Lära, växa, förändra

Lära, växa, förändra Den tredje folkbildningspropositionen på femton år presenterades i mars. Vilka likheter och skillnader finns mellan de tre dokumenten? Anders Ekman har läst och jämfört. I mars 2006 lades den tredje folkbildningspropositionen på de senaste femton åren på riksdagens bord. Den är häftad och försedd med ett omslag i fyrfärg där kunskapens träd växer upp ur en uppslagen bok. Symboliken är tydlig och understryks av att propositionen har försetts med titeln Lära, växa, förändra som visar den föredragande ministerns (Lena Hallengren) syn på vad folkbildningen betyder för samhälle och medborgare. Propositionen 1991, Om folkbildning, var också häftad men hade ett typografiskt omslag med röd färg som tonade ut mot en oviss (?) framtid. 1998 hette propositionen enbart Folkbildning, var klamrad och utan särskilt omslag. Den här gången är ambitionerna och förväntningarna tydligt uttrycka redan på omslaget. Bakgrund Propositionen 1991 (presenterad av skolminister Göran Persson) lades fram mot bakgrund av en besvärlig ekonomisk situation både för folkbildningen och staten. Som underlag fanns Folkhögskolekommitténs betänkande Folkhögskolan i framtidsperspektiv, SÖ:s rapport Studieförbunden inför 90-talet och Folkbildningsförbundets reformprogram Studieförbunden under 90-talet. Propositionen innebar en reform genom att studieförbund och folkhögskolor samlades inom samma anslag, regelstyrningen ersattes av målstyrning och utvärdering och den nybildade ideella föreningen Folkbildningsrådet fick myndighetsuppgifter. 1998 års proposition (som utbildningsminister Carl Tham överlämnade) grundades på den första statliga utvärderingen, SUFO 96. Den påverkade propositionen bl.a. genom att två nya syften med anslaget tillfördes och ytterligare en prioriterad målgrupp. 2006 års proposition bygger på den andra statliga utvärderingen, SUFO 2, en utredning av ungdomars deltagande i folkbildningen Vem får vara med? och FBR:s av Utbildningsdepartementet begärda rapport Folkbildningens framsyn. Dessutom 10 Forskning om folkbildning 1/2006

fanns som underlag Riksrevisionens rapport om bl.a. statsbidrag till folkbildningen, där en bättre rapportering från regeringen till riksdagen efterlystes. Tilltro till folkbildningens betydelse I alla tre dokumenten uttalas en stark tro på folkbildningens betydelse för samhälle och individ. 1991 var målstyrning en högaktuell företeelse och i ett avsnitt beskrevs statens mål för statsbidraget till folkbildningen. Målen sammanföll i stort med de mål folkbildningen redan hade för sin verksamhet. Propositionen 1991 har varit vägledande för de följande när det gäller den ideologiska ramen. 1998 hade språkbruket ändrats och man talade om statens syfte med statsbidraget även om utgångspunkterna i stort var oförändrade. Även 2006 talas om syftet med statsbidraget. Det är, med ett undantag, oförändrat från 1998 men med ny inbördes ordning mellan delarna. Demokratisyftet (som lyftes in 1998) ligger nu först, följt av individperspektivet, utjämning av utbildningsklyftorna och breddning av intresset för kulturlivet. Syftet att prioritera vissa målgrupper har lyfts ut och ersätts av sju verksamhetsområden som i särskilt hög grad utgör motiv för statens stöd. Folkbildningen ska i fortsättningen själv identifiera vilka målgrupper som är relevanta. Den ideologiska synen Varje proposition har ett inledande ideologiavsnitt, som får ses som en spegling av sin tid och rådande ambitioner. Några punkter är tidlösa och finns i alla tre dokumenten. Exempel är att den fria och frivilliga folkbildningen ska främja demokrati, jämlikhet, jämställdhet, internationell och kulturell förståelse och utveckling. 1991 trycktes särskilt på frihet och frivillighet, folkbildningens mål, utvärdering samt att folkbildningen kan styra sig själv (genom FBR). 1998 behandlade texten folkbildningen kring två sekelskiften, bl.a. vikten av ett aktivt medborgarskap under 2000-talet och konsekvenserna av EU-medlemskapet. Folkbildningens idé ansågs modernare än någonsin och dess flexibilitet låter sig väl förenas med den nya tekniken. Folkbildningen kan möta samhällets utmaningar genom att ge ökad insikt. Ett lyft för utbildning och kultur lyftes fram (som komplement till den femåriga satsningen på kunskapslyftet som inleddes 1997). Avsnittet avslutades med folkbildningens egen utmaning : utbudet får inte förflackas och nya arbetsformer måste prövas. Men det är bara folkbildningens organisationer själva som kan förverkliga sina möjligheter. Forskning om folkbildning 1/2006 11

