Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Guinea-Bissau 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Guinea-Bissau har med stöd av det internationella samfundet påbörjat arbetet med att göra landet till en fullvärdig rättsstat. Detta efter flera år av vanstyre där brott mot de mänskliga rättigheterna (MR) varit vanligt förekommande. Sedan statskuppen 2003 har det skett en tydlig förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna, även om det fortfarande finns brister i respekten för dem. Fortfarande begås övergrepp av polis. Straffrihet och korruption förekommer. Diskriminering av kvinnor sker regelmässigt. FN:s fredsstyrka, UNOGBIS, närvaro i landet har varit avgörande för att freden har kunnat bestå. I april 2005 tillsattes Joaquim Alberto Chissano som FN:s speciella sändebud. Hans roll är att medla och övervaka arbetet med genomförandet av planerade val samt arbetet med att återställa landet i enlighet med dess konstitution. Ett nära samarbete mellan FN, ECOWAS, CPLP (den portugisisktalande gemenskapen) och den Afrikanska unionen bidrog till att möjliggöra genomförandet av årets presidentval. 2. Ratifikationsläget för mest centrala konventionerna Guinea-Bissau har ratificerat följande konventioner: - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ( CEDAW). - Konventionen om barnets rättigheter (CRC). - Flyktingkonventionen och protokollet om flyktingars status. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). En första rapport till kvinnokommittén förbereds under året av Institutet för kvinnor och barn med stöd av UNOGBIS och UNICEF. Guinea-Bissau har anslutit sig till den afrikanska stadgan om mänskliga och folkliga rättigheter som innebär att Guinea-Bissau godtar en granskning av situationen i landet.
Guinea-Bissau har undertecknat följande konventioner: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) samt de två fakultativa tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och om avskaffande av dödsstraffet. - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD). - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) men inte det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. - Det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till CEDAW. - De två fakultativa tilläggsprotokollen till CRC om barn i väpnade konflikter respektive handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Konstitutionen förbjuder tortyr och inhuman behandling. I avsaknad av fängelser sätts straffade i fängsligt förvar på militärbaser. Utifrån rekommendationer av UNOGBIS har förhållandena i dessa provisoriska fängelser förbättrats även om de fortsatt håller mycket låg standard. Interner hålls åtskilda beroende på kön och ålder. 4. Dödsstraff Dödsstraffet är avskaffat enligt konstitutionen. 5. Rättssäkerhet Efter en lång tid av institutionellt vakuum och bristande rättssäkerhet verkar UNOGBIS i samarbete med regeringen för att öka kunskapen om och respekten för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet. I syfte att främja stabiliteten i landet har en permanent dialog med ledarna för väpnade grupperingar etablerats och utbildningsinsatser genomförs för polis och representanter från det civila samhället. En angelägen omorganisation av säkerhetssektorn pågår. Domarkåren har gjort stora ansträngningar för att skapa en högre grad av självständighet i enlighet med konstitutionen. Initiativ tas för att komma till rätta med gamla åtal och ett program för allmän rättshjälp har återupptagits. Korruption förekommer dock fortfarande och problem med en otillräckligt utbildad domarkår kvarstår. Det finns inte några uppgifter om politiska fångar. De personer som anklagats för försök till statskupp mot president Yala år 2002 släpptes under året. Även de som suttit i förvar utan åtal och rättegång efter militärkuppen år 2003 har 2
