SAMBAND MELLAN SUICIDTANKAR OCH ARBETSRELATERADE FAKTORER BLAND SVENSKA KIRURGER

SAMBAND MELLAN SUICIDTANKAR OCH ARBETSRELATERADE FAKTORER BLAND SVENSKA KIRURGER Maja Wall Handledare: Ann Fridner PSYKOLOGI III, Vetenskaplig undersökning 2011 PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN STOCKHOLMS UNIVERSITET

SAMBAND MELLAN SUICIDTANKAR OCH ARBETSRELATERADE FAKTORER BLAND SVENSKA KIRURGER Maja Wall Läkare är en utsatt grupp vad gäller arbetsrelaterad ohälsa. Brist på kontroll och av stöd samt trakasserier har tidigare visats ligga bakom detta. Syfte med denna studie är att undersöka faktorer i arbetsmiljön som är relaterade med suicidtankar hos kirurger samt att undersöka eventuella könsskillnader. 286 kirurger på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm i åldrarna 30-65 år besvarade en enkät i HOUPE-projektet. Resultat visade att 12,1 procent av männen och 8,9 procent av kvinnorna hade haft senaste 12 månader. Manliga kirurgers suicidtankar och överordnads trakasserier på arbetet hade ett starkt samband (OR = 10,58; 95% CI, 3,12-35,87). Bland de kvinnliga kirurgerna visades samband mellan brist på regelbundna arbetsmöten och suicidtankar (OR = 6,42; 95% CI, 1,39-29,74). För att motverka suicidtankar är det av vikt att vidare undersöka hur suicidala föreställningar skapas hos kirurger och läkare. Studier har visat att läkaryrket är en utsatt grupp vad gäller självmordsbenägenhet och att det är oproportionerligt höga siffror jämfört med andra yrkesgrupper (Fridner et al., 2009; Shanafelt et al., 2011; Wada et al., 2010). Detta har väckt uppmärksamhet och de bakomliggande faktorerna till läkares suicidala föreställningar har de senaste åren därför blivit ett hett ämne att studera, och vad som verkar vara centrala slutsatser i många studier är att bristen på kontroll i arbetet, psykologiska krav, huruvida läkaren är ensamstående eller ej och psykisk ohälsa ligger som grund till suicidtankar hos läkare (Fridner et al., 2009; Fridner et al., 2011; Hawton et al., 2011). En japansk studie menar att patienters missnöje och klagomål kan påverka läkares mentala hälsa och således föranleda suicidtankar (Wada et al., 2010). En faktor bakom läkares höga suicidfrekvens jämfört med andra yrkesgrupper, antas vara den unika tillgången till suicidala resurser, det vill säga mediciner. Enligt en dansk studie har drygt 50 procent av suicidfallen bland danska läkare mellan 1981 och 2006 överdoserat mediciner, det jämfört med den danska lärarkåren där endast 21 procent av självmordsfallen berott på överdoserande av mediciner (Hawton et al., 2011). Självmord anses förknippat med psykiska störningar och den forskning som har skett på läkare som har begått självmord styrker antagandet om att läkare i hög grad skulle lida av psykiska störningar (Hawton et al., 2011) medan andra studier antyder att det till stor del kan bero på arbetsrelaterad ohälsa (Fridner et al., 2009; Wada et al., 2010). Kvinnliga läkare löper drygt två gånger högre risk att skapa suicidala föreställningar jämfört med övriga yrkesgrupper och även jämfört med manliga läkare som har en mer blygsam ratio. Bakomliggande orsaker har tidigare antytts vara brist på regelbundna arbetsmöten och trakasserier på arbetet (Fridner et al., 2009). Kvinnors karriärer kan inte byggas med samma förutsättningar som mäns och anledningar till detta kan vara de existerande rollförväntningarna och det faktum att mannen och hans förutsättningar än står som norm (Brannon, 2010). Tidigare forskning har visat att kvinnliga läkare brottas med att försöka finna balans mellan kraven från privatlivet och kraven i arbetet och att det skapar emotionell stress och frustration (Mobilos, Chan & Brown, 2008). Detta skulle kunna vara en förklaring!

