Jessica Larsson Lågstatusanställda kontra högstatusanställda Förhållningssätt och upplevelser kring yrkesrollen Low status employees versus high status employees Approaches and experiences of the professional role Arbetsvetenskap C-uppsats Termin: Våren 2014 Handledare: Helena Lundberg
Förord Denna uppsats innebär nu slutet på tre roliga och lärorika år på Karlstads universitet. Jag har många att tacka för denna uppsats. Till att börja med vill jag rikta ett stort tack till dem som valde att ställa upp på intervjuer. Utan er hade aldrig denna uppsats varit möjlig och jag är er mycket tacksam. Jag vill dessutom rikta ett stort tack mot min handledare Helena Lundberg. Hon har varit ett bra stöd som gett mig goda råd och tips genom hela processen..
Sammanfattning Uppsatsen syftar till att undersöka likheter och skillnader kring anställdas förhållningssätt och upplevelser till deras arbete beroende på om deras yrke anses ha hög status eller låg status. I den teoretiska referensramen belyser jag relevant teori till mitt forskningsområde. Den inleds med en redogörelse för yrkesstatus och närliggande begrepp för att på en grundläggande nivå kunna förklara dess innebörd. På så sätt kan läsaren få en ökad förståelse kring forskningsområdet. Vidare presenteras tidigare forskningsresultat kring yrkesstatus. Bland annat berörs olika inställningar och förhållningssätt människor kan ha till arbete samt olika strategier som anställda i lågstatusyrken kan använda sig av för att upprätthålla värdighet. För att studera människors upplevelser och förhållningssätt på bästa sätt har en kvalitativ ansats använts för att få fram det empiriska materialet. Metoden som använts är en löst strukturerad intervju med sju olika personer, tre med ett högsstatusyrke och fyra med ett lågstatusyrke. Intervjuerna transkriberades i sin helhet och jämfördes med varandra. Memos, i enlighet med grundad teori, var en teknik som användes för att underlätta analysarbetet. Det framkommer i undersökningen att det finns vissa tendenser till att anställda med ett högstatusyrke har lättare för att uppleva identifikation med sitt yrke till skillnad från lågstatusanställda. Respondenterna i lågstatusyrken tenderade istället att distansera sig från sitt yrke. Det kan finnas olika förklaringar till varför människor skulle vilja distansera sig från sitt yrke. En anledning är att de vill skapa distans till yrkets medföljande stereotyper. En annan kan vara deras inställning. Mitt resultat visar på att lågstatusanställda tenderar att ha en instrumentell inställning där arbetet endast är ett medel för att uppnå andra mål, medan högstatusanställda tenderar att ha en icke-instrumentell inställning. Är arbete endast ett medel för att uppnå andra mål kan det kanske vara svårt att skapa en yrkesidentitet. Ytterligare skillnader mellan högstatusanställda och lågstatusanställda är att individer i lågstatusyrken tenderar att använda sig av olika strategier för att motverka skam som de erhåller från sina arbeten. Strategier som kan användas av individen för att motverka skam kan till exempel vara att hen påpekar om sitt arbete endast är tillfälligt eller att man jämför sitt arbete utifrån en fördelaktig position med arbeten med högre eller lägre yrkesstatus. Skam är inget vanligt fenomen bland högstatusanställda varpå inga sådana strategier påträffades bland de högstatusanställda i min studie. Vidare upplever både högstatusanställda och lågstatusanställda stöd i sitt arbete samtidigt som båda varit med om negativa händelser i sitt yrke. Det som skiljde dem åt var att ett negativt bemötande var mer personligt riktat när det kom till lågstatusanställda medan de var mer organisatoriskt orienterade gällande högstatusanställda. Nyckelord: högstatus, lågstatus, yrkesstatus, förhållningssätt, upplevelser, yrkesidentitet, strategier, inställning till arbete, genus, yrkestitel, värdighet.
Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1 Syfte och frågeställning... 1 1.2 Disposition... 2 2. Teoretisk referensram... 3 2.1 Yrkesstatus... 3 2.2 Yrkesstatus och identitet... 6 2.3 Yrkesstatus och klass... 7 2.4 Yrkesstatus och genus... 7 2.5 Förhållningssätt till arbete... 8 2.5.1 Inställning till arbete... 8 2.5.2 Yrkesidentitet... 9 2.6 Att upprätthålla värdighet normaliserings- och försvarsstrategier vid lågstatusyrken... 10 2.6.1. Tillfällighet, distansering och ett aktivt val... 10 2.6.2 Särskilja, identifiera och lokalisera... 11 2.6.3 Jämförelse, kompetenskrav och individens betydelse... 11 2.6.4 Undvika, humorisera, övertyga och användning av utbytesord... 12 2.6.5 Statussköld, omformulering, neutralisering och omkalibrering... 12 3. Metod... 14 3.1 Metodval... 14 3.2. Intervjuguidens framtagning... 14 3.3 Urvalsgrupp... 14 3.3.1 Studiens respondenter... 15 3.4 Genomförande... 16 3.5 Analysmetod... 17 3.6 Forskningsetiska överväganden... 18 3.7 Reliabilitet och validitet... 18 4. Analys och resultat... 20 4.1 Yrke som identitet... 20 4.1.1 Omgivningens reaktioner... 22 4.2 Användning av yrkestitel... 24 4.3 Arbete och inställning... 25 4.4 Strategier för att uppnå värdighet... 30 4.5 Upplevelser av arbetssituationen... 35
4.6 Uppskattning i arbetet... 37 4.7 Sammanfattning... 39 4.7.1 Yrkesidentitet och inställning till arbete... 40 4.7.2 Strategier... 42 4.7.3 Stöd och uppskattning... 42 5. Avslutande kapitel... 44 5.1 Slutsatser... 44 5.2 Diskussion... 44 Referenslista... 46 Bilagor... 49 Intervjuguide... 49
1. Inledning Yrkesstatus är något som berör de flesta av oss. Att diskutera status kan ofta ses som tabu, något man inte diskuterar eller berör. Men så gott som alla vet vad status är, även om fenomenet kan vara svårt att ringa in. De Botton (2004, s. 3) samt Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 19) är några av många som försökt definiera begreppet. De menar att status är individens värde och betydelse utifrån andra människors uppfattningar. Vidare menar Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 14 f.) att människan har en tendens att vilja rangordna allt hen ser och gör det i förhållande till andra, både medvetet och omedvetet. Detta resulterar i att man klassar olika saker som bättre eller sämre än andra. På samma sätt gör människan detta även med yrken. Detta resulterar i att vissa yrken rangordnas som bättre och vissa som sämre utefter olika människors uppfattningar, och det är detta fenomen som begreppet yrkesstatus berör. Vissa yrken anses ha en hög status medan andra anses ha en låg status. Anledningen till att det blir så beror på att de sätts i relevans gentemot varandra där man plockar ut olika faktorer som man anser vara mer eller mindre attraktivare än andra. Vad som får hög status respektive låg status beror alltså på vad människor anser är statushöjande respektive statusminskande. Tidigare forskning visar på att utbildningsnivå samt lönenivå oftast är påverkande faktorer (Reiss 1961, s. 32 ff.) men även att andra faktorer kan vara relevanta. Ett antal olika rangordningslistor utifrån yrkens prestige och status har genomförts, det absolut första största försöket anses ha publicerats 1925 (Reiss 1961, s. 2). Den första svenska undersökningen gjordes dock 1958. Denna svenska studie fokuserade på att undersöka och förklara hur stor rörelse det var mellan de olika sociala skikten mellan generationer av män. Detta var den enda rangordningsstudien som gjorts i Sverige ända fram till 2000 då en ny undersökning påbörjades av Göteborgs universitet (Ulfsdotter Eriksson 2006, s. 14, 59). Denna studie syftade till att få fram svenska befolkningens uppfattning kring yrkesstatus och en rangordningslista presenterades sedan 2006 av Ylva Ulfsdotter Eriksson. Detta betyder i sin tur att det även är den första svenska yrkesrangordningslistan i Sverige som inkluderar kvinnor. Att endast så få rangordningslistor kring yrkesstatus har gjorts i Sverige visar på att intresset finns men inte i den utsträckning det borde. Det är inte bara forskning där man rangordnar yrken utefter status som är sparsam. Även forskning där man studerar upplevelser och förhållningssätt kring yrkesstatus är begränsad. Det finns exempelvis begränsat med forskning kring det jag avser att undersöka, vilket är att jämföra högstatusanställda och lågstatusanställda gentemot varandra. Vidare är det ytterst lite forskning kring lågstatusanställdas strategier för att upprätthålla värdighet i sitt arbete. Yrkesstatus är viktigt att beröra då det oftast uppfattas som en del av vår identitet och kan därmed påverka människors självuppfattning (Ulfsdotter Eriksson 2011, s. 24). Det är viktigt att forska kring varför människor agerar, eller inte agerar, på ett visst sätt när man diskuterar yrke. En del studier har gjorts med hjälp av intervjuer och observationer, men då fokuseras det främst på lågstatusyrken ur olika perspektiv. De flesta studier fokuserar även på arbetets innehåll istället för arbetarens förhållningssätt och upplevelser. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med studien är att undersöka likheter och skillnader kring anställdas förhållningssätt och upplevelser till sitt arbete beroende på om ens yrke anses ha hög status eller låg status. Jag vill alltså undersöka hur man upplever och förhåller sig till sin egen yrkesstatus samt yrkesroll i jämförelse med andra. Nedan presenteras min frågeställning: - Hur skiljer sig anställdas förhållningssätt och upplevelse kring sin egen yrkesroll mellan högstatusyrken och lågstatusyrken? 1
1.2 Disposition Denna studie kan delas in i fem olika delar. Den första delen består av inledningen som ger läsaren en övergripande blick över studiens behandlingsområde. I denna del presenteras studiens forsknings- samt problemområde och dess syfte och frågeställning. Den andra delen är den teoretiska referensramen. I denna del kommer redogöras för relevanta begrepp för att underlätta förståelse för studiens område. Vidare kommer tidigare forskning inom det aktuella forskningsområdet att presenteras. Den tredje delen behandlar studiens metod. I denna del beskrivs det utförligt hur urvalet, datainsamlingen och bearbetningen av intervjumaterialet genomfördes. Jag presenterar samt motiverar mitt val av metod och avslutar med en diskussion kring studiens trovärdighet, tillförlitlighet och etiska ställningstaganden. I den fjärde delen redovisas studiens analys och resultat utifrån den empiriska undersökningens material samt den teoretiska referensramen. Studiens sista och femte del är det avslutande kapitlet. I detta kapitel genomförs en slutdiskussion där slutsatser presenteras. Slutligen ges förslag på vidare forskning. 2
2. Teoretisk referensram I detta kapitel kommer den teoretiska referensramen att presenteras. Kapitlet kommer belysa tidigare forskning som är relevant för studiens syfte. Det som tas upp i den teoretiska referensramen kommer även ligga till grund vid analysen av mitt empiriska material. Till att börja med är studiens syfte att få fram likeheter och skillnader mellan högstatusanställda och lågstatusanställda när det kommer till förhållningssätt och upplevelser. Därmed kommer kapitlet inledas med en genomgång kring begreppet yrkesstatus. Vidare kommer närliggande begrepp kring yrkesstatus att redogöras för. Dessa begrepp kommer att tydliggöras för att underlätta förståelsen för ämnet. Begreppen som kommer behandlas och problematiseras är status, identitet, klass samt genus då var och en av dessa är relevanta ur ett yrkesstatusperspektiv. Begreppet identitet är relevant då forskning visar på att en del människor upplever att deras yrkestillhörighet är den samma som deras identitet (Hammarén & Johansson 2009, s. 9; Ulfsdotter Eriksson 2012, s. 10). Liksom identitet är klass också ett begrepp som är svårt att separera från yrkesstatus. Forskning visar på att människor kan tillges olika klasstillhörigheter utefter deras yrke (Berglund & Schedin 2009, s. 348; Oskarson 2008, s. 126; Ulfsdotter Eriksson 2012, s. 7) samtidigt som andra forskare menar att klass och status kan ersätta och användas synonymt till varandra (Skeggs 2000, s. 128; Ulfsdotter Eriksson & Flisbäck 2011, s. 19). Precis som att forskning visar på att yrken påverkar människors klasstillhörighet visar forskning även att yrken tillskrivs olika status (Ulfsdotter Eriksson 2012, s. 8), och eftersom ens yrke kan fungera som ens identitet tillskrivs denna status till individen själv. Samtliga av dessa begrepp är med andra ord tätt invirade i varandra och svåra att inte ta hänsyn till. Vidare värderas vissa yrken som högre och andra yrken som lägre i samhället, och det är på så sätt yrken tillskrivs olika status (Ulfsdotter Eriksson 2006, s. 25, s. 199). Varför vissa yrken anses erhålla högre och lägre status kommer att beröras i detta kapitel. Det är utifrån detta som begreppet genus både blir tydligt och viktigt att benämna. Män förknippas med hög lön, status och makt medan kvinnor förknippas med omhändertagande, lyhördhet och känslighet (Westberg-Wohlgemuth 1996, s. 174). Jag kommer först att redogöra för yrkesstatus i förhållande till identitet, klass och genus. Därefter kommer jag belysa människors olika inställningar och förhållningssätt till sitt arbete. Vidare kommer ett flertal strategier som ibland används bland lågstatusanställda för att upprätthålla värdighet att behandlas. 2.1 Yrkesstatus Begreppet status kan definieras på en mängd olika sätt. De Botton (2004, s. 3) definierar status med vår ställning i samhället. Status, menar han, syftar på vår yrkesmässiga och juridiska ställning, exempelvis advokat och gift. Men status kan även användas för att definiera en individs värde och betydelse utifrån andra människor. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 19) menar också att status är värderingar utifrån andras uppfattningar. De hävdar dessutom att status inte kan fördelas lika. För att någon ska erhålla hög status måste en annan individ erhålla låg status. Sofia Ulver-Sneistrup (2012, s. 7 f., 90 f.) tar upp ett annat, men liknande, sätt att definiera ordet status. Det är att status direkt eller indirekt kan kopplas till positioner i sociala hierarkier samt ojämn fördelning av privilegier. Hon nämner till exempel att de med hög status anses ha många privilegier medan de med låg status har få, alternativt inga privilegier alls. Privilegier kan exempelvis vara beundran, känsla av gemenskap samt att man kan få ett smidigare liv generellt. Flisbäck (2010, s. 34) refererar till Bourdieu (1979/1989) som istället menar att status och anseende uppnås genom att distansera sig från tillvarons nödvändigheter. Detta är exempelvis anledningen till att hushålls- och omvårdnadsarbete genom åren har haft ett lågt anseende. 3
Statusstress är ett begrepp som förklarar känslan av att uppleva sig ha en alltför låg status eller att man är nära på att förlora en del av sin status. Det är svårt att erhålla hög status, särskilt svårt är det att upprätthålla den under hela sitt liv. Detta beror på att status erhålls utifrån prestationer och det är ytterst svårt att ständigt prestera. Uppnås inte den status som eftersträvats kan en känsla av förödmjukelse upplevas. Denna förödmjukelse beror på att man har misslyckats att visa sitt värde och kan därmed inte betraktas som framgångsrik utav andra (De Botton 2004, s. 4 f.). Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 27) refererar till sociologen Richard Sennett (2007) som även han menar att människans värde bedöms och erhålls allt mer utifrån prestationer. Människan ska inte ärva maktpositioner utan ska bedömas utifrån enskilda förmågor och ambitioner i förhållande till andra. Eftersom man ständigt jämförs med andra människor betyder det att ens egen framgång måste resultera i någon annans misslyckande och tvärtom. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 27) beskriver detta med att en yrkesverksamhets värde sätts i relation till en annan yrkesverksamhet, och högt erkännande erhålls genom att yrkesgruppens förmågor speglas i andra yrkesgruppers bristande kvalifikationer. De Botton (2004, s. 11, 15) beskriver jakten på status som ett medel för att uppnå kärlek. Det är kärlek man vill uppnå med hög status menar han, inte pengar, inflytande eller berömmelse. Kärlek är ett sätt att bli bekräftad på, noterad, omtyckt och få människor att lyssna på en. När det kommer till kärlek vill människor tillfredsställa en och tittar bort när man gör fel. Allt detta är något människan älskar att uppleva. Vidare menar han att människan har en medfödd osäkerhet kring sitt eget värde vilket gör att andra människors synpunkter om oss ses som otroligt viktiga. Omvärldens synpunkter påverkar nämligen hur man ser på sig själv och sin egen identitet, till exempel kan man uppleva sig värdelös om man berättar vad man arbetar med och får en otålig blick som svar. De Botton (2004, s. 45 f.) nämner även att vi ständigt jämför oss med andra, men endast med personer vi har eller har haft relation till; Vi anser oss själva lyckligt lottade först när vi har lika mycket som, eller lite mer än, de människor vi växer upp tillsammans med, arbetar tillsammans med, har som vänner och identifierar oss med på den offentliga arenan. Som det tidigare beskrivits så menar Ulfsdotter Eriksson (2012, s. 8) att yrken tillskrivs olika status. Människor kategoriserar vissa yrken som mer prestigefyllda och finare än andra yrken, exempelvis är advokat ett yrke som generellt får mer intresse, uppskattning och engagemang än hemtjänstpersonal. Ulfsdotter Eriksson (2006, s. 25, s. 199) menar även att vi värderar vissa yrken som högre och andra som lägre i samhället och det är det som resulterar i olika yrkens status. Hon beskriver två komponenter när det kommer till uppfattningar kring yrkesstatus. Den första är kunskap som baseras på erfarenhet och individens nuvarande position. Den andra är värdering. Värderingskomponenten har ett beroende till kunskapskomponenten då våra värderingar ofta grundar sig i våra erfarenheter och kunskap. Marsh (1971 s. 221) presenterar tre förfaranden som är viktiga när det kommer till att inneha status. Dessa tre menar han är utbildning, inkomst och auktoritet. Flisbäck (2010, s. 35) själv skriver att det är utifrån arbetsuppgifterna som den anställde värderas och att statusen bestäms utifrån de sociala grupper av individer som i huvudsak utför dessa sysslor. Aurell (2001, s. 195), som har genomfört en studie inom städbranschen, kom fram till att många människor ser ner på städyrket. Hon beskrev att många ser det som ett lågstatusyrke och man ofta motiverar det med att städning inte kräver någon viss utbildning utan är något alla klarar av att utföra. Hon beskriver vidare i sin studie att det främst var kvinnorna i yrket som sågs ner på, då männens arbetsuppgifter ansågs vara annorlunda, tyngre, och därav mer kvalificerade. Eftersom männen ansågs ha mer specialiserade arbetsuppgifter än kvinnorna 4
resulterade det i att de även fick högre lön och en högre status. I Ulfsdotter Erikssons (2006, s. 74 f., 98, 201 f.) avhandling rangordnades yrken utifrån deras status. Ambassadörer, läkare, domare, forskare och advokater rankades högst medan yrken så som biljettkontrollant, sophämtare, städare, gatuköksbiträde samt diskare rangordnades längst ner. Resultatet visade bland annat att positiva statuseffekter för ett yrke kunde erhållas genom hög utbildning och hög inkomst, precis som Marshs forskning visar på. Däremot såg hon att kvinnor hade en negativ effekt när de kom till de högst rankade yrkena, till exempel svarade 23 procent i hennes undersökning att ett yrke behövde vara mansdominerat för att erhålla status. Att kvinnor hade en negativ effekt på ett yrkes status gällde dock inte de lågt rankade yrkena, som till största del var kvinnodominerade. Vidare fann Ulfsdotter Eriksson (2006, s. 202) i sin studie kopplingar till att psykiska påfrestningar ofta förknippades med hög yrkesstatus medan lågstatusyrken ofta förknippades med fysisk påfrestning. Med andra ord ansåg man att fysisk påfrestning hade en negativ effekt på ett yrkes status medan psykisk påfrestning ansågs positiv. Ytterligare saker som Ulfsdotter Eriksson fick fram i sin studie var att karriärmöjligheter, fin titel och hederlighet också betraktades som statushöjande. Vad som ansågs ge låg status var bland annat kvinnor, som nämnts tidigare, samt unga människor och människor med invandrarbakgrund. Bernd Wegener (1992, s. 267 f.) nämner att forskare i många tidigare studier hävdat att antalet män och kvinnor i ett yrke inte påverkade yrkets status till någon större grad. Vidare lyfter han dock fram att detta inte stämmer då senare studier visar att man, särskilt på grund av kön, gärna skiljer på yrken och yrkesinnehavare. I Ulfsdotter Erikssons och Flisbäcks (2011, s. 86) studie nämns utbildning som ett sätt att erhålla högre status, vilket jag gått in på tidigare. De beskriver att en teoretisk bas med formell kunskap upplevs ge ett yrke en högre status enligt deras intervjupersoner. Samtidigt upplevde respondenterna att de inte fick bli allt för professionella då det i så fall skulle kunna inkräkta på andras yrkesområden. Ledningens uppfattning verkade vara att man bör byta arbete om man har för hög utbildning eller för höga ambitioner. Reiss (1961, s. 11) menar att fysiska uppgifter, smutsig arbetsmiljö samt interna utbildningar tenderar att ge ett yrke en lägre status i förhållande till ren arbetsmiljö, symboliska arbetsuppgifter och längre formella utbildningar. Vidare menar Ashforth och Kreiner (1999, s. 416) att yrken där man arbetar med smuts tenderar att stigmatiseras, med andra ord arbetar man med smuts resulterar det i att man ses som smutsig. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 129) nämner att stigmatisering och att skapa stereotyper av yrken är olika strategier för att höja sitt eget värde på bekostnad av andra. Ashforth och Kreiner (1999, s. 415 f.) beskriver tre sätt som smutsigt arbete kan belastas på; fysisk, socialt eller moraliskt. Fysiskt smutsigt arbete är direkt associerat med sopor, döden, utsläpp med mera men också arbeten som utförs under farliga eller skadliga omständigheter. Exempel på yrken kan vara sophämtning, vaktmästeri och soldatarbete. Socialt smutsigt arbete handlar om yrken där man arbetar med människor som själva anses stigmatiserade. Det kan till exempel handla om yrken såsom fängelsevakt och socialarbetare. Men det kan också vara arbeten där man ska ha ett servilt beteende gentemot kunden såsom hembiträde och skoputsare. Moraliskt smutsigt arbete är ofta ett arbete som ses som något syndigt, exempelvis tatuerare och exotiska dansare. De nämner dock att det även kan vara arbeten såsom journalist och telefonförsäljare då deras arbete går ut på att vara påträngande. De beskriver vidare att ett smutsigt arbete inte behöver betyda att det har en låg status per automatik. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 127) tar upp läkare och brottsmålsadvokat som två exempel på yrken med hög status som ses som smutsigt arbete. De menar att dessa fortfarande har en hög status på grund av sin utbildningsnivå samt ekonomiska ställning, vilket då fungerar som en statussköld mot andra människors syn på smutsigt arbete. Begreppet statussköld är myntat av Hochschild (2003, s. 5
