Sanna Bengtsson Litteraturvetenskapliga institutionen LIVR61 HT -09

Sanna Bengtsson Litteraturvetenskapliga institutionen LIVR61 HT -09 Gösta Berlings saga och Pippi Långstrump kan vid första anblicken uppfattas som två verk helt utan likheter eller överrensstämmelser. Drygt ett halvt sekel skiljer dem åt kronologiskt, 50 år under vilka samhället var i enorm förändring. De skildrar också mycket olika historier och miljöer och persongallerierna kunde inte vara mer olika varandra. De är inte ens ämnade för samma målgrupp, då Gösta Berlings saga är skriven för vuxna, medan Pippi Långstrumps främsta målgrupp är barn. Dock måste dessa båda verk sägas tillhöra den svenska litterära kanonen och ha en given plats i den svenska litteraturhistorien. Likheter och olikheter kan med lätthet skönjas, men vilka särskilda egenskaper besitter dessa verk för att på en plats i den prestigefulla svenska kanonen? I denna text ämnar jag att kortfattat redogöra för de båda verkens innehåll och texternas karaktäristiska drag och egenskaper. Jag har även för avsikt att diskutera de båda verkens kanoniska egenskaper och kvaliteter och jämföra dessa. Vidare ämnar jag anknyta till debatten om kanon samt de särskilda villkor som gäller för kvinno - och barnlitteratur i kanonsammanhang. Gösta Berlings saga Gösta Berlings saga är Lagerlöfs debutroman och gavs ut 1891. Det är en berättelse med starka poetiserande drag och med klara fantastiska inslag. Historien, som utspelas i 1820- talets Värmland, beskiver hur den försupne prästen Gösta Berling tillsammans med de andra kavaljererna på Ekeby lever ett lättjefullt liv utan något inslag av hederligt arbete. Den elake brukspatronen Sintram, som står i förbund med djävulen och vill ödelägga hela bygden, hetsar kavaljererna mot sin välgörare, majorskan. Detta resulterar i att majoren driver majorskan ut på vägarna. Under ett år lever kavaljererna sedan ett utsvävande leverne medan bygden drabbas av en mängd olyckor till följd av detta. Gösta Berling är en kvinnokarl utan dess like och förför en mängd av bygdens unga kvinnor. Dock är hans stora förälskelse, Elisabeth, redan gift med en annan man. Efter en lång rad olyckor och förvecklingar kan de dock gifta sig och majorskan, som efter sin mans död återvänt till Ekeby, försonas med Gösta. 1

Majorskan vill nu testamentera Ekeby till Gösta och Elisabeth, men dessa väljer att leva ett arbetsamt liv på ett litet torp. En stor mängd komponenter medverkar till Lagerlöfs och Gösta Berlings sagas framstående position i den svenska kanonsamlingen. I antologin Litteraturens historia i Sverige skrivs det att hon var den överlägset mest genuina berättarbegåvningen i sin generation och hennes internationella gångbarhet tillskrivs den universella prägel som hennes kreativitet och fantasi besitter. 1 Under 1890-talets var poesin den dominerande genren och även prosan blev tydligt influerad av det poetiska tilltalet. Detta är sannerligen fallet i Lagerlöfs debutroman. Gösta Berlings saga kom att förändra den gängse romantradiontionen, som förespråkade realistisk saklighet, med sina sago- och magiinslag, som har fått sina efterföljare i den magiska realismen hos till exempel Göran Tunström och hans romaner. 2 Pippi Långstrump Drygt femtio är senare gavs en annan bok, även den med smått fantastiska eller möjligtvis absurda inslag, ut.1945 var ett omvälvande år för den svenska barnlitteraturen då flertalet betydande barn- och ungdomsböcker publicerades. En stor del av detta måste tillskrivas Lindgren och hennes bok om Pippi Långstrump. Vi möter först Pippi när kom kommer till den lilla staden. Hon anländer ensam hennes mamma är en ängel i himmeln och pappan negerkung på Kurrekurreduttön. Pippi flyttar in i Villa Villekulla, som ligger i utkanten av staden. Det är en typisk slumrande småstad. Invånarna lever efter tydliga mönster och normer normer som Pippi direkt bryter mot och detta skapar uppståndelse i den lilla staden. Hon möter Tommy och Annika, två barn som hon genast blir vän med. De blir förtjusta, men samtidigt smått förfärade, över Pippis okonventionella sätt att vara. Tillsammans hittar de tre barnen på äventyr och nya lekar, med Pippi som den självklara ledaren. I en tid som den 1945 var historien om Pippi Långstrump nydanande och blev snabbt uppmärksammad. Eftersom Pippi så tydligt bröt mot alla de gängse normerna, inte bara kring barn och deras uppförande, utan även kritiserade samhället i stort och dess strukturer upplevdes verket av många som provocerande och kanske rent av opasslig för den yngre generationen att tillägna sig. Pippi är okonventionell. Hon vänder och vrider på saker och gör ibland helt tvärt om. Pippis värld är en upp- och nervänd värld, eller karnevalsk som 1 Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, fjärde upplagan, Stockholm 2002, (Norstedts), s 348 2 Olsson och Algulin,s. 348 2