till varför kvinnliga läkares frekvens av suicidala föreställningar är högre än manliga läkares. Kvinnor, generellt, har en högre frekvens av självmordsförsök men medan män i högre grad faktiskt lyckas (Passer et al., 2009) Kvinnor tycks dock ha en tendens att söka sig till vänner och bekanta under stress och vid depressioner och studier har visat att den sociala support som vänner kan bidra med fungerar som en buffert mot stress (Passer et al., 2009). Social support på läkares arbetsplatser, såsom kollegor att anförtro sig åt eller chefer att vända sig till i konfidentiella ärenden, kan förbättra situationen på arbetet och således minska risken för suicidala föreställningar (Fridner et al, 2011). Läkare, vars arbete kan uppbära många roller och där konflikter dem emellan är vanliga, löper större risk att forma en arbetsmiljö där trakasserier förekommer och den kan i viss mån ses som en prediktor för observerade trakasserier (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Problematiken ligger i att krav och förväntningar kommer från olika håll, såsom från överordnad, kollegor samt patienter, vilket skapar en socialt komplicerad arbetsmiljö som i sin tur kan ha en negativ effekt på arbetsmiljön i övrigt (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010; Wada et al., 2010). På arbetsplatser där prestationskrav och förväntningar är höga kan ökad risk för trakasserier och utfrysning förekomma, vilket kan påverka offrets självkänsla negativt och skapa en oförmåga till coping samt leda till psykisk ohälsa och utbrändhet (Fornés, Cardoso, Castello & Gili, 2011). Vid en brittisk studie uppgav 18 procent av de brittiska läkarstudenterna att de under senaste året blivit mobbade på arbetsplatsen (Paice, Aitken, Houghton & Firth-Cozens, 2004). Definitionen på trakasserier är att beteendet förekommer upprepade gånger och att offret i fråga känner sig oförmögen att försvara sig själv (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). I Sverige har studier tidigare visat att mellan 3,5 och 9 procent av populationen har utsatts för trakasserier men att siffran för läkarkåren med 95 procents sannolikhet ligger mellan 11,8 och 16,1 procent. I upp till 80 procent av fallen där trakasserier förekommer på arbetet är utövaren chef eller annan överordnad (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Kirurger arbetar långa hårda dagar med krävande uppgifter där känslor och personliga problem inte tillåts att störa arbetet. För att nå sitt yrke har kirurgerna genomgått långa utbildningar och vidare är det personer av viss karaktär som når hela vägen, personer som kommer in tidigare, går hem sent och prioriterar arbete före privatliv Amerikanska kirurger arbetar i genomsnitt 70 timmar per vecka och studier som har gjorts visar att närmare 40 procent av kirurgerna lider av utbrändhet och att upp till var 16:e kirurg lider av suicidtankar, vilket är tre gånger fler än i den normala populationen i åldersgruppen 45-54 år (Balch & Shanafelt, 2010). Studien visar att det bland kirurgerna var de som arbetade minst 40 timmar i veckan och som oftare tog nattjour som led av suicidtankar. Att studera till och praktisera yrket som kirurg kan för många innebära en hög nivå av stress och press vilket kan påverka inte bara arbetet utan även privatlivet och vidare rubba balansen där emellan (Shanafelt, 2008). Det kan röra sig om att, till en början, göra avkall på hobbys och intressen för att kunna sätta studierna främst. Studier visar att kirurger, efter slutförd praktik i stor mån därför använder strategier såsom att senarelägga sin tillfredsställelse av att ha avklarat studierna och istället arbetar vidare i hopp om att det så småningom blir lugnare. Tillfredsställelsen av att göra ett bra jobb kan i många fall istället ersättas av frustration och utmattning. Att upprätthålla en sådan strategi under en längre tid kan påverka individens välmående och slutligen leda till utbrändhet (Rabin, Matalon, Maoz & Shiber, 2005; Shanafelt, #

2008). Utbrändhet och depression kan i sin tur påverka kvaliteten i läkarens arbete och i vissa fall leda till medical errors, medicinska felbehandlingar, samt missnöjda patienter. Läkare under press och ängslan riskerar att i högre utsträckning begå yrkesmässiga fel vilket kan riskera patienters säkerhet och arbetets kvalitet (Balch & Shanafelt, 2010; Wada et al., 2010). De medicinska felbehandlingarna kan vara en stor stressfaktor i läkarens vardag och i många fall följa med genom resten av livet (Firth-Cozens, 2003). Under 2001 utfördes studier där utbrändhet i förhållande till arbetsbelastning, arbetstider och privatlivets inverkan undersöktes bland amerikanska kirurger, både nyutexaminerade och erfarna yrkespraktiker (Shanafelt, 