Fredrik Elg, Elg, Parvin Ardalan, Erling Björgvinsson, Anders Hög Hög Hansen, Lotta Lotta Holmberg, Senija Vurzer och och Mamak Babak-Rad.

Nyhetsbrev 2, 2, 2015 Projektgruppen Fredrik Elg, Elg, Parvin Ardalan, Erling Björgvinsson, Anders Hög Hög Hansen, Lotta Lotta Holmberg, Senija Vurzer och och Mamak Babak-Rad. Speciellt Tack Monica Caldaras, Ioana Ioana Cojocariu, Thereze Eriksson, Fataneh Farahani, Mónica Gallego, Karolina Jeppson, Kerstin Martinsdotter, Paula Paula Mulinari, Frida Frida Sandström, Anne Anne Seidel Seidel och och Linda Linda Stark. Stark. Redaktionsgruppen Parvin Ardalan, Erling Björgvinsson, Anders Høg-Hansen och och Mamak Babak-Rad. Fotograf Shirin Ardalan, Anna Anna Gullmark och och Linda Linda Stark. Stark. tumblr-site Mamak Babak-Rad Serieteckning och och Illustration Interaktionsdesignprogrammet vid vid Malmö högskola, Medea vid vid Malmö högskola, Tusen Tusen Serier Serier och och Dotterbolaget. Baserat på på material producerat på på olika olika workshops. Layout Alexandros Dimos Tack till ALLA enskilda deltagare och och organisationer Renata Andersen, Ana Ana Maria Bermeo, Ferda Ferda Bouwman, Ann Ann Margreth Date, Date, Elizabeth Florez, Elizabeth Kaleebi, Elvira Elvira Madhar, Elizabeth Mendoza, Lena Lena Millinger, Leonor Churquina Ortiz, Ortiz, Nazli Nazli Partovi, Hilde Hilde Selander och och Giovanna Tello. Tello. E-mail parvin.ardalan@malmo.se senija.vurzer@malmo.se URL URL http://womenmakinghistory.tumblr.com/ http://feministdialog.org/

Kvinnor 100, 100 år av Immigrantkvinnors Liv och Arbete i Malmö startades 2013 med inställningen och huvudmålet att utforska olika feministiska kommunikationsmetoder för att samla in berättelser och att skriva om historien om immigrantkvinnors liv och arbete i syfte att visualisera och dokumentera de dolda ekonomiska och sociala skikten i Malmö. INNEHÅLLSFÖRTECkNING Plattform av Röster...4-5 En Cirkulär Historia på en Platt Vägg... 6-11 Frön som har Blommat... 12-19 Att Säga Sanningen eller Inte, Vilket är Viktigt?... 20-25 Det är VI som Kan Sanningen om Vårt Liv... 26-41 Utveckla Berättelserna och Arkiven... 42-45 Har Du Erfarenhet av att vara Diskriminerad på Jobbet?... 46-53 Jag Måste Kämpa Varje Dag... 54-63

Plattform Röster Sedan 2013 har projektet Kvinnor 100 - (Etthundra år av Immigrantkvinnors Liv och Arbete i Malmö) eller Women Making History, försökt att synliggöra och lyfta fram immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö. Från början har vi använt olika metoder för att visualisera och lyfta fram de ohörda berättelserna från immigrantkvinnorna i Malmö. Syftet var att inte begränsa projektet till en låda av insamlade berättelser, utan involvera även berättaren i processerna för större delaktighet. Strävan inleddes av Feminist Dialog, Malmö stad, Malmö muséer och fortsatte med att inkludera Malmö högskola, ABF, Malmö stadsarkivet, det civila samhället, kvinnoorganisationer, nätverk och individer. Fram till idag har Kvinnor 100 arrangerat seminarier, workshops, föreläsningar, utställningar, intervjuer, nyhetsbrev och en tumblr-site. Det har således kombinerat ansikte-mot-ansikte kommunikation med tryckt material och en digital plattform som en del av deltagande kommunikation. Nyhetsbrevet är en samling av artiklar som beskriver de olika metoderna för deltagande som har använts för att lyfta fram immigrantkvinnornas berättelser. Om du är intresserad av att veta mer om diskussionerna, frågorna och kritiken mot projektet, läs rapporten En Cirkulär Historia på en Platt Vägg som är berättelsen om workshopen för utvärderingen av utställningen för Women Making History. I Frön som har Blommat rapporteras det om ett hemmöte med kvinnor från Sydamerika 4

där varierande åsikter och erfarenheter om migration och identitetspolitik diskuterades. Att Säga Sanningen Eller Inte, Vilket är Viktigt? är en rapport från workshopen där feministiska intervjumetoder presenterades och prövades. Metoderna användes senare i projektet för att utföra intervjuer. Vi Vet Sanningen om Vårt Eget Liv, är berättelsen om ett seminarie och workshop, samtal och berättelser om romska kvinnor i syfte att veta mer om deras historia, berättad av romerna själva. Om du är intresserad av att gräva i historien om immigrantkvinnorna i Malmö ska du läsa Utveckla Berättelser och Arkiven. För att känna och uppleva vad diskriminering på arbetsplatsen kan innebära, bör du läsa rapporten om workshopen Har Du Erfarenhet av att Vara Diskriminerade på Jobbet? Slutligen, läs Jag Måste Kämpa Varje Dag som ett informellt möte och diskussion med kvinnor, om deras dagliga kamp och deras framtidsdrömmar. Sist men inte minst; dessa workshoppar, artiklar, rapporter och metoderna skulle inte ha varit möjliga att genomföra om inte immigrantkvinnorna i Malmö hade vågat dela med sig av sina livsberättelser och arbetslivserfarenheter med oss. Tack för tilliten! Redaktionsgruppen 5

I projektet Kvinnor 100 (Etthundra År av Immigrantkvinnors Liv och Arbete i Malmö) har vi börjat synliggöra immigrantkvinnors liv och arbete ännu mera genom gruppdiskussioner, intervjuer, seminarier, workshops, en blogg och en utställning. Stort tack till dem som har bidragit till denna rörelsen genom att dela sina berättelser, tankar och nätverk! 6 Enligt vår överenskomna plan för att vidareutveckla aktiviteterna, samarbeta mer med det civila samhället och samla utvärderingsworkshop för projektet Kvinnor 100 och utställningen Women Making History den 9:e oktober 2014 på Sjöfartens och Teknikens hus, i Malmö.

