INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING OCH SYFTE... 2 NÅGRA PERSPEKTIV PÅ LÄRANDE... 2 ATT VARA FYSISKT NÄRVARANDE ELLER LÄRA PÅ DISTANS... 3 Att vara fysiskt närvarande... 3 Att lära på distans... 3 EN SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 4 REFERENSLISTA... 6 1
INLEDNING OCH SYFTE Den här rapporten går ut på att jag som student ska fördjupa mig i en eller flera pedagogiska teorier och analysera mitt eget lärande i förhållande till dessa teorier. En viktig del är också att reflektera över skillnader mellan det fysiska och det digitala klassrummet. Än så länge har det digitala klassrummet inte särskilt mycket utrymme i kursen, utan mest i form av inspelade föreläsningar som man kan ladda ner och se hemma. Jag har i rapporten försökt att analysera de digitala miljöerna så mycket som jag kan av de erfarenheter jag har fått genom dessa föreläsningar. Jean Piagets konstruktivistiskt kognitiva respektive Lev Vygotskys sociokulturella perspektiv på lärande ställs ofta mot varandra och fokus ställs på deras olikheter. Jag tycker att det är svårt att referera till dem som olika teorier, även om de inte är helt lika. Genom litteratur och föreläsningar känner jag än mer att de inte är varandras motsatser, utan snarare väldigt lika varandra. Jag kommer i första delen att ta upp några delar från de två teorierna. NÅGRA PERSPEKTIV PÅ LÄRANDE Ur ett sociokulturellt perspektiv på lärande menar Schoultz (2000) att den miljö en individ möter redan är färgad och skapad av andra människors erfarenheter. Dessa erfarenheter har bidragit till utveckling och olika sätt att hantera och möta miljön. Genom kommunikation och samspel med omgivningen kan individen lära sig att bemästra de redskap som finns och ta del av samhällets erfarenheter samt vara en aktiv del av omgivningen. Det vill säga att individens vetande konstrueras genom en kommunikativ process i en social miljö. Kommunikationen är en viktig aspekt i det sociokulturella synsättet. Säljö (2000, s 22) uttrycker sig så här: det är genom kommunikation som sociokulturella resurser skapas, men det är också genom kommunikation som de förs vidare. Detta är en grundtanke i ett sociokulturellt perspektiv. Vygotsky menar att en individ alltid har en möjlighet till maximal kognitiv utveckling (Schoultz, 2000), med hjälp av en mer kompetent person. Den här hjälppersonen, ofta en lärare, kan då tack vare sina kunskaper skapa en god lärandemiljö för individen genom att guida rätt väg. Vygotsky kallar detta för den proximala utvecklingszonen (eng. the Zone of Proximal Development) och Stensmo (1994) beskriver det som att zonen har en början där det som individen redan kan finns och ett slut, där det som individen skulle kunna lära sig finns. Med hjälp av en annan person så kan individen ta sig från zonens början till dess slut, något som individen kanske inte klarar på egen hand. Vid slutet startar en ny proximal utvecklingszon. Birgitta Qvarsell (föreläsning, SU, 28/9-05) förklarade under hennes föreläsning Piagets termer adaption, assimilation och ackommodation som att assimilation och ackommodation är adaptionens växelverkande delprocesser. Adaption (anpassning) innebär att individen, för att vara delaktig i och i balans med miljön, i sin tur försöker att förstå den. Schoultz (2000) skriver att när man ser på lärande ur ett konstruktivistiskt perspektiv så påverkas lärandet av personens tidigare upplevelser och kunnande. Beroende på vad man sedan tidigare har kunskap om, så har man olika utgångspunkter. Närmare bestämt målar man upp inre bilder av hur världen ter sig. Inom den kognitiva teorin kallar man dessa inre bilder för scheman (Hermansen, 2000). Dessa scheman representerar den kunskap som individen genom olika erfarenheter konstruerat. Adaption kan ske på två sätt. Sker den kognitiva anpassningen genom assimilation, så innebär det att det som individen möter redan passar in i dess referensramar eller tidigare tankar om detta. Annars sker det genom ackommodation, vilket innebär att det individen möter inte 2
