Den Sociala Situationen i Baltikum mellan Sovjet och EU Rapport av Anders Knutsson, 760611-0299, anders.knutsson@simovits.com Abstract: Den sociala situationen i Baltikum under 90-talet och början av 2000-talet präglades av regimernas försök att lämna planekonomi för marknadsekonomi. Detta ledde till försämrade levnadsvillkor på ett flertal områden. Denna rapport går igenom ett flertal olika aspekter av den sociala situation inkluderande frågor om jämlikhet, utbildning och arbete, och hur befolkningen kan utnyttja sina sociala kontaktnät för att förbättra sin situation. Inledning Syftet med den här rapporten är att redogöra för den social situationen för de baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, för den korta tid som legat emellan Sovjeteran och den kommande EUeran. Detta dryga decennium har inneburit en övergång från ett överstatligt planekonomiskt system till ett annat mer eller mindre överstatligt marknadsekonomiskt system. De tre länderna har haft en väldigt kort tid på sig att göra denna omsvängning. Invånares sociala situation förändras drastiskt i dessa övergångsperioder, och det är initialt ofta till det sämre. De områden som här skall redogöras för innefattar ekonomi, arbets- och utbildningsfrågor, hälsa, social kontakt med andra personer och jämlikhetsfrågor. Inledningsvis en kortare historiebeskrivning fram till den period i ländernas historia som denna rapport handlar. Detta för att ge en bakgrund till dagens situation. De baltiska länderna blir ofta och rätt missvisande ihopklumpade som en enhet. Även denna rapports titel gör detta. De ses gärna som en liknande typ av enhet som vi ser på Skandinavien, men till ännu större grad då de tillsammans utgör en förhållandevis liten yta. Det finns dock markanta skillnader dem emellan. Estland har varit den mest framgångsrika rent ekonomiskt. De andra å sin sida har kanske fått igång det mest välfungerande politiska livet, utan den uppsjö av småpartier med avsaknad av bakomliggande ideologi, som kan leda till problem med beslutsfattande. Lettland har t.ex. bara 6 partier representerade i deras motsvarighet till riksdag, medan Estland har många småpartier. Även historiska orsaker och religion skiljer dem åt. Estland och Lettland är ortodoxa, medan Litauen är katolskt. Detta gör troligen att Litauen känner en större samhörighet med andra centraleuropeiska länder såsom Polen, vilka de tidigare varit i union med. Estland i sin tur, känner en större samhörighet med Finland, som har ett likartat språk. Länderna har haft olika strategier vad gäller handskandets med de ryska minoriteterna. Medan Estland och Lettland har gått en hårdare linje och varit restriktiva med att ge medborgarskap har Litauen varit frikostigare. Taktiken är korrelerad med den andel ryssar som länderna har, med de förra störst andel och den sista klart minst. Samtidigt finns också såklart stora likheter som de inte bara delar med varandra, utan även med andra länder från det förra östblocket. Bakgrund Estland, Lettland och Litauen utgör vad som går under namnet Baltikum och ligger i nämnd ordning med Estland längst norrut under finska viken längs Östersjöns östra kust. Samtliga stater gränsar mot Ryssland, i Litauens fall i form av Kaliningradregionen. I söder gränsar Vitryssland och Polen till området. Grannländer brukar ju ha en del gemensamt med varandra. Därför är det kanske inte så förvånande att det finns mycket som är lika mellan Lettland och Estland, och Lettland och Litauen. Medan likheterna mellan Estland och Litauen inte är vidare stora. Lettland blir som en övergång mellan de båda länderna.
Geografi och Naturtillgångar Baltikum är tre kustländer utan några högre berg, högsta punkten är bara drygt 300 meter över havet. Estland, som är ening mindre än de andra har ungefär samma klimat växtlighet som Gotland. Ungefär en 1/3 är täckt av skog, mestadels barrträd [1]. Utmed kusten finns ett flertal öar som bildar en skärgård. Naturtillgångarna är främst skog och fisk. Lettland är flackt med en hel del myrmarker, mer skog än Estland, uppåt 40%, beroende på att man sent började med jordbruk i stor skala. Skogen är till stordel blandskog [2]. Klimatet är tempererat. Naturtillgångar utgörs av torv och bärnsten [1]. Bärnsten finns i stor utsträckning även i Litauen och är något av en turistplåga. Ingen souvenirbutik vore komplett utan massvis med bärnstensprodukter, och bärnstenstavlor säljs på marknaderna längd gågatorna. Litauen är ett land märkt av inlandsisen och har stora moränlager. Ungefär 25% är täckt av skog. Växtligheten påminner om Lettlands. Kusten består av en lång sandstrand som fortsätter in i Kaliningradregionen. Denna var ett mycket populärt resmål för bland annat svenskar under mellankrigsåren. Klimatet är rätt milt vid kusten, medan huvudstaden Vilnius har ett typiskt inlandsklimat med mycket kalla vintrar. Torv och skog är de främsta naturtillgångarna. Befolkning Esterna är av Finns-urgiska grenen, medan letter och litauer är av indoeuropeiskt ursprung, den baltiska grenen. De är inte av slaviskt ursprung, vilket kan vara intressent att konstatera eftersom ryssarna genom tiderna sett sig som alla slavers beskyddare. Den olika härkomsten märks i språken, estniska är väldigt likt finska, medan lettiska och litauiska besläktade med varandra. Den senare räknas också som det äldsta indoeuropeiska språket. Estland har det lägsta befolkningsantalet av de tre, med 1,6 miljoner invånare, med bara runt 2/3 estländare, medan övriga är ryssar, vitryssar och ukrainare. Lettland har 2,6 miljoner invånare, fast bara drygt hälften är letter [1]. För bägge länderna gäller att de flesta rysktalande bor i storstäderna. Detta innebär faktiskt att nästan halva Tallins befolkning är rysk, och i Riga är letterna själva i minoritet. Litauen har det största invånarantalet med 3,7 miljoner invånare. Till skillnad mot de övriga länderna är litauerna klart i majoritet, runt 80%. Förutom rysktalande bor det en hel del polacker i Litauen, de mesta runt Vilnius, som för inte så länge sedan var polskt. Befolkningen är på tillbakagång, då mortaliteten är större än nativiteten [3]. En hel del balter har utvandrat genom tiderna. Det finns runt 800.000 litauer runt om i världen, med en stor koloni i Chicago [2]. I Estland fanns fram till 2:a världskriget en svensk koloni på ett antal öar i Rigabukten. Kolonin bestod av bönder och fiskare med ålderdomlig kultur. De flesta flydde till Sverige när Sovjet erövrade landet 1939 [1]. Historia - Estland och Lettland I början av 1000-talet drabbades Estland och Lettland av både svenska vikingar och ryssar, men det var korsriddare från Danmark och Tyskland som lade områdena under sig och såg till att befolkningen blev katoliker i början av 1200-talet. Värt att notera är att länderna på den här tiden inte var de enhetliga områden de är idag. Lettland bestod av ett flertal stammar, varibland letter var en. Andra kända stammar var kurer och liver, som så småningom assimilerades med letterna. Området Livland var södra Estland och norra Lettland och Kurland var södra Lettland. Det var danskar som grundade Talinn, som på estniska betyder Danskborg. Tyskarna å sin sida grundade Riga och Svärdsriddarordnen tog makten över områdena Livland och Kurland. På slutet av 1200-talet övertogs styret av Teutonicordnen, också tyska korsriddare och 1346 sålde danskarna norra Estland till dem. De stora städerna blomstrade, tack vare att