Vivi Edström kallar den 3. Edström behandlar i sin text hur Pippi, med sina okonventionella tillvägagångssätt, främmandegör det sociala livet i den lilla staden. På detta sätt, menar Edström, ironiserar boken kring samhällets riter, normer och konventioner. Allting är osäkrat överraskningen är berättelsens fundament skriver Edström 4. Mycket av berättelsens styrka ligger i att den just ifrågasätter ideal och normer och sätter detta under debatt. Att kalla Lindgrens text för magisk är svårt, även om det måste medges att flera absurda inslag påträffas. Det är snarare en mycket realistisk text som knyter an till samhällets mekanismer och normeringar. Även om texten odiskutabelt är avsedd för barn är det påtagligt att texten även fungerar på en annan nivå och utan problem kan, inte bara läsas, utan också upplevas som meningsfull och underhållande för en vuxen läsare. En vuxen läsare kan också hitta andra nivåer i texten, nivåer som av sin läsare, kräver erfarenheter och kunskaper som ett barn sällan besitter. Denna funktion, som brukar benämnas som det dubbla tilltalet, är i allra högsta grad närvarande i Pippi Långstrump. Texten är, som barnlitterära texter vanligtvis är, uppbyggd av relativt korta meningar, snabba händelseförlopp och jämförelsevis mycket dialog. Dock späckar Lindgren texten med ord, begrepp och hänvisningar vilka inte uppfattas av barn utan vänder sig till den vuxne läsaren. Kanonbegreppet Kanonbegreppet är komplext och svårdefinierat. Termen stammar ursprungligen från teologin och kan översättas med rättesnöre eller norm. I ett litteraturvetenskapligt sammanhang kan det sammanfattas som en samling texter som bildar den allmänt accepterade stommen i en viss skrifttradition 5. Denna stomme består av verk som, oberoende av enskilda individers värderingar, i stort anses tillhöra det litterära arv som är betydande för litteraturhistorien. Dock är det problematiskt att använda begrepp som objektivt värderat i litteraturvetenskapliga sammanhang eftersom litteratur är essentiellt förknippat med just tycke och smak, med värderingar och personliga bedömningar. En kanon är också i sin tur odiskutabelt byggd på värderingar av alla de slag, må det vara relativt objektiva eller mindre så. 3 Vivi Edström, Kvällsdoppet i Katthult: essäer om Astrid Lindgren diktaren, Stockholm 2004 (Natur och Kultur) s. 83. 4 Edström s. 79. 5 Staffan Bergsten och Lars Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, andra upplagen, Lund 2004, (Studentlitteratur), s. 31 3

I den, för västvärlden, gällande kanon kan endast en fåtal svenska verk som kan sägas platsa i denna prestigefulla samling. Vilka dessa verk är, är diskutabelt och varierar beroende vilken källa man konsulterar. Namn som Strindberg och Lagerlöf nämns dock ofta i sammanhanget och Bergsten och Elleström begränsar sig till att säga att dessa är de enda två författarskap som har en plats i västvärldens allmänna kanon. Andra placerar även författare som Swedenborg och Heliga Birgitta i denna grupp, och under de senare åren hör man också ofta Lindgrens namn nämnas. Eftersom denna kurs kretsar kring just svensk litterär kanon ligger fokus i denna diskussion på den samling svenska verk som anses utgöra en, för vårt land, gemensam kanon. Denna kanon skulle kunna göras oändlig men det ligger, som Elleström och Bergsten poängterar, i kanonens natur att den ständigt måste begränsas, förändras och uppdateras 6. I denna ständiga förändring faller också äldre verk bort, av olika anledningar, medan nya tillkommer. Allteftersom förutsättningarna ändras i samhället förändras också kanonens förutsättningar. Under 1900-talet kom kvinnans position i samhället att stärkas och litteratur