Vaccination av hund och katt i Sverige

Vaccination av hund och katt i Sverige Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) i samarbete med Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) Juli 2003 SVS: Agneta Egenvall Åke Hedhammar Marianne Krönlein Lotta Möller SVA: Kjell-Olov Grönvik Berndt Klingeborn Bodil Ström Holst Sammankallande: Lena Englund

INNEHÅLL PRESENTATION AV DELTAGARNA I UTREDNINGSGRUPPEN 4 BAKGRUND TILL UPPDRAGET 5 TIDIGARE UTREDNINGAR I SVERIGE 5 ANDRA UTREDNINGAR I EUROPA 6 VACCINER I SVERIGE 8 I Sverige registrerade och marknadsförda vacciner 8 Centralt godkända vacciner i EU 9 PROCESSEN FÖR GODKÄNNANDE AV VACCINER 9 VACCINATIONERNAS HISTORIA 9 BETYDELSEN AV VACCINATIONER 10 DEN FÖRÄNDRADE ATTITYDEN TILL VACCIN 11 NUVARANDE PRAXIS VID SVENSKA DJURSJUKHUS OCH KLINIKER 12 IMMUNOLOGISKA MEKANISMER VID VACCINATION 14 Medfödd (naturlig) immunitet 15 Adaptiv (förvärvad) immunitet 16 Immunologiskt minne 17 Perifer tolerans 17 Egenskaper hos vacciner 18 Neonatal immunitet 21 Överföring av maternella antikroppar 22 VACCINATIONSBIVERKNINGAR 23 Systemiska reaktioner 24 Lokala reaktioner 26 UTEBLIVEN EFFEKT EFTER VACCINATION 27 SKÄL ATT IBLAND AVSTÅ FRÅN VACCINATION 28 DJURHÅLLNING SOM PÅVERKAR RISKEN FÖR INFEKTION/SJUKDOM 29

Kennel och katteri 29 Kontakter mellan djur 30 Andelen vaccinerade djur i populationen 30 DURATION AV SKYDDANDE IMMUNITET 31 GRUPPENS SLUTSATSER OCH SYNPUNKTER 34 REDOVISNING PER INFEKTIONSÄMNE - KATT 39 Kattens calicivirus 39 Kattens coronavirus, felin infektiös peritonit (FIP) 40 Kattens herpesvirus/ Kattens rhinotracheitvirus 42 Kattens leukemivirus 43 Kattens parvovirus - kattpest 44 Klamydofila 45 REDOVISNING PER INFEKTIONSÄMNE - HUND 46 Hundens adenovirus typ 1 (CAV-1) 46 Hundens adenovirus typ 2 (CAV-2) 48 Hundens herpesvirus typ 1 ( CHV- 1) 48 Hundens parainfluensavirus typ 2 (CPiV-2) 49 Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) 51 Hundens valpsjukevirus (CDV) 52 Leptospiros 54 REDOVISNING PER INFEKTIONSÄMNE BÅDE KATT OCH HUND 56 Bordetella bronchiseptica 56 Dermatofytos (ringorm) 58 VANLIGA FRÅGOR 59 SAMMANFATTNING 63 SUMMARY IN ENGLISH 64 REFERENSER 65

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 4(74) Presentation av deltagarna i utredningsgruppen Lena Englund Leg. veterinär, VMD Sammankallande i gruppen Agneta Egenvall Leg. veterinär, VMD, docent i epidemiologi Kjell-Olov Grönvik Docent i immunologi Åke Hedhammar Leg. veterinär, VMD, docent i näringsfysiologi Bodil Ström Holst Leg. veterinär, VMD Berndt Klingeborn Leg. veterinär, VMD, docent i virologi Marianne Krönlein Leg. veterinär med specialistkompetens i hundens o kattens sjukdomar Lotta (Ann-Charlotte) Möller Leg. veterinär med specialistkompetens i hundens o kattens sjukdomar Statsveterinär, avdelningschef Smådjursavdelningen Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) 751 89 Uppsala Forskarassistent Institutionen för idisslarmedicin och epidemiologi Sveriges lantbruksuniversitet Box 7037 750 07 Uppsala Laborator, avdelningschef Avdelning för vaccinforskning Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) 751 89 Uppsala Professor i smådjursmedicin Institutionen för kirurgi och medicin, smådjur Sveriges lantbruksuniversitet Box 7037 750 07 Uppsala Bitr. statsveterinär Smådjursavdelningen Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) 751 89 Uppsala Laborator, avdelningschef Avdelning för virologi Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) 751 89 Uppsala Klinikveterinär Göteborgs djurklinik AB Backa Bergögata 7 422 46 Hisings-Backa Klinikveterinär Djursjukhuset Albano Rinkebyvägen 23 182 36 Danderyd

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 5(74) Vaccination av hund och katt i Sverige Bakgrund till uppdraget Smådjurssektionen inom Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) väckte under hösten 2001 frågan om ett så kallat initiativärende angående vaccination av hund och katt. Man beviljades ekonomiskt stöd från Sveriges Veterinärförbund (SVF) för en arbetsgrupp bestående av Agneta Egenvall, Åke Hedhammar, Marianne Krönlein, Marita Asp Tauni och Lena Englund (sammankallande). Marita Asp Tauni avgick ur gruppen av personliga skäl innan gruppen börjat arbeta och Lotta Möller utsågs som ersättare. Arbetsgruppen kompletterades, efter överenskommelse med SVS, av Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) med Berndt Klingeborn, Bodil Ström Holst och Kjell-Olov Grönvik. Arbetsgruppen har haft fem sammanträden vid SVA under 2002-2003. Motivet till initiativärendet formulerades av Smådjurssektionen: Senaste decenniet har det hänt mycket inom vaccinbranschen för hund och katt. Fler vacciner, effektivare vacciner s.k. levande vacciner, dominerar marknaden. Ändå har inga ändringar i vaccinationsfrekvens införts. Man har samma rutiner nu som för 10 år sedan i Sverige. Vid jämförelse med andra länder i Europa samt USA vaccinerar vi i Sverige hundar och katter mycket tätare. Varför är det på det viset? Är våra vacciner sämre?? Hur länge finns skyddande antikroppar o.s.v.. Smådjurssektionen anser att det är viktigt att vi tar tag i dessa frågor som berör alla smådjurspraktiker varje dag. Dessutom finns en ökad medvetenhet hos djurägarna som ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt med dessa täta vaccinationer. Målsättningen för gruppen är att föreslå en relevant vaccinationspolicy för hund och katt i Sverige, samt för hundar och katter som ska resa i Europa. I gruppens uppdrag ingick att: 1) gå igenom litteraturen och göra en sammanställning av aktuell kunskap om vaccin till hund och katt; a) verkningsmekanismer. b) vaccinationsrekommendationer i andra länder. c) epidemiologiska grunder för vaccination i Sverige/Europa. d) dokumenterade studier av relevanta vacciners skyddande effekt och duration. 2) Kritiskt granska grunderna för nuvarande svenska rekommendationer, med undantag av de krav som ställs av Jordbruksverket. 3) Identifiera eventuella behov av forskning. 4) Föreslå en vaccinationspolicy för hund och katt i Sverige samt för svenska hundar och katter som ska resa i Europa. Tidigare utredningar i Sverige Liknande genomgångar har gjorts tidigare vid minst två tillfällen. Resultatet av den näst senaste arbetsgruppens utredning presenterades i Svensk Veterinärtidning (Olson et al., 1987c). Parvovirusinfektion var då det allt överskuggande problemet inom hundhållningen och arbetsgruppen rekommenderade ett vaccinationsschema mot parvovirusinfektion som syftade till att undvika att maternella antikroppar inverkade menligt på resultatet. Man

