UPPSALA UNIVERSITET Slaviska institutionen Ryska A: 4b) Ryskt uttal. Lars Steensland RYSK PRAKTISK FONETIK

UPPSALA UNIVERSITET Slaviska institutionen Ryska A: 4b) Ryskt uttal Lars Steensland RYSK PRAKTISK FONETIK Anvisningar för övningar i de ryska konsonanters uttal Uppsala juni 1982 1

1. Lyssna och härma Det mest direkta, och många gånger bästa sättet att lära sig ett främmande språks uttal är att lita till sin hörsel och till sin förmåga att härma. Men då gäller det inte bara att utnyttja varje tillfälle att höra hur infödda talar, utan framför allt att lyssna aktivt. Vidare bör man i sitt lyssnande inte enbart koncentrera sig på de enskilda ljuden, utan även på större enheter, dvs stavelser något som är speciellt viktigt i ryskan, där konsonant och vokal påverkar varandra så starkt ord, fraser, satser och meningar. Man ska emellertid inte bara lyssna på de infödda, utan också på sig själv och ständigt fråga sig: Låter jag verkligen som de infödda? För de flesta av oss räcker det emellertid inte med ett aldrig så aktivt lyssnande och härmande. Vi behöver också artikulatoriska anvisningar. Nedan följer några råd i första hand riktade till svenskan om hur man kan hitta det rätta artikulationsställningarna för de ryska konsonanterna. Anvisningarna förutsätter att läsarna har tillgång till författarens studiematerial Rysk fonetik, nedan förkortat Rfk., eller äger motsvarande kunskaper. 2. Oaspirerade klusiler De ryska oaspirerade klusilerna [p, t, k, p, t, k ] utgör en svårighet för många svenskar. Har man läst franska och tillägnat sig ett hyggligt franskt uttal, kan man överföra tekniken att uttala oaspirerade klusiler därifrån. I annat fall får man gå andra vägar. I svenskan är alltså /p, t, k/ i regel aspirerade, särskilt tydligt före en betonad vokal, och det är därför i den positionen vi oftast bryter mot ryskans regler. I svenskan finns emellertid hjälp att få. Om man jämför på med spå; tå med stå; kå med Skå osv, märker man att klusilerna inte är aspirerade i spå, stå och Skå. Man kan kontrollerna detta genom att hålla handflatan en liten bit framför munnen och uttala ordparen. När man säger på, tå och kå, känner man en tydlig pust av utandningsluft mot handflatan, medan spå, stå och Skå inte åstadkommer någon sådan pust (eller endast en mycket svag). Denna pust är alltså aspirationen. Det är därför lätt att på detta vis kontrollera om man aspirerar eller ej. För att nu åstadkomma oaspirerade klusiler också i ryska ord som t ex по, то, кот kan man utgå från спо, сто, скот och träna på följande sätt: Säg сто, сто, сто, och smaka och lyssna på t-ljudet. Därefter säger du ст-о, dvs du hejdar dig mitt i t-ljudet en stund - utan att slappna av - innan du går över till vokalen. Gör man rätt, blir resultatet [st: :o ] (dubbelkolon betecknar extra långt uttal), där det långa t-ljudet är oaspirerat. Upprepa detta, känn och lyssna. Försök sedan säga [st: :o to ] utan att ändra t-ljudsartikulationen och -klangen. Lyckas du få också det andra t-et oaspirerat, förläng serien [st::o to to to to ]. Tag till sista bort den första s-biten, så du får [to to to to to ]. Kontrollera hela tiden med handflatan att pusten inte dyker upp. Pröva sedan på samma sätt med спо, ско o dyl. Rätt genomförd leder övningen till att du kan uttala ryska oaspirerade klusiler. Ett annat sätt att via svenskan komma fram till de ryska oaspirerade klusilerna bygger på det faktum att svenskans /p,t,k/ ofta är mycket svagt aspirerade i ord som hoppa, lotta, docka osv, dvs som långa mellan vokaler. Tag t ex ordet hoppar och uttala det några gånger så du känner hur det bildas. Tag sedan bort 2