163) i en av hennes studier, hon menar att statussköld är ett skydd mot nedvärderande attityder och låg status. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 127) beskriver vidare att människor som arbetar med ett smutsigt arbete och har en låg eller ingen statussköld alls, så som kvinnor och etniska minoriteter, tenderar att bli mer nedvärderade. Att smutsiga yrken har låg status visas bland annat genom att människor ständigt ställer frågan Hur kan du arbeta med det? enligt Ashforth och Kreiner (1999, s. 415). Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 139) förklarar detta med att om frågan frekvent ställs är det ett tecken på en allmän uppfattning hos många i samhället att dessa smutsiga yrken inte är något man vill eller orkar arbeta med. 2.2 Yrkesstatus och identitet Hammarén och Johansson (2007, s. 6, 10) skriver att begreppet identitet kan se olika ut från individ till individ men att det ofta är en känsla av vem du är. Hammarén och Johansson (2009, s. 9 ff.) tydliggör definitionen av identitet i en av sina senare böcker där de beskriver identitet som ett sätt att fastställa och avgränsa en individs tillhörighet, exempelvis tillhörighet till en grupp, utifrån likheter och skillnader. De beskriver även att det finns olika varianter av identitet, nämligen självidentitet, social identitet samt kulturell identitet. Självidentitet är ens egna personliga identitet. Social identitet beskriver de som gruppens identitet, exempelvis att män har svårt för att visa känslor och kulturell identitet är den nationella och kollektiva identiteten så som den svenska och värmländska. Roll, är ett begrepp som i mångt och mycket liknar identitet (Hammarén & Johansson 2009, s. 27). Enligt Goffman (2009, s 9, 13, 35 ff.) innebär rollbegreppet att samhället kan ses som en teaterpjäs. Människan spelar sedan olika roller på samhällsscenen och man kan kliva in och ur flera olika roller. Människan behöver alltså inte ha en bestämd roll utan går in i en viss roll utifrån vilken samhällsscen de befinner sig i. Varje roll har dessutom ett bestämt manuskript. Hammarén och Johansson (2009, s. 27) menar vidare att vår identitet fastställs när vi går in i en roll och de tar upp olika exempel på roller, så som förälder, polis och brottsling. Att fråga en person vad hen arbetar med är ett vanligt förekommande fenomen i det vardagliga livet. Att ställa denna fråga är ett sätt att få mer kunskap om personen man pratar med utan att bli allt för närgången. Man får en bättre kännedom om vem personen är då man genom yrke kan anta vad för intressen personen i fråga har samtidigt som det kan ge en indikation till personens sociala bakgrund och uppväxt (Ulfsdotter Eriksson 2012, s. 5 f.). Hughes (2008, s. 338 f.) menar att människan därför väljer att presentera sig själv med den bästa titeln till deras arbete när de träffar nya människor. Genom att välja den bästa titeln kan man påverka och forma den bild andra får av en när man uppger sitt yrke. Denna försköning beror på att ens yrke är kopplat till ens sociala identitet. Även andra forskare anser samma sak. Hammarén och Johansson (2009, s. 9) menar att vissa individer ser sin yrkestillhörighet som den samma som sin identitet. Ulfsdotter Eriksson (2012, s. 10) hävdar att individens yrke kan fungera som en självidentitet då ens yrke kan påverka synen på sig själv och få en att agera utefter denna syn. En individs yrke kan utgöra en stor del av dennes sociala identitet. Ulfsdotter Eriksson (2012, s. 10) menar att individer bär yrken, detta innebär dock att yrken även bär människor. Detta skapar stereotyper av olika yrkeskategorier, föreställer man sig förslagsvis byggarbetare resulterar det i att man föreställer sig en viss typ av människa. Hanna Westberg-Wohlgemuth (1996, s. 5 f.) diskuterar också detta fenomen. Hon hävdar att människan kopplar maskulina och feminina värderingar och egenskaper med olika yrken. Detta sker omedvetet och denna konstruktion sker på grund av de sociala, personliga och kulturella förhållanden som omger 6
individen. Med andra ord menar Westberg-Wohlgemuth att vår bild av vilket kön ett yrke har beror på samhället man lever i, vad vi har med oss från tidigare kunskaper och erfarenheter samt vår kunskap och erfarenhet från den aktuella situationen. Detta är en ständig process som formas och ändras hela tiden utifrån det sociala sammanhanget. 2.3 Yrkesstatus och klass Berglund och Schedin (2009, s. 347) beskriver social klass som skillnader mellan människor, både när det kommer till levnadsstandard, inflytande och makt. Klass är ett begrepp som ligger väldigt nära status och nämns ofta i liknande sammanhang. Beverley Skeggs (2000, s. 128) menar exempelvis att status är ett ord som ibland till och med kan ersätta begreppet klass. Anledningen till att man behöver ett ersättningsord kan bero på att klass är ett begrepp som kan anses stötande medan status ses som mer neutralt (Ulfsdotter Eriksson & Flisbäck 2011, s. 19). Yrke är ett sätt att kunna definiera människor, att se vilket socialt skikt i samhället som de tillhör. En individs yrke är med andra ord ytterst viktigt vid social klasstillhörighet (Ulfsdotter Eriksson 2012, s. 7). Berglund och Schedin (2009, s. 348) förklarar det följande; Den klassposition en människa har avgörs av vad hon arbetar med. Klasstrukturen i ett samhälle har med andra ord ett nära samband med yrkesstrukturen. Även Oskarson (2008, s. 126) nämner att människors klasstillhörighet fastställs utifrån deras yrke. Ulfsdotter Eriksson (2012, s. 7) skriver att olika yrken kan resultera i olika sociala klasstillhörigheter. Hon menar att detta i sin tur leder till skilda löner och inflytande i samhället, vilket resulterar i att olika intressen och preferenser bildas då man har olika förutsättningar i det vardagliga livet. 2.4 Yrkesstatus och genus Förr i tiden ansågs mannen överordna kvinnan vilket resulterade i positiva konsekvenser för mannen menar Hanna Westberg-Wohlgemuth (1996, s. 77, 174). Hon nämner att vissa av dessa positiva konsekvenser till exempel var att männen då fick makten till att bestämma vad som var viktigt i samhället och vad som definierades som kunskap. De kunde på så sätt få de bättre jobben med högre löner och högre status. Det sistnämnda lever kvar än idag hävdar hon vidare. I en studie som Westberg-Wohlgemuth genomfört frågade hon vilka egenskaper som förknippas med vilket kön mest. Resultatet visade att män förknippades främst med hög lön, status och makt medan kvinnan främst förknippades med att vara omhändertagande, lyhörda och känsliga. Westberg-Wohlgemuth (1996, s. 1, 5) inleder sin avhandling om könsmärkningsprocesser med att skriva att ett yrke inte har ett kön utan står neutralt. Vi kopplar ihop yrken med kön först när vi fyller yrket med innehåll och sammanlänkar det med personer. Har de flesta av dessa personer sedan samma kön kommer yrket sannolikt kopplas till detta kön. Sådana här sammanlänkningar kan dock med tiden förändras och ändra skepnad. Vidare nämner hon att arbetsdelningen inom familjen, samhällets normer och värderingar, arbetsdelningen och arbetsförhållanden i arbetslivet samt socialiseringen av individer påverkar den ständiga processen kring könsmärkning av yrken. Det är utifrån val, reflekterande kring val samt utifrån svar från andra personers förväntningar som människan lär sig, alltså genom erfarenhet. Detta brukar kallas för socialisationsprocessen och även den, precis som könsmärkningsprocessen, är en ständigt pågående process. Socialisationsprocessen kan delas in i två delar, medveten fostran och immanent pedagogik. Med immanent pedagogik menas den dolda och osynliga påverkan som individen utsätts för av andra. Det kan till exempel vara familj, organisation eller media. 7
Socialisationsprocessen ser olika ut beroende på individens kön, processen är alltså inte densamma för en man som för en kvinna. Detta leder till att kvinnor och män utvecklar olika egenskaper och kvalifikationer, vilket i sin tur också är anledningen till föreställningen om att vissa egenskaper och kvalifikationer är mer feminina eller maskulina än andra. Dessa egenskaper och kvalifikationer kopplas sedan till arbetsuppgifter vilket resulterar i att kvinnor och män fördelas till olika yrken (Westberg-Wohlgemuth 1996, s. 10, 161). Hans Robertsson (2003, s. 4) beskriver att när kvinnor och män verkar i olika områden på arbetsmarknaden brukar det gå under begreppet könssegregering. Vidare hävdar han att det råder stor könssegregering på den svenska arbetsmarknaden där män är överrepresenterade i ledande poster och kvinnorna på de lägre. Det är heller inte ovanligt att de mansdominerade yrkena har högre löner än de kvinnodominerade yrkena. Vidare skriver han om begreppet horisontell segregering, som innebär att män dominerar i yrken som har hög status och bra lön medan kvinnor dominerar i yrken med dåligt betalt och låg status. Exempel på en bransch med ett dominerande kön är teknikbranschen. Där arbetar främst män. Varför kvinnor inte söker sig till tekniska arbetsområden kan bero på att teknik anses som något manligt (Linn 1987, 132 ff.).wikander (1999, s. 33 f.) beskriver bondesamhället förr i tiden. Till en början hjälptes både kvinnor och män åt vid skördning men när tekniken utvecklade sig resulterade det i att kvinnorna allt mer plockades bort från fälten. Teknik ger möjlighet till nya genusarbetsfördelningar menar Wikander samtidigt som teknik tenderar att höja ett yrkes status hävdar Aurell (2001, s. 101). Hughes (2008, s. 146 f.) menar att när ett yrke tillges ny teknik bryts statusen för detta yrke tillfälligt och en ny status kan tilldelas detta yrke. Detta då tekniken kan skapa flera yrken utifrån ett enda yrke alternativt tvärtom, samt att det kan krävas utbildning för den nya tekniken. I Westberg-Wohlgemuths (1996, s. 170 f.) egna studie visade det sig dock att om kvinnor var kunniga inom tekniken förminskades deras kunskap, just för att teknik är reserverat för och av män. Detta, menar Westberg-Wohlgemuth, kan vara en strategi för mannen att behålla makten, oavsett om den är medveten eller omedveten. 2.5 Förhållningssätt till arbete I följande avsnitt kommer jag redogöra för människors inställning till arbete. Inställning till arbete är viktigt att beröra eftersom det säger mycket om hur människor förhåller sig till sitt arbete. Det kan även ge en indikation kring hur mycket människor identifierar sig med sina arbeten. Vidare kommer jag att redogöra för hur identifikation med sitt arbete kan te sig. Utifrån hur människor presenterar sig själva kan man nämligen få en uppfattning kring hur mycket de identifierar sig med sitt arbete. 2.5.1 Inställning till arbete Theandersson (2000, s. 139) har utfört en studie där han ville undersöka hur människors inställning till arbete såg ut. Stor fokus i hans studie var att ta reda på om människor hade en instrumentell inställning till arbete. Goldthorpe et al. (1971, s. 53) menar att har individen en instrumentell inställning till arbete ser de sitt arbete som ett medel för att uppnå ett eller flera mål i deras liv. Dessa mål är satta utanför ens arbete och det ekonomiska kan vara en viktig faktor för att kunna uppfylla dem. Theandersson (2000, s. 56, 140) hävdar sedan att en ickeinstrumentell syn är att se arbetet utifrån ett eget värde, till exempel att den sociala gemenskapen eller arbetet i sig ses som viktig för individen. Faktorer som lyfts fram i denna inställning är kamratskap, lära sig nya saker, möjlighet att påverka ens arbetsuppgifter, möjlighet till egna initiativ, intressanta och omväxlande arbetsuppgifter samt att arbetet är av värde för andra människor. Goldthorpe et al. (1971, s. 54 f.) beskriver även begreppen byråkratisk inställning samt solidarisk inställning. Han menar att byråkratisk inställning är att ställa sina tjänster till en organisations förfogande i utbyte mot stadigt stigande inkomster, social status och långsiktig trygghet dvs. i utbyte mot en karriär. Arbetet är med andra ord 8
som en karriärstege där individen kan förverkliga sig själv, det viktiga är att kunna höja sin sociala status, få en ökad inkomst samt trygghet i samhället. Även solidarisk inställning har en viss fokus på det ekonomiska menar Goldthorpe et al., men det prioriteras inte lika högt som lojalitet gentemot arbetskamraterna och arbetsplatsen. I Theanderssons (2000, s. 145 f.) studie såg han att lönen inte prioriteras lika högt hos tjänstemän som hos arbetare, han drar därför slutsatsen att en instrumentell inställning är vanligare hos arbetare än tjänstemän. Även Erikssons (1998, s. 94) studie påvisar detta fenomen, där hon ställde frågan varför de arbetade varpå fler arbetare svarade att de enbart arbetade för pengarnas skull än tjänstemän. Vidare i Theanderssons (2000, s. 147 ff.) studie såg han att lön, anställningstrygghet och kamratskap sågs som mer viktigt bland människor med en låg utbildning än de med en hög. Högutbildade prioriterade mer arbetets art och innehåll samt möjligheter till befordran. Vidare menar han att lönen ansågs mer viktig för män än kvinnor vilket han tolkar som att den instrumentella arbetssynen därmed är vanligare bland män. Män prioriterade även befordran mer än kvinnor vilket Theandersson förklarar med att det skulle kunna vara ett uttryck för en specifik manlig kultur där pengar och status betonas, med andra ord har de en mer byråkratisk inställning menar Theandersson. I Ulfsdotter Eriksson (2006, s. 202) studie fick hon fram att människor definierade status olika beroende på hur deras sociala och ekonomiska situation såg ut. Hon tog fram två dimensioner för status; det goda arbetet och det lönsamma arbetet. Resultatet hon fick fram var att människor som betraktades som priviligierade ansåg att det goda arbetet var betydelsefullt för status medan de mindre priviligierade ansåg det lönsamma arbetet som betydelsefullt. Ulfsdotter Eriksson menar att detta kan bero på att människor som redan erhållit olika typer av belöningar inte behöver tänka på detta utan kan istället fokusera på andra aspekter i arbetet. 2.5.2 Yrkesidentitet I Ulfsdotter Erikssons och Flisbäcks (2011, s. 102-113) studie kunde de urskilja tre genomgripande teman när det kom till att presentera sitt yrke för andra; jag är.., jag jobbar som eller jag jobbar på/inom. Att säga jag är är att identifiera sig med sitt yrke. Egenskaper som individen besitter kan också vara egenskaper som krävs för yrket vilket gör att de inte skiljer på sig själva som yrkesperson och sig själva privat allt för mycket. Att vara sitt yrke kan även vara ett medel för att visa yrkesstolthet. Att istället säga jag jobbar som är ett sätt att distansera sig från sitt yrke. Att uttrycka sig på det här sättet är oftast väldigt vanligt bland människor som ofta byter yrke men Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck drar i sin studie slutsatsen att det mer berodde på att individen inte ville skapa en allt för stor identifikation till sitt yrke. Detta berodde troligen på att de ville kunna särskilja arbete och fritid. Till detta berör Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck begreppet professionell distans, vilket de såg var extra vanligt hos människor inom omsorg. Med professionell distans menas att man som anställd ska kunna skilja på personligt och privat, man ska vara genuin och engagerad men inte på ett plan att ens egna känslor blandas in i arbetet. Isacson och Silvén (2002, s. 274 f.) nämner själva att människor som använder beskrivningen jag arbetar som kan göra det av anledningen att slippa föreställningar och egenskaper som följer med yrket. De skriver också att människor i allt högre grad idag använder begreppet jag jobbar som än jag är vilket kan bero på en mer flexibel arbetsmarknad. Till sist tar Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 116 ff.) upp det tredje förhållningssättet, jag jobbar på/inom. Här lyfter individen fram vilket företag de arbetar på eller vilken bransch de befinner sig i. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck kommenterar det med att detta förhållningssätt är det mest distanstagande. Här undviks yrkestitlar och benämningar och kan istället vara en strategi för att erhålla status från företagets anseende. De beskriver vidare att detta kan bero på att man upplever skam för sitt 9
arbete eller att man byter arbetsuppgifter ofta inom samma företag eller bransch. Men det kan också vara ett sätt att bryta sig ur stereotyper som skapats för yrket. 2.6 Att upprätthålla värdighet normaliserings- och försvarsstrategier vid lågstatusyrken Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 24) menar att yrkesstatus kan påverka ens självuppfattning, vilket i sin tur påverkar hur man agerar och handlar. Detta beror på att människan får olika grad av erkännande och respekt beroende på vad för status ens yrke har. Att inneha ett arbete med en låg status kan då påverka människor väldigt mycket, det kan påverka dem i den grad att de själva börjar identifiera sig med sitt yrkes status och förminska sig själva. Flisbäck (2010, s. 36) refererar till Bourdieu (2000) som beskriver begreppet symboliskt våld. Med symboliskt våld menas det att man inte öppet ifrågasätter den dominerande samhällsgruppens synsätt och värdesystem. Istället utför man omedvetet osynligt våld som resulterar i en känsla av social skam som Bourdieu menar många gånger visas genom känslor av osäkerhet och otillräcklighet. Flisbäck (2010, s. 36) kopplar detta till lågstatusyrken och menar att för utövare i lågstatusyrken kan symboliskt våld handla om att identifiera sig med dominansstrukturernas givna bilder av de egna prestationerna som i grunden bristfälliga. Med detta menar hon att individer accepterar och samtidigt stärker den bild som finns av högstatusyrken även om det betyder att de kritiserar och förminskar sig själva och sitt eget yrke. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 24) menar dock att det finns människor som, trots sin låga yrkesstatus, gör allt för att försvara sig mot den låga statusbilden. De hävdar att olika strategier kan uppstå när man upplever en låg grad av erkännande, det kan till exempel vara att man försöker kompensera för bristen på erkännande eller att man försöker skydda det egna värdet på olika sätt. Nedan kommer en redogörelse för olika strategier att göras. 2.6.1. Tillfällighet, distansering och ett aktivt val Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 160) refererar till en intervjustudie som Sennett och Cobb (1972/1993) utfört. I deras studie fann de att intervjupersonerna hade bland annat två olika strategier för att behålla självrespekt när det kom till deras yrkes låga status. En strategi var att tydliggöra att ens arbete endast var tillfälligt, de skulle vidare och nå en annan yrkesposition. Den andra strategin var att distansera sig från yrket och de menade att arbetet endast var ett medel för att nå andra mål, till exempel för att kunna spara in pengar så att ens barn får bättre förutsättningar till andra yrken. Genom att skilja på sin egen identitet och sitt yrke kan man bevara viss självrespekt. I Ulfsdotter Erikssons och Flisbäcks (2011, s. 181 f.) studie framgick det att deras intervjupersoner, trots att de ansågs ha yrken med låg status, var de relativt nöjda med sin situation och såg det som ett aktivt val. Flisbäck (2008, s. 29-39) skriver att det är en strategi att poängtera att ens yrke är ens eget val, genom att hänvisa till att man själv ansvarar för sina handlingar upprätthåller man ett visst anseende. Genom att hävda att det är ens egna val skapar man även en bild av att man har flera valmöjligheter. Anställda i lågstatusyrken motiverar sedan sitt val genom att påpeka olika positiva aspekter. Dessa aspekter kan till exempel vara ekonomiska fördelar, trygghet samt fördelar för hälsan. Ulfsdotter Erikssons och Flisbäcks (2011, s. 181 f.) intervjupersoner menar att lönen de får oftast är bra och de kan med hjälp av den leva ut på fritiden istället. Vidare beskriver Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck att intervjupersonerna ser universitetsstudier som en ekonomisk förlust då det inte garanterar arbete efter studier utan istället får man höga skulder. De nämner också att respondenterna ofta förknippar ohälsa med högre utbildning på grund av prestationskrav och stress, och att de valt denna typ av arbete för att kunna släppa jobbet efter arbetstid. Flisbäck (2008, s. 34 f.) 10
upplevde att hennes respondenter beskrev sig själva som friare än människorna med arbeten med ledarställning eller inom vården. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (s. 183) beskriver detta som en strategi mot samhällets yrkesstatushierarki. Att spegla sitt eget val och sitt eget yrke som bättre än yrken med högre status är alltså också ett sätt att förhöja sin egen status och ställning. Flisbäck (2008, s. 39) själv skriver Att lyfta fram individuella valsituationer och framhålla yrkets positiva aspekter kan ses som ett sätt att undvika lågt erkännande genom att konstruera sig själv som en aktör med flera olika valmöjligheter. 2.6.2 Särskilja, identifiera och lokalisera Flisbäck (2010, s. 39-48) beskriver tre olika positioner när det kommer till strategier för människor med lågstatusyrken. Dessa tre är att särskilja, identifiera och lokalisera. Den första positionen, särskilja, handlar om att den anställde accepterar och finner sig i att hen har ett yrke med låg status. Exempelvis svarade några av hennes intervjupersoner att deras yrke inte krävde någon kompetens och att deras yrkesutövande saknade värde men att de fann sig i detta. De uppfattade det inte som nödvändigt att hävda sig själva eller förhöja sina arbetsuppgifter vilket Flisbäck tror beror på att de inte identifierar sig i någon större grad med deras arbetsuppgifter. I den andra positionen, identifikation, försöker man istället hävda värdet av sitt yrke och sina yrkesuppgifter genom att se det speciella, komplicerade och nödvändiga i det de gör. Man identifierar sig med sitt yrke och menar att stereotyper av ett yrke beror på okunskap av omgivningen. Intervjupersonerna menar att det är en vanlig uppfattning bland människor att tro att lågstatusarbeten är fysiskt lättare arbeten än vad de egentligen är. Flisbäck tolkar detta som ett resultat av att yrkena saknar tillräckligt med respekt för att människor ska vilja sätta sig in i dem. Dock finns det en överdriven motsatt uppfattning också, att arbetena istället ses som extremt monotona. För människor som befinner sig i den andra positionen är det inte ovanligt att irritation upplevs gentemot individer i positionen särskilja, den första positionen. Detta beror på att människor i den första positionen förminskar sina arbetsuppgifter vilket den andra positionen verkligen inte gör. Att förminska sitt värde och sin kompetens kan vara ett uttryck för symboliskt våld medan att förhöja sina arbetsuppgifter och sitt arbete kan vara ett uttryck för att försöka minska eller få bort skamkänslor. Den tredje positionen handlar istället om att man inte ser den egna arbetssituationen lika enkel och okvalificerad som yrket i allmänhet. Arbetsplatsen och en själv ses som ett undantag från den övergripande yrkesidentiteten och därför ses denna position som lokaliserad. Ett exempel för att förtydliga denna position är att man ser städare som smutsiga, dock är inte ens kollegor eller individen det trots att samtliga arbetar som städare. 2.6.3 Jämförelse, kompetenskrav och individens betydelse Ytterligare strategier för att höja sin yrkesstatus och därmed sin egen status är att beskriva och jämföra sitt arbete utifrån arbeten som redan har hög status. Fine (1996, s. 111 ff.) intervjuade exempelvis kockar i sin studie där de ibland drog paralleller till andra yrken såsom konstnär. I den intervjustudie som Flisbäck (2010, s. 39) utförde uppgav en livsmedelsarbetare att sina arbetsuppgifter liknade en maskinoperatörs arbetsuppgifter. Detta verkar vara ett medel för att höja sig själv även om livsmedelsarbetaren inte ansåg sitt arbete vara skamligt. Även Ashforth och Kreiner (1999, s. 424 f.) märkte av att människor tenderade att göra vad de kallar för selektiva sociala jämförelser. Detta innebär att lågstatusanställda jämför sina yrken med yrken både med högre och lägre status. De menar att människan kan öka sin självkänsla genom att jämföra sitt yrke med högre statusyrken medan jämförelser nedåt ofta görs för att försöka undkomma olika stigmatiserade bilder kring sitt yrke. Andra sätt att hävda sig själv på är bland annat genom att peka på den kompetens arbetet kräver, och att det ständigt kräver att förnya sin kunskap menar Flisbäck (2010, s. 44 ff.). Att ett arbete kräver vissa kvalifikationer, 11