Samuel Thelin, projektledare för utställningen, inledde diskussionen på utställningen. Publiken samlades nära utställningsväggen i den stora salen på första våningen. Han började med att berätta om immigrantkvinnor har spelat en viktig roll i Malmös stora industriverkstäder. Sverige har under den senare halvan av 1900-talet blivit ett land som människor invandrar till i skillnad från förr, då människor utvandrade ifrån Sverige. designer, förklarade att tidslinjen för utställningen har utarbetats utifrån ett diskret sätt. Den rör sig från nutid till dåtid och sedan tillbaka till nutid. Färgerna är ljusa för att vara synliga och för att väcka uppmärksamhet. Färgsättningen börjar med gult och övergår till grön och blå som ett exempel av en mjuk tidslinje och åter till en nutid, i gul. Introduktionen ledde till en livlig diskussion och en mycket bred utvärdering av utställningen och ämnet att synliggöra immigrantkvinnors berättelser samt erfarenheter. 7

Förslagslådan Förslagen och Frågorna En sammanfattning av alla förslag som har lämnats i förslagslådan visar på tre tydliga spår: positiva, kritiska och tipsande. Alla förslag fanns uppsatta på den rörliga väggen och vi hade en genomgång av dessa gemensamt. att det har skapats någonting över huvudtaget. Kritiken riktas främst mot tidslinjen, som många menar måste utvecklas tidsmässigt. Någon undrar t ex var alla de färgade kvinnor- mer fokus på den kamp som många kvinnor har utfört - trots all rasism och förminskning. Många saknar de lyckade eller de intellektuella kvinnorna, som även de har varit med och byggt upp Malmö. Några ville ha mer fokus på RUT och skulle vilja lyfta upp dessa politiska frågor tydligare. Andra menade att de saknade dagens kvinnor i Bland tipsen föreslogs det att utställningen skulle vara mer interaktiv, så att det skulle utställningen. För att vilja återkomma behövs det att utställningen utvecklas både med tiden och med samtiden. Vad är att lyckas? frågade en deltagare och fortsatte: Att säga lyckad kan vara att ha vunnit en miljon kronor eller att lära sig svenska. Vi är immigranter alla ändå. Någon fortsatte med att ifrågasätta våra hudfärger: Och färg, vad är det? Vilken färg? Rasismen rör sig utanför färgerna, den rör sig mellan människor och hur de behandlar varandra. En annan deltagare frågade om de intellektuella. Och, så det intellektuella? Vad är att vara intellektuell? Jag känner många som inte kan ett ord svenska, men som är mer intellektuella 8

är de som är här. Jag är intellektuell och jag tycker att vi alla är det. En projektmedlem frågade om det kunde vara så att de som har kommenterat tänker att deras Vi säger ju inte att berättelsen innefattar alla, men att vi arbetar för det och att vi utvecklar tidslinjen. Överlag är vi tacksamma att någon skriver. En av deltagarna säger: Färgat är ett bra ord, för det används i smyg. Vi måste synliggöra den här problematiken. Någon frågar vidare: Vilka? Vilka problem skulle behövas lyftas fram? Politiskt deltagande bland invandrarkvinnor. För det är i politiken som besluten fattas och man måste upplysa vilka kvinnliga politiker med invandrarbakgrund som är politiskt aktiva och vilka positioner de har. De positiva exemplen måste lyftas fram, för fastän vi sitter här och talar så är det många som bara kommer till utställningen och sedan går och de ser inte dessa kvinnor. Frågan diskuterades vidare genom viljan att entiera vad det innebär att vara lyckad? Javisst, jag talar förstås utifrån mina perspektiv. Jag menar inte att alla ska vara politiker, så fungerar inte samhället. Alla måste ha olika roller, professioner och alla lyckas på olika sätt. En av deltagarna poängterade all arbete som har lagts ned av kvinnor som har kommit frivilligt och utan lön, utan avtal. Det måste lyftas upp, för det är unikt! Deltagaren fortsatte med att föreslå att kanske app besökarna kunde läsa texterna var som helst. En annan deltagare förslog att kvinnor kunde intervjua sin mödrar medan en annan deltagare menade att hon aldrig skulle skriva något illa om sin mamma, hur hemsk hennes berättelse än är. Utställningen ska utgå ifrån kvinnors egna berättelser. Ens barn har sina egna historier. Ja, alla ska ju ha äganderätt till sin egen berättelse. 9

Workshop och Reflektion Mattias Elftorp, serietecknare från Dotterbolaget, förklarade projektet Tusen Serier. drarbakgrund i serievärlden genom att t.ex. skapa stafettserier; kollektiva berättelser där immigrantkvinnors berättelser kompletterar varandra. Den första serietecknarworkshopen på Nordiskt forum visade att det är en viss grupp människor som går dit, som redan är insatta i frågan. Kanske skulle vi hellre ha involverat människor som är mindre insatta i frågorna. Men, jag vet inte vad som är det ideala sammanhanget. Vi har jobbat mycket på bibliotek och i skolor. I skolan är eleverna tvungna att vara med och då är några intresserade och några inte alls. På biblioteken känns det som att det kan bli mer av en fritidsgårdsfunktion, där många barn är med och ibland är rastlösa, men det brukar funka. Då är det dock mycket unga deltagare och därmed enklare frågor. Skulle man vilja fokusera på en äldre grupp så måste man nog ha en längre förberedelse för hur man ska skriva berättelsen, tillsammans. Lotta Holmberg från ABF menade att workshopen i Folkets park tyvärr ändå blev ganska homogen och inte med den bredden vi hade tänkt eller önskat oss. Lotta fortsatte med att dela med sig om att det Jag insåg att inte bara det handlar om att vi ska diskutera och uttrycka ämnet och frågan om immigrantkvinnors historia, utan vi ska prata om frågan, oavsett vilka vi är. Det är det vackraste som jag tar med mig från det här projektet. Att ha en workshop utomhus kan ibland innebära att människor stannar en kort stund, men här landade och stannade människor länge. Efteråt fortsatte deltagarna att diskutera sinsemellan tills det var dags att avsluta kvällen på museet. Text av Frida Sandstöm 10

-tidslinjen måste utökas att omfatta även färgade immigrantkvinnor -rasismen och diskrimineringen som immigrantkvinnorna har fått utså och än i dag utstår borde belysas mer migrantkvinnors kamp i Sverige -politiska och omdiskuterade beslut såsom RUT beskrivs oproblematiskt i utställningstexten. Tipsen för framtiden omfattar bl.a. att utställningen mer om dagens möjligheter och begränsningar för immigrantkvinnor i Malmö. 11