2006 konstateras att statens stöd till folkbildningen bygger på insikten att folkbildningen tjänar samhällsnyttan. Inom tre områden är folkbildningen särskilt betydelsefull. Den stärker demokratin genom att bidra till att öka människors makt över sina liv, genom att bidra till samhällsutvecklingen, samt genom att folkrörelsen är grundstenen i folkbildningstraditionen. Livslångt lärande för alla är det andra området. Här lyfts fram folkbildningens förmåga att nå även dem som inte klarat av eller inte velat delta i det reguljära utbildningsväsendet. En ökad samverkan mellan olika delar av vuxnas lärande efterlyses. För det tredje stärks de enskilda individernas personliga utveckling. I en tillväxtorienterad ekonomi har inte folkbildningen som huvuduppgift att alla ska få kunskaper för att klara arbetsliv och samhällsliv. Folkbildningen ska stärka demokratin och bidra till ett livslångt lärande, men också ge alla deltagare möjlighet till personlig utveckling. Det sägs också att folkbildningen ger ett mervärde som i princip inga andra aktörer i samhället kan ge. Den måste vara så pass omfattande, ha en kostnad och en inriktning så att alla har reell möjlighet att delta. Bedömning av verksamheten 1998 gjorde regeringen bedömningen, helt i enlighet med SUFO 96, att verksamheten överensstämt med syftena med statsbidragsgivningen och väl motsvarat statens förväntningar. Folkbildningen borde ges fortsatt statligt stöd. SUFO 2 drog en liknande slutsats och ansåg att det fanns starka skäl för ett fortsatt statligt stöd till folkbildningen. Regeringen instämmer i detta, men anser att det finns utrymme för en del förändringar och förbättringar. Den sammanfattande bedömningen är att syftena med statens bidrag till folkbildningen i väsentlig mån (min kursivering) uppfyllts. Ett fortsatt statligt stöd anses motiverat. Det finns alltså områden där bidragsmottagarna bör skärpa sina insatser. De sju verksamhetsområdena Årets proposition innebär att aktörerna själva bestämmer vilka målgrupper som är angelägna. Sedan 1970-talet har prioriteringar av olika ämnen och grupper styrt inriktningen på verksamheten. 1991 ansågs att invandrare skulle särskilt uppmärksammas och att handikappade var en viktig målgrupp. 1998 bekräftades detta, även om benämningen handikappade nu hade bytts ut mot deltagare med funktionshinder. Arbetslösa tillfördes som en prioriterad grupp. Utöver de båda prioriterade grupperna lyftes 1991 inte några särskilda områ- 12 Forskning om folkbildning 1/2006

den fram medan det 1998 presenterades några centrala utvecklingsområden. Det handlade om ett lyft för kultur och bildning i bred bemärkelse, naturvetenskap och teknik ansågs behöva ökad uppmärksamhet. Vidare framhölls folkbildningens roll för kulturen och för personer med funktionshinder. Nya områden var folkbildningens roll i integrationsarbetet, IT sågs som ett viktigt område, samt arbetet med att forma ett ekologiskt hållbart samhälle. De sju områden, som nu framhålls, samlade under rubriken Demokrati, lärande och personlig utveckling, är den gemensamma värdegrunden, det mångkulturella samhällets utmaningar, den demografiska utmaningen, det livslånga lärandet, kulturverksamhet, personer med funktionshinder samt folkhälsa, hållbar utveckling och global rättvisa. Några teman har funnits med tidigare, men presenteras mer uppfordrande. Det är värdegrunden, demografin och det livslånga lärandet. Helt nytt är väl egentligen bara att folkhälsoperspektivet ges ökad uppmärksamhet. De sju verksamhetsområden, som i hög grad utgör motiv för statens stöd, innehåller ett flertal (ut)maningar. Motiv för förändringen är att utpekandet av vissa målgrupper har begränsat folkbildningens potential. Alla varken kan eller bör bedriva en verksamhet som passar alla beroende på huvudmännens ideologiska profil och att behoven skiljer sig mellan regioner och grupper och över tid. Folkbildningen ska även i fortsättningen sträva efter att nå dem med kort och ofullständig utbildning eller som på andra sätt är utsatta. Den gemensamma värdegrunden Det demokratiska perspektivet handlade 1991 bl.a. om att de ideella folkrörelserna visat tecken på försvagning och att samhällsutvecklingen, enligt Maktutredningen, kännetecknades av medborgerlig vanmakt. Uppgiften för folkbildningen måste därför vara att förnya och vitalisera demokratin. Folkbildningen borde ha sin förankring i ett demokratisk kunskapsarbete i nära relation till idérörelser och stå fri i förhållande till staten och starka ekonomiska intressen. Den utbildning som bedrevs inom folkbildningen skulle när det gällde rekrytering, form och arbetssätt utgöra ett alternativ till utbildningen inom det offentliga skolväsendet och högskolan. För studieförbunden togs detta villkor bort redan 1992 (på förslag av skolminister Beatrice Ask) och för folkhögskolan 1998. Under rubriken Demokratins kultur sades 1998 att folkbildningens betydelse är en fråga om att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Dess överlev- Forskning om folkbildning 1/2006 13