frigivits, tillsammans med de domare och anställda vid Högsta domstolen som suttit fängslade sedan år 2001. Eftersom Guinea-Bissau saknar kustbevakning och polisen har otillräckliga resurser för att kunna upprätthålla gränsbevakningen har landet blivit ett nyckelland för smuggling av droger på väg till Europa. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag. Gripanden av journalister, oppositionsmedlemmar och fackliga ledare är emellertid vanligt förekommande. Under året har två människorättsaktivister misshandlats och gripits av polis och militär. Det förekommer inga reserestriktioner. 7. Straffrihet Rapporter om straffrihet förekommer och det är sällsynt att brott som begås av personer ur säkerhetsstyrkorna leder till åtal. En kommission inom parlamentet arbetar med frågan om en allmän amnesti för alla personer inblandade i statskupper sedan 1974. UNOGBIS verkar för att öka kunskapen om innebörden av en amnesti. 8. Yttrande- och mediafrihet Yttrande- och mediafrihet föreskrivs i landets konstitution. Tidigare års bruk av självcensur bland journalister vid statligt ägda mediaföretag har upphört och det finns inte uppgifter om att det ska förekomma restriktioner gentemot oppositionen. Inte heller rapporteras det om några publicistiska begränsningar mot den nationella människorättsorganisationen Liga Guineense dos Direitos Humanos (LGDH) Landet har inte någon dagstidning. Förutom den statligt ägda tidningen utges fem privatägda dagstidningar. Oregelbundenheten i utgivningen beror främst på finansiella svårigheter. Det finns flera oberoende radiostationer och ett nationellt TV-företag. Internet tillåts utan restriktioner. Viceordföranden för LGDH greps i mars och misshandlades svårt under tortyrliknande förhållanden av polis efter att i en radioutsändning ha kritiserat polisen för misshandel av en person. Ytterligare en medlem i LGDH har misshandlats av militär. Församlingsfrihet och föreningsfrihet garanteras av konstitutionen och respekterades över lag av myndigheterna. Under mars månad år 2005 greps dock ett stort antal elever av polis efter att ha demonstrerat. Däremot 3
4 respekterades fredsmarscher runt om i landet som genomfördes i maj där tusentals elever och lärare medverkade. 9. De politiska institutionerna Sedan statskuppen i september 2003 har Guinea-Bissau med stort stöd av det internationella samfundet, lyckats genomföra fria val. Den övergångsregering som tillsattes efter statskuppen är idag utbytt. I mars 2004 valdes en lagstiftande församling efter att på tidigare presidents order ha varit upplöst sedan 2002. The African Party for the Independence of Guinea-Bissau and Cape Verde (PAIGC) vann majoritet och dess ledare Carlos Gomes Junior utsågs till premiärminister och utsåg senare sin regering. Efter presidentval sommaren 2005 installerades Joao Bernardo "Nino" Vieria i oktober som landets president. Stora politiska spänningar har präglat året, i synnerhet genom maktpolarisering mellan landets tidigare presidenter, Joao Bernardo Vieria som avsattes vid en statskupp 1999, och Koumba Yala som avsattes genom kuppen 2003. Yala tilläts, trots ett femårigt förbud mot politisk aktivitet, att medverka i presidentvalet. Joaquim Alberto Chissano, FN:s specielle sändebud, genomförde ett kraftfullt medlingsarbete. Han hävdade vikten av att de planerade valen genomfördes på ett fredligt sätt. Detta ledde till att ledarna för de skilda väpnade styrkorna förband sig att förbli neutrala oavsett resultat och att respektera konstitutionen, samt att inordna sig under de civila myndigheternas styre. För att ge ytterligare stabilitet till den känsliga valprocessen har även ordföranden för den Afrikanska Unionen sänt sitt speciella sändebud till landet och därutöver har den portugisisktalande gemenskapen etablerat ett stödkontor i Bissau. Landet är nu i ett skede präglat av viss stabilitet. Detta möjliggör uppbyggandet av en statsapparat med tillhörande politiska institutioner i enlighet med landets konstitution. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och lever på existensminimum genom självhushållning. Den övriga arbetsmarknaden präglas av kraftig arbetslöshet där situationen för kvinnor och unga är ytterst kritisk. Uteblivna löneutbetalningar till statsanställda under nära ett år var en avgörande faktor bakom statskuppen 2003 och sedan 2000 hade staten inte kunnat betala regelbundna löner till lärare, statliga tjänstemän och läkare. Under de senaste åren har dock situationen förbättrats avsevärt. Diskriminering på arbetsmarknaden förekommer. Män har bättre utbildning och ges därför företräde till befintliga arbeten. 75 procent av kvinnorna i
