En seminariedag kring betydelsen av god offentlig miljö. Bohusläns museum, Uddevalla 25 september 2013. Ljusseminarium 25 september Attraktiva kommuner - verktyg för utveckling Ljus och Genus Rätt belysning kan skapa trygghet 25 % av kvinnorna och 7 % av männen känner sig otrygga att gå ute ensamma en sen kväll i sitt bostadsområde. Vad säger det om det offentliga rummet? Kan vi öka känslan av trygghet med hjälp av belysning? Birgitta Andersson, expert på Jämställdhetsfrågor i offentlig miljö, delar med sig av forskning, som berör ljus och genus. Hon berättar att den upplevda tryggheten inte är detsamma som den egentliga tryggheten. Det är till exempel inte alltid som rädslan för att röra sig i ett visst område motsvarar den faktiska risken för att blir utsatt för någon form av övergrepp. Om statistiken visar att det är tryggt, men folk ändå upplever otrygghet, då är det fortfarande ett problem, resonerar hon. I trygghetsundersökningar framkommer att kvinnornas upplevda otrygghet är större än männens. 25 % av alla kvinnor tycker att det är otryggt att gå ut i mörkret i sitt bostadsområde, medan endast 7 % av männen upplever detsamma. Genus avgör också v a d kvinnor respektive män är rädda för. Medan kvinnor är rädda för sexuellt våld, så säger sig männen vara rädda för våld, rån, att bli nedslagna. En annan skillnad är v a r otryggheten upplevs som störst. Mäns rädsla är ofta kopplad till platser med mycket människor. En bankomat BIRGITTA ANDERSSON Socionom, kulturgeograf och genusvetare. pekas ofta ut som en otrygg plats för att bli rånad. Kvinnors rädsla däremot handlar generellt sett om ödsliga platser med skymd sikt, ställen där det kan finnas någon man inte ser. Klassiska platser är gångtunnlar och busskurer. Just busskurer är ofta bra upplysta inuti, men det blir som att sitta på en scen. Det vore bättre att sänka belysningen där och lysa upp mer runt omkring. Om människor känner otrygghet och inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott då har vi som jobbar med belysning misslyckats. Vissa som i undersökningarna inte säger sig vara rädda, visar sig ändå uppleva en otrygghet. Skillnaden är att de har hittat ett sätt att förhålla sig till denna. Exempel på detta var en undersökning av kvinnor som arbetar inom sjukvården och som måste förflytta sig i mörkret. Bland svaren fanns hela skalan. En var inte alls rädd och en var jätterädd, men de betedde sig på samma sätt. Till exempel var det en självklarhet för dem att inte gå genom en park på natten. Detta visar att det därför är så viktigt hur man formulerar sina frågor om ämnet. Rädsla är svårt att undersöka, otrygghet är ett bättre begrepp.
Genom att belysa rätt, så kan vi skapa trygghet för både kvinnor och män. Birgitta Andersson beskriver följande scenario, som helt i onödan innebär obehag både för en man och en kvinna. Det är mörkt och belysningen är dålig. En kvinna går ensam på trottoaren i mörkret och hör steg. Hon vänder sig om, ser att det är en man. Hon ökar takten och byter sida av vägen. Sedan visar sig att medan kvinnan betraktar honom som en potentiell våldtäktsman, så är han en man med brådska för att hämta sina barn på en aktivitet eller annat. Allt vi kan göra för att förbättra dessa saker innebär förbättring för både kvinnor och män. Birgitta Andersson resonerar kring följden av att människor inte vågar gå ut sena kvällar. Det leder till färre besökare och deltagare när det gäller föreningslivet, politiken, bibliotek och kulturevenemang. Ett exempel gäller ett kulturställe som inte fick besökare. Det visade sig att det inte var fel på deras innehåll, utan att besökarna var rädda för att gå sträckan dit. Engagerad publik passar på att ställa frågor till Birgitta Andersson. Ibland räcker det inte att en ensam aktör arbetar för att öka tryggheten. I Göteborg gjordes det mycket arbete för ett tryggt parkeringshus. Det visade sig emellertid att den största otryggheten låg i promenaden till och från bilen. Det blev nödvändigt att samverka med markägarna runt omkring. En annan typ av sam-/motverkan gäller reklam, exempelvis i busskurer. I Göteborg bedrevs ett arbete för kvinnors trygghet längs prostitutionsstråket i Rosenlund samtidigt som det i busskurerna fanns sexistisk reklam. Så även om man lyst upp stråket och arbetat med