nad och vitalitet måste bygga på en demokratins kultur med samtal, diskussion och delaktighet som viktiga ingredienser. Genom att folkbildningen ges möjlighet att utvecklas kan den demokratiska kulturen stärkas och klyftor kan motverkas i kunskaps- och informationssamhället. Till den demokratiska uppgiften lades jämställdheten. Kvinnor deltar oftare än män både i folkbildningen och vuxenutbildningen. Folkbildningen är därför viktig för att stärka kvinnors position i samhället. Syftet med statsbidraget tillfördes formuleringen att det ska bidra till att stärka och utveckla demokratin. 2006 är texten om den gemensamma värdegrunden mer inriktad på folkbildningens inre demokrati. Folkbildningen ska slå vakt om de grundläggande demokratiska värderingarna och ta ansvar för att dessa återspeglas i valet av verksamheter och i innehållet, i verksamhetsformerna och i organisationernas uppbyggnad. Principerna om allas lika värde och jämställdheten mellan könen har inte fått genomslag i ledande funktioner inom folkbildningen. Frånvaron av kvinnor, personer med funktionshinder och personer som inte är födda i Sverige är påfallande. De beslutande nivåerna får givetvis inte domineras av svenskfödda, välutbildade, medelålders män. Det mångkulturella samhällets utmaningar Termen mångkulturell användes inte 1991, inte heller sägs något om integrationsfrågor. Invandrare skulle särskilt uppmärksammas men torde underförstått räknats till de grupper som av olika skäl har begränsade möjligheter att delta i studier och kulturverksamhet. Integrationsfrågorna var viktiga 1998. Folkbildningen uppmanades att fortsätta sina ansträngningar att genom kultur- och bildningsarbete underlätta en integration mellan invandrare och svenskar. I avsnittet om de mångkulturella utmaningarna sägs 2006 bl.a. att folkbildningen ska främja en interkulturell dialog, bidra till ökad integration mellan dem som bott i landet länge och dem som nyligen invandrat. Metoder för uppsökande verksamhet behöver utvecklas. Det kan knappast anses tillräckligt att andelen invandrare i folkbildningens verksamhet inte är högre än i befolkningen i allmänhet, sett mot bakgrunden att detta har varit en prioriterad uppgift sedan 1991. Engagemanget behöver öka för kompletterande svenskundervisning. 14 Forskning om folkbildning 1/2006

Den demografiska utmaningen Verksamhetens inriktning på olika åldersgrupper behandlades tämligen begränsat 1991. Det framhölls att en stor del av kulturprogrammen vänder sig till barn och ungdom och att det är betydelsefullt. Inte heller 1998 var den demografiska utvecklingen i fokus. På kulturområdet nämndes att rockcirklar innebär ett viktigt socialiserande och kulturskapande arbete med ungdomar. 2006 är situationen annorlunda. Det faktum att den stora 1940-talsgenerationen inom några år kommer att ha lämnat arbetslivet samt att en stor grupp unga födda under 1990-talet blir en aktuell målgrupp för folkbildningen ger frågan aktualitet. Den demografiska utmaningen innebär att folkbildningen ska kunna möta nya generationers behov utan att glömma de äldre. För att kunna göra det behövs en mångfald både i utbud och kontaktvägar för att möta olika intressen och behov. Det livslånga lärandet Livslångt lärande som term användes knappast 1991, men betydelsen av återkommande folkbildningsinsatser uttrycktes t.ex. genom att dessa behövs till följd av kunskapsutvecklingen och förändringar i arbetslivet och samhället i övrigt. En viktigt uppgift var att belysa och diskutera aktuella problem och introducera nya kunskapsområden eftersom kunskapsutvecklingen sker så snabbt att det en gång inlärda lätt blir föråldrat. Som exempel på nya frågor nämndes miljöförstöringen, den europeiska integrationen och den ökade invandringen. 1998 ansågs folkbildningen bidra till det livslånga lärandet och diskuterades i relation till vuxenutbildningen och högskolan. Folkbildningen ansågs ha en stor och viktig uppgift i det livslånga lärandet, men uppgiften borde skilja sig från den som ligger på det offentliga skolväsendet och högskolan. 2006 konstateras att folkbildningens roll i det livslånga lärandet är under omvandling. Den idémässiga förankringen hos olika huvudmän är ett särdrag och en styrka. Samtidigt är folkbildningen en del av det livslånga lärandet. Starkare än tidigare betonas att studieförbund och folkhögskolor har en viktigt roll inom hela vuxenutbildningsområdet. Valideringsbegreppet förs in för första gången. För folkbildningen, som står för ett informellt lärande, har det en central betydelse att validering erkänns som Forskning om folkbildning 1/2006 15

