Svenska Bankföreningen REMISSYTTRANDE 2005-12-22 Finansdepartementet 103 33 STOCKHOLM Promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella området Sammanfattning av Bankföreningens synpunkter Bankföreningen anser att EU-kommissionens förslag till reviderat konsumentkreditdirektiv som presenterades den 7 oktober i år gör det omöjligt eller i vart fall klart olämpligt att nu ta ställning till promemorians förslag till ändringar i konsumentkreditlagen, såvitt avser sanktioner vid en vårdslös kreditprövning, avrådningsplikt samt det olimiterade ansvaret. Föreningen har därutöver i sak följande synpunkter på de enskilda förslagen: Förslaget om att näringsidkarens fordran generellt ska kunna sättas ned om en noggrann kreditprövning inte har gjorts avstyrks. Nedsättning bör under alla förhållanden endast kunna ske om kreditgivaren uppenbart slarvat vid kreditprövningen. Någon ändring i nuvarande praxis bör alltså inte göras. Bankföreningen avstyrker förslaget om att en kreditgivare ska åläggas en avrådningsskyldighet om en kredit inte skulle vara till rimlig nytta för en konsument. Bankföreningen tillstyrker förslaget att vid marknadsföring av kredit räntan för krediten ska anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda delen av skulden. Bankföreningen motsätter sig att det sätts ett formellt tak i procent på den ränta som får tas ut på en konsumentkredit.
2 Bankföreningen motsätter sig att avtal om kredit där kreditens storlek kan variera över tiden ska innehålla ett tak för krediten som inte får överskridas. Bankföreningen instämmer i bedömningen att det på det finansiella området i första hand bör vara Konsumenternas Bank- och finansbyrå samt Konsumenternas försäkringsbyrå som lämnar information åt enskilda konsumenter som har behov av vägledning och stöd, såväl inför ingående av avtal om en finansiell tjänst som senare under avtalsperioden liksom vid eventuell tvist. Föreningen anser också att Konsumenternas Bank- och finansbyrå kan behöva ökade resurser för att möta konsumenternas behov. Föreningen är således beredd att för sin del utöka resurserna till denna byrå i takt med att behov uppstår. Bankföreningen avstyrker förslaget om att Konsumentverket ska behålla huvudansvaret för konsumentskyddet på det finansiella området. I sitt remissyttrande över Förtroendekommissionens förslag i betänkandet Näringslivet och förtroendet (SOU 2004:47) tillstyrkte föreningen betänkandets förslag att Finansinspektionen skulle ges huvudansvaret för konsumentskyddet inom den finansiella sektorn. Föreningen har inte funnit några skäl att ändra inställning i denna fråga. Föreningen har härutöver ett antal detaljsynpunkter på förslagen i promemorian. Grundläggande konsekvensanalys saknas Bankföreningen konstaterar inledningsvis att promemorian saknar en grundläggande systematisk analys av vilka konsekvenser de framlagda förslagen skulle komma att föra med sig för instituten på marknaden och hur förslagen inryms i det allmänna behovet av konsumentskydd inom såväl det finansiella som inom andra jämförbara områden. Detta är en uppenbar brist i promemorian. Förslagen är i vissa avseenden mycket långtgående och det är enligt föreningen absolut nödvändigt att en sådan helt förutsättningslös genomgång av behovet av konsumentskydd inom det finansiella området kommer till stånd med beaktande av vilka lagstiftningsinitiativ som finns inom EU. Som föreningen nedan framhåller övervägs för närvarande ett nytt förslag till konsumentkreditdirektiv inom EU. EU-kommissionens förslag till nytt konsumentkreditdirektiv Kommissionen lade den 28 oktober 2004 fram en skrivelse med ett reviderat förslag till nytt direktiv med en tydlig avsiktsförklaring. Kommissionen har därefter den 7 oktober 2005 lagt fram ett officiellt reviderat förslag till nytt konsumentkreditdirektiv, KOM (2005) 483 slutlig, vilket nu har överlämnats till rådet och parlamentet. Enligt ett pressmeddelande samma dag är det kommissionens förhoppning att direktivet ska kunna antas redan under 2006. Direktivförslaget är utformat som ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv, dock med vissa undantag som kommer att beröras i det följande.
