Svartkonstnären En novell av Gunnar Södergren, 2010 Copyright Gunnar Södergren publicerad under Creative Commons
2 I två år har de letat, jagat och kämpat. I två år har de stridit, förhört, mutat och förhandlat för att komma Svartkonstnären Lenither nära. Nu är de det. Lite för nära för Denalians smak. Han drar sig snabbt åt sidan sekunden innan ett klot av ren energi flyger förbi bredvid honom. Han höjer blicken och drar en lätt suck när den möts av åsynen av Lentihers starka sköld, mot vilken hans och hans anförvanters magiska urladdningar splittras. Denalian blickar snabbt åt höger, där en åldrig alv med grånat hår, Dödsbringaren Eldöga, just har frammanat en magisk sköld för att avvärja den åskvigg som kommit flygande mot honom. Eldöga! Denalians röst är skarp. Till mig! Eldöga tittar kvickt upp, nickar och medan Denalian frammanar och skickar iväg en snabb serie energiklot mot Lenithers sköld, tar han tre snabba steg åt höger och fattar Denalians hand. Med förenade krafter frammanar de en mäktig sköld som avvärjer den kaskad av energiklot som Lenither, efter att ha uppmärksammat Denalians attack, skickat mot dem. Hur många har vi förlorat, bevarare? Frågar Eldöga mellan sammanbitna tänder, ansträngd av koncentrationen. 8... Denalian ser sig omkring och blinkar hastigt när en bevarares smärtsamma skrik når honom från andra sidan rummet. 9. Rothen föll just. Vi får honom aldrig. Eldögas röst är bister och sammanbiten. Han är för mäktig! Nej, vi kan inte... Denalian avbryts när en mäktig urladdning av magi träffar deras sköld och de knuffas bakåt en halv meter. Låt mig försöka! säger han bistert, och medan Eldöga försiktigt tar full kontroll över skölden, riktar han blicken mot stentaket dryga dussinet meter ovanför svartkonstnären som förpestat hans liv i dessa två långa år. Med en kraftig magisk urladdning låter han murkbruk, stenar och block regna ner mot Lenither. Denalian ler kort när Svartkonstnären tvingas förflytta sin uppmärksamhet uppåt, för att inte bli krossad under ett par ton sten, och med magi förstärker han sin röst när den ljuder genom salens mittskepp. Nu! Allt! Ekot av hans myndiga, alviska stämma, ackompanjerar en storm magiska urladdningar från de två dussin Bevarare och Dödsbringare som fortsätter står på benen. Lenithers sköld träffas en gång, sedan igen och till sist en tredje innan den sviktar och svartkonstnären slungas bakåt, bort från mittskeppet. Denalian hör sina vapenbröder hurra i förtjusning, men unnar inte sig själv nöjet. Lenither är inte död än. Med Eldöga vid sin sida, skyndar Denalian tillsammans med två eller tre andra framåt, bestämd i att avsluta detta medan de fortfarande kan. Halvvägs genom mittskeppet, sätter han handen till svärdshjaltet och det långa, lätt krökta svärdet lämnar sin skida med ett tyst väsande. Han tar ut stegen något och ska just låta klingan sänka sig ned i Svartkonstnärens kropp, när han känner en stark magisk urladdning susa genom rummet sekunden innan han lyfts från marken och slungas iväg genom kyrkan. Han slår i en av de kala sidoväggarna och ryggen knakar kraftigt i protest, innan han tungt slår i golvet och blir liggande. Kraftigt omtumlad, och på gränsen till medvetslöshet, tar Denalian ett djupt andetag och börjar hosta kraftigt när lungorna protesterar av ansträngningen. Han öppnar ögonen och får se hur Lenither åter är på fötter med Eldöga hängande fritt i luften framför honom. Trots att han fortfarande är omtumlad och starka ljusprickar dansar
3 framför ögonen, ser han Lenithers hånleende när denne höjer armen framför sig och en våg av mörker omsluter Eldöga. Eldöga börja rycka spasmiskt, fortfarande hängande och med glasartad blick i sitt fårade anlete. Nej! Denalians hat för den förpestade Lenither ger honom styrka och med en kvick rörelse kastar han sig upp på fötter och börjar röra sig mot honom. Svärdet, som landat en bit bort när Denalian slog i väggen, skramlar ljudligt mot stengolvet, innan det flyger iväg mot hans uthållna hand. Han fångar det i ett säkert grepp innan han höjer det över huvudet och låter klingan falla mot Lenithers höjda arm. Lenither, uppenbarligen för koncentrerad, för arrogant eller för utmattad, överraskas fullständigt av Denalians anstormning och kan inte annat än att skrika högt när stål möter kött och hans beniga underarm faller till marken. Denalian återhämtar sin gard och hans ögon glöder av blodtörst, medan Svartkonstnären, inte olikt en skugga som flyr ljuset, drar sig undan från honom. Denalian tvekar i ett par sekunder mellan att följa efter Lenither och att se till sin vän, innan han långsamt nickar och vänder sig om. Han slår sig ned på huk vid Eldöga som medvetslös fallit till marken så snart Lenithers koncentration brutits. Han sätter handen till Dödsbringarens hals och upptäcker en svag, flämtande puls. Han andas ut av lättnad, Eldöga är en mäktig anförvant och en god vän. Han reser sig åter upp och ser hur Lenither har flytt längre bort, till kryptans bortre