säkerhet, så motverkades detta av reklamen. Unga kvinnor är duktiga på att ta hand om sig själva. De ser till att inte vara ensamma utomhus, ha på sig fotriktiga skor för att kunna springa snabbt och inte vistas på känt otrygga ställen. Tjejerna får höra hemifrån att de ska vara försiktiga och ta ansvar för sin egen säkerhet. Killarna däremot får höra att de inte ska dricka för mycket, gå därifrån om någon muckar och inte ge sig in i knivslagsmål. Vi lämnar alltså killarna i sticket. Det flesta blir bra män, men någon blir förövare. Det pratar vi inte om. Om en kvinna blir våldtagen i en park säger vi vad hade h o n där att göra inte vad hade h a n där att göra, säger Birgitta Andersson. Motverkan: Sexistisk reklam som visades kring Rosenlund samtidigt som man försökte öka tryggheten för kvinnorna där. Hemmet är den farligaste platsen för kvinnor. Men det offentliga rummet blir en påminnelse om att vad som kan hända. Kvinnor förhåller sig till risken för sexuellt våld och detta skapar begränsningar. Kvinnor ska inte bli offer och männen beskyddare alternativt förövare. Det är komplext. Med en gång man pratar om maktstrukturer blir det komplext. Vår föreläsares förslag på åtgärder för bättre belysning och tryggare miljöer: Överblick: siktlinjer, kontroll Orienterbarhet: gränser, ljus, växtlighet, materialval Ögon: fönster, entréer (mycket ögon utåt, folk som ser från fönstren, skapar en känsla av att inte vara ensam) Andra människor: främja möten, blandning i stället för funktionsuppdelning. Skötsel. Se till att kommunivånarna vet vem de ska vända sig till. Se till att det finns någon i kommunen som tar hand om detta och att det är en prioriterad fråga.
På plats: Ett hundratal konstnärer, arkitekter, kommuntjänstemän och politiker.
Det är inte mest ljus som vinner Det gäller att bryta sig ut ur samhällets struktur, det fyrkantiga. Det gör vi genom rätt ljus på rätt plats i rätt mängd. Det är inte mest ljus som vinner, säger Jöran Linder. Som exempel på hur tokigt det kan bli får publiken höra om den kraftiga belysningen av motorvägar. Han påpekar att denna är bra för bilar, men att vi människor behöver belysning på de vertikala ytorna. Detta med vertikala ytor återkommer flera gånger under föredraget. Dessutom, påpekar han, ger denna typ av belysning dålig färgåtergivning. Förutom de stora ljusmängderna, så har vi problem med dålig iskall LEDbelysning i bostadsområden. Ljusdesign och energibesparingar går ihop och är ingen motsättning. Däremot kan vi inte b a r a tänka på att spara el, hävdar Jöran Linder. Han berättar om hur de arbetat med belysningen av en park med hjälp av statister. De undersökte vilka ställen i parken som uppfattades som otrygga. Kvällen efter riggade de i parken och såg till att elspara samtidigt. De vertikala ytorna belystes och allt handlade om hur man fördelar ljuset. Receptet är att kombinera Safety, Security och Estethic. Jöran Linder pratar om K Ä R L E K och visar en bild på en ogästvänlig fritidsgård i Hjällbo och lyckas med denna förmedla vad han menar med att det blir så tydligt när kärlek saknas. OLSSON & LINDER Olsson & Linder, ljuskonsulter inom ljusdesign, har en bakgrund som konstnärer. Inom Fyrbodal är de mest kända för att ha deltagit i arbetet med Badhusberget i Lysekil. Med ett stort socialt patos föredrar de att arbeta med människor i förorten där det enkelt går att göra stora saker i miljön. Ett annat exempel var en park som kallades Lyckan. Tanken var att där skulle man sitta och hångla och bara ha det gött. Men ni ser ju, bilar åker framför parken och tågen bakom. Man har ju glömt tillföra kärlek. I Botkyrka kommun har man numera med en punkt om K Ä R L E K på dagordningen för varje projekt. Har vi med kärlek i detta projekt? Check. Jöran Linder påpekar att det i ett slitet bostadsområde givetvis handlar om mycket mer än ljus, men menar att ljusdesign och jämlikhet går hand i hand. Han resonerar också kring miljonprogrammet och att många trots detta tänker på Sverige som den röda lilla stugan. Men förorten är också en hembygd, med en stolthet. Den ska vi inte ta bort, det måste finnas plats i Sverige för alla typer av människor. Genom bland annat belysning och kärlek förvandlade Olsson & Linder en tråkig och otrygg passage till en mysig del av orten att vara rädd om.