12 - -

Elizabeth Mendoza Vi var internationalister Jag kom till Sverige 1976, 24 år gammal, med två små barn. Vi kom direkt från Pinochets koncentrationsläger. Innan dess var jag mitt uppe i min universitetsutbildning, samtidigt som jag undervisade fackförbundsrepresentanter på en slags folkhögskola i Chile. Jag kallar oss för lyxmigranter, jämfört med min man och våra barn hade ett eget rum på ett hotell. Vi började direkt studera våra obligatoriska 340 timmar svenska på SFI, och började jag studera svensk samhällskunskap och engelska. I Chile var jag lärare i kemi, fysik och andra NO-ämnen. Vi har bott i både Lund och Sjöbo. När vi ige tyckte vi att det var som ett sagoland. Så vackert, så rent, så lugnt och tyst. Inte visste vi då, vi som hade suttit i koncentrationsläger, att Sven Olle Olsson bodde i vår by, och att de vandrarna på orten när de krävde folkomröst- Jag vet att en journalist en gång frågade mig om jag ville debattera med Sven Olle Olsson. Jag svarade att jag inte var intresserad av att prata med en sådan inskränkt man vars värld är lika liten som traktorn han kör runt med. Jag tyckte det var patetiskt. Vi var internationalister. Under de här åren har vi hunnit bo i Chile de tillbaka till Sverige från Spanien för bara några månader sedan. När jag och min man jobbade i Lund vid universitetet var det stor skillnad mellan mig och mina manliga invandrade kollegor. Trots att de också bröt på på ett helt annat sätt än jag. Som jag har fått kämpa för att bara få vanlig respekt! Du måste hela tiden bevisa vad du kan, eftersom människor redan har en förutfattad mening om dig. Jag har alltid jämfört det med att mitt yrkesliv ständigt har varit som att simma motströms. Jag har under de här åren när jag bott på olika ställen i världen blivit frustrerad över hur dålig historiekoll svenskarna har, både om sitt eget lands historia och andras. Och många verkar oförmögna att koppla samman viktiga historiska och samhällspolitiska händelser med var Det är så om svenskar inte förstår att det är på grund av att Sverige inte deltog i Andra världskrigets stridigheter utan hävdade att de försprång politiskt och ekonomiskt. Inte att landet och svenskarna är överlägset bättre än andra europeiska länder och invånare. Eller hur alla migranter, särskilt kvinnorna, har bidragit och är en stor anledning till att Sverige kunde satsa så på industrin och exporten. Sådant blir jag både förvånad och irriterad över. Detsamma gäller att få bryr sig om vad som händer utanför sitt lands egna gränser. Varför känner man inte solidaritet och vill hjälpa alla de kvinnor som kommer från olika afrikanska länder, gravida eller med sina barn, till Spanien? Varför bryr vi oss inte om dem? och kläder på kroppen? Min önskan är att det kvinnor i andra länder. För genom oss mi- Elizabeth Mendoza: Vi tar hand om barnen, vi har hus, vi är så starka, 13

för mig är det viktigt att inte glömma bort dem i kampen om Women Making History. Dessa ständigt ensidiga förenklade föreställningarna om invandrarkvinnan som svag och någon man måste hjälpa är jag trött på och något jag vill förändra. Herregud, många immigrantkvinnor från mitt land och kt och krig! Vi tar hand om barnen, vi har hus, vi är så starka och borde ha en lika stor del av makten. Allting handlar om vilken ekonom- anpassar oss alltid. För mig är det viktigaste att på allvar fundera över och kräva att det skapas ett samhälle som vi vill leva i. Både här och inom EU. Vilket sorts samhälle vill vi ha? Hur ska vi skapa kontakt med de som är osynliga och de som har den politiska makten? latinamerikansk bakgrund inom vänsterorienterade partier, Bara vita kvinnor? Det är strukturell rasism. Leonor Churquina Ortiz Jag skrev boken Bolivianerna i Sverige. Jag ville lämna en slags referens från vår generation till de nya generationerna och till de kommande Jag vill gärna skriva en bok om invan- tliga samtalet. För många har det gått bra och de har lyckats. Men för många har det också gått åt helvete. Eller, de har hamnat i ett hel- 14

Leonor Churquina Ortiz: Jag har levt mitt liv som om jag står på centralen med alla väskor vete. Det är viktigt att också visa på de kvinnor som inte är lyckliga och vilka omständigheter de lever i. Jag kom till Sverige 1981, på samma sätt som Elizabeth, fast från diktaturen i Bolivia. Där jobbade jag på vad som då kallades Byggnadsministeriet. Jag hann dock inte sluta min ekonomiska utbildning, jag kom till Sverige under min studenttid. Först kom jag till Köping, men efter några månader hamnade jag i Malmö. Tidigt började jag engagera mig i föreningslivet, och då handlade det främst om att organisera oss bolivianer här på ett sätt som kunde hjälpa de som kämpade i Bolivia. Dessutom ville vi informera Sverige om vad som försiggick i vårt land. 1983 utlystes amnesti i Bolivia och många av de som bodde här åkte tillbaka. Min storebror var också i Sverige men till skillnad från mig hade han en familj i Bolivia. Så han och jobbade och skickade ekonomisk hjälp till min familj. Det var tungt. hade bott i Bolivia men som har rötter där. turföreningar, som alla tillhör en stor riksorganisation. Varje sommar, sista veckan i juli, under några dagar lever vi som vi gjorde i Bolivia. Med traditionell dans och mat. För mig har föreningslivet blivit länken mellan mig och mitt Bolivia. Sedan har det alltid varit väldigt viktig för mig att se till att våra ungdomar här behåller sina bolivianska rötter. och hur den första tiden av våra liv var här. Det var därför jag skrev boken Bolivianerna i Sverige. Jag ville lämna en slags referens från vår generation till de nya generationerna och till de kommande. Många föräldrar som kom under 70- och 80-talet har inte orkat eller velat berätta för sina barn om sina erfarenheter. Det har gjort för ont, eller har varit för känsligt. Eller så har de förträngt många av sina upplevelser. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde förlika mig med att jag aldrig skulle återvända. Frågan är om jag har gjort det till fullo. Istället har jag levt väldigt tillfälligt här. Jag tog inga lån och började inte studera. Jag har levt mitt liv som om jag står på centralen med alla väskor packade, utan att någonsin hoppa på tåget. Efter 1983 började vi arbeta annorlunda i föreningen eftersom det politiska läget förändrades i Bolivia. Vi började fokusera mer på att bevara vår kultur och traditioner här i Sverige och jobba mycket med våra ungdomar som aldrig 15 Många familjer splittrades också när de kom till Sverige. Här blev kvinnorna mycket mer fria. De behövde inte vara kvar i samma traditionella roller som i hemlandet. Under amnestin åkte många män tillbaka för att söka jobb, kvinnorna och barnen skulle komma senare. Men kvinnorna skiljde sig istället och började om här. De kunde själva jobba och tjäna egna pengar, de blev ekonomiskt befriade. Idag är jag barnskötare och det har jag jobbat med länge här i Sverige. Jag åker ofta tillbaka till Bolivia. Här känner jag mig aldrig svensk men det gör jag när jag kommer till mitt gamla

