Lektörsutlåtandet Stockholm den 12 maj 2015 Bästa författare, vid det här laget har du fått besked från förlaget om att ditt manus Tidens skugga inte har blivit antaget för utgivning. Du har förmodligen fått ett försättsblad som lyder något i stil med: Tack för att vi har fått ta del av ditt manus Tidens skugga. Vid bedömning inför beslut tar vi hänsyn till manusets kvalitet samt om det finns en marknad för det. Utifrån detta har vi nu beslutat att tacka nej till utgivning. Jag gissar att du har fått ett dylikt svar, jag vet inte eftersom jag själv aldrig har blivit refuserad och således heller inte fått något refuseringsbrev. Ditt manus var tillräckligt intressant för att skickas vidare för lektörsutlåtande, vilket innebär en kostnad för förlaget, och manuset kom på så sätt att hamna hos mig. Efter att jag hade läst det skrev jag ett utlåtande och en rekommendation till förlaget, och därefter fattade de beslut om hur de skulle gå vidare. Om manuset hade haft tillräcklig kvalitet, skulle förlaget bifogat hela eller delar av mitt lektörsutlåtande. Som du förstår har jag inte rekommenderat ditt manus. Jag skrev också till förlaget att manuset var så uselt att de inte skulle vidarebefordra mitt utlåtande till dig (i den händelse de inte hade läst det). Om de läst mitt utlåtande skulle de förstås själva begripit att det inte var lämpligt att du fick ta del av det. Det är inte brukligt att författaren till manuset och lektören har någon direktkontakt, men i detta fall har jag beslutat mig för att göra ett undantag, och du undrar säkert varför jag skickar detta brev till dig. Men innan jag går vidare vill jag klargöra några fakta. 1. Jag vet inte vem du är. Jag vet ingenting om dig, varken namn, kön, ålder eller bostadsort. Detta brev är skickat via förlaget i ett förseglat kuvert. De har vidarebefordrat det till dig efter mitt önskemål om att i efterhand få tillföra refuseringsbrevet några vänliga ord. De har handlat i god tro och vet ingenting 1
om vad som står i detta brev. Jag vet alltså ingenting om dig och således är detta brev inte personligt. Min avsikt är enbart att lämna synpunkter på ditt manus. 2. Du vet inte vem jag är. Förlaget har en strikt policy i vilken ingår att inte lämna ut namnet på lektören. Normalt använder sig förlaget av etablerade författare eller andra litteraturexperter, och för att ge tyngd åt mina argument talar jag nu om för dig att jag är bådadera: etablerad författare och litteraturexpert. Det står dig naturligtvis fritt att vidarebefordra detta brev till förlaget och uppmärksamma dem på mitt oetiska handlande, men eftersom jag inte längre arbetar för dem, och heller inte har för avsikt att skriva fler lektörsutlåtanden, kommer det inte att få några konsekvenser. Nästa vecka fyller jag sextiofem år och därmed är mitt yrkesliv slut, varför jag inte kommer att åta mig fler formella uppdrag. Nu när formalia är avklarat önskar jag gå djupare in på ditt manus Tidens skugga som tog mig exakt fem timmar och tjugofyra minuter att läsa. Nu är det så att lektörer sällan läser ett helt manus om de redan i början finner att det inte lämpar sig för publicering, men jag har läst samtliga 274 sidor och anledningen är att jag ville veta hur berättelsen slutar, för med tanke på den invecklade intrigen och den odefinierbara genren, så kunde jag inte förutsäga det. I de flesta fall (detta undantaget) kan man väl anse att det är ett gott betyg att läsaren inte kan släppa berättelsen, utan vänder sida efter sida för att komma till slutet. Goda pedagoger börjar med det positiva, men jag är inte pedagog, utan börjar där jag finner det lämpligast, och i det här fallet gäller det bestämning av manusets inriktning. Jag undrar vilken genre du själv skulle placera denna text i. I inledningen följer man Zack genom en underjordisk gång som leder till en rymdfärja. På vägen dricker han champagne och när han väl är på plats ombord på rymdfärjan håller kaptenen ett storslaget tal. Vi befinner oss längre fram i tiden, då Kiruna har fått fart på rymdturismen. Alltså: berättelsen utspelar sig i framtiden och i vårt första möte med en av karaktärerna är han på väg ut i rymden. Här får jag som läsare intryck av att jag har en science fictionberättelse i händerna. Hade det inte varit för att Zack väckt min nyfikenhet, hade jag lagt ifrån mig högen av papper och aldrig sett åt den igen. Science fiction slösar jag ingen tid på. 2