3 En frågeställning som inte har belysts i promemorian är vad det får för konsekvenser att införa nationella konsumentskyddsregler på ett område där det inom en snar framtid med all sannolikhet kommer att införas tvingande EU-regler. En liknande fråga uppkom för några år sedan när lagen om finansiell rådgivning till konsumenter (nedan rådgivningslagen ) infördes. Under arbetet med den lagen hade Kommissionen publicerat ett förslag till nytt direktiv om investeringstjänster. Direktivet antogs i april 2004 (Markets in Financial Instruments Directive, MiFID). Detta togs dock inte i beaktande när lagen infördes, vilket kan komma att innebära att bestämmelserna i rådgivningslagen och Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2004:4 om lämplighetsbedömningar, dokumentation och kompetenskrav måste ändras radikalt eller helt tas bort redan två år efter det att de införts. Detta kan medföra betydande kostnader för banker och värdepappersbolag. Kostnader som i slutändan kan komma att drabba konsumenterna. Förslagen i promemorian om avrådningsskyldighet, olimiterat ansvar och kreditprövning synes vara grundade på förutsättningen att den enda EU-rättsliga regleringen som kommer att finnas är en minimireglering (såsom det nu gällande konsumentkreditdirektivet). En sådan förmodan torde emellertid inte vara särskilt välgrundad. Enligt Bankföreningens uppfattning måste en svensk nyreglering i dessa avseenden anstå i avvaktan på slutresultatet av förhandlingarna om direktivet. Det finns annars en uppenbar risk att lagen måste ändras redan något eller några år senare, när det reviderade konsumentkreditdirektivet ska implementeras i Sverige. Om lagstiftaren, trots vad föreningen nu framfört beträffande kollision med det kommande konsumentkreditdirektivet, ändå väljer att gå vidare med förslagen anser föreningen att följande detaljsynpunkter bör beaktas. Detaljsynpunkter på förslagen i promemorian Kreditprövningen (Avsnitt 3.2.2) I promemorian föreslås att om näringsidkaren brustit i kreditprövningen och en noggrann kreditprövning skulle ha visat att konsumenten inte hade förmåga att återbetala krediten helt eller delvis, ska näringsidkarens fordran sättas ned i motsvarande mån. Bankföreningen motsätter sig att ett lagstadgande om sanktion införs. En sanktion, exempelvis i form av nedsättning av fordran, bör under alla förhållanden kunna tillgripas endast undantagsvis gentemot kreditgivaren och då endast om denne gjort sig skyldig till kvalificerad försummelse vid kreditprövningen i enlighet med den praxis som fastlagts av Högsta Domstolen. Förslaget till EU-direktiv innehåller två artiklar av intresse i detta sammanhang, nämligen artikel 5 om prövning av kredittagarens kreditvärdighet och artikel 22 om sanktioner vid otillräcklig kreditprövning. Hur den slutliga lydelsen av dessa artiklar kommer att bli är alltså tills vidare oklart.