hemland. Man är splittrad. tillbaka den dagen jag blev pensionär. Men under 2006 när jag var i Bolivia blev jag väldigt sjuk. Då blev jag rädd för om jag ska få tillgång till lika bra sjukvård där som i Sverige, måste jag betala en mycket dyr sjukförsäkring och det vet jag inte om jag har råd med. Det gör mig orolig. Man försöker kombinera sina olika identiteter. Jag tror det är annorlunda för mig som kom som vuxen, jag var 31 år. Jag har en son, jag adopterade honom av min bror när pojken var femton år. För ett antal år sedan de dit. De har en familj där idag. Under de senaste åtta åren har mycket hänt i Bolivia. Vi har fått en indiansk president, Morales, och jag är sorgsen över att jag inte har fått ta del av de politiska och samhälleliga förändringar som mitt hemland har gått igenom. Det är en stor sorg. Men det betyder inte att jag känner mig sorgsen över mitt liv som helhet. Jag är glad över att jag jobbar som barnskötare och allt jag har fått bygga upp och vara med om genom alla föreningar jag har varit aktiv i. Jag ser det som att jag har planterat en massa frön och jag har sett dem förvandlats till blommor. Det ger mig tillfredsställelse i livet. Jag har valt att aktivt välja det positiva från mina båda länder och se det som min kultur och traditioner. Giovanna Tello 16

Elizabeth Florez Stigmatisering förhindrar dig att utvecklas er i ett sådant här sammanhang, det vill jag först och främst säga. När jag får vara en del av sådana här möten med kvinnor som berättar sina historier, då känner jag hur jag växer som människa. För mig har ett sådant här projekt ett viktigt syfte, om jag får bestämma. Och det är att dekonstruera ordet kultur. Vi använder det så ofta när invandrare eller invandrarkvinnor ska diskuteras, men vad betyder det? Vilken upp? Eller den kulturen jag är en del av på min arbetsplats? Eller med mina väninnor från Latinamerika? Eller med mina svenska vänner? Vilken kultur? Jag jobbar med frågor som genus. Och jag är av den åsikten att människors föreställningar om vad kultur är, och vad de menar när de pratar om olika människors kulturer, medför att jag inte blir bemött med den respekt som jag som människa inte invandrarkvinna förtjänar. Du blir stigmatiserad hela tiden på grund av människors förutfattade meningar om vem en latinamerikansk kvinna är. Dessa föreställningar gör att min kompetens och hur jag skulle kunna utvecklas inte får blomma ut. De här föreställningarna om andra människor, att alltid hänvisa till kulturen, skapar en maktobalans. De som gör det gör det för att behålla sin makt och sitt övertag i situationen. Rädslan är ett sätt att skapa och behålla makt och inte släppa in det som är okänt för dig. Sen ska man passa sig som invandrare och i synnerhet som invandrarkvinna att sticka ut i landet där jantelagen står högt. Du sticker tillräckligt mycket ut på grund av ditt utseende så börja inte också sticka ut och kräva en massa annat, som en yrkeskarriär, haha! För mig handlar det här ytterst om en demokratifråga. Vem och vilka får komma till tals och vilka får inte komma till tals. Vilka för Jag menar att om vi dekonstruerar ordet kultur kan vi också fördjupa oss och närma oss postkolonialismen. våra jobb. Vem har makt och vem har handlingsutrymme. Vem får prata tjugo minuter på en konferens och vem får prata i fem minuter?dessa frågor var jag inte alls medveten om eller förstod att jag var intresserad av när jag som ung gravid kvinna i 20-årsåldern kom till Sverige från Colombia. Jag hade aldrig fått möjligheten att bli intresserad och fundera på det, inte förrän jag kom till Malmö. Först genom svensk-latinamerikanska föreningen genom min vän Elizabeth, men sedan också genom andra konstellationer. Jag hade inte språket och orden att uttrycka mig kring frågor som rör feminism och demokrati. Jag anställdes i Malmö stad för att jobba med invandrarkvinnor, förstår ni? De ville att jag skulle vara någon slags projektledare för ett seminarium som några kvinnor med invandrarbakgrund skulle ordna. De gjorde upp planer på olika forskare och andra som skulle komma och prata om invandrarkvinnor. Men jag sa nej. Såg till att de själva skulle få kom- Elizabeth Florez Om vi försöker definiera uttrycket kultur kan vi även få med det postkoloniala 17

ma till tals istället. Jag sa till min chef att jag inte skulle anordna ett seminarium för invandrarkvinnor, utan för kvinnor. Punkt. Det ledde till att jag skapade ett slags Kvin- kvinnor tio minuter vardera och från en scen berätta om vad de ville. Det var helt fantastiskt vilka berättelser som kom fram. Under sex år arrangerade jag detta. Det är så jag vill bli beskriven, jag är en kvinna med en mission att låta kvinnor få komma till tals och berätta sina historier. Alla har en historia värd att berättas. Alla har en kunskap som är viktig att förmedla vidare. Det är ett demokratiprojekt. Som en kvinna som sa att hon inte hade något att berätta, för hon ansåg att hon inte kunde någonting. Det enda jag kan är att göra äppelmos sa hon. Jag bad henne beskriva det. Och det var ett fantastiskt framförande. Idag driver hon ett eget företag där hon säljer äppelmos. Anledningen till att jag tycker det här är viktigt, att låta olika människor komma till tals, är för att det kan visa en annan sida av en människa som aldrig annars hade visats. Vi pratar slentrianmässigt om att kvinnor i Rosengård inte får komma ut. Vad vet vi egentligen om deras drömmar, ambitioner och andra saker de gör. Text av Linda Stark 18