När du i nästa kapitel byter perspektiv till John hamnar man i en vardagsskildring med husrenovering, arbetet som läkare vid vårdcentralen han nyss har tagit över, möten med nya bekantskaper och bohagsflytt. Framtidsinslagen har plötsligt ersatts med ordinära bestyr och samtal, och jag får bita av en och annan gäspning. Efter knappt två timmars läsning har historiens övernaturliga inslag blivit fler och allt toppas med ett förmodat mord. När jag lämnar John för att i kapitel sju övergå till Hannas värld, saknar jag Zack som jag inte fått återuppta bekantskapen med sedan sidan åtta. När jag just har förstått att vi har lämnat science fictioninslagen och gått från vardagsskildring till skräckgenre, tar Johns fru med mig på sin livsresa, och på så sätt befinner jag mig i en utvecklingshistoria där Hanna, som för övrigt är den enda karaktär jag kan sympatisera med, står i centrum. Efter en loop tillbaka till Zacks framtidsvärld återvänder vi sedan till John och här är han plötsligt placerad i ett kriminaldrama där brottet är av ytterst banal karaktär. Jag vet helt enkelt inte var den här berättelsen har sin början, vilken väg den vandrar eller hur den slutar. När man skriver en berättelse bör den ha en början, en mitt och ett slut, och dessa ska hänga ihop genom ett klart samband. Det finns för många trådar i din text, som visserligen knyts samman i slutet, men som gör läsaren förvirrad under resans gång. Dock kan jag se att det blir svårt för dig att stryka några av dem. Om en tas bort, kommer berättelsen att halta, så jag ger dig inga konkreta tips på hur du skulle kunna strama upp berättelsen. Det avgörande problemet med texten är att den ur denna aspekt aldrig kommer att kunna säljas. Det finns inte ett förlag i världen som kan marknadsföra din historia. Den går helt enkelt inte att sammanfatta på ett intressant sätt. Bara baksidestexten skulle behöva fyra sidor för att sammanfatta handlingen. Själv skriver jag utvecklingsromaner och de har en tydlig tråd såtillvida att de börjar med en huvudkaraktär som har ett problem av något slag, eller får det ganska tidigt i romanen. Under berättelsens gång sker något som får honom eller henne att utvecklas på det personliga planet och i slutänden leder det till katastrof eller frälsning (ej i religiös bemärkelse). Min senaste roman är i vissa delar självbiografisk och handlar om en man som just ska gå i ålderspension. Under flera månader grubblar han på vad han ska ta sig för och 3
födelsedagen målas upp som Berlinmuren framför hans inre syn. Där slutar de självbiografiska inslagen. Eftersom den här mannen i stort sett levt sitt liv genom arbetet, förlorar han hoppet om framtiden. I romanen händer något som får avgörande betydelse för hans sätt att se på sig själv, och på så vis återfår han sin livsglädje. Denna beskrivning är naturligtvis mycket förenklad. Din berättelse slutar varken med katastrof eller med frälsning, och kanske är det just det som upprör mig mest, att den slutar i ett slags ingenting, och att jag som läsare ska gissa mig till vad det är jag just har läst och vad som sedan kan förväntas hända efter att berättelsen är slut. Men jag återkommer förmodligen till det längre fram i det här brevet. Mina romaner är tydliga och konkreta, men framför allt är de konsekventa. En författare måste vara konsekvent. Man kan inte, som du, i samma text röra sig mellan olika genrer, utan att förvirra och uppröra läsaren. Framför allt inte om man önskar bli publicerad. Visst kan jag beundra de magiska realisternas svulstiga språk, exotiska miljöer och mystiska karaktärer, men att jag skulle kunna skriva något dylikt är lika osannolikt som att jag skulle klara av att teckna ett seriealbum. Man måste veta vem man är och hålla sig till sin stil, annars blir det bara rörigt och inkonsekvent. Ta science fiction till exempel, en genre som säljer bra framför allt till ungdomar, och i samtiden främst som film. Ett rymdäventyr innehåller få eller inga djupare dramer, jag skulle snarare luta åt inga, men eftersom jag inte är helt insatt i genren får jag väl nöja mig med att säga att de kan innehålla drama. Oftare tror jag dock att det är läsaren som vill hitta den djupare innebörden i dem och den som söker han finner. När jag var ung läste jag Liftarens guide till galaxen, som är både komisk och fantasirik, men att den skulle ha ett underliggande motiv, nej, det kan ingen påstå. Låt säga att genren kan ha politiska motiv såsom att varna människan för egoism, kapitalism eller miljöförstöring. Det inträffar inte sällan, framför allt i berättelser med mer apokalyptisk inriktning, vilket även gäller skräckgenren i viss utsträckning. Jag tänker då främst på de med zombieinslag. De politiska motiven har ingen plats i din berättelse och därför blir inramningen till viss del onödig, men framför allt förvirrande. Skräcken kräver sin författare om det inte bara ska bli en splatterroman. Om du vill skriva skräck som Edgar Allen Poe, så håll dig till det, men var medveten om att det 4
