Fokus på arbetslivsdeltagande för personer med funktionsnedsättning Finland har stora utmaningar både i nuet och i framtiden helt oberoende av finanskrisen. För att klara av utmaningarna måste sysselsättningsgraden stiga och produktiviteten förbättras. För att detta ska bli möjligt måste arbetslivet, både beträffande välmående och arbetsförmåga, utvecklas. De som står utanför arbetslivet måste fås med, kunnandet måste förbättras, skatteoch socialskyddssystemet utvecklas osv. En potentiell, ofta bortglömd grupp, är personer med funktionsnedsättning. En partiell arbetsför person är en människa som har en funktionsnedsättning, en skada eller sjukdom som försvårar sysselsättning. I denna artikel används termerna synonymt eftersom fokus är på arbetslivsdeltagande. Rätt jobb innebär att funktionsnedsättningen inverkan på arbetsförmågan minimeras. En ökning av de partiellt arbetsföras andel i arbetslivet skulle ge betydande fördelar. Vårt näringsliv genomgår en strukturförändring. I Finland fanns i september 2014 drygt 315 000 arbetssökande arbetslösa. Samtidigt råder det brist på arbetskraft i företag. Ofta finns behov av arbetstagare till deltidsjobb med uppgifter på verkställande nivå samt till arbetsuppgifter som kräver specialkunskap och högskoleutbildning. Många av de här jobben skulle passa partiellt arbetsförmögna och personer med funktionsnedsättning. Bland de partiellt arbetsförmögna finns personer som kan arbeta både på deltid och heltid. Underskottet i den offentliga ekonomin förklaras inte med konjunktursvackan utan i bakgrunden finns redan nu en mer bestående obalans mellan inkomster och utgifter. Med nuvarande struktur på den offentliga sektorn kommer läget att ytterligare försvagas då befolkningen åldras under kommande årtionden. Försörjningsgraden (förhållandet mellan arbetande och icke arbetande) försvagas från nuvarande läge, där det på 100 arbetande människor går drygt 120 icke arbetande människor som måste försörjas, med ytterligare 20 personer om inte sysselsättningsgraden kan höjas. Potentialen hos partiellt arbetsföra Enligt Folkpensionsanstaltens och Pensionsskyddscentralens utredningar finns det upp till 60 000 personer som enbart lyfter sjukpension som både kan och vill arbeta ingen marginell grupp alls. Även om merparten av de 260 000 personer som lyfter sjukpension är äldre uppgår under 50- åringarna till ca 65 000. Liknande beräkningar har Pellervo ekonomiska forskningsinstitut PTT kommit fram till i sin ekonomiska utredning av arbetsförmåga och arbetspotential bland personer med funktionsnedsättning och arbets- och näringsministeriet i sin arbetsförmedlingsstatistik. 1/7
Om 40 000 personer ur den här gruppen skulle sysselsättas med t.ex. lönenivån 1 500 euro i månaden och förtjäna sitt uppehälle med löneinkomst istället för pension och boendestöd, skulle den offentliga ekonomin jämnvikt på årsnivå förbättras med upp till 800 miljoner euro. Samtidigt skulle arbetskarriärerna förlängas och sysselsättningsgraden öka med en procentenhet. Enbart genom att höja pensionsåldern och försnabba de ungas slutförande av sin utbildning löser man inte den offentliga ekonomins utmaningar. Av finansministeriets beräknade s.k. hållbarhetsgap utgör 800 miljoner euro en tiondel. Samhället har därför orsak att vakna upp på alla nivåer beträffande personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföras möjlighet att delta i arbetslivet och i deras potential i att höja sysselsättningsgraden. Upprätthållande av arbetsförmåga Många personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden och behålla sin arbetsplats. I själva verket finns enligt Statistikcentralens utredning från år 2011 långt över en miljon personer med en långvarig sjukdom eller skada i arbetslivet. Också