den första delen ho- utan att ändra något i övrigt, alltså: hoppar, hoppar, hoppar, (p)par, (p)par, (p)par. Har du gjort rätt, bör resultatet bli mycket likt ryskans пар (=ånga). - Öva på samma sätt t ex med lottor --- тур (=danstur), dockor --- кур (= gen plur av кýрица höna ) osv. 3. Tonande konsonanter 3.1 Tonande klusiler I svenskan har vi tonande klusiler /b, d, g/. Dessa klusiler är emellertid ofta endast partiellt tonande, ibland faktisk helt tonlösa. Att vi då inte förväxlar dem med de tonlösa /p, t, k/ beror på att de senare uttalas något kraftigare och framför allt aspirerat (se pkt 2). Man skulle kunna säga att svenskan är på väg att ersätta motsättningen tonande:tonlös med oaspirerad:aspirerad. I ryskan är det inte så. Eftersom aspiration där i princip saknas, är det tonen som blir den viktigaste särskiljande egenskapen. Detta innebär att man måste tänka på att få de ryska tonande klusilerna ordentligt tonande för att de ska skilja sig tydligt från de tonlösa. Sätt fingret på struphuvudet och uttala omväxlande [p] och [b], och lägg märke till hur struphuvudet vibrerar av stämbandstonen vid uttalet av [b]. Ansträng dig att få en kraftig vibration, så du lär dig behärska stämbandstonen. Lämpliga exempelord i svenskan är loppa : lobba, latta : ladda, lacka : Lagga, i ryskan пар : бар, там : дам, кум : гум osv. Denna övning är tillämpbar på alla ryska tonande konsonanter. 3.2 Tonande frikativor Ett särskilt problem utgörs av ryskans tonande frikativor ж [Ʒ] och з [z]/[z ], eftersom dessa saknar motsvarigheter i svenskan. Slarv med tonen här är mycket vanligt och mycket störande för en ryss. Man bör observera att tonen många gånger är betydelseskiljande, t ex i ordparen жёг : шок забóр : собóр зев : сев жарá : шарá зам : сам зиять : сиять osv. Vad [z] beträffar, finns det motsvarigheter i alla de tre stora skolspråken, t ex engelska rose, things, tyska singen, Hase, franska maison, onze osv. Dessutom förekommer det faktiskt också i svenskan vid återgivandet av myggans (getingens, biets) surrande bzzzzz. Tonande sje-ljud, dvs [Ʒ], förekommer ofta i franskan, t ex jour, jamais, Jacques, mera sällan i engelskan, t ex pleasure, measure, vision, och i tyskan endast i låneord som Genie, Regisseur, Jargon o dyl. Eftersom de flesta svenskar därför mött dessa ljud redan före sina ryskstudier, och eftersom svenskan äger såväl tonalitet som s- och sje-ljud låt vara inte i kombination -, är det därför här mest en fråga om att skärpa sig. Är man emellertid osäker, rekommenderas följande övning: - Placera ett finger mot struphuvudet. Uttala ett [f] och håll ut det en stund. Övergå sedan - utan att göra någon paus - till ett [v], som du också låter ljuda en stund. Känn hur struphuvudet börjar vibrera av stämbandstonen, när du går över till [v]. Spara inte på energin vid bildandet av v-ljudet, utan låt det surra 3