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 6(74) rekommenderade vaccination, med de då tillgängliga avdödade parvovaccinerna, av valpar vid 7-8v, 12v, 16 v och 20 v ålder, vuxna avelstikar årligen och övriga vuxna hundar vid uppenbar smittrisk. För valpsjuka och HCC rekommenderade gruppen vaccination vid 12 v ålder, vid ett års ålder och därefter vart fjärde år. Baserat på rekommendationer från 1987 års arbetsgrupp ändrades Svenska Kennelklubbens utställningsbestämmelser för revaccination mot valpsjuka/hcc (ökning av maximala tiden från senaste vaccination till fyra år). Avseende parvovirus har vaccination aldrig krävts för utställning, men en rekommendation om vaccination fanns med från det första parvovirusutbrottet i Sverige (1979) fram till år 2000. SVERAK (Svenska Kattklubbars Riksorganisation) har också särskilda vaccinationsregler för kattutställningar. Katt skall, för att få ställas ut, vara grundvaccinerad två gånger mot kattpest och kattsnuva, i enlighet med vaccintillverkarens rekommendationer, tidigast ett år och senast femton dagar före utställningen. Revaccination ska ha utförts tidigast ett år och senast femton dagar före första utställningsdagen. Rapport från den senaste arbetsgruppen saknas, förutom en presentation av uppdraget och intentionen i samband med Allmänt Veterinärmöte 1991 (Hedhammar, 1991) och en lägesrapport i Svensk Veterinärtidning (Olson et al., 1991a). Arbetet slutfördes inte eftersom läkemedelsindustrin och den övriga arbetsgruppen inte kunde enas om några rekommendationer. Andra utredningar i Europa I samband med att SVS beslutade att inrätta arbetsgruppen presenterade DEFRA (Department for Environment, Food and Rural Affairs) i Storbritannien en omfattande rapport: Veterinary Products Committee (VPC) Working Group on Feline and Canine Vaccination (2001). Rapporten hade sammanställts på uppdrag av The Veterinary Products Committee som är en oberoende vetenskaplig kommitté med uppdrag att presentera råd om säkerhet, kvalitet och effektivitet av veterinära läkemedel till beslutande myndighet (Health and Agriculture Ministers). VPC ska också tillse att biverkningsrapporteringen fungerar och beakta resultaten av rapporteringen i sin rådgivning. Arbetsgruppen hade i uppdrag att gå igenom kända vaccinationsbiverkningar, ge anvisningar för framtida identifiering och analys av vaccinationsbiverkningar och se över befintliga vaccinationsprogram och vaccinationsintervall. DEFRA-rapporten specificerar följande rekommendationer: 1) Biverkningsrapporteringen bör stimuleras och kontakten med rapporterande veterinärer moderniseras. 2) Prospektiva kohortstudier bör genomföras för att studera effekter av vaccin och annan medicinering. 3) Biverkningsrapporteringen bör utökas till fler arter och fler typer av produkter. 4) Data ur biverkningsrapporteringen bör göras tillgängligt för analys i samarbete med en bredare forskarkrets, även om detta medför att sekretessfrågor måste lösas. 5) Ytterligare forskning krävs för att studera det möjliga sambandet mellan vaccination mot kattens calicivirus och övre luftvägssjukdom hos katt. 6) Vaccinassocierade sarkom hos katt är ett allvarligt problem och bör kartläggas tydligare. Aluminiumadjuvans och eventuellt FeLV-vacciner förefaller vara associerade med sarkomen men är troligen inte de enda orsaksfaktorerna. 7) Regulatoriska och andra professionella grupper i Storbritannien och övriga Europa bör samarbeta med den amerikanska Vaccine-associated feline sarkoma task force (VAFSTF).

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 7(74) 8) Produktinformation för kattvaccin avsett för injektion bör innehålla en generell varning som anger att sarkom är en mycket ovanlig, men förekommande, misstänkt biverkning efter vaccination. Denna information bör också ingå i de diskussioner veterinären för med djurägaren om risk och nytta inför en vaccination. 9) Biverkningar bör ställas i relation till försäljningssiffror för respektive vaccin (och andra produkter). 10) Läkemedelsföretagen bör vara skyldiga att förse myndigheten med styrkta försäljningssiffror för sina produkter. 11) Bättre korrelation bör föreligga mellan företagens och myndigheternas biverkningsredovisning. 12) Myndigheten bör kräva ytterligare information från företagen om någon produkt avviker från den normala trenden i rapporteringen. 13) Läkemedelsföretagen bör i produktinformationen inkludera uppgifter om att de föreslagna boosterintervallen bygger på minimal duration av immunitet och inte maximal och att en risk/nytta bedömning bör göras av veterinären tillsammans med djurägaren för varje individ. Diskussionen bör inkludera risken för smitta, risker associerade med vaccinationen och kända data om duration av immunitet. 14) Läkemedelstillverkare och andra organisationen bör uppmanas att samla in uppgifter om sjukdomsincidens och duration av immunitet i populationen. Epidemiologiska studier bör kunna användas för att identifiera riskfaktorer för en sjukdom. 15) Läkemedelsföretagen bör uppmanas att tillhandahålla såväl enkelvacciner som multikomponentvacciner för att underlätta en flexibel användning. 16) Tillsynsmyndigheten uppmanas att skapa tydlig lagstiftning och riktlinjer för fastställande av maximal duration av immunitet för varje produkt. 17) Rapporten bör tillställas berörda europeiska myndigheter. 18) Ytterligare forskning kring vaccinassocierade sarkom brådskar. Efter genomläsning av den brittiska rapporten, som också sammanfattats i en artikel i The Veterinary Record (Gaskell et al., 2002), konstaterades att den utgör en mycket bra litteraturgenomgång även för det uppdrag som SVS arbetsgrupp har. DEFRA-rapportens fokus ligger i enlighet med deras uppdrag på biverkningsrapportering och behöver kompletteras med fakta kring immunologi och data som speglar svenska förhållanden speciellt avseende sjukdomsförekomst och vaccinationer. Gruppen beslöt dock att där så är möjligt utgå från DEFRA-rapportens lägesbeskrivning och referenslista. Kommittén för veterinärmedicinska produkter (CVMP) inom den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMEA (European Agency for the Evaluation of Medical Products), utfärdade i mars 2003 en rekommendation (EMEA/CVMP/205/03-final) till veterinärer rörande vaccination av katt, mot bakgrund av den ökande oron för sarkom som misstänks orsakas av vaccination. Rekommendationerna redovisas på myndighetens websida (www.emea.eu.int) och sammanfattas i en artikel i The Veterinary Record (Anonym, 2003a). Kommittén påpekar att man saknar data om incidensen av fibrosarkom efter vaccination inom EU och att säkra kausala samband inte har bevisats. Problemen förefaller dock vara kopplade till katt och kommittén påpekar att fenomenet inte ska extrapoleras till andra djur eller människa. Man noterar också att motstridiga resultat om kopplingen mellan fibrosarkom och injcerade substanser har publicerats. Den mest accepterade hypotesen, säger CVMP, är att fibrosarkomen föregås av en kronisk inflammation på injektionsplatsen och att även andra preparat än vacciner skulle kunna initiera processen. De flesta rapporter har hittills rört subkutant administrerade vacciner. Kommittén påpekar emellertid att vaccination fortfarande är det säkraste och mest effektiva sättet att skydda katten mot allvarliga sjukdomar.