metod och vinner acceptans inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden. Det underlättar för ett erkännande av det lärande som skett inom folkbildningen. Folkhögskolan uppmanas att slå vakt om den unika ställningen att ha en egen ingång till högskolan genom en särskild urvalsgrupp. Den kräver stor omdömesgillhet för att upplevas som legitim. Kulturverksamhet 1991 ansågs det främsta kulturpolitiska motivet för stödet till folkbildningen vara att den ska bredda kulturintresset i samhället och vidga deltagandet i kulturlivet. Även om ministern ansåg att studiecirklarna bör vara tyngdpunkten i studieförbundens verksamhet betonade han vikten av deras kulturverksamhet. Betydelsen för amatörernas kulturverksamhet poängterades. Den 1996 framlagda kulturpropositionen färgade texten 1998. Där tryckte man på den fördelningspolitiska uppgiften både geografiskt och socialt genom att verksamheten når ut även till orter som saknar statligt stödda kulturinstitutioner och till grupper som inte får del av samhällets övriga kulturutbud. Funktionen som mötesplats och som arbetsmarknad för kulturarbetare framhölls. Hantverkscirklarnas betydelse betonades särskilt. 2006 framhålls att folkbildningen ska vara en lokal och regional drivkraft för den folkliga kulturen. Ytterligare ansträngningar efterlyses, t.ex. för att i kulturverksamheten få med deltagare med kortare formell utbildning och nya grupper, också de som ligger utanför folkbildningens etablerade nät av föreningskontakter. Det bör vara naturligt för folkhögskolor och studieförbund att på ett ännu bättre sätt bjuda in amatörkulturens organisationer till ett tätare samarbete. För sin fortsatta utveckling behöver amatörkulturens centrala organisationer ett starkare statligt stöd. Statens kulturråd bör tillföras ytterligare medel för detta ändamål. Det går inte att peka ut ett enskilt nationellt politikområde som ensamt kan bära det politiska ansvaret för amatörkulturen. Regeringen utlovar en fördjupad analys av samspelet mellan dessa olika politikområden och deras respektive ansvar för amatörkulturen. Personer med funktionshinder Ministern framhöll 1991 att det var väsentligt att folkbildningen fortsatte att sträva efter att möjliggöra deltagande för funktionshindrade. För studieförbunden betonades vikten av att utveckla handikappades färdigheter, att informera om 16 Forskning om folkbildning 1/2006

olika sorters funktionshinder och att ge medlemmar i handkapporganisationer en bättre utbildning för att kunna tillvarata sina intressen i samhället. En viktigt uppgift för det nybildade Folkbildningsrådet var att verka för att folkhögskolorna tog ansvar för att personer med funktionshinder av skilda slag kan delta i undervisningen. 1998 uppmanades folkbildningen att fortsätta sina ansträngningar att undanröja studiehinder och tillgodose utbildningsbehov för människor med funktionshinder. Folkhögskolorna ansågs kunna ta ett särskilt ansvar att anordna behörighetsgivande utbildning på uppdrag av kommuner. 2006 framhålls också vikten av att verksamheten är öppen för personer med funktionshinder och att alla deltagare erbjuds lika möjligheter till studier och att påverka utformningen av verksamheten. En ökad medvetenhet behövs om tillgänglighet, bemötande och individuella anpassningar. Det kräver en kontinuerlig vidareutbildning och kompetensutveckling av cirkelledare och lärare, men också av all personal som möter människor och planerar verksamhet. Folkhälsa, hållbar utveckling och global rättvisa Miljöfrågorna ägnades inte någon särskild uppmärksamhet i propositionen 1991. Som exempel på att det inlärda snabbt blir föråldrat nämndes miljöförstöringen. 1998 var situationen förändrad. Folkbildningen borde fortsätta sina ansträngningarna att bidra till en kunskapsutveckling hos alla medborgare kring vad som krävs för att ställa om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. Livsstilen borde ändras så att den blev mer resurseffektiv och kretsloppsanpassad. 2006 lyfts folkbildningens roll i det lokala folkhälsoarbetet fram. En god folkhälsa ses som en del i förutsättningarna för en hållbar utveckling. För en hållbar utveckling gäller det att utmana gängse uppfattningar om hur naturtillgångarna ska användas. Insikten om vikten av förändrade värderingar och levnadsvanor ska öka genom folkbildningens insatser. Insikten behöver öka om att det med gemensamma ansträngningar går att påverka framtiden. Folkbildningen kan inom Sverige öka kunskapen om och förståelsen för förhållanden i andra länder och kulturer. Under de närmaste åren bör medel avsättas till FBR för att stimulera och utveckla arbetet med frågor som rör internationell solidaritet och samhällets omställning till hållbar utveckling. Forskning om folkbildning 1/2006 17