ställs krav på den litterära kvaliteten om du ska nå samma höjder. Och i samband med det måste jag då säga, att där har du en bit kvar. Stephen King är numera rumsren och bjuds in i de finare salongerna, och efter stor tvekan lånade jag hem några av hans romaner. För sakens skull. Mycket i hans böcker kan jag lämna okommenterat, men en sak vill jag göra klart och det är att han är konsekvent, vilket jag bugar för. Han är noga med detaljerna och jag tvivlar på att man kan upptäcka några faktafel i hans berättelser. Vissa av karaktärerna dyker fortfarande upp inom mig då och då, som om de vore gamla goda vänner. Ibland får jag nästan för mig att jag kan se Trisha bland snåren i skogen på baksidan av mitt hus. Trisha är huvudpersonen i hans roman Flickan som älskade Tom Gordon. Läs gärna den om du har möjlighet. För fem år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle rekommendera Stephen King. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Nåja, det om genre. Du har i alla fall inte skrivit en feelgood-berättelse, vilket jag ändå är tacksam för. I den mån förlagsfolket kan, skickar de mig sällan manus med dessa inriktningar: science fiction, feelgood och deckare. Därför kan jag inte begripa hur ditt manus kunde hamna på min lott. Jag gissar att den ansvarige på förlaget skumläste hela första kapitlet och helt enkelt missade att Zack var på väg till ett rymdskepp, för i annat fall hade manuset refuserats direkt. Möjligen var det så att den ansvarige hoppade direkt till kapitel två som handlar om Johns första möte med grannen Zack. Det skulle jag kunna föreställa mig, för denna scen är både trevlig och välskriven. Du gestaltar ett möte som sker under gemytliga former, i en relativt lättsam dialog, men med en underliggande stämning som väcker frågor hos dem båda och hos läsaren. Med tanke på din mycket innehållsrika berättelse för du ändå handlingen framåt och du har kontroll över skeendena. Kanske är din styrka just dispositionen. Du vet hur man bygger en historia, även om den är osannolik och banal, och du väcker frågorna tidigt men lämnar en del av svaret precis innan man tappar intresset, och på så vis läser man vidare. I mina romaner föredrar jag att vara tydlig så att läsaren förstår mina intentioner med berättelsen. Här begår du ett stort misstag. Din berättelse är så hemlig och så mystisk att man inte sällan känner sig obegåvad. Många gånger undrar jag vad som egentligen är på gång och varför. Det irriterar mig mer än en fluga på läppen. 5
Karaktärerna om du tillåter mig att använda ett slitet uttryck går som katter runt het gröt genom hela berättelsen. Låt mig ge ett exempel ur kapitel sju. Hanna äter frukost tillsammans med barnen: Stopp och belägg, sa hon och la handen över hans. Det räcker så. Mormor pussade morfar igår. På munnen. Jaså. Han såg upp. Vi glömde ju ringa pappa Här gör sonen ett revolutionerande avslöjande. Eftersom mormor och morfar inte levt tillsammans på många år, får man som läsare veta att något är på gång och man vill ha det förtydligat genom Hanna. Men Hanna låter orden sväva bort i luften och jag som läsare undrar om sonens kommentar ens hade någon betydelse. Eller som när Hanna upptäcker en knöl i bröstet och träffar läkaren som också är en nära vän: John är i Kiruna och jag har inte berättat något för honom. Det kanske inte är någonting, och jag vill inte oroa honom i onödan. Har du någon du kan prata med? Ja, många, men jag vill inte prata. Jag vill veta om det är något att prata om först. Ett annat exempel hämtar jag från John när han hittar det stora, markfasta uret längst ner i källaren. En sådan upptäckt vill man väl dela med sig av? Nej, istället smusslar och fumlar han med det tills han blir fullständigt galen. Kanske var det stress, förmodligen var det stress. Den som verkligen var på väg att bli tokig var enligt böckerna inte medveten om det, och eftersom han var medveten om alla underliga symptom på galenskap betydde det att han inte var på väg att förlora förståndet. Så måste det vara. Och härnere, inklämd mellan stegen och Walters hembyggda klocka, kände han sig normal, helt fri från overklighetskänslor och andra underliga tecken. Snart skulle Hanna komma hem igen. Hennes närvaro hade en 6
