Utvärdering Skog och Historia år 2001 ett inventeringsprojekt i Norra Uppland Andra året Dan Fagerlund 2002:04
Ännu rinner ån förbi den gamla kvarnruinen vid Stora Bultebo. Objekt nr 1030 i Tierps sn. (Foto: Dan Fagerlund, Upplandsmuseet) Utvärdering Skog och Historia år 2001 ett inventeringsprojekt i Norra Uppland Andra året
Skog och Historia - ett inventeringsprojekt i Norra Uppland år 2001: andra året Inledning Under våren år 2000 startade Skogsvårdsstyrelsen Mälardalen, distrikt Norduppland, ett inventeringsprojekt benämnt Skog & Historia år 2000. Projektet var ett samarbetsprojekt som gick ut på att genom inventeringar öka kunskapen om vilka kulturlämningar som finns i Uppsala läns skogsområden. Under år 2001 följdes detta upp med ett liknande projekt. Arbetet under år 2000 berörde socknarna Film och Tegelsmora i norra Uppland och år 2001 påbörjades inventeringar även i Tierp och Valö socknar i samma länsdel. Projektet ingår i en serie av projekt som sedan 1996 genomförts i vissa delar av bl a Värmlands, Västerbottens, Gävleborgs, Östergötlands, Örebros och Dalarnas Län. Under år 2001 påbörjades inventeringar även i Västmanland och Södermanland. Detta är en översikt över Uppsala län. Den gröna avgränsningen visar indelningen av socknar. De namngivna socknarna i länets norra del är de som hittills berörts av projektet skog & historia. Det tunna rutnätet i bakgrunden motsvarar indelningen i Ekonomiska kartans blad i skalan 1:10 000. 2
Bakom projekten i norra Uppland står Skogsvårdsstyrelsen, Länsstyrelsen i Uppsala län, Riksantikvarieämbetet, Upplandsmuseet samt Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingarna i Tierp och Gimo. Det här mäktiga femstenaröret ligger i Gålarmora i Norra Valö sn. Foto: Olle Norling, Upplandsmuseet. Projektets övergripande målsättningar och organisation Den primära målsättningen är att den kunskap som projektet utmynnar i skall kunna användas i planeringsarbetet för ett rationellt men också hänsynsfullt brukande av våra skogar i industriell synpunkt. Hänsyn till våra kulturlämningar kan få ett betydligt större genomslag om alla parter är medvetna om det kulturlandskap skogen verkligen utgör. Med kulturlämning menas i det här sammanhanget alla yngre och äldre rester av mänsklig påverkan i skogen. Man bör också ta med i diskussionen skogens allmänt viktiga roll som rekreationsområde och som t ex bär- och svampplocknings- liksom jaktområde. Behovet av dessa inventeringar har aktualiserats framförallt under de senaste åren då olika rapporter och studier visat att dagens skogsbruk på ett mycket negativt sätt kan påverka kulturlandskapet. Avverkning och framförallt markberedning inför nyplantering görs ofta på ett sådant sätt att kulturlandskapet liksom hela skogsmiljön får stora skador. I vissa områden har så mycket som 50 % av kulturlämningarna i skogen helt eller delvis förstörts bara under de senaste åren. Detta har visats i en studie gjord av Riksantikvarieämbetet i samråd med Skogsstyrelsen som redovisade resultaten i bl a Skogsvårdsorganisationens tidning Skogseko nr 1 i April år 2000. Skogsbruket har numera ett gemensamt ansvar för att uppfylla specifika mål för både miljö och produktion efter ett beslut om en ny skogspolitik fattat av Sveriges riksdag i maj 1993. Miljömålet omfattar såväl naturvård, miljövård som kulturmiljövård. Kulturmiljömålen har 3
