vägen till jämlika kommuner

vägen till jämlika kommuner

Förord Med ett tufft parlamentariskt läge och ett sviktande opinionsstöd nationellt är våra socialdemokratiskt styrda kommuner viktigare än någonsin. När utrymmet att genomföra stora reformer i riksdagen är begränsade måste kommunerna gå före och visa att det går att öka jämlikheten i människors vardag. Många människor har med rätta höga förväntningar på oss socialdemokrater. Samtidigt upplever många att glappet mellan det Socialdemokraterna lovar och vad som blir verklighet är för stort. Den klyftan behöver slutas om vi ska lyckas vinna människors förtroende och tilltro till socialdemokratin i framtiden. Sveriges kommunpolitiker möter människors utmaningar i vardagen och har en viktig roll att spela för att ge människor framtidstro och visa på politikens möjligheter. Vi vet att många kommuner är i stort behov av bättre stöd och resurser från staten för att kunna möta framtidens utmaningar. Samtidigt vet vi att det finns mycket kommunerna kan göra redan nu. Vi har tagit fram det här kommunprogrammet för att vi vill mana till handling. Vi vill sprida goda exempel på hur vi skapar jämlikhet i kommunerna. Jämlikhetsreformer som skulle ge unga en bättre framtid och öka förtroendet för socialdemokratisk politik. Det är hög tid att bostadsbyggandet kommer igång, att alla unga ges rätt till sommarjobb och att vi bryter segregationen i skolan. Det här programmet är även ett verktyg till alla förtroendevalda SSU:are att bilda opinion och skapa förändring. Använd programmet som en inspirationskälla eller en kravlista. Lägg fram alla reformer eller någon av dem - och berätta gärna för oss hur det gick. Med unga i nästan varenda kommunfullmäktige i landet finns ingen anledning att vänta på bättre tider. Låt oss gemensamt starta en jämlikhetsoffensiv och låt den synas och höras i varenda kommun i Sverige! Philip Botström, Förbundsordförande, SSU 12 mars 2016, Örebro

Inledning Den här kommunprogrammet är ett policyutvecklingsprojekt från SSUförbundet. Den tar sitt avstamp i behovet av progressiva reformer i Sveriges kommuner för att lösa utmaningarna i skolan och välfärden, på arbets marknaden och bostadsmarknaden. Framför allt ungas behov av en likvärdig skola, tillgång till bostäder och sysselsättning är en röd tråd genom programmet. Här kan kommunerna visa vägen och gå före den nationella politiken. För några av förslagen kommer vi att presentera grundläggande kostnadsbedömningar. De kommer att vara beräknade på en genomsnittlig svensk kommun, enligt bearbetning av data från Statistiska Centralbyrån (SCB). De siffror vi använt oss av är följande: En genomsnittlig kommun har ca 34000 invånare. Av dessa går ungefär tio procent i grundskolan. En årskull i övre tonåren utgör lite drygt en procent av befolkningen. Vid behov av ytterligare uträkningar går det att använda sig av vårt grundmaterial, som kan fås på begäran.

Skola Skolan är den enskilt viktigaste byggstenen för att skapa ett jämlikt samhälle. SSU vill se en skola som tar tillvara varje elevs behov och förmågor. En skola som får individer att växa oavsett föräldrarnas utbildningsnivå, inkomstnivå, uppväxtmiljö och härkomst. Skolan ska utjämna livschanser - inte cementera klasskillnader. Enligt skollagen har alla skolor ett uppdrag att kompensera för elevernas bakgrund och uppväxtmiljö. Under decennierna sedan 1990-talet har skolan blivit allt mindre kompensatorisk: elevernas bakgrund spelar större roll för hur de klarar sin skolgång. Skolans misslyckande drabbar de som behöver den mest. En stor utmaningar är det fria skolvalet som starkt har bidragit till att öka segregationen. Elever som har lätt för sig eller som har föräldrar med högre utbildning har bättre förutsättningar att välja rätt skola. Elever från utsatta områden där utbildningsnivån generellt är lägre har oftare inte samma kunskap med sig hemifrån för att göra samma aktiva val. Segregationen mellan elever har också ett starkt samband med boendesegregationen. Dessutom har det visat sig att heterogena elevgrupper får bättre skolresultat än vad homogena grupper får. Även starka elever presterar bättre om de går i klasser med elever med olika bakgrund. Situationen går att lösa med politisk vilja och en aktiv styrning för ökad likvärdighet. Särskilt socialdemokratiskt styrda kommuner kan gå före för att öka jämlikheten i skolan. Genom satsningar för att jämna ut socioekonomiska faktorer, ge alla elever lika möjligheter, satsa på elevhälsa och göra ett rejält lyft för att rusta upp skolorna kan vi komma en bra bit på vägen.