5 Guinea-Bissau kan inte läsa och skriva. Motsvarande siffra för männen är 45 procent. Guinea-Bissau har ratificerat fem av ILO:s åtta centrala konventioner. Två konventioner om förbud mot barnarbete har antagits av parlamentet, men inte ratificerats. Anställda har rätt att organisera sig, att strejka och att bilda fackförbund. Tvångsarbete är förbjudet men förekommer ändå, särskilt bland barn. Lagstadgad minimilön räcker inte till försörjningen av en familj. Detta gör extrainkomster ifrån jordbruk och bidrag från släktingar nödvändiga. Varken minimilöner eller arbetstid om högst 45 timmar per vecka upprätthålls. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Guinea-Bissau förmår inte ge sina medborgare bassjukvård. Hälsovårdens andel uppgår endast till några få procent av statsbudgeten. Den redan tidigare undermåliga hälsovården har sedan kriget 1998-1999 ytterligare försämrats, detta trots att bassjukvård är en prioritering för regeringen. Antalet fall av hiv/aids har ökat på grund av kriget och kan uppgå till uppemot 10 procent. Eftersom fortsatt smittspridning kan få katastrofala följder för hela samhället har ett mobiliseringsarbete inletts. Medellivslängden är 45 år. 12. Rätten till utbildning Analfabetismen är utbredd i Guinea-Bissau. 75 procent av kvinnorna och 45 procent av männen är inte läskunniga. Flera skolor blev förstörda under kriget 1998-1999 och under 2003 var större delen av skolorna stängda på grund av uteblivna lärarlöner. Sedan 2004 har dock skolsystemet överlag fungerat. Skolgången är obligatorisk årskurs ett till sex, för barn mellan 7 och 12 år och kostnadsfri från klass ett till fyra. Ingen högre utbildning erbjuds i landet och bland annat arbetar UNESCO med att bygga upp en yrkesskola för ungdomar som ett konstruktivt alternativ till arbetslöshet. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Guinea-Bissau hör till världens sex fattigaste länder enligt UNDP:s Human Development Index för år 2005 och stora delar av den infrastruktur som byggts upp av portugiserna förstördes under det 10-åriga frigörelsekrig som ledde fram till självständighet 1974. Inbördeskriget 1998-1999 förvärrade fattigdomen ytterligare då större delen av landet övergick till byteshandel. Den ekonomiska krisplan som utarbetades direkt efter statskuppen 2003 har lett till vissa förbättringar, bland annat inom skattesektorn.
6 Landet har goda förutsättningar med rika fiskevatten och bördig jordbruksmark men ekonomisk utveckling hindras av en mycket bräcklig infrastruktur, en svag och utarmad industri, ett förstört elnät, utbredd arbetslöshet och en outvecklad statsapparat. Guinea-Bissau är kraftigt beroende av givarstöd från utlandet vilket. Biståndet uppgår till mer än hälften av statsbudgeten. 14. Kvinnans ställning Kvinnans situation i Guinea-Buissau är mycket svår och präglas av stor diskriminering, särskilt på landsbygden, även om diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen. Kvinnor och barn utgör en majoritet av landets fattiga. Våld i hemmet är utbrett och accepteras som konfliktlösningsmetod och myndigheterna står passiva i frågan. Våldtäkt är förbjudet, men lagen upprätthålls inte. Därutöver anses kvinnan vara ansvarig för jordbruket, det vill säga för familjeförsörjningen. Kvinnor har dålig tillgång till utbildning vilket försvårar inträde på arbetsmarknaden och restriktioner förekommer inom arvsoch äganderätten. Könsstympning är tillåtet och utbrett bland de största etniska grupperna och berör, enligt Amnesty International, hälften av landets kvinnor. Könsstympning ökar på grund av att den islamska populationen har vuxit. En nationell kommitté mot ingreppet inrättades 1995 men dess aktivitet är mycket liten. Idag drivs frågan av internationella och nationella enskilda organisationer, i synnerhet av organisationen Sinim Mira Nassigue. Ministeriet för sociala frågor och kvinnomakt arbetar för att förbättra kvinnors livsvillkor bland annat genom att bilda nätverk, stödja enskilda organisationer och kvinnogrupper. Antalet kvinnor inom de politiska institutionerna har ökat under året. I regeringen är 3 av 15 ministrar kvinnor och parlamentet består av 14 procent kvinnliga ledamöter. Under året valdes en kvinna till att leda högsta domstolens arbete. Människohandel förekommer och är inte förbjudet men landet har förbundit sig till att motarbeta företeelsen genom en deklaration gjord av ECOWAS medlemsländer. 15. Barnets rättigheter Befolkningen består till 57 procent av barn under 18 år. Undernäring är utbrett, i synnerhet på landsbygden där majoriteten av befolkningen bor. Barn drabbas också svårt av dålig tillgång på rent vatten i form av sjukdomar och dödsfall. Tvångsäktenskap av unga flickor förekommer. Ungdomar har svårt att nå inträde på arbetsmarknaden vilket också bidrar till att prostitution,