sedan skärpts betydligt. I en proposition (1997-1998:145) Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige utgjorde levande skogar ett av 15 miljökvalitetsmål. I december 2001 fastställdes i Sveriges riksdag de 15 delmålen och för levande skog lyder det som följer: Skogsmarken skall brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara senast år 2010. För att nå detta mål måste man öka kunskapen om vilka lämningar som finns i skogen, hur de ser ut och var de finns. Det är också en förutsättning för att tillståndsmyndigheter som Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen ska få ett bra beslutsunderlag. Det är mot bakgrunden av detta som Länsstyrelsen i Uppsala län deltar som en partner i projektet. Genom att finnas med i en projektstyrningsgrupp kan man vara med och planera, följa upp och analysera resultatet av inventeringen. En viktig arbetsuppgift är att samordna de kulturminnesregister som finns på lands- och länsnivå med de nya register som produceras av skog & historiaprojekten. I högsta grad gäller detta också en tredje intressent i projektet, Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet representeras av personer på kunskapsavdelningen som ansvarar för den traditionella fornminnesinventeringen. Deras roll inom projektet är att tillhandahålla uppdaterade fornlämningsregister och kartor samt att följa upp och göra ett urval av nya lämningar som utifrån vissa kriterier skall tillföras fornlämningsregistret. Man bidrar på en erfarenhetsmässig basis också i en diskussion om kunskaps- och metodutveckling. En viktig fråga gäller just samordning, en eventuell integrering och ajourhållning av de olika kulturrespektive fornlämningsregistren. En annan viktig fråga gäller registrens tillgänglighet för olika användare som förutom de olika myndigheterna kan vara lokala museer, skolor, hembygdsföreningar och markägare. För projektets ledning och genomförande har under både år 2000 och 2001 svarat dels en person med mångårig inventeringsvana som var direkt projektanknuten under Skogsvårdsstyrelsen dels en arkeolog från Upplandsmuseet som ansvarat för både utbildning av projektets personal och för löpande projektuppföljning och som säkrade en arkeologisk kompetens i projektet. Samma person, Dan Fagerlund tillsammans med Bent Syse från Upplandsmuseets arkeologiska avdelning, Tommy Carlsson från Skogsvårdsstyrelsen region Mälardalen, Arne Svensson från Skogsvårdsstyrelsen, distrikt norduppland, Jan-Helmer Gustavsson från Länsstyrelsen i Uppsala och Örjan Hermodsson från Riksantikvarieämbetet har samtliga ingått i den projektstyrgrupp som löpande följt projektet genom regelbundna sammankomster och diskuterat mål, metoder och resultat. Vid vissa sammankomster har också projektgruppen utökats så att Bo Jönsson, ansvarig för dessa frågor vid Riksantikvarieämbetet, och Gert Lövendahl, ansvarig vid Länsarbetsnämnden, deltagit. Arbetena utförs som arbetsmarknadsprojekt vilket förklarar länsarbetsnämndens deltagande. Det är annars arbetslösa personer med anknytning till den bygd som inventerats som har utfört själva arbetet. Projektet har en inriktning på att utbilda och motivera arbetslösa genom en meningsfull och utvecklande sysselsättning. Målet är att för deltagarna skapa bättre förutsättningar för en återgång till en ordinarie arbetsmarknad. Både under år 2000 och år 2001 pågick projektet i sex månader. Under år 2001 kom projekttiden därutöver att förlängas med några veckor som en kompensation för en samordningsmässigt problematisk upptakt. Ovan formulerades den målsättning med projekten som rör skogsbrukets behov av information om kulturlämningar. Kunskap och kännedom om skogen som ett kulturlandskap har också betydelse i ett lokalt perspektiv. Människors känsla för sin hembygd stimuleras och 4
