Förvandling av arbetskraftens värde eller pris till arbetslön

SJUTTONDE KAPITLET Förvandling av arbetskraftens värde eller pris till arbetslön På ytan av det borgerliga samhället framträder arbetarens lön som arbetets pris, en bestämd summa pengar som betalas för en bestämd mängd arbete. Man talar om arbetets värde, och detta värde, uttryckt i pengar, kallas arbetets nödvändiga eller naturliga pris. Man talar å andra sidan om arbetets marknadspriser, d.v.s. priser som fluktuerar kring dess nödvändiga pris. Men vad är en varas värde? Den konkreta formen för det samhälleliga arbete, som har använts vid dess produktion. Och varmed mäter vi storleken av detta värde? Med storleken av det arbete som varan innehåller. Varmed skulle vi alltså bestämma värdet av t.ex. en 12-timmars arbetsdag? Med de 12 arbetstimmar, som en 12-timmars arbetsdag innehåller. Men detta är en absurd och innehållslös tavtologi.[726*] För att kunna säljas som vara på marknaden måste arbetet i varje fall existera, innan det säljes. Men om arbetaren vore i stånd att ge sitt arbete en självständig form, så skulle han sälja vara och inte arbete.[727*] Bortsett från dessa motsägelser skulle ett direkt utbyte av pengar, d.v.s. materialiserat arbete, mot levande arbete antingen upphäva den värdelag som först kan utvecklas fritt på det kapitalistiska produktionssättets grundval, eller också upphäva denna kapitalistiska produktionsmetod själv, som vilar just på lönarbetet. En 12-timmars arbetsdag frambringar t.ex. ett penningvärde på 6 sh. Antingen bytes lika värden, och då får arbetaren 6 sh. för sina 12 timmars arbete. Priset på hans arbete skulle då vara likamed priset på hans produkt. I så fall frambringar han inget mervärde för arbetsköparen, de 6 sh. förvandlas inte till kapital, och grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet försvinner. Men det är just den grundvalen, som är förutsättningen för att han säljer sitt arbete, att det är lönarbete. Eller också får han för 12 timmars arbete mindre än 6 sh., d.v.s. han får mindre än 12 timmars arbete i utbyte mot de 12 timmar han utför. 12 timmars arbete bytes mot 10 eller 6 timmars arbete. Detta likställande av olika storheter upphäver inte endast värdebestämningen. En sådan meningslös självmotsägelse kan överhuvud inte ens uttalas eller formuleras som lag.[728*] Det tjänar ingenting till att söka förklara detta byte av en större mängd arbete mot en mindre genom att säga, att formen är olika i de bägge fallen, att arbetet i ena fallet är materialiserat, i andra fallet levande.[729*] Förklaringen är så mycket mera misslyckad, som en varas värde inte beror på den mängd arbete, som verkligen är nedlagd i den, utan av den mängd levande arbete som är nödvändig för varans produktion. Låt en vara representera 6 arbetstimmar. Om en uppfinning gör det möjligt att producera den på 3 timmar, så sjunker värdet av de varor, som redan är producerade, till hälften. Varans värde motsvarar nu 3 timmars samhälleligt nödvändigt arbete i stället för som tidigare 6 timmar. Det är alltså det arbete, som är nödvändigt för produktionen, inte det som faktiskt använts, som bestämmer varans värdestorlek. Vad penningägaren direkt möter på varumarknaden, är i själva verket inte arbetet utan arbetaren. Och denne säljer sin arbetskraft. Så snart arbetet verkligen börjat, tillhör

