En kartläggning av den integritetskränkande brottsligheten mellan ungdomar i Dalarnas län

Kriminologiska institutionen En kartläggning av den integritetskränkande brottsligheten mellan ungdomar i Dalarnas län En kvantitativ registerstudie av polisanmälningar från år 2007 Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2008 Madeleine Sackemark

ii

Sammanfattning Många undersökningar har visat att ungdomar är utsatta för en högre andel brott än befolkningen i övrigt. Orsaker till detta kan vara att ungdomar i stort har en annan livsstil med andra vardagsrutiner än vuxna människor. Exempelvis anses det finnas högrisksituationer och en person som vistas i dessa situationer riskerar utsatthet för personligt brott i högre grad. Dessa högrisksituationer består till stor del av kvällar och nätter under helger då ungdomar ofta vistas utomhus och på allmänna platser utan vuxna närvarande. Med anledning av ungdomars höga utsatthet vill Dalarnas län nu öppna ett stödcentrum för unga brottsoffer där de ska kunna få hjälp och stöd om de råkat ut för ett brott. För att se om behovet av ett sådant stödcentrum finns genomfördes denna kartläggning för att se hur brottsbilden för ungdomar ser ut i Dalarnas län. Urvalet till kartläggningen bestod av integritetskränkande brott som skett ungdomar emellan under år 2007 där både gärningsperson och offer varit mellan åtta och 19 år gamla. Detta urval representerar de personer som kan bli aktuella för ett eventuellt framtida stödcentrum. Undersökningen genomfördes genom att granska samtliga polisanmälningar som inkommit till polisen i Dalarnas län under undersökningsåret 2007 som mötte urvalskriterierna. Under 2007 hade det inkommit 150 polisanmälningar inom urvalsramen och dessa bestod av totalt 199 brott. Utsattheten var relativt jämnfördelad mellan könen medan det visade sig att gärningspersonerna till betydligt högre andel var pojkar. Det absolut vanligaste brottet i undersökningen var misshandel som var allt från lindrig till grov. Kartläggningen visade också att det fanns två stora risksituationer för integritetskränkande brott ungdomar emellan. Den första var de brott som skedde i skolan eller på skolgården och under skoltid. Den andra risksituationen innefattade de brott som skedde på fritiden, ofta på allmän plats och/eller utomhus, under kvällar och helger. Med dessa resultat i åtanke kan ett stödcentrum för unga brottsoffer vara en bra hjälp till de ungdomar som råkar ut för brott. På grund av det begränsade antalet anmälningar kan det dock vara lämpligt att utöka målgruppen för stödcentret något. Exempelvis kan även ungdomar som är äldre än 19 år samt de som inte polisanmält sin utsatthet erbjudas stöd. iii

iv

1. Inledning... 1 1.1 Syfte... 2 1.2 Frågeställningar... 2 1.3 Definitioner... 3 1.4 Dalarnas län... 4 1.5 Brott som ingår i undersökningen... 4 3. Tidigare forskning... 6 4. Teori... 10 4.1 Livsstilsteorin... 10 4.2 Rutinaktiviteter och tillfällesstruktur... 12 4.3 Problematisering och kritik av teorierna... 12 5. Metod... 14 5.1 Urval... 14 5.2 Bortfall... 14 5.3 Tillvägagångssätt... 15 5.4 Tillförlitlighet validitet och reliabilitet... 16 5.5 Etik... 17 6. Resultat och analys... 18 6.1 Vilka brott är vanligast?... 18 6.2 Karaktäristika offret... 19 6.3 Karaktäristika gärningspersonen... 21 6.4 Var sker brotten?... 22 6.4.1 Kommun... 22 Falun... 23 6.4.2 Brottsplats... 23 6.5 När sker brotten?... 24 6.5.1 Månad... 24 6.5.2 Veckodag... 25 6.5.3 Tidpunkt... 26 6.6 Upprepad utsatthet respektive brottslighet... 26 6.7 Relation mellan offer och gärningsperson... 28 6.8 Anmälare och vittne... 28 7. Avslutande diskussion... 30 7.1 Sammanfattning... 30 7.2 Återkoppling teori... 30 7.3 Kritik och vidare forskning... 31 7.4 Slutsatser behövs ett stödcentrum?... 32 Referenser... 36 Bilagor... 38 v

vi

1. Inledning Polismyndigheten i Dalarnas län är intresserade av att införa ett stödcentrum för unga brottsoffer. Föreliggande kartläggning av unga brottsoffer i länet har därför genomförts på uppdrag av densamma för att skapa ett behovsunderlag för detta. Uppdraget åtogs i januari 2008 och är menat att illustrera hur brottsbilden för unga brottsutsatta personer ser ut i länet. Kartläggningen har gjorts med hjälp av polisanmälningar gällande integritetskränkande brott ungdomar emellan under år 2007. Ett flertal studier, både i Sverige och internationellt, har visat att ungdomar är utsatta för en högre andel brott än befolkningen i övrigt. Det har också visat sig vara vanligare att ungdomar blir upprepat utsatta för brott samt att mörkertalet är högt då många unga låter bli att polisanmäla (Socialstyrelsen, 2005a, s 7). Eftersom föreliggande undersökning baseras enbart på polisanmäld brottslighet är detta viktigt att ha i åtanke. Den faktiska brottsbilden ser antagligen annorlunda ut och för att få en bättre bild av denna krävs en självdeklarationsundersökning. Då unga brottsoffers höga utsatthet har påvisats behövs också stöd för dessa och ett alternativ för att möta detta kan vara att inrätta ett stödcentrum för unga brottsoffer. Det första stödcentret öppnade i Stockholm år 1999 genom ett samarbete mellan polis och socialtjänst. Sedan 1999 har sedan ett antal stödcentra öppnat på diverse orter runt om i landet (Hindberg, 2004, s 257). Idag finns det 17 stycken stödcentra varav fem ligger i Stockholm (Internet 1). Ett stödcentrum för unga brottsoffer ger främst stöd och hjälp till ungdomar som råkat ut för brott av andra ungdomar och då framförallt gatuvåld (Hindberg, 2004, s 258). Gatuvåld definieras som det våld som skett utanför hemmet och i offentliga miljöer (Socialstyrelsen, 2005a, s 17). Det innebär att de ungdomar som råkat ut för brott i hemmet av en närstående inte är aktuella för ett stödcentrum för unga brottsoffer. Dessa ska få hjälp från individ- och familjeomsorgen vilken också ligger under socialtjänstens ansvar (a.a. s 39). Stödcentra för unga brottsoffer har som uppgift att ta personlig kontakt med alla ungdomar upp till 18 år som har polisanmält ett integritetskränkande brott (Hindberg, 2004, s 258). För de ungdomar som tackar ja till den erbjudna hjälpen ges möjlighet till stödsamtal, medling och stöd genom hela rättsprocessen, något som ofta sker med hjälp av frivilliga juridikstudenter (a.a. s 258). Eftersom offer och gärningsperson ofta är i ungefär samma ålder är det mycket troligt att de kommer att träffas igen. På stödcentret får offren stöd för att göra dem mer mentalt förberedda inför ett eventuellt sådant möte (a.a. s 258). Ungdomar som inte får hjälp och stöd på detta sätt löper, enligt Hindberg (2004), en större risk att åter bli utsatta för brott eller att själv hamna i brottslighet. De 1