de var en handelsväg mellan väst och Ryssland. Aristokratin var dock av tysk börd och folket på landsbygden kom ofta i livegenskap [2]. Sverige som redan hade Finland började på 1500-talet expandera vidare söderut och tog 1561 den norra delen av Estland. Något som Estland för tillfället troligen såg som en bättre lösning än att hamna under Ivan den förskräckliga [1]. Samtidigt hamnade Lettland under polsk kontroll. Under 1600-talet utökade dock Sverige sitt Östersjöimperium med även södra Estland och norra Lettland. De nyerövrade provinserna tvingades lämna katolicismen och blev protestantiska. I efterhand har den svenska tiden setts som en bra tid för Estland. Ett universitet bildades i Tartu och provinsen hade ett visst självstyre. Den tyska adeln hade dock fortfarande makten i landet i form av kapital och krigen under 1700-talets början härjade landet. I freden vid Nyhavn 1721 lämnade Sverige över de baltiska provinserna till Ryssland. Därmed var Sveriges dagar som stormakt slut och nästan 200 år av ryskt styre tog sin början. Södra Lettland förblev dock polskt tills det polska tronföljdskriget försatte landet i närmast anarki och gjorde att Ryssland kunde lägga beslag på en del 1772. Vid den tredje delningen 1795 försvann Polen helt som stat och Ryssland lade under sig resten av Lettland. Under 1800-talet genomfördes en förryskningspolitik men även positiva framsteg. Livegenskapen avskaffades och självägande bönder uppkom. Med ökad frihet ökar kraven och total frihet eftertraktas. Irritation över centralstyrningen från Sovjet och den tyska överklassen gjorde att den nationella medvetenheten väcktes [2]. Historia Litauen De tyska riddarordnarna som erövrade Estland och Lettland försökte sig på detta även i furstedömet Litauen. Men litauerna under ledning av kung Mindaugas lyckades dock hålla dem på avstånd. Kungen gjorde nämligen det strategiska valet att omvända sig till katolicismen och få erkännande av påven [1]. På det viset hade i alla fall kyrkan inget intresse av att korsriddarordnarna skulle underkuva sig området. Litauen påbörjade därmed sin övergång till kristendomen. Samtidigt började landet expandera söderut och österut och lägga sig under delar av det som nu är Vitryssland och Ukraina.1323 grundades Vilnius av fursten Gedeminas, ett idag mycket populärt namn och benämningen på det torn som vilar över huvudstaden. För att bättre kunna försvara sig mot de tyska ordnarna ingick Litauen personalunion med Polen 1386 genom att litauiska fursten gifte sig med den polske drottningen [3]. Med gemensamma ansträngningar lyckades man också besegra dem och Litauen kunde på detta sätt hålla sig fritt från det tyska inflytande som kom att prägla de andra baltiska staterna. På köpet kom dock en med tiden allt mer påfallande polsk involvering. Vid imperiets höjdpunkt nådde det från Östersjön hela vägen ner till Svarta havet. 1569 ingick så de två länderna även en realunion. Litauen kom att hela tiden behålla en egen armé och statsapparat, men det polska språket och den polska kulturen blev förhärskande i landet. Liksom i de andra länderna blev bönderna livegna [2]. Den tidigare nämnda delningarna av Polen gjorde att Litauen blev en del av Ryssland i 1700-talets slut. Man motsatte sig dock den förryskningspolitik som följde och två uppror genomfördes gemensamt med Polen under 1800-talet, men bägge slogs ned. Ryssland började efter detta genomföra en än hårdare linje och försökte få bort det litauiska språket genom att bara tillåta det krylliska alfabetet [1]. Detta samt avskaffandet av livegenskapen födde ett intresse för den egna nationen. Man kan se nationalismen växa fram ungefär samtidigt i alla tre länderna. Men detta gäller inte bara Baltikum, under denna tid frodades nationalism i många stater i Europa, inte bara de som var besatta av främmande herrar.
Från Ryssland till Sovjet När Ryssland lämnade första världskriget 1918 lämnade de även Baltikum till den tyska intressesfären. Nationalister i samtliga länder tog tillfället i akt och utropade respektive land som självständigt. Tyskarna förlorade kriget och drog sig så småningom tillbaka, varpå det nyskapade Sovjet försökte göra sovjetrepubliker även av de baltiska staterna. Efter två år av misslyckade försök gav Sovjet upp och tecknade fredsavtal [2]. De tre staterna hade lyckats med sin frigörelse, men till ett stort pris genom stora förluster under kriget och många fabriker hade följt med den ryska armén hem till Ryssland. Litauen blev dock tvungna att klara sig utan sin huvudstad, då polska trupper 1920 intog den med hänvisning till den stora polska befolkning som bodde i området. NF gav sitt stöd till Litauen men Polen ignorerade detta och staden förblev polsk under hela mellankrigstiden. De tre staterna hade ett dåligt utgångsläge. Industrin som fanns kvar hade förlorat ryska områden som handelspartners. Länderna följde dock tidens anda och blev demokratiska. Storgodsen styckades upp och jord delades ut till bönder. Det fungerade hyggligt, men också i enlighet med tidens anda var det svårt att hålla den nya demokratin vid liv. Litauen kom 1926 under närmast fascistisk styre [3]. De två andra länderna följde efter kort därpå. I Lettland gjorde ett myller av småpartier och konstant avbytande regeringskoalitioner att bondeförbundet med ledaren Ulmanis genomförde en oblodig statskupp 1934. Om man kan ranka diktatoriskt styre i trevlighetsgrad, så var läget i Lettland i alla fall bra mycket bättre än i dess södra granne. Ulmanis försökte hålla en riktning någonstans mittemellan vänster- och högerextremister [2]. Läget kan nog snarare jämföras med de åtgärder som Algeriets regering tog för några år sedan, då de såg att ett extremistparti höll på att ta makten på demokratisk väg. På samma sätt tog Bondeförbundet ledare Päts i Estland makten 1934 genom en oblodig statskupp när fascisterna vuxit sig för starka. Det auktoritära styret mjukades dock upp i Estland redan 1937. Så liksom så många andra stater som försökt sig på nymodigheten demokrati misslyckades balterna och deras unga stater skulle heller inte bli långlivade. Den 23 augusti 1939 tecknade Sovjets och Tysklands respektive utrikesministrar under den s.k. Molotov-Ribbentrop pakten, vilken förutom att vara en icke-aggressionspakt också delade upp östeuropa i intressesfärer. Sovjetunionen fick här Baltikum och östra delarna av Polen. 1940 ockuperades de tre länderna och efter minst sagt tveksamma val som utföll positivt för kommunisterna togs de upp i unionen. Över 80.000 kom att dödas eller deporteras under det år som Sovjet höll länderna [2]. 1941 bröt dock Tyskland pakten och anföll. Med tanke på de tidigare deporteringarna är det kanske inte så förvånande att en hel del såg tyskarna som befriare och hjälpte till i striden mot röda armén. Men under tyskarnas opposition inleddes judeförföljelser som ledde till att ungefär 5000 dog i Estland, 90000 i Lettland och 200000 i Litauen [2]. Vilnius som tidigare haft en stor judisk befolkning och fått epitet Litauens Jerusalem rensades helt. Det hela skedde inte utan hjälp från lokalbefolkningen [3]. Tysklands krigslycka vände och under 1944 till 1945 kunde Sovjet besätta länderna igen. Många flydde västerut, en del till Sverige. 146 st balter som slagit på tyskarnas sida under kriget utlämnades 1946 till Sovjetunionen. Denna s.k. Baltutlämningen är fortfarande ett känsligt och omdiskuterat ämne [1]. Kampen för självständighet fortsatte i samtliga länder genom gerillagrupper som tog sin tillflykt till skogarna. Men i början av 50-talet slogs grupperna ner och så försvann Baltikum bakom järnridån. Deporteringar fortsatte och de första åren deporterades närmare en halv miljon människor [2]. Det skrämmande styret som följde är förvisso inte specifikt bara för Baltikum utan det gäller också för andra delrepubliker i det forna Sovjet. Ett besök på KGBmuseet i Vilnius ger en inblick i vad som följde. Huset är fullt med namn på de som omkommit medan de varit i förvar hos KGB. Inuti byggnaden kan man beskåda celler där fångar fick stå på plattor över iskallt vatten. Att somna innebar att direkt vakna upp i vattnet.
