Längtan att skapa med händerna. att lära konsthantverk i studiecirkel. Ann-Marie Laginder

Längtan att skapa med händerna att lära konsthantverk i studiecirkel Ann-Marie Laginder

Längtan att skapa med händerna att lära konsthantverk i studiecirkel Ann-Marie Laginder

Bildningsförbundet Östergötland 2011 www.bildningsforbundet.se ISBN 978-91-979289-1-5 Text: Ann-Marie Laginder Foto: Lotta Rehn, sid: 59 Grafisk form: Kreafon AB, www.kreafon.se Tryck: Billes Tryckeri AB, Mölndal, 2011

Innehåll Förord... 5 Konsthantverk som engagemang... 7 Konsthantverk i studiecirkel... 11 Deltagarröster... 14 Studiecirkeln som öppet erbjudande... 17 Vävning...21 Träslöjd...23 Silversmide...25 Nålbindning...26 Perspektiv på lärande... 31 Begreppet cirkelmiljö...33 Lärande under lång tid... 35 Ömsesidigt engagemang i lärprocesser...36 Studiecirkeln som arbetsgemenskap...37 Att lära genom erfarenhet och goda råd... 41 Att lära av en mästare...42 Att lära genom att prova sig fram...46 Att bli introducerad i ett nytt hantverk...46 Cirkelmiljö och lärprocesser...50 Lärande under begränsad tid... 53 Att hålla takten och att lära i egen takt...54

Gemenskapens olika ansikten... 61 Vävintresset kittet i en tät gemenskap...62 Diskussionens vågor går höga...63 Det blir socialt på ett annat sätt...64 Man kastar i sig en kopp kaffe...65 Cirkelmiljö och gemenskap...66 Att lära konsthantverk för nöjes skull... 69 Längtan att skapa med händerna...71 Att se resultat...71 Att vara delaktig i hela arbetsprocessen...72 Arbetsprocessen skapar ro och kräver koncentration... 74 Fredad tid och plats...76 Frizon i vardagen...76 Cirkelmiljö och upplevelser av helhet...78 Engagemanget expanderar... 81 Från cirkel till hem...82 Ett bredare hantverksintresse...85 Konsthantverksintresset påverkar identiteten...86 Slutord... 89 Referenser... 93 Hur kan man använda denna skrift?... 99 Lästips... 103 Appendix... 107

Förord Denna skrift handlar om studiecirklar i konsthantverk. Det övergripande syftet är att söka svar på frågor om engagemang, lärande och mening ur deltagarnas perspektiv. Det är deras upplevelser som är utgångspunkt i de resonemang som förs. Därför vill jag först och främst rikta ett varmt tack till de elva deltagare i vävning, träslöjd, silversmide och nålbindning som generöst delat med sig av sina erfarenheter och upplevelser i de intervjuer jag har genomfört. Dessutom vill jag tacka Staffan Larsson, Stellan Boozon och Anneli Dahlqvist för värdefulla synpunkter i samband med slutbearbetningen av texten. Forskningsprojektet och skriften har tillkommit genom ett samarbete mellan Bildningsförbundet Östergötland och forskningsmiljön Vuxenpedagogik och folkbildning vid Linköpings universitet. Ett särskilt tack riktas till den kommitté som ledd av Stellan Boozon utgjort grunden för samarbetet. Föreliggande skrift är resultatet av ett av två forskningsprojekt som fått stöd av Bildningsförbundet Östergötland. Det andra projektet har genomförts av Martin Lundberg och Staffan Larsson och har resulterat i skriften Cirkelledares beprövade erfarenheter. Det är min förhoppning att denna skrift ska bidra med kunskap och idéer i diskussioner kring studiecirklar i konsthantverk bland cirkelledare, verksamhetsansvariga på studieförbunden samt bland beslutsfattare på olika nivåer. Linköping i mars 2011 Ann-Marie Laginder