7 ungdomskriminalitet och drogmissbruk ökar. I städerna är gatubarn vanliga. Kraftfulla vaccinationsprogram har genomförts med goda resultat efter att nivån sjunkit till 20 procents täckning efter inbördeskriget. Under större delen av året har skolorna varit öppna, till skillnad mot tidigare år. Men fortfarande är det färre än hälften av landets barn som går i skolan. Barn har tillsammans med sina lärare genomfört ostörda demonstrationer för fred runt om i landet. Pojkar från fattiga familjer på landsbygden sänds till Senegal för att delta i koranskolor där förhållandena är mycket svåra och tiggeri ingår som en del av undervisningen. En kommission med ansvar för frågor kring barn och kvinnor har tillsatts men några resultat har ännu ej uppvisats. Det beräknas att 600 barn, varav många under 16 år, deltog som barnsoldater i kriget 1998-1999. Ett återanpassningsarbete pågår där ILO är en av flera organisationer som medverkar. Många barn har fallit offer för minor. Barnarbete är ytterst vanligt och vartannat barn mellan 5 och 14 år beräknas arbeta. Under perioder då skolor varit stängda och familjerna generellt haft stora svårigheter att klara sitt uppehälle har även barnen fått bidra till försörjningen. Det finns inga uppgifter om insatser från regeringen för att motarbeta barnarbete. Könsstympning är tillåtet och ökar i landet och idag förekommer att ingreppet utförs på flickor som är 4 månader gamla. 16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkning med flera) Enligt landets lagstiftning är alla former av diskriminering förbjuden. En tidigare förbjuden islamisk grupp tillåts åter verka i landet. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Det finns inga lagar som uttryckligen innebär inskränkningar av människors rättigheter på grund av deras sexuella läggning. 18. Flyktingars rättigheter Guinea-Bissau har anslutit sig till flyktingkonventionen och har utvecklat ett system för skydd av flyktingar. Landet tar idag emot 7 700 flyktingar varav merparten ifrån Senegal på grund av den över tjugo år långa konflikten i landets södra region, Casamance. Efter att ett fredsavtal signerats i december 2004 och området börjat stabiliserats kan repatriering påbörjas. Samarbetet
8 med UNHCR fungerar väl. Även den internationella organisationen ADRA (Adventist Development and Relief Agency International) verkar i landet för att förbättra flyktingars villkor. 19. Funktionshindrades situation Guinea-Bissau saknar lagar som förbjuder diskriminering av funktionshindrade och har tagit initiativ inom området, Många har fallit offer för minor på grund av kriget 1998-1998 vilket har ökat antalet personer med funktionshinder. ÖVRIGT 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Lokala och internationella MR-organisationer tillåts verka i landet och samarbetet mellan dessa och myndigheterna fungerar i huvudsak väl. Detta motiveras inte minst genom enskilda organisationers beredvillighet att medverka vid finansiering av åtgärder som innebär förbättringar på MRområdet. Den nationella organisationen för mänskliga rättigheter, Liga Guineense dos Direitos Humanos, är inte längre förbjuden att verka i landet. Andra nationella organisationer som delvis verkar inom området är HUMAID, med fokus på minröjning, AMAE (Associacao das Mulheres de Actividade Economica), som arbetar för att ge kvinnor bättre ekonomiska förutsättningar, Sinim Mira Nasseque, landets drivande kraft mot könsstympning, samt Alternag som syftar till att fördjupa demokrati och uppbyggnaden av ett civilt samhälle i enlighet med konstitutionen. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter UNOGBIS verkar för att medvetandegöra landets civila och militära institutioner om vikten av de mänskliga rättigheterna respekteras i landet.