arbetskraften inte längre honom själv, och han kan därför inte vidare sälja den. Arbetet är värdets huvudinnehåll och inneboende mått, men det har inget eget värde.[730*] Uttrycket "arbetets värde" inte endast upplöser värdebegreppet utan förvandlar det till dess direkta motsats. Det är ett fingerat utryck alldeles som t.ex. jordens värde. Dessa fingerade uttryck kommer emellertid ur själva produktionsförhållandena. De är beteckningar för väsentliga förhållandens yttre företeelseformer. Att den omedelbara iakttagelsen ofta ger en bakvänd bild av verkligheten, är en tämligen känd sak i alla vetenskaper utom i den politiska ekonomin.[731*] Den klassiska politiska ekonomin lånade kritiklöst begreppet "arbetets pris" från vardagslivet för att sedan efteråt ställa frågan: hur bestämmes detta pris? Den blev snart klar över att växlingarna i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan inte förklarar annat, än att arbetets marknadspriser svänger över och under en bestämd storlek, alldeles som priserna på alla andra varor. Om tillgång och efterfrågan täcker varandra, så upphör prissvängningarna under i övrigt oförändrade förhållanden. Men då upphör också tillgång och efterfrågan att förklara någonting. När tillgång och efterfrågan täcker varann, är arbetets pris dess naturliga pris, som bestämmes oberoende av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Detta naturliga pris var det egentliga föremålet för analysen. Eller man undersöker de växlande marknadspriserna under en längre tidsperiod, t.ex. ett år, och finner att växlingarna upphäver varandra och ger ett medelvärde, en konstant storhet. Denna måste naturligtvis bestämmas på annat sätt än de avvikelser, som ömsesidigt upphäver varandra. Detta bestämmande pris, som behärskar och reglerar det tillfälliga marknadspriset, arbetets "nödvändiga pris" (fysiokraterna) eller dess "naturliga pris" (Adam Smith), kan inte vara annat än dess värde uttryckt i pengar som för varje annan vara. På detta sätt trodde sig de politiska ekonomerna kunna tränga fram genom arbetets tillfälliga priser och nå fram till dess värde. Liksom för andra varor bestämdes detta värde i sin tur genom produktionskostnaderna. Men vad är produktionskostnaden - för arbetaren, d.v.s. kostnaden för att producera eller reproducera arbetaren själv? Omedvetet kom den politiska ekonomin att ta upp denna fråga i stället för den ursprungliga, som gällde produktionskostnaden för arbetet som sådant, ett problem med vilket man inte kom ur fläcken. Vad nationalekonomerna kallar arbetets värde,[clix*] är därför i själva verket värdet av den arbetskraft, som finns i arbetarens personlighet, och som är lika åtskild från sin funktion, arbetet, som en maskin är skild från de arbetsmoment den utför. Man var så upptagen med skillnaden mellan arbetets marknadspriser och dess så kallade värde, med förhållandet mellan detta värde och profitkvoten, med förhållandet mellan arbetet och de varuvärden arbetet frambringar o.s.v., att man aldrig upptäckte, att analysen i sin utveckling inte endast hade fört från arbetets marknadspriser till dess s.k. värde, utan också hade lett till att arbetets värde återigen hade blivit upplöst i arbetskraftens värde. Den klassiska politiska ekonomins bristande kunskaper om de resultat, som dess egen analys hade åstadkommit, dess okritiska accepterande av begrepp som "arbetets värde", "arbetets naturliga pris" o.s.v. som definitiva exakta uttryck för de värdeförhållanden, som behandlades, invecklade ekonomerna, som vi senare skall se, i olösliga svårigheter och självmotsägelser, medan de samtidigt lade en säker grund för vulgärekonomin, som av princip endast sysslar med banaliteter och yttre former. Låt oss nu undersöka, vilka former arbetskraftens värde och pris antar efter förvandlingen till arbetslön.