För att vara ett planekonomiskt samhälle lyckades delrepublikerna förhållandevis bra. Levnadsstandarden låg över den i resten av unionen. Stora investeringar gjordes i form av infrastruktur och industrialisering skedde snabbt och var avancerad med sovjetiska mått mätt. Detta ledde emellertid till en stor invandring från andra delar av unionen, vilket lett till stora motsättningar efter frigörelsen och kvarhållit Rysslands intresse för regionen. Invandringen skedde främst till Lettland och Estland. Industrialiseringen kom även att föra med sig svåra miljöproblem som länderna fortfarande har problem med. Frigörelsen I slutet av 80-talet började i om med Gorbatjof en öppnare politik i Sovjetunionen. Men det går inte att ha en diktatur halvhjärtat, antingen är man en diktatur eller inte. Oundvikligen började ökad frihet leda till att man såg möjligheten till än mer frihet. Litauen blev den första sovjetstat som tillät andra partier än det kommunistiska att ställa upp i valen till sovjeten 1989. Folkfronter bildades i samtliga länder för ökad demokrati. De lokala kommunistpartierna var del av dessa folkrörelser [2]. Baltstaterna fick ekonomisk självstyrande men längre än så ville Moskva inte gå. Den 23:e augusti 1939 gjorde de baltiska länderna en gemensam manifestation genom att ihågkomma 50-års dagen av Molotov- Ribbentrop pakten genom att bilda en kedja som höll hand längs hela kusten ända uppe från Estland ner till Litauen. Det är kanske inte konstigt att Litauen som var det största av länderna och den som hade längst historia som självstyrande gick i spetsen för omdaningarna. I mars 1990 fick det nationalistiska partiet Saujudis en majoritet i de fria valen och bara en vecka senare förklarar man sig självständiga, vilket omedelbart får till följd en ekonomisk blockad från Moskva. Lettland följde efter samma år, medan Estland tog en försiktigare väg. Även de förklarade sig självständiga, men de var villiga att låta det ske successivt under en övergångsperiod. Den 13:e januari 1991 hade dock Moskva bestämt sig för att följa den hårda linjen och trupper sätts in i Vilnius för att överta TV-tornet. Folk uppfattar vad som håller på och händer och samlas vid TV-tornet för att försvara det. 14 personer omkommer efter att bli krossade under stridsvagnar. Deras porträtt finns att beskåda i ett mindre museum i tornet. Trupper gick in även i Lettland en vecka senare och tog inrikesministeriet och dödade fyra personer i processen. Det kunde verka som att friheten skulle dröja, men i och med den misslyckade Augustikuppen i Moskva så tog Jeltsin över den verkliga makten i huvudstaden, i egenskap av president av Ryssland. Sovjetunionens ledare var utmanövrerade och Gorbatjof fick besked senare än USA:s president att samtliga delrepubliker lämnat unionen. De tre baltiska staterna var fria igen, även om det tog ett par år innan de sista ryska trupperna lämnat området. De kvarvarande trupper berodde framför allt på Rysslands oro för de ryska minoriteterna i Estland och Lettland. En inte obefogad oro då de inte fick medborgarskap, eftersom de nya lagarna fastslog att man måste ha varit bosatt i landet före 1945 eller avkomma till någon som varit det. Anledningen till dessa lagar var oro för att hamna i minoritet i sitt eget land. Litauen å sin sida har som nämnts inte lika stor andel ryskspråkig befolkning och tyckte sig därmed kunna vara frikostigare med medborgarskapen. Det kommer att finnas anledning att återkomma till detta problem senare. Så hade Baltikum sluppit ur unionen. En av deras första åtgärder var då att försöka komma med försvarssamarbetet Nato och i en annan union, EU. Ekonomi och Välfärd Byta av ekonomiskt system innebär en stor omställning för en stats befolkning. Ännu är de baltiska länderna en bra bit efter andra EU medlemmarna, men den låga utgångspunkten gör förstås också att stort utrymme för förbättringar finns. En genomgång av nuvarande och
blivande EU länder för 2003 visar att de baltiska länderna ligger i toppen vad gäller ökning av BNP, med Litauen högst upp med en ökning på 6.5%. Valutan har nu också knutits till Euron, efter att förut varit kopplade till dollarn. Välfärd Välfärd kan mätas utifrån många faktorer, såsom bruttonationalprodukt, köpkraft samt hur befolkningen själva upplever sitt välstånd. En undersökning i de baltiska länderna där folk fick placera sin egen levnadsstandard i ett flertal steg ger ett normalfördelat utseende, dvs. ett fåtal anser sig tillhöra den lägsta nivån, och ett fåtal den högsta nivån, medan de flesta placerar sig själva någonstans runt mitten. Samma normalfördelade utseende gavs även när frågan istället var hur folk uppfattar sin ekonomiska situation, med 8% som upplever den svår och osäker, medan 4% anser att de har vad de behöver. 21% angav att bara har för utgifter dag-till-dag, medan 44% att de enbart har till de som är absolut nödvändigt och 23% till mer än dagens nödtorft men inte tillräckligt för att kunna göra några så kallade lyxköp [4]. Den sämst finansiella situation har föga förvånande ensamstående föräldrar. Bäst ekonomi har gifta par utan barn, vilket också kan ses som en bidragande anledning till att barnafödandet minskat i länderna. Ett fåtal har lyckats tjäna riktigt mycket pengar i övergången från kommunismen, och blivit den överklass som ersatt den tidigare kommunistiska partiöverklassen. Exklusiva klädesbutiker med få besökare som startat i stadskärnan av Vilnius är ett exempel som vittnar om denna nya samhällsklass. Det finns i de baltiska länderna en framtidstro att välfärden skall förbättras, även om motsatsen förstås också förekommer. Sådan framtidstro är ofta starkare när förändringar håller på att ske. Sålunda kan man anta att framtidstro var stor strax efter det att självständigheten kom, den mattades av något av de försämringar som inträffade för vissa människor i kölvattnet av att många människor avskedades och att utvecklingen inte gick så snabbt som många velat tro. Däremot kan den återigen antas öka i och med EU inträdet, då en ny förändring sker, varpå den säkerligen mattas igen efter ett par år. Runt 26% av invånarna trodde att deras levnadsstandard skulle öka mycket eller en aning i en undersökning gjord i början av 90-talet [4]. Optimismen var främst tydlig hos unga och ensamstående människor. Optimismen i ett samhälle kan var ett tecken på den driftighet som befolkningen har. Exempelvis tror upp emot 20% av USAs befolkning att de så småningom kommer att tillhöra den 1% av befolkningen som har högst lön. De framtidsdrömmar som befolkningen i de baltiska länderna har är främst att tjäna så pass mycket pengar att de kan köpa mat och kläder och uppfostra sina barn. De som har en mer optimistisk inställning till framtiden har även förhoppningar om att kunna köpa ut sin egen bostad eller starta en egen affärsverksamhet. Eftersom lönerna i länderna är förhållandevis låga har många invånare alternativa försörjningssätt. På marknader som är öppna under helgerna ges tillfälle att sälja egna produktioner eller det som köpts in billigt i grannländer. De låga lönerna har också gjort att svartjobb är vanligt. Det bedöms att ungefär 25% av markanden är svarta transaktioner [5]. Andra inkomstkällor är pensioner, barnbidrag och avkastning på investeringar såsom exempelvis fastigheter. Då utländska företag betalar bra för att hyra lägenheter, är det en bra förtjänst för de som äger lägenheter i bra läge att hyra ut dessa. Genom sociala nätverk ges möjligheten att få matprodukter från landsbygden eller jordlotter. Sociala nätverk berörs vidare nedan. Arbete I det kommunistiska systemet gällde social rättvisa framför markandens regler och det fanns arbete för alla att få. De arbeten som premierades var de som mest följde den romantiska idén
