fracta) återfanns endast på enstaka lokaler. För övrigt påträffades borsttrådar (Chaetomorpha sp.) och tarmalger (Enteromorpha sp.) på 7 respektive 5 % av mjukbottenlokalerna. Bland brunalgerna var blåstång den i särklass vanligaste arten. Detta beror sannolikt bland annat på dess förmåga att kolonisera både hårda och mjuka bottnar. Fastsittande tång fanns med några undantag på de flesta sten- och klippstränder i området väster, öster och norr om Arpö. De tätaste bestånden fanns på medelexponerade eller skyddade lokaler. Blåstång förekom i betydligt lägre tätheter och då ofta ytnära på exponerade lokaler som till exempel vid Lilleklimp väster om Arpö, Ljungskär, Arpös sydsida, St Kråkan och skären sydväst om Arpökalv. Även vid den yttersta ön, Stångskär, var täckningsgraden lägre på den exponerade delen. Lösliggande blåstång förekom endast på mjukbotten i skyddade lägen. Den hade ett mycket variabelt utseende på olika lokaler inom området. Denna morfologiska variation är tidigare beskriven av t ex Levring (1940) som var verksam längs kusten i Blekinge i slutet av 1930-talet. I och utanför den lilla viken på Arpös östra del var den lösliggande tången full av något som närmast kan beskrivas som nödskott. Lösliggande nystan av smalbålig blåstång hittades på några lokaler kring Eneholmen och Västerholmen. På vissa exemplar var inte bålen inte tjockare än vad den normalt är hos gaffeltång. Liknande former påträffades även vid inventering av makrovegetation i Sturkö innerskärgård (Nilsson 1995). Sågtång (Fucus serratus) påträffades endast på enstaka hårdbottenlokaler i området kring Ljungskär och yttre Stångskär. Dyktransekterna visade dock att den även fanns i andra delar av området. Snärjtång eller sudare (Chorda filum) var ganska vanligt förekommande på sand (30 %) respektive gyttja (30 %) speciellt i den mellersta delen av området där den också dominerade på några lokaler. De fintrådiga brunalgerna trådslick (Pylaiella littoralis) och molnslick (Ectocarpus confervoides) kan vara svåra att skilja i fält och slogs därför ihop och kategoriserades som Pyl/Ecto. Algerna påträffades framförallt i lösliggande mattor helt eller delvis täckandes på övrig vegetation. Tråd- och molnslick fanns framförallt på mjukbotten i ett begränsat område kring Eneholmen och Sandvikeholmen. Murkelalg (Leathesia difformis) förekom på enstaka lokaler i den nordligaste delen av området. Där växte den uteslutande som påväxt på kärlväxter som axslinga, borstnate och nating. Bland rödalgerna var fjäderslick vanligast. Arten fanns på hälften av alla hårdbottenlokaler och då framförallt i de yttre mer exponerade delarna av området. Arten förekom även lösliggande på 8 % av sandbottenlokalerna. Förekomsten av rödris (Rhodomela confervoides) var koncentrerad till sydvästra sidan av Arpö. Där påträffades den både på hårdbotten men också lösliggande på sandbotten. Gaffeltång eller kräkel (Furcellaria lumbricalis) påträffades endast på 2 % av hårdbottenlokalerna. Dykundersökningen visade dock att arten var ganska vanligt förekommande på de yttre transekterna (bilaga 3). Ullsläke (Ceramium tenuicorne) var vanligast på mjukbotten där den fanns på ungefär 25 % av lokalerna och då framförallt som påväxt på övrig vegetation. Ullsläke fanns på 13 % av hårdbottenlokalerna antingen fastsittande på hårt substrat eller som påväxt på blåstång. Borstnate påträffades i stora delar av området både på sand- och gyttjebottnar. Arten förekom på ungefär 80 % av alla mjukbottenlokaler där den också i många fall var dominant vegetation. Både hårnating (Ruppia maritima) och skruvnating (Ruppia cirrhosa) förekom i det karterade området. De bestämdes dock endast till släkte framförallt på grund av svårigheter att artbestämma dem i fält. Natingar hade ungefär samma utbredningsmönster som borstnate men påträffades på betydligt färre lokaler. Släktet fanns på ungefär hälften av alla lokaler med gyttja och på 40 % av alla lokaler