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 8(74) Veterinären bör dock tillsammans med djurägaren göra en bedömning av nytta-risk för den individuella katten och upplysa djurägaren om att injektionen kan innebära en förhöjd risk för fibrosarkom. CVMP anser inte att det idag finns underlag för att rekommendera andra administrationssätt eller andra revaccinationsintervall än de som produkten godkänts för. Man uppmanar dock Europas veterinärer, vaccintillverkare och myndigheter att följa forskningen inom området, ha en hög vaksamhet och att se till att alla misstänkta fall verkligen rapporteras till berörd myndighet. I Norge inleddes under våren 2003 en genomgång av vaccinationsrekommendationer för hund och katt, liknande den som SVS initierat. SVS /SVAs arbetsgrupp har haft kontakt med den norska gruppen vid ett telefonmöte i maj och det föreföll som om såväl utgångspunkter som grundinställning stämde väl överens mellan de två grupperna. Den norska gruppen hade dock nyligen inlett sitt arbete så slutsatserna kunde inte jämföras. Vacciner i Sverige I Sverige registrerade och marknadsförda vacciner (juni 2003) Infektionsämne Vaccin Avdödat Levande Företag KATT Leukemivirus Leucogen vet X BIVet Coronavirus Primucell FIP vet X Orion Parvovirus+herpesvirus+calicivirus Felocell CVR vet X Orion Nobivac Tricat vet X Intervet Fevaxyn Pentofel X Pharmacia AH Parvovirus+herpesvirus+calicivirus +klamydofila Infektionsämne Vaccin Avdödat Levande Företag KATT och HUND Rabiesvirus Nobivac Rabies vet X Intervet Rabisin vet X Veter Dermatofyter Insol Dermatophyton X BIVet HUND Parvovirus Nobivac Parvo Live X Intervet Primodog vet X Veter Parvovirus+parainfluensavirus Nobivac PPi vet X Intervet Valpsjukevirus+adenovirus Nobivac DHP live X Intervet +parvovirus Valpsjukevirus+adenovirus Eurican DHPPI 2 vet X Veter +parvovirus+parainfluensavirus Nobivac DHPPi vet X Intervet I Sverige såldes årligen i medeltal 590 000 doser vaccin till hund och katt under perioden 1997-2001. Siffran grundar sig på kvartalsstatistik från Läkemedelsstatistik AB.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 9(74) Centralt godkända vacciner i EU (som ännu inte marknadsförs i Sverige i juni 2003) Smittämne Vaccin Avdödat Levande Annat Företag KATT Bordetella bronchiseptica Nobivac X Intervet Bb Leukemivirus Eurifel FeLV X Canarypox rekombinant Merial (Veter) Parvovirus+herpesvirus+calicivirus Eurifel FHV+FCV FPV, Canarypox Merial +leukemivirus RCPFeLV FeLVrecomb recombinant (Veter) HUND herpesvirus Subenhet Eurican Herpes 205 Merial (Veter) Processen för godkännande av vacciner Före frisättning på marknaden genomgår varje komponent i vaccinerna omfattande tester på såväl måldjur som laboratoriedjur avseende effektivitet, såsom immunogenicitet (titer av antigenspecifika antikroppar) och skydd mot sjukdom efter provokation med infektiöst agens (challenge), samt tester avseende oskadlighet av produkten (safety-tests). Dessutom kontrolleras frihet från främmande ämnen såsom t.ex. kontaminerande mikroorganismer mot vilka vaccinet i fråga inte är avsett. Säkra sätt för framställning och testning av vacciner anges, som för alla läkemedel, i monografier publicerade i den europeiska farmakopén och i WHO Guidelines. Vaccinmonografier genomgår för närvarande en omfattande revision där ett viktigt delmål är att kunna nedbringa antalet försöksdjur i tester, och att i högre grad än nu göra relevanta kvalitetstester direkt på det djurslag som vaccinet är avsett för. Redan tidigt framkom exempelvis resultat som visade att levande valpsjukevaccin för hund som hade godkända testresultat på iller inte hade samma prestanda på hund (Rockborn et al., 1964). Ansvarig EU-myndighet är EDQM (European Directorate for the Quality of Medicines) som inrymmer den europeiska farmakopékommissionen. Innan monografier fastställs genomgår de en grundlig granskning i vetenskapliga kommittéer både nationellt och på EU-nivå samt av olika berörda branschorganisationer och tillverkare. Pharmeuropa är det europeiska farmakopéforum som ges ut av EDQM. Monografier för godkända vacciner kan skrivas ut från Läkemedelsverkets webbsida (www.mpa.se) och från den europeiska motsvarigheten (www.emea.eu.int). Vaccinationernas historia Fakta till detta avsnitt har hämtats ur boken Immunoprofylakse i veterinærmedicinen av Roar Gudding (2000). Vaccinationer är en gammal företeelse. Medan de första stora upptäckterna om antibiotika kan dateras till 1900-talets första hälft, så skedde stora framsteg inom vaccinologin redan på 1700- talet. Grunden för vaccinologin kan sägas ha beskrivits ännu tidigare, redan av greken

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 10(74) Thukydid på 400-talet före Kristus, som beskrev att man vanligen inte fick pest två gånger, men om så skedde var det andra angreppet aldrig dödligt. Det var i slutet av 1700-talet som den brittiske läkaren Edward Jenner noterade att mjölkerskor som blivit infekterade med kokoppor inte blev smittade av smittkoppor. Han ympade vätska från kokoppsblåsor på en åttaårig pojke och försökte sex veckor senare inympa smittkoppor på honom (material från en person med smittkoppor), men pojken blev inte smittad. Dessa resultat publicerades två år senare, 1798, och därefter dröjde det bara tre år innan de första vaccinationsprogrammen mot smittkoppor startade. Jenners arbeten följdes på 1800-talet upp av den franske kemisten och mikrobiologen Louis Pasteur. Pasteur forskade på hönskolera, orsakad av Pasteurella multocida. En bakteriekultur blev kvarglömd på laboratoriebänken några varma sommardagar. Material från bakteriekulturen orsakade sedan inte sjukdom vid inokulation av kycklingar, och dessa kycklingar blev heller inte sjuka när de senare inokulerades med en frisk stam av samma bakterie. Pasteurs viktigaste bidrag inom vaccinforskningen var utvecklingen av ett vaccin mot rabies, framställt av den torkade ryggmärgen från rabiesinfekterade kaniner. En annan viktig upptäckt vid tiden för förra sekelskiftet var den skyddande effekten av serum från individer som genomgått en infektion. Sådan passiv immunisering, överföring, föredrogs länge före aktiv immunisering, vaccination. Orsaken till detta var framför allt problemen med de första vaccinernas säkerhet. De första vaccinerna var levande försvagade (alternativt smittämnen från andra djurslag), och det var en svår balansgång att försvaga dem så mycket att de fortfarande gav immunitet men utan risk för utveckling av sjukdom. Andra risker är kontamination med andra virus vid tillverkningen, och känslighet för lagring. Detta ledde till att vaccinforskningen från andra världskrigets slut och några decennier framåt koncentrerades på avdödade vacciner. Bruk av de rätta stammarna och av adjuvans var här av vikt, och stora framsteg möjliggjordes på 1950-talet i och med utvecklingen av tekniker för att odla virus i cellkultur. Levande vacciner har