Skola / Reformer 1. Socioekonomiskt viktad skolpeng För att komma åt problemet med minskad likvärdighet och segre gerade skolor har en del kommuner valt att införa viktad skolpeng utifrån socioekonomiska faktorer. Vilka faktorer som bör vägas in kan se olika ut beroende på kommun. Föräldrars utbildningsbakgrund är en sådan faktor. Bland barn till lågutbildade föräldrar är det 42 procent som inte klarar behörighet till gymnasiet. Bland barn till högutbildade är siffran 15 procent. Andra faktorer kan vara bostadsområde, utländsk härkomst och antal år bosatt i Sverige. Att omfördela resurser för att öka likvärdigheten är ett sätt att komma åt snedfördelningen i ekonomiskt och socialt kapital som skapas av boendesegregation och inkomstklyftor. Viktad skolpeng leder inte till högre kostnader, utan är bara en omfördelning av resurser till utsatta skolor. I dagsläget är det upp till kommunerna att själva besluta enligt vilka kriterier pengarna ska fördelas. Vi vill att alla kommuner inför socioekonomiskt viktad skolpeng och på sikt att nationella riktlinjer tas fram för vilka kriterier som ska gälla för att göra fördelningen likvärdig över hela landet. Bland barn till lågutbildade föräldrar är det 42 procent som inte klarar behörighet till gymnasiet. Bland barn till högutbildade är siffran 15 procent. 2. Maxtak i elevhälsan De senaste 20 åren har den psykiska ohälsan ökat markant bland unga. En av de vanligaste dödsorsakerna bland unga är självmord. Skolan behöver bli bättre på att nå unga som mår dåligt. Därför behövs krafttag för att ge alla elev rätt till bra psykisk hälsa. Eftersom psykisk ohälsa är svårare att upptäcka än fysisk krävs det tidiga resurser för att upptäcka den i tid. Elever blir regelbundet kallade till fysiska hälsoundersökningar men den psykiska aspekten glöms ofta bort. Vi vill därför införa psykiska hälsokontroller. Det kan ske genom att fysiska hälsokontroller på högstadie- och gymnasienivå kompletteras med hälsosamtal hos skolkurator om den psykiska hälsan.

Skolan måste också få tillräckligt med resurser för att lärare och personal ska ha tid att se varje elev. Idag kan en kurator ha så många som 1000 elever i sitt upptagningsområde. En undersökning från Akademikerförbundet SSR visar att över 75 procent av landets skolkuratorer upplever att arbetsbelastningen är för hög. Detta skapar en situation där det är svårt för skolorna att jobba förebyggande och hälsofrämjande. Tillgången till kuratorer, skolpsykologer och skolsköterskor behöver öka markant. Vi föreslår att kommunerna sätter ett maxtak om 300 elever per skolkurator. Kompetensutveckling och fortbildning för personal som redan har yrkeskompetens men vill jobba med elever ska erbjudas i kommunens regi, till exempel via Komvux, för att öka antalet skolsköterskor och kuratorer. Kostnader Elevhälsan i svenska grundskolor kostar i genomsnitt 2300 kronor per elev och år. I gymnasiet sjunker den kostnaden till i genomsnitt 1600 kronor per elev och år. För en kommun med 34000 invånare, genomsnittet alltså, och genomsnittlig andel barn i grundskoleåldern innebär det en kostnad på strax under åtta miljoner kronor per år för elevhälsan. Regeringen införde 2015 ett statligt bidrag till elevhälsan på 200 miljoner kronor per år, vilket innebär ett tillskott på ungefär 7,5 procent till den summa som kommunerna spenderar varje år. För vår exempelkommun med 34000 invånare borde det statliga bidraget kunna ge ungefär 700 000 kronor extra och om kommunen lägger lika mycket själv så bör tillgängligheten till elevhälsan kunna förbättras markant och maxtaket bli lättare att uppfylla. Att lägga resurser på att öka den psykiska hälsan är en nödvändig framtidsinvestering för att vända den negativa trenden med ökad ohälsa bland unga. Kostnaden för en ökad tillgång till elevhälsa bärs upp av mindre resursbehov i framtiden och ökad hälsa bland Sveriges unga.