2008). Det som framkom i resultaten, förutom att andelen kirurger i riskzonen för utbrändhet var 32 procent, var att det främst var de unga kirurgerna som i högre utsträckning var känsliga för utbrändhet och nyare studier har visat att det i många fall kan vara en känsla av bristande självständighet som ligger bakom den stress och ängslan som leder kirurgerna mot utbrändhet. Detta kan bekräfta tidigare studier som menar att bristen av kontroll i arbetet är en stark faktor bakom läkares stress och ängslan (Kivimäki et al., 2001). Sedan 2003 har stort fokus legat på läkaryrket och dess arbetsmiljö i Sverige och tre andra europeiska länder genom projektet HOUPE, Health and Organisation among University Hospital Physicians in Europe (Fridner et al., 2009). Syftet med projektet är att förebygga arbetsrelaterad ohälsa och som del i den svenska studien är jämställdhetsförhållandet ett viktigt perspektiv. Projektet undersöker hur komponenter som trakasserier, organisationskultur och andra arbetsrelaterade stressorer kan leda till och skapa suicidala föreställningar hos läkare (Fridner et al., 2009;). Det är dock oklart hur pass stor påverkan arbetsklimatet har på läkares suicidala föreställningar och utbrändhet (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Att söka sätt att nå balans och välbefinnande för läkare kan vara relevant, inte bara för läkarkåren utan även för patienter och anhöriga. Läkare med en stark känsla av välbefinnande och mindre ängslan visar en högre nivå av empati inför patienterna (Shanafelt et al., 2005). Empati är en komponent där både kognitiv och emotionell verksamhet krävs, och som ger förmåga att förstå andra människors känslor. För läkare kan förmågan att känna empati vara viktig, det är dels ett tecken på professionalism men även respekt (Shanafelt et al., 2005). En läkare som känner lugn och välbefinnande riskerar även att i mindre utsträckning begå medicinska felbehandlingar och studier pekar på vikten av att sträva efter att minska läkares stress och ängslan och arbeta fram metoder för att förbättra välmående bland läkare (Balch & Shanafelt, 2010; Firth-Cozens & Moss, 1998; Shanafelt, 2005). Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer i arbetsmiljön som visar på samband för suicidtankar hos kirurger samt att undersöka eventuella könsskillnader. Frågeställningen lyder vilka arbetsrelaterade faktorer kan ligga bakom suicidtankar hos kirurgerna? Hypoteserna för denna studie är att kvinnliga kirurger i högre mån känner sig trakasserade på arbetet och att kvinnliga kirurger i högre grad burit på suicidtankar under de senaste 12 månaderna. $

Metod Deltagare 286 kirurger på olika avdelningar på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, varav 174 män och 112 kvinnor i åldrarna 30-65 (för mer detaljerad uppdelning, se Tabell 1.) Svenska läkare som var permanent anställda, aktivt i arbete och inte genomgick specialistutbildning inbjöds att medverka i studien(fridner et al., 2009). Denna studie tillstyrktes av chefer vid involverade sjukhus/kliniker, samt av Regional etisk prövningsnämnd i Stockholm (04-913/2). Konfidentialitet i projektet betonades inga individuella data gick att spåra. Material Deltagarna fick svara på en elektronisk enkät med arbets- och hälsorelaterade frågor. Enkäten som var skriven på engelska var uppdelad i åtta olika delar med sammanlagt 103 item och hade sammanställts utifrån tidigare validerade skalor. Denna studie baseras på ett urval av dessa item. Frågorna om suicidtankar är hämtade från Questions About Suicidal Ideation and Attempted Suicide (Meehan et al., 1992) och den mest aktuella frågan för denna uppsats är huruvida kirurger har haft suicidtankar de senaste 12 månaderna, vilket är den beroende variabeln i den logistiska regressionsanalysen. I denna studie har flera arbetsrelaterade variabler undersökts. Från General Nordic Questionnaire for psychological and social factors at work QPS Nordic (Lindström et al., 2000) har frågor rörande trakasserier och förnedrande beteende de senaste sex månaderna hämtats ( Have you been subjected to bullying or harassment at the workplace during the last six months? ), där svarsalternativen var ja eller nej. Vad som adderades är en fråga angående vem utövaren av trakasserier eller förnedrande beteenden är, där alternativen var Your superior, Colleague(s), Other co-worker, Patient s family eller Other. Frågor om rollkonflikter baserades på en skala utgörande tre item från QPS Nordic och bestod av frågorna Do you have to do things that you feel should be done differently, Are you given assignments without adequate resources to complete them och Do you receive incompatible requests from two or more people?. De mättes på en skala mellan 1-5, där