därför länge ansetts vara relativt riskfyllda att använda jämfört med avdödade. Avdödade vacciner är dock inte alltid riskfria. Till exempel spreds mul- och klövsjuka med avdödade vacciner under efterkrigsåren på grund av ofullständig inaktivering av virus. Vissa biverkningar har i högre grad kopplats till avdödade än till levande vaccin, och särskilt till förekomsten av adjuvans. Dessa risker i kombination med ökade kunskaper om den mer genomgripande effekten på immunförsvaret, och därmed potentiellt bättre effekt, som de levande vaccinerna har, har lett till att trenden nu har vänt och utvecklingen av levande vaccin har ökat. Betydelsen av vaccinationer Vaccinationer anses vara ett av de mest kostnadseffektiva sätten att höja hälsonivån. Vaccinationsprogram har dessutom spelat en avgörande roll vid utrotning av en sjukdom, nämligen smittkoppor. Det goda resultatet berodde på att symtomlösa smittbärare av smittkoppor inte förekommer, utan alla som smittades med smittkoppor fick kliniska symtom. Situationen för sjukdomar för vilka det förekommer symtomlösa smittbärare blir mer komplex. Generellt skyddar vacciner mot sjukdom men inte nödvändigtvis mot smitta. Detta medför att för flera sjukdomar kan de vaccinerade djuren vara smittbärare och också föra smittan vidare till andra djur. Det har till och med visats att urskiljning av smittämnen kan bli

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 11(74) längre om djuren är vaccinerade jämfört med om de inte är det (Wills et al., 1987). Trots allt är det så att det vanligen är djur med kliniska symtom som är den främsta smittkällan för andra djur, och vaccinationer leder därigenom till minskad smittspridning. Det viktigaste syftet vid vaccinationer av katter och hundar är att förbättra djurskyddet. Genom vaccinationer besparas otaliga djur både sjukdom och död liksom kvarstående lidande eller nedsatta kroppsfunktioner efter att den akuta sjukdomen har läkt ut. Betydelsen för att minska risken för sjukdomsspridning till människor (zoonosrisken) ska heller inte underskattas. Vaccination mot rabies är det mest betydelsefulla exemplet. Den förändrade attityden till vaccin Såväl djurägare som veterinärer ansåg tidigare att en onödig vaccination åtminstone inte var skadlig. I takt med att incidensen av de sjukdomar som förebyggs med vaccin har minskat, så har den mediala tyngdpunkten förskjutits från vaccinernas fördelar till de risker som är förknippade med vaccinationer bevisade såväl som misstänkta. De sjukdomar som man vaccinerar mot ses så sällan, liksom komplikationerna efter genomgången infektion, att de sällsynta vaccinbiverkningar som uppkommer ibland tas som bevis för att vacciner är farliga. Nej till vaccination innebär emellertid i förlängningen ja till sjukdom. Detta sker i en tid då den traditionella läkekonsten och läkemedlen också kritiseras i större utsträckning än tidigare, medan alternativa metoder och naturläkemedel vinner mark. Ett av de senare utbrotten av mässling i Sverige drabbade 1996 ett antroposofiskt centrum där 235 personer insjuknade och 20% fick komplikationer (Fredholm, 2002). Smittskyddsinstitutet informerade den 11 juli 2003 om att utlandsresor med ovaccinerade barn eller vuxna innebär en ökad smittrisk (www.smittskyddsinstitutet.se) eftersom antalet mässlingfall inom EU ökat med 40% mellan 2001 och 2002 och man inom EU ser en koppling till sviktande vaccinationstäckning (Eurosurveillance Monthly för juni 2003, www.eurosurveillance.org). På humansidan har det debatterats livligt om vaccination av barn mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) kan orsaka tarmsjukdom och autism, och en workshop om vaccination och riskkommunikation hölls i USA i oktober 2000. Den rapport som initialt talade för ett samband mellan autism och mässlingvaccin har inte kunnat bekräftas i senare studier (Fredholm, 2002). I den ansedda medicinska tidskriften The Lancet har nyligen flera inlägg, bland annat från en av författarna till den initiala studien som startade misstankarna om koppling mellan MPR-vaccination och autism, påtalat vikten av att inte minska populationsskyddet mot de viktiga barnsjukdomarna och att många andra faktorer kring autism måste utredas samt att MPR-vaccin har visats vara säkert för de flesta barn (Anonym, 2002; Walker-Smith, 2002). Infektionsläkare poängterar att det inte går att välja bort både vaccination och sjukdom. Även på djursidan har de eventuella riskerna med vaccinationer uppmärksammats allt mer. Förekomsten av vaccinassocierade sarkom hos katt, mest kopplat till bruket av avdödade vacciner, har liksom snuva och försämrat allmäntillstånd hos kattungar efter vaccination med levande vaccin lett till ett ökat motstånd mot vaccinationer. Det är lätt att glömma bort hur många djur som insjuknade och dog av infektionssjukdomar som kattpest, valpsjuka, HCC och hundens parvovirus innan vaccinerna började användas. Det är också vanligt att allmänheten drar slutsatsen att sjukdomarna numera är utrotade och inte längre skulle utgöra någon risk för ett ovaccinerat djur. Sammantaget har detta lett till ökade krav på veterinärerna att känna till och förmå förklara smittrisker och nytta med de olika vacciner som finns på marknaden och kunna väga dessa mot de eventuella risker som finns för oönskade effekter av vaccinationen. Förbi är den tid när man vaccinerade för att ett vaccin fanns tillgängligt, och ju

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 12(74) mer desto bättre. I nuläget ses vacciner alltmer som läkemedel bland många andra, vilka administreras när det finns behov. Svårigheten för veterinärer och djurägare ligger i att definiera behovet. Nuvarande praxis vid svenska djursjukhus och kliniker Under februari 2003 skickades en enkät om vaccinationsrutiner ut till de 228 kliniker och djursjukhus som finns registrerade i Svenska Kennelklubbens register över kliniker med röntgenfacilitet för ledröntgen. Trots att endast ett utskick av enkäten gjordes väckte enkäten stort intresse och 156 svar inkom under perioden februari-april 2003, vilket ger en svarsprocent på 68%. De svarande utgjordes av 21 djursjukhus och 134 kliniker samt ett anonymt svar. Enkäten besvarades under en period då vissa vacciner togs från marknaden och för andra vacciner förändrades de rekommenderade vaccinationsintervallen i FassVet, vilket påverkar värdet av svaren. De fritextkommentarer som vissa kolleger bifogade enkätsvaren har uppmärksammats och diskuterats i utredningsgruppen men redovisas inte i rapporten. Nedan görs en summering av det som framkommit av enkäten. Det saknas ofta något svar på varje fråga, även om de flesta svarat på de flesta frågor, därför blir det totala antalet svar på varje fråga inte fullt ut 156. Rutiner för att vaccinera valpar Vaccination mot valpsjuka och HCC vid ett tillfälle rekommenderas av 77% (120 st) av de svarande. Den absoluta majoriteten av dessa rekommenderar att vaccinationen