kan föra med sig att kulturlandskapet både vårdas och utnyttjas på ett bättre sätt, t ex för turist- och kultursatsningar. Sture och Gunnel bildade själva grupp 2. Här står dom strax utanför Månkarbo på en plats där det en gång låg en dansbana. Foto: Dan Fagerlund, Upplandsmuseet. Deltagarna i Projektet år 2001 Några av dem som deltog projektet år 2001 var även delaktiga året innan. Men de flesta hade ingen tidigare erfarenhet av liknande arbeten. En upptakt av projektet bestod därför av en utbildning av deltagarna under en period av två veckor. Utbildningen bestod av flera delar. En del bestod av en historisk odyssé med tonvikt på Uppland och en översiktlig genomgång av kulturlandskapsutvecklingen i Sverige i allmänhet och Uppland i synnerhet. I anslutning till detta diskuterades också vilka lämningar man kan tänka sig att finna från olika tidsperioder, hur de kan se ut och var de kan finnas. En mycket god hjälp vid den här delen av utbildningen var Skogsstyrelsens bok Kulturmiljövård i skogen som varje deltagare fick. Boken kunde användes både som kursbok och som referenssamling senare under arbetets gång. Lektioner varvades med exkursioner i landskapet till näraliggande forn- eller andra kulturlämningar. Ett annat kursmoment var kart- och kompassträning. Det var angeläget att diskutera olika typer av kartor, vad de visar, skal- och koordinatindelning. Flera av de nämnda exkursionerna, särskilt mot sluttampen av utbildningen kombinerades med olika träningspass med karta och kompass. De personer som deltog i projektet året innan kunde redan under utbildningstiden påbörja en självständig inventering på några av de kartblad som ingick i årets projekt. Vid några av exkursionerna ledsagades gruppen av personalen från riksantikvarieämbetet. De kunde då också presentera sig själva och sin verksamhet. Under projektets senare del kom de ju också att utföra en granskning och omregistrering av många påträffade objekt som bedömdes som särskilt intressanta. Samarbetet skapade ömsesidig respekt och förtroende och visade också för projektdeltagarna att arbetet var betydelsefullt och efterfrågades från flera olika håll. Efter utbildningen påbörjades själva inventeringsarbetet. Till en början fanns ett stort behov av stöd och hjälp från projektledarna. Efterhand kunde dock arbetet utföras mer och mer självständigt. Den rutin flera av deltagarna hade från året innan bidrog också till att 5
igångsättningen gick enklare i årets projekt. Liksom förra året har de största svårigheterna varit att på ett kortfattat men relevant och någorlunda likformigt sätt beskriva vissa av de påträffade objekten, att klassificera dem och att hänföra dem till rätt historiskt sammanhang. Många av dessa problem eliminerades dock med tiden eller minskade i betydelse. Många objekt kan också vara mycket svåra att uttala sig om även för en erfaren inventerare. Ett sätt att möta detta är att ha kontinuerlig utbildning och information under det löpande arbetet. Det är inte alltid meningsfullt att förlägga alltför stora utbildningsinsatser i projektens inledningsfas. Urban, Gudrun och Ewy i Grupp 1 tar en välbehövlig fikapaus i skogen. Foto: Dan Fagerlund, Upplandsmuseet. Deltagarnas lokala förankring betyder att intresset för arbetet ökar. Man har en god lokalkännedom och känner ofta många människor. Det genomgående mycket stora intresset för projektet man möter hos den lokala befolkningen ökar intresset för arbetsuppgiften. De flesta deltagarna har uttryckt 1 att man fått ett stort personligt utbyte av projektet. Metoder Deltagarna har arbetat med både källforskning och regelrätt inventering. Från och med årets projekt kan man säga att man utgått från i grunden tre källmaterial eller metoder; tips, arkivmaterial och egna inventeringar. Den kanske viktigaste källan är fortfarande tips och information om lämningar från bygdens invånare. Nytt för i år är att man fått ta del av en inledande excerpering (utfört på Upplandsmuseet) av ett historiskt kartmaterial som täcker det område som skall inventeras, t ex har laga skiftes- och storskifteskartor gåtts igenom. Utöver detta har man också arbetat med andra kartmaterial, t ex orienteringskartor samt arkivmaterial som bl a funnits tillgängligt på vissa hembygdsföreningar och hos privatpersoner. Deltagarna har fått arbeta med att pricka in alla nyfunna lämningar på karta och att beskriva och 1 Deltagarna har bägge åren fått framföra sina personliga synpunkter och reflexioner om projektet i sin helhet i två enkätundersökningar, en under arbetets gång och en i slutfasen av arbetet. 6