skriven av kvinnor lyftes fram i ljuset efter att länge ha förpassats till litteraturvetenskapens andrahandsstortering, endast beroende av upphovsmannens kön. Därmed har en mängd äldre kvinnliga författarskap omvärderats och inbegrips nu i ett kanonsystem, detta på bekostnad av andra verk som fått ta ett steg tillbaka. Vilka verk som på grund av denna snäva litteratursyn gått förlorade i forna tider återstår att reflektera över. Det ligger trots allt i kanonens natur att utesluta och begränsa, nog bör det väl även vara så att vår nutida kanonsyn utesluter grupper som senare generationer kommer att anse blivit oskäligt bortsorterade. Kritiska röster hörs i den litteraturvetenskapliga kanondebatten och kanonens värdekriterier och karaktär ifrågasätts ständigt. Mikela Lundahl skriver i sin essä Kanon och Demokrati att man kan påstå att kanon föregår de kanoniserade texterna: normerna och värderingarna kring vad som är kanoniseringsvärt finns redan där och styr kanoniseringsprocesserna. Hon anser även att de kanoniska texterna är tvättade och rensade från allt det som inte ryms eller tillåts i en kanon och lägger tyngd på faktumet att alla kanoniserade texter har en historia av anpassning. 7 En kanon är alltså ett synnerligen flytande begrepp, även eftersom det finns en oändlig mängd samlingar som gör anspråk på att visa just vilka verk som bör inkluderas i en kanon. Dessa må likna varandra mer eller mindre, men icke desto mindre går det aldrig att befästa en, ens för tillfället, statisk kanon. Total enighet kan aldrig uppnås eftersom värdekriterierna är 6 Bergsten och Elleström, s. 37. 7 Mikela Lundahl, Kanon och demokrati i Kanon ifrågasatt, red. Katarina Leppänen och Mikela Lundahl, 2009, (Gidlunds förlag), s. 15. 4

högst objektiva och svårmätbara. Andra vetenskaper, såsom till exempel naturvetenskapen och matematiken, kan möjligen göra anspråk på att tala om absoluta sanningar medan detta inte låter sig göras inom litteraturvetenskapen. Gösta Berlings saga och Pippi Långstump i en kanon Olika kanonsamlingar eller -listor förekommer i olika system. En allmän västerländsk kanon, en nationell för Sverige, och även flera olika för olika litterära riktningar och genrer. Man kan tala om en kanon inom, till exempel, kriminallitteratur eller fantasy. Inte heller är kanonbegreppet nödvändigtvis knutet till just teologins och litteraturens sfärer utan man kan med lätthet tala om en typ av kanonisering när man listar, till exempel, de bästa idrottsmännen eller rockbanden. Alla typer av objekt som samlas samman på grund av sitt höga anseende och värde kan kallas för en typ av kanon i sitt eget system. Vad ger ett verk en plats i en kanon då? Vilka inomlitterära egenskaper bör den besitta och vilka förutsättningar gynnar en kanonisering? John Guillory skriver att för många läsare och kritiker är frågan om ett verks kanoniska egenskaper inte alls svår: ( ) they would say that some works just are great, and have simply been recognized as such. 8 Detta sätt att resonera kompliceras, som Guillory framhåller, dock snabbt av alla de olika åsikter om vilka verk som är just great. Att Lagerlöf skulle tillhöra vår nationella kanon, och kanske även en sammanhållen västerländsk kanon, tycks odiskutabelt. Gösta Berlings saga förändrade och utvecklade, med sina nya drag och sin utmanande karaktär, förutsättningarna för litteraturen i Sverige. På samma sätt reformerade Lindgren villkoren för barn- och ungdomslitteraturen med sin nydanande text om Pippi. Att just förnya och reformera den rådande litteraturtraditionen tillskrivs många av de verk som räknas in i en kanon. Är detta en av dessa särskilda egenskaper som gör att ett verk tas upp i en kanon? Elleström och Bergsten listar i sin text tre olika kriterier som bör uppfyllas för att ett verk ska ha en chans att kvala in i en kanon. 9 Som ett av detta nämns att verket bör vara representativt för ett skede eller en epok, samtidigt som det ska innebära en förändring eller förnyelse för litteraturen. Detta är just vad Gösta Berlings saga gjorde under det 1890-talet. Den frångick gängse romantradition av saklig realism och var början på en ny epok. Den satte tonen för en ny skola inom den svenska litteraturhistorien och idag ser man tillbaka på verket som just representativt för denna tid. Lindgrens bok väckte, som redan nämnt, debatt vid sin 8 John Guillory, Canon i Critical terms for literary study, red. Frank Lentricchia och Thomas McLaughlin, (The University of Chicago Press), 1990, s. 234. 9 Bergsten och Elleström, s. 35. 5