Vi får veta att i förorten kommer inte ljusdesign in av sig självt, utan man måste kämpa för det. Därför har Olsson & Linder på Facebook startat en rörelse som heter social light movement. Den går ut på att ljus är en rättighet, inte ett privilegium. Med detta menas att även de socialt- och ekonomiskt oprivilegierade har full rätt till god belysning. Genom sitt manifest skapar de ett nätverk för partners inom belysning. Arbetsmetoden kallar de walking and talking. Genom att gå ut och träffa folk når de förståelse för platsen och människorna. De boende involveras och är delaktiga. I Alby jobbade vi med unga tjejer när en ny park skulle byggas. Tillsammans med tjejerna fixade vi provbelysning utomhus, vilket skapade en delaktighet. Dessutom fick de göra saker de aldrig gjort förut som att dra kablar och grejer. Det öppnar ju helt nya möjligheter för dem då de ska välja yrken. Ett annat projekt med stor delaktighet gällde en gångtunnel. Den upplevdes som ogästvänlig och farlig. Genom att involvera områdets ungdomar gjordes tunneln om till en fin, snygg och vandalsäker plats. 16-åringarna som var med hade ju själva fått vandaltesta materialet. Det handlar mycket om material, enligt dessa ljusdesigners. The Social Light Movement Manifesto Light is a right not a privilege. People before places. The Social Light Movement is a philanthropic movement and has been founded in order to create a network for lighting designers and other interested parties to collaborate on the issue of improving lighting for people: particularly those who are unlikely to have access to good quality illumination within their environment. I flera projekt har de två installerat färgglada lampskärmar som gatubelysning. Jöran Linder konstaterar att man blir glad och att det är fint. Genom detta undviks vandalism. Vi kan ju inte bygga hårt för att det bor hårda människor där, avslutar han. OLSSON & LINDERS summering av ljusdesignens fem grunder: Vertikala ytor Färgåtergivning Ljus uppifrån Undvika bländning K Ä R L E K
Kajsa Sperling, arkitekt White Arkitekter Mera mörker, tack Ofta talas det om mer ljus, men arkitekten Kajsa Sperling pratar om att sänka ljusnivån och istället höja kvaliteten. Det finns regelverk för hur lite ljus man får ha, men borde vi inte ha ett regelverk för hur mycket ljus man får ha, frågar hon sig. Hon fortsätter med att resonera kring vad det är vi egentligen vill uppnå med ljuset. Kan det vara känslan runt den öppna elden eller ljuset som återkastas från en skare? Det är ju sällan som artificiellt ljus framkallar lika starka känslor. Kajsa Sperling menar att vi kan lära oss av det naturliga ljuset. Hon pratar om att i mörkret är vi alla katter, som ser rörelser bra men endast uppfattar ett fåtal färger. Vi är helt enkelt gjorda för att jaga i månljus. Många av dessa tankar fick hon bekräftade på seminariet NOCHE ZERO en internationell kraftsamling för hållbar belysning i framtidens städer. Under två dagar i oktober förra året ägde detta seminarium rum i Atacamaöknen i Chile. Temat var hur vi kan minska ljusföroreningarna och skapa en hållbar belysning i våra städer. En av vinsterna med zero night pollution, inget ljus uppåt, skulle vara bättre hälsa. Balansen mellan melatonin och serotonin påverkas av LED. Nyligen har det upptäckts att det finns en koppling mellan melatonin och cancer. Det verkar som att det är skadligt att bli exponerad för alltför mycket ljus på natten. Kajsa Sperling återkommer flera gånger till begreppet missriktat ljus. Det kan gälla det ljus som var tänkt att vara på vägen, men som istället hamnar på havet och skogen. Vad händer då med djuren som inte kan dra ner rullgardinen? Hon resonerar kring att natten har egna kvaliteter och ställer den retoriska frågan om varför det lyser när alla sover. Till vardags borde vi tänka över vad som ska lysa på natten och inte. Parken måste så klart vara belyst, men kanske inte det enorma köpcentrets parkering långt utanför staden.