normaliserande effekt på honom, det hade han vetat genom alla år. Med henne kändes verkligheten mindre främmande. John är medveten om att något är fel och Hanna är den enda som kan få honom att känna sig normal, ändå väljer han att inte tala med henne. Jag menar inte att det är orealistiskt, det känns såklart naturligt utifrån hans person, men det stör mig att allting hela tiden hänger outsagt i luften. Nu begriper jag naturligtvis att historien skulle falla väldigt platt om du lät karaktärerna säga exakt vad de tänker och känner. Jag säger inget om det, inte mer än att jag blir provocerad av det outsagda. Nu vill jag övergå till att säga något om dina karaktärer. Jag har redan nämnt att jag endast sympatiserar med Hanna. När jag tänker närmre på det stämmer det inte riktigt, men jag börjar med mina tankar kring henne. Hanna är en svårmodig grubblare, en konstnärssjäl och fritänkare som har svårt att släppa taget om sin döde son. Varför sympatiserar jag då med henne? Jo, för att hon kämpar, för att hon ändå försöker få svar och förklaringar. Även om hon misslyckas och till sist följer John. Följa John. Ja, det kanske vore en bättre titel, förresten. Om jag var fjorton år skulle jag lagt till en smiley här. Hur som helst, Hanna gestaltas väl och blir en sammansatt person. Utifrån de avsnitt som handlar om hennes fjällvandring drar jag slutsatsen att du som skriver är en kvinna. Jag tror att du utgår från dina egna tankar och känslor. Jag föreställer mig att du är en person som grubblar över de stora frågorna i livet, med döden alltid närvarande i dina tankar, och när du skapar lämnar du kvar en del av din själ. Kanske lever du ensam, för att närheten skulle kväva dig, för att din vemodiga livsstil skulle begränsas av någon annans närvaro. Men jag tror också att man skulle kunna ha långa samtal med dig, djupa och invecklade, kanske till och med inspirerande om du inte är lagd åt det alltför mörka hållet vill säga. Jag har svårt att definiera din ålder, men förmodligen är du som Hanna, drygt fyrtio, men jag tror snarare att du har passerat femtio. Texten tyder både på erfarenheter och mognad som är vanligare hos den som levt bortåt en femtio år. Slutkapitlet skriver du i presens för att förstärka närvaron av nuet, och en oro växer inom mig när jag läser detta. Hanna är ett offer. Du är ett offer, tänker jag. Någon gång 7
har ditt medvetande bedövats och dina tankar blivit diffusa och osammanhängande. Det är stämningsfullt men synnerligen orealistiskt. Är det meningen att jag ska tro att John har stoppat tiden med hjälp av det stora uret han hittar i källaren? Allt detta med klockan som kan stanna tiden, förresten. Här är du inne på science fiction igen och spretigheten i ditt manus når de yttersta dimensionerna för att tala genrens språk. Nåja, karaktärerna. De är alla trovärdiga och levandegjorda med alla sina tillkortakommanden, men de är så kolossalt fel. Gestaltningen av John ger mig ytterligare anledning att tro att du som skriver är kvinna. Den är visserligen realistisk och konsekvent, men en man som i all sin känslighet balanserar på randen till en psykos? Du får ursäkta min tydlighet, men är han verkligen en riktig man? Jag får väl lov att ha åsikter med tanke på att jag själv är man och inte kommer i närheten av beskrivningen av John och hans veka läggning. Ingen av mina vänner kan heller liknas vid John. Zack däremot, honom kan jag lättare identifiera mig med. Han känns som en riktig karl, med en liten svaghet, och det är hans konspiratoriska läggning. Den tycker jag är på gränsen till feminin. Trots detta är Zack den av karaktärerna jag lättast kan känna igen mig i. Han är i min ålder och brottas med liknande tankar om att bli gammal och vilken betydelse man får när man inte längre yrkesarbetar. Och så är han mer uppmärksam på detaljer än de övriga manliga karaktärerna. Liksom Zack har jag haft betydelsefulla uppgifter genom åren, dels genom mina publicerade romaner (fem stycken) och dels genom att jag är sakkunnig inom ett specifikt område, vilket jag inte kan nämna här utan att bli avslöjad. Jag vill dock uppmärksamma dig på att Zacks nitiska läggning och förmåga att lägga märke till detaljer förtas då han förefaller aningen lättlurad. Ofta när jag läser din text, har jag förstått hur saker och ting förhåller sig långt före honom. Om han ens gör det. Här är du åter otydlig. Förstår Zack vad som har hänt eller gör han det inte? Och så har vi Alex, skurken, som har alla egenskaper en klassisk skurk ska ha. Han är genomond och genomful. Hade det varit en western du skrev, skulle han vara glestandad, hårlös, stornäst och hjulbent. Alex roll i din berättelse är uppenbar. Om det inte vore för honom, det underliggande hotet som hans närvaro utgör, skulle den bli ganska platt, så jag förstår poängen. Men den är alldeles för uppenbar. Fast jag får väl 8