ett betyder never or very seldom och fem betyder very often. Social support bedömdes utifrån två olika aspekter, den första huruvida det finns stöd när jobbet är tufft medan den andra inriktar sig på om det finns möjlighet att diskutera konfidentiellt om situationer i arbetet (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2009) Bedömningen skedde på en skala om 1-5, från not at all upp till very much. Frågorna om läkarna har sökt hjälp för depression och om de har gått till arbetet med sjuktillstånd som patienter skulle rådas att stanna hemma är hämtade ur Physician Career Path Questionnaire PCPQ (Fridner, 2004). Till studien ingår även item rörande civilstånd (married/living with a partner, single, divorced eller widowed) och familj, såsom antal barn adderats. %

Procedur Den datafil som användes till denna studie består av samtliga deltagande kirurgers svar på enkäten. Insamlingen av data till HOUPE-projektet skedde mellan juni och september i 2005 och föregicks av ett informationsbrev med inloggningsuppgifter som i själva enkätbesvarandet skulle garantera anonymitet. Enkäten beräknades att ta högst 20 minuter, vilket var ett krav för att få genomföra studien. Fyra påminnelser gick ut till samtliga deltagare (Fridner et al., 2009). Enkäterna sammanställdes till ett dataunderlag i SPSS där sedan samband för variablerna som rör bland annat arbetsmiljö, studiehistorik, privatliv och självmordsbenägenhet undersöktes. Databearbetning Index och skalor sammanställdes i statistikprogrammet SPSS för de aktuella delarna för studien. Manliga och kvinnliga kirurgers svar analyserades med Chi två-test för de kategoriserande svarsalternativen och t-test för de skalbaserade svaren. Multipel logistisk regressionsanalys utfördes för att identifiera bakomliggande faktorer och eventuella samband mellan arbetsrelaterade faktorer och suicidtankar. I den logistiska regressionsanalysen har hänsyn tagits till icke-arbetsrelaterade faktorer, såsom ålderskategori, civilstånd samt antal barn. Resultat Tabell I visar jämförelse för demografiska karakteristiska mellan manliga och kvinnliga kirurger. Av de manliga kirurgerna hade 12,1 procent haft suicidtankar det senaste året medan motsvarande för de kvinnliga kirurgerna var 8,9 procent (se Tabell I). Skillnaden mellan könen är dock inte signifikant ( (1) = 0,809, ns). Det fanns heller ingen signifikant åldersskillnad mellan könen. Antal barn mellan manliga och kvinnliga kirurger skilde sig signifikant åt (t(279) = 3,55, p < 0,001). Andelen kvinnliga kirurger utan barn var fler än andelen manliga kirurger utan barn, medan andelen manliga kirurger med tre eller fler barn var högre än andelen kvinnliga kirurger med tre barn eller fler (se Tabell I). Ingen signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga kirurgers civilstånd erhölls ( (1) = 0, 05, ns). Andelen kvinnliga kirurger som har sökt hjälp för depression visade sig inte vara signifikant fler än andelen manliga kirurger ( (1) = 1,82, ns). Medelvärdet för frågan huruvida kirurgen har gått till arbetet med sjuktillstånd som en patient skulle rådas stanna hemma för var signifikant högre för de kvinnliga kirurgerna (t(278) = 3,39, p = 0,001). Resultaten för de skalbaserade variablerna visade signifikant skillnad för kontroll på arbetet mellan manliga och kvinnliga kirurger (t(280) = 3,91, p < 0,001). För rollförväntningar erhölls en icke-signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga kirurger (t(277) = -0,12, ns) och resultatet var även icke-signifikant för ledarskap (t(278) = 0,69, ns) samt för organisationskultur (t(276) = 1,23, ns). &

Tabell I. Jämförelse av demografiska karakteristika utifrån hälso- och suicidrelaterat beteende mellan manliga och kvinnliga kirurger från Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, angivet i antal respondenter (%). Manliga kirurger Kvinnliga kirurger p Karakteristika (n = 174) (n = 112) Åldersgrupp ns <40 25 (14.4) 16 (14.3) 40-<54 100 (57.5) 71 (63.4) >54 49 (28.2) 25 (22.3) Missing - - Civilstånd: Lever med partner Ja 135 (77.6) 87 (77.7) Nej 35 (20.1) 24 (21.4) Missing 4 1 ns Antal barn 0.001 0 17 (9.8) 26 (23.2) 1-2 80 (46.0) 59 (52.7)!3 73 (42.0) 26 (23.2) Missing 4 1 Någonsin sökt hjälp för depression eller utbrändhet Ja 18 (10.3) 18 (16.1) ns Nej 152 (87.4) 94 (83.9) Missing 4 - Gått till arbetet med sjuktillstånd som patienter skulle rådas till att stanna hemma 0.001 Medelvärde (s) 3.01 (1.17) 3.45 (1.07) 1 = mycket sällan 5 = mycket ofta Missing 5 1 Har haft suicidtankar de senaste 12 månaderna Ja 21 (12.1) 10 (8.9) Nej 149 (85.6) 102 (91.1) Missing 4 - ns I Tabell II redovisas jämförelser mellan manliga och kvinnliga kirurgers arbetsmiljörelaterade upplevelser. Tabell III visar odds ratio