uppges också löpa en ökad risk att utveckla psykisk eller fysisk ohälsa antingen under uppväxten eller senare i vuxenlivet (a.a. s 261). De brott som ungdomar begår mot varandra är i stor utsträckning stöld, rån och misshandel men även hot och sexualbrott är vanliga varför dessa brott, exkluderat stöld, är de som här undersöks (Socialstyrelsen, 2005a, s 11). Dessa brott går under benämningen integritetskränkande då de kränker en människas personliga integritet. Föreliggande kartläggning har gjorts med hjälp av polisanmälningar som hämtats från Rationell Anmälansrutin (RAR). RAR är det register som polisen registrerar alla inkomna brottsanmälningar i. Eftersom uppdraget har varit ett beställningsjobb från Dalarnas polismyndighet har urvalet inte kunnat påverkas av författaren. Den period som undersökts är således, i enlighet med önskemål från Dalarnas polismyndighet, från och med den första januari 2006 till och med den sista december 2007. Det andra året har använts som undersökningsår och det första som kontrollår mot vilket eventuella upprepningar har studerats. Med upprepningar menas om ett brottoffer, inom en ettårsperiod, blivit utsatt för mer än ett brott eller om en gärningsperson begått fler än ett brott. Målet är att få en bred beskrivning och kartläggning av problemet med integritetskränkande brott mellan ungdomar till och med 19 år i Dalarnas län. 1.1 Syfte Syftet med studien är att med hjälp av polisanmälningar kartlägga den integritetskränkande brottsligheten mellan ungdomar i Dalarnas län under år 2007 för att skapa underlag för ett eventuellt öppnande av ett stödcentrum. 1.2 Frågeställningar De frågeställningar studien besvarar är: Vilka integritetskränkande brott är enligt polisanmälningar vanligast mellan ungdomar i Dalarnas län? Hur ser åldersfördelningen i polisanmälningarna ut mellan offren? Hur är könsfördelningen mellan offren i polisanmälningarna? Var sker de polisanmälda brotten (plats och kommun)? När sker de polisanmälda brotten (månad, dag och tidpunkt)? Blir offren, enligt polisanmälningarna, upprepat utsatta inom ett års tid? Blir offren i polisanmälningarna i ett senare skede gärningspersoner? Vilken relation har gärningsperson och offer enligt polisanmälningarna? Vem gör polisanmälan? 2

1.3 Definitioner Det finns idag ingen vedertagen definition av begreppet brottsoffer utan en mängd olika (Lindgren, Pettersson & Hägglund, 2001, s 27). Den definition som därför får användas för att beskriva brottsoffer är den juridiska termen målsägande. Målsägande definieras som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som lidit skada av det (Rättegångsbalken (RB) 20 kap. 8 ). Målsägande används i polisanmälningarna och representerar begreppet brottsoffer som används i denna studie. I uppsatsen används begreppet gärningsperson för den person som enligt anmälan har gjort sig skyldig till brottet. I polisanmälningarna står dessa personer som misstänkta personer eftersom de ännu inte är dömda för ett brott. Det finns således en möjlighet att dessa personer är oskyldiga till de brott de anklagas för vilket i förekommande fall bör visa sig under en polisiär utredning. Eftersom ingen tillgång har givits till domar eller annat måste alla gärningspersoner i materialet ses som misstänkta personer. Begreppet gärningsperson används dock i uppsatsen i ett förtydligande syfte och för att underlätta läsningen. Ungdomar eller unga brottsoffer definieras i undersökningen som personer födda mellan den första januari 1988 och den första januari 1999. Både offren och gärningspersonerna i studien var således mellan åtta och 19 år gamla och åldern avser det datum då brottet begicks. Det här medför att polisanmälningar med offer eller gärningspersoner som är över 19 år eller under åtta år har tagits bort från materialet och att dessa brott uteslutits från undersökningen. Integritetskränkande brott definieras av att de är brott som kränker en individs personliga integritet. Till denna brottskategori räknas således bland annat våldsbrott, hotbrott och sexualbrott vilka är de brott som här undersöks. Även vissa stöldbrott, som exempelvis bostadsinbrott, kan vara integritetskränkande men dessa tas inte upp i föreliggande undersökning (BRÅ, 2006:1, s 72). Definitionen för integritetskränkande brott i denna undersökning blir därför brott mot person där interaktion mellan gärningsperson och brottsoffer förekommit. 1 Upprepad utsatthet eller upprepad brottslighet definieras här som de brottsoffer som blivit utsatta för mer än ett brott eller de gärningspersoner som begått fler än ett brott inom en ettårsperiod. Denna period räknas från en ungdoms tidsmässigt senaste involvering i en anmälan och ett år bakåt i tiden. 1 Detta problematiseras dock i diskussionsavsnittet. 3