K apitel 1 Konsthantverk som engagemang

Konsthantverk som engagemang I det förindustriella samhället fanns det ett vardagligt behov av att kunna sy kläder och behärska olika textila hantverk samt att kunna snickra och tillverka bruksföremål. I takt med samhällets industrialisering och både kvinnors och mäns ökade förvärvsarbete utanför hemmet förändras också hantverkets roll. Detta förstärks av ett ökat utbud av industriproducerade varor som alternativ till egen produktion. Olika former av hantverk får därmed nya uttryck i modernt produktions- och förvärvsliv och blir något som enskilda individer, både vuxna och barn, väljer att intressera sig för. Dessutom innebär samhällsförändringarna att färdigheter i olika hantverk inte självklart förmedlas från generation till generation. Därmed behöver hantverksskicklighet i större utsträckning sökas och erövras utanför familjen. Den skisserade utvecklingen väcker intressanta frågor om hur lärande av olika former av hantverk går till i vår tid. Lärande av intresse uppstår när en individ väljer att börja intressera sig för ett konsthantverk och när engagemanget

växer och fortsätter under lång tid. Individen söker mer eller mindre självstyrt olika möjligheter att lära mer (Laginder & Stenøien, 2011). Att lära sig någon form av konsthantverk innebär enligt Helen Knutes (2009) att kroppsligen se och erfara hur görandet sker. Den manuella färdigheten blir viktig, det vill säga att lära kroppen att arbeta med ett specifikt material på ett särskilt sätt (Lindwall & Ekström, 2008). Det handlar om hur händerna ska användas i relation till ett material och att lära sig hur speciella rörelser ska utföras samt hur verktygen ska greppas. Inte minst behöver man lära sig att bedöma med vilken kraft materialet ska bearbetas. Att utöva ett konsthantverk innefattar enligt Knutes (2009) både ett mentalt och ett kroppsligt meningsskapande, kroppen, känslan och tanken engageras i gestaltandet. Det kan också uttryckas som en upplevelse av kreativitet som är lustfyllt, kravlöst men samtidigt koncentrerat. Utövandet kan dessutom tolkas som ett socialt meningsskapande. Man skulle kunna tala om ett socialt meningsskapande på kroppslig nivå, därför att det är görandet som är i fokus, inte att verbalt samtala om det man gör. Det kan uppstå en vila i att vistas tillsammans med andra, fast upptagen med sitt eget (Knutes, 2009 s 169). Det handgjorda konsthantverkets karakteristiska drag är att varje föremål är unikt och att utövandet förhåller sig till både hantverkets funktionella aspekter och konstens uttryckande sidor (Knutes, 2009). Skicklighet, engagemang och bedömning i hantverkskunnande sätter den intima kopplingen mellan hand och huvud i centrum enligt Richard Sennet (2008). Dialogen mellan konkret praktik och tänkande utvecklas till vanor, vanor som skapar en rytm mellan att finna och att lösa problem. Denna skrift handlar om hur engagemang och skicklighet kommer till uttryck när man lär sig konsthantverk för nöjes skull. Studiecirklar i konsthantverk står i centrum för undersökningen.

K apitel 2 Konsthantverk i studiecirkel

Konsthantverk i studiecirkel Det var först i 1944 års folkbildningsutredning som folkbildningsbegreppet vidgades till att omfatta även bildningsarbete med praktisk inriktning. Därigenom strömmade kvinnorna till studieförbundens verksamhet (Rydbeck, 2006). I slutet av 1950-talet ledde den starka expansionen till att hobbybetonade studieämnen undantogs från rätten till statsbidrag. Ytterligare restriktioner och gränsdragningar följde i senare beslut. Trots olika begränsande regler ökade den praktisk-estetiska verksamheten. Verksamhetsåret 1964-65 redovisades 7 300 slöjdcirklar. Omfattningen var fem gånger större verksamhetsåret 1978-79 (Hartman, 2009). Studiecirklar inom det praktisk-estetiska området har med andra ord varit en succé sett till volym och människors önskan att delta. Men på den politiska arenan har verksamheten återkommande fått försvara sin existens. Louise Waldén (1994) beskriver hur synen på de praktisk-estetiska studiecirklarna växlat genom åren i offentliga utredningar. Än är den fackbetonad bildning, än är den skapande verksamhet, än befarar man att den kan vara en mekaniskt utövad sysselsättning eller en förevändning för människor att få vara tillsammans för att sedan tilldela den uppgiften att frigöra känsla och fantasi. Den ska helst vara som en vanlig studiecirkel där man läser och studerar. Fast samtidigt också en plats för skapande och konstnärlighet. Kraven hämtas än från den teoretiska, än från den estetiska delen av studieförbundens verksamhet (Waldén, 1994 s 39). Antalet detaljerade regler som berörde denna cirkelverksamhet ökade fram till 1991 års folkbildningsförordning. Skiftet från regel- till målstyrning innebar att ansvaret för cirkelverksamhetens utformning då överfördes till folkbildningsorganisationernas eget ansvarsområde (Hartman, 2003). I 12