personer med funktionsnedsättning finns tiotals tusen i arbetslivet antalet varierar utgående från hur gruppen definieras. Av de arbetsföra 15 64-åringarna lider rent av 55 procent av en långvarig sjukdom eller skada. Antalet personer med funktionsnedsättning bokförs inte i Finland, men på basen av olika internationella utredningar uppgår enligt en bred definition personer med funktionsnedsättning till drygt 15 procent av befolkningen och personer med grav funktionsnedsättning till 2 4 procent. För många påverkar inte ens en långvarig sjukdom eller skada möjligheten att arbeta. För 18 %, drygt 600 000 människor, uppfattas sjukdom eller skada påverka möjligheterna att arbeta. Drygt 20 000 personer står utanför arbetslivet till följd av hälsoproblem. Till och med många av dem skulle ha en möjlighet att delta i arbetslivet genom anpassning av arbetsmiljön, arbetstider och arbetsuppgifter. Utgående från Statistikcentralens utredning vill ca 60 000 personer som i dag befinner sig utanför arbetslivet arbeta. Den vanligaste orsaken till försvagad arbetsförmåga, framförallt för äldre personer, är belastningsbesvär (MS muskoskeletala sjukdomar). För yngres del accentueras igen psykiska problem. Men även om arbetsförmågan tillfälligt skulle försvagas har hälsovården och rehabiliteringen utvecklats till den grad att verksamhets- och arbetsförmågan kan återställas för merparten. Yrkesmässig, social och medicinsk rehabilitering ger bättre resultat desto snabbare samt ju mer systematiskt och helhetstäckande åtgärden sätts in. Sist och slutligen är det endast en minoritet av oss som går genom arbetslivet utan att uppleva en märkbar nedsättning av arbetsförmågan. Därför är det också viktigt ur samhället att alla satsar på upprätthållande av arbetsförmåga likväl personen själv som arbetsgivaren. 2/7
Satsningar gagnar alla Nyttan av satsningar är naturligtvis klarast ur individens egen synvinkel. Följderna av en sjukdom och skada återspeglas på hela livet i form av verksamhetsförmågan. Försvagad arbetsförmåga betyder för merparten minskade möjligheterna att förtjäna inkomst och ett lägre uppehälle. Även beträffande arbetsförmågan sträcker sig verkningarna över resten av livet i form av inkomstrelaterat stöd. Ur arbetsgivarens synvinkel är det även ekonomiskt motiverat att satsa på förebyggande åtgärder, arbetsvälmående och bevarande av arbetsförmåga. I Näringslivets centralförbund EK:s medlemsföretag orsakar sjukdomar och olyckor i medeltal 11 sjukfrånvarodagar per år. När sjukfrånvarodagens pris för arbetsgivaren är drygt 300 euro kan man beräkna att helhetskostnaden för 18 miljoner sjukdagar blir nästan 5,5 miljarder euro per år. Drygt 200 000 personer byter arbetsplats per år. Om man uppskattar att 120 000 av dessa är icke-önskade ur arbetsgivarens synvinkel och rekryteringen av ny personal i medeltal beräknas medföra kostnader på 30 000 euro, utgör arbetsgivarnas kostnader på årsnivå drygt 3,5 miljarder euro. En del av dessa kostnader skulle kunna undvikas genom satsningar på arbetsgemenskap, arbetsklimat och välmående på arbetsplatsen. Också arbetslöshetens pris är hårt för arbetsgivaren. Varje år utbetalas drygt 3 miljoner euro i sjukpensioner som i sista hand bekostas av arbetsgivarna. Om det är frågan om ett litet heller större företag kan arbetstagarna direkt påverka sina egna invalidpensionsavgifter. När man tar med övriga effekter t.ex. sänkt produktivitet samt förluster och kostnader både för personer och den allmänna ekonomin kan man uppskatta att samhällskostnaderna för försvagat arbetsvälmående och försvagad arbetsförmåga överstiger 20 miljarder euro. Genom att satsa på förebyggande åtgärder och rehabilitering kan vi sänka dessa kostnader även nettomässigt. Satsningarnas