för signifikanta oberoende variabler som associeras till utfallsvariabeln suicidtankar de senaste 12 månaderna, med 95 procents konfidensintervall där det har kontrollerats för icke-signifikanta covariater såsom ålder, civilstånd och antal barn. Signifikant färre kvinnliga kirurger upplever att de kan välja alternativa metoder att utföra arbetet på (se Tabell II). Bland de kvinnliga kirurger som upplever att de inte har makt eller kontroll över att själva välja metod till att utföra arbetet var det 0,4 gånger högre sannolikhet att finna suicidtankar (se Tabell III). Ingen signifikant könsskillnad erhölls för om kirurgerna upplever att de måste göra saker som skulle kunna göras annorlunda (se Tabell II) men ett '

signifikant samband erhölls mellan suicidtankar de senaste 12 månaderna och samma variabel för de manliga kirurgerna. Sambandet ökar med nästan 1,7 gånger då manliga kirurger anser att de måste göra saker som de känner skulle kunna göras annorlunda (se Tabell III). Någon signifikans mellan dessa variabler erhölls ej för de kvinnliga kirurgerna. Tabell II. Karakteristika för upplevelse av arbetsmiljö mellan manliga och kvinnliga kirurger från Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, angivet i antal och procent respondenter. Manliga kirurger Kvinnliga kirurger Karakteristiska (n = 174) (n = 112) p Upplevt trakasserier på arbetet de senaste 6 månaderna Ja 27 (15.5) 23 (20.5) <0.05 Nej 141 (81.0) 84 (75.0) Missing 6 5 Vem var utövaren av trakasserierna? Chef/Överordnad 15 (8.6) 13 (11.6) Kollega 14 (8.0) 10 (8.9) Patients familj 1 (0.3) - ns Finns regelbundna möten att diskutera krävande upplevelser? Nej 50 (28.7) 46 (41.1) <0.05 Ibland 81 (46.6) 44 (39.3) Ja 38 (21.8) 22 (19.6) Missing 5 - Måste du göra saker som du känner skulle kunna göras annorlunda? Medelvärde (s) 3.05 (1.04) 3.08 (0.94) 1 = mycket sällan 5 = mycket ofta Missing 2 - ns Om det finns alternativa metoder att utföra ditt arbete, kan du då välja vilken metod att tillgå? <0.05 Medelvärde (s) 3.79 (0.99) 3.46 (1.01) 1 = mycket sällan 5 = mycket ofta Missing 3 - En signifikant högre andel kvinnliga kirurger uppger att de har upplevt trakasserier under de senaste sex månaderna (se Tabell II). Däremot uppkom inget signifikant samband mellan trakasserierna och de kvinnliga kirurgernas suicidtankar vilket det gjorde för de manliga kirurgerna. Sambandet visar att det är fem gånger så vanligt med suicidtankar bland de manliga kirurgerna i de fall då de har utsatts för trakasserier de senaste sex månaderna (se Tabell III). På frågan vem utövaren av trakasserierna var erhölls ingen signifikant skillnad, för både manliga och kvinnliga kirurger var andelen trakasserier från överordnad fler än från kollegor. (se Tabell II). Bland manliga kirurger finns ett starkt samband mellan suicidtankar (

och förnedrande behandling från/av överordnade. Det är tio gånger så vanligt att manliga kirurger som känner sig förnedrande behandlade av chefer och överordnande har suicidtankar (se Tabell III). Något signifikant samband mellan trakasserier från kollegor och suicidtankar erhölls ej. För både manliga och kvinnliga kirurger erhölls signifikant samband att bland de kirurger som har sökt professionell hjälp för depression eller utbrändhet är det vanligare med suicidtankar, bland manliga kirurger är det drygt tre gånger så vanligt och bland de kvinnliga kirurgerna drygt fem gånger så vanligt (se Tabell III). Det är alltså vanligare att kvinnliga kirurger som någon gång har sökt hjälp för depression har suicidtankar än manliga kirurger. Ett resultat som visade på skydd mot att manliga kirurger bär på suicidtankar erhölls för civilstånd. De manliga kirurgerna som var gifta löpte mindre risk att få suicidtankar (OR, 0,67: 95% CI, 0,48 0,99). För de kvinnliga kirurgerna framkom inget sådant resultat. Tabell III. Signifikanta odds ratio för manliga och kvinnliga kirurgers bakomliggande faktorer med suicidtankar de senaste 12 månaderna som utfallsvariabel. Oberoende variabel Manliga kirurger Kvinnliga kirurger OR (95% CI) OR (95% CI) Upplevt trakasserier de senaste sex månaderna 5.36 (1.83 15.68) - p <0.01 Trakasserad av överordnad 10.58 (3.12 35.87) - p <0.001 Måste du göra saker som du känner skulle kunna göras annorlunda? 1.67 (1.01 2.77) - p <0.05 Om det finns alternativa metoder att utföra ditt arbete, kan du då välja vilken metod att tillgå? - 0.38 (0.19 0.79) p 0.01 Finns regelbundna möten att diskutera krävande upplevelser? - 6.42 (1.39 29.74) p <0.05 Har du någonsin sökt professionell hjälp för depression eller utbrändhet? 3.27 (1.01 10.53) 5.41 (1.24 23.64) p <0.05 <0.05 Diskussion Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer i arbetsmiljön som visar på samband för suicidtankar hos kirurger samt att undersöka eventuella könsskillnader. Resultatet visar att andelen manliga och kvinnliga kirurger med suicidtankar var 12,1 procent respektive 8,9 )