19

Sanning, lögn, makt och trovärdighet utifrån en intervju 20

Syftet med projektet har aldrig enbart varit att visualisera och dokumentera kvinnors liv och arbete rent historiskt men även att undersöka processerna för deltagande på en horisontell nivå så att immigrantkvinnorna involveras i projektet och processerna. workshop den 24:e november 2014 på Stadsarkivet i Malmö med tolv stycken kvinnliga deltagare där huvudfokus var att diskutera intervjumetoder ur ett feministiskt perspektiv. Syftet med den första workshoppen var att diskutera och reflektera över kvalitativa intervjuer ur ett feministiskt perspektiv. Fataneh Farahani, docent i etnologi vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet ledde den första workshopen. Fataneh berättade kort om sin egen bakgrund och sitt forskningsområde där hon dels har forskat om iranska kvinnors sexualitet och dels forskar om maskulinitet. Vidare berättade Fataneh även om frågorna som brukar ställas till henne om huruvida hon kan vara säker på om människor talar sanning vid intervjutillfället eller varför hon forskar om att fokusera på. Fataneh förklarade att hon är väl medveten om att de intervjuade väljer att presentera vissa saker givet att hon är en iransk kvinna samt likväl att hoppa över vissa saker just för att hon är en iransk kvinna. Lyssnaren formar helt enkelt vad som ska sägas, utifrån situationen. 21

Situated Knowledge Den feministiska vetenskapsteoretikern Donna Haraway har myntat begreppet situated knowledge som kritiserar den positivistiska kunskapssynen och menar att forskarens position som utomstående och objektiv är omöjlig att upprätthålla. Enligt Haraway måste man vara medveten om vilka dörrar som öppnas alternativt stängs, givet vilken position forskaren har eller intar. All kunskap är situationsbaserat och man måste ta ansvar för hur ens position påverkar kunskapen som produceras i samband med intervjuer. Det krävs också att du som forskare är kritisk ated knowledge har även lyft fram the politics of knowledge production, såväl som politics of representation. Att inte inse sin egen situation inom kunskapsframtagningen är oansvarigt och du måste vara medveten om att den du intervjuar skannar av dig och läser in dig i en position. Innan pausen avslutade Fataneh med att åter igen fastslå att hennes forskning är formad av hennes personliga erfarenheter och personlig men absolut inte privat. Hur Identiteter Förhandlas eller Representeras Några aspekter som är väsentliga är bl.a. kunskapsproduktionen, tillgängligheten, vilka 22

23

historier som berättas, vem som skriver och vem forskaren skriver åt, vem som räknas som expert, positionen och självklart positioneringen. Erdal och Ezzati beskrev de olika dimensionerna i sin forskning, Beyond the insider-outsider - divide in Migration Research, från 2013 om bl.a. kön, ras, etnicitet, erfarenhet från stad/ landsbygden, etnisk minoritet, kulturell kompetens, språkbruk, socio-politisk ställning, kulturell status, migrationsupplevelser, antal år som diaspora, (o)delade sociohistoriska erfarenheter och mm. The Master s Tool Med aktivisten Audre Lordes The Master s Tool Will Never Dismantle the Master s House! summerar Fataneh sin presentation och menar att vi måste hitta nya metoder, metodologier och nya begrepp för att skapa ny kunskap som inte bygger på patriarkala strukturer. Innan workshoppen påbörjades uppmanade Fataneh deltagarna att de måste fråga sig själva hur de kan bära intervjuarnas berättelser. Det är viktigt för de intervjuade kvinnorna att veta vad som kommer hända med deras berättelser. Därefter bad Fataneh deltagarna att arbeta parvis och välja ut fyra till fem bilder ur och därefter antingen återknyta bilderna till egna upplevelser från migrationen eller andra livsberättelser eller skapa egna berättelser. telser med varandra. Text av Erling Björgvinsson 24

25

26

- På eftermiddagen den 2:e december 2014 samlades ett 30-tal kvinnor och män på Teknikens och Sjöfartens museum. Women Making History är en färgglad utställningsvägg på bottenplan inne på museet. Väggen visar en tidslinje, 100 år bakåt i tiden fram till nutid. Foton och föremål berättar om immigrantkvinnors betydelsefulla roller i den industriella framväxten i Malmö. Den här dagen, med fokus på romska kvinnors berättelser, arrangerades som en del i projektet Kvinnor 100. Projektet handlar om synliggörande. Vi vet alla att kvinnor har varit en stor del av Malmös historia, inte minst immigrantkvinnor. Men det syns inte någonstans, inleder Parvin Ardalan som är initiativtagare till Kvinnor 100. Den här utställningen är bara en början. Det är mötena som är det verkligt viktiga, säger Erling Björgvinsson, forskare och delaktig i projektet från Malmö Högskola. Flera av deltagarna på workshopen kommer från Romskt information- och kunskapscentrum. Några deltagare har kommit av ren tillfälligt. Även om invandrarkvinnor lyfts fram i utställningen och i projektet, saknade vi perspektiv från romska kvinnor, säger Senija Vurzer från Kvinnor 100. Samuel Thelin från Malmö Museum, berättar om bakgrunden till utställningen och att han är involverad i ytterligare ett projekt: Det heter 70 år, och syftar på den tid som körde de vita bussarna till tyska koncentration- hur många av dem var egentligen romer? Det vet vi inte. Vi har endast funnit två romska personer som vi har inkluderat i projektet. Kan det bero på att det var först i början en av deltagarna. 27

Dunbolstrarna, som vi kallade våra täcken, var alltid våta. Vi sov på marken på tunna presenningar. Många av oss dog för tidigt, äldre och unga barn. Ett antal svartvita, uppförstorade foton är fästa på en utställningsskärm i ett annat hörn av lokalen. Till bilderna berättar Monica Caldaras, en av initiativtagarna till Romska kulturcentret i Malmö, om sitt liv. Hennes stämma är djup och överröstar de surrande bakgrundsröster som hörs ifrån högtalarna vid de olika utställningsmontrarna. Både Monica själv och hennes föräldrar föddes i Sverige. Jag föddes 1943 och har bott i hela Sverige. längre än tre dagar på ett ställe, trots att det i lagen stod tre veckor. Under hela min uppväxt bodde vi tält som vi värmde upp med oljefat. Hon pekar på ett annat foto: rum och kök som var avdelade med gardiner. hämta från bäcken. Monica Caldaras och hennes familj kom till 28

lagändring av dåvarande statsminister Tage Erlander. Lagen sa bland annat att även romska barn hade rätt till gratis skolgång och gjorde det lättare för romer att få bostad. vanlig grundskola. Jag gick i vuxenskola som arrangerades av ABF, berättar hon. försörjningen inom hantverk, att sko hästar och med odling. Romska kvinnor var bra på att spå. Min farfar hade ett tivoli, andra romer hade dansbanor. Det var romernas levnadsbröd. Musiken är väldigt viktig för oss. Musiken och språket är det enda vi har kvar, men nu försvinner språket. Unga romer föredrar engelskan. Den stora förändringen enligt Monica Cal- stadgad minoritetsstatus. Hur orkade vi leva så här? Många gjorde inte det. De har dött i förtid på grund av svåra levnadsförhållanden. Vi jagades av polisen och myndigheterna. Nu när jag har blivit gammal är skogen vacker. När jag var barn var träden mitt hem, och jag såg inte det vackra med sko- 29

gen. Människor brände ned våra tält. På den tiden kände jag mig inte svensk. Vi kallades för jävla zigenare. Det är bara fjorton år sedan som jag börjat känna mig svensk, sedan år som svensk eller rom. Monica Caldaras svarar: När vi är hemma är vi romer. När vi går ut är vi svenskar. Min man säger till mig att inte ingen service. Men jag pratar romani. Men människor hatar oss fortfarande. Skillnaden är att de inte kan röra oss längre. Vi har minoritetsstatus. Jag säger till mina 12 barnbarn: Bli inte bara svensk. Du är rom. Och det är vi som kan sanningen om vårt liv, det kan ingen annan. jag var yngre var träden mitt hem och jag 30