3. Rusta upp skolan Skolan är Sveriges viktigaste och största arbetsplats. Ändå tvingas tusentals elever och lärare jobba i undermåliga lokaler. Slitna byggnader som inte renoverats på årtionden, problem med mögel och fukt, dålig belysning och gammal teknik är vardag på många skolor. När Boverket och Energimyndigheten undersökte landets skolor år 2007 slog man fast att mer än hälften av de undersökta skolorna hade problem med fukt, buller och dålig luftkvalitet. Bristande underhåll har lett till stora brister i lärares och elevers arbetsmiljö, vilket har kritiserats av både Lärarförbundet och Astma- och allergiförbundet. Sveriges unga förtjänar att vistas i hälsosamma lokaler, men det är också en fråga om att ge eleverna så bra förutsättningar som möjligt för lärande utbildningen är alltför viktigt för samhällsutvecklingen för att det ska vara värt att låta mögel och dålig luft påverka skolresultaten. Låt Sveriges S-styrda kommuner gå före och visa hur skolor i världsklass ser ut. Kostnader Många skolor byggda under 60- och 70-talen är i behov av renovering. En skolrenovering som kan antas vara relativt representativ för vad många kommuner behöver göra är renoveringen av Alirskolan i Bollnäs en högstadieskola för cirka 300 elever färdigställd på 60-talet och i behov av totalrenovering (endast byggnadens skal lämnas kvar). Bollnäs kommun räknar med att renoveringen kommer att kosta 60 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar 200 000 kronor per elev. Regeringen införde under 2015 ett nytt bidrag för att rusta upp skollokaler. Fram till och med 2018 kommer kommuner och andra som driver skolverksamhet kunna få statlig ersättning för 25 procent av kostnaden för skolrenoveringar. Många kommuner kommer också behöva bygga helt nya skolor. Baserat på siffror från bygget av en högstadieskola i Skara kommun, borde en skola motsvarande den i Bollnäs med 300 elever, kosta omkring 100 miljoner kronor.

4. Högskolebehörighet som norm i de praktiska programmen Sedan Jan Björklund och den borgerliga regeringen förändrade gymnasieskolan har andelen elever som väljer ett praktiskt program minskat kraftigt. Den huvudsakliga förklaringen är att yrkesförberedande program inte längre ger högskolebehörighet. Antagandet att unga som är intresserade av praktiska program inte skulle vara intresserade av att någon gång läsa vidare var felaktig. Det syns på att färre söker praktiska program - mellan 2010 och 2013 sjönk antalet sökande med 19 procent. Dagens system riskerar dessutom att stänga in unga i en viss bransch eller ett visst yrke. å vet exakt vad de vill göra i framtiden när de väljer gymnasieprogram. Därför krävs förändring på nationell nivå - så att alla gymnasieprogram blir högskoleförberedande. Men innan dess kan kommunerna gå före. För att göra de yrkesförberedande programmen mer attraktiva och för att säkerställa att möjligheten att plugga vidare inte försvåras kan kommunerna besluta att göra högskoleförberedande kurser till standard på alla program. Utbildningsnämnden i kommunen kan sätta upp mål om att andelen elever som får högskolebehörighet ska öka. På så sätt skapas en tydlig förväntan på skolor och elever. Skolorna ska räkna med att alla elever som läser yrkesförberedande program också ska bli högskolebehöriga - och planera och schemalägga därefter. Kurser som ger högskolebehörighet ska finnas i studieplanen för alla program. På så sätt blir det mer lättillgängligt att läsa till högskolebehörighet. Det ska inte finnas några praktiska hinder för att elever ska kunna komplettera sin yrkesförberedande utbildning med högskole behörighet.

Välfärd En av de viktigaste vägarna till ökad jämlikhet går genom en gemensamt finansierad välfärd som utgår från människors behov. Idag spelar socioekonomiska faktorer som utbildningsnivå, etnicitet och inkomster stor roll för människors tillgång till bra välfärd. Det syns inte minst i växande hälsoklyftor. Bara i Stockholmsområdet kan det skilja 18 år i medellivslängd mellan utsatta och välbärgade stadsdelar. Ohälsan varierar också stort mellan delar av landet. Ojämlikheten slår inte enbart mot den enskilde utan medför enorma samhällskostnader. Många kommuner har varit tvungna att spara in på välfärden av olika skäl. 1990-talets ekonomiska kris och alliansregeringens åtta år av nedskärningar skapade stora luckor i välfärden. Ekonomisk återhämtning i olika omgångar efter krisen har inte avspeglat sig i nya investeringar. Istället har skatterna sänkts med 250 miljarder kronor de senaste 25 åren, när det egentligen borde vara det motsatta. Inför valet 2014 meddelade Konjunkturinstitutet att det behövs skattehöjningar på 100 miljarder kronor de närmsta åren för att klara nuvarande nivå av välfärd. En socialdemokratisk regering har både en egen ambition och väljarnas förväntningar på sig att åtgärda brister i välfärden. Problemet är att regeringens satsningar sker i för liten omfattning för att ge tillräcklig effekt. Det finns utrymme för regeringen att höja skatten och goda förutsättningar för att låna till strategiskt viktiga projekt. Kommunerna har dock en stor uppgift i att gå före den nationella politiken och visa på goda exempel för hur en starkare välfärd kan byggas.