riksdagens övergripande uppdrag till folkbildningen ingår att bredda intresset för kultur och att öka delaktigheten i kulturlivet. Det handlar om att främja människors kulturupplevelser och deras eget skapande. I folkbildningspropositionen Lära, växa, förändra konstateras att folkbildningen ger människor möjligheter att utvecklas. Ett av dess övergripande mål är att bidra till människors möjligheter att påverka sin livssituation. Vidare framhålls att kurser och studiecirklar ger ett mervärde som i princip inga andra aktörer i samhället kan ge (Regeringens proposition 2005/06:192, s 22). Sedan 2004 har ämneskategorierna inom praktisk-estetisk verksamhet anpassats till svensk utbildningsnomenklatur (SUN) för att göra studieförbundens verksamhet jämförbar med ämnesstudier i annan studieverksamhet. Inom den estetiska ämnesinriktningen Konst, musik och media återfinns ämnesgruppen konsthantverk. Denna ämnesinriktning omfattade 61,1 procent av de totalt 10 329 600 studietimmar som genomfördes år 2009. Till konsthantverk räknas knyppling, träslöjd, metallslöjd, keramik, porslinsmålning, vävning, konstsömnad, klädsömnad/klädvård, övrig textilslöjd, övrigt konsthantverk samt konsthantverkshistoria. År 2009 omfattade ämnesgruppen konsthantverk 1 060 000 studietimmar, vilket utgör 10,3 procent av det totala antalet genomförda studietimmar (Folkbildningsrådet, 2009). Intresset för studiecirklar i slöjd, hantverk, handarbete och konsthantverk har oavsett politiska dilemman och tolkningar således förblivit en omfattande del av studieförbundens verksamhet. De olika synsätt som återfinns i utredningstexterna illustrerar både ett ifrågasättande och ett erkännande av verksamheten. Denna kluvenhet och verksamhetens omfattning gör det viktigt att undersöka på vilket sätt komplexiteten i att lära sig olika konsthantverk kommer till uttryck i studiecirklar. De som väljer att delta avgör ytterst studiecirklarnas värde. Därför har jag valt att försöka ta reda på hur lärande och mening i konsthantverkscirklar skapas ur deltagarnas perspektiv. 13