Vi vet, att arbetskraftens dagsvärde är beräknat efter en viss livslängd hos arbetaren och en däremot svarande längd på arbetsdagen. Låt oss anta, att den sedvanliga arbetsdagen omfattar 12 timmar, och att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., som i sin tur är penninguttrycket för ett värde, som motsvarar 6 arbetstimmar. Om arbetaren får 3 sh., så får han värdet av sin arbetskraft för en 12 timmars arbetsdag. Om man nu säger, att arbetskraftens dagsvärde är värdet av en dags arbete, så blir resultatet: 12 timmars arbete är värt 3 sh. Arbetskraftens värde bestämmer alltså arbetets värde eller - uttryckt i pengar - arbetets nödvändiga pris. Om å andra sidan arbetskraftens pris avviker från dess värde, så avviker också arbetets pris från dess så kallade värde. Då arbetets värde endast är ett irrationellt uttryck för arbetskraftens värde, är det självklart, att arbetets värde alltid måste vara mindre än dess värdeprodukt, eftersom kapitalisten alltid låter arbetskraften fungera längre än vad som är nödvändigt för att reproducera dess eget värde. I föregående exempel är värdet av den arbetskraft, som verkar i 12 timmar, likamed 3 sh., ett värde som kräver 6 timmar för att reproduceras. Dess värdeprodukt är däremot 6 sh., emedan arbetskraften i själva verket fungerar under 12 timmar och dess värdeprodukt inte beror på dess eget värde utan på tidslängden för dess funktion. Man erhåller alltså det till synes absurda resultatet, att ett arbete som frambringar ett värde på 6 sh., självt är värt 3 sh.[732*] Det visar sig vidare, att det värde på 3 sh., som den betalda delen av arbetsdagen frambringar och som motsvarar 6 timmars arbete, framträder som värdet av eller priset på hela den 12 timmars arbetsdag, som vid sidan av de 6 betalda arbetstimmarna också innehåller 6 obetalda arbetstimmar. Arbetslönens form utplånar alltså varje spår av arbetsdagens uppdelning i nödvändigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framträder som betalt arbete. I dagsverkssystemet skiljer sig rent påtagligt, till tid och rum, den dagsverksskyldiges arbete för sig själv och hans tvångsarbete för jordägaren. I slavsystemet framträder t.o.m. den del av arbetsdagen, då slaven endast ersätter värdet av sina egna existensmedel och alltså i verkligheten arbetar för sig själv, såsom arbete för hans herre. Allt hans arbete framträder som obetalt arbete.[733*] I lönarbetet ser däremot även merarbetet eller det obetalda arbetet ut som betalt arbete. I det ena fallet döljer egendomsförhållandet, att slaven arbetar för sig själv, i andra fallet döljer penningförhållandet, att lönarbetaren gratisarbetar för kapitalisten. Det är därför av avgörande betydelse, att arbetskraftens värde och pris förvandlas till arbetslön, till värde eller pris på arbetet självt. Både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar, hela det kapitalistiska produktionssättets mystik, alla dess frihetsillusioner, allt vrövel från vulgärekonomernas sida beror på denna yttre form, som visar raka motsatsen till det verkliga förhållandet, som den döljer. Om världshistorien har behövt lång tid för att komma underfund med arbetslönens hemlighet, så är å andra sidan ingenting lättare att förstå än denna företeelseforms orsaker och existensberättigande. Byteshandeln mellan kapital och arbete försiggår synbarligen på precis samma sätt som köp och försäljning av varje annan vara. Köparen lämnar en viss penningsumma, säljaren en artikel som inte är pengar. Rättsmedvetandet erkänner här på sin höjd en materiell olikhet, som har fått sitt uttryck i de rättsligt likvärdiga formlerna: Do ut des, do ut facias, facio ut des och facio ut facias.[clx*] Vidare: Då bytesvärde och bruksvärde i och för sig är storheter, som inte kan jämföras, så förefaller sådana uttryck som "arbetets värde", "arbetets pris" inte mera irrationella än uttryck som "bomullens värde", "bomullens pris". Därtill kommer, att arbetaren får betalt, sedan han har levererat sitt arbete. Men genom sin funktion som betalningsmedel förverkligar pengarna