4 Enligt 5 a konsumentkreditlagen ska en kreditgivare pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Det finns således ett lagstadgat krav på att kreditgivaren ska göra en kreditprövning. En konsument torde med stöd av bestämmelserna i avtalslagen och allmänna rättsgrundsatser redan nu kunna erhålla jämkning av en kredit om en tillräcklig kreditprövning inte har gjorts. Men rättspraxis har uppställt restriktiva förutsättningar för en sådan jämkning (jfr bl.a. NJA 1996 s. 3 och 1999 s. 304). Vad som ska anses ligga i det i promemorian valda uttrycket noggrann kreditprövning är inte klart. Det måste understrykas att en normal kreditprövning, med utnyttjande av exempelvis uppgifter från konsumenten själv och kreditregisterinformation, måste anses klara noggrannhetskriteriet. Likaså måste användandet av s.k. credit scoring och liknande tillförlitliga metoder liksom hittills anses uppfylla kravet på noggrannhet. Detta bör klargöras under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Bankföreningen instämmer helt med vad som framhålls i detta avsnitt när det gäller skillnaderna i Finansinspektionens och Konsumentverkets allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden och finner det otillfredsställande att de allmänna råden fått olika utformning. Föreningen återkommer till frågan om behov av ytterligare samråd mellan Finansinspektionen och Konsumentverket i kommentaren till förslagen under avsnitt 3.2.11. Avrådningsskyldighet (Avsnitt 3.2.3) I promemorian föreslås att om en kredit som näringsidkaren erbjuder med hänsyn till priset för krediten, konsumentens ekonomiska situation eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten, ska näringsidkaren avråda konsumenten från att ta krediten. Vid kreditköp och liknande situationer ska även beaktas vilket värde det som köps har för konsumenten. Har näringsidkaren försummat att avråda konsumenten när det funnits skäl för det, ska näringsidkarens fordran sättas ned i den utsträckning som krävs för att krediten ska bli till rimlig nytta för konsumenten eller villkoren i övrigt i kreditavtalet jämkas i samma syfte. Samma regler ska gälla då en näringsidkare förmedlat en kredit från en annan näringsidkare. Bankföreningen avstyrker förslaget. Promemorian får tolkas så att en skyldighet att avråda skulle föreligga om de villkor som bankrörelselagstiftningen uppställer återbetalningsförmåga och säkerhet för att ett lån ska kunna beviljas visserligen är uppfyllda, men banken av andra skäl är tveksam eller negativ till lånet. Att ålägga en bank en skyldighet att avgöra om en kredit kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten kan närmast liknas vid ett förmynderi, med skyldighet för banken att sätta sig över konsumentens egen bedömning. Detta är inte hållbart som en allmän regel. I promemorian exemplifieras situationen icke-nytta med det fallet att totalkostnaden för den erbjudna krediten skulle bli väsentligt högre än för krediter som i övrigt förekommer på marknaden och är tillgängliga för konsumenten. En avrådningsskyldighet är dock
5 helt orealistisk eftersom den skulle förutsätta att en bank har detaljerad kunskap om krediter och kreditpolicies hos andra institut, något som är affärshemligheter (jfr NJA 1999 s. 469). Det finns heller inte någon lagstiftning som skulle kunna tjäna som modell för en nyttobedömning i enlighet med vad som framförs på sid. 46 i promemorian. Tvärtom betonas i förarbetena till rådgivningslagen att utgångspunkten är att konsumenten själv ska avgöra vilka avtal han eller hon ska ingå efter att ha tagit del av den finansielle rådgivarens sakkunskap. Det uttalas i det sammanhanget också att avrådningsplikten inte ska uppfattas som en skyldighet att försöka övertala konsumenten att inte vidta en viss åtgärd (prop. 2002/03: 133 s 28). Förslaget blir än mer svårförståeligt mot bakgrund av att det i promemorian på annan plats (s. 45) konstateras att det generellt inte kan krävas att en konsument måste uppge vad han eller hon tänker använda krediten till. Svårigheten att tillämpa regeln är särskilt uppenbar i en distansavtalssituation. Redan nu kan konsumenter ansöka om krediter på Internet och direkt få besked om krediten kan beviljas. Enligt 9 konsumentkreditlagen kan avtalet ingås genom att konsumenten signerar avtalet med en avancerad digital signatur. Inom en snar framtid torde även själva skuldebreven kunna presenteras och överlämnas