1.4 Dalarnas län Dalarnas län hette tidigare Kopparbergs län men bytte namn den 1 januari 1997. Länet består av 15 små till medelstora kommuner varav Falun, som också är länets residensstad, är en av dem. 2 Befolkningstätheten i länet är högst i Borlänge, följt av Avesta och Falun och detta påverkar troligtvis brottsligheten i dessa delar (Länsstyrelsen Dalarna, 2008, s 4). Dalarnas polismyndighet har omkring 600 anställda varav ungefär 460 stycken är poliser. Länets polisverksamhet är indelat i sex samordningsområden med större ansvarsområden. Dessa samordningsområden är Avesta, Borlänge, Falun, Ludvika, Malung och Mora 3 (Internet 2). Dalarna har, vid en jämförelse med resten av landet, en högre andel personer i tonåren (Länsstyrelsen Dalarna, 2008, s 9). Det här kan ha till följd att ungdomsbrottsligheten och utsattheten för brott är högre än i övriga landet. I hela länet är det två procent av flickorna och en procent av pojkarna som känt obehag för att gå till skolan på grund av rädsla för att bli retad eller utsatt för mobbning eller våld (a.a. s 51). Intressant är också att personer i Dalarna har lägst förtroende för rättsväsendet medan de är bland dem som känner sig mest trygga i hela landet (BRÅ, 2008:3, s 15, 158). 1.5 Brott som ingår i undersökningen De brott som undersöks i kartläggningen är integritetskränkande, med andra ord brott som är kränkande mot person. Det som studeras är således enbart brott av en eller flera personer mot en eller flera andra personer och dessa är främst våld, hot och sexualbrott. 4 För de allra flesta undersökta brottskategorierna görs inte någon åtskillnad mellan försök till brott och fullbordat brott mer än att en notis om vilket som gäller kan skrivas in i anmälan. Det är enbart för våldtäkt som försök kodas enskilt. Varför brotten kodas som fullbordade även då de varit på försöksstadiet är för att straffansvar föreligger även i dessa fall (BRÅ, 2006:1, s 18). Brottsrubriceringen kan även ändras under rättsväsendets utredning men eftersom jag inte har haft tillgång till eventuella domar är det anmälningsrubriceringen av brottet som här har använts. De brott som undersöktes regleras alla under Brottsbalken 5 och kan delas in i de tre kategorierna hotbrott, våldsbrott och sexualbrott. Till kategorin hotbrott räknas olaga hot, ofredande och övergrepp i rättssak. Brottet övergrepp i rättssak består av att en gärningsperson genom hot försöker skrämma ett offer eller ett vittne från att anmäla tidigare begått brott av densamme. Brottet kan 2 För invånarantal, landsareal och befolkningstäthet fördelat på de olika kommunerna i Dalarnas län se Bilaga 1. 3 För kommunindelning på de olika samordningsområdena se Bilaga 2. 4 Ursprungligen fanns även mord och dråp med bland brotten som skulle undersökas men eftersom inga polisanmälningar gällande dessa brott återfanns i materialet under tidsperioden togs denna kategori bort. 5 För kapitel och paragraf se Bilaga 3, där även samtliga brottskoder kan utläsas. 4

också innebära ett hot om brottsoffret inte tar tillbaka en tidigare gjord anmälan mot gärningspersonen. Rån definieras som att genom hot eller våld tillskansa sig annans egendom och hamnar således mellan kategorierna hotbrott och våldsbrott. Rån räknas som ett allvarligt brott och minimistraffet är ett års fängelse (BRÅ, 2000, s 13). Det finns olika kategorier under brottsrubriceringen rån men den enda som är aktuell i denna undersökning är personrån. Misshandel och grov misshandel däremot är definitiva våldsbrott. Under brottsrubriceringarna misshandel och grov misshandel finns en mängd underkategorier utifrån olika uppdelningar. Dessa underkategorier är om brottet begåtts inomhus eller utomhus, om offer och gärningsperson varit bekanta eller obekanta, om offret varit man eller kvinna samt en sista uppdelning på olika åldrar. Sexualbrotten består av de allvarligaste brotten våldtäkt och grov våldtäkt samt en kategori som jag valt att ge namnet övriga sexualbrott mot barn. Denna kategori innehåller brotten sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn under 18 år och sexuellt ofredande mot barn. 5

3. Tidigare forskning När unga brottsoffer diskuteras kan två olika saker tas upp, det ena är brott mellan unga och det andra är brott av vuxna mot unga. Det senare begås i stor utsträckning av vuxna i ungdomens närhet men kommer inte diskuteras här då dessa offer, som tidigare nämnts, inte är aktuella för ett stödcentrum (Hindberg, 2004, s 258). Fokus i den här studien ligger på det förstnämnda, ungdomar som råkar ut för brott av andra ungdomar. 6 Enligt Estrada (1999) utgörs den största delen av våldsbrottsligheten mellan unga av lindrigare misshandel medan grövre misshandel och dödligt våld är ovanligare. Det lindrigare våldet har dock ett större mörkertal på grund av en lägre anmälningsbenägenhet för dessa brott. Anmälningsbenägenheten hos ett offer är beroende av bland annat just brottets grovhet, relationen till gärningspersonen samt den allmänna synen på våldsbrott i ett samhälle (a.a. s 17). Dessutom har det visat sig att ungdomar anmäler färre av de brott de råkar ut för i jämförelse med vuxna. Ungdomar anmäler sin utsatthet i ännu mindre utsträckning om gärningspersonen är under 18 år (BRÅ, 2008:12, s 7). Samtidigt är det många polisanmälningar gällande misshandel och sexualbrott som aldrig leder till åtal och ännu färre som leder till en fällande dom för gärningspersonen. Detta kan medföra en misstro för rättsprocessen och dess instanser (Hindberg, 2004, s 259). Eftersom denna undersökning enbart baseras på polisanmälningar är det viktigt att vara medveten om att polisanmäld brottslighet är en konstruktion av verklig brottslighet och därför inte representerar faktisk brottslighet. Den faktiska brottsligheten är samtliga brott som begås, både den synliga, polisanmälda och den dolda, ej polisanmälda brottsligheten. Det kan dock diskuteras om ett brott som aldrig kommer till polisens kännedom och därför aldrig rubriceras som ett brott verkligen ska räknas som ett. För att få en tydligare bild av den faktiska brottsligheten krävs det därför att man genomför offerundersökningar genom självdeklaration (BRÅ, 2006:7, s 5). Eftersom en polisanmälning i sig konstruerar ett brott genom dess rubricering är det viktigt att vara medveten om att det vid självdeklarationsundersökningar är personens egen upplevelse av det inträffade som anges. Olika personer kan därför ha skilda åsikter om vad exempelvis misshandel eller hot innebär och därför svara olika på frågor även om de råkat ut för samma sak. Det finns också en risk att det blir fel åt andra hållet vilket kan ske då ett brott som aldrig begåtts polisanmäls eller då ett brott får fel rubricering. Fel rubricering kan det exempelvis bli om ett brott återges missvisande av offer, vittnen och/eller gärningspersoner. 6 Detta kommer dock att problematiseras i diskussionsavsnittet. 6