Deltagarröster Projektets övergripande syfte är att söka svar på frågor om vad konsthantverkscirklar som arena för lärande betyder för dem som deltar. I planeringen av projektet föreställde jag mig att studiecirkeln antingen kunde vara starten för att lära sig ett nytt hantverk eller ett led i ett långvarigt engagemang. Därför ville jag ta reda på hur intresset för det aktuella konsthantverket väcktes och vilka erfarenheter deltagare hade innan de valde att börja i en studiecirkel. På så vis skulle det bli möjligt att förstå studiecirkelns roll i individers liv och lärandeförlopp. Huvudfrågorna i projektet handlade om att ta reda på hur deltagare upplever att lärandet går till i konsthantverkscirklar. Mot den skisserade bakgrunden var det viktigt att intervjua två till tre deltagare i samma studiecirkel för att få olika bilder av lärande och meningsskapande. Intervjuerna hade en utredande karaktär med öppet hållna frågor i samtalsform. På så vis formades lärandeberättelser som knyter ihop lärande, erfarenhet och insikter som förvärvats över tid och i olika sammanhang (Laginder & Stenøien, 2009, Thommessen, 2009). Sammanlagt har elva individuella intervjuer genomförts. För att skapa variation i material och tekniker valdes studiecirklar i vävning, träslöjd och silversmide. Dessa vanliga konsthantverk kompletterades med nålbindning. Det är en textil teknik där man formar öglor av garn, vilka läggs runt tummen och binds samman av stygn med hjälp av en grov nål av trä, ben eller metall. Oftast används ullgarn och det är vanligt att tekniken används för att framställa vantar. Därför har den också kallats vantsöm. Tekniken har funnits i alla världsdelar. Det äldsta svenska fyndet är en vante som daterats till ungefär år 200 e. Kr. (Nationalencyklopedin, 1994). I genomförandet av intervjuerna visade det sig att deltagarna i både vävning och träslöjd varit med i många år, ibland med några års uppehåll och/eller deltagande i parallella cirklar. Cirkeln i silversmide uppvisade ett blandat mönster av nybörjare och deltagare som varit med i flera år. Rent administrativt startar en ny cirkel varje termin eller varje år. Men i 14

den fortsatta framställningen inrymmer benämningen studiecirkeln i vävning, träslöjd respektive silversmide hela den mångåriga verksamheten. Cirkeln i nålbindning särskiljer sig helt eftersom den omfattade endast fyra sammankomster. Beteckningen studiecirkel kommer att användas synonymt med kurs och beteckningen cirkelledare synonymt med lärare i texten, eftersom deltagarna ofta använde begreppen kurs och lärare. Denna skrift bygger på deltagarnas berättelser om sitt intresse för konsthantverk, deras erfarenheter och reflektioner kring sitt lärande och kring den studiecirkel de deltar i. Det betyder att det är deltagarnas upplevelser av studiecirkelns uppläggning, cirkelledarens roll, samspelet med övriga deltagare och det egna lärandet som står i centrum. 15

K apitel 3 Studiecirkeln som öppet erbjudande

Studiecirkeln som öppet erbjudande Vi har redan konstaterat att många människor söker sig till studiecirklar för att lära sig olika konsthantverk. Studieförbunden erbjuder studiecirklar på landsbygden och i städerna i hela landet. De vänder sig både till nybörjare och till dem som har tidigare erfarenhet av ett visst konsthantverk. Det är lätt att anmäla sig och individen bestämmer själv hur länge han eller hon vill vara med. Det fria och frivilliga deltagandet innebär också att man slipper bli bedömd genom inträdesprov. Avsaknaden av betyg innebär, till skillnad från slöjdundervisningen i skolan, att individen själv väljer nivån på sitt engagemang. Studiecirkelns erbjudande är den oprövade möjlighetens. Den bereder plats för amatörerna, den som älskar (Andersson & Waldén, 1996 s 197). Om man betraktar möjligheten att lära sig konsthantverk i en studiecirkel som ett öppet erbjudande hamnar flera intressanta frågor i fokus. Inledningsvis handlar de om hur det kommer sig att olika individer blir intresserade av ett bestämt konsthantverk. Viktiga följdfrågor handlar om när och varför de väljer att delta i en studiecirkel för att lära mer om hantverket. Framstår studiecirkeln som en utmaning att börja lära sig ett nytt konsthantverk, eller uppfattar individen den som en möjlighet att lära mer om ett hantverk de redan utövar? Vi ska börja med att följa våra elva deltagare på deras olika vägar till studiecirkeln i vävning, träslöjd, silversmide respektive nålbindning. 18