görs vid 12 veckors ålder (spridning 10-13 veckor). Två vaccinationer rekommenderades av 20% (31 svarande) och fyra svarande (3%) anger att man rekommenderar vaccination vid 1-2 tillfällen. Rekommenderar man två vaccinationer mot valpsjuka och HCC rekommenderar man oftast att den första vaccinationen ges vid åtta veckors ålder (tidigast vid sju veckors ålder). Den absoluta majoriteten anger att man rekommenderar vaccination mot valpsjuka och HCC till alla valpar. Vaccination mot parvovirus vid två tillfällen till valpar rekommenderas av 94% (146 st) av de svarande. Majoriteten av dessa (92% av alla) rekommenderar att man börjar vaccinera vid sjuåtta eller åtta veckors ålder och att man sedan ger den andra vaccinationen fyra veckor senare. Den absoluta majoriteten, alla utom en svarande, anger att man rekommenderar vaccination mot parvovirus till alla eller de allra flesta valpar. På den öppna frågan om man använder något tredje vaccin till valpar nämner 71 svarande (46% av alla) vaccin mot parainfluensa ( kennelhosta ). De två huvudsakliga rutinerna för vaccination mot kennelhosta är antingen två vaccinationer, vid åtta och 12 veckors ålder (29 kliniker, 41% av de svarande) eller en vaccination vid 12 veckors ålder (41 kliniker, 59% av de svarande). En knapp majoritet (51% av de 68 som svarat på frågan) rekommenderar parainfluensavaccin till alla valpar, medan resten rekommenderar vaccinet endast till vissa valpar. Rutiner för vaccinering av vuxna hundar Vaccination mot valpsjuka och HCC vid ett års ålder rekommenderas av 99% av de svarande medan en svarande anger 1,5 års ålder. Revaccination bör därefter ske med två års intervall (143 svarande, 92%) eller med fyra års intervall (8 svarande, 5%). Alla som svarat på frågan om vilka hundar detta gäller rekommenderar vaccination mot valpsjuka och HCC till alla eller till de allra flesta hundar.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 13(74) Vaccination mot parvovirus vid ett års ålder rekommenderas av 98% av de svarande medan en svarande anger 1,5 års ålder och två anger två års ålder. Revaccination rekommenderas därefter ske med ett års intervall (123 svarande, 79%) eller med två års intervall (25 svarande, 16%). Alla utom en som svarat på frågan om vilka hundar detta gäller rekommenderar detta till alla eller de allra flesta hundar. På den öppna frågan om man använder något ytterligare vaccin till vuxna hundar nämner 46% (72 st) av de 156 svarande vaccin mot parainfluensavirus ( kennelhosta ). Sextioåtta svarande anger att de rekommenderar detta vid ett års ålder. Majoriteten (62 av 68 svarande, 91%) använder ett års intervall, övriga två års intervall. Majoriteten (54% av de 70 svarande) rekommenderar kennelhostevaccin till vissa utsatta hundar, medan återstoden (46% av de svarande) rekommenderar det till alla hundar. Rutiner för vaccinering av kattungar Vaccination mot parvovirus av kattungar vid två tillfällen rekommenderas av 92% (140 st) av de 153 svarande. Majoriteten av dem rekommenderar vaccination vid sju-nio veckors ålder. Sju procent (11 svarande) rekommenderar att man rekommenderar att vaccination mot parvovirus görs endast en gång, medan två svarande (1%) anger att de rekommenderar en-två vaccinationer. Den absoluta majoriteten, alla utom en av 149 svarande, anger att man rekommenderar vaccination mot parvovirus till alla kattungar. Vaccination mot kattsnuva (calicivirus och herpesvirus) av kattungar vid två tillfällen rekommenderas av 97% (148 st) av de 153 svarande. En första vaccination vid sju-nio veckors ålder rekommenderas av 60% (93 st) av alla svarande. Majoriteten (117 av 140 svarande, 84%) anger att man rekommenderar kattsnuvevaccination till alla kattungar. Resten rekommenderar det endast till kattungar som tillåts gå ut eller är särskilt utsatta. På den öppna frågan om man använder något ytterligare vaccin till kattungar nämner 15 svarande att de vaccinerar mot klamydofila, fyra stycken att de vaccinerar mot coronavirus ( FIP ) och fem att de vaccinerar mot leukemivirus. Rutiner för vaccinering av vuxna katter Denna fråga blev tyvärr felställd i enkäten och har därför inte tagits med i sammanställningen. Användning av vacciner till katt och hund I tabellen nedan har alla svar tagits med. Det innebär att även om man indikerat att man bara använder vaccinet ibland eller i undantagsfall så är svaret medräknat. Endast två av dem som besvarade enkäten har avstått från att svara på denna fråga.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 14(74) Infektionsämne och djurslag Vaccin % svarande som använder vaccinet KATT Leukemivirus Leucogen vet 10 Parvovirus Felidovac vet* 53 Coronavirus Primucell FIP vet 12 Parvovirus+herpesvirus+calicivirus Felocell CVR vet 40 Nobivac Tricat vet 75 Parvovirus+herpesvirus+calicivirus Fevaxyn Pentofel 31 +klamydofila HUND Parvovirus Candur Parvo vet* 73 Nobivac Parvo Live 73 Primodog vet 2 Parvovirus+parainfluensavirus Nobivac PPi vet 68 Valpsjukevirus+adenovirus+parvovirus Nobivac DHP live 62 Candur Trippel vet* 76 Valpsjukevirus+adenovirus+parvovirus Eurican DHPPI 2 vet 10 +parainfluensavirus Nobivac DHPPi vet 86 *Felidovac vet, Candur Parvo vet och Candur Trippel vet drogs tillbaka av läkemedelsföretaget i stort sett samtidigt med att enkäten skickades ut. Detta faktum bör beaktas då man studerar siffrorna. Användning av icke registrerade så kallade licensvacciner Ett eller flera licensvacciner användes av 16% (24 st) av de svarande. De oregistrerade vacciner som användes av dessa kliniker var: Tjugo kliniker använde Fel-O-Vax IV (parvovirus+herpesvirus+calicivirus+klamydofila, avdödat), tre kliniker använde Fel-O-Vax PCT (parvorvirus+herpesvirus+calicivirus, avdödat), två kliniker använde Intra-Trac II (Bordetella bronchiseptica+ parainfluensavirus, levande, intranasalt) och en klinik uppgav att de använde Dohycat CHP (parvovirus+herpesvirus+calicivirus, levande). Eventuella rutiner för vaccinationspåminnelser Hundratretton svarande (73%) angav att man sänder djurägaren påminnelser om revaccination. Övriga 41 som svarat på frågan (27%) anger att de inte gör det. De allra flesta som skickar påminnelser gör det strax innan det enligt klinikens praxis är dags att revaccinera, men en svarande sade sig skicka påminnelse två gånger per år. Immunologiska mekanismer vid vaccination Immunsystemet hos ryggradsdjuren försvarar individen mot infektioner och delas traditionellt in i två huvuddelar, den snabba medfödda (naturliga) immuniteten och den mer långsamt utvecklade adaptiva (förvärvade) immuniteten. Naturlig och förvärvad immunitet är dock integrerade biologiska system med ständig kommunikation och möjlighet till samverkan på olika sätt. Därför måste effektiva vacciner aktivera både det naturliga och adaptiva immunsystemet. Adjuvantkomponenten syftar främst till att initiera ett inflammatoriskt svar hos det naturliga immunsystemet, som är nödvändigt för induktion av ett effektivt, specifikt immunsvar mot antigena mikrobiella determinanter, vaccinantigener, vilket medieras av det adaptiva immunsystemet.