Brottsförebyggande rådet genomför vartannat år sedan 1995 självdeklarationsundersökningar med ungdomar i årskurs nio. Genom Statistiska Centralbyråns (SCB) register över skolklasser och skolor har ett systematiskt representativt urval gjorts för målgruppen. Undersökningarna har genomförts med hjälp av enkäter som eleverna fått fylla i på skoltid och antalet svar har varit mellan 5 300 och 8 200 vid varje tillfälle (BRÅ, 2006:7, s 6, 12). Frågor om utsatthet för olika brott samt egen brottslighet ställs i enkäten. Andelen ungdomar som uppgett att de utsatts för lindrigare våld som inte lett till att de behövt söka läkarvård har legat på mellan 18 och 24 procent under tidsperioden. Siffrorna för det grövre våldet har legat mellan fem och sex procent under samtliga år 1995 till 2005. Det är fler pojkar än flickor som uppger att de råkat ut för våld medan utsattheten för hot är jämnt fördelad mellan könen (a.a. s 27). Ungefär 40 procent av det rapporterade grova våldet och 50 procent av det lindrigare våldet har skett i anslutning till skolan eller skolgården, vilket är den enskilt största kategorin. Mellan 25 och 45 procent av våldsbrotten har skett någon annanstans vilket ofta är på gatan eller på disco. För hotbrotten har cirka 30 procent skett i skolan och 50 procent någon annanstans. Övriga brott har skett hemma i den egna bostaden, i någon annans bostad eller på ett kommunikationsmedel. Undersökningen visar också att nästan hälften av dem som själva har begått brott uppger att de också råkat ut för brott. Det här jämförs med att drygt en femtedel av dem som inte själva har begått brott har utsatts (a.a. s 29). Detta kan kopplas till livsstilsteorin, som beskrivs nedan, då en riskfylld livsstil både kan leda till utsatthet för brott och egen brottslighet (Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978, s 239). Sylwan och Örthberg (1998) belyser i sin studie ett samband mellan utsatthet för brott och egen brottslighet och menar att detta samband är starkt och kvarstår då kontroll för andra bakomliggande faktorer görs (a.a. s 31). Författarna har analyserat sekundärdata med ursprung i Ungdomsundersökningen från 1995 för att studera sambandet. Ungdomsundersökningen är Brottsförebyggande rådets självrapportundersökning från enbart det första året 1995 som nämnts ovan. Denna studie är således också gjord med elever i årskurs nio som utgångspunkt (a.a. s 14). Resultatet som framkom i studien var att konforma elever sällan råkar ut för brott medan elever med egen brottslighet löper en fyra gånger så stor risk att själva utsättas för brott. Anledningen till detta anses vara att personer som begår brott också ofta har en livsstil som utsätter personen för mycket risk (a.a. s 31). Personrån anses i stor utsträckning vara ett ungdomsbrott då ungefär hälften av de misstänkta gärningspersonerna är högst 20 år gamla (BRÅ, 2000, s 13). När det gäller rånbrottsligheten bland ungdomar så genomförde Brottsförebyggande rådet en undersökning om denna under 1999. Då rån 7

anses vara ett storstadsfenomen samlades polisanmälningar gällande dessa brott in från polisen i Malmö och Stockholm. Målsägande var i de insamlade polisanmälningarna högst 20 år vilket stämmer väl överens med föreliggande studie. En självdeklarationsundersökning gjordes också med ungdomar i årskurs nio och i gymnasiets årskurs två (a.a. s 15). Resultatet från undersökningen visade att ungefär 10 procent av pojkarna och fem procent av flickorna i årskurs nio uppgav att de, sedan de började högstadiet, utsatts för rån. Samma siffror för gymnasieungdomarna var 15 procent för pojkarna respektive fem procent för flickorna (a.a. s 21). I de undersökta polisanmälningarna var bilden något annorlunda och 90 procent av rånoffren var pojkar (a.a. s 25). Det gick också att sluta sig till att rånbrottsligheten bland ungdomarna till viss del är ett inomgruppsfenomen där de som rånar också utsatts för rån och tvärtom (a.a. s 23). Ungdomsrån visade sig också vara ett brott som ofta sker på dagtid och med vuxna i närheten och något förvånande är inte alkohol och narkotika med i bilden speciellt ofta (a.a. s 31ff). Katarina Weinehall (1999) har undersökt gymnasieungdomars kontakter med våld i vardagen. Studien genomfördes med hjälp av enkäter som besvarades av ett representativt slumpmässigt urval på 6 596 elever från 14 olika skolor. Frågor ställdes om utsatthet för våld och hot, vittnesupplevelser samt egen brottslighet (a.a. s 7ff). Ungefär 60 procent av de tillfrågade eleverna uppgav att de någon gång utsatts för våld och 46 procent att de utsatts mer än en gång. 45 procent har utsatts för lindrigare våld medan 19 procent har utsatts för grovt våld (a.a. s 13). Siffrorna här är betydligt högre än i Brottsförebyggande rådets återkommande undersökning. Detta kan dels bero på den något högre åldern hos ungdomarna och dels på att Weinehalls undersökning också inkluderar våld i hemmet. Exkluderas de ungdomar som utsatts för brott av en familjemedlem eller släkting i hemmet är siffrorna mer lika varandra. Utsatthet för både grovt och lindrigt våld var mer frekvent förekommande för pojkar än för flickor (a.a. s 27). Av de tillfrågade hade drygt två procent någon gång utsatts för sexualiserat våld medan nästan 10 procent vid något tillfälle hade råkat ut för sexuella trakasserier (a.a. s 13-14). Här var dock flickornas andel högre än pojkarnas (a.a. s 27). Många hade, som nämnts, utsatts för våld av familjemedlemmar men i 23 procent av fallen hade en annan elev på skolan utsatt dem för våldshändelsen vilket innebar att drygt var femte elev hade råkat ut för våld i skolan. Andra stora kategorier av gärningspersoner som har uppgetts är killkompis respektive tjejkompis samt obekant person med över 20 procent. För nästan 30 procent av de ungdomar som angav att de hade råkat ut för våldsbrott så hade detta skett på fritiden (a.a. s 14ff). Här syns tydligt två stora kategorier av utsatthet, nämligen i skolan och på fritiden och bilden är mycket likartad även vid hotbrott. De tidpunkter då våldsbrotten hade varit vanligast var på dagtid under vardagar och på kvällstid och natt under helger (a.a. s 20). 8