ordentligt. Växla på det viset mellan f- och v-ljudet, och känn hur du därvid kontrollerar tonbildningen. Nästa steg är att överföra tekniken till s-ljuden. Uttala ett [s], håll ut ljudet och gå sedan över till [z] genom att koppla på stämbandstonen på samma sätt som vid övergången från [f] till [v]. Kontrollera med fingret på struphuvudet att [z] verkligen blir ordentligt tonande. Därefter är det dags att med samma teknik öva växlingen mellan ш [ʃ] och ж [Ʒ]. (Angående tungans position vid uttalet av dessa ljud se pkt 4.2.) - Lämpliga övningsord för [z] och [Ʒ] är de tidigare nämnda paren: собóр : забóр шок : жёг сам : зам шарá : жарá [z ] bör man vänta med att öva tills man behärskar den palataliserade artikulationen. (Jfr pkt 5.2.) 4.0 Allmänt om hårda konsonanter Alldeles för liten uppmärksamhet ägnas i regel uttalet av de hårda konsonanterna. Visserligen är de svenska konsonanterna många gånger ganska lika sina hårda ryska motsvarigheter, men likheten är dock inte större än att svenskans konsonanter ofta låter för mjuka i ryssarnas öron. Ett svenskt /t/ t ex ligger snarast någonstans på skalan mellan ryskans /t/ och /t /. Skillnaden mellan en svensk konsonant och dess ryska hårda motsvarighet ligger i att den ryska - förutom att vara oaspirerad - är lätt velariserad (i fallet [ł] t o m kraftigt velariserad), eller åtminstone har tungan ett lågt läge, vilket förlänar konsonanten en dov, mörk klang. I svenskan däremot intar tungan oftast ett mer neutralt läge vilket inte ger samma effekt som i ryskan. Den dova klangen har beskrivits som ы-färgad (medan den svenska är mer slappt [əә]-färgad). Är man säker på ы- ljudet, kan man därför öva på ramsor som ыпыпыпыпы, ытытытыты osv. Tills nöds kan man annars ta till упупупупу, утутутуту eller опопопопо, отототото 4.1 Hårda velarer Särskilt viktigt är det att få konsonanterna hårda i ordslut. Det mest störande fallet är för mjuka k-ljud t ex i внук, бок, пик, рог, денег osv. Ett knep att här åstadkomma den rätta artikulationen är att lägga till ett /u/, alltså внýку, бóку, пику osv. Då blir k-ljudet automatisk tillräckligt hårt. Försvaga sedan slutvokalen mer och mer och ta till sist bort det helt, men se till att du ändå bibehåller k- ljudets mörka klang. Just k- och g-ljuden kan man lätt lära sig behärska. Om man uttalar en ramsa som ki ke kä ka kå ko, hör man hur k-ljudet gradvis mörknar i klangen, och man känner också hur kontaktstället mellan tunga och gom stegvis förskjuts bakåt. Det är det sista k- ljudet i ramsan som med undantag för aspirationen motsvarar det ryska. Därefter kan man övergå till att uttala följande ryska ramsa: ýку - óку - áку - эку ику, där alla k-ljuden brukar bli hårda utan problem. Pröva sedan samma ramsa, men utan den sista vokalen: ук - ок - ак - эк ик. 4

Lyssna och känn efter att k-ljudet inte ändrar sin klang och bildning allteftersom, utan ligger kvar baktill i den mörka varianten. Misslyckas du, lägg till -у igen och gör om tills du klarar av det. Samma övning kan tillämpas på [x]. Vad hårt [x] beträffar, är det inte ovanligt att svenskar ersätter det med sitt eget sje-ljud, vilket - åtminstone regionalt - företer vissa likheter med [x]. Det svenska ljudet duger emellertid inte i detta samanhang. Däremot kan det tyska achljudet användas, bara man ser till att det inte blir så kraftigt artikulerat att det blir raspigt eller harklande. Ryskt [x] är nämligen ett ganska svagt ljud. Detta leder i sin tur till att somliga, oftast finskspråkiga elever, ersätter det med ett vanligt [h], vilket inte heller är acceptabelt. Den rätta artikulationen av [x] kan man åstadkomma på följande sätt: Man uttalar först den svenska stavelsen ka (som i Karl). Sedan försöker man att hålla ut, förlänga k-ljudet, under det att man