Självständighet och ansvar Folkbildningens självständiga förhållande till stat och marknad är en röd tråd genom de tre propositionerna. 1991 betonas att bidragen från samhället förutsätter ett grundläggande förtroende för de mottagande organisationerna och deras vilja och förmåga att förverkliga den bildningstanke de säger sig stå för. Om de ska åtnjuta detta förtroende är främst beroende av dem själva. Liknande resonemang förs 1998. Folkbildningen ska styras av sin egen idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av politiska och ekonomiska maktgrupper. Bidragsgivningen ska inte styra folkbildningens inriktning och den ska inte fogas in i det allmänna utbildningsväsendet. Stödet syftar till att bevara och utveckla folkbildningens egenvärde friheten, frivilligheten, idéstyrningen och självständigheten. Det ligger i folkbildningens idé att verksamheten lokalt i hög grad formas av deltagarna själva, sägs det 2006. Ett långtgående deltagarinflytande är ett av folkbildningens kännetecken. En centralstyrd folkbildning utgör på så sätt en självmotsägelse. Konkret är det de slutliga mottagarna av statsbidraget, som har ansvar för verksamhetens relevans och kvalitet. Huvudansvaret ligger alltså på den enskilda folkhögskolan och den lokala studieförbundsenheten. Den gällande ansvarsfördelningen mellan staten och folkbildningen medför att frågan om hur FBR fullgör sitt uppdrag får stor betydelse inte minst när det gäller i vilken mån statens syften med statsbidraget uppfyllts. Kvalitet Kvalitetsarbetet inom folkbildningen behandlades 1991 utifrån vad bidragsgivaren behöver veta om folkbildningen. Det handlade om det fördelningspolitiska perspektivet: att resurserna främst ska användas för att nå ut till och aktivera de grupper som av olika skäl har begränsade möjligheter att delta i studier och kulturverksamhet. Statsbidraget ska användas till den typ av aktiviteter som det är avsett för. Folkbildningen själv måste reagera och vidta åtgärder internt om det visar sig att viss verksamhet inte fyller villkoren för statsbidrag. Av intresse är också hur studieförbund och folkhögskolor profilerar sin verksamhet. Genom ett nytt bidragssystem ska verksamhetens innehåll och kvalitet sättas i centrum. Samma grundsyn fanns även 1998 men uttalades lite stramare. Folkbildningens organisationer behöver ägna uppmärksamhet åt sitt inre liv så att arbetsformerna 18 Forskning om folkbildning 1/2006

inte tillåts stelna. Verksamheten får inte förflackas till ett utbud, som inte kan särskiljas från kommersiella utbildningsanordnares. Det är statens ansvar att vara tydlig i fråga om vad regering och riksdag vill uppnå genom bidragsgivningen. Uppnås inte dessa syften kan inte heller motivet för att ge statsbidrag kvarstå. De fördelningspolitiska syftena upprepades. Vidare påpekades att det är särskilt allvarligt om den folkrörelse- och idéburna verksamheten uttunnas så att det inte är möjligt att se skillnad mellan olika folkbildningsorganisationers verksamhet. Kvalitetsarbetet behöver ske systematiskt på alla nivåer och vara inriktat på såväl administration som verksamhetsformer och innehåll, sägs det 2006. Utgångspunkten ska vara folkbildningens egna mål och de kvalitetskriterier som man själv utvecklar. Samtidigt måste kriterierna inbegripa en bred syn på kvalitetsbegreppet. Ansvaret ligger inte på FBR utan på aktörerna själva. För FBR bör det vara en prioriterad uppgift att medverka till att arbetet sker. Grundläggande för synen på vad som är god kvalitet inom folkbildningen är, enligt propositionen, att verksamheten uppfyller statens syften med statsbidraget. Andra kriterier är att verksamheten genomsyras av en ideologisk profil och att verksamheten kan bedrivas i hela landet. En fokusering på kvalitetsfrågorna borde leda till en systematisk omprövning och ytterst avveckling av verksamheter som inte är folkbildningsmässiga. Om FBR sägs vidare att rådet ska dra operativa slutsatser av den information som rådet samlar in. Eftersom all folkbildningsmässig verksamhet måste bära vissa grundelement bör fbr utarbeta metoder som möjliggör jämförelse i kvalitet mellan olika verksamheter. Det är rimligt att modellerna för bidragsfördelning inte uteslutande baseras på kvantitativa data. Folkbildningsrådet FBR ägnades stort utrymme 1991, då SÖ avvecklades och rådet bildades. Frågor om fördelning av statsbidrag, uppföljning och utvärdering överfördes till FBR, som självt genom sina stadgar skulle organisera sin verksamhet. 1998 bedömdes att rådets ställning och arbetsuppgifter borde vara oförändrade. Regeringen var medveten om att rådets båda uppdrag att vara myndighetsutövare och folkbildningens samarbetsorgan ställde stora krav på styrelse och anställda att kombinera dessa roller. Det ansågs viktigt att FBR även i fortsättningen hade styrkan och integriteten att fatta beslut till nytta för hela folkbildningen. FBR hade hanterat sina myndighetsuppgifter på ett kompetent sätt. Forskning om folkbildning 1/2006 19