efteråt den sålda varans värde eller pris, alltså i detta fall det levererade arbetets värde eller pris. Slutligen är det "bruksvärde", som arbetaren levererar kapitalisten, i verkligheten inte arbetskraft utan en funktion därav, ett bestämt nyttigt arbete, skrädderiarbete, skomakeriarbete, spinneriarbete etc. Sett från en annan synpunkt är arbetet den enda värdeskapande faktorn, en egenskap som skiljer det från alla andra varor, men som faller utanför gränserna för det allmänna medvetandet. Om vi ser saken från den arbetares ståndpunkt, som tar emot 6 timmars värdeprodukt, låt oss säga 3 sh., som betalning för 12 timmars arbete, så är hans 12 timmars arbete i verkligheten det köpmedel, varmed han betalar de 3 sh. Värdet av hans arbetskraft kan variera med värdet av hans normala existensmedel, från 3 till 4 sh. eller från 3 till 2 sh. Eller arbetskraftens pris kan stiga till 4 sh. eller falla till 2 sh. på grund av växlingar i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, även om arbetskraftens värde förblir oförändrat och medan arbetaren alltjämt fortsätter att arbeta 12 timmar per dag. Det förefaller honom därför, som om varje förändring i storleken av den betalning han får beror på en motsvarande förändring i värdet eller priset på hans 12 arbetstimmar. Denna omständighet förledde tvärtom Adam Smith, som betraktar arbetsdagen som en konstant storhet,[734*] till påståendet att arbetets värde är konstant, medan å andra sidan existensmedlens värde varierar, vilket medför att samma arbetsdag kan representera en större eller mindre summa pengar för arbetaren. Smith säger: "Priset (i arbete), som arbetaren betalar, måste alltid vara detsamma, vilken kvantitet varor han än må få i utbyte. Priset kan visserligen räcka till större eller mindre varukvantiteter, men då är det varornas värde som varierar, inte arbetets, för vilket de köpes."[734a*] Om vi ser saken ur kapitalistens synpunkt, visar det sig visserligen, att han vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite pengar som möjligt, och att han därför i praktiken endast är intresserad för skillnaden mellan arbetskraftens pris och det värde arbetet frambringar. Men han söker få köpa alla varor så billigt som möjligt, och han tror, att förklaringen till hans profit ligger i det enkla fifflet: köpa under värdet och sälja över värdet. Därför begriper han inte heller, att om något sådant som arbetets värde verkligen funnes och han verkligen betalade detta värde, så kunde det inte finnas något kapital och hans pengar kunde inte förvandlas till kapital. Dessutom medför arbetslönens verkliga rörelse en del fenomen, som ser ut att bevisa, att det inte är arbetskraftens värde som betalas, utan i stället värdet av dess funktion, arbetet självt. Dessa fenomen kan vi placera i två stora grupper: 1:o. Arbetslönen växlar med arbetsdagens längd. Man kunde lika gärna dra den slutsatsen, att det inte är maskinens värde utan dess verkningar, som betalas, eftersom det kostar mera att hyra en maskin för en vecka än för en dag. 2:o. Arbetare kan ha olika lön, fastän de utför samma arbete. Dylika individuella variationer i arbetslönen finner man också i slavsystemet, där man säljer själva arbetskraften frankt och fritt och utan låtsade samvetsbetänkligheter, och den individuella skillnaden ger inte anledning till några illusioner. Under slavsystemet är det slavägaren, som får vinsten eller får bära förlusten, om arbetskraften är bättre eller sämre än genomsnittet. Under lönesystemet däremot är det arbetaren själv, som får bära följderna, emedan hans arbetskraft i detta fall säljes av honom självt, i förra fallet av tredje person. Alla yttre former, som omedelbart kan iakttas, framkallar alltid direkt de sedvanliga föreställningsformerna, medan de underliggande orsakerna medvetet måste uppdagas av vetenskapen. Samma sak gäller sådana yttre former som "arbetets värde och pris" eller "arbetslön" i motsats till den underliggande verkligheten, "arbetskraftens värde och pris". Den

klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakförhållandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, så länge den ännu är skrudad i sin gamla borgerliga kostym. [726*] "Ricardo undviker ganska skickligt en svårighet, som till en början verkar motsäga hans teori, att värdet beror på den i produktionen förbrukade arbetsmängden. Om denna princip skall tillämpas fullt konsekvent, så blir följden, att arbetets värde är beroende på den arbetsmängd, som använts för dess framställning, vilket uppenbarligen saknar mening. Med en skicklig vändning låter därför Ricardo arbetets värde bero på den arbetsmängd, som behövs för att producera lönen eller, för att använda hans eget uttryckssätt, han påstår, att arbetets värde skall mätas efter den arbetsmängd, som erfordras för att producera