Mobbningen, som ofta sker i skolan, kan bestå av brottsliga handlingar. Enligt Lindgren, Pettersson och Hägglund (2004) finns det en uppfattning att både elever och lärare har för hög tolerans mot mobbning som sker i skolan. Det tolkas efter en tid som vardag och problemets omfattning uppmärksammas inte. De lärare och elever som ser mobbning ske varje dag blir så småningom immuna och inser inte allvarligheten i händelserna (a.a. s 271). Det bildas således en slags rutin i vardagen på skolan där mobbningen inte längre registreras. Detta kan liknas vid den normaliseringsprocess som, enligt Lundgren m.fl. (2001), kvinnor som blir upprepat utsatta för brott av sina män går igenom. Kvinnorna ser efter ett tag inte allvaret i situationen utan våldet blir vardag och bagatelliseras bort (a.a. s 84). Som flera av undersökningarna visar är skolan en plats där mycket av våldet mellan ungdomar sker och under 1990-talet började skolvåldet uppmärksammas i högre grad än tidigare. I och med detta intensifierades samarbetet mellan skola och polis samt mellan skola och socialtjänst (Estrada, 1999, s 101). Skolan anmäler nu de brott som sker i skolan och på skoltid i högre utsträckning än tidigare. Detta görs ofta genom att rektor eller lärare gör en skrivelse till polisen och i samband med denna kontaktar skolan också de inblandade elevernas föräldrar. Sammanfattningsvis kan sägas att den tidigare forskningen visar att våld mellan ungdomar är vanligt förekommande men att det tyvärr är belagt med ett stort mörkertal på grund av en låg anmälningsbenägenhet hos de utsatta. Generellt kan sägas att pojkar i högre utsträckning råkar ut för misshandelsbrott och rån medan flickor råkar ut för fler sexualbrott. Utsattheten för hotbrott var mer jämnfördelad mellan könen. Utsattheten för ungdomarna var som störst i skolan under dagtid i veckorna och på helgkvällarna i samband med uteliv. Tänkbara teoretiska förklaringar till denna brottsbild ges nedan. 9

4. Teori Eftersom ungdomar ofta har ett annat levnadsmönster än vuxna har fokus lagts på detta vid val av teori. Av denna anledning appliceras livsstilsteorin och teorier om rutinaktiviteter och tillfällesstruktur på denna studie om unga brottsoffer. 4.1 Livsstilsteorin Livsstilsteorin bildar här en teoretisk bas då den fokuserar på personlig viktimisering för integritetskränkande brott (Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978, s 239). Teorin kan även användas för att förklara egen brottslighet men kommer inte att användas i det syftet här. Teorin fokuserar på vem du är och hur du lever samt på hur dessa faktorer kan påverka eventuell utsatthet för brott. Utsattheten för ungdomar koncentreras till stor del till antingen skolan eller fritiden och båda dessa påverkar en ung persons livsstil i stor utsträckning (a.a. s 241). Livsstilsteorin har därför många likheter med rutinaktivitetsteorin som också utvecklas nedan. ROLL- FÖRVÄNTNINGAR SOCIALT UMGÄNGE DEMOGRAFISKA KARAKTÄRISTIKA Ålder Kön Etnicitet Inkomst Civilstånd Utbildning Yrke ANPASSNINGAR Individuella Subkulturella LIVSSTIL Yrkesutövning/ utbildning Fritid EXPONERING PERSONLIG VIKTIMISERING STRUKTURELLA BEGRÄNSNINGAR Ekonomiska Familjemässiga Utbildningsmässiga Rättsmässiga Figur 1: Livsstilsteorin, en modell för personlig viktimisering. Källa: Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978, s 243 (egen översättning). Modellen ovan visar stegvis de olika förklaringsfaktorerna som livsstilsteorin tar upp. Det första är de demografiska karaktäristika vilka är de personliga egenskaper en människa besitter. I det här materialet handlar det om ungdomar av båda könen som till stor del är under utbildning. Den streckade linjen innebär att de inte i sig orsakar nästa steg i modellen. 10

Två faktorer som påverkar en persons livsstil är rollförväntningar och social struktur samt hur väl individen anpassar sig till dessa, vilka representeras av de tre nästkommande rutorna. Rollförväntningar är de föredragna beteenden som finns i ett samhälle och dessa kan skilja sig åt mellan olika demografiska grupper (Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978, s 242). Ungdomar har därför andra rollförväntningar än vuxna bland annat för att de oftast inte har något yrke eller någon inkomst och därför är beroende av föräldrar och andra vuxna. Med social struktur eller strukturella begränsningar menas de förutsättningar en person har (a.a.). Då en ungdom inte har samma ekonomiska möjligheter som sina kamrater eller har en dålig relation till föräldrarna kan detta begränsa personen. Utifrån dessa förutsättningar utvecklas en ungdom och skapar sig ett umgänge, ofta med ungefär samma utgångspunkter som den egna personen. Här skapas således grupptillhörigheter och umgängesmönster som för ungdomen kan öka eller minska risken att bli utsatt för brott. I gruppen utvecklas också attityder om brottslighet och om rädslan att utsättas (a.a. s 244). Är attityderna tillåtande mot brottslighet och individen har en aggressiv, risktagande läggning ökar risken att råka ut för brott medan en motsatt inställning kan verka skyddande på ungdomen (BRÅ, 2006:7, s 10). Med figurens ruta för livsstil kommer man nära rutinaktiviteter då den tar upp de vardagsrutiner en individ har i form av skola och fritidsaktiviteter. Denna livsstil tillsammans med vilka vänner och bekanta en person har bidrar till att skapa en viss risk. Hindelang, Gottfredson och Garofalo (1978) visar att det finns tider och platser som har en högre generell risk för brottslighet. Desto mer en person utsätts för dessa högrisksituationer desto troligare är det att personen i fråga utsätts för ett personligt brott. Risken att utsättas för brott är således direkt kopplad till skilda livsstilsmönster och personliga relationer med andra människor (a.a. s 245). Stor geografisk rörlighet som exempelvis att gå i skolan långt hemifrån, resor mellan skilda föräldrar och liknande ökar därför risken att råka ut för brott. På samma sätt ökar risken vid avsaknad av vuxenkontroll (Hindberg, 2004, s 253). Risken att råka ut för brott ungdomar emellan ökar också ju mer tid en person spenderar utanför hemmet och på allmänna platser, speciellt under kvällen och natten (Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978, s 251). Den som en gång råkat ut för brott löper en högre risk att utsättas igen (BRÅ, 2007, s 5). Anledningar till detta är att offer och gärningsperson ofta känner varandra vilket är vanligt vid skolvåld samt att personen upprepat befinner sig på olämpliga platser och deltar i nöjeslivet. Risken att utsättas för brott ytterligare en gång är störst i nära anslutning till det tidigare brottet (a.a. s 13). Brottet övergrepp i rättssak är direkt relaterat till det tidigare brottet och är därför ofta ett upprepat brott mot samma offer. 11