ände, tydligen för svag eller skakad för att fortsätta striden. Så synd. tänker Denalian, med en kort ryckning i munnens ena sida. Han, och hans anförvanter som nu nått fram till honom, är det inte. Att det var han, Denalian, som räddat Eldöga och dessutom lemlästat Lenither, har inte gått de övriga förbi, och de ser nu till honom för ledning. Han tar ett djupt andetag och synar de Bevarare och Dödsbringare som är med honom till slutet. Adrali, den åldrige bevararmästaren, ser ut att ha åldrats tio år under den senaste timmen, men glöden i ögonen har inte minskat. Han kommer att behövas. Fjäderspets, Dödsbringaren, likaså. Hennes böjelse för de mörka konsterna är beklaglig, men användbar. Nu har vi honom snart, mina vänner. säger Denalian med hög röst. De som är stridsföra följer med mig. Ni andra... Hans blick faller på två av de yngre bevararna, varav en blev slungad in i väggen tillsammans med honom själv och nu ser ut att knappt kunna stå upp....stannar här och tar hand om de skadade. Det knappa dussinet nickar, som en man, instämmande, innan de, i lätt språng, följer efter Denalian mot salens bortre ände och dess stora port, genom vilken Lenither nyligen försvunnit. Häxor! Lenither tar de sista trappstegen i ett steg och skyndar vidare genom den mörka korridoren som leder till hans gemak, där hans båda älskarinnor väntar, spända på att få höra om hans triumf. Skynda er! Han slår upp dörren och ur den väl tilltagna sängen hoppar de två häxorna förskräckt till och reser sig upp. Herre! ropar de med en mun när de får syn på hans lemlästade arm. Vad har hänt? frågar sedan den yngre, blonda och brutalt vackra Milliana. Ett mindre bakslag! Lenithers röst är skarp och han viftar avfärdande med sin kvarvarande hand. Uppehåll dem medan jag förbereder mig.
4 Den äldre av de båda älskarinnorna, den farliga och ljuvt ondskefulla Ariala, nickar bestämt. Ja, herre och make! De båda häxorna snappar åt sig sina trollspön, kärleksgåvor från Lenither, och skyndar mot dörren, medan han själv försvinner ut genom den mindre dörren i gemakets motsatta hörn. Denalian skyndar, i spetsen för kämparna, fram genom den trånga korridoren som mött dem i slutet av trappan. Mörkret har jagats bort med två magiska ljusklot som nu svävar fram tillsammans med honom. I andra änden av korridoren möts de av en bastant ekdörr, till synes ordentligt reglad. Denalian beordrar med en höjd näve halt och smyger sedan, så tyst han kan, de sista stegen till dörren. Just som han ska lägga handen mot vredet, känner han en magisk urladdning från andra sidan och hinner inte mer än att desperat kasta sig till marken förrän dörren flyger förbi över honom och krossas mot en dödsbringares hastigt resta sköld. Från rummet bakom dörren hörs hånande skratt, från två människokvinnor, bedömer Denalian. Han reser sig kvickt upp och följer sedan med sina anförvanter som passerat honom och fortsatt in i rummet. Rummet, ungefär tio meter från vägg till vägg, är smakfullt inrett, med bastanta bokhyllor, ett belamrat skrivbord och en stor himmelsäng. Vid sängen står de båda kvinnorna och kastar besvärjelser och förhäxningar mot hans anförvanter som taktiskt sprider ut sig i rummet. Denalian sluter sin kraft till deras gemensamma sköld och spänner sedan sin isblå blick i de båda kvinnorna. Vi har inte tid med det här, häxor. säger han lugnt och myndigt. Ge er! Aldrig! de båda häxorna fräser mer än pratar och kavalkaden av besvärjelser och förhäxningar intensifieras. Denalian skakar kort på huvudet. Häxorna har, även de, utgjort ett plågoämne under de senaste två åren. Måste de dö, så måste de. Han nickar en tyst order till Fjäderspets, dödsbringaren som ställt sig vid den bortre änden av den halvcirkel som det dussinet anförvanter skapat. Han känner en stark magisk urladdning och ser, med ofrivilligt mörk blick, hur två mörka klot lämnar Dödsbringarens utsträckta händer och slungas mot de båda häxorna. Häxorna som, i sin hybris, uppenbarligen inte lärt sig frammana ens den mest grundläggande av magiska sköldar, tar klotets fulla energi och faller tungt till marken med svart materia ringlandes över huden. Döda redan innan de träffar marken. Denalians blick mörknar ytterligare; hur effektivt det än må vara, så är utnyttjandet av de mörka vågorna en besvärjelse han aldrig skulle komma på tanken att lära sig, trots sin höga magiska begåvning. I vanliga fall hade han inte tolererat användandet av besvärjelsen, inte ens från Dödsbringarna. Dock; såsom bevararna ständigt lär ut, så helgar ändamålet medlen. Ibland. Han tittar sig omkring och ser till sin glädje och lättnad att även de yngre bevararna delar hans avsmak för mörk magi. Denalians blick faller slutligen på Fjäderspets som sakta slickar sig om läpparna, medan ett ljus tycks bildas i hennes ögon. Denalian blinkar ett par gånger och höjer sedan handen, för att påkalla uppmärksamhet. Ännu står Lenither upp, ännu kvarstår vår kamp! Hans röst ljuder starkt och de övriga kämparna nickar instämmande.