utgivning. Just krigsslutsåret 1945 är speciellt i svensk barnbokstradition då flera betydande verk gavs ut detta år. Lindgren var i gott sällskap av bland andra Tove Jansson, Lennart Hellsing och Gösta Knutsson och dessa nya verk satte tonen för en ny era i den svenska barnlitteraturen. Ett andra kriterium som lyfts fram av Bergsten och Elleström är ett gynnsamt mottagande i dagspressen och andra ledande tidskrifter. Både för Lindgren och Lagerlöf är detta en tveksam punkt. Gösta Berlings saga fick en ljummet mottagande, intresset för denna nyskapande roman var inte stort när verket först gavs ut. Först när George Brandes lyfte fram verket blev intresset för Lagerlöfs bok större och hennes författarkarriär tog fart. Pippi Långstrump däremot väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut, men omdömena var inte enbart positiva. Många ansåg att boken var olämplig för barn och att Pippis uppförande var mycket opassande. Dock var den övervägande kritiken positiv. Slutligen diskuteras också det sammanhållna författarskapet och dess inverkan på en eventuell kanonisering. Verket bör ingå i ett starkt författarskap och författarskapets andra verk bör ha stöd från kritiken. På denna punkt uppfyller dessa båda författarskap gott och väl kriteriet. Dessa både verken tillhör den tidigare delen av författarskapen men hos såväl Lindgren som Lagerlöf följde en mycket rik produktion av väl ansedda verk. Många skulle troligen inte anse att Gösta Berlings saga och Pippi Långstrump är de, av författarnas verk, som är mest hemmahörande i en kanon utan skulle kanske hänvisa till verk som Nils Holgerssons fantastiska resa och Den Löwensköldska Ringen samt Bröderna Lejonhjärta och Emil i Lönneberga. I dessa tre punkter läggs stor fokus på just de yttre omständigheterna, mottagandet och kritiken. Det talas också en del om textens stil och eventuella stilbrott eller nyskapande drag som denna kan besitta. Dock lämnas själva verkets innehåll knappt någon plats i debatten. Hur betydande är innehållet för verkets kanonisering? Lundahl konstaterar i sin text att frågan om textens innehåll behandlas alldeles för sällan och att vi ofta, felaktigt, tänker att innehållet finns i texten och redan är givet. Tvärtom, menar Lundahl, placeras författare och verk i efterhand i vissa diskurser och antas avhandla vissa specifika ämnen och problem. 10 Både Lagerlöfs och Lindgrens produktion har hyllats för sin gestaltning av de svenska miljöerna. Lagerlöf skildrar sitt mystiska, vackra Värmland i en mängd av sina verk, och hennes Nils Holgersson, som var ett beställningsverk till folkskolan är en skildring av hela vårt avlånga land. Lagerlöfs värmlandsskildring i Gösta Berlings saga anlände till 10 Lundahl, kanon och demokrati, s. 16 6

litteraturscenen under 1890-talet då just hembygdsromantiken kom att bli tongivande och tillsammans med författare som exempelvis Heidenstam och Karlfeldt blev Lagerlöfs provinsiella skildringar en del av 1890-talets upphöjande av det svenska landet. Även Lindgren skildrar sitt hemland i sin produktion. En mängd svenska miljöer, såsom skärgården och den svenska småstaden och landsbygden framställs och Bullerby har till och med kommit att bli ett begrepp, något som beskriver det trygga ursvenska samhället. Även i denna tid, i efterkrigstiden och uppbyggandet av det svenska folkhemmet, ligger Lindgrens tematik rätt i tiden. Lindgrens skildringar är inte heller helt oproblematiska, utan kritiserar och sätter samhället och dessa mekanister under debatt, vilket i större grad lät sig göras under andra halvan av 1900-talet. De båda författarna har också, i flera av sina verk, ett tillbakablickande eller historiskt perspektiv på Sverige och det svenska samhället och därmed kan dessa verk även anses värdefulla i sin skildring av ett förgånget Sverige. Alltså har såväl Lagerlöf som Lindgren idag kommit att stå som symboler för det svenska och de svenska idealen. Deras beskrivningar av ett historiskt Sverige har kommit att bli betydande för hur