registrera dem i en dator i projektets databas. Arbetsgruppen var indelad i mindre grupper om 2 4 personer med olika arbetsområden. Varje grupp har haft en dag tillgänglig för registrering på Skogsvårdsstyrelsens distriktskontor i Österbybruk. Övriga dagar i veckan har varit avsedda för fältarbete. Allt grundarbete har skett på ekonomiska kartans blad över området i skala 1:10 000. Dessa har kompletterats med optokartor med samma utsnitt samt den karta, en kopia på ekonomiska kartan, med information om excerperat material från de historiska kartorna. Informationen från de historiska kartorna har så noggrant som möjligt översatts till den ekonomiska kartan med utgångspunkt från överensstämmande ägogränser, vägar, vattendrag o dyl. Under arbetets gång gjordes den bedömningen att alla historiska uppgifter skulle registreras som objekt även om de ej återfunnits eller var förstörda av olika skäl. En stor fördel med det historiskt kända materialet är att det här finns eller kan finnas bl a uppgifter om årtal när företeelsen de facto var i bruk, namn eller folklig benämning och funktion. Viveka och Glenn i grupp 3 diskuterar var på kartan lämningen, ett gränsrör, hör hemma. Foto: Dan Fagerlund, Upplandsmuseet Inprickningen på karta och koordinatsättning av objekt har skett med hjälp av karta, kompass och linjal kompletterat med en sk GPS, en satelitnavigator som idag ger en felmarginal på högst 5-10 m. Det har bedömts som viktigt att arbeta parallellt med bägge metoderna för att nödvändig kännedom och erfarenhet av att orientera sig med karta och kompass inte skall tappas bort. Inventering och registrering av objekt har skett sockenvis i likhet med de metoder man har vid fornlämningsregistret. I varje påbörjad socken har man en löpande numrering med början vid nr 1001. Därmed kan de påträffade objekten inte förväxlas med redan registrerade fornlämningar. Vid registreringen görs en enkel klassifiering av alla objekt i två kategorier. Till den första gruppen, kategori 1, räknas objekt som bör ses som fast fornlämning. Den andra gruppen, kategori 2, utgörs av kulturlämningar i övrigt. Begreppet kulturlämning är i det här sammanhanget ett bredare begrepp än fast fornlämning som enligt gängse normer är en benämning på en varaktigt övergiven lämning med en aktningsvärd ålder. T. ex medtas vanligtvis inte kolbottnar i fornlämningsregistret medan de däremot är mycket vanliga i Skog & Historias register över kulturlämningar. Ibland kan även yngre lämningar klassas som en 7
fast fornlämning om de bedöms ha ett särskilt kulturhistoriskt värde eller om de utgör hela miljöer. Det finns också en kategori 3, övrigt. Alla objekt i kategori 1 synas av personal från riksantikvarieämbetet och i takt med att (om) de klassifierats som fornlämning kan de också tillföras fornlämningsregistret. Riksantikvarieämbetet har under året färdigställt hela Films sn och stora delar av Tegelsmora socken. Efterhand som objekt tillförs fornlämningsregistret skall de avföras från Skog & Historias register. Denna mossbelupna tresidiga stensättning är troligen från äldre järnålder och är ett sådant objekt som hänförs till kategori 1 i S&H:s register. Den påträffades i Skämsta utanför