Carin Franzéns bidrag till underlag för Vetenskapsrådets forskningsöversikt över HS-området Varför humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är viktig Det råder ingen brist på svar vad gäller frågan varför humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är viktig. För att ta ett exempel ur denna expanderande diskurs kan man citera vad the Scientific Committee for the Humanities inom Science Europe säger om HS-områdets betydelse för den kommande storsatsningen, ramprogrammet Horizon 2020 Societal Challenges: The complex societal challenges that we are facing today cannot be explained by physical, environmental and biological causes alone; humans play a central role. Understanding the human factor is fundamental and can only be achieved by investigating the historical, cultural and communication processes in which human life is embedded. This is what the arts and humanities have been studying for centuries. HS-forskningens betydelse framträder även tydligt mot bakgrund av globaliseringens effekter, vilka ställer dagens samhällen inför betydande kulturella och samhälleliga utmaningar. Det handlar inte bara om den så kalla digitala revolutionen som gör att information sprids blixtsnabbt över geografiska, språkliga och kulturella gränser. I takt med en alltmer homogen världsordning infinner sig även motsatta tendenser i form av social och kulturell segregation samt behov av att framhålla kulturella skillnader. För att motverka framväxten av en alltför hård polarisering mellan lokal och global kultur behövs kunskap om vad det är som gör kultur beständig över tid liksom om kulturens föränderliga natur och betydelse för språk och identitet. En ökad förståelse för hur identitetsformationer, kulturell diskontinuitet och kontinuitet sker är vital för att stärka utbildnings- och forskningspolitik som utvecklingsfaktorer. Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen äger med andra ord en hög grad av aktualitet eftersom frågan om identitet är central i en global värld utsatt för samhälleliga, kulturella förändringar och genomgripande folkförflyttningar. Kort sagt fördjupar och förnyar HS-forskningen kunskapen om dessa processers historicitet och mekanismer.
2 Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningstraditionen kan vidare bjuda motstånd mot dogmatik och förenklingar. Två tendenser som ökar i en värld som alltmer kommit att styras av ekonomiska beslut, vilket inte alltid främjar förståelsen av den komplexitet som människan i kulturen och samhället utgör. Kunskap är levande materia, och HS-forskningen kan och bör utgöra en motvikt till dagens alltmer ensidiga burk av kunskap för ständigt ökad prestation, snabb tillämpning och färdighet genom att istället värna om historiemedvetenhet, och praktik baserad på erfarenhet, det vill också säga tid för eftertanke och reflektion. Lägesbeskrivning av forskningen inom litteraturvetenskap Styrkor Resultatet av den nyligen utförda utvärderingen av svensk litteraturforskning på initiativ av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet som resulterat i rapporten Mångfaldig litteraturforskning (2014) visar att den litteraturvetenskapliga forskningen nationellt sett mår rätt bra (4,6 enligt Vetenskapsrådets sjugradiga skala). De styrkor som framför allt påvisas i slutrapporten är hög teoretisk och metodologisk medvetenhet och bredd. För att endast ta ett exempel skulle jag vilja peka på det ökande intresset inom ämnet för den för- och tidigmoderna litteraturen och den teoretiska nydaning som präglar det fältet. De transnationella och diskursiva perspektiv som på senare tid aktualiserat, omvärderat och förändrat litteraturhistorieskrivning och kanonbildning synliggör hur essentiell den historiska erfarenheten är för att komma till tals med vår samtid. Svagheter Som rapporten framhåller finns en tradition inom svensk litteraturvetenskap att på ett något mekaniskt vis importera olika teorier och tillämpa dem i verkcentrerade studier eller studier av enskilda för det mesta svenska samtida författarskap. Resultatet blir inte sällan en diskrepans mellan de teoretiska perspektivens potentiella öppning mot nya grundfrågor och själva litteraturanalyserna som riskerar att bli närsynta eller traditionella. En annan svaghet, som också tas upp i rapporten, är att litteraturvetare fortfarande i hög grad arbetar i soloprojekt. Den traditionen tror jag emellertid är på väg att luckras upp av olika skäl, inte minst genom sammanslagningar av olika ämnen och forskningsmiljöer till större administrativa enheter. Jag vill dock understryka att det under vissa moment i en forskningsprocess kan vara nödvändigt att som enskild forskare få prova en tanke hela vägen ut i form av en monografi eller längre undersökning.