svenskarna själva ser på sitt land som sin historia. Inte minst blir detta tydligt i den politiska retoriken där de både författarna används, må vara på skilda sätt, för att hjälpa fram partier med sitt namn. Under hösten 2009 skanderade Sverigedemokraterna ut att Lindgren, om hon levt idag, hade varit Sverigedemokrat och att hon i flera av sina verk förmedlade Sverigedemokraternas värderingar. Reaktionerna lät inte vänta på sig och såväl Lindgrens släktingar som allmänheten ifrågasatte Sverigedemokraternas uttalande. Lagerlöf tillhörde under sin levnad Folkpartiet och ansåg sig själv vara en liberal kvinna. Hon var också starkt engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt. I en nyligen publicerad artikel, skriven av två folkpartistiska kvinnor, lyftas Lagerlöfs gärningar för litteraturen, kulturen och kvinnofrågan fram och för Folkpartiet blir detta ett retoriskt grepp, ett sätt at använda sig av en svenskhetssymbol för att locka väljare. Den tid, de litterära strömningar och klimat boken kommer till under tycks spela en stor roll i en eventuell kanonisering. Hade Lagerlöf och Lindgren skrivit i andra tider hade verken kanske inte skattats så högt, vilket dessutom är ett knepigt resonemang eftersom litteraturen är präglad av just den tid som den skrivs i. Ju närmare vår egen tid vi kommer i debatten om vilka verk som kan anses kanoniska, desto mer komplex blir frågan och desto mer oenigt och spretigt blir svaret på frågan. Ett traditionsperspektiv tycks nödvändigt för att ett verk sak kunna befästas i kanonen, och även då har det aldrig säkrat sin plats, eftersom det snart kan falla bort till förmån för ett annat verk. 7

Barnlitterär kanon Lindgren skrev nästan uteslutande för barn och även Lagerlöf kan kunde kalla sig barnboksförfattare efter att hon författat beställningsverket Nils Holgerssons fantastiska resa. Dessa två författar skrivs därmed in i ännu ett kanonsystem - det barnlitterära. All litteraturteori tillförs en extra dimension när den kretsar kring barnlitteratur. Eftersom barnlitteratur alltid, eller i alla fall nästan alltid, skrivs av en annan social grupp än dess tänkta målgrupp finns alltid ett avstånd mellan avsändare och mottagare. Även om barn- och ungdomslitteratur skrivs för barn är alla inblandade instanser, från författare till förläggare och förmedlare, vuxna. Särskilt problematiskt blir det givetvis för att en grupp med stora maktbefogenheter skriver för en grupp utan särskilt stora sådana. Elleström och Bergsten diskuterar i sin text den barnlitterära kanonen och nämner i sammanhanget att all barnlitteratur som fått en kanonisk status rättfärdigas med att den faktiskt egentligen skrivits för vuxna. Som exempel nämner de bland annat Carrolls Alice i underlandet och HC Andersens sagor. 11 Krävs det, för att uppnå en klassikerstatus, att en barnbok inte bara roar sin tänkta målgrupp utan även litteraturens förmedlingsled och läsare från andra målgrupper? Är ett av värdekriterierna för en barnbok att den måste kännas angelägen även för en vuxen läsarpublik? Det dubbla tilltalet tycks vara betydande för värderingen av texten. Denna tydliga maktproblematik försvårar studiet av barn- och ungdomslitteratur, men gör samtidigt frågan mycket mer komplex och intressant. Kanske kan detta jämföras med hur kvinnolitteraturen behandlades innan kvinnorna fick ta plats i litteraturhistorien. Den litteratur skriven av kvinnor som även var lättillgänglig för män, och som kanske också spelade med männens spelregler var den kvinnolitteratur som lyftes fram. Först när kvinnor fick allt mer auktoritet i samhället och deras makt tilltog började man diskutera maktproblematiken och ordna om i litteraturhistorien för att göra plats för kvinnorna. På samma sätt kanoniseras endast den barn- och ungdomslitteratur som upplevs som tillgänglig för vuxna idag, det som vi vuxna, litteraturvetare eller inte, som bedömer vad som utgör en klassiska barn- och ungdomslitteratur. Åtminstone är det ett tungt vägande kriterium. Kanske är detta svårt att frångå, eftersom litteraturkritiker i åldern 0-18 år antagligen kommer att fortsätta vara rätt sällsynta. Lika fel blir det troligen om vuxna ska gissa på måfå 11 Bergsten och Elleström, s. 37. 8