2006 är tonen kärvare. Det finns för närvarande (min kursivering) inte några avgörande skäl för att ompröva grunderna för den ordning som tillkom genom 1991 års reform. En svaghet är att styrelsen indirekt sitter på mandat från de organisationer som är mottagare av statsbidragen. Det kan medföra risk för lojalitetskonflikter och kollegiala hänsyn. Konstruktionen kan hämma FBR i dess agerande. Legitimiteten beror av hur väl man kan hantera denna balansgång. Myndighetsrollen stärks genom att FBR ges rätt att återkalla och omfördela statsbidrag till verksamhet som inte uppfyller statens villkor. FBR bör bedöma livskraften i existerande verksamheter i förhållande till behovet av att skaffa utrymme för nya verksamheter och grupper. Möjligheten att omfördela resurser mellan olika verksamheter bör utvecklas. Utvärdering I riksdagsbeslutet 1991 ingick att staten utöver FBR:s utvärderingar skulle göra egna utvärderingar vart tredje år. Den första statliga utvärderingen låg till grund för propositionen 1998. Där föreslogs att utvärderingarna borde genomföras vart femte år, vilket också blev riksdagens beslut. 2006 års proposition bygger bl.a. på den andra statliga utvärderingen. Nu föreslår regeringen att utvärderingarna ska göras som tätare återkommande studier av mer begränsad omfattning. En anledning till ändringen är att det med stora utvärderingar blir långa mellanrum mellan utvärderingarna och att de bara kunnat belysa ett urval av frågor. Vid behov kan de tätare återkommande studierna kompletteras av mer sammanfattade analyser. Några stora utvärderingar liknande SUFO prioriteras alltså inte i fortsättningen. Tätare, gärna årliga, utvärderingar ska medverka till en förbättrad rapportering till riksdagen. Forskning Ett fortlöpande utvecklingsarbete ansågs 1991 vara en absolut förutsättning för att intentionerna med reformerna skulle kunna förverkligas. SÖ:s medel för centralt utvecklingsarbete inom folkbildningen överfördes till det samlade statsbidraget. Ministern utgick från att FBR skulle ta initiativ till och finansiera FoU-arbete inom folkbildningsområdet. 1998 framhölls att en fristående och kvalitativt bra forskning om folkbildning är av betydelse för folkbildningens utveckling. En sådan forskning borde komma till stånd vid sidan av den statliga utvärderingen och ge kunskap om vilken bety- 20 Forskning om folkbildning 1/2006

delse folkbildningen har för samhället och dess utveckling. Det vore också värdefullt om folkbildning kunde beskrivas och värderas tvärvetenskapligt så att dess betydelse även för kultur-, fritids- och arbetsmarknadsområdena uppmärksammades. Viktigt var också att folkbildningen använder forskare och forskningsresultat i sin verksamhet. Det var angeläget att FBR även i fortsättningen hade en nära och frekvent kontakt med forskare och att rådet upparbetade en kvalitativt bra beställarkompetens i förhållande till forskare. 2006 är bedömningen att det finns behov av en förstärkt forskning på folkbildningsområdet. Utrymme bör ges för folkbildningsforskning, som inte är nära knuten till utvärderingsprojekt. Metod och teoribildning bör utvecklas ytterligare för att nå en starkare vetenskaplig grund som kan öka kunskapen om folkbildningens betydelse. Inom ramen för statsbidraget bör medel avsättas till forskning inom folkbildningens område. Medlen ska disponeras av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Forskningsinsatsen ska göras utöver det FoU-arbete som FBR bedriver. Bildningsarbete eller verksamhetsstöd? Relationen mellan bildningsverksamheten och folkrörelsearbetet uttrycktes 1991 som att folkbildningsarbetet bidrog till organisatorisk styrka och ideologisk utveckling. I dag behövs folkbildningen som en livgivande kraft inom de traditionella folkrörelserna och som ett stöd åt nya framväxande rörelser. Tongångarna var desamma 1998 då studieförbund och folkhögskolor förväntades bedriva verksamheter som syftar till att utveckla, förnya och befästa rörelsens egna värderingar och idéer, t.ex. genom att inskola, vidare- och fortbilda medlemmar och förtroendevalda. I den senaste propositionen ägnas frågan ett eget avsnitt. Det nära samarbetet med föreningslivet ses som ett betydelsefullt stöd till utveckling av medlemmarnas och funktionärernas förmåga att verka för organisationens syften. Statsbidraget får dock inte användas till att anordna en verksamhet i största allmänhet. Det får inte heller fungera som ett allmänt verksamhets- eller organisationsstöd, som kan användas av föreningar och organisationer för att finansiera den egentliga verksamheten och den egna organisationen. Dessa måste finansieras på annat sätt. Bakgrunden till denna tydliga markering till bidragsmottagarna finns i en delrapport från FBR:s undersökning av cirkeldeltagare 2004. Av den framgick att i vissa studieförbund anmärkningsvärt stor andel av de intervjuade deltagarna inte Forskning om folkbildning 1/2006 21