bygger upp ett visst tryck av utandningsluft bakom den spärr som tungryggen bildar mot gommen. Därefter öppnar man försiktigt passagen något genom att sänka tungryggen bara så mycket att luften från lungorna nätt och jämt kan strömma ut. Resultatet bör bli [k: :x]. Håll ut [x], lyssna på klangen och känn efter hur ljudbildningen känns i munnen. Öppna för säkerhets skull ordentligt på läpparna (överdriv gärna lite i början). Då undviker man nämligen att uttala ett svenskt (bakre) sje-ljud, vilket kräver en viss läpprundning. Försök sedan säga [x] direkt. Är du osäker, pröva med [kxa] igen. OBS. Då man övar på [x], är det viktigt att man siktar på a (eller någon annan bakre vokal), eftersom detta garanterar att konsonanten blir hård. När du lärt dig hitta [x] i munnen, bör du övergå till att öva ryska stavelser som ху - хо ха och ord som худ [xu t], ход [xo t], хат [xa t]. Angående [x] i utljud, se de övningar som rekommenderas ovan för utljudande hårt [k]. 4.2 Hårda alveolarer De hårda alveolarerna ш och ж har en tendens att bli för mjuka hos svenskar. Detta är mycket störande och bör arbetas bort. Tekniken är ganska enkel: Man utgår ifrån det svenska s k fors-ljudet, alltså det sje-ljud som skrivs <rs>. Säg fors och håll ut sje-ljudet. Försök känna var du har tungspetsen. Är du osäker, rör på den lite. Du finner då att tungspetsen är riktad uppåt mot den s k tandvallen (den hårda kant i överkäken som ligger en bit innanför framtänderna och som utgör gräns mot hårda gommens sluttande valv). Denna artikulationsställning är mycket lik den som gäller för ш och ж. För att garantera tillräcklig hårdhet bör man dock förskjuta tungspetsen något bakåt, så att den hamnar strax bakom tandvallen i stället. Uttala alltså ett fors-ljud, håll ut ljudet och flytta under tiden tungspetsen något bakåt. Du hör då hur sje-ljudet blir lite dovare, mörknar i klangen. Där har du det ryska hårda ш-ljudet. Tungspetsens placering kan visserligen variera något, men det viktigaste är att ljudet verkligen bildas med tungspetsen, och att denna är uppåtriktad. I annat fall blir det lätt för mjukt. Angående den tonande motsvarigheten ж hänvisas till pkt 3.2. 5

4.3 Hårda dentaler Förutom vad som sagts under pkt 4.0. bör följande särskilt framhållas om de hårda dentalerna. Känsligast är det med hårdheten i ordslut, speciellt hos [t]. Här är det nödvändigt att konsonanten verkligen blir hård, annars kan - åtminstone i vissa fall - missförstånd uppstå. Observera att det finns många s.k. minimala par som говорит : говорить мат : мать дат : дать видит : видеть выучит : выучить osv. Sådana ordpar är f ö utmärkta för övning av hårda och mjuka konsonanter, inte bara t-ljuden. Ett bra sätt att få t-et hårt i slutet är att lägga till ett ы (eller om man inte behärskar detta ljud, ett /u/). Öva alltså: говориты (eller говориту) маты ( матy ) даты ( датy ) видиты ( видитy ) выучиты ( выучитy ) Försvaga sedan den tillagda slutvokalen mer och mer tills den helt försvinner, dock utan att ändra t-ljudets bildning. Kontrollera med hörseln att det inte ändrar sin klang. Ändras klangen, ja, då har du också ändrat bildningen. Hos somliga svenskar, liksom hos de flesta finnar, bildas /d/ och /n/ inte rent dentalt utan en bit bakom tänderna, närmare (eller vid) tandvallen. Resultatet blir konsonanter som mycket liknar de engelska i t ex day och no. I extrema fall blir uttalet ungefär detsamma som för skriftens <rd> och <rn>, t ex i bord och barn. Denna typ av artikulation är främmande för det ryska litteraturspråket, vilket här har äkta dentaler. Rent praktiskt går man så tillväga att man placerar tungspetsen ända framme mot baksidan av framtänderna i överkäken och uttalar t ex ta-da-na och samtidigt kontrollerar att man hela tiden får kontakt mellan tungspetsen och tänderna. Att börja med ta är praktiskt av det skälet att [t] ofta bildas dentalt även hos personer som har längre bak liggande [d] och [n]. Ett säkert sätt att undvika postdentala eller alveolara /d/, /n/ (och ev /t/) är att placera tungspetsen mot framtänderna i underkäken och sedan utan att flytta tungspetsen artikulera konsonanten med främre delen av tungryggen (det s k tungbladet). Enligt somliga fonetiker är detta sätt att bilda dentaler f ö typiskt för ryskan. Man får dock se upp med att konsonanten inte förlorar sin hårdhet. Den dental som brukar tilldra sig störst uppmärksamhet är förmodligen det hårda l-ljudet [ł]. Risken är här att man ersätter det med ett svenskt l. Eftersom det rikssvenska s k tunna l-ljudet påminner mycket starkt om ryskt mjukt l [l ], innebär ett sådant utbyte ett grovt fel. Den ryska [ł]-artikulationen kan man hitta fram till på följande sätt: Man placerar tungspetsen direkt mot framtändernas baksida i överkäken - precis som beskrivs ovan i samband med [d] och [n]. Utan att flytta tungspetsen därifrån försöker man sedan att uttala olika vokaler. Det känns 6

kanske lite obekvämt i början, men med lite övning kan man snart uttala de svenska vokalerna a o u å e i y ä ö på detta sätt. Intressantast i sammanhanget är å. Uttalar man denna vokal och samtidigt har tungspetsen fixerad vid tänderna, har man hittat den rätta tungställningen för ryskt [ł] (jfr Rfk. s 13). För att befästa denna kan man öva vidare på följande vis: Man uttalar först å på ovan angivet sätt. Utan att avbryta ljudbildningen släpper man sedan kontakten mellan tungspetsen och tänderna, man sänker alltså tungspetsen en bit, och får därigenom ett vanligt å-ljud. Nästa steg är att - fortfarande utan att avbryta ljudandet - höja tungspetsen tillbaka upp mot tänderna, varefter man åter sänker den osv. Resultatet bör bli [łoło ]. Gör man detta i ganska raskt tempo, känner man hur tungspetsen vippas upp och ned, alltmedan resten av tungkroppen, liksom talapparaten i övrigt, förblir orörlig. På detta stadium kan man sedan försöka dra isär mungiporna något utan att ändra tungans form eller rörelse. Effekten bör bli [łałała ]. Om man gått igenom övningarna i tur och ordning enligt anvisningarna, bör man nu vara säker på [ł]-ljudets bildning, att man kan flytta över det till olika positioner, t ex лóла, лáла, лыла, лýла, мол, дал, был, дул, ел, учил osv. Just i ordslut är det lätt att tappa velariseringen (= å-inslaget). För att undvika detta bör man i god tid påbörja tungryggshöjningen. Till en början kan man säga мóло, дáло, было, дýло, éло, учило med ett oreducerat å-ljud på slutet och därefter försvaga detta successivt tills det helt försvinner, allt under bibehållande av den å-haltiga l-artikulationen. 4.4 Hårda labialer De hårda labialerna, inkl labiodentalerna, övas på sätt som framgår av pkt 4.0. och 4.3. 