Fonembegreppet 2011-02-22 Hur tillägnar sig ett barn språkets ljudsystem? Är språket medfött? Ett specifikt språk (som svenska, t.ex.) är förstås inte medfött. Även om man tror att språkinlärningsförmågan är något medfött och unikt för människan måste man fortfarande förklara hur barn kan härleda ett språks grammatiska strukturer ur den input som finns tillgänglig för barnet. Vad är barnets utgångspunkt för inlärningen? Det finns ett ömsesidigt kommunikationsbehov mellan barnet och omgivningen. Omgivningen bjuder på en innehållsrik och multisensorisk input: o Föräldrar, tv, lekkamrater, dagispersonal, etc. tillför en nästan ständig ström av prat barn är sällan ensamma. o Dessa ljudliga stimuli är inbäddade i en rik, multisensorisk kontext (barnet ser, rör och luktar samtidigt som det lyssnar). I slutändan kommer en del ljud i denna input att bilda kategorier i barnets hjärna och vissa ljudbitar i input kan då betraktas som instanser av samma grammatiska funktion, t.ex. ett fonem. Ett fonem kan på så sätt ses som en familj av lite olika ljud som hör ihop. Hur bearbetar barnets språkcentra denna information? Hur går barnet från den smått kaotiska inputen till en strukturerad uppsättning språkliga enheter? När man som vuxen lyssnar på enskilda språkljud upptäcker man att det som man betraktar som ett och samma språkljud inte alltid låter likadant. o Jämför t.ex. s i häst och ost. o I ost är s-ljudet dovare än i häst p.g.a. att läpparna är rundade (ihopsnörpta) i ost. Man kan beskriva s i häst som [s] och i ost som [sʷ]. o Kolla också på s-ljuden i serien häst, ost, färsk och torsk. Skulle det vara självklart hur de s-liknande ljuden hänger ihop om du inte kunde någon svenska? o Tips: ladda ned WaveSurfer det är gratis! Då kan du själv mecka med ljud: http://www.speech.kth.se/wavesurfer/download.html Observera också att det finns en stor variation mellan olika talare. o En vuxen mans s låter inte likadant som s-et hos en 10-åring. o Storleken på talorganen är helt avgörande för hur ljuden låter. Fonemkategorier bildas i barnets hjärna trots dessa svårigheter. Den processen innefattar: o Semantiska kriterier. o Fonetiska (akustiska och artikulatoriska) likheter. o Fonetisk/fonologisk distribution. Sidan 1 (av 7)
Om fonem och allofoner Fonemet definieras som språkets minsta betydelseskiljande enhet. Fonemen är diskreta enheter som är återkommande i språket. Fonemen har en semantisk funktion, d.v.s. de är betydelseskiljande. Ett fonem kan ses som ett neuralt nätverk som förbinder olika artikulationer och percept (d.v.s. ljudintryck). Allofoner (eller foner) är de ljudliga yttringarna av fonem. Ett fonem kan ha många olika representationer i uttalet allofoner. o Allofoner kan vara, t.ex., stilistiskt betingade och anses då ha fri distribution. o Allofoner kan vara kontextbundna, d.v.s. ha en komplementär distribution. Exempel på fonem och deras huvudsakliga allofoner i svenskan: Fonem Foner /r/ [r] [ɾ] [ɹ] [ɻ] [ɹ ] [z ] allofoner i fri distribution /ø/ [ø:] [œː] allofoner i komplementär distribution /p/ [pʰ] [p] allofoner i komplementär distribution Vad finns det för foner i mellansvenskt uttal? Nedan har vi världens vanligast förekommande språkljud (d.v.s. de som inte är överstrukna med grått). Finns det språkljud/foner i mellansvenskt uttal som inte är representerade i tabellen ovan? o Kolla igenom följande ordlista och utgå från mellansvenskt eller rikssvenskt uttal. o Ignorera vokalerna för tillfället. tala resa torrt barn tjata emfas fors langa skända i isen skött lärd plåt behå Vilka foner ska vi lägga till, på grundval av orden ovan? Sidan 2 (av 7)
Frikativan i skända, chef och charm sje-ljudet är i uttalet hos många svenskar en något egendomlig typ av frikativa som det är lite svårt att få pejl på. Denna frikativa betecknas ofta med IPA-symbolen [ɧ]. o [ɧ] = simultaneous [ʃ] and [x] en något märklig beskrivning. o Kanske [xʷ], [x ] eller [x ʷ] kommer närmare denna typ av sje-ljud. I mellansvenskt uttal finns det två olika ställen för tungspetskonsonanter. Känn efter! Den första i varje par har tungspetsen längre fram än den senare. våta ~ vårta åder ~ order massan ~ farsan vana ~ varna själen ~ kärlen o De som har tungspetsen längre fram är vanligtvis dentala. De är också oftast laminala, vilket innebär att tungspetsens övre del, tungbladet, är artikulator. När dessa uttalas som dentaler bör man ange det i transkriptionen genom att använda det diakritiska tecknet under lämplig symbol, t.ex. [d ] eller [n ]. o De som har tungspetsen längre bak är vanligtvis alveolara eller postalveolara. De är också apikala, vilket innebär att själva tungspetsen träffar rakt på tandvallen (eller lite bakom den). Dessa ljud är gärna också retroflexa, d.v.s. uttalas med en något bakåtböjd tungspets. o Vi kan alltså lägga till följande retroflexa foner: [ ʈ ] [ ɳ ] [ ʂ ] [ ɳ ] [ ɭ ] På grund av aspiration i början av morfem borde vi också göra en skillnad mellan aspirerade och oaspirerade klusiler t.ex. [p] kontra [pʰ]. Det är ju bra att kunna göra skillnad på hoppas och hoppass (< hopp + pass). hoppas ~ hoppass lättat ankar ~ lätta tankar stort å ~ stortå sinkat ~ zinkkatt Jag hoppas på ett hoppass. Lätta tankar som lättat ankar. Är det stort å i stortå? Då tillkommer fonerna: [pʰ] [t ʰ] [ʈʰ] [kʰ] Sidan 3 (av 7) Du har sinkat min zinkkatt! Nu har vi ett grundförråd med symboler för att grovt beskriva uttalet av mellansvenskans konsonanter: Klusiler: pʰ p b t ʰ t d ʈʰ ʈ ɖ kʰ k ɡ Nasaler: m n ɳ ŋ Frikativor f v s ʃ ʂ ɧ h Approximanter: l ɭ ɹ ɻ j Tremulant/tap r ɾ De foner som finns ovan är dock långt ifrån uttömmande för vad som kan förekomma i uttalet, men de räcker som en första approximering. Vilka konsonantfoner är aktuella för en grov transkription av orden nedan? kälke gråsparv bilpark regering konstfack terräng förstå charter