till exempel engagemang och teknisk kompetens, kan vara ett medel för att höja ett yrkes status. Flisbäck nämner även en annan strategi, att hävda värdet av den egna insatsen genom att anmärka att arbetet är skapat av människan. Istället för att säga att man står i en fabrik och tillverkar kryddor kan man lyfta fram den individuella insatsen och säga att man själv skapat kryddan. På så sätt kan man hävda att ens arbete är viktigt för själva samhället. 2.6.4 Undvika, humorisera, övertyga och användning av utbytesord För att ta reda på hur människor resonerar och hanterar sin situation i stigmatiserade yrken gjorde Sandström (2012, s. 9, s. 18 f.) en studie där han intervjuade individer både från ett krigsmaterialföretag samt porrföretag. Resultatet visade att respondenterna inte alltid ville avslöja vad de arbetade med för utomstående. För att undvika detta valde de som alternativ att beskriva deras arbetsuppgifter istället för att säga deras yrkestitel. De som arbetade på ett porrföretag kunde till exempel säga att de arbetade med ekonomi och försäljning av film och plast. En respondent från krigsmaterialföretaget svarade i kontrast till detta att hen ibland presenterade sig med att arbeta med produktion. Sandström nämner dock att en respondent från porrbranschen ibland dolde sitt arbete helt och presenterade sig istället som dagisfröken. Sandström tolkar det som att hans respondenter aktivt väljer att berätta och fokusera på arbetsuppgifter som för det mesta ses som positiva istället för att fokusera på organisationen, branschen samt produkterna inom deras yrke. Valde de däremot att avslöja och vara öppna med vad de arbetade med var det inte ovanligt att de använde humor som ett medel skriver Sandström. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 166 f.) menar att humor kan vara ett sätt att ironisera de stereotypiska bilderna människor har av yrket, vilket fungerar som en försvarsstrategi för att upprätthålla det egna värdet. Sandström (2012, s. 19 f.) nämner vidare andra försvarsargument som han märker av i sin intervjustudie. Argument kunde till exempel vara att det är bättre att de (respondenterna och deras företag) gjorde detta än andra med färre och mindre strikta regelverk. På så sätt blir respondenternas arbete mindre smutsigt, då de ändå är bättre än eventuellt andra företag. Dessutom är det en sådan liten del i det stora hela som de påverkar. Vidare menar respondenterna att branscherna är relativt accepterade då de alltid funnits och ger arbetsmöjligheter, om de inte var accepterade hade branscherna inte funnits menar de. Ytterligare ett sätt att försvara sitt yrke på var att hänvisa till de myndigheter som godkänner deras produkter. Sandström såg att respondenterna gärna gav en del av det moraliska ansvaret vidare till dessa myndigheter vilket resulterar i att de även får ta över en del av stigman branschen medför. Ytterligare försvarsargument var att deras branscher har en funktion och hjälper människor på olika sätt. Exempelvis använder respondenterna inte begreppet krigsmaterial inom krigsmaterialbranschen, utan istället använder de ordet försvarsmaterial. De menar med andra ord att produkterna de säljer är till för att hjälpa länder att försvara sig mot exempelvis terrorism, inte starta krig. I porrbranschen handlar det om att hjälpa människor med att förbättra deras sexliv, och de använder hellre begreppet erotik istället för porr. Att byta ut begrepp inom ett yrke kan vara en strategi för att höja statusen och få ett yrke att verka mer attraktivt (Adkins & Swan 1980, s. 6 ff.). Aurell (2001, s. 55 f.) exemplifierar med att statens städningsutredning försökte byta ut yrkestiteln städare till lokalvårdare 1970 av anledning att göra arbetet mer attraktivt, men att det aldrig fick något direkt genomslag. 2.6.5 Statussköld, omformulering, neutralisering och omkalibrering Jag har tidigare nämnt begreppet statussköld som kommer från Hochschild (2003, s. 163), där begreppet betydde att ens status skyddas av olika variabler. Ashforth och Kreiner (1999, 424 ff.) menar att arbeten som anses vara fysiskt, socialt eller moraliskt smutsiga yrken kan klara sig undan stigma om man upprätthåller en stark grupp- eller yrkeskultur. Annars kan stigman påverka ens självbild negativt och resultera i dåligt självförtroende. Ett sätt som de nämner är 12
att vända det negativa för gruppen till något positivt, exempelvis använde den svarta medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet sloganen Black is beautiful. I Ulfsdotter Erikssons och Flisbäcks (2011, s. 106 f.) studie intervjuar de sophämtare vars statussköld mot andras åsikter är att vara unika i sitt yrke. De har ingen konkurrens om sitt arbete och sina arbetsuppgifter varpå de kan inte enkelt ersättas vilket resulterar i en stolthetskänsla. Ashforth och Kreiner (1999, s. 421-426) beskriver vidare tre ideologier som skapats och används för att förändra och mildra innebörden av smutsiga och stigmatiserade yrken. Den första ideologin som de nämner är omformulera. Här försöker man direkt förändra bilden av det stigmatiserade yrket. Ett sätt är exempelvis att lägga in positiva värderingar i yrket, alltså ersätta det negativa med något positivt. Den andra ideologin är att neutralisera som innebär att man försöker justera och ändra på de negativa värderingarna som ett arbete har. Detta görs genom att förneka det negativa värdet associerat med yrket vilket kan uppnås genom förnekande av ansvar, förnekande av skada, förnekande av offer, fördöma de som fördömer och/eller vända sig till högre lojaliteter. Förnekande av ansvar är lite som Sandström (2012, s. 19 f.) varit inne på, att man lägger över ansvaret på en annan individ, organisation eller yrkesgrupp. Förnekande av skada innebär att man nekar att ens arbete kan resultera i skador för andra. Förnekande av offer innebär istället att människor som exploateras endera önskar eller förtjänar sitt öde. Ashforth och Kreiner refererar till Ritzer och Walczak (1986) för att exemplifiera detta förnekande, de menar att hallickar tror att kvinnor som söker säkerhet också är villiga att använda deras kroppar i gengäld mot denna säkerhet, samtidigt anses kvinnorna ha ett begär och behov av att vara beskyddade och kontrollerade av män. Att fördöma de som fördömer innebär att lågstatusanställda fördömer och undviker utomstående på grund av deras respektlösa bemötande. Ashforth och Kreiner menar dock att människor i smutsiga lågstatusyrken har en tendens till att vara känsliga när det kommer till respektlöst bemötande. Detta kan ibland resultera i att individer känner en osäkerhet till utomstående och kan då uppleva respektlöshet i kommentarer som inte menas vara det. Högre lojaliteter är människor med högstatusyrken som pratar positivt kring yrken som anses vara smutsiga och ha låg status. Människor i dessa lågstatusyrken tenderar då att dras till utomstående som stödjer dem då de erbjuder socialt godkännande. Den tredje och sista ideologin är omkalibrering som innebär att man skiftar uppmärksamhet och fokus från den del av arbetet som anses vara stigmatiserat till de delar av arbetet som inte är stigmatiserade. 13
3. Metod Detta kapitel kommer inledas med beskrivning samt motivering av metodvalet. Jag kommer i följande avsnitt redogöra för valet av min undersökningsgrupp för att därefter redogöra för hur den empiriska insamlingen genomfördes. Vidare kommer jag beröra hur analysen genomfördes samtidigt som jag kommer beskriva vilka forskningsetiska principer som denna studie valt att ta hänsyn till. Avslutningsvis kommer argument för studiens validitet och reliabilitet. 3.1 Metodval För att utforska likheter och skillnader kring anställdas förhållningssätt och upplevelser beroende på om det är ett arbete som anses ha hög status eller låg status, valde jag att använda mig av kvalitativa intervjuer. Anledningen till att jag valde en kvalitativ ansats har sin grund i att jag ville få fram människors tankesätt och upplevelser. Mitt syfte med uppsatsen är att beskriva och förstå min frågeställning och Trost (2010, s. 32) menar att kvalitativ metod är att föredra om man vill skapa sig en förståelse eller hitta mönster kring människors ageranden och resonemang. Att istället använda mig av en kvantitativ metod, vars syfte är att mäta och få fram data utifrån siffror (Trost 2010, s. 31), upplever jag skulle vara ytterst svårt för min frågeställning. 3.2. Intervjuguidens framtagning Till min kvalitativa ansats valde jag att göra en intervjumall med fasta frågor samt följdfrågor till dessa. Jag såg dock till att ha rum för ytterligare följdfrågor ifall det krävdes under intervjuns gång. Denna struktur skulle Alvesson troligen beskriva som en löst strukturerad intervju. Alvesson (2011, s. 16) skriver nämligen att en löst strukturerad intervjuform består i en del fasta frågor och/eller teman men att intervjun är relativt fri och avvikelser från originalstrukturen kan göras. Jag använde mig inte av teman när jag strukturerade min intervju men jag valde ut ett antal fasta frågor som jag gett en viss följd men som kunde ändras beroende på hur intervjun kom att te sig. Min intervjuguide bestod både av öppna och fasta frågor. Genom att använda mig av öppna frågor blev det enklare för respondenten att svara mer djupgående och innehållsrikt vilket passade min studie. Man brukar däremot avrådas från att använda sig av fasta frågor. Dessa frågor kan nämligen endast besvaras på ett visst sätt, exempelvis vilken ålder respondenten har eller att man simpelt kan svara ja eller nej på frågan. Men jag använde detta för att inte dra slutsatser kring respondenten utan låta hen själv bestämma över hur vederbörande såg på sin situation. Efter att personen gett mig ett svar kunde jag därefter ställa följdfrågor utifrån svaret jag erhållit. Dessa följdfrågor var sedan öppna, det var med andra ord ytterst svårt att endast svara med ett ja eller nej. 3.3 Urvalsgrupp Vid kvantitativ metod är det bland annat slumpmässigt urval som gäller för att få ett så representativt resultat som möjligt (Patel & Davidson 2011, s. 56). Men vid användning av kvalitativ metod är valet mer strategiskt för att det på bästa sätt ska lämpa sig med ens syfte och frågeställning. Därför har ett strategiskt urval använts i min studie. Ett strategiskt urval innebär kortfattat att olika variabler plockas ut för att sedan användas som referens vid val av intervjupersoner (Trost 2010, s. 138). För det första var det viktigt för min studie att mina intervjupersoner befann sig i arbete, då jag ville intervjua människor om deras upplevelser och inställning till sitt yrke. För det andra ville jag hitta intervjupersoner vars yrken ansågs ha hög status respektive låg status i samhället. För att få fram vilka yrken som ansågs ha hög status samt låg status sökte jag efter tidigare forskning på området och fann att Ylva Ulfsdotter Eriksson gjort en studie år 2006 där hon med hjälp av enkäter kunde ranka 100 yrken utefter deras status. Denna rangordningslista som Ulfsdotter Eriksson fick fram genom 14
sin studie använde jag mig sedan av för att plocka ut lämpliga yrkeskategorier att intervjua. De högstatusyrken som jag valde hamnade bland de 20 högst rankade yrkena i tabellen medan de med lågstatusyrken hamnade bland de 20 lägst rankade. De yrkeskategorier som valdes till min studie var läkare, personlig assistent, vårdbiträde och städare. Jag valde även att intervjua en kontorschef för en relativt stor offentlig verksamhet. Detta yrke fanns dock inte med på listan men utifrån mina egna antaganden drar jag slutsatsen att detta yrke kan tänkas ligga någonstans mellan VD, som är placerat på sjunde plats, samt personalchef som är rankad på plats 26. Vidare fick jag en intervjuperson från samtliga yrkeskategorier förutom läkare och städare där två intervjupersoner från båda yrkeskategorierna ställde upp. En av respondenterna som intervjuades hade dock ändrat anställning från städare till affärsbiträde. Den intervjun koncentrerade sig främst på när hon fortfarande arbetade som städare men inslag av hennes nya anställning togs dock också i beaktning då affärsbiträde ändå ligger bland de 20 lägsta lågstatusyrken i Ulfsdotter Erikssons studie. Det upplevdes som relativt svårt att få tag på respondenter från en och samma yrkeskategori, både från högstatusyrken samt lågstatusyrken vilket var den främsta anledningen till att det var ett antal olika yrkeskategorier som intervjuades och inte två specifika yrkesgrupper. Däremot såg jag till att intervjua både män och kvinnor i olika åldrar för att få ett så brett intervjumaterial som möjligt. För att finna mina respondenter använde jag mig av vad som kallas för bekvämlighetsurval samt en variant inom bekvämlighetsurval som kallas för snöbollsurval. Bekvämlighetsurval innebär att man väljer respondenter utifrån vad man hittar (Trost 2010, s. 140). I mitt fall innebar det att jag tillfrågade människor i min egen bekantskap. Vidare frågade jag dem ifall de möjligtvis kände människor i några av de yrkeskategorier som rangordnades med hög status kontra låg status. Därefter frågade de sina kontakter om de skulle kunna tänka sig att bli intervjuade inom mitt område. Att fråga människor vidare utifall de själva känner någon som kan tänkas vilja bli intervjuade kallas för snöbollsurval (Trost 2010, s. 141). Hade mina kontakter några de kände och dessa svarade ja till att vara med på en intervju fick jag deras kontaktuppgifter varpå jag kunde skicka mitt följebrev och bestämma tid och plats. Följebrevet skickades främst via mejl men kunde även ibland skickas via sms. Svarade inte den tillfrågade på mejlet eller sms:et efter cirka fem dagar valde jag att ringa upp dem för att på så sätt boka en tid. 3.3.1 Studiens respondenter Jag har genomfört totalt sju intervjuer där samtliga respondenter är verksamma i Värmland. Utav de som intervjuades ansågs tre ha hög yrkesstatus och fyra låg yrkesstatus. Respondenterna vars yrke anses ha hög status kommer gå under namnen Klara, Anna samt Erik medan de med yrken som anses ha låg status kommer gå under namnen Viktor, Maja, Olivia samt Emma. Dessa namn är påhittade och är till för att underlätta läsandet av uppsatsen. Jag valde att tilldelade dem ett namn som ofta är väldigt vanligt förekommande. När det kommer till ålder och arbetsplats har jag använt mig av vaga beskrivningar för att minska risken för respondenterna att bli igenkända. Detta har jag gjort i syfte att skydda intervjupersonernas identitet då vissa av deras svar kan ha upplevts personliga och känsliga. Innan respondenterna valde att medverka informerade jag dem också om att jag skulle komma att använda deras uppgifter konfidentiellt. Klara är i 50-årsåldern, utbildad civilekonom, och arbetar som kontorschef för en relativt stor offentlig verksamhet. Både Anna och Erik arbetar som läkare med inriktning kirurgi. Båda har gått läkarutbildning och båda är i 40-årsåldern. Emma har idag en tillsvidareanställning som personlig assistent men studerar även på universitetet. Hon är i 20-årsåldern. Maja är också i 15
20-årsåldern och arbetar som vårdbiträde. Även hon studerar vid sidan om sitt arbete och då till undersjuksköterska. Viktor, som är i 20-årsåldern, innehar ett vikariat som städare men försöker samtidigt studera upp sina betyg vid sidan om. Olivia har också arbetat som städare och det är den anställningen som mest kommer ligga till fokus i denna studie. Idag arbetar hon extra som butiksbiträde. Även Olivia är i 20-årsåldern. 3.4 Genomförande Intervjufrågorna formulerades utifrån vad som var relevant utifrån mitt syfte och min frågeställning. Innan jag utförde min första intervju valde jag att pilottesta min intervjumall. På så sätt kunde jag kontrollera om jag upplevde vissa frågor som överflödiga eller att vissa frågor kanske var felplacerade eller felformulerade. Jag valde dock att endast utföra en enda pilotintervju på grund av tidsbrist. Min testpilot bestod av en familjemedlem till mig som inte var insatt i mitt ämne, precis som mina respondenter inte kom att vara. Denna testpilot hjälpte mig att se över mina frågor samt förbättra dem. Det hade dock varit bra om jag kunnat använda mig av fler testpiloter för att på så sätt förbättrat min intervjuguide ytterligare, men som jag nämnde var det på grund av tidsbrist som jag inte hann med fler. Under själva genomförandet av intervjun såg jag alltid till att jag och respondenten kunde var i en tyst miljö. Innan intervjuförfarandet föreslog jag för respondenterna att jag kunde komma hem till dem och hålla intervjun där alternativt genomföra den i några av Karlstads universitets lokaler eller till och med på deras egen arbetsplats. Detta för att jag ville att respondenten själv skulle få bestämma en miljö där hen upplevde sig mest bekväm i. Jag hade i beaktning att svaren kan påverkas beroende på vilken miljö intervjun sker i. Intervjupersonen kanske inte alltid svarar på ett likadant sätt beroende på om hen intervjuas hemma eller om hen intervjuas på sin arbetsplats. Ahrne och Svensson (2011 s. 45) skriver nämligen att en hemmamiljö kan väcka vissa känslor medan en arbetsplats kan göra att respondenten uttrycker sig på ett sådant sätt som gör att de framstår som en bra medarbetare. Vidare skriver de att det kan upplevas som känsligt att intervjuas i sitt eget hem och att det kan resultera i att den tänkta intervjupersonen avböjer intervjuförfarandet. Jag hade som sagt detta i åtanke när jag frågade respondenterna kring vart de helst själva skulle vilja hålla intervjun och försökte visa mig vara öppen för andra lösningar. De flesta intervjupersoner föreslog dock själva att intervjun kunde hållas i deras egna hem, endast en respondent önskade att få intervjuas på sin arbetsplats. Vidare var jag noga angående klädsel. Trost (2010, s. 77) nämner nämligen att intervjuarens kläder kan påverka intervjun. Respondenten kan uppleva olika känslor beroende på hur intervjuaren är klädd. Som intervjuare bör man därför vara noga med att inte klä sig allt för fint men heller inte torftigt eller trasigt. Även smycken bör undvikas för att inte störa den som intervjuas. Detta är något jag tog till mig och valde för varje intervju omsorgsfullt ut kläder som skulle uppfattas som neutrala och enkla. Innan mina intervjuer genomfördes frågade jag samtliga om jag kunde erhålla deras samtycke till att spela in intervjuförfarandet. Samtliga deltagare gav mig deras samtycke varpå jag använde min mobiltelefon för att spela in intervjuerna. Filerna skickade jag sedan över till min dator för transkribering. Anledningen till att jag ville spela in intervjuerna berodde på att jag ville underlätta bearbetningen av intervjusvaren. Det är mycket enklare att kunna lyssna på inspelningar än att under intervjun skriva ner det som sägs. Det är nästan omöjligt att skriva ner allt som sägs under en intervju och då hade man fått använda sig av stödord vilket sätter stor press på intervjuaren att komma ihåg vad och hur intervjupersonen svarade på frågorna. Detta kan resultera i att man missar viktig information. Det var av denna anledning som jag valde att inte föra några anteckningar under själva intervjuförfarandet. Jag ville istället kunna koncentrera mig fullständigt på vad respondenten sade. Jag har nämligen 16
tidigare erfarenhet av att anteckna intervjuer och detta är en metod som jag personligen finner störande även om det endast är enstaka ord som antecknas ner. Dessa ord kan vara förvirrande när man ser tillbaka på intervjun då man har glömt innebörden av dem alternativt att man är så inne i det man vill skriva ner att man missar vad respondenten säger vidare. På så sätt upplever jag att man kan missa värdefull information som man kanske velat ställa följdfrågor på. Nackdelen är dock att tekniken kan upplevas problematisk. Att förlita sig blint på teknik kan vara olycksbådande ifall tekniska problem uppstår innan eller under intervjuerna. Lyckligtvis uppstod inga tekniska problem för mig. Något som jag märkte var dock att respondenterna, i synnerlighet en av dessa, gärna pratade vidare efter själva intervjun. Intervjupersonen i fråga nämnde mycket intressanta fenomen och upplevelser som inte togs upp under själva intervjun. Detta fenomen är inte ovanligt menar Ahrne och Svensson (2011, s. 53), de skriver att vederbörande kan komma med just det man som intervjuare vill höra efter att inspelningen och intervjun är genomförd. Eftersom det inte längre var en intervju hade jag såklart inte inspelningen igång, men det var material som jag såg stort värde i för mitt arbete varpå jag antecknade det som sades direkt efteråt, precis som Ahrne och Svensson (2011, s. 53) råder intervjuare till att göra vid sådana händelser. Efter inspelningarna genomförts förde jag över filerna till min dator, som jag tidigare nämnt. På datorn kunde jag därefter spela upp intervjuerna, pausa samt spola tillbaka för att underlätta arbetet med att föra över respondenternas svar på papper. Jag valde att låta en del utfyllnadsord vara kvar, exempelvis liksom men ändrade på det mesta av talspråket såsom å till och, dom till de/dem och asså till alltså för att underlätta läsningen av texten. Jag transkriberade samtliga intervjuer i sin helhet för att få bättre underlag trots att detta oftast är väldigt tidskrävande. Transkriberingen utfördes samma dag eller max tre dagar efter intervjuförfarandet, detta för att jag inte skulle hinna glömma bort olika intryck som kunde uppstå från intervjun. Intervjuförfarandet tog allt emot 35 minuter till 1 timme och 10 minuter. Den vanligaste tiden låg på cirka 45 minuter. Vissa respondenter var mer aktiva i sitt berättande vilket gjorde att tiden kunde dras ut. Dessutom uppstod det ibland fler följdfrågor än tänkt från början då intervjupersonen nämnt något intressant i förbifarten men inte utvecklat mer. På så sätt kunde intervjuerna ibland te sig att bli väldigt öppna vilket resulterade i längre intervjutid. Respondenternas svar har jag sedan använt mig av i resultatet i form av citat och återberättande. 3.5 Analysmetod Efter att alla intervjuer transkriberats var det dags att analysera all insamlad data. Under transkriberingen använde jag mig bland annat av så kallade memos i enlighet med grundad teori (Strauss & Corbin 2008, s. 117). Memos är minnesanteckningar vilket är bra att göra medan man lyssnar på intervjuerna eller när man läser igenom dem, då glömmer man nämligen inte bort de tankar och funderingar man fått när man sedan återkommer för att utföra själva analysen. Under själva kodningsprocessen letade jag efter mönster, regelbundenhet eller skillnader i det insamlade materialet. Jag jämförde även alla respondenters svar utifrån varje fråga för att se likheter och skillnader i deras upplevelser och plockade sedan ut det som ansågs mest relevant för min frågeställning. Den data som plockades ut kunde sedan kopplas ihop med den aktuella teorin från teorikapitlet. 17