hade deltagit i någon cirkel under året. Regeringen tolkar resultatet så att rågången mellan studieverksamheten och den egentliga verksamheten inte hålls klar. Slutsatsens dras att det inom nuvarande ekonomiska ramar finns utrymme för betydande omprioriteringar. Idrottens utbildningsverksamhet Idrottens studieförbund SISU, som erhållit statsbidrag fr.o.m. 1986, omnämns inte särskilt vare sig 1991 eller 1998. 2006 tas emellertid stödet till idrottens utbildningsverksamhet upp. Bakgrunden kan sökas i den ovan nämnda deltagarundersökningen. Avgränsningen mellan vad som utgör bidragsberättigad studie- och bildningsverksamhet å ena sidan och vad som är en förenings eller organisations egentliga verksamhet aktualiseras särskilt när det gäller SISU. Det pekas på svårigheten att upprätthålla rågången mellan studie- och bildningsarbete respektive övning, träning och traditionella ledarutbildning. Därför bör det prövas om statens stöd till idrottens studie-, bildnings- och utbildningsverksamhet kan kanaliseras direkt till idrotten. I augusti 2006 presenterades ett förslag, som innebär att SISU Idrottsutbildarna får 140 mnkr årligen, dvs. en fördubbling av tidigare anslag, för att bedriva utbildnings- och ledarverksamhet samt verksamhet av folkbildningsliknande karaktär. Anslaget fördelas inte av FBR. Nyordningen är tänkt att gälla fr.o.m. 2007 om SISU och riksdagen så beslutar. Pedagogik Pedagogiska frågor behandlades 1991 utifrån studiecirkeln i ett gruppdynamiskt perspektiv och cirkelledarens betydelse för att ge deltagarna största möjliga utbyte av deltagandet. Inte heller 1998 gavs pedagogiken något större utrymme, men nya arbetsformer måste prövas i syfte att engagera fler ungdomar och att nå män i de åldrar som var underrepresenterade i folkbildningen. 2006 framhålls att arbetet med pedagogisk och metodisk förnyelse bör ges hög prioritet. Nya värderingsmönster, förändrad livsstil, förändrat arbetsliv och större kulturell och religiös mångfald kräver nya verksamhetsformer och ändrade prioriteringar. Folkbildningens kännetecken, ideologiska särdrag och verksamhetens huvudmän bör ges uttryck i lärprocessen och vara synliga för deltagaren. Flexibelt lärande Flexibelt lärande i dagens mening var inte någon angelägen fråga 1991. Några år 22 Forskning om folkbildning 1/2006

senare var IT en realitet och begreppet flexibelt lärande befäst. 1998 ansågs folkbildningen kunna bidra på IT-området både genom att erbjuda utbildning kring IT och genom att utnyttja IT i utvecklingen av den egna verksamheten. Via KKstiftelsen ställdes medel till förfogande för IT-utveckling inom ramen för det utvecklingscentrum som blev Distum, idag CFL (och i morgon Myndigheten för vuxnas lärande?). Folkbildningen skulle spela en viktig roll för att öka tillgängligheten, både fysiskt och kunskapsmässigt, till den nya tekniken. 2006 konstateras att it och it-baserade lösningar är etablerade i samhället och att studier med flexibla former är vanliga. Arbetet med att använda olika former av it-lösningar för att bl.a. utveckla verksamheten och göra den tillgänglig för fler bör fortsätta. I det snabbt digitaliserade samhället riskerar personer utan direkt anknytning till skola eller arbetsmarknad att hamna utanför. Det gäller inte minst äldre, som inte kommit i kontakt med datorer under sitt arbetsliv. Samtidigt poängteras vikten av att reflektera över vilken inverkan it-stödet har på lärsituationen och pedagogikens innehåll och villkor. FBR bör under 2007 och 2008 få uppdraget att genom särskilda insatser förbättra förutsättningarna för äldre, och andra berörda grupper, att använda den moderna tekniken. Folkbildningens ekonomi Gemensamt ansvar Det gemensamma ansvaret för folkbildningens ekonomi har betonats i alla tre propositionerna. 1991 påpekades att bidragen från kommuner och landsting utgör en viktig del i finansieringen av folkbildningens verksamheter. Ministern utgick från att bidragen från kommuner och landsting minst skulle vara av samma omfattning som dittills. 1998 slogs fast att folkbildningen är ett nationellt ansvar för såväl stat som kommuner och landsting. De senare har ett eget ansvar för att möjliggöra en god folkbildning. Staten varken kan eller bör åta sig att kompensera för inkomstbortfall från andra bidragsgivare. Grundsynen är densamma 2006. Folkbildningen har stor betydelse för att utbilda, mobilisera och engagera människor för ett demokratisk engagemang på gräsrotsnivå. Stödet till folkbildningen borde vara en första rangens angelägenhet för kommuner, landsting och regioner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, framhåller i en skrivelse till regeringen att denna hållning är rimlig. Folkbildningsarbetet är ett väsentligt element i lokalt och regionalt bildningsarbete. Det är också rimligt att kommuner och landsting ansluter sig till den principiella syn Forskning om folkbildning 1/2006 23