Fonemisk transkription / / Baseras enbart på fonem (de enheter som anses vara kontrastiva inom ett språk). Strävar således efter att skilja mellan olika ord i ett språks ordförråd snarare än att återge hur orden uttalas i någon detalj. Ex: /r/ i [rɔtːɐ] [ɾɔtːɐ] [z ɔtːɐ] [ɹ ɔtːɐ] [ɹɔtːɐ] [ɻɔtːɐ] Fonemisk transkription används först och främst för att konstruera ortografi (stavning) för ett språk. Problemområden för fonemanalys i svenskan: Ska korta och långa vokaler, t.ex. [ɑː] och [ɐ], utgöra olika fonem eller inte? Ska retroflexa ljud ha fonemstatus? o Det är en ganska konsekvent regel att /r/ + tungspetskonsonant resulterar i en retroflex konsonant jfr varna [vɑːɳa] och vana [vɑːn a] o Detta gäller också över morfemgränser och ordgränser: turnummer [ˈtʰʉːˌɳɵmːɛr] vs. könummer [ˈkʰøːˌn ɵmːɛr] ett par stycken [ɛt ˈpɑː ˈʂʈʏkːɛn] vs. otal stycken [ˈuːˌtʰɑːl ˈstʏkːɛn] o Men, denna regel appliceras inte i sekvenser där den underliggande sekvensen är /rr/ + tungspetskonsonant, t.ex. i ord som dörrstängare, borrspån och torrdocka. Ord som Saturnus och urdu måste då anses ha ett underliggande /rr/. Ska xenofoner som /w/ och /tʃ/ finnas med som fonem? Varför finns inte [ʔ], glottalklusilen, med? Den förekommer ju flitigt i tal. Problemen har att göra med kriterierna för vad som är fonem, att endast det som är betydelseskiljande är tillräckligt viktigt för att få fonemstatus. Fonetisk transkription [ ] Fonetisk transkription strävar efter att fånga in uttal genom symboler. Varje symbol har ett specifikt artikulatoriskt och/eller akustiskt värde. o [b] representerar en tonande, bilabial klusil. o [n] representerar en tonande, alveolar nasal. o [i] representerar en främre, sluten, orundad, oral vokal (kardinalvokal nr. 1). Ljudperceptet/artikulationsmålet för en symbol är en sorts överenskommelse fonetiker emellan. IPA (International Phonetic Alphabet) är en uppsättning symboler som är förknippade med artikulationer/ljudpercept. Fonetisk transkription tar inte hänsyn till fonemiska kontraster (i princip, iallafall). /r/ i mellansvenskt uttal uttrycks på många olika sätt: o Ex: råtta [rɔtːɐ] [ɾɔtːɐ] [z ɔtːɐ] [ɹ ɔtːɐ] [ɹɔtːɐ] [ɻɔtːɐ] Sidan 4 (av 7)
Sekvenser av sibilant + nasal är svårmanövrerade och kan leda till uppkomsten av ett till synes nytt ljudsegment emellan de två. o Ex: smör [sbmœːɹ] [spmœːɹ] [sm œːɹ] [sɘmœːɹ] o Orsaken är att tonlösa frikativor och tonande nasaler kräver på många sätt motsatta konfigurationer av talröret. För att gå från [s] till [m] krävs det att: stämbandstonen sätts igång den velofaryngala porten ( dörren till näshålan) öppnas man bildar en tillstängning i stället för en förträngning o Om dessa ändringar inte görs helt samtidigt kommer det att uppstå ett nytt segment i gränszonen mellan [s] och [m]. Man kan ha olika grader av noggrannhet i transkription. En detaljfattig transkription kallas för grovfonetisk transkription. En detaljrik transkription kallas för finfonetisk transkription. Jämför: Grovfonetisk transkription Finfonetisk transkription [ˈleːkˌplats] [ˈlʲee ʱk ˌpl lɐ ʰt s ] Fonetisk transkription är ett verktyg som används först och främst för forskningsändamål och som kompletterar andra typer av fonetisk analys. Stavelsen Stavelsen är samtidigt ett mycket konkret och ett mycket flyktigt begrepp. Betrakta följande ord: ljusare prisextra