3.6 Forskningsetiska överväganden Till min studie kom jag att utgå från de forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet (2002) sammanställt. De nämner fyra huvudkrav när det kommer till forskning: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Studien förhåller sig till informationskravet på så vis att tydlig information kring syftet av intervjupersonernas deltagande har presenterats. Jag valde dock att undanhålla vissa detaljer kring min studie för att inte avskräcka människor från att medverka i min intervju. Min studie behandlar ett ämne som kan upplevas som obehagligt och/eller kränkande gentemot vissa individer. Jag valde därför att vid vissa tillfällen inte använda ordet status vid intervjuförfrågan. Istället skrev jag endast att jag ville undersöka likheter och skillnader i inställning och upplevelser när det kommer till olika yrkeskategorier, vilket är mitt allmänna syfte. Jag märkte dock att de respondenter som inte tillgavs informationen av att det var specifikt status jag riktade min studie till valde att inte beröra det ämnet lika utförligt som de som kände till alla detaljer. Detta resulterade i att jag fick styra intervjun mer mot vad jag ville få fram, vilket kan ha resulterat i ledande frågor. Varför jag valde att vara mer försiktig kring formuleringen till mitt syfte med några och inte alla berodde till en början på om jag själv hade en bekantskap med dem. Men allt eftersom jag märkte att jag fick mer utav mina intervjuer om respondenterna fick tydligare riktlinjer till vad jag var utefter valde jag att vara mer öppen om detta. Vidare fick de kunskap om att studien var frivillig och om de av några anledningar inte ville besvara någon fråga behövdes inte detta. Det framgick även att de när som helst kunde avbryta intervjuförfarandet om så önskades, utan att de behövde ange skäl för detta. Jag var noga med att uttrycka detta tydligt i texten som alla respondenter tillgavs då det är ytterst viktigt att informera respondenterna om att de hade rätten till att själv bestämma över sin medverkan och i vilken grad de vill deltaga. På så sätt blev de införstådda med samtyckeskravet. Eftersom alla mina respondenter var över 18 år, samt att min forskning inte inriktar sig till ett specifikt företag, behövdes därför endast deras eget samtycke för att göra intervjun. I mitt utskick som alla respondenter erhöll var jag också noga med att upplysa dem om att deras uppgifter skulle komma att behandlas konfidentiellt utifrån konfidentialitetskravet. Detta innebär att inga obehöriga kommer att få tillgång till intervjuinspelningarna eller annat material som inte publicerats i studien. Utomstående skall inte heller komma att känna igen respondenterna utifrån det publicerade materialet då all data justerats, exempelvis genom fiktiva namn. Nyttjandekravet handlar om att allt insamlat material endast ska användas i forskningsändamål. För att skydda respondenternas integritet nämns därför inga uppgifter kring dem eller andra nämnda personer i studien. Empirin som samlats in kommer med andra ord inte användas till annat än i forskningssyfte. 3.7 Reliabilitet och validitet Validitet avser hur väl man lyckats undersöka det man avsett att undersöka medan reliabilitet mäter trovärdigheten och tillförlitligheten i ens undersökning som man utfört. Det ena behöver dock inte innebära det andra, alltså behöver inte hög reliabilitet vara en garanti för hög validitet. Däremot tenderar låg reliabilitet resultera i låg validitet då icke trovärdigt material uppger en osäkerhet kring vad man faktiskt mäter (Patel & Davidson 2011, s. 102). Trost (2010, s. 132) menar att det kan vara svårt att mäta validitet vid kvalitativ metod. För att kunna erhålla en hög validitet måste man ha en hög standardisering, vilket intervjuer inte ger. Vidare skriver han att föreställningen är att man ska få samma svar på samma fråga om man gjort allt korrekt och stället frågan på nytt men detta är inte ett tankesätt som fungerar då människan inte är statisk. Utifrån mitt syfte upplever jag att rätt urval har gjorts för att kunna undersöka det jag ville studera. Någon generalisering är dock omöjlig då jag valt en kvalitativ metod där jag haft 18
begränsad tid till att utföra tillräckligt många intervjuer för att kunna dra några generella slutsatser. Den data jag fått in har varit tillräcklig för att kunna besvara min frågeställning, validiteten hade dock kunnat förbättras genom ytterligare intervjuer och kanske till och med i kombination med observationer. Alla mina respondenter var förstahandskällor vilket styrker reliabilitet till min studie. Det som dock kan tänkas minska trovärdigheten är att min studie berör ett ämne som kan vara relativt svårt att hålla sig fullständigt objektiv till. Som intervjuare skall man vara objektiv och ställa frågor som inte påverkar intervjupersonens svar och inställning. Men eftersom det är svårt att vara helt objektiv kan det hända att jag omedvetet förväntat mig vissa svar från respondenterna utifrån deras yrkesstatus vilket i sin tur kan komma att påverka följdfrågorna som uppstått. Följdfrågorna jag ställde till en respondent behövde inte nödvändigtvis ställas till en annan, detta berodde på att samtalet i en intervju kunde flyta åt ett annat håll än tidigare intervjuer, vilket jag anpassade mina frågor till. Men detta behöver nödvändigtvis inte ha påverkat studiens reliabilitet då alla följdfrågor faktiskt anpassades efter respondenternas svar. Förhoppningsvis uppstod följdfrågorna som en naturlig del i intervjuförfarandet utan att ha påverkats av förutfattade meningar. För om mina frågor ställts på ett sådant sätt att jag förutsätter ett visst svar från respondenterna kan det ha påverkat dem att ge mig ett svar som jag önskat, utan att det är det svar de egentligen velat ge. Det är dock ytterst svårt att säga om detta har skett. Det positiva är däremot att jag själv utfört samtliga intervjuer, risken för att påverka respondenterna har därmed minimerats i jämförelse om det funnits flera intervjuare, samtidigt under intervjun eller på olika håll. Som intervjuare ska man undvika ledande frågor vilket jag försökt vara ytterst noga med. Det har dock hänt att sådana frågor trots allt uppstått. Anledningen till detta kan bero på att jag inte varit helt tydlig med mitt syfte till respondenterna vilket gett respondenterna en alldeles för stor frihet att tolka mina intervjufrågor. Som tidigare nämnt valde jag att inte berätta för alla intervjupersoner att det var specifikt status jag undersökte. Detta resulterade i att de som intervjuades till viss del gärna tolkade mina frågor mer generellt utifrån deras arbetsuppgifter och yrke. Det var då svårt att inte försöka leda respondenterna vidare i deras svar, så att det skulle besvara mer om det jag var ute efter. Möjligen hade omformuleringar av mina frågor kunnat vara ett medel för att enklare få fram det jag var ute efter. Men det kan också vid vissa tillfällen berott på liten erfarenhet av att hålla intervjuer vilket varit ett skäl till varför det varit bra om fler pilotintervjuer hade utförts. På så sätt kunde jag ha erhållit mer kunskap i att bättre leda mina respondenter gentemot det ämne jag ville undersöka. Som jag tidigare beskrivit genomfördes nästan samtliga intervjuer i respondenternas egna hem. Och som jag tidigare nämnt kan intervjuns miljö påverka respondenten. Trost (2010, s. 65) bekräftar att respondenten kan uppleva en viss trygghet med att intervjuas i sitt egna hem och eftersom de flesta intervjuer gjordes i deltagarnas hem upplever jag det som att reliabiliteten kan ha ökat på grund av detta. Om mina respondenter upplevde lugn och trygghet vid intervjuförfarandet finns det en möjlighet att de har vågat vara mer öppna och ärliga i sina åsikter och intervjusvar. 19
4. Analys och resultat I detta avsnitt kommer analys och resultat av den insamlade empirin att presenteras. Mitt syfte och min frågeställning kommer att ligga till grund för detta avsnitts upplägg och jag kommer dela in avsnittet i olika delar. I samtliga delar i kapitlet kommer jag att beskriva varje respondents egen upplevelse för att sedan avslutningsvis ställa respondenternas upplevelser och svar mot varandra för att kunna se likheter och skillnader. Den första delen kommer vara en genomgång på respondenternas identitetsupplevelser kring sitt yrke och varför vissa undviker att berätta om vad de arbetar med. En diskussion kring yrkestitel kommer också att genomföras. Vidare kommer respondenternas inställning till arbete att beröras medan den sista delen berör respondenternas olika upplevelser i sitt arbete och vilka strategier som används av mina respondenter med ett lågstatusyrke. I den sista delen kommer även uppskattning att diskuteras och jämföras. 4.1 Yrke som identitet Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 102-113) beskriver att människor kan ha ett flertal förhållningssätt till sitt arbete när de presentera sig; jag är, jag jobbar som eller jag jobbar på/inom beroende på om de identifierar sig, vill distansera sig eller helt enkelt vill undvika att använda yrkestitlar. Detta är inte definitiva teorier men ändå riktmärken över hur vissa individer förhåller sig och ser på sig själv och sitt yrke. Kirurgen Anna beskriver till en början att hon arbetar som läkare men skiftar sedan, när frågan ställs igen, till jag är kirurg. Detta kan tolkas som att hon till viss del vill distansera sig från rollen som läkare. Hon verkar istället föredra att identifiera sig med benämningen kirurg. En anledning till detta kan vara att hon vill separera begreppen läkare och kirurg. Varför hon skulle vilja göra detta skulle kunna bero på att yrket kirurg kan anses vara mer prestigefullt än läkare. Kirurger är nämligen specialiserade läkare och kan därför definieras som avancerade läkare. Hon upplever kanske också en tydligare identifikation med begreppet kirurg än läkare då det beskriver mer tydligt vad för arbetsuppgifter hon kan tänkas ha. Även Erik, som också arbetar som kirurg, säger att han funderade på läkare först men senare insåg att det var kirurg han ville bli. Han separerar med andra ord också dessa yrkestitlar. En annan förklaring till att Anna använder jag är avseende kirurg men inte läkare kan vara att hon ser läkare som hennes sociala identitet, gruppens identitet, då det är mer ett generellt begrepp medan kirurg är hennes självidentitet. Vid en direkt fråga om hon identifierar sig med sitt yrke eller inte svarar hon utan att tveka ja och berättar vidare att hon inte skiljer på sig själv som privatperson eller sig själv som yrkesperson. Detta pekar på att Anna upplever en stark yrkesidentitet. Precis som Anna besvarade Erik, som också arbetar som kirurg, att han är kirurg. Han upplevde sig heller inte kunna skilja på sig själv som yrkesperson och sig själv som privatperson. Även Klara menar att hon är chef. Hon menar dock till en början att hon är annorlunda i yrkeslivet och fritiden men ändrade sig sedan till att det troligen finns likheter. En anledning till att Klara till en början anser sig kunna separera sig själv i yrkeslivet och sig själv i privatlivet men sedan blir osäker kan bero på att hon inte vill ha en stark yrkesidentifikation. Hon förklarar i början av vår intervju att människor i hennes position endast kan sitta ett visst antal år som chef på det företag hon arbetar på. Detta är för att det ska finnas en flexibilitet i företaget och de enklare ska kunna få fram nya idéer och tankesätt. Detta innebär att Klara har en maxtid på sin post vilket betyder att hon inte kan fortsätta som chef efter att tiden gått ut. Detta resulterar i att Klara måste lämna företaget alternativt byta ort för att få fortsätta som chef, vilket hon uttrycker att hon inte kommer göra. Att då inte 20
identifiera sig själv fullständigt som chef kan vara en strategi för att inte förlora en del av sin identitet när hon väl slutar vara chef. Det är väl lite olika hur folk upplever men jag tror inte på att låta jobbet bli hela ens identitet. För det tror inte jag är bra. Och om du jobbar på ett ställe där du kanske kan jobba som chef hela ditt liv så är det kanske lätt att det blir det. Men här måste vi ju byta så om jag skulle sätta chefsjobbet som lika med vem jag är så skulle det bli väldigt jobbigt eftersom jag vet att det upphör. Så jag måste på nått vis orka hålla isär det där. Även Viktor som arbetar som lokalvårdare använder sig av jag är. Vidare berättar han att han gillar att arbeta hårt, lära sig nya saker och utvecklas, både i sitt yrkesliv och privat. Men denna utveckling tycker han sig inte kunna få i detta arbete utan hoppas istället på att erhålla ett sådant arbete längre fram i tiden. Han förklarar att han inte ångrar att han tog arbetet men kanske att han inte sökte vidare då detta varken är något han vill göra eller något som motiverar honom. När Viktor berättar detta får man en känsla av att han inte identifierar sig till sitt arbete. Vad som är intressant då är att när jag ber Viktor att föreställa sig en städare svarar han mig, fast med en bittrare min. Trots att han inte upplever någon större personlig tillfredsställelse på sin arbetsplats och ser sitt arbete som bara en av hållplatserna på den bussresa som jag är på väg att åka verkar han ändå ta yrket till sig. Kanske kan Viktor med enkelhet ta till sig identifikationen som städare eftersom han vet att det bara är tillfälligt men att det är det han arbetar med just nu, vilket gör honom till städare för tillfället. Med andra ord skulle det kunna vara så att han kan sätta sig in i den arbetssituation som råder för stunden för honom. Det är som ett personligt erkännande från hans sida och det är därför han använder sig av jag är istället för jag arbetar som. Bortsett från Viktor var det ingen av de med lågstatusyrken som använde sig av jag är. Emma använder sig av jag arbetar som vilket kan bero på att hon inte säger sig vilja arbeta med sitt yrke efter sin examen. Hon säger att hon vill fortsätta arbeta med människor men inte som personlig assistent. Eftersom hon studerar på universitetet nämner hon att hon kommer vara för överkvalificerad med sin utbildning för att arbeta kvar. Hon kan dock tänka sig att komma tillbaka till yrket efter att hon fått testa på olika sorters arbeten, det skulle jag kunna tänka mig men jag skulle inte vilja jobba med det från nu tills jag dör. Emma upplever sig även ha problem med professionell distans, som ofta anses vara väldigt viktigt, speciellt inom vården. Emma beskriver det som att hon inte kan ta av sig sin yrkesjacka när hon kommer hem utan kan fortsätta ha på sig den, även hemma. Detta beskriver hon som jobbigt och ibland kan hon uppleva det som att hennes brukare kan utnyttja hennes svårigheter. Ibland är det jobbigt, för om ens brukare mår dåligt och säger jag känner mig så värdelös då vill man gärna finnas där och kanske tar på sig en liten kurator-roll, och det kanske man inte egentligen ska göra för det är inte mitt ansvar. Men jag är ju så mån om henne liksom, jag lyssnar gärna och om hon skulle ringa skulle jag ju svara och det ska man ju inte göra egentligen, man ska inte ha någon kontakt efter att man har slutat. Men visst, det är krävande ibland när ens brukare kanske utnyttjar det, liksom så här ah men Emma är så snäll då kan det bli jobbigt trots att det kanske bara är småsaker. Vidare beskriver hon att hon ser vissa personliga assistenter agera som robotar för sina brukare, att de gör det de ska men inte mer. Detta ser hon som problematiskt då det blir svårt för brukarna att ta till sig sina assistenter då. Jag kanske inte är så professionell som alla andra kanske är. Jag är inte den här roboten och det vet jag själv och det kan ju vara ett problem också. Men jag tycker ändå det ger mig och min brukare mer, att jag är såhär än att jag är som en robot. 21
Utifrån Emmas berättelser verkar det som att hon ibland har svårigheter med att separera sina egna känslor från sitt arbete, vilket hon också nämner som problematiskt. Men hon vill dock inte ändra på sitt sätt att arbeta då hon upplever att det är bättre att visa och vara engagerad på riktigt än att låtsas eller som hon beskriver vissa av sina kollegor; vara som en robot. Även Olivia använde sig av uttrycket jag arbetar som för att beskriva sitt yrke som städare. Hon förklarar att det inte var ett arbete hon hade varje dag utan någon gång då och då. Med andra ord kan arbetstiderna ha påverkat hennes syn på om hon anser sig vara eller anser sig jobba som städare. Kanske hade hon upplevt mer identifikation med sitt yrke om hon arbetat mer frekvent under en längre tid. Men hon beskriver även att hon inte upplevde arbetet som speciellt roligt, endast på ett av företagen och då för att hon kunde arbeta med en släkting eller nära vän till henne. Vidare säger hon att hon skämdes över vissa av sina arbetsuppgifter som städare. Att inte arbeta frekvent, att inte uppleva arbete som roligt samt att till viss del uppleva skam över sitt arbete kan alla vara faktorer till att Olivia inte ville skapa en större identifikation med sitt arbete. Vid frågan varför hon inte använder begreppet jag är svarar hon; Jag ser mig inte som det, utan det är bara mitt jobb. När jag sedan frågar henne angående hennes nya arbete svarar hon; jag jobbar extra på X [företagets namn]. Hon förklarar detta vidare med att hon inte vill att människor ska missuppfatta hennes position genom att säga att hon är. Om hon säger sig vara butiksbiträde kan det nämligen tolkas som att hon har det som heltidsarbete. Att hon använder företagets namn som ett sätt att höja sin status är inte troligt då hon själv förklarar företaget som litet. Sen är det inte många som vet vad X [företagets namn] är så då brukar jag säga Y [butikens inriktning]. Det är inte många som känner till företaget än. Det troliga är att hon använder sig av företagets namn för att hon ännu inte upplever att hon kan identifiera sig som butiksbiträde då det är ett arbete som hon inte arbetar med varje dag utan vid behov. Att säga jag jobbar på/inom är som tidigare nämnt det mest distanstagande vilket kan vara mest passande för Olivia då hon troligen inte upplever sig som en i branschen ännu. Sammanfattningsvis tenderade alltså fler högstatusanställda att använda sig av jag är än lågstatusanställda. Detta skulle kunna tyda på att högstatusanställda har lättare för att skapa sig och få en yrkesidentifikation medan lågstatusanställda har benägenhet för att vilja distansera sig från sina arbeten. 4.1.1 Omgivningens reaktioner När jag frågar vad Maja arbetar med blir hon fundersam på hur hon ska besvara frågan och svarar att hon arbetar med gamla människor. När jag sedan ställer frågan igen svarar hon på ett äldreboende, tror jag jag svarar, eller med gamla. Här distanserar Maja sig från sin yrkestitel vårdbiträde. Maja förklarar detta med att det är jobbigt att använda sig av sin yrkestitel. Därför att då ska man förklara ( ) nej men jag ( ) de flesta vet inte vad det är. Då säger jag att jag jobbar med gamla och då säger de är du undersjuksköterska? då säger man nej jag är vårdbiträde jaha. Man tar det först liksom bara för att slippa förklara för det är så jävla jobbigt. Maja verkar alltså uppleva obehag med att direkt besvara frågan vad jobbar du med? med sin yrkestitel. Som i citatet ovan menar hon på att det är jobbigt att förklara då människor inte har mycket kunskap om hennes arbete. Att använda sig av sin bransch som en förklaring kan göra att människorna inte frågar vidare då de redan skapat sig en egen föreställning kring vad hon arbetar med, oavsett om den stämmer eller inte. På så sätt slipper Maja förklara sin riktiga titel. Hon påstår att det är jobbigt att förklara sin yrkestitel men det kan också vara att hon inte vill använda sig av den. Hon förklarar nämligen att människor som hon sagt vad hon jobbar med ibland kan reagera med; Uh! Torkar du bajs? vilket Maja säger upprör henne väldigt 22
mycket. Genom att då undvika sin yrkestitel kan Maja uppleva ökad prestige samtidigt som hon kommer undan stereotyper och fördomar kring sin egen anställning genom att få utomstående att anta att hon har en annan yrkestitel. Intressant nog presenterar sig Anna också med en vag beskrivning av sin bransch när hon träffar nya människor uppger hon. Hon brukar svara inom vården för att undvika följdfrågor då hon tycker att det blir tjatigt fokuserat kring att hon är kirurg när hon presenterar sig som det. Nej men att det kan bli lite såhär att de vill ställa massa frågor eller att de ska berätta om en faster som blev opererad och att det inte blev bra ( ) och så är den kvällen förstörd liksom. Jag har ingen lust att prata om sånt och det blir väldigt mycket sådär att folk ska berätta om saker och som inte blev bra av någon annan. Det vill de gärna vädra och det kan jag vara utan. Jag förstår att det är en jätteviktig grej för folk om det har blivit någonting som inte blivit riktigt rätt eller att man inte blev riktigt nöjd med resultatet på saker och ting, men jag har ju ingenting med det och göra, och jag vill inte liksom lägga mig i det och jag förstår inte riktig varför folk tror att jag vill prata om det med folk som jag inte känner. Jag tycker bara det är jobbigt, jag brukar inte säga riktigt vad jag jobbar med om det inte behövs liksom. Vidare förklarar hon att människor oftast inte har några följdfrågor till henne efter att hon sagt sig arbeta inom vården. Om de bara köper det blir det ingen mer diskussion, då vill ju folk inte prata om någonting. De är inte intresserade alls, utan det är ju först när man säger att man är läkare eller att man är kirurg, då kommer de här grejerna. Så det brukar vara rätt så säkert att säga att man jobbar inom vården och då kan de säga aha vart då? jobbar på sjukhuset jaha. Även Erik beskriver detta fenomen. Nej men det (...) ibland är det (...) på fester får man sådant här jasså du är läkare [spydig imitation] det är som min fru sa, som jobbade inom bilbranschen förut, att det kan man aldrig säga att man är på en fest jasså du är sån och blablabla, en gång köpte jag bil och då hade han lurat mig den där rackarns bilhandlaren! och jag kan också höra en del såna grejer om jag säger att jag är läkare på något sätt ja jo jag träffade en läkare och som var så dålig och ah, det är inte bara en gång, jag brukar inte ( ) frågar de så säger jag vad jag jobbar med så är det, jag är dålig på att ljuga men det är ganska trist att säga det på en fest. För då får man ofta höra att det alltid är någon som råkat ut för någonting som är negativt i vården eller någon anhörig som råkat ut för något. Det kan vara bemötandet, någon som är dryg eller väntetider eller vad som helst. Och jag har ingen lust med att någon ska sitta och säga till mig ja jag träffade en sådan dryg läkare här för ett år sedan att jag ska ta skit för det? och på en fest dessutom? Det tycker jag är ganska oförskämt, likaväl som om jag skulle träffa en advokat eller något och spy galla över yrkeskåren för att jag träffade någon som är representant för det. Det är inte okej och framför allt inte när det är fest för då ska man ha trevligt. Som Erik nämner upplever även han jobbiga följdfrågor så fort han nämner sitt yrke. Till skillnad från Anna undviker han inte att säga att han arbetar som kirurg men han säger sig ändå undvika situationen med att ens behöva nämna sitt yrke då det kan resultera i en tråkig stämning. Även Klara säger sig ha undvikit att säga att hon är chef vid olika tillfällen. Hon förklarar att säger man X [företaget] då börjar folk genast att ställa hundra frågor ( ) man kanske inte har lust att svara på det när man är på en fest. Vidare förklarar hon att detta var vanligare när hon var yngre och att det inte är lika vanligt längre vilket resulterar i att hon idag i allt större utsträckning använder sig av sin riktiga yrkestitel. Med andra ord är yrkestiteln inte alltid något människor vill använda sig av även om de anses ha ett högstatusyrke. Människor verkar ha ett stort intresse kring andras yrken, speciellt om det anses vara ett högstatusyrke. Eftersom högstatusyrken ofta har en viss prestige i sig kan det eventuellt upplevas som mer intressant att diskutera vidare med personer vars yrke har hög status. Anna förklarar att det oftast inte ställs några frågor alls om hon istället säger sig jobba inom vården då de tänker att jag är syrra [sjuksköterska] eller nått, undersjuksköterska. Med 23