4.2 Rutinaktiviteter och tillfällesstruktur Teorierna om rutinaktiviteter och tillfällesstruktur är också aktuella för unga brottsoffer. Även dessa teorier har som grund att det är rutiner i en persons liv som påverkar risken att utsättas för brott, men de är något mer specifika än livsstilsteorin. Enligt rutinaktivitetsteorin måste tre kriterier vara uppfyllda för att ett brott ska kunna begås. Det måste finnas en motiverad förövare, ett lämpligt objekt/offer och det måste vara en avsaknad av kapabla väktare. Kapabla väktare behöver här inte bara vara poliser och liknande utan kan även vara till exempel föräldrar, lärare och andra vuxna. Saknas en eller flera av dessa så kommer, enligt teorin, ett brott inte att begås (McLaughlin, 2001, s 252ff). Denna teori anknyter mycket till vardagsrutiner som människor har och passar in här med tanke på att många brott mellan ungdomar och barn begås i skolan (Socialstyrelsen, 2005a, s 16). Rutinaktivitetsteorin har vidareutvecklats till teorin om tillfällesstruktur vilken tar situationella faktorer i anspråk. I teorin om tillfällesstrukturer uppmärksammas offrets eller objektets lämplighet och attraktivitet, således det andra kriteriet i rutinaktivitetsteorin. Denna lämplighet anses bero på fyra egenskaper vilka är offrets värde sett ur gärningspersonens perspektiv, offrets tröghet, offrets synlighet samt offrets tillgänglighet (McLaughlin, 2001, s 252ff). Med värde avses vad gärningspersonen tror sig kunna få ut av att begå brottet. Offrets tröghet åsyftar bland annat hur svårt offret är att flytta på, om detta behövs för att begå brottet. Det kan vara saker som offrets storlek och grad av berusning som påverkar detta. Synlighet avser hur lätt offret är att lokalisera och tillgänglighet innebär hur åtkomligt offret är. Saker som att offret befunnit sig på olämpliga platser vid olämpliga tider, varit berusat, påverkat av droger eller andra faktorer kan göra personen mer utsatt. Sammanfattande kan sägas att just det faktum att ungdomar är unga kan vara en riskfaktor för utsatthet för brott. Detta eftersom de har en annan livsstil och andra rutinaktiviteter än vuxna människor. Störst risk att utsättas för brott som undersöks i denna studie löper ungdomarna då de är hemifrån, på allmänna platser och vid udda tider. En anledning till detta är att det då ofta saknas övervakning från vuxna. 4.3 Problematisering och kritik av teorierna Livsstilsteorin har kritiserats av Walklate (1989) för att den inte tar hänsyn till brott som begås i den privata sfären, hemmet, då teorin uttrycker att desto mer tid en person spenderar utanför hemmet desto större är risken att utsättas för brott (a.a. s 12). Många brott mot ungdomar och barn begås just i hemmet och av närstående även om det ligger utanför denna studies syfte att undersöka detta (Lindgren et al., 2001, s 96). Walklate kritiserar också teorin för att den inte tar hänsyn till de maktförhållanden som råder inom de demografiska variablerna såsom rasism och sexism (a.a.). 12

Dessa maktförhållanden kan vara aktuella för denna studie i form av mobbning mot någon elev på grund av demografiska karaktäristika. I denna studie tas enbart de demografiska variablerna kön och ålder samt exponeringsdelen av teorin i anspråk på grund av den ringa information som kan utläsas ur polisanmälningarna. Rutinaktivitetsteorin kan kritiseras då den tar upp att det måste vara avsaknad av kapabla väktare för att ett brott ska begås. Dock visade sig ungdomsrån vara ett brott som ofta begås på dagtid och med vuxna i närheten, exempelvis på skolgården (BRÅ, 2000, s 31ff). Här kan det argumenteras huruvida dessa vuxna är kapabla i den mening som åsyftas i teorin. Teorin om tillfällesstruktur används i stor utsträckning för att beskriva egendoms- och tillgreppsbrott men har här applicerats på personliga brott (McLaughlin, 2001, s 252). Detta har medfört bland annat att begreppet objekt som används i ursprungsteorin har ändrats till offer i denna undersökning. Både rutinaktivitetsteorin och teorin om tillfällesstruktur förutsätter gärningspersonens rationella tänkande och beslutsprocess innan ett brott begås. Det kan och har kritiseras om så verkligen alltid är fallet (Hollin, 2001, s 197ff). I föreliggande undersökning kan denna rationalitet ifrågasättas speciellt med tanke på att gärningspersonerna är ungdomar. Det rationella tänkandet anses ha störst inflytande på brott som begås för egen vinning, exempelvis ekonomiska brott, och inte lika stort inflytande på expressiva brott, som våldsbrott (Pease, 2001, s 236). Detta gör att teorierna i det här fallet blir applicerbara då föreliggande undersökning främst tittar på expressiva brott. Teorin om tillfällesstruktur har även kritiserats för att den inte tar hänsyn till gärningspersonen och anledningar till att personen begår brott (McLaughlin, 2001, s 253). Här upplevs det inte som ett problem då denna undersökning är genomförd ur ett viktimologiskt perspektiv. Dock riskerar teorin att skylla utsattheten på offret i och med att han eller hon har varit synlig och tillgänglig för gärningspersonen (a.a.). Samtliga teorier som här diskuteras kan i den här meningen anklagas för att skuldlägga offret då de tar upp att offret har befunnit sig på olämpliga platser vid olämpliga tider när det inte funnits några kapabla väktare närvarande. Eftersom viktimologiska teorier som dessa går ut på att förklara anledningar till att en person råkar ut för brott är detta ett inneboende problem och kommer inte diskuteras vidare här. 13