till konsumenten i elektroniskt skick. I detta fall är det helt omöjligt för en kreditgivare att bedöma om konsumenten har rimlig nytta av den sökta krediten. Rimligen kan det inte vara lagstiftarens avsikt att i praktiken försvåra, eller rentav hindra, kreditgivning genom distansavtal. Vad angår förslaget till konsumentkreditdirektiv kan konstateras att detta innehåller utförliga bestämmelser om informationsgivning. I artikel 5.5 finns en regel om att kreditgivaren ska förse konsumenten med adequate explanations för att denne ska kunna avgöra om krediten passar hans behov. Bestämmelsen innebär att skyldigheten att avgöra om krediten är lämplig åvilar konsumenten inte kreditgivaren. I EU-kommissionens s.k. Explanatory memorandum, som beskriver skillnaderna mellan det nu föreliggande reviderade förslaget i förhållande till det ursprungliga från september 2002, framhåller kommissionen på sidan 6 att it was clarified that the consumer is always responsible for his final decision to conclude a credit agreement. Kreditgivarens skyldighet är endast att ge konsumenten ett sådant beslutsunderlag att denne själv kan avgöra om han eller hon ska ingå ett avtal om kredit. En skyldighet att informera kan inte likställas med en aktiv skyldighet att avråda. Vad därefter angår frågan om vad som är gällande svensk rätt på området görs i promemorian (sid. 44) gällande att regeln om att näringsidkaren ska iaktta god kreditgivningssed och ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg bl.a. innebär att kreditgivaren har en skyldighet att avråda konsumenten från att ingå kreditavtalet. Längre fram i promemorian (sid. 45) påstås sammanfattningsvis att det således redan idag föreligger en omsorgsplikt och avrådningsskyldighet (föreningens kurs) inom ramen för bestämmelsen om god kreditgivningssed i 5. Till stöd för detta påstående hänvisas dels till prop. 1991/92:83 s. 33, dels till Anders Erikssons och Göran Lambertz kommentar till konsumentkreditlagen.
6 Bankföreningen vill mot detta invända att propositionen till lagen helt saknar uttalanden i denna riktning varför riktigheten av detta påstående kan ifrågasättas. En lagfästning av en avrådningsskyldighet kan enligt föreningens uppfattning inte grundas på gällande praxis. Ränteangivelse i marknadsföring (Avsnitt 3.2.4) I promemorian föreslås att vid marknadsföring av kredit ska räntan för krediten anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda delen av skulden. Bankföreningen tillstyrker förslaget. Föreningen instämmer med bedömningen i promemorian att en metod med angivande i marknadsföringen av räntan per månad i stället för per år kan vara förvirrande för konsumenterna och försvåra konsumentens möjlighet att göra jämförelser och bedöma värdet av ett krediterbjudande. Oskälig ränta (Avsnitt 3.2.5) I promemorian föreslås att vid konsumentkrediter får ränta tas ut med högst en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 räntelagen (1975:635) med ett tillägg av femton procentenheter. Bankföreningen motsätter sig förslaget. Föreningen anser rent principiellt att en sådan ordning vore ett ingrepp i rätten för en näringsidkare att på en fri marknad själv sätta priset på en erbjuden vara eller tjänst. I ett läge där marknadsräntorna rör sig mera än för närvarande är en koppling till referensräntan heller inte lämplig eftersom denna numera av Riksbanken endast justeras halvårsvis, och inte avspeglar marknadsräntorna. Förslaget skulle även kunna begränsa utvecklingen av finansiella tjänster avseende mindre belopp och korta krediter, vilket bl.a. kan få negativa effekter på detaljhandelns möjligheter att erbjuda avbetalningslösningar. Den föreslagna bestämmelsen skulle också kunna få återverkningar på den straffrättsliga bedömningen av gränsen för ocker enligt brottsbalken. Det lämpliga i att en civilrättslig bestämmelse indirekt tillåts påverka den straffrättsliga bedömningen kan ifrågasättas. Olimiterat ansvar (Avsnitt 3.2.6) I promemorian föreslås att ett avtal om kredit där kreditens storlek kan variera över tiden ska innehålla en övre gräns för kreditens storlek. Gränsen ska vara anpassad till konsumentens förmåga att återbetala krediten. Kreditgivaren ska vara skyldig att vidta sådana åtgärder att konsumentens kredit inte kan överstiga den angivna gränsen. Konsumenten ska vara skyldig att återbetala vad som överstiger gränsen endast om konsumenten har förfarit svikligt.