stämmer överens med tidigare tankar eller referensramar. En kognitiv förändring måste ske för att individen ska lära sig något. Man bildar nya kognitiva scheman eller ändrar de som redan finns. Kort sagt så omvärderar man sina tankebanor. ATT VARA FYSISKT NÄRVARANDE ELLER LÄRA PÅ DISTANS Att vara fysiskt närvarande Föreläsning Det är en typisk högskolesituation. Jag sitter på en föreläsning tillsammans med mina kurskamrater och en person håller föredrag. Ämnet, som är pedagogiska teorier, intresserar mig och jag antecknar det mesta. Jag antecknar också mycket för det hjälper mig att hålla koncentrationen uppe. Ibland tror jag att jag missar en del på grund av att jag skriver så mycket. Vissa ställer frågor till föreläsaren. Personligen kommer jag oftast på frågor i efterhand, när jag har hunnit reflektera över föreläsningen. Efter ca 35-45 minuter känner jag att jag börjar bli trött och tappar koncentrationen. Det är dålig luft i lokalen och det är svårt att fokusera på det som föreläsaren säger. Efter rasten är jag mycket piggare. Det känns mycket lättare att hänga med i föreläsningen nu. Väl hemma efter föreläsningen går jag igenom mina anteckningar och jag känner att jag har förstått en del, men långt ifrån allt. Grupparbete Vi har bestämt möte i gruppen för att arbeta med vår gruppuppgift. Vårt ämne är nya och traditionella kommunikationsformer och vi diskuterar en hel del saker, skolrelaterat och icke skolrelaterat. Vad gäller det skolrelaterade så diskuterar vi diverse teorier och synsätt på lärande. Till exempel så pratar vi om Piagets begrepp assimilation och adaption. Vissa har tolkat det annorlunda. Vi läser lite i de böcker vi har tagit med oss och vi reder till slut ut det. Särskilt viktig i den här diskussionen är en person i gruppen som på ett pedagogiskt och enkelt sätt förklarade hur hon tolkat det. När jag senare skriver dagboksanteckningar, så inser jag att jag verkligen lärt mig mycket under den diskussionen. Jag inser att jag inbillat mig att dessa ovan nämnda begrepp var något väldigt komplicerat, men när jag läste litteraturen igen och gick tillbaka till föreläsningar tillsammans med vår diskussion så känner jag att jag förstår. Workshop LAB Den här dagen var det dags för workshop att skapa en hackerkultur bli din egen användare i LAB-salen. Det vi gick igenom var i teorin väldigt grundläggande. Eftersom att jag inte har någon vidare erfarenhet av detta så är jag naturligtvis tacksam för det. Men om man behöver så grundläggande undervisning om ämnet behöver man även en viss förförståelse till vad man ska ha den här kunskapen till. Jag hade velat ha ett underlag eller berättat för mig mer utförligt när man ska ha användning för det. Det blev för mig ett instrumentellt lärande inte kommunikativt. De vill säga att jag lärde mig hur man gör vissa kommandon, men faktiskt inte varför eller i vilket sammanhang jag kan använda mig av dessa kunskaper. Att lära på distans Distans/streaming Meningen är att vi i framtiden ska kunna streama föreläsningar live, dock fungerar inte det än, utan vi ser föreläsningen i efterhand, inspelad. Det första jag tänker på när jag börjat titta på 3
föreläsningen, är att jag inte behöver anteckna så att pennan glöder. Det går ju att gå tillbaka och titta. Frågan är om det är den bästa inställningen? Ibland är ljudet dåligt, vilket gör att jag börjar pyssla med annat ett tag. När ljudet väl är tillbaka, så är jag på plats igen. Ibland så används inte mikrofonen när personer i föreläsningssalen ställer frågor. Dessa frågor verkar ibland leda till diskussioner, då märker jag också att jag tappar koncentrationen eftersom att jag inte vet vad de talar om. Direkt efter föreläsningen, så går jag igenom vad jag har lärt mig. En hel del har jag ändå antecknat och jag är i helhet nöjd med att sitta hemma och streama. Det hänger ju på mig vad jag tar till mig och jag känner att jag har snappat upp en hel del. Eden under gruppuppgiften Jag hade gärna utnyttjat möjligheten att diskutera gruppuppgiften på Eden. Dock var flera i min grupp inte positiva till det, därför blev det aldrig av. De ville hellre träffas fysiskt på universitetet. Vi är naturligtvis alla olika och kanske trodde de att det inte skulle bli några bra diskussioner via e-mail. När man träffas fysiskt för att arbeta i en grupp, så blir det ofta privata diskussioner också, det vill säga icke skolrelaterade diskussioner. Det är nästan oundvikligt eftersom vi är sociala varelser. Det är trevligt och det leder ofta till ett bra arbete, men det är inte alltid tidseffektivt. Jag blir personligen stressad av att veta att jag kunde ha suttit hemma och bedrivit diskussioner på en tredjedel av tiden som det tar att fysiskt närvara. Det är inte gynnande för min personliga lärandesituation. EN SAMMANFATTANDE DISKUSSION I den här delen kommer jag att analysera mitt lärande från föregående kapitel, med hjälp av de teorier jag tog upp i början av rapporten. Från mitt första möte med de pedagogiska teorierna som man har tagit upp i kursen fram till skrivande stund så har mitt kunnande verkligen utvecklats. När jag försöker analysera mitt eget lärande, så ser jag tydligt hur min kunskap har utvecklats med hjälp av föreläsningar i kombination med gruppdiskussioner. I föreläsningssituationen som jag beskriver har