5. Metod Studien som här genomförts är kvantitativ och har baserats på information från polisanmälningar i utdrag från Rationell Anmälansrutin (RAR). 7 I dessa polisanmälningar finns bland annat uppgifter om målsägande (offer), misstänkt person, brottsplats, brottsdatum samt en fritext med eventuell ytterligare information om omständigheterna kring brottet. Tillgång har givits till en begränsad del av RAR baserat på de inblandade personernas ålder samt på de brottskoder undersökningen tar upp. 8 Information har samlats in via anmälningarna och utifrån denna information har sedan kartläggningen gjorts. 5.1 Urval Eftersom stödcentret som polismyndigheten i Dalarnas län önskar öppna är tänkt att utformas som de stödcentra för unga brottsoffer som redan finns runt om i landet är urvalet gjort med dessa kriterier i åtanke. Då detta var ett beställningsjobb har, som tidigare nämnts, författaren tyvärr inte kunnat påverka urvalet för studien. 9 Samtliga anmälningar som undersökningen har baserats på gällde därför enbart brott begångna i Dalarnas län under åren 2006 och 2007. Undersökningsmaterialet representerar vidare enbart de integritetskränkande brotten med direkt interaktion som ungdomar råkat ut för av andra ungdomar. Definitionen för ungdom som användes här var att både offer och gärningsperson hade varit mellan åtta och 19 år gamla vid brottstillfället. Samtliga inkluderade personer är således födda mellan den första januari 1988 och den första januari 1999. Undersökningen inkluderar tidsperioden mellan den första januari 2006 och den sista december 2007, där det första året är kontrollår och det andra är undersökningsår. Således grundades kartläggningen i stort på undersökningsåret 2007. Kontrollåret 2006 har använts till att utläsa om gärningspersoner eller offer eventuellt förekommit flera gånger i materialet inom en ettårsperiod. En ettårsperiod har valts då risken för upprepning anses vara störst i nära anslutning till tidigare brott och för att många tidigare studier använt denna tidsperiod (Carlstedt, 2001, s 25). Brott mot eller av en person som sker med mer än ett års mellanrum bör dessutom räknas som separata händelser. Detta av anledningen att det ur ett brottspreventivt syfte inte är försvarbart att räkna det som upprepad utsatthet eller brottslighet (a.a. s 20). 5.2 Bortfall Det fanns ett fåtal polisanmälningar i materialet där gärningspersonen var åtkomstskyddad vilket innebar att inga personuppgifter gick att få fram för dessa personer. För 2007 var det fem av totalt 7 För en exempelanmälan se Bilaga 4. 8 För en lista med samtliga inkluderade brottskoder se Bilaga 3. 9 Detta problematiseras dock i diskussionsavsnittet. 14

209 gärningspersoner som inte kunde identifieras och det motsvaras av drygt två procent. Främst gällde det här de anmälningar där grova brott begåtts eller där offret varit mycket ungt. Detta medför ett litet bortfall i och med att ingen sökning kunde göras för att se om de personerna eventuellt förekom flera gånger i materialet. Bortfall anses dock vara så litet att det inte påverkar resultatet för undersökningen. 5.3 Tillvägagångssätt Polisanmälningarna mottogs av polismyndigheten i Dalarna i pappersform. En första noggrann genomgång av dessa gjordes och det visade sig att flera anmälningar fanns i två eller flera upplagor varpå de överflödiga rensades bort. Ett fåtal andra anmälningar fick också uteslutas då de inte mötte de uppsatta urvalskriterierna. Efter utrensning och därtill sortering bestod materialet av 150 anmälningar för år 2007 som alla var aktuella för kartläggningen. Relevant information plockades i nästa steg ut och kodades in i statistikprogrammet SPSS. 10 Kodningen genomfördes med hjälp av ett kodschema som bland annat bestod av personnummer för både offer och gärningsperson, aktuell brottskod, tidpunkt, plats, kommun och vem som anmält brottet till polisen. 11 Anmälningarna för år 2006 var 214 stycken och för dessa kodades endast personnummer, brottskod och datum in. En polisanmälan kan inkludera flera brott som skett vid samma tillfälle eller under en längre tid mot samma offer. Då detta inträffade i materialet kodades samtliga brottskoder in i SPSS och har getts samma vikt i undersökningen då inget av brotten, i polisanmälan, kunnat utläsas som huvudbrott. Detta medför dock inte att det kommer att räknas som upprepad utsatthet eller brottslighet. Det har däremot till följd att det totala antalet brott och brottskoder i kartläggningen är högre än antalet polisanmälningar. När sedan all aktuell information från anmälningarna hade kodats in togs resultatet för undersökningsåret 2007 fram genom olika sammanställningar med hjälp av SPSS. För att kunna utläsa eventuella upprepningar av gärningspersoner eller brottsoffer genomfördes sökningar på personnummer. För att räknas som en upprepning av utsatthet eller kriminalitet ska brottet ha skett högst ett år bakåt i tiden från senast inkomna polisanmälan för den personen. Exempelvis om ett brott av eller mot en person begåtts den 12 december 2007 undersöks anmälningar tillbaka till den 12 10 SPSS version 15.0 for Windows. 11 För en komplett mall av kodschemat se Bilaga 5. 15

december 2006 för att se om personen förekommer en eller flera gånger ytterligare. Till detta användes således anmälningarna från kontrollåret 2006. 5.4 Tillförlitlighet validitet och reliabilitet En undersöknings tillförlitlighet uppskattas genom att titta på validitet och reliabilitet. Begreppet validitet innefattar att undersökningen verkligen mäter det som den avser att mäta samt att slutsatserna ska vara sanna. Reliabilitet innebär att resultaten ska vara upprepbara, det vill säga att om en replikering av studien görs ska samma resultat framkomma (May, 2001, s 96, 117ff). Ett validitetsproblem med studien är att mörkertalet anses vara mycket stort för dessa integritetskränkande brott ungdomar emellan (Socialstyrelsen, 2005b, s 9). Därför är det viktigt att vara medveten om att det enbart är den polisanmälda brottsligheten som mäts i denna undersökning och inte den faktiska. Den faktiska brottsligheten inkluderar all brottslighet, både synlig (polisanmäld) och dold (inte polisanmäld). Det kan dock diskuteras om ett brott konstrueras först i samband med att det anmäls eftersom det är först då det registreras som ett brott med ett offer och en gärningsperson. Grövre brott anmäls dessutom i högre grad än lindriga brott vilket kan missvisa resultaten (Estrada, 1999, s 17). Med missvisa menas här att de grövre brotten riskerar att överrepresenteras medan de lindrigare brotten underrepresenteras. Som visas här ger undersökningar med enbart polisanmälningar som material osäkrare resultat än exempelvis självdeklarationsundersökningar och dylikt. Validiteten i föreliggande undersökning anses dock bli hög eftersom det är den polisanmälda och inte den faktiska brottsligheten som avses mätas i kartläggningen. Mellan år 2006 och år 2007 ändrades många av brottskoderna, speciellt inom kategorin misshandel men även för våldtäkt och rån. I och med detta finns en liten risk att några brott har felregistrerats i RAR på grund av en ovana med de nya brottskoderna. I vissa fall har brott begångna år 2007 i anmälan fått en kod för 2006 och tvärtom vilket har lett till att dessa fått omkodas i SPSS. Även andra felkällor i RAR förekommer såsom allmänna skrivfel och feltolkningar av händelsen som kan leda till kodningsfel. Av de här undersökta brotten anses kodningsfel vara vanligast vid misshandel och sexualbrott. Det händer även att ett brott omkodas senare under rättsprocessen, från exempelvis misshandel till grov misshandel, om mer information framkommer (BRÅ, 2006:1, s 58ff). Dock anses dessa validitetsproblem vara ytterst små då även fritext och dylik information kunnat läsas i anmälan för kontroll vid osäkerhet. För att undersökningens resultat ska vara generaliserbara krävs det att reliabiliteten är hög även om resultaten är sanna för just denna studie. För att undersöka detta kan jämförelser göras med resultat 16