7 Bankföreningen motsätter sig förslaget, som helt saknar motsvarighet i direktivförslaget. Däremot finns regler om overrunning of the total amount of credit i artikel 17. Artikeln utgår från att en overrunning kan inträffa och reglerar vilka åtgärder kreditgivaren i så fall ska vidta med hänsyn till sin informationsskyldighet (på visst sätt, med viss regelbundenhet osv.). Något förbud i sig mot övertrassering finns således inte och ett nationellt sådant förbud skulle sannolikt inte vara förenligt med direktivet. Och mot bakgrund av lydelsen i artikel 21.2 om ömsesidigt erkännande skulle Sverige därmed inte kunna tillämpa regeln på kreditgivning cross-border. Att det är omöjligt att upprätthålla ett förbud kan illustreras av situationen vid kortanvändning. Sådana transaktioner sker framför allt utomlands ofta genom köp i butik m.m. genom s.k. slipköp, där någon auktorisationskontroll av olika skäl inte kan verkställas. Vid betalning med kort för vissa biltullar, vid köp av bensin, vid utnyttjande av parkeringsautomater eller vid köp på båtar är också en auktorisations-kontroll ofta omöjlig att genomföra. I dessa fall finns således inte några som helst praktiska systemmässiga möjligheter för bankerna att tillse att den övre gränsen inte överskrids. Det är därför inte rimligt med en regel som innebär en skyldighet för bankerna att tillse att en kortkredit inte kan överskridas. En annan syn på denna fråga torde komma att leda till att sådana kortbetalningstjänster begränsas högst avsevärt. Föreningen har dock inget att erinra mot att konsumenten ska erhålla information om den övre gräns som normalt gäller för kreditens storlek i t.ex. betalkortssammanhang när den anspråktagna krediten varierar över tiden. Utbildning, information, rådgivning och stöd åt konsumenterna (Avsnitt 3.2.7) I promemorian påpekas att konsumenterna behöver betydligt mer utbildning och information i finansiella frågor och att sådan bör kunna lämnas inom ramen för den allmänna skolutbildningen. På det finansiella området bör det i första hand vara Konsumenternas Bank- och finansbyrå samt Konsumenternas försäkringsbyrå som lämnar stödet. För det krävs väsentliga resursförstärkningar till byråerna. Om sådana förstärkningar inte kommer till stånd bör enligt utredaren övervägas att tvångsfinansiera byråerna genom avgifter från företag inom berörda branscher. Bankföreningen instämmer i utredarens bedömning att det krävs mera utbildning och information i finansiella frågor. I sitt remissyttrande över den konsumentpolitiska kommitténs betänkande Starka konsumenter i en gränslös värld (SOU 2000:29) välkomnade föreningen kommitténs förslag om att undervisningen i privatekonomiska frågor skulle utökas i skolorna. Kommitténs förslag har dock ännu inte lett till några konkreta åtgärder. Föreningen anser alltjämt att det är angeläget att ungdomar tidigt får en grundkunskap i privatekonomiska frågor. Föreningen är även beredd att aktivt delta i diskussioner om hur en sådan utbildning skulle kunna läggas upp. Bankföreningen instämmer även i bedömningen att det på det finansiella området i första hand bör vara Konsumenternas Bank- och finansbyrå samt Konsumenternas förg:\remiss\departementen-regeringen\2005\pm om konsumentskyddet inom finansiella området.doc