andra ord är det kanske inte lika intressant att ställa följdfrågor när det kommer till mer bekanta yrken alternativt att yrkena inte ses som lika intressanta då de anses ha låg status vilket i sin tur skulle kunna bero på stereotypiska fördomar. Emma förklarar själv att hennes yrke inte är ovanligt vilket gör att många känner till det. Och hon tror det är anledningen till att hon får låg eller ingen respons alls när hon beskriver vad för yrke hon har. Den lilla respons hon får är positiv dock och människor vill då veta mer om vad hon sysslar med. Men vanligtvis svarar de aha okej, vad kul då säger hon. Olivia uttrycker det som att de bryr sig inte när hon förklarar vad hon arbetar med, men varför de inte bryr sig tror hon sig bero på att nästan alla någon gång har behövt gå den vägen, eller i alla fall en liknande väg säger hon, därför får hon inga större reaktioner. Ålder kan mycket väl vara en påverkande faktor kring detta fenomen. Kanske upplevs det som mer accepterat för yngre människor att befinna sig i lågstatusyrken än äldre. Varför det skulle vara så kan bero på att det finns förväntningar i samhället på att människor ska utvecklas och avancera inom sina yrken eller bransch i takt med deras ålder. Därmed blir det inga större reaktioner på om yngre har ett lågstatusyrke. Även Viktor säger att de reaktioner han får kan vara i form av åh och okej utan vidare intresse. Han säger sig dock uppfatta att människor ser ner på honom, även om de inte uttryckligen säger det högt. För Majas del kan hon få en del negativa reaktioner, men hon säger också att det är vanligare med att utomstående endast svarar henne med aha okej. Med andra ord kan man alltså se ett stort ointresse bland utomstående när dessa fyra respondenter, alla med lågstatusyrken, berättar vad de arbetar med. Men som Anna och Erik berättade var det inte nödvändigtvis positiva och trevliga följdfrågor som ställdes utan de tenderade mer att vara klagomål. Kanske det är ett sätt för människor att försöka motsätt sig högstatusyrken, genom att ifrågasätta dem och kritisera yrkeskåren. Anna säger själv att hon tror det beror på att läkare är ett yrke de flesta haft kontakt med och kan därför skapa olika typer av åsikter kring det yrket. Det är liksom ett sådant där yrke där de flesta har någon åsikt. Likadant med lärare, de flesta personer har ju en bestämd åsikt om lärare, att de inte är bra eller att de inte gör vad de ska ( ) men jag tror det är ungefär samma för läkarkollegiet. Ah men det är ett sådant där yrke som folk har åsikter om, man tycker saker för man har träffat läkare, man har träffat lärare. Advokater kanske inte är samma sak för dem, de flesta vanliga människor har ju aldrig varit i kontakt med någon advokat. 4.2 Användning av yrkestitel En yrkestitel kan vara ytterst viktig vid bedömning om ett yrke ska ses som ett lågstatusyrke eller högstatusyrke. Som tidigare beskrivit försökte man bland annat övergå från yrkestiteln städare till lokalvårdare under 1970 men det blev aldrig det genomslag man hoppats på (Aurell 2001, s. 55 f.). Anledningen till att man försökte byta yrkestitel var för att få arbetet att verka mer attraktivt samtidigt som man kommer undan en del av den stigma som det tidigare begreppet innehållit. Under studiens gång har det märkts att yrkestitel kan upplevas som viktigt. Varken Olivia eller Viktor verkar ha några problem med att använda titeln städare under själva intervjuförfarandet. Däremot vill de båda använda sig av ordet lokalvårdare när frågan kring vad de arbetar med uppstod, alltså vid sin presentation. Som Hughes (2008, s. 338 f.) beskrev det vill människor för det mesta presentera sig utefter den bästa titeln deras arbete har. På så sätt kan de påverka bilden av hur människor uppfattar dem. Det är mycket möjligt att det är därför både Olivia och Viktor till en början använder sig av lokalvårdare men sedan går över med att referera till sig själv som städare. Vid frågan om Olivia inte kan tänka sig att presentera sig som butiksbiträde istället för att säga att hon arbetar extra hos sitt nuvarande företag svarar hon att det inte är ett begrepp hon skulle använda sig av. Hon förklarar att hon istället föredrar butiksmedarbetare och vidare förklarar hon att hon endast skulle använda den titeln i ett professionellt sammanhang, inte bland 24
vänner. Varför hon inte skulle vilja kalla sig för butiksmedarbetare inför vänner skulle kanske kunna bero på att det är en titel hon anser är för fin att använda i mer avslappnande miljöer. En yrkestitel kanske alltså är något man försöker anpassa utefter den miljö man befinner sig i, som Hughes (2008, s. 338 f.) beskriver så vill man visa upp sitt bästa jag. Därför kanske sin bästa titel inte är den bästa att använda sig av vid alla tillfällen då det kan uppfattas som skrytsamt. Emma diskuterar kring samma ämne, hon berättar att om hon skulle prata med någon som var högt uppsatt skulle hon berätta att hon arbetar som personlig assistent men även vara noga med att nämna att hon studerar på universitetet. Jag hade ju berättat att jag är personlig assistent men jag hade nog sagt att jag inte vill vara det senare. Alltså hade jag nog dragit in min universitetsutbildning ah men jag håller på att plugga till det här så snart är jag färdigutbildad. Hon förklarar också att hon troligen inte skulle känna sig speciellt stolt över sitt yrke i en sådan situation. Att då nämna sin utbildning kan vara ett sätt för Emma att påverka den andra personens syn på henne till det bättre, men detta verkar inte vara en strategi hon använder sig av i alla sammanhang. När det kommer till respondenterna med högstatusyrken var det inte alltid den bästa titeln de ville använda sig av. Som tidigare beskrivit upplevde både Anna och Erik det som jobbigt vid användning av sin yrkestitel, då människor ofta ville påpeka negativa saker inom vården. Erik undviker därför att nämna vad han arbetar med men svarar om någon frågar. Anna har däremot valt att endast säga att hon arbetar inom vården och uppstår följdfrågor försöker hon vara så vag i sina svar som möjligt. Även hon berättar dock om människor insisterar på att veta vad hon arbetar med. Klara berättar däremot att hon brukade undvika sin yrkestitel när hon var yngre men att hon inte gör det idag. Anledningen var från början att hon fick många följdfrågor men idag får hon inte det längre vilket resulterar i att hon börjat använda sin yrkestitel igen. När Maja ska berätta vad hon arbetar med väljer hon också att vara lite mer vag i sin beskrivning, hon säger att hon arbetar med gamla människor istället för att använda sin yrkestitel. Maja väljer med andra ord att beskriva sina arbetsuppgifter istället för sitt yrke vilket är ett fenomen som Sandström (2012, s. 18 f.) beskriver i sin studie. Han menar att människor som upplever obehag med att avslöja vad de arbetar med istället kan välja att beskriva sitt arbete utifrån arbetsuppgifterna. Detta kan mycket väl stämma in på Maja då hon säger sig ibland få besvärande kommentarer när hon berättar vad hon arbetar med, vilket upprör henne. Att då säga att hon arbetar med äldre kan kanske minska kommentarerna då det inte är lika tydligt med vad hon gör. Utifrån detta kan man kanske se tendenser till att människor med högstatusyrken är benägna att förminska sin yrkestitel om de upplever reaktioner kring deras yrken som besvärande. Om istället anställda i lågstatusyrken upplever andras reaktioner som besvärande skulle det kunna resultera i att de hellre väljer att beskriver sina arbetsuppgifter istället för sin yrkestitel. En annan tendens bland anställda i lågstatusyrken är att de gärna använder sig av en förbättrad titel för att få människor att uppfatta deras yrke och dem själva som lite bättre statusmässigt. 4.3 Arbete och inställning Goldthorpe et al. (1971, s. 53 ff.) berör tre olika inställningar när det kommer till arbete. Instrumentell inställning, där ser människan sitt arbete som ett medel för att uppnå andra mål. Byråkratisk inställning, där ser människan sitt arbete som en karriärstege och ett ställe där man kan förverkliga sig själv. Fokus ligger i karriären. Solidarisk inställning, där lojalitet gentemot arbetskamrater och sin arbetsplats värdesätts högst. Här är arbetet ett mål i sig. 25
Theandersson (2000, s. 140) nämner dock ytterligare en inställning, nämligen ickeinstrumentell. Det ekonomiska är inte det viktiga utan arbetet har ett eget värde, till exempel kamratskapen och den sociala gemenskapen eller att arbete i sig är viktigt för individen och andra människor. Respondenten Anna berättat att hon valde yrket kirurg då hon tycker om att studera, hjälpa människor och att få arbeta med händerna. Hon upplever stolthet över den egna presentationen i sitt arbete och hoppas att i framtiden få avancera och bli ännu bättre, därmed är befordringsmöjligheter viktigt för Anna. Vidare berättar hon att det är mycket kollegorna som får henne att trivas på arbetsplatsen men också att arbetsuppgifterna upplevs som mycket roliga. Dock säger hon att kollegorna är det viktigaste, jag skulle inte orka ha det jobbet om jag inte kände att jag trivdes bra på kliniken, även om arbetsuppgifterna var jätteroliga. När jag sedan frågar henne angående vad hon brinner för mest i livet svarar hon privatlivet och hennes familj. Men det är ju privatlivet. Ja, familjen är ju faktiskt det viktigaste. Så är det ju. Skulle man stå och välja så skulle det ju inte va något snack, däremot så är det ju så att jag, alltså mitt jobb är ju viktigt för mig. Jag skulle inte kunna tänka mig och ( ) jag har inget behov av att hitta ett annat jobb för att det är krävande, det tar ju ganska mycket tid, vi jobbar ju väldigt mycket, många timmar i veckan och så. Vi har ju inte 40 timmars veckor, sen är det mycket jour, och mycket helger och mycket nätter och kvällar och så där. Hon berättar att hon tror sig arbeta ungefär 55 till 60 timmar per arbetsvecka och är därmed tacksam för sin man som har anpassat sina arbetstider utifrån hennes så att deras familjeliv kan gå ihop. Han tycker det är helt okej att jobba lite mindre. / / skulle båda ha samma arbetsbelastning som jag har då hade vi nog (...) då hade jag i alla fall tänkt över. Då hade det nog kanske inte varit värt det, det hade gått ut över barnen i så fall. Vidare berättar hon att hennes man ibland kan, både på skoj och lite allvar, säga sig kunna bli hemmapappa vilket är något hon själv aldrig skulle kunna bli, jag skulle aldrig kunna tänka mig det, mitt jobb är för viktigt, jag behöver den tillfredsställelsen av att känna mig behövd på det viset. Utifrån Annas svar kan man klart konstatera att hon inte har en instrumentell inställning till sitt arbete. Hon arbetar långa timmar och är väldigt tillfredsställd med det upplägget, vilket gör det svårt att se arbetet som ett medel för att uppnå ett mål utanför arbetsplatsen. Hon poängterar hur viktigt det är med kamratskap på hennes arbete vilket stämmer in på solidarisk inställning, men trots det visar fler faktorer att hon har en icke-instrumentell inställning. Anna beskriver att det är roligt att kunna hjälpa andra och stå för en trygghet i samhället. Hon poängterar att denna arbetsplats kan ge henne det hon söker, nämligen utvecklingsmöjligheter, fler utmaningar samt mer eget ansvar i sitt arbete. Allt detta tyder på att Anna har en ickeinstrumentell inställning till sitt arbete. Att hon skulle ha en byråkratisk inställning påvisas genom att hon vill bygga upp en karriär och kunna specialisera sig mer. Dock tror jag denna karriär flyter ihop med den icke-instrumentella inställningen, för att få utökat ansvar, mer utvecklingsmöjligheter med mera behöver hon arbeta sig uppåt. Hon vill alltså troligen uppnå karriär i förhållande till det icke-instrumentella synsättet. Erik som också är läkare säger sig ha blivit det på grund av utmaningen att ens kunna komma in på läkarutbildningen. Han säger sig älska utmaningar och att sätta upp mål för att sedan kämpa för att uppnå dem. Han trivs med sina kollegor, och han poängterar att det som gör dem till ett bra arbetslag är att alla strävar efter samma mål - att bedriva bra sjukvård och kunna hjälpa människor. Även han poängterar att han vill utvecklas så mycket som möjligt och kunna bli bättre och lära sig mer kring det han gör idag, det är en otrolig självtillfredsställelse att utvecklas hela tiden säger han. När frågan kring befordringsmöjligheter ställs svarar han att det både är viktigt och inte beroende på hur man 26
ser på saken. Han säger att chefskap inte är något han är intresserad av utan det viktiga är att komma högre upp i själva läkarhierarkin. För mig är det viktigast att utvecklas och komma upp till den nivå där jag är i bakjoursledet, vilket jag är nu då, så jag inte springer på akuten utan jag är tillgänglig och får göra lite mer avancerade saker som kräver lite mer erfarenhet och utbildning så att jag kan komma in och göra det som kräver mina specifika kunskaper. Så att jag hamnar på en överläkarnivå i bakjoursnivå för då.. i nivå med det är att jag vill utvecklas och jag vill få utmaningar / / så det är det viktigaste. Erik berättar att han upplever både fritiden och arbetslivet som mycket viktigt. Han berättar dock att han upplevt problem med att få sitt privatliv att fungera på ett bra sätt. Han har gått ner i tid på grund av detta, till 90 procent, men tror sig ändå arbeta runt 60 timmar i veckan. Han känner sig inte tillfredsställd över hur det ser ut idag och han säger att det hade varit väldigt skönt att inte behöva ta med arbetet hem, att kunna koppla av istället. Trots stress och en känsla av att hans arbete tar upp för mycket tid upplever Erik en stor tillfredsställelse med sitt arbete. Hemma är det väldigt många måsten. Man ska städa, man ska fixa trädgården man ska handla och skjutsa ungar och massa sådant där. Och det ger inte mig lika mycket tillfredsställelse som när jag är på jobbet / / så det tycker jag faktiskt är roligare för jag tycker inte det är kul att städa och sådant där utan då tycker jag det är roligare på jobbet. Däremot att vara med min familj om man gör positiva saker med dem, det är ju helt oslagbart. Så hemmet har ju två dimensioner kan man säga. Men på jobbet tycker jag inte det finns några grejer som är lika tråkiga som att hålla på och städa och sådant, det ger inte mig någon kick. Erik har inte en instrumentell syn på sitt arbete. Han upplever det svårt att finna någon egen tid till sig själv och han är inte nöjd med hur det ser ut idag. Men trots det säger han att han ändå hade valt samma yrke igen även om han vetat hur det hade blivit. Hans yrke är då alltså inte ett medel för andra mål eftersom det tar upp så mycket tid för honom. Han berättar att han gått ner i tid men han arbetar ändå mer än en standarvecka. Han berättar även att han känner stor tillfredsställelse kring att arbeta vilket kan tyda på att han egentligen vill arbeta mycket och trivs med det. Anledningen till den stress han känner beror troligen till stor del på grund av press från familjen. Anna har en man som kan hjälpa till och anpassa sig efter hennes arbete för att få det att gå ihop. Kanske Erik inte har den möjligheten, kanske hans sambo också vill arbeta heltid, eller att familjen upplever att han spenderar för lite tid med dem. För om han verkligen ville arbeta mindre skulle det troligen finnas möjligheter till att minska sina tider ytterligare, men det verkar inte vara på tal under intervjun. Erik verkar delvis ha en byråkratisk inställning då han gillar att utvecklas, är målorienterad, vill ha intressanta arbetsuppgifter samt vill bygga upp en karriär. Han nämner dock att pengar inte varit betydande för honom vid val av yrke, utan hade det varit det hade han valt en annan inriktning då kanske man borde ha valt att gå på handels eller något berättar han. Att han skulle ha en solidarisk inställning påvisas genom att han upplever att han och sina kollegor strävar mot ett gemensamt mål. Erik verkar dock främst ha en icke-instrumentell inställning. Han gillar att få hjälpa andra människor och att han får möjligheten att göra samhällsnytta. Vidare gillar han att lära sig nya saker och gillar utvecklande och specialiserade arbetsuppgifter där han får använda sin kompetens fullt ut. För Klara är det positiva med hennes arbete omväxlingen. Hon säger att det är samma ramar varje år men det är ändå väldigt mycket varierande saker som händer i hennes arbete. Hon gillar att leda, ordna samt att hela tiden försöka förbättra saker. Befordringsmöjligheter till ett arbete är inte det viktigaste, utan det viktigaste för Klara är att hon trivs och har ett varierat arbete menar hon. Jag har ingen prestige i att jag måste uppåt liksom, det har jag inte, utan 27
arbetets innehåll är viktigare för mig. Vidare anser hon att företaget hon arbetar på har en viktig samhällsroll men att det inte är viktigt att det är just hon som är chefen. När frågan sedan kommer kring vad hon brinner mest för i livet är Klara snabb med att svara privatlivet. Det är min familj, mina barn. Det är klart att de är viktigast. För mig är det så. Det här är ett arbete, sen är det viktigt att ha det roligt på arbetet men det är ett arbete. Hon berättar vidare att när det är mycket arbete tror hon sig arbeta runt 45 till 50 timmar i veckan. Hon är dock noga att bemärka att det blir ju flextid så då kan man ju plocka ut det en annan gång. Jag jobbar ju inte gratis utan då får man nyttja det. Klara var väl medveten om hur arbetet såg ut när hon tog det då hon testat att arbeta som det tidigare. Hon säger att hon ibland känner att hon skulle vilja kunna vara mer med barnen, till exempel vid sjukdom, men vill hon ha yrket måste hon vara villig att ta vad det innebär. Hon uppger att hon känner mest tillfredsställelse av att vara hemma, att själv äga varje stund, men att även om det är mycket att göra så upplever hon inte arbetet som tråkigt Tiden går väldigt fort när man jobbar med detta. Det är inte långtråkigt utan det händer ju grejer hela tiden. Klara har varken en byråkratisk eller solidarisk inställning till sitt arbete. Hon lägger ingen större fokus på sin karriär och menar att det inte är något hon strävar efter. Vidare har hon ingen större gruppgemenskap på sin arbetsplats och säger att det inte spelar någon roll om det är hon som är chef eller någon annan på hennes företag. Klara strävar främst efter omväxling i sitt arbete och har testat på många olika arbeten på samma företag just på grund av att hon vill variera mycket i det hon gör. Troligen gillar hon då att även lära sig nya saker, även om hon inte uttryckligen säger det själv. Dessutom säger hon att hon gillar att leda och påverka saker till det bättre vilket gör att hon skulle kunna ha en icke-instrumentell inställning. Dock skulle en instrumentell inställning även passa för Klara. Hon anser inte att arbetet är det som är mest tillfredsställande i hennes liv utan föredrar att vara hemma. Dessutom poängterar hon att hon absolut inte arbetar gratis om hon arbetar fler timmar än hon egentligen ska en vecka. Och eftersom hon inte säger sig fokusera på karriären till någon större grad kan hon mycket väl passa in i denna inställning. Mycket tyder dock på att hon främst har en icke-instrumentell inställning. Hon säger sig trivas mest hemma men samtidigt har hon valt ett arbete där hon ibland kan behöva arbeta mycket övertid. Hon hade dessutom testat på arbetet innan hon tog det för andra gången vilket gör att hon ändå vet hur mycket det kan krävas av en kontorschef. Utifrån intervjun nämns ingenting förutom barnen som en anledning till att vara mer hemma. Detta betyder troligen att hon inte har någon speciell fritidsaktivitet som kräver att hon har sin yrkesposition för att kunna utföra det hon verkligen vill, vilket även det påvisar att hon inte har en instrumentell inställning. Viktor berättar att det han arbetar med idag inte är något han vill arbeta med i framtiden. I sitt arbete upplever han ingen stolthet och han anser att lönen är låg, jag gör väl det jag ska och sen så gör jag inte så mycket mer. Det enda som får honom att trivas är hans kollegor berättar han. Viktor studerar även vid sidan av och anser att det är det han lägger mest tid på. Han trivs dock inte med sina studier. Vid frågan var han känner sig mest tillfredsställd svarar han ingenstans men vid vidare förklaring diskuterar han endast kring sina studier. Jag tror därför att det är mycket möjligt att Viktor har svårt att dra en gräns mellan vad som är hans fritid och när han studerar. När jag frågar om han kommer studera vidare svarar han: Nej, eller ja, kanske senare. Jag har inte bestämt mig om jag tar då, under hösten eller om jag åker och gör någonting istället. Dra till Norge eller något. Få in pengar. Viktor verkar väldigt tydligt ha en instrumentell inställning till sitt arbete. Han fokuserar inte på karriär, i alla fall inte i detta yrke berättar han. Han nämner ingenting om att hans arbete skulle vara utvecklande, självständigt eller kreativt vilket en icke-instrumentell syn innebär. Han anser att hans arbete är viktigt utifrån ett samhällsperspektiv annars kommer det väl se ut som 28