19

20

Vävning Tre av sju deltagare intervjuades i vävcirkeln. De har fått fingerade namn som börjar på V som i Vävning: Vivianne, Vera och Veronika. En av dem var pensionär medan de två andra var mellan 55 och 60 år. I sitt nuvarande eller tidigare yrkesliv hade två av dem varit fabriksarbetare medan den tredje arbetade som sjuksköterska. Jag har alltid hållit på och broderat, stickat berättade Vivianne. Hon stickade sin första tröja som 10-åring. Mormor vävde, så hon hade fått vara med och klippa mattrasor. Hon gick på lanthushållsskola ett år, där hon fick lära sig olika handarbeten. Intresset för vävning tog emellertid fart när hon erbjöds att vara med i en studiecirkel. Det var närmare 30 år sedan och hon har sedan dess fortsatt i gruppen med undantag för något år när hennes andra barn föddes. Men när barn nummer tre kom, så var jag väldigt noga med att inte sluta, för jag insåg att det här var viktigt. Min mamma var sömmerska och sydde kläder i hemmet, berättade Vera. Så hon lärde sig sömnad och stickning som barn. Hon hade sedan fortsatt att sy och sticka till familjen och sig själv. Intresset för vävning startade med att hon erbjöds att vara med i cirkeln av cirkelledaren. Men först svarade hon nej, jag har inte vävt, det kan jag väl inte. Men hon lät sig övertygas och började i cirkeln omkring år 1980. Det var den första studiecirkel i hantverk som hon deltog i. Intresset växte med åren, inte minst sedan den fabrik hon arbetade på avvecklades och hon blev friställd, då tog jag ju mera tag i det här med vävningen. Även Veronika lärde sig som barn att sticka, virka, sy och brodera av sin mamma. När hon var 14 år fick hon dessutom en inbjudan från Hemgården om att gå studiecirklar i sömnad, batik, broderi, keramik och flamskvävnad. Hon gick där i flera år och fann vänner som var likadana som mig. 1975 började hon väva, en arbetskamrat som hade kvällskurser på ett studieförbund erbjöd henne att vara med. När hon flyttade till en ny ort frågade hennes dagmamma om hon ville vara 21

22

med i en vävcirkel, det var 1987 och sen dess har hon blivit kvar i gruppen och har inte en tanke på att sluta. Vägen till vävning framträder som en vidareutveckling av ett handarbetsintresse som följt alla tre från barndomen. I Viviannes fall har dessutom vävning varit en del av barndomens erfarenheter. Erbjudandet att komma med i en studiecirkel i vävning framstår som en startpunkt för ett växande engagemang. Enligt Veronika och inte minst Vera blev studiecirkelerbjudandet avgörande för valet att börja lära sig väva. Träslöjd Deltagarna i träslöjdscirkeln har getts namn på T som i Träslöjd: Tove, Tage och Tore. De gick i en cirkel med åtta deltagare. Deltagarna som intervjuades var mellan 60 och 83 år. Alla tre hade lämnat yrkesverksamheten bakom sig. De hade arbetat som farmaceut, elektriker, verkstadsslipare. Under sina yrkesverksamma år hade Tove sömnad som hobby. I samband med att hon fick hälsoproblem och så småningom förtidspension väcktes intresset för att börja med träslöjd. Det var på en informationsträff på ett studieförbund. Men drivkraften var inte att hon behövde fylla sin tid, utan hon underströk att det var praktiska behov av att kunna använda verktyg och maskiner som ledde till att hon började. Tove menade att hon tillhörde den generation där kvinnor inte lärt sig använda hammare och spik. Hon fick tjata på sin man för att få saker gjorda hemma. Så hon bestämde sig för att lära sig hur man hyvlar, hur man sågar och hur man svarvar. Arbetet som elektriker innebar att Tage kände sig trygg med att arbeta med händerna. Intresset för träslöjd startade i samband med att han byggde en sommarstuga på 1970-talet. Han bodde precis intill lokalen där slöjdcirkeln pågick. Han anmälde sig när han fick behov av att lära sig svarva och ville göra stolar efter gammal modell till sommarstugan. Under sju, åtta år arbetade Tage på en annan ort och då slutade han i cirkeln då var det bara arbetet som gällde. Men när han 23