om arbetets dygd samt var användbar för krigsmakten. Därför tjänade industriarbetare mest medan exempelvis lärare och annat mer mentalt arbete var lågavlönat. Lägst lön hade serviceyrken. Den ideologiska tanken var att de som hade ett tyngre jobb och också gjorde insatser för industrin, som ofta tillverkade krigsmaterial, var värda de högsta lönerna. Då dessa arbeten inte krävde någon utbildning, så ledde detta till att de mest välavlönade i länderna var lågutbildade män. Inga yrken, förutom de inom partiet, hade dock tillräckligt höga löner för att en familj skulle klara sig på en lön. Med marknadsekonomin har förhållandet svängt och mentalt krävande arbeten tjänar nu liksom i väst mer pengar än de fysiska arbetena, med jordbruk som den sektor som nu är den sämst betalda [6]. Eftersom det under kommunisttiden alltid var en avsaknad av arbetskraft och det enligt lag var nödvändigt att arbeta så fanns egentligen ingen arbetslöshet. Marknadsekonomins införde innebar en stor omställning. Bara i Estland minskade den totala arbetsstyrkan med 100 till 150 tusen arbetare. De som drabbades värst var de tidigare höginkomsttagarna, vars omoderna fabriker inte hade chans att konkurrera på den nya marknaden. Omställningen av ekonomin ledde initialt till en stor nedgång av tillverkningsindustrin och också jordbrukssektorn, medan service sektorn ökade betydligt. De som i störst utsträckning blev arbetslösa under den förändring som skedde var de som arbetade inom central planering, äldre kvinnor inom industrin, de med någon form av handikapp och lågutbilade ungdomar [5]. I Sovjetunionen hade arbetare en förhållandevis stor frihet och många beslut kunde tas på verkstadsgolvet. Jobben var också mer stimulerande än motsvarande jobb i väst då det krävdes viss uppfinningsrikedom och problemlösarförmåga för att hålla igång en produktion som ständigt begränsades av avsaknad av delar och material. Samtidigt hade cheferna mindre möjligheter än i väst då de inte användes för strategiska beslut utan mest för administration och genomförande av direktiv från partiet [7]. I dag har de baltiska staterna övergått till den struktur som gäller i västvärlden i övrigt, vilket varit påfrestande för många arbetare, om inte i samma omfattning som skedde för forna östtyskland, där de nya kraven slog igenom fortare. Arbeten i kommunistiska länderna uppvisar en klar skillnad mot arbeten i väst, då intensiteten var mindre givet de raster som uppstod när arbetet var tvunget att stå stilla, men även genom att det stora antalet anställda innebar avlastning av arbetsbörda för arbetarna. De arbetstider som en arbetare har måste också sättas i relation till hur intensivt arbetet är. I västvärlden är arbetstiden ofta kort men intensiv, medan många andra länder kan ha arbetstider på över 12 timmar om dagen, men arbetet är inte konstant lika krävande. I modern tid har fritid och semester fått allt större genomslag och blivit viktigare för människor. En undersökning av hur invånarna ser på den mängd av fritid de har visar att bara drygt en tredjedel anser att de har tillräckligt med fritid, nästan var tionde anser att de inte har någon fritid alls. Män anger främst arbetet samt extra arbeten som anledningen till att de har dåligt med fritid, medan kvinnor anger hushållsarbete, samt att ha hand om barnen. Mest fritid anser sig de som är singlar ha [4]. Intressant nog är det främst de som uppfattar sig ha sämst respektive bäst ställt som också har sämst med fritid. Detta kan förklaras av att de som har sämst ställt satsar på extra arbeten för att dryga ut lönen, eller håller på att söka fler arbeten. De som har bäst ställt har ofta ansvarsfulla jobb eller egna firmor som kan kräva extra tid av dem. I de baltiska länderna har alltjämt många personer dåligt ställt. Detta kan märkas av att en stor del av inkomsten måste gå till mat. I västvärlden går ungefär 20% av inkomsten till mat, medan i de baltiska staterna kan detta värde överstiga 50% av lönen [5]. Därmed blir det inte heller pengar kvar till andra produkter. I intervjuer med ett flertal familjer som har förhållandevis dåligt ställt märks att de anser att de egentligen skulle behöva en dubbel inkomst för att de skulle vara nöjda. Av denna anledning är det inte förvånande att ett stort antal invånare väljer eller skulle välja bort fritid mot att tjäna mer pengar. 40% anger att de
med nöje skulle ta emot ett extrajobb, och ytterligare 30% lutar åt att de skulle ta extrajobb om de erbjöds detta [4]. Ingen motsvarande undersökning har under denna rapports tillkomst hittats för de nordiska länder, men det bedöms som föga troligt att så höga siffror skulle uppkomma. Att en stor andel av befolkningen är beredd att offra tid för mer arbete visar på att levnadsstandarden är förhållandevis låg, och att arbete väljs inte så mycket utifrån intresse som lönens storlek. Samtidigt visar det på ett engagemang att vilja förbättra sin egen situation. Boende Boende i sovjetunionen påminde till viss del om Svenska studentkorridorer. Det var vanligt att flera familjer bodde i samma korridor och delade kök och badrum. Eftersom dessa hus fortfarande finns kvar och frigörelsen inte innebar att folk bytte boende är det även i dag ett vanligt förekommande boende, för ungefär 20 procent av befolkningen. Dessa lägenheter gick under namnet communal flats. I sovjetisk ideologi romantiserades detta boendesätt med vänner och kamrater som i gemensamt tog sig igenom livets vedermödor. I själva verket har det ett boendesätt som inte var eller är generellt omtyckt, då det inverkar på familjens personliga integritet. Under 60-talet började billiga bostadsområden med privata lägenheter att byggas, men under hela sovjeteran var det ett typiskt problem att det fanns för få lägenheter [8]. De billiga lägenheterna är i dag i dåligt skick, men stora upprustningar pågår i storstäderna och områden som bara för några år sedan mest bestod av ruckel och som man helst skulle undvika, har idag börjat växa fram i nytt skick. De flestas boendesituation har förblivit oförändrad. Det har också varit svårt att få pengar över till att rusta upp sin lägenhet eller köpa nya möbler. Många i befolkningen försöker dock spara pengar för att i framtiden ha råd att köpa ut sin egen lägenhet, och det upplevs i alla fall som positivt att det finns en möjlighet att förändra sin boendesituation och status utan att detta görs av statliga institutioner eller ens arbete, som var de som försåg arbeta med lägenheter [8]. Jämlikhet De baltiska staternas erfarenheter som del av Sovjetunionen och sedermera frigörelsen ur denna har gett jämlikhetsfrågorna en annan utveckling än vad som skett i västvärlden. I Sovjet fanns i teorin jämlikhet, enligt lag skulle alla arbeta, även