från tidigare studier på området. Om resultaten går åt samma håll som tidigare studier kan slutsatsen dras att reliabiliteten är hög. Antalet polisanmälningar för kartläggningen var ganska litet, 150 stycken för år 2007, och detta sänker naturligtvis möjligheten att generalisera en del. Urvalet kunde eventuellt ha vidgats en del för att få ett mer tillförlitligt resultat. Dessutom hade generaliserbarheten ökat om ytterligare år undersökts då det kan vara stora variationer i antal polisanmälningar mellan åren. 12 5.5 Etik Materialet överlämnades på Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och förvarades sedan inlåst på grund av dess extrema känslighet. Eftersom materialet består av personnummer och uppgifter om utsatthet för brott och kriminalitet hanterades det mycket försiktigt och med största sekretess. Innan arbetet påbörjades signerades även ett sekretessavtal för att ytterligare påvisa detta i enlighet med konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2003, s 12). I och med detta ska även alla anmälningar återställas till polismyndigheten i Dalarna senast den sista december 2008. Det underlag som kodats in i SPSS avidentifieras efter avslutat arbete. Vidare har underlaget givits tillträde till i forskningssyfte och kommer, i enlighet med nyttjandekravet, enbart att användas till detta (a.a. s 14). Vissa brottskategorier slås i resultatredovisningen ihop för att eventuell identifiering inte ska kunna ske. Detta beror på att det är väldigt få brott som skett i vissa specifika brottskategorier och det gäller främst sexualbrott mot barn där flera underkategorier ingår. 12 Detta behandlas vidare under slutdiskussionen. 17

6. Resultat och analys Undersökningsmaterialet bestod av 150 polisanmälningar med brott begångna under 2007. Dessa anmälningar innehöll totalt 375 personer varav 166 stycken var offer och 209 var gärningspersoner. Resultatredovisningen utgår nedan från de frågeställningar som formulerades i inledningen. 6.1 Vilka brott är vanligast? Varje anmälan kan, som tidigare tagits upp, innehålla flera brott som anmälts vid samma tillfälle och mot samma (eller olika) offer. Samtliga av dessa brott har inkluderats och det totala antalet brott i undersökningen uppgår därför till 199 stycken. Tabell 1: Fördelning av samtliga brott i undersökningen begångna under 2007. Fördelning av brotten Antal Procent Misshandel (varav grov misshandel) 95 (4) 47 (2) Olaga hot 47 23 Övergrepp i rättssak 22 11 Ofredande 12 6 Våldtäkt 9 5 Övriga sexualbrott 9 5 Rån 5 3 Totalt: 199 100 Som Tabell 1 visar är misshandel det absolut vanligaste brottet i undersökningen med nästan hälften av alla anmälningar. Ungdomar begår enligt Socialstyrelsen (2005a) i störst utsträckning våldsbrott och rån mot varandra (a.a. s 11). Här är våldsbrottet misshandel det vanligaste men rånbrottsligheten följer inte samma trend då detta är mycket ovanligt i föreliggande undersökning. En anledning till detta skulle kunna vara att rån anses vara ett storstadsfenomen och att Dalarnas städer inte faller under den kategorin (BRÅ, 2000, s 15). Andra ungdomsbrott som enligt Socialstyrelsen (2005a) är frekvent förekommande om än inte lika vanligt som våldsbrott och rån är hot och sexualbrott (a.a. s 11). Samma tendens ses här för hotbrotten då olaga hot, ofredande och övergrepp i rättssak tillsammans står för 40 procent av brottsligheten. För sexualbrotten är andelen mindre, 10 procent av den totala brottsligheten hittas inom denna kategori. 18

Eftersom misshandel är en så pass bred brottskategori delas denna in i ytterligare underkategorier i Tabell 2. Tabell 2: Fördelningen av samtliga misshandelsbrott begångna under 2007 i undersökningen indelat på underkategorier. Misshandelskategori Antal Procent Mot flicka 7-14 år 16 17 Mot pojke 7-14 år 22 23 Mot flicka 15-17 år 23 24 Mot pojke 15-17 år (varav grov misshandel) 31 (4) 33 (4) Mot man 18 år och äldre 3 3 Totalt 95 100 Tabell 2 visar att det är något fler pojkar än flickor som råkar ut för misshandel i samtliga åldrar men det är inga stora skillnader. Enligt Estrada (1999) består den högsta andelen av ungdomsbrottsligheten av lindrigare misshandel medan den grövre misshandeln är mer ovanlig (a.a. s 258). Grov misshandel har här enbart förekommit i ett fåtal anmälningar och då bara mot pojkar 15 till 17 år gamla vilket stämmer väl överens med detta. Dock ska man hålla i minnet att det lindrigare våldet är belagt med ett högre mörkertal och antagligen är mer underrepresenterat än det grövre våldet (a.a. s 17). Begreppet misshandel innefattar en mängd olika våldshandlingar. I polisanmälningarna har det bland annat handlat om sparkar och slag med öppen eller knuten hand, ofta mot offrets ansikte eller arm. Det har också varit allt ifrån puttar till slag med tillhygge som i förekommande fall har bestått av knivar, baseballträn och dylikt. Det var även vanligt att gärningspersonen eller gärningspersonerna höll fast eller drog ner offret på marken innan slag och sparkar utdelades. I somliga anmälningar nämndes på samma sätt att gärningspersonen hållit strypgrepp på offret medan ytterligare misshandel pågick. De skador som ofta uppgavs i anmälningarna var blåmärken, svullnader, sårskador som skrapsår och jack samt rodnader. Många offer angav dessutom att de efter misshandeln hade smärtor efter slag och sparkar samt huvudvärk och i vissa fall känslor av illamående. 6.2 Karaktäristika offret Antalet offer i undersökningen uppgår till 166 stycken och det visade sig vara nästan lika många flickor, 78 stycken, som pojkar, 88 stycken. Tabell 3 visar könsfördelningen av de olika brottskategorierna som inkluderats i undersökningen. 19