24

började jobba på hemorten igen i slutet av 1980-talet tog han kontakt med cirkelledaren och frågade om det fanns plats. Tore var lantbrukarson och hade som barn fått hjälpa till med praktiska sysslor på gården, en del av dem handlade om snickeri. När han var drygt 58 år blev han uppsagd från jobbet som verkstadsslipare på grund av arbetsbrist. Det blev startpunkten för hans intresse för trä som hantverk. Han fick möjlighet att köpa den slipmaskin som han började jobba med på 1950-talet. Till den maskinen skaffade han en del verktyg så att han kunde arbeta med trä i den. Detta lärde han sig själv. 1989 frågade en arbetskamrat om han ville komma med i en studiecirkel i träslöjd. Då tackade han ja eftersom han var intresserad och nyfiken. För Tove var det en helt ny utmaning hon antog när hon tackade ja till att vara med i studiecirkeln. Intresset för träslöjd framstår däremot för Tage och Tore som en vidareutveckling av den hantverksskicklighet de förvärvat under sina yrkesliv. Tage kände till träslöjdscirkeln och tog direktkontakt med cirkelledaren medan Tore fick erbjudande från en arbetskamrat. Silversmide Deltagarantalet i cirkeln i silversmide varierade mellan terminerna. Tre kvinnor i 40-årsåldern intervjuades: Stina, Sofia och Susanne. De var yrkesverksamma som teaterlärare, socionom och projektledare inom IT. Hela mitt liv har jag haft en stark skaparådra berättade Stina som var intresserad av form, design och det konstnärliga. Redan som 18-åring deltog hon i den första studiecirkeln i silversmide. För att jag har haft liksom en jättestark längtan efter det, och tycker att det är ett spännande material. Hon återupptog intresset för tio, femton år sedan. Hon hade genom åren varvat studiecirklar och kurser med perioder då hon bara hållit på hemma. Hon hade deltagit i studiecirkeln med samma ledare i mer än fem år och återvänt igen efter några års uppehåll. 25

Sofia menade att hennes föräldrar inte var speciellt hantverkskunniga, men hennes farfar höll på med träsnideri. Intresset för smide väcktes genom en bekant som hade en vanlig smedja. Hon tyckte att smycken var spännande och ville ha någonting som var min grej, något som var praktiskt efter långa teoretiska studier. Hon hade försökt komma med på en kurs i silversmide men det var långa köer. Men när hon just flyttat till en ny stad damp det ner en kurskatalog en söndag i brevlådan och på måndagsmorgon så ringde jag och då fanns det en plats kvar och den tog jag. Det var 2001 och sedan dess har hon deltagit i cirkeln. Intresset för hantverk var inte heller något som Susanne hade med sig från barndomen. När hon var runt 20 år började hon i en studiecirkel i akrylmålning. Sedan dess hade hon gått många studiecirklar i teckning och målning inom olika studieförbund. Men när hon bytte jobb innebar det att hon lade all tid på jobbet och slutade måla. När hon för ett år sedan bestämde sig för att börja med silversmide så var det för att hon ville testa något nytt och se om hon klarade av att skapa i silver. Hon hittade studiecirkeln i en kurskatalog och tänkte att nu ska jag anmäla mig. Hon hade egentligen inte mer tid för fritidsintressen. Men jag ger mig tid nu. Bland deltagarna i silversmide framträder en fascination för materialet, en längtan att skapa i silver. Vägen att förverkliga intresset gick för alla tre via studiecirklar. Stina hade börjat i en studiecirkel redan i tonåren, intresset för silversmide hade följt henne genom åren och hon hade återkommande sökt sig till studiecirklar och kurser för att lära mer. Önskan att prova något nytt och spännande framhölls av både Susanne och Sofia som skäl till att de anmälde sig till studiecirkeln i silversmide ett erbjudande som kom via studieförbundets kurskatalog. Nålbindning Studiecirkeln i nålbindning var ett erbjudande att prova på och lära sig ett nytt hantverk under fyra sammankomster. Två av cirkelns sex deltagare intervjuades. Nelly var i 50-års- 26