Resterande del av dagen hölls i Kommendanthuset. Thereze Eriksson berättade för deltagarna om sina kvinnliga romska förebilder. Oavsett om du är kvinna eller man är det viktigt att ha förebilder. Ifall du har en dröm om att arbeta internationellt är det väldigt svårt att hitta romska förebilder. Romer lever i alla länder i utanförskap och i en stor diskriminering. När jag började skolan var jag den enda zigenartjejen. Och andra relaterade till mig som Katitzi. Kanske låter det konstigt men jag önskade att jag levt på Katitzis tid! När jag växte upp var tanken att vi som romer skulle känna oss välkomna, inkluderade och som svenskar. Men det gjorde inte jag. Därför önskade jag att jag var som Katitzi och kände mig trygg och stark i det romska. Jag var helt ensam. Detta följde mig hela min skoltid och än idag, säger hon och fortsätter: Därför vill jag vara en förebild växer upp idag. Som en del av ens identitet är det viktigt att ta del av samhället och att veta vad som krävs. Therese Eriksson: Oavsett om du är kvinna eller man är det viktigt att ha förebilder. Ifall du har en dröm om att arbeta internationellt är det väldigt svårt att hitta romska förebilder. 31

Thereza Eriksson: Min mamma blev vald till att representera Fi och arbetar hon för alla kvinnors lika värde, Thereze Eriksson visar ett bildcollage på en vägg. Två romska kvinnor som särskilt lyfts kämpa för romernas rättigheter, rätten att bosätta sig och rätten att gå i skolan. Idag lever Thereze nära en annan stark kvinna, sin mamma Soraya Post. Min mamma såg att det behövs förändring på högre nivåer, på ett politiskt plan. Nu blev mamma vald till att representera Fi och föra romernas talan, främst kvinnornas. Egentligen arbetar hon för alla kvinnors lika värde, oavsett folkgrupp, kön och ålder. Dessa rättigheter omfattar faktiskt romska människor! Liksom Rosa och Katarina Taikon, kämpar Soraya Post för att vidareutbilda personal inom skolan. Det har hänt alltför många gånger att barnen har fått ta emot lärares fördomar mot romer som grupp, säger Thereze. folkhögskola i Göteborg. Här kan romer läsa in den utbildning de inte har kunnat få tidigare. Det har lett till att många har tagit igen hela 32 skoltiden, från analfabetism till att gå vidare i studier och in i arbetslivet. Idag arbetar Thereze Eriksson själv med vuxenutbildning. romernas rättigheter, rätten att bosätta sig och rätten att gå i skolan. I dag är det en annan stark kvinna Soraya Post som kämpar på det politiska planet. - Anledningen att jag började inom skolan, var att jag känt att det behövts under hela min skoltid. Jag blev aldrig sedd eller tagen på allvar, som att jag kunde något. Ofta har hon fått frågan om hon känner sig diskriminerad. För några år sedan hade hon inte tänkt så mycket på det. Men sedan har hon insett vidden av diskriminering. Det är en del av min vardag, så mycket att jag inte tänker på det. Jag är uppväxt och formad efter den. Jag vet att folk tycker och tänker på ett visst sätt om mig. Jag jobbar

vad diskriminering egentligen innebär när det gäller romer. Det sitter så djupt och är så vanligt att vi ibland inte ens tänker på att det är diskriminering. Thereze framhåller att den romska familjestrukturen alltid varit väldigt stark och den romska kvinnan i den. Kvinnor har varit och är en självklar del av familjeförsörjningen. Vi har en stark överlevnadsmekanism inom oss. Vi ger inte upp. Jag vill sprida detta till unga idag som svävar i sin identitet mellan det romska och det svenska. Jag vill uppmuntra dem att vara stolta och att vi har rätt till allt som alla andra i samhället har rätt till. Det är mitt budskap till framför allt romska tjejer. Mina barn har redan tappat det romska språket jag känner mig för rädd att vi ska förlora det romska. Jag vill fortsätta Katarinas, Rosas och min mammas kamp. - Det sitter så djupt och är så vanligt att vi ibland inte ens tänker på att det är diskriminering. En deltagare frågar i vilket sammanhang Thereze upplever sig mest kränkt som romsk kvinna i det romska eller det svenska? pa. Men idag känner jag mig inte kränkt i den romska minoriteten. Jag tror rädslan berodde på att romerna trodde jag skulle assimileras och lämna min romska identitet. Samma kamp för jag mot majoritetssamhället, men där har jag inte fått förståelse. Det berättades inte i Katarina Taikons böcker att många barn dog i tälten. Katarina ville berätta en annan historia, men den kom inte fram. Författaren följde med oss under sommaren. Men ingen författare följde med oss under vintern. Thereza Eriksson: Jag vill vara en förebild för unga romska det viktigt att vara en del lavsamhället och 33

En annan deltagare framhåller vikten av Katarina Taikons böcker för att upplysa och påverka opinionen. Katarina Taikon var mycket viktigt under min uppväxt och mina barn läser också hennes böcker. Thereze instämmer men anser också att böckerna romantiserats: En deltagare tillade: I skolan var det ibland omvänd diskriminering, barnen blev försummade. de kunde komma till skolan utan att ha gjort sina läxor. Läraren och rektorn brydde sig inte. En annan deltagare bekräftar att diskrimineringen fortfarande existerar; de medger att de är romer men vågar ändå inte alltid berätta. Vem blir det barnet som måste dölja sin identitet. Detsamma kan gälla på arbetsplatser. 34