Hur kan vi då använda det naturliga ljuset och ljusnivåerna på ett innovativt sätt? Hur mycket ljus får det egentligen vara? Svaret ligger, enligt föredragshållaren, i att göra belysningsplaner. Det innebär att bestämma sig för vilka belysningsnivåer man ska ha, samt när och var. Det kanske mest extrema exemplet på night pollution är Tokyo. Där byggs det tätt och högt, stjärnhimlen syns knappt. Men det har gjorts försök på bra belysning i denna stora stad. Man har då arbetat med ett område fritt från bländning och med system för kallt respektive varmt ljus. Man ser till att använda i stort sett enbart verikalt ljus, det vill säga inget ljus uppifrån. Här och där finns konstverk som är belysta. Utvecklingen pekar på att belysningen om 50 år kommer att vara integrerad i materialen, så att belysningsstolpar kan undvikas. Kajsa Sperling har även arbetat med ljus ur ett genusperspektiv för att skapa en känsla av trygghet och trivsel. Kvinnor förhåller sig i högre grad än män till risken att råka ut för våld. Kvinnors rörlighet i det offentliga rummet begränsas i högre grad på grund av upplevelser av otrygghet. Det finns också skillnader mellan män och kvinnors användning av offentliga transportmedel, berättar hon. Det kan handla om att prioritera ljussättning av stråk framför avgränsade platser och landmärken för att öka rörligheten. I detta ingår också att göra medvetna prioriteringar med hänsyn till skillnaderna i hur vissa platser/ transportmedel används. Det smartaste är att ha med kvinnor i planeringen eftersom de har erfarenhet och kunskap om trygghet och säkerhet i sitt närområde. I Biskopsgården genomfördes ett arbete där man först lokaliserade vilka platser invånarna själva ville jobba med. Det visade sig att promenaden från spårvagnshållplatsen till bostäderna gick igenom skogsområden, vilka var vildvuxna och mörka. Där fanns dåligt med ljus på gångvägen och många kvinnor valde andra vägar på kvällen. Genom att snygga till och belysa området på ett scenografiskt vackert sätt, skapades överblick och trygghet. Man tog bort växtlighet och plötsligt så fanns det ögon, som gör att den som promenerar har kontakt med andra människor utmed vägen. OLSSON & LINDER Tokyo - en stad med hög night pollution Föredraget avslutas med en berättelse om arbetet med Alingsås ljusplan 2013. Vi ville jobba med involvering, så det slutade med att kommunen själv helt enkelt skulle få göra sin egen ljusplan. Det blev ett arbete i två delar. Ett dokument i smådelar kopplades till ljusplanen digitalt med GIS, detta hamnade i varje läsplatta. Där finns möjlighet att följa en specifik gata. Ljusplanen är hela tiden kopplad till det geografiska, vilket är en utveckling av den traditionella ljusplanen.