karaktär av investering Ofta ses satsningar på arbetsvälmående, arbetsförmåga och rehabilitering endast som utgiftsposter av engångskaraktär. Så som jag ser det är detta särskilt fallet vad gäller tjänster som kommunerna bär ansvaret för. Väsentligt skulle ändå vara att på alla nivåer uppmärksamma satsningarnas karaktär av investeringar. Det här gäller alla som påverkas av verksamhetsförmågans och arbetsinsatsens försämring: naturligtvis individen själv, arbetsgivaren, förmannen, kollegerna, arbetshälsovården, närstående, organisatörerna av den offentliga sektorns social- och hälsotjänster samt även alla medborgare som ju står för dessa tjänsters kostnader. Kostnaderna gäller alltså oss alla för mångas del i flera av våra roller. 3/7
I den förebyggande verksamheten är det ofta svårt att påvisa nytta, eftersom effekterna blir synliga endast i efterhand och även då är orsak och verkan svåra att fastställa. Samma gäller även i mångt och mycket den yrkesmässiga medicinska och framförallt sociala rehabiliteringens effekter. När satsningarna granskas på längre sikt synliggörs effekterna av att samhällsmedlemmarnas verksamhets- och arbetsförmåga bevaras och återställs. Satsningarna återbetalar sig i ökad arbetsinsats och ökade skatteintäkter samt i minskade kostnader för offentliga tjänster. Samhällets stöd till arbetsgivaren Bland personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra finns gott om utbildade och i medeltal mer motiverade arbetssökande. De har lika stor rätt att delta i samhällsverksamhet samt att förtjäna sitt uppehälle med arbete och företagande som alla andra. Partiellt arbetsföra har naturligtvis sina egna begränsningar beträffande olika uppgifter. Funktionsnedsättning kan i hög grad kompenseras genom anpassning av arbetsförhållandena samt genom att beakta individuella behov. Samhället erbjuder nuförtiden en fungerande åtgärdspalett till stöd för sysselsättningsåtgärder och självständig sysselsättning. Genom stöd till anpassade arbetsförhållanden kompenseras arrangemang och införskaffningar på arbetsplatsen som gör det möjligt för partiellt arbetsföra att jobba. Anpassningsstöd kan även beviljas för den tid som en kollega lagt ned på hjälp till personen med funktionsnedsättning. Så gott som utan undantag gagnas hela arbetsgemenskapen av arrangemangen. Anpassningsstödet kan uppgå till 4 000 euro. Behovet på satsning av arbetsgivarens och arbetsgemenskapens vid anställning av en partiellt arbetsför person minskas kännbart med hjälp av arbete med stöd-tjänster. En arbetskonsulent (työhönvalmentaja) fungerar som länk mellan arbetstagaren och arbetsgivaren och stöder därigenom hela arbetsgemenskapen. Arbetskonsulenten stöder arbetstagaren i arbetssökning, inlärning i arbete och i frågor som ansluter sig till arbetsförhållandet. Arbetsgivaren får hjälp av arbetskonsulenten i att finna en lämplig arbetstagare, i orientering till arbetet och arbetsgemenskapen samt i frågor i anslutning till arbetsförhållandet, såsom ansökan av lönesubvention. Arbetskonsulenten minskar märkbart behovet av stöd från arbetsgivare och kolleger och kostar inte arbetsgivaren någonting. Vid anställning av en person med partiell arbetsförmåga kan arbetsgivaren få lönesubvention, ifall de krav som ställs på arbetsgivaren uppfylls. För en person som har svårt att finna arbete kan lönesubventionen utbetalas i förhöjd form upp till 1 300 euro i månaden. Subventionen kan som mest täcka 50/75 procent av lönekostnaderna under givna förutsättningar. Lönesubvention kan även utbetalas under en lång tidsperiod, ifall den partiella arbetsförmågan är bestående. 4/7