35

36

Agnes Lakatos, journalist på Sveriges Radio berättade för publiken om sig själv. -Jag trodde inte att jag ville prata men jag kan inte säga nej till dig. Vad känner du om jag säger: Hej, jag kommer från Sveriges Radio med en nyckel i handen. Jag växte upp i Ungern, i en starkt traditionell romsk familj. Jag blev bortgift som 13-åring och kom som 19-årig tvåbarnsmamma till Sverige. Sedan skilde jag mig bort från talade mig om att jag borde gå i skolan. Men jag hade en självbild av att jag var dum, sedan mitt liv i Ungern. När jag var 30 år började jag utbilda mig på folkhögskola. Lärarna uppmuntrade mig starkt till att gå vidare och så hamnade jag på Socialhögskolan. Där plockades jag upp av Sveriges Radio. Nu har jag jobbat där i 12 år. Jag möter diskriminering i samhället varje dag. Att vara romsk kvinna som är framåt och utåtriktad, är inte självklart och lätt. Vi kämpar hela tiden mot majoriteten och mot fördomarna vi växt upp med och som vi möter, berättar hon. Att vara romsk kvinna som är framåt och utåtriktad, är inte självklart och lätt. Vi kämpar hela tiden mot majoriteten och mot fördomarna vi växt upp med och som vi möter, berättar hon. Monica Caldaras tillägger: Idag har vi alla större erfarenhet än vi har haft tidigare. Vi vet att romer inte är dumma. Det är svårt när människor som inte varit utsatta för svåra situationer, försöker läsa sig till vad vi varit med om. På Socialhögskolan berättar Agnes Lakatos. Being a Roma woman, who is forward and outward, is not 37

Under en timme diskuterade sedan deltagarna frågor i grupp, kring arbete och vad det innebär idag. Ord som skrivs ner på stora vita ark är till jligheter och personlig utveckling. Ioana Cojocariu förklarade målet med workshopen: för arbete som är utöver det ekonomiska perspektivet och för att förstå det som vardagserfarenhet, formeringen av socialt agerande såväl som subjektivitet. Vad innebär det att tjäna sitt uppehälle? Det är också intressant att fråga sig vad motsatsen till arbete är? Semester? Ledighet? Då märker vi att det är många som aldrig har upplevt sig ha semester, säger en deltagare. Två romska kvinnor, Sonia och Gina, deltar under eftermiddagen. De har rest till Sverige från Rumänien för att tjäna ihop pengar till sina familjer. Idag bor de i ett av Malmös tältläger. De berättar med hjälp av tolk om hur de ser på arbete och på sitt liv: Min man är död. Jag har en dotter som är åtta år och en son som är två år. Jag har inga pengar. Om jag hade pengar, skulle jag inte be om dem. Men majoriteten skäms över oss, att vi tigger om deras pengar, säger Sonia. Vi får ofta höra att romska kvinnor inte vill arbeta. Det är klart att vi vill arbeta, men ingen vill ta emot oss, berättar Gina. Som Ioana Cojocariu förklarade efter workshopen: Genom att prata i första person och utgå från sig själv har vi delat tankar om liv och arbete, sammankopplat nutid med våra livserfarenheter utifrån ett historiskt perspektiv såsom Monica Caldaras poängterade i sitt tal. Workshopen var tänkt att likställa det förgångna med det nuvarande läget och att avsluta med en öppen diskussion om framtida möjligheter. Vad kan vi göra för att förbättra den nuvarande situationen? Vilka åtgärder och motåtgärder är nödvändiga och från vilka aktörer? Hur kan man involvera det civila samhället i arbetet mot diskriminering av romer i Europa? 38

39

40

En av de frågor som diskuterades vid det öppna samtalet var bla: -Vad har egentligen förändrats under de gångna 40 åren gällande romernas livsvillkor och hur ser läget ut i Europa och i Malmö? Idag har vi en liknande situation som på 40-talet. I dagens Sverige lever romer fortfarande i tält. Text av Karolina Jeppson, tillägg av Erling Björgvinsson, Anders Hög Hansen och Ioana Cojocariu 41

Women Making History arrangerade i samarbete med Malmö stadsarkiv två workshops om konsten att Gräva i Arkiven, dels den 26:e mars och dels den 22:e april 2015. Syftet med dessa workshops var att förmedla kunskap om vilka sorts do- om immigrantkvinnorna i Malmö, om hur dessa dokument kan sökas och sammanställas. Deltagarna som medverkade på dessa två workshops hade sedan innan visat intresse för arbetet med Women Making History genom att delta på olika seminarier och arrangemang. 42

Senija Vurzer från Women Making History välkomnade deltagarna och berättade om projektets syfte och målen för de olika workshopen. På första workshopen började Kerstin Martinsdotter, arkivpedagog på Malmö stadsarkiv med att förklara vad ett stadsarkiv är, hur arkivet är uppbyggt, vilka dokument som är tillgängliga för allmänheten samt vilka dokument som är sekretessbelagda. -Delar av arkivet digitaliseras hela tiden men allt kommer inte att digitaliseras för det är tidskrävande och dyrt. Målet för Kerstins första workshop var att deltagarna i grupp skulle arbeta med olika kvinnoöden där Kerstin redan hade förberett ett antal olika mappar med diverse dokument. Dessa dokument var från olika arkiv t.ex. Polisen och Hälsovårdsnämnden, och bestod tidningsartiklar. För att deltagarna skulle få en bättre uppfattning om hur Stadsarkivet ser ut tog Kerstin med sig gruppen på en guidad tur nere i det slutna, välkylda och ventilerade arkivmagasinet. Efter den guidade turen delades deltagaren in na och arbetade ivrigt med dokumenten som skildrade de olika kvinnoödena. Dokumenten handlade om Olga, Johanna, Elma samt Ida och Hilda. De hade olika levnadsöden, en var journalist, en var prostituerad, en var frälsningssoldat och två var herrgårdsfröknar från Rosengård. Workshopen avslutades med att varje grupp redovisade sin uppfattning om kvinnoödet varpå en allmän diskussion följde. Innan dagens slut gav Senija Vurzer mer information om nästkommande workshop som skulle handla om att lära sig Gräva Ännu Djupare i Arkiven. Den andra workshopen med Kerstin Mar- 43

tinsdotter skiljde sig från den första genom att deltagarna inte hade försetts med färdiga dokumentmappar. Målet var att hitta olika arkiverade dokument om immigrantkvinnor som arbetade inom fabrikerna i Malmö. -På fabrikerna fanns det personalregister och vi vet att det fanns många immigrantkvinnor som arbetade på fabrikerna. Kerstin Martinsdotter berättade vidare om de olika arkiven som deltagarna kunde hämta material ifrån. Deltagarna ställde många frågor om arkiven och digitaliseringen. - Malmö stadsarkiv är ett kommunalt arkiv som förvarar arkiv efter t.ex. skolor, tingsrätt, polis och barnavårdsnämnder. Handlingar från de två sistnämnda är ofta sekretessbelagda i 70 år från att handlingen blev skriven. På företag och föreningar. Om man vill veta var register på Riksarkivets hemsida som heter Nationella ArkivDatabasen. Immigrantkvinnornas historiska arbetsplatser i Malmö som det är lätt att söka information om är bl.a. Mazetti, MAB, Mya och Malmö Strumpfabrik. På dessa arbetsplatser arbetade tusentals immigrantkvinnor under förra seklet. Parvin Ardalan, projektledare för Women Making History, påpekade att inom projektet används många olika metoder för att kartlägga, sammanställa och synliggöra immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö. -Det är viktigt att inte vara fastlåst i en enda metod! Text av Senija Vurzer 44