Välfärd / Reformer 1. Sociala investeringsfonder Att investera i nya verksamheter eller nya arbetsmetoder kräver att resurser fördelas till rätt ändamål över tid. Det kan handla om att fondera medel till satsningar som kommer ge positiva effekter på lite längre sikt. Om de ska bli framgångsrika får de inte vara beroende av hur budgetläget ser ut från år till år. Det här är något som allt fler kommuner börjat använda sig av i form av så kallade sociala investeringsfonder. Tanken med en social investeringsfond är att vända på perspektiven när det gäller vad politiska reformer kostar. Ta skolan som exempel: givetvis kostar skolan enormt mycket pengar mer än 200 miljarder per år. Skulle Sverige spara pengar på att lägga ner den? Ja på kort sikt, men på lång sikt är kostnaden för skolan en nettoinkomst, eftersom en välutbildad befolkning kan producera bättre produkter och tjänster på ett smartare sätt vilket leder till större välstånd för landet. Det finns många andra offentliga utgifter som, liksom skolan, leder till stora intäkter eller besparingar på lång sikt trots att de kan framstå som väldigt dyra på kort sikt. Nya förebyggande metoder inom skolhälsan, sociala satsningar på unga i utsatta områden eller extra investeringar i ungas fritid. Det är den här typen av utgifter utöver ordinarie verksamhet som sociala investeringsfonder möjliggör. Kostnader Det är ganska komplext att utvärdera vad en social investeringsfond kostar kommunen. Grundtanken är att investeringarna ska bära sig själva på sikt eller kanske till och med leda till besparingar och om de gör det så kan man se kapital i en social investeringsfond som en typ av sparande snarare än en kostnad. Norrköpings kommun har haft en social investeringsfond igång sedan kommunen satsade 40 miljoner kronor 2010, och dessa pengar används fortfarande till sociala investeringar. Kommunens modell för återföring av det satsade kapitalet innebär att projekt som fått stöd ur fonden ska betalas tillbaka utan ränta när man kan se effekter på så vis kan fonden fortleva tills inflationen gröpt ur pengarnas värde. För att undvika att fonden gröps ur kan återförings-

modellen innefatta en ränta som motsvarar inflationen. Det intressanta med sociala investeringsfonder är alltså att de inte behöver ses som en kostnad, men kommunen måste naturligtvis se till att ordna fram pengar den dag då man vill lansera fonden. Det kan innebära att man måste prioritera ned någonting annat ur budgeten just det året, precis som man måste avstå något om man har en tight budget men ändå vill sätta in en tusenlapp på ett sparkonto. Om den genomsnittliga kommunen med 34000 invånare vill ha en investeringsfond som motsvarar den som Norrköping har i kronor/invånare så måste man sätta av drygt tio miljoner kronor. 2. Kulturmiljon för en meningsfull fritid för unga Alla ska ha rätt till en meningsfull fritid och kunna testa olika aktiviteter. Fritidsaktiviteter hänger ofta ihop med vem man är och vilken familj man tillhör. Exempelvis är barn till akademiker ur medelklassen överrepresenterade i den kommunala kulturskolan. Kulturskolan och föreningslivet är bland de viktigaste platserna för unga att få just en fritid med mening. Forskning visar att kulturskolan kan vara en språngbräda för barn med utländsk bakgrund in i det svenska samhället. Därför borde kulturskolan få ökat kommunalt stöd och kommunerna borde också se till att sportaktiviteter är lättillgängliga för alla unga genom tillgång till idrottshallar. Det går också att inrätta möjligheter att låna utrustning via till exempel biblioteken.

Kostnader Endast fantasin sätter gränsen för vilken typ av satsningar man kan tänka sig för att ge unga en meningsfull fritid, men Kulturskolans betydelse bör inte underskattas och många kommuner kan göra mer på det området. Den genomsnittliga kommunen lägger drygt 10000 kronor per elev i kulturskolan enligt statistik från Kulturskolerådet men når ofta bara runt 15 procent av ungdomarna, enligt uppgift från samma råd. För vår genomsnittskommun är det alltså fråga om några hundra elever som går i kulturskolan. För en miljon kronor skulle kommunen kunna ge minst 100 nya ungdomar tillgång till kulturskolan, eftersom man kan förvänta sig sjunkande kostnader per elev när kulturskolan tar in fler elever. Att göra kulturskolan tillgänglig för bredare grupper av elever borde vara högt prioriterat. 3. Avgiftsfri kollektivtrafik för unga Kollektivtrafiken är idag det enda hållbara alternativet för framtidens transporter och en förutsättning för en grön omställning. En bra kollektivtrafik ökar också människors livskvalitet, genom att den som inte vill eller kan ha en bil får ökad rörlighet. Den ökade rörligheten är också bra för ekonomin, genom att möjligheten att ta arbeten längre bort från bostaden ökar. Hur attraktivt det är att resa med kollektivtrafiken, och vilken samhälls- och miljönytta kollektivtrafiken kan göra, beror på flera faktorer. Det handlar om turtäthet och var trafiken stannar. Det handlar om hur snabbt man kommer fram eller om pris. Prissättning är både en rättvise- och styrningsfråga. Alla ska ha möjlighet att åka kollektivtrafik. Med lägre priser ökar också resandet. På flera platser i landet har försök gjorts med gratis kollektivtrafik. När Avesta inledde försök med gratis kollektivtrafik ökade antal passagerare med 280 procent. Att införa avgiftsfri kollektivtrafik för unga är en framtidsreform för alla kommuner som vill gå före och sätta standarden för det hållbara resandet, för alla.