5 med sand. Hårsärv (Zannichellia sp.) var ungefär lika vanlig på sand som gyttja (15 %). Lokaler med högst tätheter låg i sunden mellan Vagnö/Arpö och Slädö/ Arpö samt norr om Kvalmsö. Ålgräs fanns på 41 % av alla besökta lokaler med sand och på 15 % av alla lokaler med gyttja. Täckningsgraden var som högst 87,5-100 % på några enstaka gyttjelokaler, men varierade van li gast mellan 25 och 75 %. Ålgräset utgjorde oftast den dominerande vegetationen på mjukbotten från cirka 3,5 m djup. Ålgräsets maximala djuputbredning varierade från 5,4 m sydväst om Österholmen, sydväst om Birkeskär, väst om Arpökalv och på sydsidan av Arpö. I sundet väster om Slädö påträffades ålgräs på 5,6 m och på sydöstra sidan av Arpökalv ner till 6,0 m. Ålgräset hade sin maximala djuputbredning 7,1 m vid Stångskär i de yttersta delarna av det inventerade området. Vitstjälksmöja (Batrachium baudotii), hornsärv (Ceratophyllum demersum), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och korsandmat (Lemna trisulca) påträffades endast på enstaka lokaler i låga tätheter och huvudsakligen på gyttjebottnar. Axslinga var däremot en vanligt förekommande växt både på sand och gyttja. Täckningsgraden var som högst i den nordligaste delen av området. Förekomsten av havsnajas (Najas marina) var koncentrerad till en vik nordost om Almö. Här bestod sedimentet av en ganska lös gyttja. Data på temperatur, salthalt och siktdjup presenteras i bilaga 2. Lägg märke till att siktdjupet var större än det maximala vattendjupet vid samtliga mättilfällen. Lokalernas geografiska lägen framgår av figur 12. Resultaten från dyktransekterna redovisas i bilaga 3. På samtliga tio undersökta transekter (figur 3) förekom tångbälte i någon utsträckning. Den undre gränsen för kontinuerligt tångbälte varierade mellan 1,5 och 6,2 m (figur 4). I genomsnitt var tångbältets djuputbredning 2,6 m vilket kan jämföras med 1,6 m som noterades i det intilliggande Tromtöområdet (Tobiasson 2002) och 1,4 meter som noterades vid Gö hösten 2005 (Nilsson & Lövgen 2006). Den djupaste tångplantan hittades på 7.1 m vid Stångskär (AH1). På de flesta undersökta platserna förekom tångbältet relativt strandnära och djuputbredningen var i vissa fall begränsad av tillgången på lämpligt substrat. Nyrekryteringen var god överallt speciellt i de yttre transekterna. Kraftiga betskador förekom på en av transekterna och sparsamt på ytterligare två. För övrigt noterades väldigt få skador eller missbildningar. Tångbältet var något nedslammat på de tre innersta transekterna (AH8-10). Påväxten av alger och djur var överlag sparsam utom på de två innersta transekterna där stora delar av tångbältet var täckta av lösliggande fintrådiga alger samt bevuxna med en stor mängd hjärtmusslor (Cerastoderma glaucum) och mossdjur (Bryozoa). Figur 3 Stationer för dyktransekter (AH1-AH10) markerade med röda punkter. Transekten sträcker sig mellan de båda punkterna. Tångens djuputbredning på 10 lokaler vid Almö augusti - september AH1 AH2 AH3 AH4 AH5 AH6 AH7 AH8 AH9 AH10 djup från ytan (m) % 50-75% 25-50% enstaka Figur 4 Tångens djuputbredning i 10 undersökta transekter. Täckningsgraden anges med olika rastering enligt legend. I fi guren fi nns även en linje som anger gränsen för 25% lämpligt substrat för tång.

6 Referenser Levring T Studien über die Algenvegetationen von Blekinge Südschweden. PhD thesis, University of Lund. Lund. Sweden (in German). Mossberg B. & Stenberg L Den nya nordiska floran. Nilsson J Sturkö innerskärgård marininventering. Rapport 95:3. Högskolan i Kalmar. Nilsson J & Lövgren O Marin inventering av makrovegetation vid Gö i Blekinge, hösten Högskolan i Kalmar. Rapport 2006:2. Tolstoy A. & Österlund K Alger vid Sveriges östersjökust - en fotoflora. Tobiasson S Biologisk inventering vid Tromtö, Karlskrona kommun. Högskolan i Kalmar. Rapport 2002:20.