5.0 Allmänt om mjuka konsonanter Först måste man veta vilka konsonanter som ska uttalas mjukt. Följande tre fall är aktuella: a) ч, щ samt /j/ (i alla dess stavningsvarianter) är alltid mjuka, b) övriga konsonanter utom ш, ж, ц är mjuka framför skriftens я, ю, ё, е och и (undantag se Rkf. s 11) samt före mjuktecknet, c) i vissa fall blir ursprungligen hård konsonant mjuk framför en mjuk konsonant (se Rfk. s 17 f). Mjukhet åstadkoms genom att tungan intar i-läge samtidigt som man uttalat konsonanten ifråga. Det är viktigt att redan från början få tungan höjd i rätt position. Öva därför t ex ipipipipi eller imimimimi och försök att låta tungan vara fixerad i i-läget, medan bara läpparna rör sig. Vid uttal av ryska ord som börjar på mjuk konsonant kan man tillfoga ett и ( och ) före ordet för att få rätt tungläge från början, t ex и пить, и петь, и Пётр, и пюрé osv. Eftersom tungan intar i-läge genom hela den mjuka konsonanten, hör man ofta början och slutet av denna tungrörelse redan strax före resp ännu strax efter den mjuka konsonanten. I ett ord som t ex лось börjar tungan röra sig mot i-läget redan i slutet av vokalen, så det nästan låter som [ło (e)s ]. På samma sätt kan man höra hur vokalen glider och ljusnar i klangen före mjuk konsonant t ex i 7

мать [ma (ε)t ], шесть [ƒε (e)s t ], быть [bï (ı)t ] osv. Just mjuka konsonanter i ordslut brukar vara problematiska att uttala, men om man alltså påbörjar i- rörelsen i så god tid att den färgar redan föregående vokal något, har man goda chanser att få slutkonsonanten ordentligt mjuk. Den kvardröjande klangen av i efter den mjuka konsonanten är allom bekant, och här gäller det snarast att se upp, så det inte blir för mycket av det goda. Att uttala tydliga j- och i-ljud i ord som сяк, нёс, люблю el dyl är rent felaktigt. Observera att bokstäverna <я, ю, ё och е> här inte står för /ja, ju, jo, je/ utan för mjuk konsonant + /a, u, o, e/. Övergångsljudet man kan höra i detta fall är ett mycket kort, svagt ljud, som ofta är mer e- än i-likt. Men skulle kunna transkribera ovannämnda ord ungefär så här: [s (e)a k], [n (e)o s] resp [l übl (y)u ]. (I det sista fallet är övergångsljudet knappt hörbart.) Framför betonat /e/ är dock i-klangen mer framträdande, t ex нет [n (ı)e (ʒ)t] сел [s (ı)e (ʒ)ł] osv. (Angående vokalens avslutningsfas se Rfk. s 22.) Till sist får man inte glömma att konsonanterna ska vara mjuka också före vokalen и. Eftersom man i regel inte associerar denna bokstav till något j-ljud (som i fallen я, ю, ё, е), glömmer man lätt mjukheten. En annan orsak torde vara att man av naturliga skäl inte hör någon i-övergång mellan den mjuka konsonanten och i-ljudet. Detta innebär dock inte att konsonanten inte ska muljeras. I ett exempel som óси kan man tydligt höra hur mjukheten färgar av sig på första vokalens avslutningsfas [o (e)s ı]. 5.1 Mjuka labialer Vad gäller de mjuka labialerna och labiodentalerna hänvisar jag till övningarna under föregående punkt. Det brukar gå bättre att åstadkomma den rätta mjukheten här, om man drar isär mungiporna något, då man uttalar konsonanten (med dess inneboende i). 