27

åldern och Nina i 30-årsåldern. En av dem var yrkesverksam medan den andra sedan en tid var förtidspensionerad. Nelly berättade att hon alltid tyckt om att jobba med händerna eller pyssla och plocka. Sömnad och stickning lärde hon sig i skolslöjden. Hon hade stickat och sytt mycket barnkläder. Hon letade aktivt i kurskatalogerna efter en kurs i tvåändsstickning och upptäckte då cirkeln i nålbindning. Och då såg jag nålbindningen och tänkte, vad är det här? Hon anmälde sig till båda kurserna, men det var bara cirkeln i nålbindning som kom till stånd. Motivet var att hon ville prova på något nytt som jag inte hört talas om tidigare. Föräldrarnas skicklighet i olika hantverk hade, enligt Nina, snarast motverkat intresset när hon växte upp. Hon jämförde sig och såg att hennes försök att slöjda inte gav lika fint resultat. Men i 25-årsåldern så såg jag ju att det gav mina föräldrar väldigt mycket och så kände jag själv att jag ville ha en hobby. Hon hade då börjat sy. Intresset för nålbildning väcktes när hon på en semester i Vilhelmina besökte en hantverksbod och började prata med en tjej som arbetade där. Och jag lyssnade på henne och blev fascinerad av hur man kan sy med nål och garn men inget tyg och jag tyckte det var vackert det hon gjorde. Hon blev intresserad och nyfiken och hade därför aktivt letat efter en kurs. Både Nelly och Nina framhåller att nålbindning var något nytt och främmande som de blev lockade av. För Nelly framstår nålbindningen som en vidareutveckling av hennes intresse för och erfarenhet av stickning. Hon fick syn på studiecirkeln mer av en slump när hon sökte efter en cirkel i tvåändsstickning. Nina däremot hade letat aktivt efter en kurs sedan hon kommit i kontakt med nålbundet hantverk. Båda två antog utmaningen att lära sig ett hantverk som de aldrig provat på tidigare. De anmälde sig till en studiecirkel som omfattade fyra sammankomster. De elva deltagarna illustrerar hur det individuella intresset vuxit fram på skilda sätt. Den intressanta frågan i fortsättningen handlar om hur de upplever det lärande som tar form 28

i studiecirkeln. Innan vi följer med deltagarna in i respektive studiecirkel behöver vi reflektera över de förhållningssätt till lärande som är utgångspunkt för tolkningen av deltagarnas berättelser. 29

K apitel 4 Perspektiv på lärande

Perspektiv på lärande Människor lär sig genom att göra något tillsammans med andra. När människor lär sig ett konsthantverk blir det uppenbart att lärande också sker i sampel med redskap och material. Hodkinson m fl (2008) tillhör de forskare som förespråkar en syn på kunskap som bygger på antagandet att människan och hennes omgivning inte kan separeras. Lärande kan inte studeras enbart som ett individuellt fenomen, inte heller enbart med utgångspunkt från ett visst utbildningssammanhang. Istället behöver människors lärande förstås som en kontinuerlig process som ständigt pågår i olika livssammanhang. Därmed får individers livshistoria betydelse för det lärande som föregår i en viss situation. Även studiesammanhangets historia påverkar det lärande som sker i nuet (Hodkinson m fl, 2008, Laginder & Stenøien, 2011). Bengt Molander (1996) talar om kunskap och lärande i handling. Han lägger tonvikt vid uppmärksamhetens betydelse. I en studiecirkel i konsthantverk är deltagarna uppmärksamma på vad cirkelledaren gör och säger, de försöker själva och de tittar på hur de andra gör. I ett vidare perspektiv kan uppmärksamhet betyda att man ser på ett nytt sätt, till exempel hur färg och form samspelar. När man börjar lära sig ett hantverk övar man också upp sin förmåga att se hantverkets olika kvaliteter, till exempel att bedöma när ett arbete är väl utfört. Olika konsthantverk är dessutom insatta i ett kulturbundet sammanhang. Molander menar att uppmärksamhet i handling kräver rutin och övning men också en vidare förståelse av verksamheten och det sammanhang den ingår i. Det betyder att olika hantverk kräver sina olika uppmärksamheter. Molander (2003) exemplifierar med att snickaren har sin uppmärksamhet, urmakaren har sin och så vidare. Han menar också att rutiner ger trygghet och att det krävs respekt för den tid det tar att lära. 32