Kostnader Kollektivtrafikens förutsättningar skiljer sig markant åt över landet. Det säger sig självt att kostnaderna är högre i kommuner där avstånden är större och kommuner med mer tätbefolkade områden och större städer har helt andra förutsättningar än glesbygd. Redan i dag har alla län eller regioner en viss subventionsgrad på kollektivtrafiken att göra trafiken gratis innebär alltså egentligen bara att man höjer subventionen till 100 procent av kostnaden. Utöver det bör man räkna med en viss ökning av resandet vilket givetvis innebär en kostnadsökning. Det ökade resandet kan man egentligen bara gissa om, men forskning på området har angett vitt skilda resultat, såsom att resandet både kan öka kraftigt och nästan inte alls vid prissänkningar. Man ska också tänka på att kollektivtrafik är en verksamhet med sjunkande snittkostnad och därför skalfördelar. När en buss väl kör så är kostnaden för ytterligare en resenär mycket låg. Det finns flera fördelar med att införa gratis kollektivtrafik endast för unga som är värda att lyfta fram. Dels har många kommuner/län redan högre subventionsgrad för unga, så den summa som måste skjutas till för att de ungas resande ska bli gratis är lägre. Om man kan få unga att uppskatta kollektivt resande och vidhålla den vanan i vuxen ålder skulle man på lång sikt kunna hoppas på ökat resande och lägre kostnad per invånare än om hela befolkningen ges gratis resande. Med en genomsnittlig kostnad på drygt 4200 kronor per invånare och år och en genomsnittlig subventionsgrad på cirka 70 procent för unga borde vår genomsnittskommun behöva räkna med kostnader på ungefär 16 miljoner kronor för att avgiftsbefria kollektivtrafiken för unga under 18 år. I många kommuner är subventionsgraden högre än 50 procent vilket gör att mindre pengar behöver skjutas till. Om resandet ökar kan det förstås bli dyrare också, men sjunkande snittkostnader gör det troligt att ökningen kommer vara en positiv snarare än en negativ överraskning. Ett argument mot att göra kollektivtrafiken avgiftsfri, exempelvis för unga, är att det kostar mycket pengar. Det kan låta som att kollektivtrafiken är ett väldigt dyrt sätt att resa. Då måste man komma ihåg att den mest relevanta kostnaden att jämföra med är bilismen.

Som är väldigt mycket dyrare. Den totala kostnaden för all lokal och regional kollektivtrafik i Sverige är strax över 40 miljarder kronor per år. Det är ungefär lika mycket som enbart motorvägsprojektet Förbifart Stockholm kostar. Bara för att upprätthålla kvaliteten på vägarna lägger Trafikverket fyra miljarder kronor varje år. Då har vi inte ens gått in på kostnaden för alla bilar och deras drivmedel.

Arbete Friheten i att ha ett jobb är utom räckhåll för många unga och av de som jobbar har över hälften en otrygg anställning. Samtidigt lyfts förslag från högern om sänkta ingångslöner och nya låglönejobb. Samtidigt är efterfrågan på människor med gymnasiekompetens stor både i välfärden och i privat sektor. Att skapa jobb åt alla är en gemensam uppgift och kräver gemensamma lösningar. Särskilt unga behöver en komplett utbildning och erfarenhet av arbetsmarknaden för att få en bra start på sitt arbetsliv. Det tjänar även samhället på i längden. För många unga är deras första arbete just ett kommunalt jobb. Som parkarbetare, som vårdbiträde eller som vikarie i förskolan. Kommuner och landsting är ibland också de första arbetsgivarna nyanlända människor möter. Det gör att rollen som arbetsgivare är något kommuner måste ta på största allvar. Kommunen kan även vara en av de största arbetsgivarna på orten och därmed ha en unik roll i att kunna skapa arbetstillfällen. Det är också viktigt för kommunala arbetsplatser att sätta nya normer och fungera som goda exempel på positiva förändringar, till exempel genom att göra heltidsarbete till norm och skapa inflytande över arbetsvillkor för anställda.