kvinnor, vilket ledde till att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Det har visat sig att de länder där kvinnor lyckats komma ut på arbetsmarknaden är dels de länder där den sociala utvecklingen varit god och kvinnor sett en chans att förverkliga sig självt, samt de länder där fattigdom för familjerna har tvingat kvinnor ut på arbetsmarknaden. Samtidigt som Sovjet förespråkade jämställdhet, var detta inte något som i praktiken fanns. Kvinnors genomsnittliga löner låg på 65 till 75 % av männens löner [6]. Höga positioner i samtliga länder hölls i stor majoritet av män. Det var i Sovjet inte svårt att få jobb, då det rådde en ständig brist på arbetskraft och det fanns även möjlighet till avancemang inom arbetsplatsen, men detta krävde att man var medlem av kommunist partiet. Då kvinnor var mindre troliga att gå med i partiet, så ledde detta också till en mindre andel kvinnor inom högre positioner [9]. Motsvarande strukturer kan ses även i andra länder. Positioner högt inom näringslivet rekryteras ofta ur olika sammanslutningar, ofta religiösa. Då många av dessa sammanslutningar är klart patriarkiska blir även företagen detta. Oavsett ideologisk jämlikhet så blev slutresultatet ett annat. Ett samband mellan patriarkiska stater och auktoritärt styre har också tydligt identifierats inom forskning på området [10]. Den Sovjetiska staten minskade den patriarkiska strukturen i hemmet genom att kvinnor började arbeta, men den patriarkiska strukturen överfördes istället till staten. Kvinnor gavs inga valmöjligheter om de skulle arbete eller hur länge de skulle ta hand om sina barn. Samtidigt skulle fortfarande kvinnorna ta hand om hemmen. Policyn från staten var att det var
kvinnans jobb att ta hand om hushåll och barn. Detta var dessutom traditionella värderingar som stärktes av den katolska kyrkan, vad gäller Litauen [9]. Att kyrkan och hur stor del religionen har i samhället har betydelse för hur jämlikheten kan märkas av att i de mer jämlika länderna som Holland, Storbritannien och de nordiska länderna är religionens roll begränsad [7]. Samhällsstrukturen fick till följd att många män kände att deras manlighet togs ifrån dem, när de inte längre var familjens försörjare. Detta lede till en reaktion när Sovjetunionen föll vilket gav kampanjer av slaget För kvinnorna tillbaka till familjen, samt en ökning av de traditionella manliga värdena. Genom försämringen av ekonomin blev det också så att kvinnorna ställning på arbetsmarknaden försämrades. Feministiska värderingar hade inte så stort genomslag. Detta kan bero på att dels så är det främst kvinnor inom medelklassen som genomfört den kampen i andra länder och dels var det månne för tidigt för ännu en kamp så snart efter frigörelsen. Att en skillnad i arbetsfördelning mot tidigare skett kan märkas i att enbart 4% av kvinnorna i Litauen stannar på arbetsmarkanden efter att ha förr sitt första barn. En anledning till att kvinnor i stor utsträckning återvänt till familjen är att barnomsorgen i staten kraftigt försämrats, både vad gäller förskoleplatser och platser på sommarläger. Det senare var tidigare en vanlig aktivitet i kommunistpartiets regi. Samtidigt så har kvinnors möjlighet att vara hemma med barnen ökat genom längre föräldraledighet och ersättning. Trots att detta har för avsikt att kvinnorna skall återgå till arbetsplatsen, så ger det också den negativa effekten att arbetsgivare hellre anställer män än kvinnor då de är oroliga för längre frånvaroperioder. Detta gäller specifikt kvalificerade arbeten som kräver stor grad av utbildning på arbetet. Detta är också samtidigt de bäst betalade arbeten. Liknande resonemang förkommer för övrigt även i västvärlden. Värderingar förändras sakta i ett samhälle och värderingar kvarvarande från den patriarkiska strukturen som staten innebar kvarstår ännu i länderna, samtidigt som de mer traditionella värderingar fick ökat inflytande. Inte mindre än 72% av tillfrågade kvinnor i Litauen anser att det är mannen som skall tjäna pengar och kvinnan som skall ta hand om familjen. För männen håller en andel av samma storlek med om påståendet. Hela 54% av kvinnorna ansåg att arbeten främst borde gå till män om det är brist på arbeten [9]. Rent praktiskt hjälper också kvinnor till att befästa den patriarkiska strukturen, genom att rösta på män i val, vilket gör kvinnor klart underrepresenterade i parlamenten [7]. Däremot vill 89% av kvinnorna och 79% av männen att det skall ges samma möjligheter till arbete och karriär för bägge könen. Liksom i samtliga andra länder har kvinnorna lägre löner än män i de baltiska staterna, men skillnaden är här större än vad gäller i t.ex. Sverige. Män har i snitt 40% mer lön än kvinnor. Skillnaderna i lönerna ligger främst i att kvinnor inte har de riktigt högavlöande jobben i samma utsträckning som män. Av De 25% av invånarna som har lägst lön kan ingen signifikant skillnad mellan män och kvinnor observeras. Bland de som har löner som ligger inom gruppen över de 25% sämst betalda och under de 25% bäst betalda är kvinnorna överrepresenterade och i den högst gruppen, de 25% som tjänar mest är männen överrepresenterade. Över 30% av männen tillhör den högst betalda kvartilen, medan enbart 15% av kvinnorna gör det. Kvinnor har ungefär bara 40% så stor chans att nå de bäst betalda jobben jämfört med män [6]. Ojämlikhet i lönerna kan inte förklaras genom att granska utbildningsnivån, då kvinnor i högre grad är välutbildade än män. Utveckling i bildningsgrad för kvinnor har skett över hela världen och skedde så även inom Sovjetunionen. Traditionellt sett så har familjerna annars satsat mest på sönernas utbildning. På 70-talet gick kvinnor om män i samtliga baltiska länder vad gäller utbildning. Medan män har majoritet inom yrkesskolor så är andelen kvinnor över 60% på gymnasier som sedan också kan leda till universitet. Detta är en avsevärt större skillnad än vad som observerats i västvärlden. En större andel pojkar än flickor avbryter också
sin utbildning, med två tredjedelars majoritet. Samtidigt uppvisar också flickor i snitt högre betyg än vad pojkar gör. Ändock går 86% av stipendium till män [11]. De utbildningssektorer där kvinnor dominerar, både vad häller gymnasium och universitetsutbildning är medicin, utbildning och kultur, ekonomi, service och handel, samt lätt industri. Män dominerar inom tung industri och konstruktion. Det är förhållandevis jämt förhållande inom information och lag [11]. Under kommunisttiden belönades typiska arbetarklassyrken, medan mer intellektuella yrken missgynnades, vilket diskuterats ovan. Även om detta kan anses vara till nackdel för de mer välutbildade kvinnorna så ökar denna ojämlikhet mer i dagens samhälle när enligt västlig modell de yrken där män dominerar är de vars löner ökar mest. Fler män än kvinnor jobbar inom den privata sektorn där störts chans till förtjänst finns. Specifikt kvinnor med små barn är underrepresenterade inom den privata sektorn [6]. Yrken där kvinnor dominerar är liksom i många andra länder främst omsorg och handel, en direkt följd av den utbildning som införskaffats. Män har också större förtjänster från egendomar [9]. Reskin och Padavic noterar i [12] att genom att dela in människor i olika grupper blir det också