vad som går hem hos den unga publiken. Jämför man detta dilemma med kvinnolitteraturens villkor kan man kanske dock hitta en del förmildrande omständigheter. Trots allt har alla som idag tycker till om den barnlitterära kanonen en gång har varit barn, medan högst få män har ett förflutet som kvinna. Men frågan är om det spelar någon roll eftersom maktproblematiken kvarstår, avståndet blir inte mindre för att man en gång varit där. Den framstående barnlitteraturvetaren Maria Nikolajeva skriver i en artikel i Dagens Nyheter 2006-08-21 om barnlitteratur och kanon. Även hon problematiserar urvalet till en barnlitterär kanon: Sen kommer den ödesdigra frågan ifall det ska vara barnens kanon eller vuxnas kanon för barn. Ska vi låta barn bestämma vad som ska ingå i kanon, se över utlåningssiffror på bibliotek, lita på läsundersökningar?( ) Om det är vi kloka vuxna som ska sammanställa kanon för våra barn - vad ska vi ha för kriterier? Hälften svenska och hälften utländska? Hälften multietniska? Varannan damernas( ). 12 I Pippi Långstrump hittar vi ett tydligt dubbelt tilltal, liksom i de flesta av Lindgrens böcker. Böckerna tilltalar även vuxna, därmed inte sagt att de är sämre barnböcker för det. Tvärt om är det odiskutabelt att Lindgren är en av de mest älskade och högt värderade författarna hos svenska barn. I denna diskussion menar jag inte att värderingar hos barn och värderingar hos vuxna måste stå i motsats till varandra. Ofta är det nog så att de barn- och ungdomsböcker som på ett listigt och kreativt sätt lyckas skiva till två skilda publiker, utan att för den skull skriva barnen på näsan, besitter vissa kvaliteter och många av dem kanske också bör beredas plats i en kanon. Men faktum kvarstår: barn- och ungdomslitteratur skrivs för barn och unga, men sorteras, värderas och distribueras av vuxna. En barnlitterär kanon sammanställs på de vuxnas villkor eftersom barn och unga inte i alla sammanhang anses kunna värdera och framhålla de verkliga kvaliteterna i en text avsedd för dem. Sammanfattande kommentar Dessa både verk, men sina likheter och likheter, besitter en mängd egenskaper som gjort dem till klassiker i svensk och internationell litteraturtradition och till en del av vår svenska kanon. De var båda banbrytande i sin tid och satte upp nya villkor för litteraturen, var och en på sitt eget sätt. På så sätt blir det också så att alla verk som skrivs efter ett betydande eller klassiskt verk på något sätt måste förhålla sig eller ha en relation till detta. Det går inte att bortse från dessa två verk eller författarskap när man talar om en svensk litteraturhistoria eftersom de har gjort sådan inverkan på den efterföljande litteraturproduktionen. 12 Maria Nikolajeva, Vad är du hungrig på, lilla vän?, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-ar-duhungrig-pa-lilla-van-1.749882, senast kontrollerad: 2010-01-08. 9

Dessa två kvinnor var starka individer som med sina böcker förnyade och bröt mot traditioner. De båda var också starkt politiskt engagerade, och var på intet sätt endast dessa småmysiga sagotanter som de ibland reduceras till. Såväl Lindgren som Lagerlöf har en mycket blandad produktion om man ser till genretillhörigheter hos deras verk. Lagerlöf har skrivit verk med klart magiska och sagoliknande inslag såväl som mer realistiska och även litteratur för barn, Nils Holgerssons fantastiska resa. Även Lindgrens repertoar är en mix av stilar och genrer. En del av hennes verk kan med lätthet placeras i den fantastiska genren medan andra bär tydliga spår av vardagsrealism, till exempel Lotta på Bråkmakargatan. Dessa två författare kan med lätthet passas in i flera olika kanonsystem. I den svenska nationella kanonen är de båda givna, och de många skulle även anse likaså i en västerländsk kanon. De får en plats i en kvinnolitterär kanon såväl som i en barnlitterär sådan. Samtidigt är det två verk och författarskap som, på grund av könstillhörighet och i Lindgrens fall också på grund av den målgrupp som hon skriver för, har kämpat i motvind och haft hinder att överbygga för att inta sin plats i kanon. Kanon är på intet sätt oproblematiskt och flera aspekter av begreppet tål att kritiseras och utredas. Dock har Lindgren och Lagerlöf en given plats i vår litteraturhistoria och litteraturtradition, oavsett om vi kallar det för kanon eller ej. 10