ge dig det, att du faktiskt ger förklaringar till hans beteende när du låter oss förstå hur han hade det som barn. Karaktärerna i mina berättelser är inte alltigenom goda och snälla. Jag brukar hålla mig till vanliga människor, och de flesta av oss är ganska fridsamma. I vilket fall som helst är de inte provocerande. Att teckna karaktärer i en berättelse kräver djup människokännedom och en förmåga att belysa rätt egenskaper vid rätt tillfälle i texten. Mitt råd är att du börjar iaktta människor omkring dig, du kan till och med använda människor du känner. På så sätt är de levande redan innan de hamnar i dina berättelser. Ja, som du förstår är jag mycket tacksam över att Hanna finns med i berättelsen. Det är skönt att ha någon att tycka om. Även om jag anser att hon blir lite väl apatiskt en stund innan slutet, men det är mer sorgligt än irriterande. Jag tycker att hon behöver någon som tar hand om henne. Jag skulle vilja säga några ord om kriminalhistorien som finns i bakgrunden till den verkliga intrigen. Är den nödvändig? Att Alex mamma och styvpappa gör skumma affärer har kanske en stark koppling till slutklämmen, men skulle du inte kunna fila lite på själva brottets art? Fundera över om det känns realistiskt. Även om den delen av berättelsen får en nästan genial upplösning så känns själva brottet något förenklat. Jag tänker mig att du med din till synes oändliga fantasi, skulle kunna hitta på något mer påfallande. Som jag berörde tidigare slutar din roman i ett ingenting. Här finns inget crescendo, utan du lämnar upp till läsaren att tolka vad som verkligen hände. Inte ens Zack får ge mig en ledtråd. Det finns en del kraftord jag skulle kunna ta till för att beskriva hur jag kände när jag la ner manuset på bordet. Kraftord som trots alla månader som passerat fortfarande kan beskriva hur jag känner när jag tänker på din bok. En roman måste ha ett slut. Det vill jag skicka med dig. Den måste förstås och lämna läsaren i en känsla av att där tog den slut. Att du har gjort det enkelt för dig vill jag inte påstå. Jag kan heller inte beskylla dig för att läsaren inte har möjlighet att hitta sin tolkning, för det har hon, oavsett hur hon är som människa. Egentligen vill jag inte att saker och ting ska ta slut. Jag vill alltid att det ska finnas möjlighet till en fortsättning, och om jag tänker efter så är det inte ett slut jag saknar i din roman. Det är en fortsättning. Om du lämnat mig med en enda liten ledtråd om hur 9
det gick sedan, skulle jag varit mycket nöjd. Nu har du lämnat mig hängande och min egen tolkning räcker inte. Nåja, jag lämnar det nu med några ord kring ditt sätt att skriva. I det avseendet har jag inte mycket att anmärka. Tonen är vemodig rakt igenom hela romanen, vilket stämmer överens med innehållet. Du skriver väl och har en behaglig rytm. Jag har stundvis funderat över om du faktiskt skriver poesi, och jag föreställer mig att du har en vacker sångröst. Om du har det så gissar jag att du är alt. Sopranens stämma är för klar och basens för tydlig. Du måste vara alt. Nu börjar mitt brev närma sig slutet och jag känner faktiskt att jag inte har så mycket mer att säga. En känsla av sorg har genomborrat mina sinnen, precis som när man skiljs från en plats, eller från människor som man tyckt mycket om att vara nära. Eftersom jag inte kan se dina ögon framför mig får jag föreställa mig ditt uttryck, men det går inte. Därtill räcker inte min föreställningsförmåga. Men jag är säker på att du kan se mina i denna stund. Innan jag slutar kanske jag skulle skriva lite mer om mig själv. Jag närmar mig som sagt ålderspension, är drygt en och åttio lång, inte det minsta överviktig och jag har det mesta av mitt hår kvar, även om det är vitt nuförtiden. Om du händelsevis vill höra mer om mina tankar kring din bok, så skulle det göra mig mycket glad. Det finns starkare ord för att beskriva känslan, men de är alla banala. Skicka i så fall ditt brev till förlaget och be dem vidarebefordra det till mig. Och glöm inte skriva ner ditt telefonnummer. 10