procent vilket motsvarar tidigare forskningsresultat där andelen läkare med suicidtankar ligger mellan fem till tio procent (Fridner et al., 2011; Wada et al., 2010). Resultatet motsäger en av studiens hypoteser att kvinnliga kirurger i högre mån än manliga kirurger bär på suicidtankar. Den finner inte heller stöd för tidigare forskning som visat att fler kvinnliga läkare än manliga har suicidtankar (Fridner et al., 2009). En förklaring till detta kan vara att kvinnor i allt högre grad söker socialt support och detta kan således fungera som ett skydd mot stress, ängslan och därför även i utsatta situationer såsom trakasserier eller förnedring på arbetet (Passer et al., 2009.). Resultatet skulle i så fall kunna stödja de tidigare studier som har menat att social support på arbetet skulle kunna minska riskerna att skapa suicidala föreställningar (Fridner et al., 2011; Wada et al., 2010). Kontroll på arbetet visade signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga kirurger. Manliga kirurger tycks ha ett större behov av att ha kontroll över sitt arbete. Även frågan huruvida det finns saker som skulle kunna utföras på annat sätt men måste göras på ett visst sätt var signifikant enbart för de manliga kirurgerna men ej för de kvinnliga. Detta skulle kunna innebära att i de fall då de manliga kirurgerna känner sig maktlösa över arbetssätt eller tillvägagångssätt ökar risken att skapa suicidtankar. Detta ger stöd för tidigare forskning som menar på att brist på kontroll i arbetet kan vara en stark faktor bakom stress och utbrändhet bland läkare (Kivimäki et al., 2001). Resultatet tyder även på att det bland de kvinnliga kirurgerna är vanligare med suicidtankar då de inte kan välja metod och att även de i viss mån därför påverkas av huruvida de har kontroll i sitt arbete eller ej (se Tabell III). Rollförväntningar, ledarskap och organisationskultur gav inga signifikanta skillnader mellan de manliga och kvinnliga kirurgerna. De bör alltså inte ha någon könsspecifik effekt huruvida de skapar suicidtankar eller ej. Den faktor som däremot var signifikant för manliga kirurger men inte för kvinnliga kirurger var att de manliga ensamstående kirurgerna löper större risk att skapa suicidtankar än de manliga kirurger som lever ihop med någon. Att vara gift tycks alltså ha en positiv inverkan på de manliga kirurgernas välmående. Signifikant fler kvinnliga kirurger uppgav att de har gått till arbetet med sjuktillstånd som det skulle råda patienter att stanna hemma för, vilket till stor del stödjer tidigare forskning som visat att kirurgyrket kräver viss ansträngning, såsom längre arbetsdagar och hög press (Balch & Shanafelt, 2010). Att det är de kvinnliga kirurgerna som går till arbetet trots sjukdom skulle kunna förklaras med att läkaryrket än idag är ett mansdominerat yrke och att mannen och hans förutsättningar än står som norm (Brannon, 2010). På arbetsplatser där press och konkurrens är hård kan det vara vanligt att personliga problem inte tillåts att störa arbetet och det skulle därför kunna innebära problem för de kvinnliga läkarna som brottas med dilemmat att finna balans mellan privatliv och yrkesliv som hindrar dem från att stanna hemma när de mår dåligt (Balch & Shanafelt, 2010; Mobilos, Chan & Brown, 2008). Studien skulle kunna föreslå att kvinnliga kirurger mår sämre vid avsaknad av regelbundna arbetsmöten där stressfulla arbetssituationer kan diskuteras med både kollegor och chefer, vilket skulle kunna innebära att kvinnliga kirurger som får regelbundna möten löper mindre risk att få suicidtankar. De kvinnliga kirurger som, på frågan om det finns regelbundna möten, svarade nej löper drygt sex gånger högre risk att skapa suicidala föreställningar jämfört med de kvinnliga kirurger som svarade ja. Även detta skulle kunna förklaras med att social support bidrar till en bättre arbetsmiljö och därför minskar risken att skapa suicidtankar (Fridner et al., 2011). Det är möjligt att kvinnliga kirurger behöver reda ut arbetsrelaterade problem i grupp där de antingen möts av liknande reaktioner eller där behovet av stöd välkomnas av andra och få känna att organisationen bakom sig stöttar (Wada et al., 2010). *+