Arbete / Reformer 1. Sommarjobbsgaranti för unga Alla unga behöver få erfarenhet av arbetsmarknaden. Särskilt viktigt är det för unga som inte har kontakter och föräldrar som kan ordna sommarjobb. Samtidigt har kommuner en mängd arbeten som behöver utföras. Unga som tidigt får sitt första jobb har betydligt lättare att få andra jobb senare. Gymnasieelever på teoretiska program har 60 procent större chans att få ett heltidsjobb efter gymnasiet om de sommarjobbat innan. Samma siffra för elever på praktiska program är 42 procent. Arbetsmarknaden har alltså nytta av att unga tidigt får erfarenhet av arbetslivet. Alla unga från 15 år och uppåt, tills de slutar gymnasiet, ska ha rätt till ett sommarjobb med kollektivavtalsenliga villkor under sommarlovet. Kostnader I Hofors kommun har en sommarjobbsgaranti prövats under två somrar och 2016 kommer det bli den tredje. Där har alla ungdomar mellan 16-18 år rätt till två veckors jobb med sex timmars arbetsdag, det vill säga totalt 60 arbetstimmar, under sommarlovet. Lönen som förhandlats fram med fackförbundet Kommunal är 75 kronor per timme vilket innebär en total lön på 4500 kronor per ungdom, vilket är tillräckligt låg lön för att vara skattefritt för den som jobbar. Totalkostnaden för kommunen blir 4500 kronor per ungdom plus arbetsgivaravgiften, det vill säga 5900 kronor. Den mest osäkra faktorn är hur stor andel av ungdomarna som vill ta ett av de garanterade jobben i Hofors har det varit ungefär hälften. För vår exempelkommun med 34000 invånare och en genomsnittlig andel ungdomar skulle det kosta ungefär tre miljoner kronor att kopiera Hofors sommarjobbsgaranti, eller sex miljoner kronor att förlänga garantin till att gälla en månads arbete. Det kanske låter som mycket pengar, men det finns ett antal saker man inte får glömma bort när man räknar på kostnaden för att sätta någon i arbete. Dels kan den som fått sitt första sommarjobb i kommunen ta med sig en bra referens som kan göra det lättare att få jobb i framtiden. Om det innebär att

personen lider mindre risk för arbetslöshet så sparar samhället mycket pengar på lång sikt. Dels kommer ungdomarna med största sannolikhet att spendera sina intjänade pengar, vilket är positivt för det lokala näringslivet. Och sist men inte minst gör de sommarjobbande ungdomarna nytta för samhället det är värt att betala för. 2. Rätt till heltid Män tjänar 3,6 miljoner mer än kvinnor under en livstid. En av de viktigaste förklaringarna är att kvinnor jobbar deltid i större utsträckning än män. Enligt LO:s jämställdhetsbarometer från 2015 jobbar 50 procent av kvinnorna i arbetaryrken deltid, bland männen är siffran 13 procent. Särskilt vanligt är det att jobba deltid i kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg. Deltidsarbetet är i många fall ofrivilligt. Priset kvinnor får betala är lägre löner, lägre pensioner och mindre inflytande över sitt arbete. Ett viktigt steg för att rätta till den här orättvisan är att alla tjänster i regel är heltidstjänster och att deltid är en valmöjlighet. Enligt siffror från delegationen för jämställdhet skulle lönegapet minska med 1,5 miljoner kronor om kvinnor jobbade heltid i samma utsträckning som män. Det gör heltid som norm till en av de viktigaste feministiska reformerna. Det är också ett effektivt sätt att sänka sjukskrivningar och förbättra arbetsmiljön i kommunens verksamheter. Att kvinnor ofrivilligt arbetar deltid är ett problem för hela arbetsmarknaden. Men kommunerna kan gå före genom att sätta heltid som norm på arbetsmarknaden i sina verksamheter. Kostnader Blir det dyrare att bedriva verksamheten om heltidsanställning är normen? I en enkätstudie som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) genomfört ges inget starkt stöd för att det skulle vara så. Av 130 kommuner svarar 33 att kostnaderna ökat när man infört heltid som norm, 30 svarar att kostnaderna inte ökat och 67 att de inte vet. Att så många kommuner inte vet ifall kostnaderna ökat eller ej beror på att det inte är heltiden i sig som kostar mer. Det är ju antalet timmar som avgör kostnaden och det finns ingen naturlag som säger att det behöver bli fler arbetade timmar för att de anställda har rätt till heltid med smart