möjligt att behandla dem olika. Detta var än mer sant under kommunisttiden då få kvinnor kunde arbete inom de yrken som var de högst avlönade. Under sovjettiden var en anställd tvungen att stanna i minst tre år på sitt första arbete innan byte av arbetsplats var tillåten. Undersökningar har visat att kvinnor var mer benägna än män att fortsätta på detta första arbete efter det att dessa tre år hade gått. Mellan 40% och 50% av kvinnorna var kvar på sitt första jobb efter det att 8 år hade gått [6]. Eftersom det första jobbet var baserat på ens utbildning och utbildningen ledde in kvinnor på arbeten med låg lön så befästes ojämlikheten av att de också stannade på dessa arbeten. En annan faktor som gör att kvinnor har det sämre ställt än män är de många ensamhushållen. Det är upp till 10 gånger vanligare att ensamhushåll består av kvinna med barn än man med barn [9]. För dessa är den finansiella situationen ansträngd, då lönerna ännu inte nått nivåer som ger en motsvarande köpkraft som i t.ex. Sverige. De flesta fattiga pensionärer är också kvinnor, givet den högre medellivslängden för kvinnor. Det är inte troligt att situationen kommer att förändras den närmaste tiden. Medlemskap i EU lär inte göra någon större skillnad, många EU länder är inte bättre vad gäller jämlikhet. Med tiden bör dock en större medelklass och den högre utbildningsnivån för kvinnor innebära att chansen att påverka situationen ökar. Jämlikhetsfrågor berör inte enbart kvinnor och män utan även olika nationalitetsgrupper och deras möjligheter att få arbete. Detta är en speciellt intressant för de baltiska staterna som har stora minoritetsgrupper. Detta kommer vidare att beröras i denna rapport under sociala problemställningar. Intressant att notera är dock att undersökningar visar att det inte är svårare för de av annat ursprung än baltiskt att ingå i den grupp som tjänar mest i samhället [6]. Sociala nätverk I svåra tider, som uppkommer vid ekonomiska övergångar som skett i de baltiska länderna, blir ens personliga kontaktnät viktigt. Ens kontakter kan kanske inte hjälpa alltid hjälpa en med finansiell hjälp, då man mest känner andra människor inom samma sociala grupp som en själv är det rätt troligt att om man själv har svårt ekonomiskt har även de detta, och utlåning är riskabelt då det kan vara problem att återbetala. Däremot finns det annan hjälp att få i fråga om byten av tjänster, såsom barnpassning eller renoveringsarbeten, eller information såsom exempelvis om tillgängliga arbeten. De som klarar svåra tider bäst är de som har det största social kontaktnätet att tillgå. Ett kontaktnät kan förutom ens föräldrar och släkt utgöras av arbetskollegor, studiekamrater, grannar eller andra vänner. Familjer litar ofta vid uppkomna problem på hjälp från den enas eller bägges föräldrar. Denna hjälp klan dock sällan vara ekonomisk eftersom besparingar försvann i samband med
frigörelsen, och bryningen med den ryska centralbanken [13]. Därför är det också många äldre som behöver hjälp från sina barn för att klara sig. Medan ekonomisk hjälp från föräldrar är svår att få kan däremot ofta hjälp i fråga om grönsaker och potatis ges. Många i den äldre generationen bor kvar på landsbygden och kan därigenom hjälpa sina barn som bor i städerna. Även vänner på landsbygden ställer upp med dessa varor, i förekommande fall i utbyte av annan hjälp. De som har annan nationalitet än baltisk har svårare att få denna hjälp, då de ofta inte har släkt i landet utan i sina respektive hemländer. Vid ekonomisk nöd finns inte många att vända sig till. I en undersökning i Lettland svarade nästan 50% att det inte fanns någon att vända sig till vid mindre ekonomiska problem och nästan 60% vid större ekonomiska problem [14]. Motsvarande siffror för Litauen är 35 respektive 45% [15]. Bland möjliga hjälpare anges främst släkt och vänner. Få litar på att kunna få någon hjälp från statliga institutioner. Misstänksamhet finns också kvar i samhället sedan den tidigare regimen. Inte heller kyrkan eller frivillighetsorganisationer anses kunna hjälpa till vid ekonomiska nödsituationer. Störst hjälp anses de i övre samhällsskikten och högutbildade kunna få, vilket förstås beror på att de har fler vänner med finansiella tillgångar. För att få tag i ett nytt jobb används ofta kontakter såsom vänner eller släkten. Äldre arbetskamrater kan fungera ibland, men då det finns en viss konkurrens om jobben kan det vara svårare att få information från dem som leder till nya jobb. Under sovjeteran motverkades möjligheten att hjälpa släktingar eller familjemedlemmar in till ens egen arbetsplats. Det fanns ett förbud i arbetslagen för att ha personer från samma familj arbetande på samma arbetsplats [15]. Syftet med denna lag var att risken var stor att förmåner skulle ges till familjemedlemmar, vilket talade emot den ideologiska jämlikheten mellan alla arbetare. Sociala nätverk var viktiga även under sovjettiden. Genom att ha rätt kontakter kunde man erhålla varor eller fördelar som inte kunde uppnås genom det statliga fördelningssystemet, som möjligheten att slippa militärtjänstgöring. Detta visas också av att en lettisk undersökning, andelen som ansåg att det var viktigt att känna rätt personer för att kunna avancera i samhället var i sort sett oförändrat mellan 1988 och 1993, medan andra individuella faktorer för att lyckas, såsom förmågan och modet att ta en risk dubblats från en 30 procentig andel till 60% [14]. Åsikten att det är viktigt att komma från en rik familj har också ökat [15]. Storleken och inriktningen på ens social nätverk skiljer sig mellan vilken gruppering man tillhör. Det har redan nämnt att icke-balter har mindre kontakt med släkt, men å andra sidan blir nationalitetstillhörigheten starkare för dessa grupper, som ofta bor nära varandra och umgås med sina grannar. Kvinnor har generellt sätt ett större kontaktnät, medan män oftare umgås med arbetskamrater. Störst socialt nätverk har ofta akademiker [15], eftersom de inte bara kan nyttja nätverk från arbetstiden utan även från studietiden, medan de som börjat arbeta direkt enbart har arbetskamraterna. Dessutom kan det antagas att omkringaktiviteter i studentlivet har knutit gemenskapen starkare. Däremot är det inte de som gått ut universitetet med de bästa betygen som garanterat får bäst jobb. De som istället prioriterat social umgänge framför studier har fått ett större kontaktnät och det blir därför lättare för de att finna jobb [14]. Hur man sen utnyttjar sitt sociala nätverk är såklart väldigt baserat på individen. Vissa kan inte tänka sig att låna pengar utan vill helst klara sig själva, medan andra ser större möjligheter att nyttja nätverket. Hälsa Vid diskussioner rörande hälsa finns det två synvinklar som måste betraktas. Den första är vad personer själva gör för att förbättra eller försämra sin hälsa. Det andra är vad samhället kan göra ifråga regleringar för att styra folks beteenden och den sjukvård som finns tillgänglig och