Ytterligare en förklaring till att kvinnliga kirurger i högre mån behöver regelbundna möten kan vara för att motverka rollkonflikter. Rollkonflikterna i sig kan skapa osämja och som kirurg finns förväntningar att leva upp till både från kollegor, chefer men även patienter och familjer och ibland kan det därför vara svårt att hålla privatperson och yrke isär och begränsa de roller som är aktuella och aktiverade (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2009). Resultatet visar en signifikant ökning av suicidtankar hos de manliga kirurgerna då de känner sig trakasserade av överordnad. Även om det är en högre procentandel kvinnliga kirurger som upplevt trakasserier på arbetet var det dock endast för de manliga kirurgerna som resultatet gav ett signifikant samband för sannolikheten att finna suicidtankar bland de kirurger som har blivit trakasserade. Resultatet visar att det är trakasserier från chef eller överordnad som ger utslag på manliga kirurgers arbetsmiljö och som därmed skulle kunna leda till skapandet av suicidtankar. Att de manliga kirurgerna har rapporterat sina överordnade som trakasseriutövare överensstämmer med tidigare forskning som visat att chefer och andra överordnade i upp till 80 procent av fallen är de som utövar trakasserier eller förnedrande beteenden på arbetet (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Det verkar inte som att kirurgerna uppfattar trakasserier från patienterna och deras familjer som ett stort problem, vilket motsäger tidigare resultat om att patienters klagomål ligger till grund för läkares suicidtankar (Wada et al., 2010). Det finns ett antagande om att sjukhuspersonal i synnerhet löper större risk för utbrändhet och suicidala föreställningar, där inte sagt hur pass mycket som beror på läkares arbetssituation (Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Resultaten i denna studie kan dock indikera på att det till stor del kan bero på brister i arbetsklimatet; trakasserier från överordnade för de manliga kirurgerna samt bristen på gemensamma möten för de kvinnliga kirurgerna vilket även går i led med tidigare studier som visat vikten av regelbundna möten och att trakasserier från överordnad i läkarkåren utgör en högre risk för suicidala föreställningar (Fridner et al., 2009; Andersen, Aasland, Fridner & Lövseth, 2010). Utifrån resultatet skulle slutsatser om att manliga kirurgers suicidtankar främst beror på trakasserier och viss oro för att vara borta från arbetet, vilket i sig skulle kunna bero på en rädsla eller ängslan för att bli utsatt för trakasserier. Det skulle kunna vara så att arbetsklimatet och toleransen för manliga kirurger är mer kravfyllt vad gäller frånvaro och att det därför sätts en nivå för vad som krävs av manliga respektive kvinnliga kirurger och det är möjligt att det finns en tydlig könsbetonad skillnad i förhållningssätt. För de kvinnliga kirurgerna verkar suicidtankarna snarare bero på brist på kommunikation och kontroll. De kvinnliga kirurgerna tycks vara missnöjda med att de inte kan välja metod och att det saknas regelbundna möten där arbetet kan diskuteras, men är inte lika utsatta vad gäller trakasseriers påverkan vilket skulle kunna bero på att kvinnor generellt tillhandahåller socialt stöd utanför arbetet och således minskar risken att skapa suicidtankar (Passer et al., 2009). Studien finner inget signifikant stöd för att trakasserier från patienter och deras familjer är ett problem för kirurgerna (Wada et al., 2010). Eftersom studien vände sig till arbetande kirurger har svaren till stor del antagligen kommit från relativt friska kirurger. De som av olika anledningar är sjukskrivna eller icke arbetsföra har därför inte kunnat tas till hänsyn och det skulle därför kunna ge ett underskattat resultat i denna studie och slutsatser om bakomliggande faktorer bör göras med viss försiktighet. Att enkäten var ställd på engelska och inte svenska bör inte ha inneburit några problem för deltagarna då mestadels av litteraturen på läkarutbildningen är skriven på engelska. Det bör **

alltså inte ses som en nackdel med enkätens utformande (Fridner et al., 2009). Det kan även uppstå kritik mot självrapporterade enkäter, speciellt då bakomliggande faktorer och utfall presenteras i samma enkät men för denna enkätstudie har det gjorts en ansats att kontrollera för detta genom att inte uttryckligen beskriva suicidala föreställningar som utfallsvariabel. Tidigare studier som visat suicidtankar hos kirurger har haft en relativt låg svarsfrekvens, endast 32 procent (Shanafelt, 2008) vilket kan vara en stor nackdel för deras studie och då HOUPE-projektet har en högre svarsfrekvens på ca 60 procent bör således validiteten vara högre. Det är även en styrka för denna studie att enkäten består av redan validerade skalor. För framtida forskning skulle det kunna vara relevant med kvalitativa intervjuer med läkare som angett att de har upplevt sig trakasserade av överordnad eller kollega för att undersöka trakasseriernas natur och omfattning och vidare få en djupare förståelse för hur suicidala föreställningar bildas hos kirurger. Det skulle även kunna vara