Indien, men det är inget han fokuserar på. Det verkar vara sina arbetskollegor och lönen, trots att han påpekar att den är låg, som motiverar honom i sitt arbete. Ett citat som verkligen visar på att det är en instrumentell inställning Viktor har är när han säger desto snabbare gjort desto snabbare kommer jag hem. Oliva säger uttryckligen att hon arbetade som städare för pengarnas skull. Hon trivdes på en av sina arbetsplatser mycket för att hon fick jobba med människor hon kände, på den andra arbetsplatsen kände hon ingen vilket gjorde det arbetet mindre roligt. Befordring är inget som Oliva anser är viktigt, men kul om det skulle hända då det visar att chefen eller organisationen uppskattar det hon gör. Hur motiverad hon kände sig berodde mycket på vad för dag det är berättar hon också, korta dagar upplevde hon ge mer motivation är långa dagar. På de kortare dagarna kunde hon tänka åh! Slutar snart! vilket gjorde henne på bra humör, medan hon på de långa dagarna visste att det var lång tid kvar tills hon skulle få gå hem. Olivia berättar att hon gillar att arbeta, då känner hon att hon gjort något bra och då kan hon ta tillvara på sin fritid bättre. Jag gillar den kombinationen, att ha jobbat och sen slutat. Jag gillar nog både och, om jag bara är hemma (...) jag känner att jag kastar bort mitt liv om jag bara sitter hemma. Men att få jobba lite och sen komma hem, det gillar jag. Att sluta från arbetet är när jag känner mig tillfredsställd, så jag trivs efter ett arbetspass, då känner jag att jag har gjort någonting och nu kan jag roa mig. Vidare berättar hon att hon inte är intresserad av ett arbete som man behöver ta med sig hem efter sin arbetstid, det är ändå min fritid, jag jobbar inte på den. Även Olivia anser att städyrket är viktigt för samhället, men liksom Viktor verkar hon inte lägga någon tyngdpunkt på detta. Jag skulle därför vilja dra slutsatsen att även Olivia har en instrumentell inställning till sitt arbete. Hon säger sig vilja arbeta, men mest för att på ett bättre sätt ta tillvara sin fritid. Emma argumenterar för att hennes arbete är viktigt samtidigt som det ger henne erfarenhet. Hon vill inte arbeta med det för evigt men kan tänka sig att återkomma efter hon fått testa på andra yrken. Ibland upplever hon arbetet som tråkigt och kan ställa sig frågan behöver jag inte göra mer?. Emma vill arbeta sig högre upp, hon vill göra förändringar och för att kunna göra det måste hon troligen bli ganska högt uppsatt säger hon, troligen chef. Emma berättar vidare att hon gillar att lära sig nya saker och göra förändringar i sitt arbete. När jag frågade henne om hon är motiverad i sitt arbete ger hon mig ett väldigt tveksamt ja som svar och motiverar det med att det finns både bra och dåliga dagar. Vidare säger hon sig lägga mer tid på sitt arbete än vad man egentligen ska göra, hon har väldigt svårt att släppa arbetet på sin fritid. Hon drömmer om ett vanligt arbete, ett åtta till fem -jobb, och hon säger att hon tror sig vara mest tillfredsställd när hon är hemma och kan göra någonting för sin egen skull. Emma har tendenser till både instrumentell inställning och icke-instrumentell inställning. Hon vill arbeta sig uppåt men hon säger att detta inte är något hon fokuserar på just nu samtidigt som hon ser sig kunna återkomma till yrket i framtiden, varpå hon inte har en byråkratisk inställning. Vidare verkar hon inte ha någon direkt solidarisk attityd gentemot hennes företag eller arbete i sig. Hon trivs mest när hon får vara hemma och önskar ett arbete med fasta tider, vilket tyder på instrumentell inställning. Men vidare säger hon sig gilla att lära sig nya saker och att påverka, hon vill ha möjlighet till att göra skillnad och förändringar i sitt arbete. Med andra ord tror jag hon främst har en icke-instrumentell inställning. Under intervjun fokuserar hon även väldigt mycket på att detta arbete är viktigt, både för samhället och den enskilda individen. Det viktiga för henne är att kunna hjälpa och arbeta med människor. Maja känner att hon kan arbeta med sitt jobb resten av sitt liv. Hon gillar att arbeta med människor och hon har en väldigt bra relation med sina kollegor. Hon säger att de ofta är med 29
varandra på fritiden och har väldigt roligt ihop. Hon anser att lönen och arbetstiderna inte är de bästa men att lönen, den kan hon ändå ta. Befordringsmöjligheter är inget Maja är speciellt intresserad av, det hade varit kul att vara sjuksköterska men hon berättar att hon troligen inte skulle orka studera till det. Det som motiverar henne är att hon hela tiden kan lära sig nya saker samt hitta på nya saker och på så sätt både förbättra sig själv och servicen för de äldre. Arbetet är väldigt viktigt menar hon, utan detta yrke skulle de gamla inte klara sig, jag vet inte vem som hade tagit hand om dem annars, familjen?. Maja tycker sig spendera så gott som all sin vakna tid till arbete eller studier. Men trots det trivs hon och skulle till och med kunna arbeta mer, jag gillar att tjäna pengar, det tycker jag om. Jag tänker ju inte jobba lika mycket livet ut men det är ju nu man ska passa på. För jag är i 20 års ålder, jag har ju inga barn, ingenting. Det är ju nu jag bara ska jobba på, spara pengar / / ta semester och ut och resa. Så tänker jag. Spara undan lite. Köpa bil kanske jag vill göra med mina pengar! Ja men liksom spara pengar så jag bara kan nej men du nu känner jag för att göra det här så nu gör jag det Som det beskrevs ovan är Maja nöjd, hon hade ibland velat mer, kanske utbilda sig och få mer ansvar, men det är inget hon tror sig orka med för tillfället. Detta gör henne nöjd med vart hon är idag. Maja har därmed ingen byråkratisk inställning. Hon har tendenser till solidarisk och icke-instrumentell inställning. Hon spenderar mycket av sin tid på arbetsplatsen och utanför arbetsplatsen umgås hon med ett flertal av hennes arbetskollegor. Gränsen för arbete och fritid är alltså minimal. Vidare anser hon att det är viktigt att hjälpa människor och hon gillar att göra det, men när jag frågar henne om det finns något hon är stolt över i sitt arbetsliv kommer hon först inte på något och frågar vad det skulle kunna vara. När jag då föreslå att det kan vara att hjälpa människor lyser hon upp och säger Ja det är ju en sak! Det är det ju faktiskt! Det känns ju liksom, utan mig så klarar de sig inte. Hon gillar att hjälpa andra med andra ord men det verkar ändå inte vara det som är det främsta skälet till hennes val av yrke. Hon säger sig ha hamnat där av en slump och sedan bara blivit kvar, idag vill hon arbeta här, alternativt någon annanstans inom vården. Men kanske det hade varit nästan samma resultat om hon hamnat någon annanstans till att börja med? Jag tror därför att hon till största del har en instrumentell inställning till sitt arbete. Hon gillar att lära sig nya saker och kunna använda den kunskapen sedan i sitt arbete vilket igen skulle kunna tyda på icke-instrumentell men samtidigt berättar hon att den stora anledningen till att hon arbetar beror på pengarna. Maja lägger mycket av sin fokus på pengarna och umgänget med kollegorna som hennes arbete ger henne vilket tyder på en instrumentell syn. 4.4 Strategier för att uppnå värdighet Det finns ett antal strategier som kan användas för att försöka höja sitt anseende när individer har ett lågstatusyrke. En strategi som jag nämnt i teorikapitlet är att vara tydlig med att arbetet bara är tillfälligt. Denna strategi upptäcktes av Sennett och Cobb (1972/1993) som Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 160) refererar till. Det är även en strategi som jag tydligt märker av bland mina respondenter. Viktor förklarar att det arbetet han har nu bara är en hållplats på den bussfärd han gör och tillägger senare att detta inte är något han vill arbeta med egentligen. Olivia säger också att städare inte är något hon egentligen vill arbeta som, så kul är det faktiskt inte att städa svarar hon. Hon säger att det är bra att ha städjobbet så länge, tills man hittar något annat. Emma säger också att hennes arbete endast är tillfälligt. Hon studerar till något annat i samma område vilket gör att hon trycker mycket på att hon får bra erfarenhet ifrån det arbete hon har nu, men säger även att hon vill testa på något annat när hon väl är klar med sin utbildning. Maja är den enda av respondenterna som inte anser att hennes arbete är av tillfällig art. Hon säger till och med att hon kan tänka sig att arbeta med det resten av livet. Ingen av mina respondenter med ett högstatusyrke beskriver deras arbete som 30
tillfälligt, utom möjligen Klara. Klara förklarar i början av intervjun att hennes position är tillfällig men till skillnad från Viktor, Olivia och Emma vill hon ha sitt arbete. Det är med andra ord inte Klara själv som försöker övertala mig att hennes arbete bara är tillfälligt, utan det är ett organisatoriskt beslut. Både i Fines (1996) och Flisbäcks (2010, s. 39) studie kunde de urskilja att vissa lågstatusanställda kunde välja att jämföra sina arbetsuppgifter med arbeten som hade högre status än deras eget. Genom att dra liknelser till yrken med högre status kan man motverka skamkänslor och kanske till och med höja statusen för sitt eget yrke, i alla fall för sig själv. Både Emma och Maja gör detta. Emma berättar varför hon tror att människor ser hennes yrke som ofint. Hon tror mycket beror på att man ska torka rumpor, hon tyckte heller inte att det var trevligt till en början men har blivit van nu. Hon liknar det sedan med dagisfröknar; Men det är samma sak som med dagisfröknar, de torkar också barnen där nere, och det är ingen som rynkar näsan. För Majas del så säger hon sig inte tycka att vårdbiträde och undersjuksköterska är samma sak. Undersjuksköterskor har studerat vilket vårdbiträden inte har, men hon lägger till att de ändå gör exakt samma arbetsuppgifter. Vidare säger hon Visst de kan väl säkert lite mer eftersom de gått i skola men man lär sig det mesta på arbetserfarenhet. Det verkar med andra ord som att Maja till det yttre menar att det finns skillnader, men att hon egentligen inte anser det då de utför exakt samma arbetsuppgifter och ändå lär sig det mesta på sin arbetsplats. Detta kan mycket väl vara ett sätt för henne att hävda sig själv och sitt yrke. Hon menar att, även om hon inte studerat så kan hon nästintill lika mycket som en undersjuksköterska eftersom hon har lärt sig på den praktiska vägen den vägen man faktiskt lär sig på. Olivia berättar att hon inte vill ha ett arbete där hon känner sig värdelös. Ett sådant arbete kan vara telefonförsäljare menar hon. Det skulle kännas lite värdelöst dag in och dag ut ringa folk och såhär liksom. Men typ vid städ, man ser ju skillnad i arbetet. Det är skitäckligt och så gör man det fint man ser skillnad och känner att man gör nytta och folk uppskattar det Här jämför Olivia sitt arbete med telefonförsäljare och anser att hennes städjobb ger mer till skillnad från telefonförsäljning. Hon säger vidare att det är viktigt med ett arbete där man trivs, vilket människor ofta inte gör som telefonförsäljare. Idag arbetar Oliva som butiksmedarbetare och förklarar att det är ett väldigt roligt arbete, och att det är många som vill arbeta med det vilket gör jobbet svårare att få. Olivia berättar att hon behövt både utbildning och praktik för att ens fått möjligheten att få testa på att arbeta i butik. Detta jämför hon sedan med städyrket, och säger att vem som helst kan bli städare, det krävs varken erfarenhet eller utbildning. Detta tror hon är roten till att vissa yrken är finare än andra. Hon förklarar sedan att både McDonalds och telefonförsäljningsbolag tar in vem som helst vilket påverkar yrkets status. Varken yrken inom snabbmatsrestaurangbranschen eller telefonförsäljning finns med på Ulfsdotter Erikssons rangordningsstudie som genomfördes 2006 vilket gör det svårt att bedöma om dessa yrken anses ha en högre status än Olivas yrken eller om de har en lägre yrkesstatus. Dock visar listan på att butiksmedarbetare har en högre yrkesstatus än städare vilket hon också drog paralleller till. Kanske är det, för Olivia, en strategi att nämna arbeten som har en lägre yrkesstatus för att på så sätt förhöja sin egen. Hon riktar alltså uppmärksamheten till andra yrken för att kunna erhålla mer prestige i det hon har nu. Olivia var även den enda av respondenterna att inte nämna sitt eget yrke som varken ett högstatusyrke eller ett lågstatusyrke när jag bad henne nämna tre yrken från varje kategori. Resterande tre respondenter med lågstatusyrken valde att nämna sitt eget när de angav tre lågstatusyrken. Medan samtliga respondenter med ett högstatusyrke valde att nämna sitt eget 31
yrke när jag bad dem plocka fram tre högstatusyrken. Oliva valde istället yrken såsom telefonförsäljare, att arbeta på snabbmatskedja samt parkeringsvakt. Med andra ord verkar detta vara en strategi för Olivia för att öka sin prestige, både i städyrket och som butiksbiträde. Jag har tidigare berört hur Olivia ser till det speciella i sitt arbete. Hon säger att städyrket är ett av de yrken som alltid kommer att finnas och behövas. Det går inte att ersätta en städare med en maskin. En maskin kan inte se vad som behöver städas och den kan heller inte komma åt tuffa områden som en städare kan. Detta är också en strategi som Flisbäck (2010, s. 44 ff.) lade märke till i sin egen studie. Genom att hävda värdet av sin egen insats, att det man själv gjort är av värde för samhället, så höjer man sitt eget värde. Även Maja använder denna strategi till viss del. För att de gamla måste tas hand om. Hade inte vi gjort det hade de legat någonstans och ( ) jag vet inte vem som skulle ta hand om dem annars, familjen? Jag vet inte. Men som sagt, det hade ju inte blivit bra kan jag ju säga. Här argumenterar hon kring varför hennes arbete är viktigt. Som man ser i citatet så menar hon att utan hennes yrke skulle det inte fungera, i alla fall inte bra. Utav samtliga respondenter var det nästintill ingen som uttryckligen sade sig skämmas över något i sitt arbete. Det kunde finnas saker som de gärna inte pratade om som exempelvis bajs och grejer som Viktor uttrycker det. Men om människor skulle vara intresserade och frågade om det tror ingen av mina respondenter att de skulle uppleva problem med att diskutera det, så länge informationen inte var sekretessbelagd. Den enda som sade sig uppleva skam i sitt arbete var Olivia. Hon berättar att hon inte upplevde några problem alls med att städa, men det kunde bli jobbigt om det var inför människor. Hon berättar att när hon arbetade på ett köpcentrum så var hon tvungen att städa de offentliga toaletterna vilket hon inte trivdes med. Nej, jag vet inte. För att, det blir på något sätt skämmigt [skamligt] tror jag. Man går omkring där med städkläder och städvagnen och så har man plasthandskar och städar toaletter som alla sitter på. Det är inte så ( ) fräscht. Alltså jag skäms väl men jag har ingen anledning att göra det. Flisbäck (2010, s. 39-48) menar att det kan uppstå tre olika typer av positioner vid lågstatusyrken, särskilja, identifikation och lokaliserad. Dessa tre är alla olika strategier för att bearbeta den låga status ens yrke kan ha. Vid särskilja beskriver man själv sina arbetsuppgifter som kompetenslösa och utan värde. Detta är något man accepterar och upplever inga större problem med att känna så. Därför upplever man heller inget behov av att hävda varken sig själv eller sina arbetsuppgifter. Troligen är identifikationen med sitt yrke ytterst begränsad. Vid positionen identifikation ser man det speciella, komplicerade och nödvändiga i sitt arbete. Det är viktigt att hävda sitt värde både när det kommer till sitt yrke och sina arbetsuppgifter. Det är okunskapen bland utomstående som skapar stereotyper. Vad gäller lokaliserad så ses individen och dess arbetsplats som ett undantag från den generella yrkesidentiteten. Av mina respondenter upplevs det som att en klar position inte finns för alla. Alla visar tendenser till någon position men samtidigt upplevs det som att en position för var och en är för okomplicerat. Människan är komplex och man kan förlora dimensioner av en individ om man gör förenklade beskrivningar. Dessutom upplever jag inte att en position är statisk utan jag tror att en individ kan röra sig mellan dem. När Olivia ska besvara frågan kring vad som krävs av en person med hennes typ av arbete svarar hon inget speciellt. Viktor nämner 32
egenskaper som att komma i tid samt ansvarskänsla och att till viss del vara lite perfektionist men svarar efter vidare fundering att det egentligen inte krävs några speciella egenskaper som lokalvårdare. Vid frågan om han är motiverad svarar han nej, för att jag städar [skrattar]. Både Olivia och Viktor upplever att deras arbete har en viktig roll i samhället. Viktor svarar ja det gör jag väl, folk vill inte tvätta sina egna toaletter tydligen [skrattar] och Olivia ja alltså det behövs ju så ja det är viktigt. Det skulle inte vara så jävla fint om det inte fanns [skrattar]. Som man märker i citaten så skrattar både Viktor och Olivia vid sina svar, det är möjligt att de gör detta för att minska kraften i deras uttalanden. Att använda humor för att skydda sig själva från att ta till sig det de själva säger. Vidare frågar jag om de upplevde sig stolta i sitt arbete varpå Olivia svarar att hon inte upplevde sig stolt över någonting utom möjligen när hon gjorde bra ifrån sig. Viktor svarade klart och snabbt Nej. Utifrån dessa svar kan man se tendenser till att både Olivia och Viktor befinner sig i positionen särskilja. De upplever båda att det är låga eller inga krav för att arbeta som lokalvårdare. Båda upplever även låg grad av stolthet i sitt arbete samtidigt som Viktor berättar att städning inte är något som motiverar honom. Alla dessa faktorer gör att Viktor tenderar att hamna under särskilja, människor inom särskilja upplever sitt arbete som kravlöst, finner inget att uppleva stolthet samt menar att motivationen är låg. Ytterligare argument kring att de passar in i positionen särskilja är deras svar på om arbetet anses som viktigt eller inte. Båda svarar att deras arbete är av betydelse men deras argument till varför är för att ingen annan vill göra det. Detta uppfattar jag som ett sätt att acceptera att de utför ett arbete ingen annan vill göra och finner sig i det då det ändå ses som nödvändigt. Men om de kunde välja hade inte de heller valt detta yrke framkommer det. Viktor säger jag vill ju inte jobba med det här egentligen och Olivia jag jobbar mig hellre uppåt till något jag vill göra. Som jag tidigare nämnt vill jag dock inte placera mina respondenter i en enda position. Viktor och Olivia skulle nämligen även kunna passa in i positionen identifikation lika bra. När jag frågar Viktor kring vilka yrken han ser som lågstatusyrken svarar han städare. Han argumenterar för att det är ett skitigt jobb men att någon måste göra det och att det är en viktig del av samhället som människor inte tänker på. Vid vidare diskussion tenderar han att bli något upprörd över statusfixeringen och svarar det ska ju vara linjärt alltihop anser jag egentligen. Men det måste ju alltid vara någon som är störst, bäst och vackrast och någon som är fulast, fetast och töntigast. och när jag ber honom beskriva en städare för mig tycks han hamna i försvarsställning, alla är inte en och samma person, eller hur?. När frågan om han kan beskriva en läkare, advokat och sophämtare ställs uppkommer dock inga som helst invändningar eller problem. Detta tolkar jag som att han ändå identifierar sig med sitt arbete. Han upplever obehag kring att beskriva städare vilket troligen beror på att han inte håller med de stereotyper som finns kring lokalvårdare. Han verkar heller inte glad över att städare anses ha ett lågt anseende i samhället, då det de utför är viktigt. Detta tyder på identifikation med sitt arbete. Viktor säger dock vidare att även han har bilden av att städare tillhör det lägre skiktet, jag vet att det är viktigt och sådana här grejer men fortfarande (...) säg det, försök övertala andra folk till att tycka det. Utifrån detta citat kan man se att Viktor upplever hopplöshet kring sitt tillstånd. Han verkar acceptera att det är låg status då han upplever att det är svårt att ändra människors åsikter, vilket igen gör att han passar in på positionen särskilja. Oliva passar också in på identifikation när hon berättar varför lokalvårdare egentligen borde ha högre status. Ja, det är ingenting man kan byta ut till maskiner precis. Maskiner kan inte städa toaletter. Det är liksom mer än bara toaletter, liksom golvet (...) det är nog ett jobb som verkligen människan måste göra för man behöver ögonen för att se vart det behövs göras. Det kommer alltid finnas. Och det är bra, så att nått inte försvinner i alla fall. Annars tar alla jobb över av maskiner känns det som. 33
Alltså vissa städsaker går säkert att ta över typ som gräsklipparen som klipper själv och den här dammsugaren som går runt, det går ju men inte alla städområden. Här uttrycker hon sig om det speciella och nödvändiga i sitt arbete. Samhället kan inte ersätta städare med maskiner eftersom det inte skulle kunna bli lika bra resultat som för en människa. Därför är städare viktiga för samhället, de är oersättliga. Vidare berättar hon att hon tror att människor bara ser baksidan av städyrket. Hon menar att utomstående bara föreställer sig att lokalvårdare städar smutsiga toaletter. Det är inte så kul, och många tror att det bara är sån skit. Typ köpcentret, det är faktiskt fräscht där, de toaletterna. Jag har alltid haft fräscha toaletter där. Men det finns väldigt mycket baksidor med det här yrket och jag tror många ser det som bara det. Bara toalettstäd och bara skit. Men maskin, det är väl inget äckligt med det liksom. Sitta på en väldigt tuff maskin, faktiskt, och åka runt, det är liksom bara coolt tycker jag. Här får vi ett exempel på när någon anser att stereotyper av yrket skapas på grund av okunskap av omgivningen, vilket är något som Flisbäck (2010, s. 39-48) berört tidigare. Här försöker Olivia även argumentera för att stereotypen av städyrket är fel. Arbetet är inte äckligt och handlar inte endast om toalettstäd utan det är egentligen fräscht och coolt, iallafall när städningen sker med maskin. Oliva skulle även kunna passa in på positionen lokaliserad. Hon säger att arbete inte kräver något speciellt men att man borde vilja arbeta med det lite i alla fall. Eftersom man kan ju bara inte liksom skita i det man gör. Många slarvar ju och det är ju inte så kul att ha städare som gör det. Man måste lägga ner sig lite även fast det inte är kul. Vidare berättar hon att oförutsägbara saker kan hända, såsom svåra fläckar. Människor som arbetar som städare bör därför ha både tålamod och vilja annars riskerar de att slarva. Varför vissa slarvar förklarar hon beror på lathet. Lathet, ah nej det gick inte bort, vi skiter it så går de vidare. Det är nog väldigt vanligt har jag hört från mina jobb. Vissa vill att det ska gå snabbt, men vissa saker ska inte gå fort. Man går in på ett ställe och går ut en minut senare, då har man inte varit noga. Även om man inte ser allt så ska man göra det man ska göra. För allt smuts syns inte. Man måste vara noga. I citatet ovan berättar alltså Oliva hur hon upplever att vissa människor kan vara i städyrket. Hon upplever att de kan vara både slarviga och lata. Detta är inget hon upplever sig vara själv dock. Med andra ord är hon ett undantag kring hur andra städare kan vara vilket skulle göra att hon passar in i positionen lokaliserad. Att Olivia menar att hon själv inte är en person som slarvar i sitt arbete påvisar att hon upplever viss stolthet i sitt yrke. Genom att påpeka negativa egenskaper hos någon annan kan man undvika negativa stereotyper (Ashforth & Kreiner 1999, s. 424 f.), och detta är en strategi Olivia verkar använda sig av, genom att påvisa det negativa hos andra kan hon själv uppleva en stolthet kring sig själv. Det finns mycket lite som tyder på att Emma och Maja skulle befinna sig i någon annan position än identifikation. Maja menar att vårdbiträden skulle behöva bättre betalt då de verkligen gör allt för de människor de tar hand om. Vidare förklarar hon att det är ett yrke där hon aldrig slutar lära sig nya saker, det är nya mediciner, det är nya vårdtagare, alltså det finns ju mycket. När jag vidare frågar om hon anser att hennes yrke speglar en viktig roll i samhället svarar hon ja och menar att någon måste ta hand om dem. Vidare svarar hon att det känns ju liksom, utan mig så klarar de sig inte vilket är ett sätt att hävda sitt värde. Med andra ord nämner Maja ett flertal argument genom intervjun som pekar på att hon anser sitt yrke vara nödvändigt och komplicerat. Att detta är ett sätt att minska skamkänslor kan vara mycket troligt då hon även svarar nej (...) men jag tycker väl det men andra människor tänker 34