8 säkringsbyrå som lämnar stöd åt enskilda konsumenter som har behov av information, såväl inför ingående av avtal om en finansiell tjänst som senare under avtalsperioden, liksom vid eventuell tvist. Föreningen anser också att den förstnämnda byrån kan behöva ökade resurser för att möta konsumenternas behov. Föreningen är således beredd att för sin del utöka resurserna till denna byrå i takt med att behovet visar sig. Satsningar kommer att göras dels på rekrytering av ytterligare personal dels på ett nytt datasystem som kan samordnas med Försäkringsbyråns datasystem. Tvistlösning (Avsnitt 3.2.8) I promemorian görs bedömningen att tvistlösning som hittills i första hand ska ske vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Det föreslås vidare att Konsumentombudsmannen (KO) som ombud ska kunna föra konsumenters talan i ARN under i princip samma förutsättningar som gäller när KO som ombud för konsumentens talan i allmän domstol. Nuvarande möjlighet till grupptalan i ARN ska finnas kvar. Bankföreningen instämmer i bedömningen att tvistlösningen i första hand ska ske i ARN. Föreningen ifrågasätter dock det kloka i att KO ges en rätt att föra talan i ARN under samma förutsättningar som i domstol. Handläggningen i ARN kännetecknas av att den är ett snabbt, avgiftsfritt och rättssäkert alternativ till process i domstol för konsumenten. Det summariska och skriftliga förfarande som verksamheten i ARN trots allt bygger på passar enligt föreningen inte för ärenden där KO ska föra talan för konsumentens räkning. Om KO skulle ges rätt att som ombud föra process i ARN kommer sådana processer ofrånkomligt att leda till längre handläggningstider. ARN är ett partssammansatt organ. Vid beslut deltar därför företrädare för näringslivet liksom konsumentintressena, i det senare fallet vanligtvis företrädare från Konsumentverket (KOV) eller Sveriges Konsumentråd. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att företrädare för dessa organisationer deltar vid ärenden där KO för talan för en konsuments räkning. Biträde i rättslig tvist av Konsumentombudsmannen (Avsnitt 3.2.9) I promemorian föreslås att KO ska kunna biträda en konsument i en tvist vid allmän domstol rörande en finansiell tjänst i något fler fall än idag. Sådant biträde ska kunna lämnas inte bara om tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det utan också om konsumenten bedöms ha goda grunder för sin ståndpunkt i tvisten och det finns risk för att konsumenten annars inte kan få sin sak prövad. Bankföreningen avstyrker förslaget om en utvidgad rätt för KO att biträda en konsument i en tvist vid allmän domstol. Föreningen anser att det från principiella utgångspunkter är olämpligt att KO ges rätt att stödja en enskild person i ärenden utan större intresse för rättstillämpningen. Något uppenbart behov av den föreslagna utvidgningen har heller inte visats föreligga.
9 Rättegångskostnader i konsumenttvister (Avsnitt 3.2.10) I promemorian föreslås att, om en konsument har förlorat ett mål i allmän domstol där tvistefrågan tidigare prövats av Allmänna reklamationsnämnden samt nämnden i huvudsak rekommenderat parterna att lösa tvisten på det sätt som konsumenten yrkat i målet i domstolen, ska vardera parten bära sin rättegångskostnad. Bankföreningen motsätter sig förslaget. En sådan ordning skulle strida mot den princip som gäller i övrigt i rättegångsbalken, att vardera parten tar sin kostnad för processen och den part som tappar målet sedan får stå för motpartens kostnader. Utgången av ett summariskt skriftligt förfarande i ARN bör inte läggas till grund för en prövning av fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Någon motsvarande ordning finns såvitt bekant inte heller på andra områden. Det finns dessutom redan i dag regler i 18 kap. 3 rättegångsbalken som tar sikte på försumlig processföring och som kan tillämpas i de fall en näringsidkare föranleder en onödig rättegång. Förslaget skulle även missgynna dem som väljer att vända sig direkt till allmän domstol. Belägg saknas också för att det gällande regelverket ställer till problem för konsumenten av sådan natur att de måste åtgärdas på sätt som föreslås i promemorian. Slutligen torde förslaget med all sannolikhet leda till att tidsåtgången för processerna sammanlagt skulle öka. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna (Avsnitt 3.2.11) I promemorian föreslås att Konsumentverket ska behålla huvudansvaret för konsumentskyddet på det finansiella området. Finansinspektionen ska ställa sin kompetens till KO: s förfogande för de uppgifter som denne har på detta område. Ett fortlöpande samråd ska ske mellan Konsumentverket och Finansinspektionen i frågor som rör konsumentskydd. Myndigheterna ska genast underrätta varandra om upptäckta fel och brister på området. Finansinspektionen ska vidare ges i uppdrag att verka för att det under inspektionens och Konsumentverkets medverkan tas fram standardvillkor för avtal i konsumentförhållanden på det finansiella området. Författningar som Finansinspektionen utfärdar med stöd av sitt tillsynsansvar enligt konsumentkreditlagen (1992:830) respektive lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter ska beslutas i samråd med Konsumentverket. Bankföreningen avstyrker förslaget att Konsumentverket ska behålla huvudansvaret för konsumentskyddet på det finansiella området. I remissyttrande den 30 september 2004 över Förtroendekommissionens förslag i betänkandet Näringslivet och förtroendet (SOU 2004:47) tillstyrkte föreningen betänkandets förslag att Finansinspektionen skulle ges huvudansvaret för konsumentskyddet inom den finansiella sektorn. Föreningen har inte funnit skäl att ändra inställning i denna fråga. Föreningen anser dock att det är mycket angeläget med ett fortlöpande samråd mellan Konsumentverket och Finansinspektionen i frågor som rör konsumentskyddet. Som
10 föreningen tidigare pekat på är det olyckligt att de allmänna råden om krediter i konsumentförhållanden fått olika utformning av Konsumentverket resp. Finansinspektionen. Föreningen tillstyrker mot den bakgrunden att förordningarna med instruktioner för Konsumentverket och Finansinspektionen kompletteras med en författningsenlig skyldighet till samråd, vilket skulle innefatta en skyldighet att samråda med varandra i frågor som rör konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter. Det kan därför ifrågasättas om inte dessa lagar särskilt ska omnämnas även i förordningen (1995:868) med instruktion för Konsumentverket och inte som nu föreslås, endast pekas ut i förordningen med instruktion för Finansinspektionen. Därmed skulle i framtiden förhoppningsvis situationer som den ovan nämnda, där de allmänna råden avseende krediter i konsumentförhållanden har fått olika utformning i respektive myndighet, inte uppstå. Beträffande förslaget att Finansinspektionen, med Konsumentverkets medverkan, ska ges i uppdrag att verka för att det tas fram standardvillkor för avtal i konsumentförhållanden vill föreningen framhålla följande. Föreningen har sedan mer än 60 år tillbaka en kommitté vars huvuduppdrag är att utarbeta standardavtal, vilka föreningens medlemsföretag rekommenderas att använda. I denna så kallade Formulärsamling återfinns för närvarande ett 45-tal olika standardavtal. I detta sammanhang kan nämnas Skuldebrev K, Kredit för konsuments enskilda bruk, Kontokreditkontrakt K, Kredit för konsuments enskilda bruk samt Byggnadskreditkontrakt K, Kredit för konsuments enskilda bruk. Samråd mellan föreningen och i första hand Finansinspektionen är ofta förekommande vid utformningen av dessa standardavtal. Standardavtalen är väl spridda på marknaden och föreningens medlemsföretag är noga med att följa dem. Föreningen vill avslutningsvis erinra om att avtalsvillkorslagen redan nu möjliggör för Konsumentverket att angripa standardvillkor som myndigheten bedömer vara oskäliga mot konsumenter. SVENSKA BANKFÖRENINGEN Ulla Lundquist Lars Rutberg