5.2 Mjuka dentaler När det gäller de s k dentalerna (/t, d, n, s, z, l /) kan man göra samma övningar som tas upp under punkt 5.0. Dessutom bör man se till att man fixerar tungspetsen bakom framtänderna i underkäken och sedan artikulerar konsonanterna med tungryggen (och alltså inte med tungspetsen). Försök därvid att lägga an en så stor del av tungryggen som möjligt mot området kring tandvallen. För alltså tungkroppen framåt-uppåt ganska kraftigt, när du uttalar de mjuka dentalerna. Den mjuka dental som brukar förorsaka mest problem torde vara [s ]. Om anvisningarna ovan inte ger önskat resultat i detta fall, kan man försöka följande strategi: Börja med att omväxlande uttala ett vanligt tonande [z] och ett ordentligt frikativt [j], t ex [zi] [ji] [zi] [ji] Känn hur kontaktytan mellan tunga och gom förskjuts bakåt från [z] till [j]. Uttala därefter ett utdraget [z] och försök utan att upphöra med [z]-ljudet att lägga till [j]-ljudet, så att du kommer att uttala [z] och [j] samtidigt. Detta åstadkoms alltså genom att man under bibehållande av [z]- 8

artikulationen för också den zon av tungan som ligger bakom [z]-läget upp mot gommen. Resultatet blir ett j-aktigt [z] eller, om man så vill, ett surrande j-ljud. Detta komplexa ljud motsvarar ett kraftigt palataliserat [z ]. När du känner dig säker på denna teknik, gäller det att uttala motsvarande ljud utan stämbandston. (Är du osäker på hur det går till, så träna först att växla mellan vanliga [z] och [s] enligt punkt 3.2., och överför sedan tekniken på [z ] [s ].) Om du följer anvisningarna, bör resultatet bli ett mjukt [s ], som till sin klang kan beskrivas som ett s-ljud med ett visst inslag av tje-ljud. Vad gäller den viktiga skillnaden mellan hårt och mjukt utljudande t-ljud, rekommenderas övningar med minimala par av det slag som tas upp under punkt 4.3. 5.3 Mjuka alveolarer En särskild kommentar kräver det ljud som i regel skrivs щ. Ljudet har stora likheter med det rikssvenska tje-ljudet i t ex kyrka, tjuta, kjol och köra. Den viktigaste skillnaden utgörs av längden. Säg kyrka, men förläng, vila på första ljudet ordentligt. Alternativt kan man försöka säga två tje-ljud i rad. Mellan tjeljuden får man då inte göra någon paus, utan bara minska ljudstyrkan lite. Man kan öva detta genom att uttala en lång rad tje-ljud i följd med sådana avslappningsfaser mellan vart och ett. Resultatet gör ett gungande intryck. Det väsentliga är nu inte om щ uttalas långt eller dubbelt, utan att det blir ordentligt mjukt i hela sin utsträckning. Detta innebär att det ska ha tje-ljudsklang från början till slut (och inte något inslag av sje-ljud någonstans). 5.4 Mjuka velarer [k ] och [g ] brukar inte utgöra några större svårigheter för svenskar, eftersom vi har snarlika ljud i t ex svikit resp ligist. Dock bör man sträva efter att använda en större del av tungan mot gommen vid de ryska ljuden. Tryck alltså upp tungan mot gommen mer energiskt än i svenskan. Ryskt [x ] behöver ofta tränas mer. Det vanligaste felet är att det blir för hårt (eller att det ersätts med ett vanligt svenskt tje-ljud). De som kan tyska rekommenderas att använda ich-ljudet. Annars kan man hitta den rätta artikulationen på följande sätt: Börja med att uttala den ryska stavelsen ки med ett energiskt mjukt [k ] enligt ovan. Vila gärna på konsonanten och känn efter att du har en ganska lång kontaktzon mellan tungan och gomtaket. Sänk därefter tungryggen bara några millimeter, så mycket att en luftström kan passera, men inte mer. Detta är artikulationsställningen för ryskt [x ]. Håll ut ljudet och smaka på det. Genom att sänka tungan ytterligare en aning, så att friktionen upphör, och samtidigt koppla på stämbandstonen få du ett [i], och hela sekvensen blir alltså кхи. Ur den sekvensen bör du sedan kunna isolera [x ], som ska användas i alla ryska ord före betonade och obetonade <и> och <е>, t ex химия, дýхи, схéма, вóздухе. LYCKA TILL! 9