3 En svaghet av annat slag är att många lektorer helt enkelt inte har någon tid för forskning i sina tjänster. Trender Digital humaniora, Ny humaniora, posthumanism är tre trender som uppmärksammats och fått genomslag under de senaste decennierna. Mitt intryck är att det hittills ofta rört sig om rätt ytlig forskning, vilket givetvis kan komma att förändras med tiden. Inom digital humaniora kan man förvänta sig en normalisering av teknikens möjligheter (digitalisering, big data, etc.) och en orientering av de nya och spännande frågor som nu ställs mot en forskning med djup och en analytisk skärpa. Den tekniska utvecklingen har givetvis betydelse för hur vi uppfattar litteraturvetenskapens grundfrågor men det innebär inte per automatik ämnesutveckling och forskningskvalitet. Vad gäller Ny humaniora, som i synnerhet utmärks av en tillämpning av rön från neurologi och evolutionsteori, är frågan hur de nya perspektiven låter sig kombineras med den disciplinära kunskapen och dess tradition. Inte heller här finns någon automatik i relationen mellan det tvärvetenskapliga anslagets betydelse för att ställa nya grundfrågor och kvalitativ forskning. Även den posthumanistiska trenden karakteriseras av en öppenhet för nya teknologier och naturvetenskapliga perspektiv. I grunden är den likväl ett vidareförande av de strukturalistiska och poststrukturalistiska tankeströmningar (som också återfinns inom mer etablerade inriktningar som feministisk och postkolonial teori) vilka dominerat humaniora och samhällsvetenskap från 1960-talet och ett par decennier framöver. Kärnan är ett ifrågasättande av den androcentrism som utgjort den humanistiska traditionens grundval åtminstone sedan renässansen. Trenden har idag en tydlig koppling till den politiska vändning man kan se generellt inom dagens HS-forskning. Tendenser Translitterära studier är på tillväxt, vilket också torde innebära en radikal förnyelse av den komparativa forskningens utgångspunkter i fasta språk- och nationsområden. Vad detta
4 framväxande fält visar är att litteratur och språk inte kan reduceras till de olika gränsdragningar som gjorts i nationers eller andra entiteters namn genom historien. Den tvärvetenskapliga forskningen är här för att stanna men det får inte ske på bekostnad av disciplinär kunskap som behövs som motkraft till alltför svepande, tendensiösa eller opportunistiska forskningsidéer, vilka lätt kan framkallas av den neoliberala forskningspolitik och universitetskultur vi har idag. Ett nyckelord för framtidens litteraturvetenskap, vilket avspeglas i den rapport som omnämns ovan, är mångfald. Det har inte enbart att göra med en ämnesspecifik belägenhet utan med HS-området i stort och den metodologiska och teoretiska rörlighet som behövs för ämnets utveckling och samhällsrelevans. Rekommendationer Mer differentiering i anslagsfördelningen för kortare och längre projekt, anpassade till de olika faser som finns i en forskares karriär och till de olika konstellationer som en forskargrupp eller forskningsmiljö kan utgöra. En mer nyanserad utvärdering av forskningsresultat där man tar hänsyn till ämnets publiceringstradition det är ofta omotiverat att monografier och antologikapitel är mindre värderade än internationella (oftast engelskspråkiga) tidskriftsartiklar. Det är samtidigt viktigt att de ge ekonomiskt stöd till ämnesspecifika tidskrifter på svenska. Forskningen måste ju även kunna diskuteras nationellt och bidra till en allmän kulturell infrastruktur. En politisk satsning på att fler lektorer inom HS-området får ett reellt utrymme för forskning i sina tjänster vilket förmodligen även skulle generera fler kvalitativa forskningsprojekt. HS-forskningen om 5-7 år Är man utopiskt lagd kan man tänka sig att den växande mängden av litteratur som idag skrivs till humanioras försvar har haft verkan, och att nyttan med HS-området inte längre behöver försvaras. På ett såväl inomvetenskapligt som utomvetenskapligt plan har HSforskningen då fått en mer självklar plats.
5 De bibliometriska system som nu mäter och väger de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsresultaten tillerkänns inte heller lika stor betydelse och har utvecklats med hänsyn till den faktiska publiceringstraditionen. Detta scenario är kanske sprunget ur en from förhoppning, men faktum är att alltfler forskare, även från de naturvetenskapliga och tekniska områdena, har pekat på hur dagens bibliometriska utvärderingssystem skapar strategier (alla system framkallar strategier) som styr det kreativa och intellektuella arbetet i en olycklig, standardiserad riktning. Man kan åtminstone hoppas att det om 5-7 år getts utrymme för en mer kvalitativ och kollegial värderingspraxis som vilar på en större tillit till forskarna själva från samhällets sida. Får man drömma vidare finns om 5-7 år även en förståelse för att universitet och högskolor inte är vinstdrivande företag, och den ekonomiska styrningen, oftast i form av new public management, har förlorat något av sitt grepp. Detta kommer då hela HS-området till gagn eftersom universitetsledningarna lättare kan ta beslut som inte enbart styrs av ekonomiska överväganden. Inom denna tidsintervall har även den ökade internationalisering av den svenska HSforskningen fortsatt, men det har samtidigt blivit alltmer vanligt att som forskare arbeta inte enbart på engelska eller svenska utan medvetet på minst två språk. Det vill säga att man publicerar sig i internationella sammanhang men upprätthåller en vetenskaplig och populärvetenskaplig produktion på svenska. Jag tror det är mycket viktigt att göra dessa två saker parallellt. Dels behöver forskningen inom HS-området ett internationellt sammanhang och pågående samtal med forskare världen över. Dels är det viktigt att väsentliga delar av forskningen även utförs på svenska, i form av seminarier, kurser och publikationer, för att svenskan som ett språk för kunskap och tänkande inte ska utarmas. I detta sammanhang kan man även hoppas att den internationella rekryteringen vid våra högskolor och universitet har ökat och att rutiner har utvecklats för att underlätta sådana rekryteringsprocesser.