intressant att, med hjälp av intervjuer få en nyanserad bild för hur läkare känner och en beskrivande förklaring för när suicidtankar leder till suicidhandlingar. Det kan vara av stor vikt för framtida forskning att gå än mer djupare i de arbetsrelaterade faktorerna för att kunna säkerställa hur de suicidala föreställningarna hos läkare kan motverkas och om trakasserier är ett stort problem så skulle det kunna vara viktigt att söka djupare i denna faktor. Det skulle kunna vara intressant och relevant för framtida forskning att undersöka tillvägagångssätt och metod för de fall av självmord som sker inom den svenska läkarkåren. Eftersom tidigare studier har visat att danska läkare till stor del använder mediciner som metod (Hawton et al., 2011) så skulle det kunna vara av vikt att vidare se över huruvida tillgången till mediciner är en initial fara för läkarkåren. Referenser Andersen, G.R., Aasland, O.G., Fridner, A, & Lövseth, L.T. (2010). Harassment among university hospital physicians in four European cities. Results from a cross-sectional study in Norway, Sweden, Iceland and Italy (the HOUPE study). Work, 37, 99-110. Balch, C.M., & Shanafelt, T., (2010). Combating stress and burnout in surgical practice: A Review. Advances in Surgery, 44, 29-47. Brannon, L. (2010). Gender. Psychological Perspectives. Boston, MA: Pearson Education, Inc. Firth-Cozens, J. (2003, Mars). Doctors, their wellbeing, and their stress. It s time to be proactive about stress and prevent it. British Medical Journal, 326, 670-671. Firth-Cozens, J., & Moss, F. (1998). Hours, sleep, teamwork, and stress. British Medical Journal, 317, 1335-1336. Fornés, J., Cardoso, M., Castelló, J.M., & Gili, M. (2011). Psychological harassment in the nursing workplace: an observational study. Archives of Psychiatric Nursing, 25, 185-194. Fridner, A. (2004). Career paths and career patterns among physicians with a PhD. Doktorsavhandling, Uppsala Universitet. *!

Fridner, A., Belkic, K., Marini, M., Minucci, D., Pavan, L., & Schenk-Gustafsson, K. (2009). Survey on recent suicidal Ideation Among Sweden and Italy (The HOUPE Study): Cross-Sectional Associations With Work Stressors. Gender Medicine, 6, 314-328. Fridner, A., Belkic K., Minucci, D., Pavan, L., Marini, M., Pingel, B., et al. (2011). Work Environment and Recent Suicidal Thoughts Among Male University Hospital Physicians in Sweden and Italy: The Health and Organization Among University Hospital Physicians in Europe (HOUPE) Study. Gender Medicine, 8, 269-279. Hawton, K., Agerbo, E., Simkin, S., Platt, B., & Mellanby, R.J. (2011). Risk of suicide in medical and related occupational groups: A national study based on Danish case population-based registers. Journal of Affective Disorders, 134, 320-326. Kivimäki, M., Sutinen, R., Elovainio, M., Vahtera, J., Räsänen, K., Töyry, S., et al. (2001). British Medical Journal, 58, 361-366. Hämtad 28 december 2011, från http://oem.bmj.com/content/58/6/361.full Lindström, K., Elo, A-L., Skogstad, A., Dallner, M., Gamberale, F., Hottinen, V., et al. (2000). User s Guide for the QPSNordic. General Nordic Questionnaire for Psychological and social Factors at Work. Århus: TemaNord. Meehan, P.J., Lamb, J.A., Saltzman, L.E., & O Carroll, P.W. (1992). Attempted suicide among young adults: progress toward a meaningful estimate of prevalence. American Journal of Psychiatry, 149, 41-44. Mobilos, S., Chan, M., Brown, J.B. (2008). Women in medicine. The challenge of finding balance. Canadian Family Physician, 54, 1285-1286. Paice, E., Aitken, M., Houghton, A., & Firth-Cozens, J. (2004). Bullying among doctors in training: cross sectional questionnaire survey. British Medical Journal, 329, 658-659. Passer, M., Smith, R., Holt, N., Bremner, A., Sutherland, E., & Vliek, M.L.W. (2009). Psychology. The Science of Mind and Behaviour. Berkshire: McGraw-Hill Higher Education. Shanafelt, T.D., West, C., Zhao, X., Novotny, P., Kolars, J., Habermann, T., & Sloan, J. (2005). Relationship Between Increased Personal Well-Being and Enhanced Empathy Among Internal Medicine Residents. Journal of General Internal Medicine, 20, 559-564. Shanafelt, T. (2008). A Careeer in Surgical Oncology: Finding Meaning, Balance, and Personal Satisfaction. Annals of Surgical Oncology, 15(2), 400-406. Stanley, R., Matalon, A., Maoz, B., & Shiber, A. (2005). Keeping Doctors Healthy: A Salutogenic Perspective. Families, Systems, & Health, 1, 94-102. Wada, K., Yoshikawa, T., Goto, T., Hirai, A., Matsushima, E., Nakashima, Y., et al. (2010). Association of Depression and Suicidal Ideation with Unreasonable Patient Demands and Complaints Among Japanese Physicians: A National Cross-sectional Survey. International Journal of Behavioral Medicine, 18, 384-390. *#