Ljus är liv Med bakgrund i Belgrad så berättar konstnären Alexandra Stratimirovic om hur viktigt det är med ljus i alla situationer. Vi kan ge liv med ljus. Vi kan berätta historier med ljus, ändra på atmosfären med ljus. Det kan avgöra om vi mår bra eller dåligt. Hon bor idag i Stockholm, men är född i Belgrad, som då låg i Jugoslavien och idag är en del av Serbien. Hon kallar krigstiden på 10-15 år för den mörka tiden. En av de första bilderna hon visar under sitt föredrag föreställer Belgrad 2006. Alexandra Stratimirovic Konstnär Något av det allra första som kom upp efter den mörka tiden var ljusreklamen. Den här bilden föreställer en glad kvinna med en hudkräm, vilket kändes märkligt. Som att reklamen lovade ett bättre liv bara man tar på sig lite Nivea. Dessutom sitter reklamskylten på ett förfallet hus, reflekterar Alexandra Stratimirovic. Hon pratar om ljusets kraft och berättar om en bortglömd gata dit folk skulle lockas. Lastbilarna som passerade gick inte att stoppa, fasaderna gick inte att måla, men de kunde sätta upp ljuskronor som med varmt ljus bidrog till en sweet home-plats. Med ljus kan vi också lyfta upp vissa problem i samhället. I Belgrad finns problem med plastpåsar som slängs och flyger runt. Vi samlade påsar inför en ljusfestival och gjorde ansikten av dem. En ljuskälla gav ansiktena liv och det fungerade för att påpeka att problemet finns. I staden Mostar i Bosnien, deltog Alexandra Stratimirovic i projektet My life future. Det var en slags lek med klassisk ljusreklam. De intervjuade barn 3-6 år gamla och ställde vanliga frågor om favoritfärg, bästa kompisen, din hjälte, vad vill du bli när du blir stor etc. Svaren kortades ner och sattes på skyltar som liknade de reklamskyltar som finns överallt. Den första skylten var i Mostar. Skylten därefter hamnade i Bologna där ljustexter integrerades på vanliga platser som kontor, bibliotek och caféer. Det kunde vara text såsom jag gillar inte att bada för om jag stannar för länge så känns det obehagligt min pappa är min hjälte eller en gång såg jag en regnbåge med alla mina favoritfärger.
Ett annat arbete gällde en skolgård i Uppsala. Där var förutsättningarna helt annorlunda. Intill skolan låg en park där otrevliga brott begåtts. Skolan ville att konsten skulle lösa problemet och hade som önskemål att få till ljuskonst på marknivå, inte på väggar och trädkronor. Slutresultatet blev en stor vit cirkel på marken som belystes av tre höga ljusstolpar. Genom att rikta ljuset på centrum av den vita cirkeln blev det som en belyst scen. Den som står där blir omringad av färgglada skuggor och detta lockar invånare att komma dit och leka. Vår föredragshållare beskriver ytterligare ett uppdrag som bestod i att tillföra konst till strålbehandlingsrum i Lund. Vi skapade ljuspunkter i taket i alla behandlingsrum. 150 prickar ändrar färg och dimension för att erbjuda en färgglad, lugnande och optimistisk berättelse. Det var lärorikt att jobba där då vi fick ta reda på vilka material som går att använda i ett sådant rum. Det är få material som klarar all strålning. I Stockholm innebar ett arbete att utsmycka en ishall. Där handlade det inte direkt om ljus utan mer om att bråka med ljuset som fanns runtom. När jag kom till platsen höll de på att bygga ishallen. Bakom den finns ett jättefint naturområde och där fanns en vacker skog innan hallen kom upp. Jag såg att det skulle bli svårt med mer ljus eftersom det fanns stora ljusstolpar runtom. Lösningen blev att göra en länk mellan skogen och ishallen. Genom att placera 365 fågelholkar på fasaden bjöd hon tillbaka de fåglar som tidigare bodde där, vilket gav liv till ishallen. Avslutningen på föredraget handlar om att skapa ett konstcentrum utav ingenting. Det lyckades man med i Serbien då man i en sliten lagerlokal tog fram en fantastisk miljö med café, bibliotek och konsthall. Möblerna som användes hittades på soptippen och renoverades. Någon i publiken konstaterar att vi här i Sverige är lite bortskämda nu för tiden. En annan deltagare påpekar att man faktiskt jobbat utan medel på Röda Sten och KKV i Bohuslän. Ja, ibland är det inspirerande att skapa någonting av ingenting, men inte för länge, säger Katarina Stratimirovic.
Nästa seminarium kring betydelsen av god offentlig miljö: Stadsutveckling 12 november Folkets Hus Kulturhuset Trollhättan Inbjudan och program på www.fyrbodal.se/ stadsutveckling Beredningen Kultur