Tierp i Tierps socken. Objekt nr1443. Foto: Olle Norling, Upplandsmuseet. Resultat Under säsongen år 2001 gjordes en kompletterande inventering i Tegelsmora socken av kartblad som inte hunnits med under föregående år. Dessutom påbörjades socknarna Tierp i Tierps kommun och Valö socken i Östhammars kommun. Dessa socknar berör helt eller delvis 36 ekonomiska kartblad (24 resp 12). När projektet avslutades år 2001 var 9 av dessa avklarade. Dessutom var de resterande kartbladen i Tegelsmora genomgångna. Att avsluta Tierp och Valö socknar ter sig som en lämplig arbetsuppgift för ett eventuellt kommande projekt i samma storleksordning. Denna pampiga ladugårdsgrund i slaggsten hör till den gamla gården Torsvall. Gården byggdes upp här i mitten på 1800-talet efter att ha flyttas ut vid laga skiftet. Redan i början på 1900 talet var den övergiven. På platsen finns grunder efter alla de byggnader som hörde gården till. Objekt 1005 i Tierps sn. Foto. Olle Norling, Upplandsmuseet. 8
En ansenlig mängd lämningar har kommit fram, totalt över 800 olika objekt. Det är betydligt fler än säsongen innan vilket är ett resultat av tillgången till det historiska materialet redan vid projektstarten. I de här socknarna rör det sig i stor utsträckning om bebyggelselämningar, ca en ¼ av alla påträffade lämningar, från olika epoker. Hit hör backstugor, torp och gårdar från framförallt 1700- och 1800-talen, eller enskilda objekt som kvarnar, smedjor, linbastur och tjärdalar. Det finns också ett enstaka exempel på en fäbodlämning. Många fler fäbodar torde kunna registreras vid kommande arbeten då den nordvästra delen av Tierps socken skall inventeras. En annan stor grupp av lämningar var sådana som representerade gamla gränser och kommunikationer t ex gränsrösen, stenmurar, väghållningsstenar och vägar. Ett mycket stort antal gränsrösen har framkommit just genom det historiska materialet, totalt kunde ca 260 st sådana rör identifieras. Lämningar knutna till den Norduppländska bruksmiljön återfanns i ganska liten omfattning i de här områdena jämfört med t ex i Films socken under föregående år. Det var endast i Valö socken som man återfann några skärpningar och kalkbrott. Däremot har man levererat mycket kol. Mer än 150 kolbottnar har registrerats. Man kan fortfarande skönja kojgrunden i mossan till den här kolarkojan som finns i Eskesta, men tydligast är förstås spisröset. Objekt 1667 i Tierps socken. Foto: Olle Norling, Upplandsmuseet. Även förhistoriska lämningar har registrerats som fångstgropar, gravar och olika odlingslämningar som röjningsröseområden och fossil åker. Dessutom påträffades flera stenåldersboplatser. Dessa och ett antal andra särskilt intressanta lämningar som t ex ålderdomliga torp- eller gårdslämningar utgör ett knappt 100-tal objekt som hänförts till kategori 1 och som efter granskning kan vara registrerade som fasta fornlämningar. Metoden att i stor utsträckning utgå från tips och information från bygdens egna invånare har inneburit en stor fördel på det viset att olika utpekade objekt också har kunnat knytas till olika traditioner eller berättelser som i högsta grad förhöjer det historiska värdet av en viss lämning. Detsamma gäller för de uppgifter som kan komma fram ur det historiska kartmaterialet. Kunskap om vem som har bott i ett torp och på vilka villkor eller vad man har gjort på en viss plats och när det har skett ger en ytterligare dimension till lämningen. Med tanke på projektets karaktär och förutsättningar har det primära målet inte varit att fånga upp ett visst antal lämningar eller att hinna med ett förutbestämt område. Detta har naturligtvis funnits med i bilden men ett visst utrymme har också beretts till att låta människor följa med ut i skogen och peka ut och berätta vad man vet om en plats. 9