Arbetsgivarens kostnader Till följd av stöden är arbetsgivarens kostnader vid anställning av en partiellt arbetsför människa ofta betydligt lägre än beträffande andra anställningar. Kostnaderna är tiotals procent lägre framförallt på lägre lönenivåer. Dessutom sänker arbete med stödtjänsten märkbart de risker som rekryteringen av en person med funktionsnedsättning eventuellt kan innebära. Arbetsgivarens kostnader vid anställning av en person som har svårt att finna jobb kan under det första året (rekryteringsåret) som en följd av lönesubventionen och anpassningsstödet blir över 60 procent förmånligare än vid en alternativ rekrytering av en person med vanlig lönesubvention. Det här gäller för månadslöner på upp till 1 500 euro. Ännu på 3 500 euros lönenivå är skillnaden 35 procent. Även om arbetsförhållandenas anpassningsstöd utelämnas, är arbetsgivarens kostnader vid rekrytering av en person med funktionsnedsättning som är berättigad till högre stöd 30 50 procent lägre ända upp till en lönenivå på 3 500 euro. Tumregeln är att det inte finns skäl att åtminstone utgående kostnader och risker utesluta partiellt arbetsföra personer från rekryteringsavväganden. Även beträffande dem borde avgörandet fällas av personens kunnande och lämplighet för uppgiften. Samhällsstödet förringar på inget sätt dessa personers arbetsinsats utan är positiv diskriminering med hjälp av vilken man vill trygga lika möjligheter för dem att delta i samhället och lyfta personer med funktionsnedsättning från marginalen till kärnan. 5/7
Invalidpensionens motivationsfälla Även om en arbetsplats finns att få kan en person som beviljats Folkpensionsanstalten FPA:s invalidpension hindras att ta jobbet till följd av motivationsfällan; det lönar sig inte att ta ett lönejobb eller utöka arbetsinsatsen ifall månadslönen ligger mellan 743 och 1 700 euro. I detta fall får personen i fråga mindre pengar i handen än om hon lever på FPAs invalidpension och boendestöd samt ifall hon eventuellt förtjänar 743,38 euro i månaden. För en person som lever på FPA:s invalidpension skärs stödet på en gång bort då lönen överstiger 743,38 euro i månaden. Motivationsfällan som orsakas av nedskärningen måste avlägsnas. En jämlik och stödande modell skulle exempelvis vara att anpassa pensionerna på liknande sätt som arbetslöshetsersättningen idag anpassas: varje förtjänad euro skulle minska pensionen med t.ex. 40 cent efter skyddsandelen. Reformen skulle ge människor som lever på FPA:s invalidpension en ekonomisk sporre och möjlighet att söka och ta emot arbete. En person som utgående från det läget skulle anställas med en månadslön på 1 500 euro skulle utöka sin årsinkomst med 4 500 euro. 6/7
Centrala lösningsåtgärder Utgående från arbets- och näringsministeriets arbetsförmedlingsstatistik är möjligheterna ingalunda obefintliga för personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra personer. Av personer vars sysselsättning försvåras av sjukdom eller skada har under de senaste åren drygt 35 000 funnit arbete. För omkring 60 procent av dem har stödåtgärder använts vid sysselsättningen. Ännu finns det mycket att göra för att möjligheterna att delta i arbetslivet ska komma upp på en tillräckligt hög nivå för personer med funktionsnedsättning, partiellt arbetsföra och andra personer i svårt läge på arbetsmarknaden. Endast på det sättet kan vi trygga välfärden i vårt land. De centralaste åtgärderna är enligt min mening: 1. Satsning på arbetsförmåga och arbetsvälmående 2. Förändrade attityder och ökad kunskap beträffande personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra 3. Nedmontering av socialskyddssystemets motivationsfällor 4. Skräddarsyende av arbetsuppgifter samt utveckling av ledarskap och arbetsmiljöer 5. Insikten att satsningar på arbetsförmåga, arbetsvälmående och rehabilitering är investeringar Harri Hietala, ekonomist, forskare Vates-stiftelsen 7/7