Det är genom uppmärksamhet förankrad i nyfikenhet, trygghet och (i bästa fall) glädje man lär sig finesser, små knep och konster (Molander, 2003 s 13). Begreppet cirkelmiljö Mot bakgrund av det förda resonemanget betraktar jag lärande i cirkeln som en pågående process där deltagarna förändrar sitt sätt att samspela med cirkelledaren, redskap, material och övriga deltagare. Processen påverkas av deltagarnas och cirkelledarens förhistoria och av cirkelns (mångåriga) historia. Olika cirkelmiljöer formas och förändras med andra ord genom samspelet mellan deltagare, cirkelledare och materiella resurser. Återigen är det viktigt att understryka att analysen bygger på deltagarnas upplevelser av cirkelmiljön. I det kommande kapitlet står cirklarna i vävning, träslöjd och silversmide i centrum. I dessa åskådliggörs lärprocesser som pågått i många år. Olika mönster framträder i cirkelmiljöerna och jag har valt att renodla särskiljande drag. På så vis kan jag tolka cirkelmiljöerna ur olika perspektiv. I tolkningen av lärprocesserna i cirkeln i vävning kommer tonvikten att ligga på den arbetsgemenskap som byggs upp för att lära sig att använda redskap och att sätta upp en väv. I cirkeln i träslöjd analyseras cirkelledarens roll och deltagarnas utveckling av expertkunskap. I den cirkelmiljö som formas i silversmide sätts sökljuset på hur deltagarna introduceras i ett nytt konsthantverk. Kapitlet avslutas med en diskussion om hur man kan tolka de skillnader och likheter som uppstår i olika cirkelmiljöer. I ett påföljande kapitel belyses cirkeln i nålbindning som en kontrast till mångårigt engagemang. I denna cirkel handlar det om lärande under en begränsad tid. 33

K apitel 5 Lärande under lång tid

Lärande under lång tid Det karaktäristiska för deltagarna i träslöjd och vävning var att de deltagit i studiecirkeln år efter år med i stort sett samma deltagare. Även i cirkeln i silversmide hade deltagarna deltagit i flera år, men här fanns också nybörjare. Hur påverkar detta långvariga engagemang från både deltagare och cirkelledare det lärande och den mening som skapas i cirklarna? Skiljer sig cirkelmiljöer och lärprocesser åt mellan de olika konsthantverken? Ett genomgående mönster som framträder i intervjuerna är att cirkelledaren uppfattades som handledare, en person som fanns tillgänglig och gav goda råd. Deltagarna arbetade i egen takt och bestämde själva vad de ville arbeta med. På vilket sätt tog de tillvara olika möjligheter i det öppna erbjudande som cirkelmiljön erbjuder? Hur kommer samspelet mellan deltagarna till uttryck i olika cirklar? Vi kommer att följa med våra deltagare in i respektive cirkel för att få en bild av cirkelmiljöer, lärprocesser och samspel. Ömsesidigt engagemang i lärprocesser Det tar tid att lära sig ett konsthantverk. Det blir tydligast ifråga om vävning, där själva uppsättningen av väven bygger på en hel del räknande och tekniska färdigheter. Det är inte så svårt att väva. Det är ju själva uträkningen hur du varpar, hur du solvar, hur många trampor du ska ha. Det är ju det och vad som passar, vilken sked du ska ha. Så det är ju sånt där som man måste kunna räkna ut. Det är ju där svårigheten ligger kanske. Sen att trampa då, fram och tillbaka, det är inte så svårt att stoppa in skytteln liksom. Utan det är just förarbetet som kräver mest kunnande. (Vera) 36