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 15(74) Den stora betydelsen av adaptiv immunitet för att kontrollera infektioner illustreras bäst av konsekvenser vid genetiska immundefekter och av patogener som lyckas undgå eller bryta ned vitala delar av det adaptiva immunsystemet. Den antigenspecifika suppressionen av adaptiva immunsvar är målet för behandling av sjukdomar som innefattar felaktig aktivering av lymfocyter t.ex. vid autoimmuna sjukdomar, emedan kontrollerad, specifik stimulering av detsamma utgör basen för framgångsrik vaccinering. För närvarande diskuteras två huvudmodeller för induktion av immunitet; self-non-self -modellen visavi danger - modellen. I den första modellen behövs igenkänning av främmande molekyler av det naturliga immunsystemets receptorer för att mediera signaler för co-stimulering av adaptiv immunitet medan danger modell betonar igenkänning av endogena molekyler som frisätts p.g.a. vävnadsskada (se nedan). Medfödd (naturlig) immunitet Medfödd (naturlig) immunitet tjänar normalt som ett tidigt försvar men saknar förmåga att känna igen vissa patogener, ger inte specifik, skyddande immunitet och saknar immunologiskt minne som förhindrar reinfektioner. Detta system finns hos alla multicellulära organismer och består av fysiska barriärer såsom hud och slemhinnor, av humorala komponenter såsom komplementsystemet och s.k. akutfasproteiner samt av celler såsom makrofager, granulocyter, dendritiska celler (DC) och naturliga killer (NK) celler. För att känna igen och försvara individen mot olika patogener har det naturliga immunsystemet utvecklat en uppsättning av nedärvda receptormolekyler som i stort sett alla kan uttryckas samtidigt på t.ex. en makrofag. Dessa kallas Pattern Recognition Receptors, PRRs. Hos det naturliga immunsystemets celler kan PRRs känna igen unika konserverade patogenassocierade molekylära mönster eller strukturer hos bakterier, protozoer, svampar och virus. Många olika PRRs har beskrivits i litteraturen, exempelvis receptorer för lipopolysackarider (LPS), mannos, peptidoglykaner, komplement och s.k. scavenger receptorer som bidrar till att städa upp dött biologiskt material i kroppen. Engagemang av PRRs initierar det inflammatoriska svar som är nödvändigt för induktion av ett senare specifikt immunsvar medierat av det adaptiva immunsystemet. Hos avdödade vacciner krävs tillsats av adjuvans (se nedanstående tabell) för att inducera ett bra inflammatoriskt svar. Exempel på proinflammatoriska cytokiner är IL-1 (ger feber), IL-6, IL- 12 (polariserar adaptiv immunitet mot typ 1, se nedan), IL-18 och TNF-alfa. Freund s kompletta adjuvans t.ex. innehåller inflammationsinducerande substanser i form av muramyldipeptid från mykobakterier och palindroma sekvenser av cytosin och guanin, CpG, från bakteriellt DNA (se nedan). Levande vacciner kräver inte adjuvans eftersom de producerar tillräckligt med endogent adjuvant i form av de patogenassocierade strukturerna hos de replikerande mikroorganismerna i vaccinet. En intressant grupp av PRRs som nyligen beskrivits är familjen av Toll-like receptors, TLR, som är evolutionärt konserverade och har påvisats hos växter, insekter och djur. Dessa receptorer beskrevs först hos bananflugor och verkar inte binda mikroorganismer direkt men är helt klart inblandade i den signalering hos det naturliga immunsystemets celler som utlöser produktion av antimikrobiella substanser. Det intressanta är att samma receptorer finns både hos lägre och högre organismer och därför tros styra väsentliga delar i den medfödda immuniteten. Hos däggdjur har hittills åtminstone tio olika TLR beskrivits varav TLR 9 är kritisk för att mediera adjuvanseffekten av CpG-sekvenser hos DNA-vacciner. Den bäst studerade TLR är TLR4 som aktiveras av komplexet LPS bundet till PRR CD14.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 16(74) Exempel på adjuvans. Alla fungerar som antigendepåer och immunstimulatorer och stimulerar framför allt det inflammatoriska svaret Aluminiumhydroxid, Al-fosfat Adsorberar antigen och bildar små aggregat i (+saponin) emulsion Vatten-i-olja emulsion Freund s adjuvant, innehåller även avdödade mycobakterier med muramyldipeptid i cellväggen ISCOM Burliknande partiklar som bildas vid blandning av fosfatidylkolin, kolesterol, saponin och antigen Koleratoxin (CT) Vid lokala immunsvar i mucosa; binder till GM1- receptorer på tarmepitel Ometylerade CpGoligodinukleotider (CpG-ODN) Används i DNA-vacciner Cytokiner Fungerar som immunmodulatorer EMA Syntetisk pyran copolymer Adaptiv (förvärvad) immunitet Adaptiv (förvärvad) immunitet har den för vacciners effekt så viktiga biologiska egenskapen immunologiskt minne. Denna förvärvade immunitet baseras på klonal selektion av en repertoar av lymfocyter med diversifierade antigenspecifika receptorer som kan känna igen alla främmande antigener. B-lymfocyter har immunglobuliner bundna till sin cellyta som receptorer för antigen. Vid aktivering utsöndras immunglobuliner som lösliga antikroppar, som neutraliserar patogener i extracellulära delar av kroppen. T-lymfocyter har receptorer på cellytan, som känner igen peptidfragment från intra- och extracellulära patogener bundna till glykoproteiner på cellytan hos antigenpresenterande celler, APC. Dessa glykoproteiner utgör de starka transplantationsantigenerna kodade av gener i major histocompatibility complex, MHC. Två klasser av MHC-molekyler, klass I och II, transporterar peptider från olika intracellulära delar för att presenteras för distinkta typer av effektor-t-celler; cytotoxiska CD8+ -celler som dödar infekterade målceller, och CD4+ Th1- och Th2-celler, som respektive huvudsakligen aktiverar makrofager och B-celler. Polariseringen av immunsvaret i typ 1 och typ 2 regleras främst av CD4+ Th1 och Th2, som producerar olika spektra av cytokiner och därmed driver olika typer av immunreaktioner. Th1-celler producerar gammainterferon och IL-2 och stimulerar därmed t.ex. fagocyter och cytotoxiska T-celler, varför Th1-svar främst är cellmedierade, inflammatoriska reaktioner. Th2-celler däremot producerar cytokinerna IL-4, IL-5, IL-10 och IL-13 som stimulerar eosinofiler, mastceller och B-celler och som därmed inducerar reaktioner involverade i allergi, försvar mot parasiter och påskyndar antikroppsproduktionen. Cytokiner fungerar även som switchfaktorer d.v.s. olika cytokiner inducerar B-lymfocyter till att slå om sin antikroppsproduktion till olika klasser (isotyper) och subklasser av IgG. Även CD8+ T-celler kan producera cytokiner såsom gammainterferon och IL-2 och därmed gynna Th1-typ av immunsvar. Således är T-celler viktiga för både det humorala och det cellmedierade svaret i adaptiv immunitet men har även stor betydelse för den naturliga immuniteten, främst i att förstärka dess effektorfas.