väl inte så kanske. på frågan om känner sig stolt med att vara vårdbiträde. Dessutom menar även Maja att utomstående är oförstående med vad ett vårdbiträde arbetar med. Hon säger sig få mycket kommentarer om att det endast är avföring hon arbetar med men argumenterar för att människor har fått fel bild genom att påpeka att det finns 24 timmar på ett dygn, det är omöjligt att de uträttar sina behov i 24 timmar menar hon. Emma är mycket inne på samma argument som Maja, hon anser också att det är dåligt betalt för vad människor i hennes yrke gör och hon anser att också hennes yrke är nödvändigt. Ja verkligen. Utan personliga assistenter hade ju inte brukarna klarat sig. Det är ju, och jag tycker det är, det känns som att det ändå, det är fler brukare som skulle behöva en personlig assistent men att de inte får det. Och det tycker jag är lite synd för det är inte så lätt om man är typ rullstolsbunden eller har psykisk sjukdom och klara sig helt själv. Så jag tycker det är väldigt viktigt och fint, personlig assistenter. Emma säger även att hon försöker få människor att veta betydelsen av hennes arbete genom att sprida kunskap om yrket. Ja alltså jag vill ju sprida kunskapen om att det är ganska viktigt. Jag försöker inte rekrytera dem men jag tycker (...) jag talar ju för det, det gör jag. Och om de är positiva blir jag väl också glad och så hoppas jag de förstår innebörden av att det är ett viktigt arbete. Hon säger även att hon tror att andra ser hennes arbete som ett skitjobb då de inte förstår innebörden av det. Detta är alla tecken på att hon befinner sig i positionen identifikation. 4.5 Upplevelser av arbetssituationen Olivia berättar att hon vet att hennes arbete inte är något att skämmas för, men trots det upplever hon skamkänslor. Hon tror det berodde på att hon tyckte det kändes snuskigt att behöva städa toaletterna. Detta kan kopplas till begreppet dirty work som myntades av Hughes (1951, refererad i Ashforth & Kreiner 1999, s. 413), termen används för att hänvisa till arbetsuppgifter och yrken som uppfattas som motbjudande och förnedrande. Olivia berättar dock senare i intervjun att det är väldigt fräscha toaletter i hennes köpcentrum. Kanske det inte är själva städandet av toaletter i sig hon skäms över utan idén och föreställningen av att det är smutsigt och att det är hon som måste ta hand om det. Viktor uttryckte strax efter intervjuförfarandet att vissa har ju bilden av att människor som arbetar med smuts är smutsiga vilket även Ashforth och Kreiner (1999, s. 416) kom fram till i sin undersökning. Kanske har Olivia omedvetet samma bild och är rädd för att uppfattas som smutsig varpå hon känner skam för att städa toaletterna. Vidare säger hon nämligen: Men jag såg typ aldrig någon jag kände så jag behövde inte skämmas så mycket. Detta skulle kunna tyda på att hon är rädd för att människor hon känner ska ändra uppfattning och bild om henne, och därför skäms hon inte lika mycket för främlingar eftersom de inte har någon bild av henne som hon behöver upprätthålla. Efter intervjuförfarandet med Viktor berättar han om ett av sina första möten med en kollega. Han frågar henne hur länge hon har arbetat som städare varpå hon säger att hon inte vill svara på frågan då hon skäms. Men Viktor uppmuntrar henne och säger att det inte finns någonting att skämmas för varpå hon svarar i 25 år. Det upplevs alltså som skamfyllt att arbeta som städare under flera år, anledningen kan igen bero på åsikter och uppfattningar från utomstående. Vidare berättar Olivia att hon troligen hade använt humor om hon faktiskt hade träffat någon hon kände. Att använda humor kan kanske också vara en strategi för Olivia att bli av med vissa skamkänslor. 35
Det framkommer att vissa av respondenterna tydligt ser en hierarkisk ordning kring deras yrke och andras. Anna berättar att hon kan få stöd både från sina egna kollegor samt från personalen. Dock säger hon att det ändå är svårt att prata med personalen då de inte är på samma nivå med varandra. Det är svårt att rådgöra och få stöd av personalen på samma sätt då de inte alls har samma arbetsuppgifter säger hon. Jag kan känna (...) och jag vet inte, det kan också vara olika på olika arbetsplatser men jag känner en ganska, för mig tycker jag att det är en ganska stor skillnad och prata med mina kollegor och prata med till exempel sjuksköterskorna eller undersköterskorna, att det är väldigt tydligt för mig att vi tillhör olika (...) olika yrkeskategorier och att man har olika ansvar att man har olika stort ansvar och det är inte alltid som vi liksom har fullförståelse för varandras jobb. Så kan jag känna. Anna berättar sedan att de inte längre får använda sig av sina läkarrockar på grund av smittorisk. Hon säger att de har fått för sig att läkarna kan sprida bakterier med rocken vilket hon inte alls tror på då det inte finns några studier som bevisar detta. Utan det är nog ett sätt att utjämna hierarkin på något vis. Men jag tycker att det är dumt. Och det är säkert inte lika dumt för en gubbe på 1.90 med skägg för han kommer alltid att misstas för att vara läkare. Men är man lite yngre och kvinna och liten så kommer patienterna att alltid till det första tro att man är sköterska. Och det blir besvärligt för patienten också och det är pinsamt för patienten att ta fel hela tiden. Det är inte bara för min skull jag bryr mig inte så mycket jag kan skoja till det liksom nej men det är ju jag som opererat dig, herregud hur kunde du se så fel [skämtsam ton], så kan jag skoja till det jag bryr mig inte att de tar fel, jag tar inte illa upp på nått vis, men det är ju faktiskt jobbigt för patienten också. I citatet ovan tror Anna att rockarna egentligen togs bort för att utjämna hierarkin inom sjukvården. Men hon gillar det inte, dels för att patienterna då ofta tar fel på henne men mest för att det blir obekvämt för patienten att ta fel. Det är mycket möjligt att det som Anna säger stämmer. Men samtidigt tycker jag det verkar som att den främsta anledningen faktiskt är för att hon själv inte vill misstas för sjuksköterska. Det kan vara svårt att i ett mansdominerat yrke erhålla erkännande och respekt som kvinna och utan läkarrocken som en symbol för den prestige hon faktiskt har kan det upplevas som svårare för henne. Dessutom säger hon att det kan vara jobbigt för patienten också, även fast hon innan sagt att det inte var jobbigt för henne. När jag frågar Maja vad det är med hennes yrke som gör henne nöjd svarar hon jag skulle vilja vara sjuksköterska och kunna bestämma över alla andra men jag orkar inte gå i skolan tror jag. Detta tyder på att hon också ser ett klart hierarkiskt system mellan yrken, i alla fall inom hennes bransch. Uppenbarligen anser Maja att sjuksköterskor har mer makt och kan bestämma mer över personalen. Viktor säger istället att andra inte behöver skryta om sitt yrke bara för att de har det bättre, vilket också tyder på att vissa av mina respondenter anser att status är tydligt i arbetslivet. Klara vill däremot inte uppge några lågstatusyrken när hon får frågan. Hon upplevde inga problem när jag fråga henne om tre högstatusyrken men när jag fråga om lågstatusyrken svarade hon att hon ser det viktiga i alla yrken. Hon säger att hon inte går runt och ser ner på människor eftersom alla har viktiga uppgifter; hon vill till exempel inte gå omkring i smuts. Hon säger dock att hon märker på kontoret att det finns vissa skillnader, speciellt när det diskuteras kring lön. Men hon tror statusen mer handlar om kvalifikationsgrader och det är därför människor får olika löner, man utgår ifrån hur svårt arbetet är. Klara är alltså medveten om yrkesstatus men menar att alla yrken är viktiga, det finns inga yrken där någon är bättre än någon annan. Sker rangordning handlar det om hur svårt arbetet är. Eftersom frågan ställdes på hennes kontor kan det mycket väl vara så att hon inte ville svara på ett olämpligt sätt vilket då kan ha påverkat hennes svar. Även hennes yrkesposition kan ha påverkat hennes svar. När hon svarade kan det vara möjligt att hon svarade som en chef och inte som en individ, och som chef kanske hon inte tycker sig kunna ha vissa åsikter. Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 19) menar att begreppet klass kan 36
anses stötande och då kan status vara ett mer neutralt ord att använda. Men kanske Klara även ansåg status som ett stötande begrepp då klass är synonymt till det (Skeggs 2000, s. 128), och eftersom hon inte vill uttala sig olämpligt med den position hon har väljer hon att inte peka ut tre lågstatusyrken utan istället diskutera vad status verkligen är och innebär. 4.6 Uppskattning i arbetet Oliva berättar att hon ibland upplevde sig bli uppskattad i sitt arbete och ibland inte. Det är ett litet tveksamt ja som erhålls när frågan ställs direkt om hon känner uppskattning. Hon ger mig ett exempel på varför. Om man var på nått ställe och städa så kanske man tycker man har gjort det så fint, så kommer typ leriga gubbar in och typ bara trampar ner golvet. Det är inte så kul och så blir det typ du missade en fläck såhär oförskämt, då blir man ju mer, orka, då blir det att man inte riktigt känner sig uppskattad för det man gör. Men när jag är på köpcentret och städar toaletter då var det många som bara ah du är så duktig, det blir så fint och fräscht då blir man ju glad, då känner man sig uppskattad, att man gjort någonting. Så det är både och, det finns ju de svinen som du missa en fläck och trampar ner och skiter i att man slitit för dem och så finns det de som verkligen säger saker som får en att bli gladare, det är ofta såna här småkommentarer som vänder dagen. Vid frågan vad hon gör och hur hon reagerar när männen kommer in och säger att hon missat en fläck svarar hon: Om de klampar in och geggar ner efter jag ska skurat ska jag springa efter dem då? vänta då! [skrattar] nej då skiter jag i det. Men om man verkligen har missat något som man inte sett, då är det klart man tar det. För att vara professionell. Men det är lite onödigt att de säger saker, såna saker, du missa en fläck. Då blir man bara irriterad, det kan nog förstöra en hel dag. De kan typ börja skratt och så skrattar alla andra, då känner man sig utskrattad och det är bara (...) det är jobbigt nog att det kommer en hel drös killar in här när jag håller på att städa. Hur de än egentligen skulle säga så skulle det nog vara jobbigt, för det är främmat folk. Hade det varit kompisar hade man bara haha vad kul men nu är det främmande män. Man kanske är helt svett och tänker ah äntligen klar!, då känner man sig liksom inte uppskattad alls, då tänker man varför städade jag ens? Olivia berättar också att hon inte har direkt fått beröm från hennes chefer men hon har fått höra att andra gett henne beröm inför chefen. Eftersom det är väldigt självständiga arbeten berättar hon att det är väldigt kul att det märks vad hon gör och att de har koll på henne. Vidare säger hon att utomstående ofta kunde ge henne beröm när hon städade och att hon aldrig varit med om något negativt, vilket hennes kollegor har. Jag vet inte, någon sa att en person var jättejobbigt mot en av mina kollegor, jätteelak ( ) jag minns inte vad det var, jag tror det var någon i rullator eller någonting som blev sur och körde på henne med vagnen. Och någon som typ hade skitit ner toaletten och lämnat en lapp here you go eller något sådant där. Så här lite omoget för de såg att han skulle komma precis efter. Det är också såhär elakt och jag fattar inte varför, det visar att man inte uppskattar, sådant är himla onödigt. Emma uttrycker istället frustration kring sin arbetsplats. Hon upplever sig inte få det stöd hon behöver, hon säger att hon inte alltid får svar vid mejlkontakt och de håller inte alltid vad de lovar. Vidare berättar Emma att hon får beröm för sitt arbete men är väldigt skeptisk till hur genuin den är, hon upplever det ibland som att hennes chef säger saker bara för att vara till lags med henne. Emma vet inte om det beror på att hon ska sluta snart och att chefen därför fjäskar för att få henne att stanna eller för att Emma inte kan ta komplimanger. Men överlag får hon mycket beröm, både från hennes brukare och chef. Utomstående är överlag relativt ointresserade av Emmas arbete, men de kan ibland fråga henne om hon verkligen tycker det är kul att arbeta som personlig assistent Detta är ett vanligt fenomen som både Ashforth och 37
Kreiner (1999, s. 415) och Ulfsdotter Eriksson och Flisbäck (2011, s. 139) diskuterar kring. De skriver båda att om denna fråga ställs, Hur kan du arbeta med det?, kring ett yrke är det ett tecken på att många i samhället har en allmän uppfattning av att det yrket är ett smutsigt yrke man inte orkar eller vill arbeta med. Viktor tycker sig också få beröm för det han gör, både av kollegor och chefen. Det är på grund av hans kollegor som han trivs på arbetsplatsen berättar han. Han nämner att det dock fanns en tidigare kollega som ibland kunde klaga på hans städteknik, vilket han upplevde som väldigt irriterande och jobbigt. Hon arbetar dock inte kvar på hans avdelning längre då hon var problematisk för fler än honom att arbeta med. När Viktor berättar vad han arbetar med säger han att det märks att människor ser ner på honom. Det kan till och med märkas när han bara går omkring och städar medan människor finns runt omkring, på sättet som folk kollar på en, man känner att det typ bränner lite i ryggen. Men Viktor säger att han inte försöker bry sig om det och att han istället försöker fokusera på det han gör, så att han istället blir klar snabbare. Maja svarar direkt att hon inte upplever sig få den uppskattning som hon förtjänar. Mycket på grund av lönen och arbetstiderna som de har säger hon. Hon frågar vem som egentligen skulle acceptera ett 14-timmars pass på en helg men att det inte finns något hon kan göra åt saken. Vidare känner hon inte något speciellt stöd från chefen då det saknas förståelse, det krävs ju någon viss förståelse för vad vi gör också, och det är ingenting man känner till när man är snäppet bättre. Hon förklarar att det ibland känns som att de har någon form av glasögon på sig som gör att de bara ser vad de vill se. Man kan ju säga åh idag har det inte gått bra, det var för lite tid nej men då är det ju vårt fel. Då är det vi som har jobbat fel. Vi måste planera bättre men det går ju inte att planera när man jobbar med människor heller på det sättet. Det går ju inte, man vet aldrig vad de hittar på liksom. Det är inte bara hennes chef som saknar förståelse utan det är överlag, även chefen för hennes chef. Maja förklarar vidare att så fort de äldre hon jobbar med har bestämt sig för att göra något som inte är planerat får de skulden. När anhöriga ifrågasätter någonting kan de heller inte ursäkta sig med att det är lite personal vilket ofta är orsaken, säger Maja. Utan då ska de be om ursäkt och ta på sig skulden själva säger hon. Vi måste ju ursäkta. Vi kan inte ( ) det är ju känt, det är ju lite personal i vården, det är det ju. Men vi får fortfarande inte stå där och säga det. Utan vi får ju ta skulden och liksom oj förlåt, ja nej oj ursäkta, ursäkta för att vi finns, jag ska gå och hänga mig själv nu nej men det är ju så.. Hon upplever dock att hon kan få stöd och uppskattning från sina kollegor istället. Även de äldre som hon tar hand om visar uppskattning säger hon. När hon berättar vad hon arbetar med för utomstående reagerar en del inte alls medan andra kan fråga om hon arbetar med att torka bajs. Den sistnämna kommentaren frustrerar Maja då hon menar att de gör mycket mer än så, men hon låter det gå förbi då hon inte orkar lägga energi på det. Hon är därför nöjd om de endast svarar med ett aha okej när hon berättar om sitt yrke, men beröm har hon aldrig fått när hon berättat om sitt yrke berättar hon. Anna säger att hon får uppskattning i sitt arbete av både kollegor, personal runt omkring och patienter. Det händer att patienter kan vara missnöjda men överlag är det mer positivt än negativt i hennes arbete. Men vid missnöje kan man som läkare bli anmäld vilket kan vara jobbigt, men det är inte speciellt vanligt samtidigt som det händer alla någon gång i livet, säger Anna. Det händer även att vissa människor klagar på att maten är fel eller att lakanen är skrynkliga, trots att läkarna och personalen har räddat livet på dem, men det skojar man bort, 38
berättar hon. Men som tidigare nämnt är det mesta hon får höra positivt, hon tror det kan vara mycket värre för undersjuksköterskorna och sjuksköterskorna. Jag tror att de flesta, eller många patienter som upplevs som väldigt krävande på avdelningarna skärper till sig när doktorn kommer, då kan de vara lite trevligare och vänligare och lite så här ja tack, tack. Men de kan vara väldigt gräsliga mot sköterskorna och undersköterskorna. Fast det får ju vi oftast veta på ronden för vi vet ju ofta att det inte riktigt är så som det ser ut när vi går in de där två minuterna. Anna berättar sedan att när utomstående får veta att hon är kirurg är det inte ovanligt att de berättar endera om något negativt de eller en släkting varit med om i vården. Därför väljer Anna att oftast inte berätta vad det är hon arbetar med. Istället säger hon inom vården och då brukar människor anta att hon är sjuksköterska eller undersjuksköterska och därför inte fråga eller kommentera mer. Även Erik upplever att han får uppskattning av alla sina arbetskollegor, alla yrkeskategorier som han utrycker det. Han får också uppskattning från patienter säger han, men nämner att det inte alltid är så då folk tar det så självklart att man lägger ner sig och kämpar som en buse med något. När Erik berättar för utomstående vad han arbetar med får han liknande reaktioner som Anna, vilket gör honom trött säger han. Samtidigt berättar han att det finns de som reagerar positivt, det finns folk som säger kirurg? Respekt! och sådär. Man blir nästan förvånad men det är kul. Vidare berättar han att han tror människor generellt ser positivt på hans yrke då de troligen har en viss förståelse kring vad som krävs, hur mycket yrket behövs och hur mycket nytta det gör. Vidare förklarar Erik att det inte är ovanligt att människor undrar hur han kan vilja arbeta som kirurg. Usch det måste ju lukta äckligt kan vissa uttala sig säger Erik. Men efteråt brukar de tillägga att det ändå är tur att det finns någon som vill arbeta som det. Avslutningsvis svarar Erik att generellt kan jag säga att det är otroligt sällan som patienter eller anhöriga uppfattar vården som negativ. Utan det är väldigt positivt överlag. Eller ja, alltifrån okej till positivt. Även Erik får alltså frågan varför han kan tänka sig att arbete med det han gör, vilket tyder på att det är ett lågstatusyrke. Anledningen till att Eriks arbete, trots detta, anses ha ett högstatusyrke beror på läkares utbildningsnivå samt ekonomiska ställning. Dessa två faktorer fungerar som en statussköld (Hochschild 2003, s. 163) mot synen på vad smutsigt arbete är. Klara upplever det svårt att svara på frågan om hon upplever sig erhålla stöd i sitt arbete eller inte. Hon säger att man som chef måste kunna fatta svåra beslut vilket inte alltid uppskattas bland personalen. Den uppskattning hon kan få säger hon är ifall hennes chef och kollegor tycker hennes beslut är bra. jag får väl den uppskattning jag förväntar mig, kan man väl säga säger hon sedan. Jag frågade henne därför om hon önskat sig få mer uppskattning varpå hon svarar att hon är nöjd. Hon berättar vidare att det kan hända att medarbetarna ger henne uppskattning men att det inte är lika vanligt eftersom det oftast är chefen som ger till medarbetarna. Men hon upplever att hon får den uppskattning hon förtjänar. När hon svarar utomstående kring vad hon arbetar med får hon inte mycket respons svarar hon, det är bara jaha och så är det inte så mycket mer med det. 4.7 Sammanfattning Nedan kommer en sammanfattning att göras för att tydliggöra vad som berörts och vad som är det centrala i analys- och resultatkapitlet. 39
4.7.1 Yrkesidentitet och inställning till arbete Det verkar finnas tendenser till att människor med ett högstatusyrke har lättare för att uppleva identifikation med sitt yrke. Flera av de intervjuade med ett högstatusyrke upplevde en tydlig och självklar identitet med sitt arbete. Varför man i ett högstatusyrke inte skulle tendera till att skapa en yrkesidenteitet skulle kunna bero på arbetets natur. Vissa yrkespositioner är nämligen gjorda för att vara tillfälliga. Att inneha en sådan position kan därmed resultera i att man istället försöker skapa en distans till sig själv och sitt yrke. Detta för att skydda sig själv från att skapa en yrkesidentitet och sedan bli av med den när man måste lämna sin post. Gällande anställda i lågstatusyrken tenderade dessa att inte skapa en yrkesidentifikation. Endast en respondent i min studie använde sig av ett begrepp som skulle kunna tyda på att han identifierar sig med sitt yrke. Allt annat som sades antydde dock på att han inte gjorde detta. Begrepp såsom jag är och jag arbetar som har varit till grunden för denna studie för att få fram hur mycket människor i låg- samt högstatusyrken tenderar att identifiera sig med sitt yrke. Det är dock noga att påpeka att detta inte behöver vara några definitiva antaganden. Därmed, efter att ha analyserat det insamlade materialet, skulle det vara välbefogat att påstå att ingen utav respondenterna i lågstatusyrken upplevde någon större grad av yrkesidentifikation. Detta tyder på att människor verkar ha det enklare för att ta till sig ett högstatusarbete som en del av sin identitet än ett lågstatusyrke. Varför det kan vara så kan bero på att man oftast måste ta till sig yrkets stereotyper och fördomar ifall man upplever en yrkesidenteitet. Dessa stereotyper och fördomar tenderar till största del att vara negativa i lågstatusyrken. Vissa har ju bilden av att människor som arbetar med smuts är smutsiga, detta citat visar på att åsikter kring ett yrke tenderar också till att bli åsikter kring människor i yrket. Därmed vill kanske lågstatusanställda inte identifiera sig med sitt yrke i allt för stor grad då det skulle resultera i att de behöver ta sig an de stereotypiska bilderna som deras yrken eventuellt har. Ingen vill ju troligtvis identifiera sig som smutsig och då kan man undvika detta med att inte använda sig av jag är och istället använda mer distanstagande begrepp. Distanstagande från en yrkesidentitet kan även bero på inställning till arbete. Har en individ en instrumentell inställning till sitt arbete ser de arbetet som ett medel för att uppnå andra mål. Om arbetet endast är ett medel kanske man inte upplever en identifikation med yrket, eftersom man endast arbetar för att uppnå något annat utanför arbetsplatsen. Individer i lågstatusyrken tenderar att ha en instrumentell inställning, det visar både tidigare forskning samt denna studie. Högstatusyrken tenderar däremot att ha icke-instrumentell inställning, vilket skulle kunna ha ett samband med att de även tenderar att upplever yrkesidentitet. Återigen är det svårt att påstå något definitivt. Studien visar nämligen att lågstatusanställda kan ha tendenser till icke-instrumentell inställning samtidigt som högstatusanställda också kan ha instrumentell inställning gentemot sitt arbete. Dessa inställningar verkar dock inte vara dominerande. Varför högstatusanställda tenderar att ha en icke-instrumentell inställning medan lågstatus har en instrumentell tror Ulfsdotter Eriksson (2006, s. 202) beror på att de fokuserar på olika saker. Hon menar att människor som är priviligierade oftast anser att det goda arbetet är det som ger status. Detta kan beror på att de inte behöver fokusera på lönen då detta inte är ett problem för dem. De kan därför fokusera på andra saker i arbetet. De med färre privilegier tenderar dock att fokusera mer på det lönsamma arbetet. I min studie finns det mycket som tyder på att de högstatusanställda inte anser att lönen är det viktiga i deras arbete, utan det viktiga är varierande arbetsuppgifter eller möjlighet till att utveckla sig själv och lära sig nya 40