45

46

I april och juni 2015 arrangerade Kvinnor 100 två workshops som fokuserade på diskriminering och rasism på arbetsplatser samt vilka former för motstånd som är möjliga. I inbjudan frågades: Har du erfarenheter av att bli diskriminerad, mött rasism på ditt arbete eller när du har sökt arbete? Workshopparna arrangerades i samarbete med Paula Mulinari som forskar vid Malmö högskola om just arbetslivet och diskriminering. På första workshopen inledde Paula Mulinari med att berätta att när hon började forska var det som om diskriminering på arbetsplatser inte fanns, i varje fall inte i forskningslitteraturen. Det stämde dåligt överens med hennes egen bild av immigrantkvinnors erfarenheter. Kvinnorna som deltog i första workshopen kom från Kamerun, Columbia, Sverige och norna arbetade inom kommunen, främst inom äldreomsorgen. En kvinna arbetade även som projektanställd inom kultursektorn och en annan för ett postföretag. Vid den andra workshopen deltog kvinnor från Spanien och Latinamerika som arbetade inom hotell- och restaurangbranschen samt inom handel. Erfarenheterna varierade hur lätt det var att från Tyskland till Sverige på 1970-talet hade 47 lätt för att få arbete och hennes arbetskollegor tyckte det var exotiskt att ha en utländsk arbetskamrat. En av kvinnorna från Kamerun som kom till Sverige för fem år sedan hade däremot sommarjobb i den förra staden som hon bodde i. Det hade även varit svårt för henne att få sitt första arbete i Malmö. En arbetsgivare mörkade t ex för den Kamerunska kvinnan att det fanns sommarvikarieplatser vilket blev uppenbart när en vän och tidigare kollega ringde för henne för att kolla om alla sommarvikarieplatser vad tillsatta. Den ena romska kvinnan förklarade att hon har aldrig blivit diskriminerat men att det berodde på att hon aldrig berät- lära sig att inte berätta det och att byta namn. Den andra kvinnan berättade att hon brukade nämna direkt att hon är romsk och det har inte varit ett problem. Tyska kvinnan upplevde att vi-och-dem tänket ökade på 1990-talet och har sen dess bara blivit värre och värre.

Flera av kvinnorna från Spanien och Latinamerika som arbetade inom hotell och restaurangbranschen berättar att det är svårt för dem att få längre anställningskontrakt, dvs ettårskontrakt eller lön i sex månader i följd. Månadsvisa och oregelbundna anställningar leder till att kvinnorna inte har rätt till sjukvård och arbetslöshetsersättning och kan inte börja läsa på SFI. Även om de har arbetat i Sverige i över ett år kommer de inte in i det svenska systemet. Som en av kvinnorna beskrev hamnar dem i en ond cirkel. Om de inte har ett svenskt personnummer är det svårt att få arbete och om de inte har ett jobb kan dem inte få ett svenskt personnummer. En städbolag och där hon efter ett halvår kunde få ett svenskt personnummer. Chefen för städbolaget har hjälpt de anställda med att ta sig in i det svenska samhället. En kroatisk kvinna, som kom hit på 1990-talet, beskrev hur hon har byggt upp ett städbolag som nu har över hundra kunder. Flera av kvinnorna beskriver hur dem får arbete genom att andra spanjorer tipsar och hjälper dem snarare än genom arbetsförmedlingen eller genom svenskar. Lönen på runt 120 kr i timmen är dem nöjda med, den är i varje fall betydligt bättre än vad svartarbete ger, som en av deltagarna sade. Kvinnorna som arbetade inom kommunens äldreomsorg beskrev bristen på tillit från arbetsgivaren och arbetskollegorna. Det gör att de behöver arbeta hårdare för att bevisa och övertyga att de är hårt arbetande och ansvarsfulla. En av kvinnorna sade: Du måste arbeta lite extra. De litar inte på att du ska sköta ditt arbete på ett bra sätt, de tvivlade på om du skulle komma till arbetet eller inte. Och en annan sade: Arbetsgivaren krävde att jag visade min fars 48

lite extra lite senare sade även: Vissa svenskar är instängda, andra gillar inte afrikaner och de litar inte på oss. Vi afrikaner arbetar hårdare därför att där vi kommer ifrån arbetar vi hårt och ansvarsfullt. Här försöker känslig. När utlänningar begår fel antecknas det men inte när svenskar gör det. Kvinnorna pekar därmed på att dem har upplevt att de i större utsträckning än svenskar granskas och tillrättavisas och att deras ord inte vägar lika tungt. Samma person menade att det är främst arbetskollegorna som diskriminerar dem. Hon sade även att: Klagar någon svensk över deras arbete tar chefen tag i det men om hon klagar över en svensk gör chefen ingenting Vilket pekar på att hennes ord inte jämställs med hennes svenska kollegors ord. Likaså återgavs två händelser där värdesaker hade försvunnit. I det ena fallet blev kvinnan direkt misstänkliggjord givet att hon var afrikan och där hennes kollegor inte var villiga att ställa sig på hennes sida och drog sig undan. Två veckor senare hittades värdesaken en ring - men då hade hon redan blivit av med jobbet. I det andra fallet slutade kvinnan på arbetet och var mycket sårad av anklagelserna. Och trots att värdesaker fortsatte att försvinna efter att hon hade slutat tog arbetsgivaren inte kontakt med henne för att rätta till det inträffade. Kvinnan som arbetade i ett postföretag hade inte upplevt klart uttalat diskriminering men noterade att svenskar och invandrarna inte sitter vid samma bord när de äter lunch och detta har inverkan på team-känslan på arbetet. Samtidigt som kollegor och arbetsgivare bär på en föreställning av att dem inte arbetar hårt och är inte att lita kan de kritiseras av kollegor för att dem arbetar för hårt. Kvinnorna inom äldreomsorgen beskriver hur de äldre som de tar hand om även diskriminerar dem, inte minst i början. En äldre kallade en av kvinnorna för en black monkey. 49