prinsessa annonsör o Hur många stavelser finns det i varje ord? o Vilka är stavelserna? o Antalet stavelser är lätträknat, men det kan vara svårt att dra gränsen mellan dem. o Svårigheterna bottnar i hur man skall dela in konsonantkluster Stavelsens början, mitt och slut ansats, kärna och koda o I svenska är stavelsekärnan alltid en vokal o Ansatsen är den del av stavelsen som kommer före kärnan o Kodan är den del av stavelsen som kommer efter kärnan Kärna + koda är den en del av stavelsen som används för att bilda rim i dikter därför kallas de två gemensamt för stavelserim, eller bara rim. o allt, ballt, kallt, salt, spalt alla har samma kärna och koda, d.v.s. samma rim Öppna och slutna stavelser o Stavelser som saknar en koda kallas för öppna stavelser: bo, i, gå, ö, sy. o Stavelser som har en koda kallas för slutna stavelser: bor, is, gård, öl, sylt. Fonotax i konsonantkluster Konsonanter kan inte kombineras hursomhelst i språk o Svenskan tillåter t.ex. [st-], [spl-], [skr-], [fj-], [fn-] och [br-] i ansatser. o Svenskan tillät en gång i tiden t.ex. [stj-], [lj-] och [xw-] men inte nu längre. o Svenskan har aldrig tillåtit t.ex. [ld-], [rs-], [mk-] och [jgl-] i ansatser. Sidan 5 (av 7)
De regler som styr denna ordning bildar i sin helhet svenskans fonotax Sonoritetshierarki och fonotax i konsonantkluster Enligt sonoritetshierarkin ordnas språkljuden i stigande sonoritet från stavelsens ansats till stavelsens kärna och i sjunkande sonoritet från stavelsens kärna till kodans slut. o Sonora ljud (som [m], [r], [l], [j], [w]) placeras närmast stavelsekärnan o Mindre sonora ljud (som [s], [f], [t], [b], [x]) placeras längre ifrån kärnan o Klustren i följande ord följer sonoritetshierarkin: smält, fjant, brist, bland. o Klustren i följande ord följer inte sonoritetshierarkin: stå, skotsk. rytm, vits. Sonoritetshierarkin är inte någon lag, utan en tendens som man har observerat i språk. Sidan 6 (av 7)
Svenska ord i standardiserad, grovfonetisk transkription bita [ˈbiːta] bitter [ˈbɪtːɛr] lek [ˈleːk] elva [ˈɛlva] säl [ˈsɛːl] säll [ˈsɛlː] ära [ˈæːra] ärrad [ˈɛrːad] tal [ˈtʰɑːl] tall [ˈtʰalː] lysa [ˈlyːsa] lykta [ˈlʏkta] rök [ˈrøːk] dröm [ˈdrø mː] röra [ˈrœːra] dörr [ˈdø rː] ( [ˈdɵrː] ) ful [ˈfʉ ːl] full [ˈfɵlː] Mora [ˈmuːra] lom [ˈlʊmː] moln [ˈmoːln] kolla [ˈkʰɔlːa] fågel [ˈfoːɡɛl] mått [ˈmɔtː] arsenik [aʂɛˈniːk] ogräs [ˈuːˌɡrɛːs] bordsdam [ˈbuːɖʂˌɖɑːm] garnsticka [ˈɡɑːɳˌʂʈɪkːa] hängsnara [ˈhɛŋˌsnɑːra] sädesärla [ˈsɛːdɛsˌæːɭa] tändsticka [ˈtʰɛndˌstɪkːa]/[ˈtʰɛnˌstɪkːa] ugnslucka [ˈɵŋsˌlɵkːa]/[ˈɵŋnsˌlɵkːa] hexagonal [hɛksaɡʊˈnɑːl] urusel [ˈʉ ːrˌʉ ːsɛl] anförtro [ˈanfø ˌʈʰruː]/[ˈaɱfø ˌʈʰruː] yoghurt [ˈjoːɡɵʈː] livstycke [ˈlɪfˌstʏkːɛ]/([ˈlɪfsˌtʰʏkːɛ]) fortsätta [ˈfuːʈˌʂɛtːa]/[ˈfʊʈˌʂɛtːa] bronsmedalj [ˈbrɔnsmɛˌdalj] sfinx [ˈsfɪŋks] livstecken [ˈlɪfsˌtʰɛkːɛn] skidgård [ˈɧiːdˌɡoːɖ] angelägen [ˈanjɛˌlɛːɡɛn]/[ˈaɲːɛˌlɛːɡɛn] slagskämpe [ˈslakˌʃɛmpɛ] sjöstjärna [ˈɧøːˌɧæːɳa] geologi [jɛɔlɔˈɡiː] stadsljus [ˈstatsˌjʉ ːs] kylskåp [ˈʃyːlˌskoːp] skyddskåpa [ˈɧʏdsˌkʰoːpa] sjukanalsljud [ˈɧʉ ːkʰanɑːlsˌjʉ ːd] Sidan 7 (av 7)