på folkbildningens mål och inriktning som riksdagen formulerar. Överläggningar bör föras med SKL om bidragen till folkbildningen. Uppdragsverksamhet En verksamhet som utförs som uppdrag och finansieras på kommersiell bas får en annan karaktär än den som bärs upp av fri och frivillig folkbildning och stöds av samhälleliga bidrag, sägs det 1991. Uppdragsutbildning var inte någon stor fråga 1998 eftersom den inte nämns särskilt, kanske beroende på att en uppdragsutbildning redan pågick inom ramen för kunskapslyftet. 2006 tas ämnet däremot upp. Det konstateras att uppdragsutbildning ingår i studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet, finansierad på andra sätt än genom samhällets allmänna stöd. Det är av stort värde för samhället att den kunskap och pedagogiska tradition som finns inom folkbildningen kan utnyttjas genom uppdragsverksamhet. När folkbildningen engagerar sig i sådan verksamhet är det viktigt att folkbildningens idé, dess metodiska kännetecken och huvudmannens ideologiska profil, när det är möjligt, - präglar verksamheten. Ett varningens finger höjs för att om uppdragsverksamhet tar överhanden äventyras möjligheterna att fullgöra folkbildningsuppdraget. Det statliga stödet Anslaget för 1991/92 beräknades i huvudsak på de resurser som folkbildningen sammantaget haft under 1990/91 plus några påslag. Mot bakgrund av arbetet med att begränsa de offentliga utgifterna gjordes en besparing på 100 mkr. 1998 lämnades inget förslag om anslagets storlek. Folkbildningen var inte någon krisbransch i den meningen att det behövdes mer pengar för dess överlevnad på nuvarande nivå. Däremot behövdes det mer, inte mindre, folkbildning för att nå underpriviligierade grupper i samhället. Studieförbunden och folkhögskolorna behövde adekvata resurser för att fullgöra sina viktiga arbetsuppgifter. I vårpropositionen visade sig dessa resurser uppgå till 40 mnkr. 2006 noteras att folkbildningen de senaste tio åren undantagits från de generella besparingsåtgärder som berört i stort sett all annan statligt finansierad verksamhet. Det konstateras att den ekonomiska situationen för många folkhögskolor och studieförbundsavdelningar är ansträngd. Tillgången på medel visade sig 24 Forskning om folkbildning 1/2006

vara god. I vårpropositionen förslogs en höjning av anslaget med 400 mkr, den största ökningen någonsin av det allmänna anslaget. Summering Det samlade intrycket vid en jämförelse av det tre propositionerna är att den senaste både är bredare och djupare. Den är också mer ifrågasättande och uttalar tydligare krav och förväntningar på bidragsmottagarna. Det kan förklaras av att propositionen 2006 har haft ett betydligt bredare underlag än de tidigare. Den bär tydliga spår av de bakomliggande rapporterna, men också av remissyttrandena. Propositionen kan tolkas som en hyllning av den verksamhet som studieförbund och folkhögskolor bedriver men också som en allvarlig uppmaning till aktörerna att prestera bättre. Den generösa ökningen av anslaget och de uppfordrade förväntningarna visar på en stark tro på folkbildningen. Alla de kritiska synpunkterna på de interna förhållandena inom studieförbund och folkhögskolor tyder på att bidragsmottagarna har en hel del att förbättra för att motsvara bidragsgivarens förtroende. Det går inte stirra sig blind på ökningen av anslaget, de kritiska synpunkterna måste tas på allvar, inte minst inför kommande utvärderingar. De tre propositionerna har lämnats av (s)-regeringar under valår. 1991 och 2006 förlorade de valet. 1992 beslutade den borgerliga regeringen om en minskning av anslaget med 300 mkr. Vad händer i 2007 års budgetproposition? I 2006 års proposition sägs för tre områden att regeringen återkommer med förslag i 2007 års budgetproposition: bidrag till centrala amatörkulturorganisationer, medel för en kontinuerlig utvärdering av folkbildningen och medel för folkbildningsforskning. Vad händer med dessa ambitioner i den tillträdanden regeringens budgetproposition? Anders Ekman Forskning om folkbildning 1/2006 25