jag inte tillräckligt med förförståelse för att begripa allt. I ett piagetanskt perspektiv så påbörjas här en kognitiv anpassning genom ackommodation. Då menar jag att jag redan hade inre scheman av teorierna, då jag tidigare stött på begreppen och skrapat på ytan vad gäller deras innebörd. Min uppfattning då om teoriernas betydelse, stämde inte riktigt överens med vad föreläsaren menade. Vidare fortsatte ackommodationsprocessen vid gruppdiskussionen. Där vill jag påstå att polletten föll ner och skapade balans mellan mitt kognitiva medvetande och omgivningen. Vad gäller gruppdiskussionen, och särskilt diskussionen med en av gruppmedlemmarna, så vill jag även analysera det med hjälp av ett sociokulturellt synsätt, närmare bestämt Vygotskys proximala utvecklingszon. Jag är medveten om att man då vanligtvis talar om interaktionen mellan en elev och dennes lärare. Hur man definierar lärare är betingat, så symboliskt är kurskamraten här min lärare och jag elev. Det jag vill komma fram till är att jag, med hjälp av min lärare som ställde utmanande frågor och gav pedagogiska förklaringar, kom fram till slutet av den proximala utvecklingszonen. I workshopen i LAB-salen vill jag förstå miljön för att vara delaktig i den, även kallat adaption inom den kognitiva teorin. Eftersom man enligt Piaget konstruerar sin egen kunskap och att vad man lär sig är beroende av tidigare erfarenheter, så är utgångsläget inte det bästa för mig. Jag har inga tidigare erfarenheter och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den 4
information jag får. Det passar inte in i mina inre scheman. Frågan är, kan man säga att jag det påbörjas en ackommodationsprocess innan jag förstår sammanhanget? Jag tror att när jag väl förstår hur jag ska utnyttja informationen, först då kan en ackommodationsprocess starta. Det är ingenting som säger att detta behöver vara en process som sker just nu. Lärande kan vara ett förlopp som pågår under en längre period. Vi behöver olika tid att reflektera över ny information och kunskap. Till skillnad från att vara fysiskt närvarande i en föreläsningssal, så kan deltagande på distans ge en viss trygghet. Till exempel att man kan gå tillbaka och se föreläsningen igen. När det gäller att mötas i en digital miljö till exempel genom chatt vid gruppuppgift eller liknande, så kan det också ge en viss trygghet. Man kan låta informationen sjunka in och man kan fundera längre på vad man vill säga. Det är intressant enligt min åsikt. Det vill säga det faktum att man kommunicerar på olika sätt. Kommunicerandet får helt andra förutsättningar med det talade språket än med det skrivna. Förutom att fysisk interaktion är mer nyanserad (i form av kroppsspråk, ordbetoning och dylikt) så kan vi när vi talar, snabbt ta tillbaka eller ändra något som vi nyss sagt. Detta utan att någon behöver lägga märke till eller komma ihåg vad man tyckte för några minuter sedan. Det skrivna ordet är beständigt. Även om man ändrar sin åsikt längre fram, så finns det ändå kvar där. Det kan göra att man blir mer försiktig med vad man skriver. Kommunikationen blir inte så naturlig som när man talar med någon. Jag är positiv till att vi har möjlighet till lärande med hjälp av digitala medier och undervisning på distans. Men vad skulle enbart den typen av lärandemiljöer ge mig? Och hur skulle enbart föreläsningar påverka mitt lärande? Kombinationen av olika miljöer torde vara det bästa. I den här utbildningen så träffas studenter och lärare både i digitala rum och i fysiska. För mig faller bitarna på plats för i slutet. Nu när jag arbetar med hemtentamen inser jag hur mycket jag har lärt mig genom de olika sätt som vi har bearbetat teorin. Den här rapporten är slutskedet i det som har fått mig att se allt i ett sammanhang och det är något som man kan koppla till Vygotskys proximala utvecklingszon. Jag skulle inte kunskapsmässigt ha nått hit på egen hand. 5
REFERENSLISTA Hermansen, M (2000). Teorierna. I: Lärandets universum. Lund: Studentlitteratur. I: Thunborg, C. red (2005). Kompendiet Olika synsätt på lärande Schoultz, J. (2000). Teoretiska utgångspunkter. I: Att samtala om/ i naturvetenskap. Linköping: Institutionen för pedagogik och psykologi. Avhandling nr 67. I: Thunborg, C. red (2005). Kompendiet Olika synsätt på lärande Stensmo, C. (1994). Samtida dialektisk materialism; Lev Vygotsky. I: Pedagogisk filosofi. Lund: Studentlitteratur. I: Thunborg, C. red (2005). Kompendiet Olika synsätt på lärande Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken. Stockholm: Prisma. Föreläsningar: 28/9-05: Birgitta Qvarsell: Piaget och hans tankebanor. Pedagogiska Institutionens storföreläsningsserie Stockholms Universitet 6