Med ofattbart slit har man lyckats bryta sönder detta stenblock i mindre stycken. De bearbetades sen vidare till plintar och stolpar till traktens lador och hus. Lägg märke till den lilla stenkilen i sprickan. De som bor här idag kommer fortfarande ihåg de män som sist jobbade på stenbrottet i Fastebo. Objekt 1610 i Tierps sn. Foto: Olle Norling Upplandsmuseet För deltagarna har projektet inneburit att man har fått lära sig mycket nya saker. Många har fått en helt ny syn på skogen som kulturlandskap, på kulturlandskapet över huvud taget, och man uppfattar numera saker som man tidigare aldrig ens reflekterat över. Många har tillägnat sig ett sånt självförtroende att man kunnat och vågat stå upp och berätta om vad man hittat för stora besöksgrupper från t ex skogsvårdsstyrelsen och Länsmuseet. Slutord De personer som deltagit i projektet har inte bara fått en ny kunskap. Samtliga deltagare har också vittnat om hur viktigt det varit att få komma ut och träffa människor. Känslan att få utföra något som har betydelse för andra har varit mycket betydelsefull för deltagarna. Samtliga deltagare har framfört att man gärna vill jobba vidare i liknande projekt även i framtiden. I och med projekten år 2000 och 2001 har fyra socknar i Uppsala län helt eller delvis inventerats. Det är en mycket liten del av dess yta. Det skulle ha ett stort såväl skyddssom kulturhistoriskt värde om ytterligare delar av länet inventerades på ett liknande sätt. En förhoppning är att liknande projekt redan fr o m år 2002 kan göras i en större skala och att fler personer på allvar kan engageras i arbetet. Materialet har en stor betydelse för de inblandade organisationerna i dess myndighetsutövning och beslutsfattande men också på ett lokalt plan för invånare, olika föreningar, skolor, museér och turistorganisationer. Olika frågor har aktualiserats och diskuterats. En viktig diskussion rör vad som skall klassas som fast fornlämning och hur detta begrepp faktiskt tolkas lite olika beroende på vem som gör det och var. En annan fråga har rört vad som borde göras med de lämningar som påträffas. Förutom att de görs tillgängliga i officiella register kvarstår frågor om t ex lagskydd, vård och uppskyltning. Finns det en poäng i att de kvarstår som de ruiner de är? Den stilla nedbrytning som tidens gång innebär kanske skall få fortgå på ett naturligt sätt utan att det ens är önskvärt att avbryta processen. Avslutningsvis skall framhållas att den genomförda inventeringen inte kan påstås vara heltäckande. Däremot har excerperingen av det historiska kartmaterialet medfört en större möjlighet att få en mer komplett bild av kulturlandskapet i skogen. Jämfört med föregående år så tar inventeringen lite längre tid per kartblad räknat men kvaliteten blir istället högre. Många lämningar förblir förmodligen ändå oupptäckta. Mark- och skogsägare liksom andra inblandade parter bör vara medvetna om detta. Alla vi som jobbat med projektet S&H i 10
Norduppland hoppas att arbetet kan bidra till att skapa en attityd där sådana kulturlämningar i skogen, kända och okända, inte ses som hinder utan som en tillgång för invånare och bygd. På den här minimala ytan har man faktiskt bott en gång. Grunden till en Backstuga i Skämsta. Objekt 1445 i Tierps socken. Foto: Olle Norling, Upplandsmuseet Januari år 2002 Dan Fagerlund Upplandsmuseet Gänget år 2001 på avslutningslunch på Gammeltammens värdshus i Österbybruk. Fr v: Ewy Ekholm, Gudrun Eriksson, Sture Wallin, Leif Reilander, Mona Hedren, Arne Svensson, Urban Blomster, Marie Nyström Boänges, Dan Fagerlund, Henrik Bernin, Gunnel Wikström, Erling Lindberg, Ronald Martinsson, Björn Åmark, Viveka Lindfors och Glenn Wenäll. 11