planering kan många problem lösas. Dessutom finns det inte ens en naturlag som säger att de anställda kommer arbeta heltid bara för att de har rätt till det. SKL:s studie visar att 135 av 238 svarande kommuner (57 procent) infört rätt till heltid (eller så kallad önskad sysselsättningsgrad) och det har snabbt blivit vanligare. En viktig fördel för kommunerna med den utvecklingen är att ju fler som arbetar heltid desto mindre blir utmaningen att möta framtidens rekryteringsbehov i välfärdssektorn. 3. Kompetensbaserad rekrytering Efternamn eller kön ska inte vara avgörande för en persons möjlighet att få ett jobb. Men tyvärr är både rasism och diskriminering utbrett på arbetsmarknaden. En person med ett typiskt svenskt namn har 50 procents större sannolikhet att kallas på intervju än en sökande med arabiskt namn. För att undersöka diskriminering på grund av utseende har sannolikheten för adopterade svenskar att ha en anställning jämförts med sannolikheten för personer som hade ett, som det uppfattades, mer svenskt utseende. Metoden ansågs bra för att utesluta faktorer relaterade till namn eller kultur eftersom många adopterade har exempelvis svenskklingande namn. Resultaten visade att personer med mer typiskt svenskt utseende hade större sannolikhet att ha en anställning än personer som var adopterade från andra länder. Flera studier visar samma sak: Människor med namn och/eller utseenden som inte upplevs som svenska diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden. Rekrytering är en nyckel för att komma åt diskriminering. Syftet med en rekryteringsprocess är att säkerställa att den mest lämpade kandidaten får jobbet. När objektiva kriterier saknas är det mer sannolikt att en anställning sker på "känsla". Att rekrytera med hjälp av magkänsla kan ibland bli bra. Men utan tydliga metoder och kriterier vid rekrytering riskeras en omedveten bortsortering av kvalificerade arbetssökanden på felaktiga grunder. För att effektivt motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden är det nödvändigt med beprövade metoder för arbetsgivaren att använda sig av.

Kompetensbaserad rekrytering är en sådan metod. Målet är att motverka omedveten diskriminering i rekryteringsprocessen genom att fokusera på sökandes mätbara kompetenser. Kompetensbaserad rekrytering används redan på flera håll inom offentlig sektor. Både kommuner, såsom Linköping och Gävle, och myndigheter, bland andra Jordbruksverket, upplever sig ha haft framgång med metoden. Dessutom framhålls kompetensbaserad rekrytering som metod på HR-utbildningar och sprids i ideell sektor av bland annat TCO och tankesmedjan Interfem. Sveriges kommuner bär ett stort ansvar att vara i framkant i arbetet mot diskriminering. Att införa kompetensbaserad rekrytering i all kommunal verksamhet är ett steg på vägen.

Bostad Bristen på bostäder är en av vår tids största samhällsutmaningar. Särskilt unga drabbas hårt av bostadsbristen. Mer än hälften av landets kommuner har brist på bostäder för unga enligt siffror från Boverket. Bostadspriserna och bristen på hyresrätter är en förklaring till att unga får allt svårare att flytta hemifrån. Även om man har en tillsvidareanställning kan det vara svårt att hitta boende i storstadskommunerna. Unga lägger dessutom en allt större del av sin inkomst på boendet från ungefär 25 procent 2007 till mer än 30 procent 2011, vilket motsvarar en ökning med 20 procent på fyra år. Om Sverige ska fortsätta vara ett land i framkant krävs en bostadspolitik som gör att människor kan flytta när de fått jobb och utbildning. Men lika viktigt är att unga kan flytta hemifrån och börja bygga ett eget liv. Ambitionsnivån i bostadsbyggandet har ökat markant med den nya regeringen som planerar att bygga 700 000 bostäder till år 2025 och satsningarna på ökat byggande är högre än på 20 år. Men mot bakgrund av det snabbt ökande behovet av nya bostäder krävs ytterligare satsningar från Sveriges kommuner för att sätta fart på byggandet. Detta gör det extra viktigt för kommuner att planera och bygga medvetet. Läget är mest akut i storstadsregioner, men mer än hälften av de kommuner som uppger att de har brist på bostäder för unga ligger utanför storstäder och högskoleorter. Ett annat stort problem på bostadsmarknaden är den ökande boendesegregationen som isolerar människor med olika bakgrund från varandra. Skillnaderna mellan höginkomsttagares och låginkomsttagares respektive bostadsområden har dessutom ökat de senaste två decennierna. Att bygga blandade områden med hyresrätter, bostadsrätter och småhus för olika behov är en nyckel för att motverka boendesegregation.