lönen; därmed menar han arbetsmängden som erfordras för att producera de pengar eller varor, som arbetarna erhåller. Det är detsamma som att påstå, att värdet av ett tyg skall bestämmas, inte efter den arbetsmängd som använts för dess produktion, utan efter den arbetsmängd som använts för att producera det silver, som tyget utbytes mot." ([S. Bailey,] "A Critical Dissertation on the Nature etc. of Value", s. 50, 51.) [727*] "Om man kallar arbetet för en vara, så liknar det dock inte en vara, som först produceras i utbytessyfte och sedan skickas ut på marknaden, där det måste utbytas i bestämda mängder mot andra varor i enlighet med tillgången på olika varuslag. Arbetet skapas i det ögonblick det föres i marknaden, eller rättare sagt: det föres i marknaden, innan det ännu har skapats." ("Observations on some verbal disputes etc.", s. 75, 76.) [728*] "Om arbetet betraktas som en vara och kapitalet, som arbetet skapar, också betraktas som en vara, och om värdet av dessa två varor beror på arbetsmängden, så skulle en given mängd arbete... utbytas mot den kapitalmängd, som har skapats med hjälp av samma mängd arbete. Tidigare utfört arbete skulle... utbytas mot samma mängd nyutfört arbete. Men arbetets värde, jämfört med värdet av andra varor... bestämmes inte av lika stora mängder arbete." (E. G. Wakefield: i hans upplaga av A. Smiths "Wealth of Nations", London 1836, bd I, s. 231 n.) [729*] "Man måste vara överens om (också ett slags 'contrat social'[clviii*]), att i varje fall, då utfört arbete skall utbytas mot pågående arbete, den senare" (kapitalisten) "far ut ett större värde än den förre" (arbetaren). (Simonde de Sismondi: "De la Richesse Commerciale", Genève 1803, vol. I, s. 37.) [730*] "Arbetet, värdets enda måttstock... skaparen av all rikedom, är ingen vara." (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", s. 186.) [731*] Att däremot förklara sådana uttryck som licentia poetica, avslöjar bara analysens oförmåga. Proudhon säger: "Man säger om arbetet, att det har ett värde ('valoir'), inte så mycket som egentlig vara utan med hänsyn till de värden, som man antar ligger potentiellt inneslutna däri. Arbetets värde är ett bildligt uttryck o.s.v." Härtill anmärker jag: "Han ser i varan arbete, som är en fruktansvärd realitet, endast en grammatisk omskrivning. På så sätt blir hela det nuvarande, på arbetets varukaraktär grundade samhället från och med nu en grammatikalisk frihet, grundad på ett bildligt uttryck. Om samhället vill 'bortta alla olägenheter', som det lider under, nå, må det då ta bort de anstötliga uttrycken, må det ändra språket; och det behöver för den sakens skull bara vända sig till akademin och av den kräva en ny upplaga av dess ordbok." (K. Marx: "Filosofins elände", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 54.) Ännu bekvämare är det naturligtvis att utgå ifrån att arbetets värde i det hela taget inte betyder

någonting. Då kan man utan vidare låta det betyda vadsomhelst. Som t.ex. J. B. Say: "Vad är värde?" Svar: "Vad en sak är värd." Fråga: "Vad är pris?" Svar: "Ett tings värde, uttryckt i pengar." Fråga: "Har jorden värde?" Svar: "Ja, för att vi åsätter den ett pris." Värde är alltså, vad en sak är värd, och jorden har "värde", för att man uttrycker dess värde i Pengar. Detta är i varje fall en mycket enkel förklaring till orsakssammanhangen. Noter: [732*] Jfr "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943), där jag säger (s. 55): "Hur leder produktion på basen av det endast genom arbetstiden bestämda bytesvärdet till det resultatet, att arbetets bytesvärde är mindre än bytesvärdet för dess produkt? Detta problem löser vi genom att undersöka kapitalet." [733*] "Morning Star", ett av Londons barnsligt naiva frihandelsorgan, bedyrade under det amerikanska inbördeskriget ideligen med all den moraliska upprördhet, som en människa kan åstadkomma, att negrerna i Sydstaterna [131] arbetade alldeles gratis. Tidningen borde ha företagit en jämförelse mellan dagskostnaderna för en av dessa negrer och motsvarande kostnader för t.ex. en fri arbetare i Londons East End. [734*] Adam Smith hänsyftar endast tillfälligtvis på förändringen av arbetsdagen, när han behandlar ackordslönen. Kommentarer: [CLVIII*] Samhällsfördrag. [CLIX*] value of labour [CLX*] "Jag ger, för att du skall ge; jag ger, för att du skall prestera; jag presterar, för att du skall ge; jag presterar, för att du skall prestera."