de prioriteringar som görs i denna. Innan vi betraktar dem skall vi dock se hur folk uppfattar sin hälsosituation. Hälsostatus En oroande stor andel av befolkningen anser sig ha dålig hälsa, bara runt 1/3 ansåg sig ha bra hälsa i en undersökning från mitten av 90-talet [16]. Runt hälften av de svarande hade dessutom någon kronisk sjukdom. Inte förvånande var det en övervikt av unga människor som ansåg sig ha god hälsa. Orsaken till den dåliga hälsan ansågs av de svarande själva till störst del stress, hårt arbete och dåliga möjligheter till en omväxlande kost. Undersökningar visar att en stor del av befolkningen inte ansåg sig ha den finansiella möjligheten att köpa kött, mjölk eller frukt [16]. Det är också den delen av befolkningen med lägst inkomst som anser sig ha den sämsta hälsan. Med undantag för ungdomar som har lägre inkomst än äldre men förstås ändå är kryare. Orsaker som alkohol, rökning, övervikt och avsaknad av fysiskt aktivitet rankades lågt i undersökningen [16]. Dessa är de orsaker som kanske oftast utpekas som bakomliggande vår dåliga hälsa i väst och kommer att granskas nedan. Samtidigt skulle en liknande undersökning i väst inte nödvändigtvis peka ut dessa faktorer, då man kanske inte tenderar till att vara alltför självkritisk vid undersökningar av denna typ. Att hälsosituation försämrades direkt efter frigörelsen från Sovjetunionen konfirmeras av att beräknad livslängd sjönk kraftigt i början av 90-talet [16]. Självklart beroende på att klyftorna ökade i samhället och många fick svårt att försörja sig. Medellivslängden har nu ökat igen och befinner sig ungefär i nivå med hur den var i slutet av Sovjeteran, runt 65 år för män och 76 för kvinnor [3]. Värden som ännu ligger en bra bit under de nordiska länderna, men troligen kommer att närma sig allt eftersom utvecklingen fortskrider. Ett synbart tecken på dålig hälsa antingen rent fysiskt eller mentalt, får man genom att studera självmordsstatistiken för ett land. I de baltiska länderna ligger denna på 40 inv per 1 miljon invånare och år. Motsvarande siffror i Sverige är 15 inv per 1 milj inv och år. God hälsa gör ofta att man känner sig mer tillfreds med andra faktorer i livet, såsom familj, jobb och fritid. Personlig hälsovård Förvisso spelar omgivningen roll för ens hälsa. Det kan gälla frågor som föroreningar, stress och brist på näringsämnen som nämnts ovan. Men den viktigaste faktorn för folkhälsan är hur hälsosamt folk lever [16]. Människan är byggd för fysisk aktivitet och när behovet av detta minskar under arbetstid måste man ironiskt nog ta igen det på sin fritid. Aktiviteter som inte ingick i naturens plan vid skapandet av människor var kedjerökning och alkoholkonsumtion. Om man jämför de baltiska staterna med Sverige så märker man att ungefär lika mycket tid hänges åt enklare fysiska aktiviteter såsom att promenera och cykla minst en gång i veckan. Det gör ungefär 55% av svenskarna och 60% av balterna. Mer fysiska aktiviteter såsom att springa, spela racketsporter eller lagidrott visar dock ett klart överskott för Sverige där runt 40% gör detta minst en gång i veckan, medan motsvarande siffror för balter är under 20% [16]. Frågan är då vad detta kan bero på? Det är tänkbart att den sämre ekonomiska situationen som många befinner sig i gör det svårare att utöva de idrotter som kostar pengar. Genom studier av Litauen på plats så fanns inte heller något som motsvarade det uppbyggda nät av löparbanor som finns i Sverige. Eftersom länderna har samma kyliga klimat som Sverige begränsar detta givetvis också utomhusaktiviteter. Detta kan jämföras med exempelvis en del städer i sydostasien, där det på morgonen är fullt av motionerande människor på gatorna och i parkerna.
Alkohol av lokala märken och cigaretter är bra mycket billigare i de baltiska staterna än här, jämförelsevis med andra varor givet ländernas köpkraft och alkoholen är sannerligen lättare att komma över. Starksprit går att köpa i vanliga butiker, så det är kanske inte så förvånande att konsumtionen blir större än i nordiska länderna. Oroande är att man i en ganska stor utsträckning ser ungdomar som sitter på parkbänkar och dricker öl, troligen beroende på att det är för dyrt att gå på de flesta ställen. Alkohol är också ett socialt problem förutom ett hälsoproblem och diskuteras vidare nedan. Andelen rökande män är dessutom mycket större i Baltikum, runt 50% mot 25% för Sverige [16]. Förvånande nog är andelen kvinnor som röker lägre. Sjukvård För att förstå hälsoproblem, måste man också förstå den typ av sjukvård som bedrivs. Glappet mellan öst och väst i prioriteringar och åsikter kan vara rätt stora. Då en del östeuropeiska länder försöker efterlikna mer västerliga system leder detta självklart till problem i övergången. Här tas ett antal skillnader upp som presenterats i [17]. En grundläggande skillnad baserar sig på att man har kvar de etiska riktlinjer som ställdes upp under den sovjetiska tiden. Det sovjetiska synsättet var att ens liv inte tillhörde en själv att göra med som önskar utan var en del av staten. Eftersom staten behövde sina individer innebar detta att alla till buds stående medel skulle tillsättas vid hälsoproblem. Detta var troligen också en prestigefråga att visa att den sovjetiska staten kunde erbjuda sjukvård till alla sina medborgare [17]. Detta synsätt hur upplyftande det än kan tyckas vara står dock och faller med de resurser som behövs för att kunna hjälpa alla. De senaste årens ekonomiska kris har lämnat sjukvården i brist på ett flertal viktiga områden. Man kan lätt jämföra detta med USA, där man gör sina medicinska val i hur många liv kan spara per dollar. Exempelvis så kan det rädda mer liv att göra billigare förberedande födelsevård än dyrare operationer av typ hjärttransplantation [17]. Problemet är förstås att detta gör att de med mycket pengar har chans att få operationen, medan fattigare inte får någon hjälp. I östeuropeiska länder skulle man snarare försöka satsa på bägge, men då pengarna snabbt tar slut p.g.a. dåliga resurser skulle man snart inte kunna göra antingen eller. Man kan även märka att barndödligheten är mycket större i t.ex. Litauen jämfört med Sverige. Detta är dock en svår fråga om prioriteringar, och det är inte så enkelt att det går att säga direkt vad som är rätt och fel, men samtidigt är det intressant att belysa denna frågeställning och den skillnad som existerar. Förhållanden mellan doktor och patient och den grad som patienten kan lita på doktorns ord är också en stor skillnad [17]. Medan man i västeuropeiska länder skulle avslöja att patientens sjukdom har en signifikant mortalitet, skulle läkarna i öst hellre försöka dölja det med en vit lögn, och kanske inte ens svara ärligt vid en direkt fråga. Detta lär härröra från den gamla inställningen att samhället vet vad som är bäst för individen. Det är således bäst att lämna doktorn till att göra sitt bästa och lämna individen som ändå inte kan bidra till lösningen utanför. Varför oroa en patient, då det säkert finns flera som också hellre skulle vara ovetande om situationen. Det finns även likheter, såsom att det existerar etiska råd som övervakar att läkarna ger bästa vården och att inga misstag sker. Även om det är en god tanke bakom detta, finns risken att följa ett rätt dåligt exempel från väst. Läkarna, för att undvika stämningar (väldigt populära i USA) får spendera mer och mer tid borta från patienten, skötande sekreterarjobb. Detta är knappast kostnadseffektivt och inte önskvärt när det finns dåligt med resurser till att börja med.