5 Inte länge till, bevarare... hörs en röst från rummets bortre hörn och dussinet blickar vänds snabbt dit och Denalian höjer ena handen framför sig, beredd på det värsta. Ut genom gemakets andra dörr, kommer Lenither strosande, som om Denalian och de övriga var gamla bekanta som kommit på besök. Han höjer långsamt armen och håller ut handflatan framför sig. Denalian höjer sakta, försiktigt, en magisk sköld omkring sig och han kan riktigt känna hur luften sprakar av magiska laddningar när hans anförvanter upprepar hans besvärjelse. Ge dig, Svartkonstnär! säger han sedan, fullt medveten om vilket svar som väntar, men ändå bunden av den heder som Bevararna förespråkar. Inget svar kommer, men Lenithers mun delas i ett bistert hånleende och från hans höjda hand strålar mörk materia plötsligt med oerhörd kraft. Denalian spänner kroppens alla muskler och skjuter alltmer magisk energi till sin sköld för att avvärja vågorna. Attack! skriker han sammanbitet och släpper delvis sitt grepp om skölden, för att låta en serie snabba energiklot regna över svartkonstnären. De splittras samtliga mot Lenithers sköld och han känner hur hans sköld är påväg att ge efter och lägger åter sin fulla uppmärksamhet på den. Kampen fortgår, med Lenither, Svartkonstnären, till synes outtröttlig medan Denalian och hans anförvanter sakta, men säkert tappar styrka. Denalian skjuter ytterligare energi till sin sköld och kostar sedan på sig att se sig omkring. Adrali, den åldrige bevararen, har fallit, Fjäderspets ser ut att kunna falla ihop av utmattning närsomhelst och han själv känner hur hans krafter börjar ta slut. Han skakar långsamt på huvudet och tar sedan ett hårdare grepp om sitt svärd. Stålets väg har fungerat en gång tidigare under denna bistra kväll, kanske kan det det ännu en gång. Täck mig, och var beredda! skickar han till sina anförvanter och släpper sedan sin sköld fullständigt. Ett klot av mörk materia missar honom med en hårsmån, ett andra hoppar han vigt undan innan han tar ut stegen till språng och kastar sig över Lenither med klingan höjd. Lenither, fullt upptagen med de övriga elva, måste desperat dra sig åt sidan när klingan faller. Denalian ler kort och hugger ytterligare en gång. Hugget drar endast upp ett litet sår på Lenithers högra ben, men det är tillräckligt. Fullt tillräckligt. Svartkonstnärens ansikte förvrids av smärta och Denalian känner hur dennes sköld vacklar. Han behöver inte ge någon order, han behöver inget säga. Hans anförvanter samlar sina sista krafter och sänder en kaskad av magiska urladdningar på Svartkonstnären. Skölden tar den första vågen, falnar kraftigt vid den andra och vid den tredje träffas Lenither av urladdningarnas fulla kraft. Denalians ansikte delas i ett triumferande leende när denne sakta faller till marken, skakande av den magiska energin. Han ställer sig över Lenither och tar svärdet i bakvänt grepp. Han möter dennes skräckfyllda blick i någon sekund innan han, nu gravallvarlig i ansiktet, trycker svärdet genom bröstkorgen på honom. De anförvanter som står upp, höjer händerna i luften och ropar triumferande, denna gång gör Denalian dem sällskap. Lenither är död! Han drar sakta ut svärdet, skakar med en enkel rörelse av blodet och låter klingan återvända till sin viloplats, innan han vänder sig om, trött men leende. De två årens hårda kamp är över. Svartkonstnären är död!