Bostad / Reformer 1. Billiga hyresrätter i byggplanen Bostäder ska finnas i alla former och storlekar så att unga, äldre och barnfamiljer kan hitta ett hem som passar dem. Nya bostäder behöver byggas i mycket större omfattning än idag och fokus bör ligga på hyresrätter. Med en större andel hyresrätter på marknaden som unga har råd att efterfråga blir det enklare för människor att flytta, vilket är bra både för bostads- och arbetsmarknaden. För att få igång byggandet av hyresrätter är detaljplaner där tydliga mål för hur många hyresrätter som ska byggas viktiga. Kommuner bör arbeta särskilt med att säkra tillgången på billiga hyresrätter redan tidigt i processen med att ta fram detaljplaner över ett område. Kommunen ska kunna besluta att en viss andel av de nya bostäderna måste vara hyresrätter och dessutom hur många av dessa som ska garanteras för ungas boende. 2. Använd allmännyttiga bostadsbolag för att pressa priser Hyresrätten är ekonomiskt missgynnad jämfört med bostadsrätten med dagens system. Ränteavdrag, rot-avdrag och kraftigt sänkt fastighetsskatt är bara några av de ekonomiska fördelar bostadsrätten har gentemot hyresrätten. Det här gör att människors betalningsförmåga ökat och att byggbolag därmed har incitament att bygga dyra bostadsrätter i attraktiva lägen. För att det ska bli enklare att bygga fler hyresrätter måste därför de ekonomiska villkoren utjämnas. Även om det är statens ansvar är kommuner viktiga opinionsbildare för att få till en förändring för att gynna byggandet av hyresrätter. Men för att gå från ord till handling i kommunerna krävs det också att det finns aktörer som kan pressa byggpriserna på hyresrätter. Kommunens allmännyttiga bostadsbolag bör ges ett tydligt uppdrag om hur många hyresrätter som ska produceras, och att en viss andel bör vara sådana bostäder som också unga har råd att efterfråga. Byggpriserna kan pressas bland annat genom att använda mer industriellt byggande. Ett exempel på det är SABOs Kombohus - nyckelfärdiga, prispressade hyreshus som allmännyttan bygger till 25 procent lägre pris än marknaden. Vi vill att de allmännyttiga bostadsbolagen får ett tydligt uppdrag att bygga billiga hyresrätter.

3. Gemensam bostadskö med ungdomsfokus Det ska vara självklart att kunna få en bostad via en kommunal bostadskö. Idag är etablerade kontakter med privata hyresvärdar eller svarta kontrakt tyvärr en del av verkligheten på bostadsmarknaden. Minst hälften av hyreslägenheterna i en kommun ska förmedlas via en gemensam kö med tydliga regler för hur bostäderna förmedlas. Andelen hyresrätter i det befintliga bostadsbeståndet som är garanterade för unga ska öka och även de förmedlas via den gemensamma bostadskön. Det är ett sätt att hjälpa unga att snabbare etablera sig i vuxenlivet och stanna i kommunen där de bor. Ett framgångsrikt exempel på detta är Sundsvall där 100 kontrakt per år garanteras för unga. Även för nyanlända flyktingar som precis fått uppehållstillstånd är det svårt att få tag på ett hem. Alla kommuner bör kunna garantera ett antal bostäder för nyanlända både med fokus på att ge dem en bra start i Sverige samt att få fler invånare som kan arbeta och betala skatt i kommunen. Ett annat sätt att hjälpa unga in på bostadsmarknaden är så kallade kompiskontrakt som lanserats av bostadsbolaget Familjebostäder och införts i flera kommuner, bland annat i Stockholms stad. Unga mellan 18 och 25 år får i en egen kö möjlighet att teckna hyreskontrakt tillsammans med en kompis. Det här är en mycket enkel reform som alla kommuner kan införa för att stärka ungas möjligheter att få en egen bostad samt utnyttja det befintliga bostadsbeståndet bättre. 4. Bygg bostäder istället för parkeringsplatser För att få bort hinder för nybyggnation behöver en i många fall komplicerad plan- och byggprocess förenklas och vissa regler kan behöva tas bort. Här behöver den nationella politiken ta ett större ansvar. Men kommunerna kan också gå före. Ett exempel på en regel som inte styrs nationellt är parkeringsnormerna. De gör processen dyrare och mer komplicerad och kan dessutom vara direkt onödig. En parkeringsplats i garage kan kosta mellan 200 000-400 000 kronor att bygga. Markparkering är betydligt billigare, runt 15 000 kronor, men tar upp en hel del plats från gatan. De här kostnaderna utgör en betydande del av byggkostnaden för den färdiga

lägenheten. Nyproducerade bostäder behöver enligt normen ha ett visst antal parkeringsplatser i anslutning till fastigheten. Det gäller även ungdomsbostäder där få av de boende är bilägare. Det är onödigt att parkeringsplatser ska fördyra bostadsbyggande i kommuner där många unga efterfrågar bostäder. Fastighetsägare som vill bygga parkeringsplatser där det efterfrågas ska kunna göra det men inte tvingas av fastställda normer där parkering inte efterfrågas.