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 17(74) Immunologiskt minne Det adaptiva immunsystemets förmåga att inducera ett kvantitativt och kvalitativt bättre immunsvar vid en sekundär exponering för patogenet kallas immunologiskt minne och utgör grunden för att ett aktivt skydd mot infektioner kan grundläggas genom vaccination. Både B- och T-minnesceller är långlivade och kan överleva under månader till år efter det att detekterbart antigen försvunnit (Lau et al., 1994; Manz et al., 1998). Minnes-B-celler har gått igenom affinitetsmognad och isotypswitch vilket gör att de utsöndrar antikroppar med högre affinitet och av andra isotyper såsom IgG, IgA och IgE än vid primärsvaret. Minnes-T-celler uttrycker högre nivåer av adhesionsmolekyler såsom t.ex. integriner som gör att de lättare lokaliseras till olika infektionsställen i kroppen. Många frågor om immunologiskt minne är fortfarande obesvarade t.ex. vilka faktorer som stimulerar lymfocyter till minnesceller, eventuella skillnader i intracellulära signaltransduktionsvägar hos naiva jämfört med minneslymfocyter och hur de senare kan överleva under så lång tid utan uppenbar stimulering av antigen. Perifer tolerans Immunsystemets diskriminering mellan själv och främmande initieras av antigen vid dess bindning till korresponderande receptor. Eftersom APC, som kan vara makrofager, dendritiska celler eller B-lymfocyter, inte kan skilja mellan själv och främmande processas och presenteras peptider från kroppsegna proteiner på samma sätt som från främmande proteiner. Huruvida en lymfocyt svarar på ett givet stimulus med proliferation/aktivering eller med induktion av tolerans genom programmerad celldöd (apoptos) eller proliferativ utmattning (anergi) beror på en mängd olika faktorer såsom tidpunkten i dess utveckling vid bindning av antigen, mängd, sammansättning och lokalisering av antigen samt närvaro av s.k. co-stimulatoriska signaler (se nedan). Det faktum att vissa lymfocyter undgår negativ selektion och att inte alla kroppsegna antigener uttrycks i lymfocytmognadsorganen benmärg (B-celler) och tymus (T-celler) medför att ett signifikant antal autoreaktiva lymfocyter kommer ut i periferin. För att undvika autoimmunitet behövs immunreglerande mekanismer även i perifera vävnader. Ett sätt är att undvika kontakt mellan lymfocyter och deras autoantigen. Detta kallas klonal ignorans och uppnås på det sätt som lymfocyter recirkulerar. Naiva T-lymfocyter recirkulerar genom sekundära lymfoida organ men når inte extralymfoida vävnader. Aktiverade eller minnes-tceller recirkulerar både via lymfoida organ och via andra vävnader. Autoreaktiva, mogna B- och T-lymfocyter kan klonalt deleteras genom apoptos och perifer tolerans uppstår även med funktionell inaktivering av lymfocyter genom induktion av anergi. Tillståndet anergi förklaras ofta med den s.k. tvåsignalsteorin. Lymfocyter binder antigen via sina specifika receptorer som utgör signal 1. Denna signal aktiverar delvis lymfocyten, men för att proliferera och differentiera till en effektorcell behöver lymfocyten en signal 2 tillsammans med signal 1. Signal 2 kan vara interaktion mellan co-stimulatoriska cellytemolekyler såsom för B-celler bindning av CD40 till CD40L på Th-celler och för T celler bindning av CD28 till B7 på makrofager. Andra faktorer bland signal 2 är cytokiner såsom IL-1, IL-2, IL-4, IL-6 och IL-7. Vid anergi saknas signal 2, eller är ofullständig. Tillståndet anergi är reversibelt och bibehålls endast i närvaro av det specifika antigenet, tolerogenet (Garza et al., 2000). I experiment där toleranta T-celler flyttats till ny individ som saknar tolerogenet återfår dessa T-celler förmågan att svara på antigenstimulus (Schneider & Grönvik, 1998).

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 18(74) Egenskaper hos vacciner För att rättfärdiga vaccinering bör sjukdomen som är målet för behandlingen vara tillräckligt allvarlig för djuret. Egenskaper hos ett optimalt vaccin: Skydd mot sjukdom (helst också mot infektion) Bra svar hos många individer, s.k. brett populationssvar Lång varaktighet hos skydd mot sjukdom (immunologiskt minne) Hög grad av säkerhet (ofarligt, frånvaro av skadliga bieffekter) Stabilt vid förvaring och under fältförhållanden Kostnadseffektivt Skillnader mellan levande och avdödat vaccin Det finns viktiga principiella skillnader mellan levande och avdödade vacciner. Vid injicering initieras det primära adaptiva immunsvaret (se ovan) och samtidigt påbörjas en sönderdelning av själva vaccinantigenerna och en rensning ur kroppen av desamma. För avdödat vaccin behövs därför påföljande injiceringar, s.k. boosters, för att inducera det starkare sekundära svaret eller det immunologiska minnet mot vaccinantigenet. Mikroorganismerna hos levande vacciner däremot förökar sig i värddjuret och den effektiva vaccindosen förstärks på detta sätt så att primärsvaret automatiskt övergår i sekundärsvar. Endast en vaccindos behövs alltså för levande vacciner för att inducera fullgod immunitet. Några generella skillnader i effekter hos levande och avdödade/subenhetsvacciner illustreras i nedanstående tabell. Av tabellen kan utläsas att levande eller försvagat (attenuerat) vaccin är mer effektivt men kan medföra en risk för kliniska symtom medan avdödat eller subenhetsvaccin är ofarligt i det avseendet men inte ger fullgott svar. Skillnader mellan avdödade (inkluderande subenhetsvacciner) och levande vacciner Effekt Avdödat vaccin Levande vaccin Antikroppsproduktion +++ +++ CD4 T-celler +++ +++ CD8 T-celler - +++ Immunologiskt minne kortlivat månader/år Alla antigen uttryckta ovanligt vanligt Korsreaktivitet + +++ Risk för kliniska symtom - + Kombinerade vacciner Att förutsäga effekterna av de ingående antigena komponenterna i ett kombinationsvaccin är inte alltid lätt. För att förstå detta måste man komma ihåg att immunsvaret normalt reglerar sig självt för att ge en optimal effekt utan skadliga överreaktioner. Sådan immunreglering medieras genom cellulära och molekylära mekanismer såsom apoptos (programmerad celldöd hos effektorlymfocyter), olika klasser av antikroppars förmåga att positivt och negativt påverka produktionen av andra antikroppsklasser (feedback-reglering) och genom själva polariseringen av immunsvaret i typ 1 (TH1)- och typ 2 (TH2)-svar (se adaptiv eller förvärvad immunitet ). TH1- och TH2-svar kan reglera varandra inbördes där TH1-cytokinet gammainterferon inhiberar utveckling av TH2-svar och TH2-producerat IL-10 inhiberar utveckling av TH1-immunitet. Vi har fortfarande ofullständig kunskap om immunreglering