Sociala Problem Under den sovjetiska tiden gjordes få större undersökningar om vilka social problem som befolkningen i de olika delrepublikerna uppfattade som alvarliga, och resultat av de undersökningar som gjordes hölls hemliga och fick bara användas av myndigheterna själva [18]. Från 90-talet har dock större undersökningar skett och resultaten presenterats i exempelvis Estonia 93 och Baltica 94. I detta avsnitt diskuteras existerande sociala problem utifrån dessa undersökningar och de analyser som gjorts i [18]. De områden som ges som de största problemområden är inte så förvånande arbetslöshet och fattigdom, samt våldsbrott. Detta är områden som vanligen får en hög andel röster i liknande undersökningar i andra länder. Arbetslöshet är vanligen hög i industriella länder som inte använder befolkningen till mindre produktiva arbeten. Fattigdom är ett återkommande för alla länder, fast befolkningen har såklart olika åsikter om vad det innebär att vara fattig beroende på land i fråga, och det är svårt att göra en rättvis jämförelse i detta avseende. Våldsbrott får alltid mycket uppmärksamhet i media och tenderar därför att överdramatiseras av befolkningen. På samma sätt som andra problem som inte har stort genomslag och inte syns i samhället tenderar att undervärderas, detta gäller exempelvis våldsproblem i hemmet. Förvånande nog är det jämt i förhållande mellan antalet män och kvinnor som ser det senare som ett problem. Problem som är mer specifika för de baltiska staterna är diskriminering pga. nationalitet som många icke balter upplever. Vid tiden för undersökningen, början av 90-talet, uppgavs också närvaron av den ryska armén som ett problem. Det är främst Estland och Lettland med en stor rysk befolkning där problem mellan olika nationaliteter är tydliga. Detta skiner exempelvis igenom på tillställningar som Eurovision Song Contest. De baltiska rösterna går alltid till Ryssland eftersom det finns tillräckligt många ryssar i landet för att ge sina röster, men detta följs sedan av burop från resten av befolkningen som inte vill något hellre än se Ryssland förlora. Det finns många exempel på de ansträngda relationerna. I de baltiska länderna är ett visst märke av ryska arbetarcigaretter förbjudna och kan enbart köpas illegalt efter stor ansträngning. Anledningen är att på förpackningen finns en kartbild av Ryssland som innefattar samtliga tre baltiska länder. Förutom den ryska minoriteten finns i Litauen och då främst i huvudstaden en polsk minoritet, härrörande från att Vilnius varit polskt. För minoriteterna anges också arbetslöshet som ett större problem än för balterna. I en jämförande undersökning från Lettland mellan 1988 och 1993 hade andelen som ansåg att nationell identitet spelade roll för ens möjlighet att lyckas i samhället stigit från 18% till 81% [14]. Fattigdomen är främst tydlig för pensionärer som har en mycket låg pension i förhållande till sin köpkraft, och vissa måste då utöka denna lön med att tigga. Bland tiggarna på gatorna är det tydligt att de flesta har antingen ryskt eller polskt ursprung. Lösningen på problemet har främst varit att förbjuda tiggeri. I Vilnius råder förbud att tigga i kärnan av staden, medan det är tillåtet i förorterna. Det är emellertid föga lönande att tigga på dessa ställen, då få turister uppehåller sig utanför storstädernas kärnor. Social områden som ges liten uppmärksamhet är miljöfrågor, familjeproblem, frågor om jämlikhet samt användande av droger. Användande av alkohol har ett något större genomslag och placerade sig förhållandevis högt upp på listan i Baltica 94, på en femte plats. Till viss del kan detta förklaras av att dessa inte ses som prioriterade problem innan välstånd uppnåtts. Prostitution och rökning placerar sig i mitten av Baltica 94 listan, men kommer längre ner vad gäller angivna problem när frågorna är öppna. Dessa områden verkar inte heller prioriterade av medborgarna, men ges viss uppmärksamhet eftersom de är synbara problem, till skillnad från mer gömda områden såsom miljöförstörning [18]. Det finns i länderna en djupt rotad kultur av alkohol och rökning. Ett flertal billiga öl och spritsorter med lokal anknytning kan erbjudas. Utländska märken är dyrare, vilket gör att
de har en mindre andel av marknaden. Detta med undantag för Carlsberg som också äger ett stort antal lokala bryggerier och på detta sätt är inne på marknaden. För värden är det artigt att ta fram vodka till gästerna, och det är meningen att den skall drickas ur under kvällen. Att inte drickas alls mottages med förvåning, i större utsträckning än i exempelvis Sverige, där nykterism är mer spridd. Tillställningar som dop innebär också alkohol och det är inte ovanligt att man i dessa fall dricker och sedan kör hem, även fast detta är förbjudet. Det har förekommit kampanjer från myndigheterna i försök att minska ner drickandet och rökandet, men dessa har mottagits med skepsis och ignorerats av befolkningen i sådan grad att de har slutat [18]. Av undersökningen framgår att det är främst kvinnor som ser alkohol som ett problem. Kulturellt sett är det emellertid inget hinder för kvinnor att dricka likväl som män. I Estonia 93 samt i Baltica 94 har också ekonomiska brott, svarta marknadsaffärer och korruption angetts som alvarliga problem. Att illegala varor sålts i stor omfattning kan ses genom den lätt ironiska sidan med lämpliga fraser på litauiska att lära sig som tidigare fanns i turistguiden Vilnius in Your Pocket ; Men jag skulle aldrig köpa piratkopior. Tidigare såldes piratkopior i form av DVD och CD-skivor helt öppet, exempelvis på de stora helgmarknader som finns. Razzior förekom, men då försäljningen sedan fortsatte från samma ställe så var dessa inte ett effektivt sätt att få ner försäljningen. Vissa rykten gjorde även gällande att razzior var mer omfattande när julen närmade sig. I och med de baltiska ländernas inträde i EU har större ansträngningar gjorts för att få bort piratkopiorna, men de finns fortfarande kvar. Förutom sociala problem så har även befolkningen utfrågats om sina egna personliga problem. Här går tydliga mönster från andra länder igen, främst rankas avsaknad av pengar, sedan andras och egens hälsa. Därefter utbildningsfrågor för barn och ungdomar. Listan innehåller även problem vad gäller boende, ensamhet och svårigheter att starta privata affärsrörelser. Värt att notera är främst den stora andelen som ser problem i den privatisering som skett och svagheter i undervisningssystemet, bägge som på sikt kan leda till andra sociala problem. Avslutande ord I denna rapport har den sociala situationen i de baltiska länderna i övergångsperioden från Sovjetunionen till EU behandlats. En period på väg att avslutas, men mycket av den sociala situationen kommer att vara oförändrat. Folks boende kommer att bestå och de låga lönerna lär inte förändrat på kort sikt. Detta kan leda till en viss migration inom EU från de nya östländerna, men samtidigt har faktumet att exempelvis Sverige har lägre löner än Tyskland inte inneburit någon större förflyttning. Mycket har inom denna period blivit sämre, med ökad arbetslöshet och minskad jämlikhet och sämre ekonomi. Minoriteter, främst ryssar, har det svårare än förut. EU kommer kanske inte att förändra detta inom den närmaste, men samtidigt så ger förändringen en ökad optimism liksom den optimism som fanns direkt efter frigörelsen. Referenser Följande rapporter och källor har använts för denna rapport: [1] Bonniers Lexicon, Bonnier, 1993 [2] Scandinavia & Baltic Europe, Lonely Planet, 1995 [3] Länder i fickformat Litauen, Utrikespolitiska institutet 1996. [4] Additional Income or Free Time: Preferences under the current conditions, Alfonsas Algimantas Mitrikas
[5] Household Incomes and Expenses: The survival strategies, Aleksandras Cesnavicius, Meilute Taljunaite [6] Gender Strafitication of young adults in earnings, Elena Helemae, Ellu Saar, Rein Voormann [7] Baltic Women Experencies in the Labor Market, Jolanta Paluckiene [8] Lifestyle of contemporary Family, Natalija Kasatkina [9] Democratic Changes in Woman s Life, Giedre Purvaneckiene [10] Sexual Politics, Kate Millet [11] Women Disadvantages in Labor and Gender Differences in Educational Paths, ELLu Saar [12] Women at Work in California, Reskin & Padavic. [13] Coping with ongoing Social Changes: The Importance of Kinship and Friendship based Social Support networks, Leeni Hansson. [14] Social network in the transitional period, Maruta Pranka. [15] Social capital in transforming society, Ingrida Geciene. [16] Socio-Economic Changes and the populations health, Virve-Ines Laidme [17] Healt Care Ethics in Post-Communist Countries The Baltic Perspective, Eugenijus Gefenas [18] Perception of Social Problems and the Real Life, Anu Narusk