saker. För de lågstatusanställda är det tydligt att lönen är både viktig och kanske till och med den avgörande faktorn till att respondenterna fortfarande är kvar i arbetet. Vidare är det möjligt att lågstatusyrken har svårt att erbjuda det som ett högstatusyrke kan erbjuda, så som personlig utveckling, möjlighet att använda sin kompetens och erhålla större ansvar. Därför är det svårt för anställda i lågstatusyrken att egentligen fokusera på dessa saker, om inte de uttrycker att de vill byta arbete till något som erbjuder det som en människa med ickeinstrumentell syn vill ha. Därmed är det kanske inte speciellt förvånande att högstatusanställda och lågstatusanställda tenderar att skilja sig ifrån varandra när det kommer till arbetsinställning. Likheter som upptäcktes mellan hög- och lågstatusanställda var att båda ibland valde eller ville undvika att presentera sig själva för utomstående med deras yrkestitel. Det som dock skilde dem åt var varför. Samtliga respondenter från ett högstatusyrke undviker eller undvek det då de upplever sig få besvärande påpekanden och följdfrågor. För lågstatusanställda är det för att människor kan uttrycka sig väldigt stereotypt gentemot dem om yrkestiteln används. Upplevde högstatus eller lågstatusanställda det som problematiskt med utomståendes reaktioner valde samtliga att istället beskriva deras bransch. Med andra ord kan det alltså upplevas som påfrestande både för anställda i högstatusyrken som lågstatusyrken med att berätta för utomstående vad de arbetar med. Det betyder dock inte att upplevelserna skiljer sig åt. För lågstatusanställda upplevs påfrestningen i form av skam, vilket inte är något som märks av bland de högstatusanställda. Studien visar dock att lågstatusanställda generellt inte får någon eller ytterst liten respons när de presenterar sig med yrkestitel. Anledningarna kan vara många, en anledning skulle kunna vara att lågstatusyrken upplevs som mindre intressanta då utomstående redan har mycket kunskap om dem eller i alla fall tror sig ha det. Det kan nämligen också vara så att utomstående har skapat sig en bild, en stereotyp, av yrket och människor verksamma i dem och finner heller inget eller litet intresse av att ändra den bilden de har. En annan skulle kunna vara att anställda i lågstatusyrken upplevs som mindre intressanta just på grund av deras låga yrkesstatus och till sist kan det finnas en åldersaspekt. Kanske upplevs det som mer accepterande och vanligt att yngre arbetar i lågstatusyrken varpå de utomstående varken visar intresse eller reagerar speciellt mycket. Kanske annorlunda resultat framkommit om fler äldre personer hade intervjuats. En av mina respondenter berättar hur en äldre arbetskollega inte ville ange hur länge hon arbetat som städare. Varför hon inte ville berätta tyder på att hon skämdes, inte nödvändigtvis över hennes arbete utan kanske mer för tiden hon befunnit sig i arbetet vilket i detta fall var 25 år. Både i teorikapitlet och i analysen framkom det att lågstatusanställda kan uppleva skam kring sitt yrke. Det framkommer att de stereotyper som finns kring yrken präglar personerna i yrket. Men skammen verkar främst framkomma om personerna i fråga blottas inför människor de känner alternativt kommer lära känna. Detta får mig att dra kopplingar till De Bottons (2004, s. 45 f.) diskussion och teori kring att människor erhåller status genom att jämföra sig med människor man har en relation med. Upplever man sig inte lika bra eller bättre än människorna i sin närhet upplevs skam då man inte har den status man vill ha. Men möter man en okänd person har man inget att jämföra med vilket resulterar i att man inte skäms. Inga specifika skillnader kring kön kunde upptäckas. Det enda som tenderade att sticka ut var att en kvinnlig respondent inom högstatusyrket inte trivdes med att sluta använda en typisk symbol för hennes yrke, nämligen läkarrocken. Hon säger att det blir besvärligt och pinsamt för patienter att inte se tydligt vem som är läkare och vem som är sjuksköterska. Det verkar 41
dock som att läkarrocken är viktig för henne för att inte misstas för exempelvis sjuksköterska. Hon verkar känna av att hennes yrke oftast ses som maskulint och i en sådan miljö kan det tendera att vara svårt att erhålla erkännande och respekt som kvinna. Det är möjligt att människor som inte vill bli förbisedda eller underskattade, exempelvis på grund av deras kön, väljer att hålla hårt i den prestige de kan erhålla. I detta fall fungerar läkarrocken som en statussymbol. 4.7.2 Strategier Ytterligare skillnader mellan högstatusyrken och lågstatusyrken är att individer i lågstatusyrken tenderar att använda sig av olika strategier för att motverka skam som de erhåller från sina arbeten. För det första visade vissa respondenter en acceptans till att deras yrke hade en låg status. För det andra försökte vissa fokusera och lyfta fram det viktiga i deras arbete. För det tredje fanns det de som ansåg att det fanns en generell yrkesidentitet men att de själva skildes från denne. Andra strategier som användes var att påpeka arbetet som tillfälligt och att jämföra sitt arbete med yrken vars status var högre alternativt lägre än sitt egna. Genom att se till det negativa i yrken med lägre status kan man uppleva en nöjdhetskänsla för sitt eget arbete man kunde ha arbetat med något sämre. Vissa respondenter försökte även hävda den egna insatsen i sitt arbete för att visa på att det man gör är till värde för samhället i stort. Andra sade också uttryckligen att de kunde använda sig av humor för att undvika skamkänslor. Genom humor kan man troligen skapa en distans till sitt yrke. En annan strategi som respondenterna verkade använda sig av, i alla fall för de som hade ett lågstatusyrke, var att använda sig av en förbättra presentation kring sig själv och sitt yrke. Respondenterna som arbetade som städare presenterade sig som lokalvårdare men använde sig sedan av begreppet städare under själva intervjuerna. En annan sade sig presentera sitt yrke men också vara snabb med att tillägga sina studier för att visa att arbetet bara var tillfälligt. Vidare valde en att presentera sig efter sin bransch. 4.7.3 Stöd och uppskattning Människor i både högstatusyrken och lågstatusyrken upplever stöd i arbetet och har erfarenhet av negativa upplevelser. Det som skiljer de negativa erfarenheterna åt verkar vara att de är mer personligt riktade när det gäller lågstatusanställda. För människor med högstatusyrken verkade klagomål mer vara riktat mot det generella, exempelvis organisationen i stort. Att de negativa upplevelserna är mer personligt riktade när det kommer till lågstatusyrken kan bero på yrkets status och att utomstående tenderar att blanda ihop människor och arbeten och se dem som en och samma. Ett exempel är att en städare som tar bort smuts hela dagarna måste vara smutsig själv. En chef som styr över arbetsplatsen ses alltså som en ledare och är det då också utanför arbetsplatsen. Dessa exempel behöver inte stämma men det kan vara lätt att skapa en sådan uppfattning. Det är då också enklare att vara negativ gentemot anställda i lågstatusyrken än högstatusyrken då anställda i högstatusyrken tenderar att få goda egenskaper kopplade till sitt yrke och tvärtom vid lågstatusyrken. Vidare verkar det som att mina respondenter med ett högstatusyrke upplever mer uppskattning i sitt yrke än de med lågstatusyrken, alternativt att de negativa upplevelserna inte berör dem lika mycket som respondenterna med låg yrkesstatus. Respondenterna i lågstatusyrken beskrev sig uppleva känslor, även om de inte uttryckligen sa det högt, så som skam, nedvärdering samt avsaknad av stöd och förståelse i arbetet. Dessa är känslor som inte gick att se hos de med ett högstatusyrke. Kanske kan yrkesstatus i sig fungera som en statussköld. En individ med hög yrkesstatus har det lättare att hantera negativa upplevelser då de erhåller mycket uppskattning. Denna uppskattning kan vara i form av lön, respekt, 42
förståelse med mera. Därmed upplevs det negativa inte som ett problem och påverkar heller inte yrkets anseende. Denna typ av uppskattning är väldigt låg när det kommer till yrken med låg status. Detta skulle kunna resultera i att en stereotyp skapas kring lågstatusyrken som sedan upprätthålls med den fortsatt saknade uppskattningen. Det är då troligt att individerna i lågstatusyrken drabbas hårdare och tar mer till sig kommentarer och kritik kring deras yrke till skillnad från högstatusyrken. 43
5. Avslutande kapitel I detta kapitel kommer jag redogöra för vad uppsatsarbetet lett fram till. I mina slutsatser avser jag besvara min frågeställning och i diskussionen kommer jag nämna de tankar och reflektioner som uppstått under och efter studien blivit slutförd. 5.1 Slutsatser Studiens syfte var att genom intervjuer undersöka anställdas förhållningssätt och upplevelser kring sin yrkesroll samt att se hur dessa upplevelser skiljer sig mellan högstatusyrken och lågstatusyrken. Studiens resultat visar att högstatusanställda tenderar att skapa en yrkesidentifikation medan lågstatusanställda inte gör det. Ytterliggare skillnader är att högstatusanställda främst har en icke-instrumentell inställning medan lågstatusanställda har en instrumentell inställning till sitt arbete. Detta stämmer väl överens med tidigare forskning. Anställda i både högstatusyrken och lågstatusyrken tenderar att uppleva stöd i sitt arbete. Högstatusanställda verkar dock uppleva mer uppskattning i sitt arbete än vad en lågstatusanställd gör. En annan likhet är att både högstatusanställda och lågstatusanställda ibland kan uppleva det som besvärligt att använda sin yrkestitel. Anledningarna till detta verkar dock skilja sig åt. För lågstatusanställda tenderar utomstående att uttrycka sig väldigt fördomsfullt gentemot dem som person, för högstatusanställda tenderar påpekanden och följdfrågor däremot vara mer organisatoriskt orienterade. Dock är den generella responsen kring lågstatusyrken relativt låg där ålder kan vara en påverkande faktor till varför. Det är möjligt att det upplevs som mer accepterande och vanligt att yngre arbetar i lågstatusyrken varpå utomstående varken visar intresse eller reagerar speciellt mycket till skillnad från om äldre arbetar i lågstatusyrken. Strategier är ett vanligt förekommande fenomen som anställda i lågstatusyrken använder sig av för att upprätthålla anseende och bli av med skamkänslor för sitt arbete. En strategi som används kan vara att man accepterar yrkets låga anseende. Att acceptera att ens yrke har ett lågt anseende tyder på att man inte upplever särskilt stor identifikation med sitt yrke. Det låga anseendet appliceras då inte på individen, vilket troligen hade varit konsekvensen om man haft en tydlig yrkesidentifikation. Liknande förklaring gäller även för de anställda som hänvisar till att ens arbete endast är tillfälligt, vilket är en annan strategi. Genom att skilja på sin egen identitet och sitt yrke kan nämligen viss självrespekt bevaras. Ytterligare en strategi är att man försöker peka på det speciella och unika med sitt arbete, vilket används för att upprätthålla värdighet och visa på att ens arbete är av betydelse. Att jämför sitt arbete med andra yrken är ännu en strategi. Ökad stolthet kan nämligen skapas genom att sätter sig själv i en fördelaktig position vid jämförelser med yrken som har både högre och lägre yrkesstatus. Vidare är humor en strategi liksom att använda sig av en förbättrad yrkestitel samt att beskriva sitt arbete utifrån bransch eller arbetsuppgifter. Genom att beskriva sitt arbete utifrån bransch eller arbetsuppgifter behöver man nämligen inte använda sig av yrkestitlar och genom att undvika yrkestitlar kan man undvika en del av den låga status som yrket bär på. 5.2 Diskussion Yrkesstatus är ett relativt outforskat område som enligt mig borde tillges mer fokus. Yrke ses ofta som en del av människors identitet och har därför en stor betydelse vid bemötande och bedömande. Ens yrke kan påverka en psykiskt, både positivt och negativt. Jag tror mycket väl att det kan påverka samhället negativt ifall en stor andel människor mår dåligt av sin 44
yrkesstatus, till exempel i form av skam. Det är därför viktigt att uppmärksamma yrkesstatus och föra en diskussion kring det. Angående min egen studie har jag kunnat urskilja att det finns likheter och skillnader kring upplevelser och förhållningsätt mellan anställda i lågstatusyrken och högstatusyrken. Fler områden hade kunnat beröras men på grund av tidsbrist har det endast varit möjligt att lyfta upp en liten del, av vad som är troligt en stor del, av likheterna och skillnaderna. Det är därför viktigt att poängtera betydelsen av vidare forskning kring yrkesstatus. Om mer tid hade funnits hade studien förhoppningsvis fått fram fler likheter och skillnader mellan hög- och lågstatusanställda. Fördelen med min studie är att jag kunnat få fram en tydligare bild över hur dessa grupper skiljer sig åt. Nackdelen är dock som sagt att tidsbristen hindrat mig från att plocka fram ytterligare likheter och skillnader. Vidare hade det kanske varit intressant om jag endast intervjuat två olika yrkeskategorier istället för fem som i denna studie. Då hade kanske också samma bransch varit av intresse. Under arbetets gång blev jag nämligen allt mer medveten om hur hierarkiskt det är inom sjukvården. Det verkade vara självklart och ingenting man ifrågasätter. Det hade då varit intressant att fokusera en studie enbart på sjukvården, se tendenser kring upplevelse och attityder både bland de längst ner i hierarkin och de längst upp. Men istället lämnar jag detta som ett förslag för vidare forskning. Anställda i lågstatusyrken vet att de inte ska skämmas för sitt arbete, och även om de inte uttrycker sig göra det verkar det ändå finnas en viss skamkänsla bakom många individer. Detta kan uppmärksammas genom att man upptäcker de strategier som lågstatusanställda använder sig utav. Eftersom det saknas en hel del forskning inom detta område finns det troligen fler strategier än de jag berört i min studie. Det hade därför varit intressant om fler studier gjorts kring vad lågstatusanställda kan tänkas säga och göra för att upprätthålla sitt anseende. Vidare hade det varit intressant med mer forskning kring högstatusanställda. Kanske kan man undersöka ifall även de högstatusanställda använder sig av strategier för att fortsätta upprätthålla sin status. Vidare forskning skulle även kunna utföras med hjälp av kvantitativ metod och till exempel undersöka olika yrkeskategoriers upplevelser av uppskattning i arbetet. 45
Referenslista Adkins, A. & Swan, J. (1980). Increase salespeople's prestige with a new title. Industrial Marketing Management, 9 (1), 1-9. Ahrne, G. & Svensson, P. (red.) (2011). Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber. Alvesson, M. (2011). Intervjuer genomförande, tolkning och reflexivitet. Stockholm: Liber. Ashforth, B. & Kreiner, G. (1999). How can you do it? : Dirty work and the challenge of constructing a positive identity. Academy of Management Review, 24 (3), 413-434. Aurell, M. (2001). Arbete och identitet. Om hur städare blir städare. Linköping: Linköpings studies in arts and science. Berglund, T. & Schedin, S. (2009). Social klass och arbete. I: Berglund, T. & Schedin, S. (red.). Arbetslivet. Lund: Studentlitteratur. Bourdieu, P. (1979/1989). Distinction A Social Critique of the Judgment of Taste. New York/London: Routledge. Bourdieu, P. (2000). Pascalian Meditations. Cambridge: Polity Press. De Botton, A. (2004). Statusstress. Norge: AIT Gjøvik. Eriksson, B. (1998). Arbetet i människors liv. Göteborg: Sociologiska institutionen, No 66. Fine, G. A. (1996). Justifying work: Occupational rhetorics as resources in restaurant kitchens. Administrative Science Quarterly. 41 (1). 90-115. Flisbäck, M. (2008). Att framhäva val och hävda möjligheter. Det rationella som strategi för erkännande av lågstatusyrken. Arbetsmarkand & Arbetsliv, 14 (4), 27-42. Flisbäck, M. (2010). Från generell bild till individuellt ansikte. Att hantera oförståelse och stereotypt bemötande i fyra lågstatusyrken. Sociologisk Forskning, 47 (1), 29-50. Goffman, E. (2009). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. (5. uppl.) Stockholm: Norstedts. Goldthorpe, J. H., Lockwood, D., Beckhofer, F. & Platt, J. (1971). Arbetaren i överflödssamhället, beteenden i arbetslivet 1. Stockholm: Aldus/Bonniers. Hammarén, N. & Johansson, T. (2007). Identitet vilka är du? Stockholm: Natur och Kultur. Hammarén, N. & Johansson, T. (2009). Identitet. Malmö: Liber. Hochschild, A. R. (2003). The managed heart. Commercialization of Human Feeling. (2. Uppl.) Berkley: University of California Press. Hughes, E. C. (1971/2008). The sociological eye: selected papers. New Brunswick: Transaction Books. 46
Hughes, E. C. (1951). Work and the self. I: Rohrer J. H. & Sherif M. (red.). Social psychology at the crossroads. New York: Harper & Brothers. Isacson, M. & Silvén, E. (2002). Yrken och yrkeskonstruktion i det moderna och senmoderna samhället. I: Abrahamsson, K. (red.). Utbildning, kompetens och arbete. Lund: Studentlitteratur. Linn, P. (1987). Gender stereotypes, technology stereotypes. I: McNeil, M. (red.). Gender and expertise. London: Free Association Books. Marsh, R. (1971). The explanation of occupational prestige. Social Forces, 50 (2), 214-222. Oskarson, M. (2008). De sociala klassernas skilda världar. I: Holmberg, S. & Weibull, L. (red.). Skilda världar: Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle. SOM-rapport 44. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet. Patel, R. & Davidson, B. (2011). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur AB. Reiss, A. J. (1961). Occupations and Social status. New York: The Free Press of Glencoe Ritzer, G. & Walczak, D. (1986). Working, conflict and change. (3. uppl.) Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall. Robertsson, H. (2003). Maskulinitetskonstruktion, yrkesidentitet, könssegregering och jämställdhet. Arbetsliv i omvandling 2003:13, Stockholm: Arbetslivsinstitutet. Sandström, J. (2012). Att arbeta för ett stigmatiserat företag. Arbetsmarknad och arbetsliv, 18 (4), 9-22. Sennett, R. (2007). Den nya kapitalismens kultur. Stockholm: Atlas. Sennett, R. & Cobb J. (1972/1993). The Hidden Injury of Class. New York/London: W.W Norton & Company. Skeggs, B. (2000). Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön. Göteborg: Daidalos. Strauss, A. & Corbin, J. (2008). Basics of qualitative research: Techniques and procedures for developing grounded theory. Thousand Oaks, Californien: Sage. Theandersson, C. (2000). Jobbet för lön, lust eller andra värden. Monograph from the Department of Sociology No 73. Göteborg: Göteborgs universitet. Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur AB. Ulfsdotter Eriksson, Y. (2006). Yrke, status och genus. En sociologisk studie om yrken på en segregerad arbetsmarknad. Göteborg: Göteborgs Studies in Sociology, No 29. 47
Ulfsdotter Eriksson, Y. & Flisbäck, M. (2011). Yrkesstatus. Erfarenhet, identitet och erkännande. Malmö: Liber. Ulfsdotter Eriksson, Y. (2012). Yrke. Malmö: Liber. Ulver-Sneistrup, S. (2012). Status. Malmö: Liber. Wegener, B. (1992). Concepts and Measurement of Prestige. Annual Review of Sociology, 18 (1), 253-280. Westberg-Wohlgemuth, H. (1996). Kvinnor och män märks: Könsmärkning av arbete en dold lärandeprocess. Doktoravhandling. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Solna: Arbetslivsinstitutet. Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 2014-04-20 från: http://www.codex.vr.se/texts/hsfr.pdf Wikander, U. (1999). Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Genus, makt och arbetsdelning. Stockholm: Atlas akademi. 48
Bilagor Intervjuguide Bakgrundsfrågor - Kön - Ålder - Yrke: Vad jobbar du med? - Anställningsform - Utbildningsnivå Intervjufrågor 1. Hur länge har du haft det yrke du har nu? 2. Varför valde du detta yrke? 3. Vad tycker du krävs för en person med din typ av arbete? 4. Trivs du på ditt arbete? Vad får dig att trivas/inte trivas? 5. Hur ser relationen ut mellan dig och dina kollegor? 6. Tycker du att du får den uppskattning som du förtjänar i arbetet? Av vem? Chefen, kollegorna, klienterna? Händer det att du inte får den uppskattning du förtjänar? 7. Är befordringsmöjligheter något som är viktigt för dig i ditt arbete? Varför? / Varför inte? Är det något du själv satsar på? 8. Är du motiverad i ditt arbete? Om ja; vad motiverar dig? Om nej; varför inte? 9. Upplever du att ditt yrke speglar en viktig roll i samhället? Varför? / Varför inte? 10. Hur ser du på dig själv som yrkesmänniska? Har den bilden förändrats sen du började som X [deras yrke]? Hur? 11. Skulle du säga att det finns skillnader mellan dig som yrkesperson och privatperson? Vad för skillnad skulle det kunna vara? 12. Finns det något i ditt yrke och din yrkesroll som du är stolt över? Varför? 49
13. Vad skulle du säga att du brinner mest för i livet, privatliv eller arbetet? Varför? Exemplifiera. 14. Vad skulle du säga att du lägger mest tid på; din fritid eller ditt arbete? Varför? Trivs du med hur det ser ut idag? Vart känner du dig mest tillfredsställd? 15. När människor frågar vad du arbetar med, vad brukar du då svara? Vad brukar reaktionen vara när du berättat för personen om ditt yrke? Vilka tankar och känslor upplever du kring deras reaktioner? 16. Finns det något med ditt yrke som du inte gärna pratar med andra om? Varför? 17. Hur tror du andra ser på ditt yrke? 18. Har du någon gång upplevt några negativa känslor eller åsikter kring ditt yrke och din yrkesroll? Om ja; vad hände och hur hanterade du det? 19. När folk uttalar sig om ditt yrke och du inte håller med, vad gör/tänker du då? 20. Om man kunde spola tillbaka tiden, hade du valt samma yrke du har idag eller skulle du byta? Varför? 21. Vart ser du dig själv om 10år? 22. Ange 3 yrken som du anser har hög status i samhället. Stämmer det överens med din bild av vilken status dessa yrken borde ha? Föreställ dig en person i yrket X [ett av de 3 alternativen], vad ser du då? Kan du beskriva det för mig? Hur ser personen ut? Vad gör personen? 23. Ange nu 3 yrken som du anser har låg status i samhället. Stämmer det överens med din bild av vilken status dessa yrken borde ha? Föreställ dig en person i yrket X [ett av de 3 alternativen], vad ser du då? Kan du beskriva det för mig? Hur ser personen ut? Vad gör personen? Har du något att tillägga innan vi avslutar? Har du några funderingar? Tack för att du tog dig tid att medverka! 50