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 19(74) och om de faktorer som gynnar utveckling av olika typer av immunitet. Därför är det svårt att teoretiskt förutsäga effektiviteten hos kombinationsvacciner varför utveckling av sådana vacciner kräver utförliga tillämpade studier hos laboratoriedjur under fältbetingelser. Av samma skäl som ovan kan även resultatet av samtidig injicering med flera olika monovalenta vacciner vara svårt att helt förutsäga. Testade multikomponentvacciner är oftast bättre kontrollerade än en kombination av flera samtidiga vaccinationer med vacciner från olika tillverkare. Vid en opublicerad utvärdering av rabiesvaccinationer av hund i Sverige visade det sig emellertid att färre hundar uppnådde en godkänd titer mot rabies (0,5 IE/ml) efter vaccination med ett registrerat bivalent vaccin mot rabies och leptospiros jämfört med hundar som fått enkelvaccin mot rabies med eller utan samtidigt enkelvaccin mot leptospiros (Klingeborn, opublicerade undersökningar). Två kombinationsvacciner som marknadsfördes i USA och som enligt deklarationen innehöll samma antigen (levande parvo, valpsjuka, CAV- 2, och parainfluensavirus samt avdödat leptospira-bakterin), men som var tillverkade av olika företag, visades dock ge olika gott skydd mot parvovirus vid vaccination av valpar (McCaw et al., 1997). Vid en förnyad undersökning i USA jämfördes det sämre av de två vaccinerna mot ett annat vaccinfabrikat med samma komponenter. Även då sågs skillnader avseende skyddande antikroppar mot parvovirus, medan skyddet mot valpsjukekomponenten var likadant för båda fabrikaten (Coyne, 2000). Rekombinantvacciner Vid konstruktion av nya generationer av vacciner strävar man efter att göra levande vacciner som är riskfria för patienten. Häri inryms olika strategier för framställning av rekombinanta vacciner genom att introducera gener som kodar för mikrobiella vaccinantigener i vektorer som utgörs av apatogena virus eller bakterier med begränsad förmåga till replikering, exempelvis canary poxvirus, hundadenovirus, attenuerad Salmonella Typhimurium (G30) och Shigella (människa) och infektera patienten med dessa. Vektorn förökas i kroppen och patienten bildar då antikroppar även mot de introducerade mikrobiella vaccinantigenerna som också uppformeras vid vektorns förökning. Exempel på virusvektorvaccin för djur är ett rekombinant vaccinia-rabiesvaccin med glykoprotein från rabiesvirus som vaccinantigen (Blancou et al., 1986), ett valpsjukevaccin i en CAV-2-vektor utvecklad ur en attenuerad vaccinstam (Fischer et al., 2002) samt canary pox-felv vaccin för katt. DNA-vacciner År 1984 visade Dubensky och medarbetare, och år 1990 Wolff och medarbetare, att administrering av plasmid-dna till möss resulterade i uttryck (produktion) av proteiner kodade av plasmiderna. Sedan dess har DNA-vacciner mot hepatit B, HIV och malaria utvecklats från teori till kliniska försök på människor, och olika försöksvacciner i DNA-form har även testats på djur (Gurunathan et al., 2000; Hanlon et al., 2001; Babiuk, 2002). Några av fördelarna med DNA-baserade vacciner är möjligheten att inducera både humorala och cellmedierade immunsvar utan de risker som finns med levande helorganism-vacciner såsom förändring (reversion) till en mer virulent form. Dessutom kan DNA-vacciner tillverkas, distribueras och förvaras till en relativt låg kostnad. En DNA-vektor för vaccinering kan delas in i två huvudkomponenter: en transkriptionsdel som kodar för vaccinantigen(er) en adjuvantdel på annat ställe i plasmiden som innehåller ometylerade CpGdinukleotider (CpG-ODN) Adjuvansdelen är nödvändig för att sätta igång den inflammatoriska reaktion som krävs för att få ett optimalt immunsvar av vaccinet. Ometylerade CpG-element finns med viss frekvens i t.ex. bakterie-dna men förekommer mycket sparsamt hos ryggradsdjur och då mest i

SVS-SVA vaccinrapport 22 juli 2003 20(74) metylerad form. Två andra nödvändiga element är en stark promotor (t.ex. cytomegalovirus) och en region för polyadenylering vid 3 -delen av insert (gen-inlägg i plasmid-dna) för stabilitet och korrekt translation av mrna (Figur 1). Dessutom kan man bygga in gener som kodar för flera olika antigener (multikomponentvacciner), gener som kodar för selektiva markörer (för att differentiera mellan immunsvar inducerat av vaccinet och naturlig smitta), samt gener för cytokiner för att förstärka både det inflammatoriska och antigenspecifika svaret mot vaccinet (Hanlon et al., 2001). Den biologiska processen som möjliggör cellulärt upptag hos APC av DNA med påföljande intracellulär transport till cellens kärna är inte helt kartlagd. Troligen sker upptag av CpG- ODN genom receptormedierad endocytos efter bindning till scavengerreceptorer. TLR9 finns i endosomer där interaktion med CpG-DNA aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar inblandade i aktivering av cytokingener (Hemmi et al., 2000; Bauer & Wagner, 2002). Adjuvantdel Transkriptionsdel CpG-dinukleotider Gen för Antibiotikaresistens Polyadenylering intill vaccingenen Inlagd gen för vaccinantigen Promotorgen Figur 1. De olika genelementen hos ett enkelt DNA-vaccin. Genen för antibiotikaresistens gör det möjligt att selektera fram de bakterier som producerar DNA-plasmiden vid vaccintillverkningen och har enbart betydelse vid vaccintillverkningen. Den ljusgrå, vänstra delen av cirkeln representerar den del av plasmiden som behövs för upptag i kroppens celler och initiering av det inflammatoriska svaret (CpG) och en promotor för initiering och förstärkning av transkriptionen av vaccinantigen. Den högra, svarta delen av ringen representerar de gener som kodar för de vaccinantigen(er) som ska bildas och gener som säkerställer en stabil och korrekt omvandling av sådana till proteiner (Poly A). Man kan också lägga in gener som kodar för selektiva markörer så att man kan skilja immunsvar inducerat av vaccinet från sådant som orsakats av naturlig smitta. Subenhetsvaccin En speciell grupp bland de icke-levande vaccinerna är subenhetsvaccinerna med antigena komponenter som utgörs av väldefinierade renade proteiner eller peptider, som är delar av proteiner. Bakteriella toxiner inaktiveras till ofarliga toxoider genom kemisk behandling utan förlust av immunogenicitet, och sådana toxoider inducerar kraftiga antikroppssvar. Vacciner komponerade av bakteriella polysackarider är effektiva för högriskindivider men de inducerar endast kortlivat skydd eftersom polysackarider är ineffektiva att inducera minneslymfocyter.